Skidtävlandet har dragit igång. Idag börjar VM. Var gång jag följer någon av dessa längdtävlingarna, tänker jag på de urusla underlag de åkte på förr i tin. I gamla journalfilmer ser man åkarnas förtvivlan över de urusla underlag som den tidens åkare fick längs det nio mil långa Vasaloppet. Djävlar, fem mil kvar till Mora och det sista och enda spåret har nån dåre trampat sönder.

Det var under sextiotalet blev Godtemplarlogen Arvåns Framtid utsedd att arrangera DM i längdskidåkning. Tävlingen skulle genomföras i min hemby, Bäckmyran – och själv var jag väl si så där tio-elva år. Redan under sommaren stakade pappa ut banan. Med motorsågen och yxan skapade han öppningar i lövslyet och snitslade banan med röda plastband. Spåret startade vid bygdegården och följde sedan en skogsbilväg ett par kilometer, för att sedan fortsätta uppför ett hygge. Sedan bar det iväg utför längs rågången ner mot Arvsele. Eftersom pappa inte var någon skidåkare, var det Ingvar Holmgren, en skidåkare av yppersta klass, som fick sätta stopp för åkningen nerför branten.

I slutet av februari samlades en liten skara män nere på myren och började stampade till spåret, alla med sin breda Tegsnässkidor på fötterna. Två och två stod de med spetsarna mot varandra och stampade på stället, för att sedan flytta sig ett par decimeter i färdriktningen. Det skulle ta en evighet att iordningställa dessa spår. Detta utspelade sig på den tid, då snöskotrarna ännu inte fanns att uppbåda i Bäckmyran med omnejd. Dessutom fick de hjälp av Ragnar i Arvsle som kom knattrande med sin Larven; en slags halvgjord skoter utan medar och där föraren var tvungen att luta sig i olika riktningar och samtidigt hålla skidorna i färdriktningen. Pappa skickade ner Ragnar på myren och bad honom provköra en enkel åtta i snön. Det gick bra i början, halva åttan, sedan löpte Larven amok och Ragnar tappade ena skidan. Det slutade men att både Larven och Ragnar hamnade i diket. Inte liknar det där några skidspår, muttrade pappa. Möjligen skulle spåren gå att använda vid en slalomtävling, sa Ingvar Holmgren.

Nej, det var de breda Tegsnässkidorna som skulle rädda tävlingen. Det var inte bara ett varv som spårläggarna skulle trampa hårt. Jag räknade aldrig, men inför tävlingarna var pappa ute och trampade på egen hand. När han kom i, sent om kvällarna, var han genomvåt, och rev av sig kläderna. Det ångade om hans rödfräknige kropp – som om han kommit ut ur en isvak. En solig lördag i början av mars fylldes byn av skidåkande nykterister. Pappa som varit spårgeneral en hel del beröm. Många menade att de aldrig sett sånt hårt spår. Sportjournalisten som var på plats var övertygad om att de fina, hårda spåren skulle bli mycket utslagsgivande. När Ingvar Holmgren stakade iväg längs spåret, kunde vi alla se att där åkte segraren iväg. Vi hörde det också. Sotsvarta svordomar hördes från den undflyende spiknyktre mästaren. Han åkte som bäst när han var skogstokig. Mamma räddade familjeäran genom att åka till sig en pallplats.

Några liknande tävlingar lär vi aldrig få bevittna. I varje fall då spåren trampats med muskelkraft och breda Tegsnässkidor. För att inte tala om alla de kakor, bullar och mjukakor som med råge mättade åkarna och publiken. Och även den långe, gänglige reportern rån Folkbladet.

Men lek med tanken … Om någon av dagens storfräsare, säg Kläebo fått ställa upp mot Ingvar Holmgren, vad skulle då ha skett? Nog tusan skulle dagens frifräsare gräva nere sig redan vid bygdegården och sen slå sig halvt fördärvad borta i stenskravlet vi branten – för att inte råka illa vid det väldiga hoppet över vägen ner mot Arvsele.

Fast det får vi aldrig veta. Lika bra det.

(Krönikan har tidigare publicerats i Lokaltidningen.)