Sömnlös – som vanligt. Lägg därtill en jobbig helg som orsakades av ett systemfel i vården. En slarvig AT-läkare la mitt recept på en hylla, gick sedan glatt hem för fredagsmys, utan att ha skickat receptet till apoteket. Det kändes i kroppen att plötsligt avbryta en medicinering i nästan tre dygn; en medicin som försiktigt ska trappas ut för att inte orsaka kramper. Ringde 1177 och frågade om jouren kunde hjälpa mig: ”Jouren har inte tid för sådana saker”. Nähä.

Snälle Ante hjälpte mig i lördags.

Fick hjälp av snälle Ante att fixa ett bord under Pilgatans kulturmarknad, så att jag skulle kunna sälja några ex av min roman ”Män som spelar schack”. Solsken, värme mot kinderna. Satt på en stol och sålde några böcker, signerade dem. Efter två timmar var jag slut; jagad av en rasande oro och av panik. Det var bristen av den glömda medicinen som slog till i den kemiska fabrik jag bär innanför pannbenet. Så det var bara att knata hem med resterande böcker i min väska. Ibland känner man sig maktlös mot vårdmaskineriet. Det finns en inbyggd lynnighet i systemet; människor som genom långvariga studier har vinnlagt sig den fulla rätten till sanningen. Man får därför tänka sig för och inte bli en allt för bråkig patient – och som sann kristen förlåta en slarvig AT-läkare som glömt att skriva ut en viktig medicin. Man vill ju komma till himlen …

Har gjort två telefonintervjuer med kvinnor i Lycksele som redan under 60-talet började jobba på ålderdomshemmen och då lärde känna Ester Duva Nilsson. Nu börjar bilden av denna märkliga kvinna att växa fram. På utsidan ser jag en illa klädd kvinna, med en märklig hatt på huvudet och med ett par förstora luddor på fötterna, sommar som vinter. En kvinna som rörde sig sävligt, som styrde skorna under sig, som talade långsamt och som besökte stadens alla begravningar och bröllop.

Ester Duva Nilsson.

Men under den ytan finner jag en läsande och grubblande kvinna som älskar att diskutera samhällsproblem, politik, och om det som händer ute i världen. Många var de som dömde henne efter utsidan, som antog att denna långsamma kvinna var sinnesslö. Men det är ju så att vi även måste se insidan på en människa, innan vi dömer. Hon blev bland annat vän med en överläkare, ett par prostar och med självaste häradshövdingen brukade hon diskutera olika rättsfall med, då hon ofta besökte olika rättegångar. Det är snudd på märkligt att hon kunde bli denna tänkande, kännande kvinna efter endast två månaders skolgång. Det tyder på intelligens. Skriver vidare på romanen, fyller i de fakta jag fått in, och tolkar resten med empati och fantasi. Det ska bli en roman, inte en biografi.

Vi möts i våra inre, sociala rum.

För övrigt bildar vi sociala rum, när vi i olika möten speglar oss i varandra. Redan de tidiga jägarfolken överlevde tack vara dessa sociala rum, där de kunde samarbeta och dela bytet lika och rättvist.

© Kent Lundholm