En skrivardag. Ute faller snön, så där lagom mycket. Pressar mig igenom sida för sida, stryker, lägger till, gör dialogerna mjukare, lägger till prepositioner, konjunktioner, ändelser, komman. Sådant tar tid. Återigen: Författare torde ha världens lägsta timpenning och vi får betalt först efter 2-3 år, när boken är i tryck. Det jag tjänar pengar på är mina framträdanden, inte på bokförsäljningen och detta trots att jag under åren sålt bra.

Är också inne i en för författare välkänd fas. ”Stora skräcken!” Det är nu, när man dyker ner i texten och börjar fråga sig: Men herregud, det här kommer ju ingen att vilja läsa. Det är ju värdelöst! Den här skräcken håller i sig till någon på förlaget läst texten och säger att boken kan publiceras. Det är en plågsam period.

Jag fick en fråga härförleden som handlade om politik. Frågeställaren undrade om jag aldrig funderat på att bli politiker. jag behövde inte fundera länge innan jag svarade. ”Nej, faktiskt aldrig!” Orsaken är att jag aldrig varit någon vidare lagspelare. Det började redan i barndomen, då min usla motorik gjorde att jag inte kunde hantera vare sig boll eller puck och för att kompensera detta (dölja?) så försökte jag mest vara i vägen, allt medan jag skrattade hysteriskt. Jag var så att säga bäst utan boll och puck, och det fanns inte behov för sådana lirare i Lycksele på 60-talet.

Likadant var det socialt. Jag hade svårt att begripa mig på de sociala koderna, och kom därför ofta att bryta mot etiketten. Detta har följt med mig genom livet. Har svårt att sortera det som sägs vid ett matbord och blir därför helt tyst, vilket gör folk osäkra. I själv verket sitter jag och tänker på annat. Det är så som en med ADHD fungerar och jag kan inte hjälpa det.

Trots detta har jag fått en del förtroendeuppdrag genom livet. Jag var i mitten av 80-talet ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Skellefteå, Jämställdhetsombud på Folkbladet, ordförande i Brf.Irrblosset, ledamot i HSB Umeå. Men jag gillade aldrig dessa roller. Kände mig obekväm. Så någon politiker tänker jag inte bli. Jag skulle förmodligen vara en politisk vilde efter några få månader.

Däremot är jag ett politiskt djur. Följer med i debatten och har tydliga åsikter. Ibland skiner de igenom i denna blogg, och gjorde så också i de krönikor jag skrev i Folkbladet under en lång rad år.

För övrigt bör vi återvinna rätten att klaga. Det finns faktiskt dåligt väder.