Etikett: Tomten

Julfirandet i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 17

Det utspelades under 60-talet, under den tid då pappa var skattskriven i Lycksele kommun. Jag växte upp i den trådsmala byn Bäckmyran, som bestod av en lång rad kronotorp. Vårt torp skulle enligt Domänverket heta Nymyrliden 31:1 och fanns utmärkt på Lantmäteriets kartor. Det gjorde däremot inte Bäckmyran, trots att den hetat så sedan tidigt 1900-tal. Jag är alltså oppstillt i en by som inte fanns.

Vi ungar fick klä granen
Julen började ett par dar innan julafton när vi åkte till farbror Filip och hans enfödde son Elon, som bodde i byns slut eller början, hur man nu ville se det. Det var den dagen jag och mina systrar fick klä deras gran. Farbror Filip, jordens snällaste man, skrattade sitt tomteskratt, ho-ho-ho, och bedyrade att han aldrig sett en vackrare klädd julgran. Elon som var nalta eljest, stod vid sidan om, tyst, med händerna i byxfickorna med ett underfundigt leende på läpparna. Sedan satte vi oss till bords inne i köket och åt varsin skinkmacka. På golvet, diskbänken och på spisen satt ett tiotal katter och väntade på resterna.

Faror Filip och lillsyrran.

Elon läste Det Bästa.

Tomtebrus och kometer
Kaffe till de vuxna, tomtebrus till oss ungar. Tomtebrus finns inte längre, men förr i tin bestod det av små påsar med ett pulver som färgade kallvattnet rött och brusade upp. Det bubblade och stack mot gommen, och över tungan spreds en smak av sötma och hallon. ”Nu jere snart jul, då köm tomten”, sa farbror Filip. ”Åjo, hä lär vara en komet på väg mot jorden å vill hä otures så få han rätt in i skall´n”, muttrade Elon som syftade på en artikel i Det Bästa. ”Hä lär ha vure komet å int nån stjärna som dom vise männen följde ätter.” Farbror Filip skrattade, nu något ansträngt. Han blängde ilsket mot Elon. ”Va du svammel. Komet eller stjärna, däm hitte ändå fram till rätt stall.”

Mamma lagade all julmat. Pappa var tyst tomte.

Vintertid låg byn gömd och glömd i ett ständigt mörker. Solen gick upp 9.25, hängde lågt på himlen i ett tunt snöre som gick av vid 13.48 och rullade in bakom bergets hjässa. Mörker. Resten av tiden var där nattsvart. Kring julen fanns där ljus i form av ljusstakarnas och julstjärnornas sken från fönstren som vätte mot gårdsplanen och ladugården. Jag var ett rastlöst barn som fruktade mörkret. Dagen innan julafton brukade tomten komma pulsande i djupsnön nere på en av lägdorna. I ena handen höll han en lysande lykta, i den andra en granstör. Vi ungar stod stilla på farstubron och huttrade utan att riktigt veta om det berodde på kölden och spänningen. Framme vid lagårdsknuten stannade tomten, vinkande och försvann utan ett ord bakom fähuset. Barndomens magi … Trots att vi visste att det var pappa som klätt ut sig. När pappa nån halvtimme senare kom in vågade ingen av oss ungar säga nåt, rädda att magins bubbla skulle spricka.

Pappas ständiga arbete med veden
Ofta vaknade jag av ljuden från pappas vedhop. Av de tunga yxhuggen och motorsågen råmande, samtidigt som morsan skruvatupp radion på volym: Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt.
Godmorgon, godmorgon, i kör! Hördes Sigge Fürst när Frukostklubben drog i gång. På julaftonsmorgonen var Fürst utbytt mot Stilla natt – däremot hördes ljudet från motorsågen. Pappa var född i en kropp som krävde ständigt arbete – även på julaftonen.

Pappa och vedhopen

När jag blivit 12–13 år gammal, införde pappa en jultradition som enbart gällde far och son. En julaftonsmorgon var det minus 30 grader, när åkte på varsin skoter genom skogen av granar tyngda av snö. När vi stannade hördes hur kylan fick tallarnas stammar att ge ifrån sig ett knäppande, knarrande ljud.  Ute på myrstråken, nöp kylan hårt i kinderna och ögonfransarna frös samman. Vi pratade sällan med varandra, men han var min far och jag hans son.

Svårt med överraskningar
Redan som barn var jag tudelad vad gällde julklapparna. Överraskningar är min värsta fiende – något som med åren gjorde mig till en planerande vanemänniska. Redan som barn var jag värdelös på att dölja minna innersta och sanna känslor, och kunde omöjligt dölja min besvikelse när paketen innehöll vantar, sockar eller en handbroderad bonad.

Vi ungar fick lov att välja varsin morgonjulklapp. Ett år fanns en bilbana i mitt stora morgonpaket. Jag lekte med den i timmar, till dess jag kraschat sönder en av plastbilarna.  Jag hade en förmåga att ha sönder mina leksaker, medan syrran var så mån om sina dockor att hon knappt vågade röra vid dem.

Doftminnen. En söt doft av barrskogsdoften från granen i finrummet. I köket bredde matoset ut sig, där mamma stod iklädd förkläde, i färd med att värma upp buljongen till dopp-i-grytan, samtidigt som hon med ena handen rörde i grytan med risgrynsgröt. Mamma började redan ett par veckor innan julen med att egenhändigt tillreda all mat som skulle finnas på julbordet: Koka skinkan som sedan griljerades, tillreda minst fyra-fem olika sorters syltor och aladåber, rulla och steka mängder med små köttbullar som gav ifrån sig en doft av kryddpeppar. Hon gjorde sedan inlagd sill, och gravade mängder av lax.

Som vanligt var radion uppskruvad på hög volym. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.  Den följdes av julsången med obegripliga texten: Räven överraskar grisen … Jo, så lät det i mina öron.

Kalle Anka kidnappade julen
När pappa köpte den första teveapparaten nån gång kring 63–64, kom Kalle Anka in i julfirandet och skulle så göra i all evinnerlig tid. Musse Pigg, Janne Långben och Kalle Anka styrde alla aktiviteter mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen. Än i dag gäller Kalle Anka-regeln. Min oförmåga att klara av att leva i LÅNGTRÅKIGHETEN, gjorde att jag redan femtonårsåldern slutade se dessa ständigt återkommande filmsnuttar. Repriserna. Syrran får än i dag stora, blänkande ögon och en gapande mun då repriserna förflyttar henne till barndomens jular i Bäckmyran.

Strax efter fyra kom farbror Filip åkande i Elons lilla, brandgula Fiat, som var fullpackad med julklappar. De hade firat jul hos oss så länge jag kunde minnas och gubbarna blev med åren en del av vår familj. När gubbarna var på plats, så började julafton på riktigt. Dessa två män är de mest saknade i mitt vuxna liv. Om det var några som skapade julstämning så var det farbror Filip och Elon.

Nymyrliden eller Bäckmyran. Nu ett kalhygge.

Byn blev ett kalhygge
Bäckmyran består numera mest av ödehus och enorma kalhyggen. Ett flertal hus har rivits av statens bolag. Det finns inte ett spår av liv där farbror Filips och Elons torp en gång stod placerad. Jag passerade incognito mitt barndomshem, torpet nere i svackan, för fem-sex år sen, som nu var omgivet av ett öppet blödande sår. Om vintrarna, när vindarna tar fart, göms det forna torpet av drevsnö. Statens eget skogsbolag passade på att hugga rent under de år man tilläts skapa milsvida kalhyggen och lämna kvar meterhöga stubbar och plöja upp djupa diken där plantorna skulle slå rot och en dag, om ett hundratal år, åter bli den skog som man skövlat. Dessa diken var vattenfyllda, där plantorna flöt omkring.

Staten gömde torpen
Domänverket var snabba med att riva farbror Filips och Elons kronotorp. Med en stor grävskopa grävdes husgrunden igen. Alla bevis på att där en gång levat två goda människor gömdes under metervis med jord. Där växer nu en tät lövrik snårskog. I det före detta torpet nere i svackan firade jag min barndoms jular. En evighet sen – eller så pågår firandet fortfarande. I varje fall bakom mina slutna ögonlock. När jag gått ett par hundra meter över det gigantiska kalhygget och blött ner byxorna upp till knäna, hörde jag det eka mellan bergen. Farbror Filips tomteskratt. Ho-ho-ho.

Herremännen i statens skogsbolag, ska för alltid förknippas med all den mark, alla skogar de förfulat och förstört. Det får bli deras genmäle för sin tid på jorden.

En reservation
På grund av minnets lynnighet, kan jag tyvärr inte garantera att varje detalj och händelse från barndomens jular verkligen har hänt. Det kan ingen. Dessutom kan nostalgin, med sitt rosafärgade filter, romantisera händelserna å det grövsta.  Det är mycket vanligt när vi ska försöka oss på att beskriva vår barndom.

God Jul!

Ho ho ho …

 

 

Reprisernas högtid

Av , , Bli först att kommentera 1

I den kristna traditionen, som är en del av vårt kulturarv, firar vi jul för att Jesus föddes (det gjorde man förr i tiden); då Gud blev människa, gestaltad i ett barn som föddes i ett stall (eller i en grotta, det är oklart var exakt han föddes.) Nåväl i Bibeln står där skrivet STALL. Enligt den symboliska berättelsen var detta barn så hopplöst hjälplös som bara en människa kan vara.

Följ stjärnan.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. (Ja, nåt sånt) Då reste Maria och Josef till Betlehem.

Julfirandet i flesta andra länder sker på juldagen, medan vi Sverige fastnat för att fira högtiderna på aftnarna. Ta midsommaraftonen som ett annat exempel när vi slår klackarna i taket. Men hur började detta julfirande?

Det kan ha att göra med de galna romarnas firande av sin Solgud, vilket skedde vid vintersolståndet. Även vikingarna kan ha bidragit till detta med sin återkommande vinterfest.

Caspar, Melchior, och Balthazar hette de tre kloka stenrika männen som följt en klart lysande stjärna för att finna barnet som skulle bli Konungarnas konung. De gav Jesusbarnet mängder med fina julklappar? Nåt sånt. 

De tre vise männen

Det finns kopplingar med de tre vise männen och berättelsens tidsresa genom århundranden, fram till dagens julklappar. Men riktig fart tar inte historien om julklapparna förrän på 1600-talet. Traditionen med att ge varandra presenter i juletider, uppstod under 1600 talet – men då som ett skämt . Det gick ut på att man KLAPPADE på dörren och sedan kastade in en present i stugan. Klappen bestod av ett vedträ, en sten, en halmdocka och ibland djurdelar, en grisfot.

Det finns många jultraditioner vars ursprung går att spåra ett par tusen år bakåt i tiden – som tomten. I slutet av 200-talet fanns en givmild biskop, som efter sin död helgonförklarades med namnet SANKT NIKOLAUS vilket ju är snarlikt Santa Claus. I Sverige kryddas detta med allmogens tro på att små, grå tomtar bodde i fähusen.

Fler symboler …

Granarna var långt innan de blev vår tids julgranar, ett skydd mot onda makter. Kvistade granar med en granruska kvar i toppen, ställdes mot ytterdörren signalerade om att i den stugan rådde julefrid.

Adventsstjärnorna som hänger i var och vartannat fönster, är en påminnelse den stjärna som lyste över Betlehem, där Jesus föddes. Härstammar från Tyskland och nådde Sverige i början av 1900-talet.

Adventsljusstaken började användas i Sverige i slutet av 1800-talet. En ljusstake med sju ljus som veckans dagar under advent. Vid den tiden dök det upp en ljusstake med fyra ljus. Numera tänder somliga av oss ett ljus varje advent.

80 procent av Sveriges befolkning bänkar sig framför Kalle Ankas julrepris.

Julen, upprepningarnas och reprisernas högtid. Mellan klockan tre och fyra på julaftonen, blir Kalle Ankas och Musse piggs repristimme under julaftonen. Samma filmer har gått i repris så många så att TV-tittarna lärt sig replikerna utantill. Men jag håller med om att det finns vinster med att det präntas i ungarnas skallar, att det är viktigt med goda handlingar. I Kalles värld vinner alltid det goda. Det är tryggt med traditioner. Julafton är den dag då allt ska vara som förr, en afton då varenda minut är planlagd och totalt befriad från all slags spontanitet. Jo, en tradition kan vara skön och trygg att luta sig mot. – men …

Julen kommer att förlora sin innersta mening om vi börjar inbilla oss att det är livsviktigt att vi ständigt ska befinna oss i ett exakt NU. Det kan leda till en kollektiv glömska. Vi blir fångar i Nuet som leder till att vi slutar med våra tillbakablickar. Men om vi inte då och då kastar en blick över axeln, kommer vi inte att upptäcka vilka fel vi gjort. Förstår vi inte varför vi om kvällen måste ställa ut en gröttallrik, kommer denna okunskap att leda till en massdöd bland de små, grå hustomtarna.

Här har vi en man som mer än gärna vill skriva om historien.

Bakgrunden, orsakerna, förebilderna till julfirandet ligger bakom oss. Julen är bara ett exempel på vår tilltagande historielöshet, vilket öppnar dörren för de som vill sudda ut det som verkligen hänt och skriva en ny, osann historiebeskrivning som passar deras syften.

I framtidens historieböcker berättas följande:

2040 förbjuds julborden på grund av att köttätandet negativt påverkar klimatkrisen. En rad illegala julbordsligor säljer julmat i underjordiska matsalar. 2055: Kyrkan svär sig fri från alla bibliska symboler som har med julfirandet att göra och blir senare en del av underhållningsbranschen. 2065: Miljontals barn tappar håret och dör en för tidig död i vanliga förkylningar. Orsaken tros vara proteinbrist. Om tusen år kommer den tidens historiker att beskriva vår tid som BRÅDSKANS EPOK. Den tid då människorna aldrig vågade stanna upp, utan småsprang genom livet. Till slut fick de inte plats i sina egna liv. Många blev helt sonika överkörda, när de på fullt allvar ansåg sig INTE ha tid att titta upp när de korsade vägar och järnvägsspår.

Stortomten äter upp gröten för de små gråtomtarna.

Jag blir dödstrött då friska, välbärgade människors klagar på att det fattas tid. Inte ens några ynka extra sekunder skola dem givna vara. Tiden är både evig och rakt ingenting. ”Hosta upp ett tiotal miljoner och bygg om din gamla, rynkiga kropp”, kan ett  irriterat svar låta. ”Eller se på Kalle Anka och hans vänner, så begriper du meningslöst meningslöst det är att på det sättet ge bort en del av ditt liv. skänka bort en timme av sitt liv på en tecknad repris.” Vi är från början dömda att förlora den inbillade kampen. Drabbas man av en kroniskt sjukdom som förkortar livet, så är det förståeligt att  vilket gör oss allvarsamma och dränerade på all spontanitet.

Vi kommer att ständigt vara på fel plats vid fel tidpunkt. Dessutom är det fullt möjligt att meningen med livet är42.

De senaste jularna har vi firat jul under dödshot. Vi har tvingats välja bort de vi håller kära, för att inte bli för många i samma rum. 

Det är inte över. Lagom till julen slår nästa generation av dödliga virus. Corona har blivit ersatt av kusinen från landet, en elak jävel,  ett virus som ökat smittans hastighet, i samma takt som vi springer ihjäl oss inför julfirandet. Ett hungrigt virus söker sin kommande värd, en människa av kött och blod, skapelsens krona, den intelligenta, modiga. Men som är chanslös mot ett osynligt virus, som i sin tur är en mördarmaskin … utan hjärna. 

Lagom till att Kalle Anka hypnotiserat 80 procent av landets befolkning, knackar det på dörren. Vem kan det vara? Ja, det är inte Tomten. Mer än så kan jag inte säga.

Mitt namn är Omikron, jag kommer med fin julklapp till eder alla.

Snälla och arga tomtar

Av , , Bli först att kommentera 2

Tomtetider. Förr i tin tomten en slags skuggtomte med övernaturliga kraften. Med dessa krafter höll han ordning och reda i ladugården.Tomten var ett slags skuggbonde som såg till att gården hade lycka med sig.

6100955C

Som tack för sitt slit brukade bonden ställa ut en tallrik med gröt – Risgrynsgröt skulle det vara. Men det fanns en annan sida av Tomten. Han var en Demon, ett övernaturligt väsen eller bara allmänt irriterande – den vänlige tomtenissen har inte alltid varit en självklar del av julfirandet. Under flera hundra år jagade kyrkan de hedniska små tomtarna med vigvatten, böner och bål.

Tomten-3

Men tiden gick.Med ökad urbanisering och industrialisering, kom tomten under 1800-talet att bli en symbol för företagsamhet och näringsidkare. Kapitalisterna lade beslag på de fattiga böndernas tomte.

Midvinternattens köld är hård,
 stjärnorna gnistra och glimma.
 Alla sova i enslig gård
 djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken.  /Viktor Rydberg 1891

Barndomens magi

Av , , Bli först att kommentera 3

Vinterkyla. Här på Pig Hill är det minus 16 grader. Tror jag håller mig inomhus och städar och pyntar.

Ett julminne.

Det utspelade sig i mitten av sextiotalet, i Bäckmyran utanför Lycksele. Jag och syrran var ännu valpar. Vid den tiden, strax före jul, kunde det hända att tomtefar kom ut ur skogsbrynet med sitt långa skägg och med en ljuslykta i ena handen. Han pulsade fram över myren, stannade lite då och då och vinkade. Men han sa aldrig något. En tyst tomte. Jag och syrran stod tätt intill varandra och darrade av upphetsning. Barndomens magi. Till slut försvann tomten bakom ladugården.

tomten på tur

Mamma kom ut ur ladugården med en mjölkhink. Jag och syrran pratade i mun på varandra. ”Tomten, vi har sett tomten …” ”Här finns ingen tomte”, svarade mamma och log svagt i mungipan. En stund senare kom pappa ut från ladugården i sina arbetskläder och med motorsågen i handen. ”Nä jag har inte sett nån jävla tomtegubbe”, sa pappa. Jag och syrran pekade ner mot skogsbrynet och myren; sen pekade vi mot spåren invid ladugården. ”Det är ju rävspår”, sa pappa, lika allvarlig som tidigare. ”Men det var ju tomten … med en en ljuslykta i handen. Vi lovar!” Då ställde pappa mer motorsågen, tog av sig luvan och kliade sig i sitt lockade rödaktiga hår. ”Se pass! Då måste vi väl ställa ut en gröttallrik åt tomtegubben.” Sen gick han inomhus. Jag och syrran stod kvar och spanade till dess vi var stelfrusna.

Vi hade sett tomten. Livs levande.  

För övrigt är det lättare att älska svaghet, än det är att älska styrka.

Julefrid – vad är det?

Av , , Bli först att kommentera 3

En vecka till, sedan ska vi fira jul igen. I min lägenhet här på Pig Hill, har jag inte överdrivit pyntandet. Lite blinkande ljusslingor i gardinerna, blinkande småtomtar som jag köpt på Clas Olsons, några ljusstackar och så förstås, träkyrkan jag ärvde efter farmor Stina Lundholm. Det lyser klart genom de små fönstren och genom ett mekaniskt verk som jag skruvar upp längst uppe i tornet, så kan kyrkan spela ”Stilla natt …”  Först en aning för fort, sedan en aning för långsamt. Med andra ord spelar kyrkan alldeles lagom fort i mitten av låten.

christmas-2976357_960_720

Sålunda, dags att fira jul igen och göra ett nytt försök att äta ihjäl sig – när insikten slår en att man köpt julklappar för en miljon. Man försöker vara en aning kristen och tänka på orsaken till detta firande. Så här lär det ha varit: En natt för 2 000 år sedan föddes Jesus i ett stall i Betlehem. Bibeln berättar att det var Gud som föddes som människa, eftersom Gud ville komma närmare mänskligheten.

Jo, så kunde det ha gått till. Fortsättningen då?

Nio månader efter mötet med den ängel som berättat att Maria skulle föda Guds son, måste de båda resa från Nasaret till Betlehem. Maria var då höggravid. De var tvungna att anmäla sig i Betlehem, den stad där de skulle betala skatt. Den enda plats de fick hyra var ett stall.

the-three-magi-160632_960_720

När Jesus väl var född dök det upp några vise män (hur många de egentligen var tvistar man ännu om), men vi säger väl tre. Caspar, Melchior, och Balthazar. De hade med sig gåvor till den nyfödde kungen. Jesus, alltså.

Numera känns det som om vi istället dyrkar Media Markt, Clas Olson, Dressman, KappAl. Och var har den där julefriden tagit vägen som jag så ofta hörde mor och mormor tala om? Pappa brydde sig in den friden, eftersom man var absolut tvungen att klyva veden även på självaste julafton, och vi ungar var ute och lekte eller åkte snöskoter. Först fram mot lunchtid, när mamma lät oss smaka på årets skinka till en rejält sockrad tomtegröt med kanel på, så gick vi alla in, duschade av oss svetten och tog på oss finkläa, som även pappa gjorde. Under galgen. Då brukade vi ungar ana något som påminde om julefrid.

Det mörknade snabbt. Det var ofta gnistrande kallt. Det var då som pappa, i smyg, klädde ut sig till tomte och kom pulsande i djupsnön nere på myren med en ljuslykta i handen, för att sedan försvinna in i skogen. Barndomens magi. Sedan följde väntan. Och väntan. Kalle Anka på teve. Julmusik från köket. Klingande ljud när julbordet dukades fram. Under granen låg högar av julklappar. Sedan motorljudet från gårdsplanen: Farbror Filip och hans son Elon anlände. De brukade ha fyllt bilen med så många klappar till oss ungar, att de knappt fick plats själva. Det hände att Elon fick veva ner sidorutorna så att en del julklappar stack ut.

christmas-2933007_960_720

Julefrid. Är det när man romantiserar de jular som man upplevde som barn och gör dem större och märkvärdigare än de egentligen var? Är det därför som man numera inte ens försöker att tävla med de jular som varit – att man rent av upplever oro och ångest när man tror sig minnas det som en gång utspelade sig kring juletid, någonstans i Baklandet. Något som en gång varit men aldrig kommer åter.

För övrigt ska jag besöka arbetsförmedlingen vid ettsnåret och höra ifall det finns någon arbetsmarknad för en mycket välmeriterade – men något sjuklig 60-årig kulturgubbe? Att försöka leva på att skriva böcker och åka runt och föreläsa är fan inte lätt. Det är kanske inte ens är VÄRT det?

Tidningen är klar

Av , , Bli först att kommentera 1

Så var då tidningen Vasaplan klar. Tidigt i morgonbitti kan de 4000 exemplaren hämtas på tryckeriet Original ute på Västerslätt. Någon gång mitt på dagen under fredagen den 11 december börjar den säljas på stadens gator och torg. För 40 spänn får du en skitsnygg tidning, fylld med mängder av spännande reportage, bland annat en längre intervju med Maria PH och en djupdykning i flyktingproblematiken där vi bland annat träffat två ensamkommande barn.

Juletta2015
Julnumret 2015. Köp och läs!

Jag är ganska slut efter veckans neurologiska utredningar i Sävar, särskilt efter det omfattande minnestestet där det mesta kändes svårt och knepigt. Men jag vet ju att arbetsminnet kan få sig en känga efter en stroke – även om det brukar vara övergående. Men det är aldrig roligt att gå omkring i tillvaron och verka gaggig och glömsk. Fast jag brukar försvara mig med det mer tyder på en författares diskreta charm att vara lite disträ – att jag ständigt har tankarna någon annanstans; att jag går omkring och klurar på en vacker meningen till en kommande roman. (I själva verket kan jag bli stående inne på Coop och försöka minnas om det var bananer eller äpplen jag skulle köpa …)

Åker idag till Skellefteå, en bussresa på dryga två timmar innan jag får kliva av på Anderstorp – där hon står och väntar på mig.

Igår kväll fick jag mer jobb. Dryga 300 sidor text från förlaget – som jag själv skrivit. Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!”. Ska godkänna texten och för att det ska kunna göras måste jag ju läsa igenom allt – igen. Börjar bli ganska less på mina egna ord. Fast det ska erkännas, jäklar detta blir en riktigt bra bok. Den ska ges ut i slutet av mars 2016.

För övrigt så kan det bli jobbigt för Tomten i år med alla passkontroller och om han först kom till Finland, så finns risken att han skickas tillbaka dit. Vad händer då med våra julklappar?