Nog känns det trist att kunna konstatera att vuxet folk i vårt avlånga land, nästan 300 år efter Upplysningen, att på bästa sändningstid låter sig duperas av ett mumlande medium, som ser och hör andar, spöken, troll, fan och hans moster. Om detta tänkte jag nu gnälla en stund, denna fredagsafton 2020. Modern tid i konungariket Sverige. I tidevarvet av ytterst verkliga Covid-19 virus. Det är inte så himla länge sedan man trodde att pesten var Djävulens påhitt – eller framtrollad av häxor som efter att ha avslöjats brändes levande på bål. Var tid har sina oförklarliga händelser. På fullt allvar ställde man även ut en gröttallrik till tomten.
Man kan lätt få intrycket att var och vartannat hus är hemsökta av gengångare. Otrygga, ibland sörjande, sökande och i viss mån nyfikna människor har sett och hört saker och ting som icke går att förklara. I dessa tider är allt som inte går att förklara, naturligtvis en gengångare eller ett spöke av nåt slag. Dock inte Hin Håle själv. Även han har blivit omodern. Folk ids inte ens försöka att använda sitt förnuft eller sitt kritiska tänkande. Nej, man lägger sig helt sonika platt på golvet. Sen beställer man en bruksanvisning om hur det ockulta fungerar och vem som mot en ringa slant kan hjälpa en att bli av med otyget som får badtvålen att hela tiden halka ner på golvet.
Följdriktigt dyker det upp ett medium, en person som sniffar sig runt i huset och då och då ställer ledande frågor och generaliserar å det grövsta. ”Det står en man bakom er. Han är gammal (jo, de flesta som dör är gamla), har en rutig skjorta, byxor med hängslen, stövlar på fötterna, är tunnhårig och släkt med de som bor i spökhuset etc etc. Det finns ju alltid något av dessa påståenden som lär stämma in på beskrivningen. Vi har en tendens att ta till oss den ”sanning” som passar in i den historia vi vill berätta. Om det sedan är en lögn spelar mindre roll. ”Å harregud, min pappa hade ofta hängslen! I varje fall till vardags. Sommartid. Första veckan i juni.”
Det måste väl vara människors drift att känna sig unika som gör att de frivilligt låter sig filmas och bli förledda av dessa spökjägare. Men vad spelar det för roll, då hela detta välregisserade spektakel fungerar på samma sätt som en religiös sekt. All kritik är av ondo. All kritik bevisar att de har rätt. De kritiska är i själva verket rädda för ”sanningen”. Jo, det händer märkliga saker på vår jord. Sånt som är svårt att förklara. Men med tiden brukar det dyka upp en förklaring. Personligen trodde jag som barn på UFO:n. En stjärnklar natt kunde jag se dem zick-zacka sig fram mellan stjärnorna. Tills en äldre man förklarade att det var satelliter jag sett. Dock kunde han inte säga om de var ryska eller amerikanska.
Dagens andetro har många beröringspunkter med New age-rörelsen som fick fäste i Sverige i slutet av 1990-talet. Då dukades det fram ett religiöst och filosofiskt smörgåsbord där man kunde plocka åt sig av det som passade en bäst. Lite buddism, några bitar från hinduismen, några bra citat av Jesus, en hand med Tarotkort, ett gäng UFO:n. Det ockulta blir sanningar och nu för tin bjuds vi på en daglig TV-dos av oroliga andar som jävlas i var och vartannat svenskt hushåll.
Det är klart att de som hamnar i dylika situationer får en känsla av att vara unika rent av märkvärdiga. Tänka sig, jag är delaktig i kosmos. Även om jag inte kan påverka min egen trista situation, så kan jag ta mej tusan se och höra spöken som lever rövare en trappa upp eller nere i min källare. En otrygg värld får på sätt en mening i våra trista liv. Ja, det är väl gott. För min del får det väl vara så. Bara de inte bjuder in mig på sina seanser. Vi längtar väl alla efter en mening, att få en förklaring på varför märkliga händelser tar plats i våra liv. Det som är trist är dessa ulvar som så uppenbart lurar godtrogna och vilsna människor. Det är alltid trist att träffa folk som sig av med sitt kritiska tänkande och som inte märker att de blir lurade.
Jag är väl i minoritet som menar att flum är flum. Jag är väl omodern. Särskilt då flertalet tror på reinkarnation och på andevärlden. Om man tror och hoppas på det kritiska tänkandet, så hamnar bevisbördan ofta i knäet på de som tror på förnuftet. Ett medium och allt annat trams behöver inte bevisa ett förbaskat dugg. Ingen av taskspelarna har ännu klarat av ett vetenskapligt test. Men det är ju klart – ett riktigt och sant medium måste väl få misslyckas ibland. Det bevisar bara att de är trovärdiga. Därmed kan taskspeleriet fortsätta och bli en del av denna gamla skåpmat, blir en underhållning till döds.
Senaste kommentarerna