Etikett: Torgny Lindgen

Böcker som tröst

Av , , Bli först att kommentera 3

Läsningen kan liknas med en nyckel till dörren vi öppnar mot världen. Genom läsandet tror jag att vi lär oss mer om empati, att kan förstå vad medlidande är och vi ökar vår förståelse och acceptans för det annorlunda.

Kanske är det även så att vi söker efter våra egna liv i de romaner vi läser. Orden, meningar blir den spegelbild där vi ser oss själva. Vi kan också läsa böcker som tröst, för att ge mening åt vår ensamhet. Vi läser för att förstå. Vi får även förmånen att följa en stig som en författare trampat upp genom okända skogar och över vida myrar, serverat och klart för vår alldeles egna tolkning.

En bok kan var en tröst i ens privata elända – jag är inte ensam! Nån annan har redan upplevt nåt liknande. I tider som dessa behöver vi all visdom vi kan få. Det är en tid då klokskap och godhet ska hyllas, när dårskap bekämpas.

Varsågod, ger dig några boktips för läsning i tider som dessa. En blandning av skratt och vemod.

 

”Den som vandrar om natten” 1988, Marianne Fredriksson

Den handlar om ondskans livskraft i en värld utan medkänsla och om kärlekens kraft och helande förmåga. Vem är berättaren? Spännande, många bottnar.

 

 

 

”Under tiden” 1993, Göran Tunström

Minnesfragment, drömsekvenser, reflektioner och ögonblicksbilder. Tunström om kärleken till liv och fruktan för döden. Om faran med självuppfyllande profetior. Ingen kan skriva lika vackert som Tunström.

 

 

”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov

Är dessa ändlösa dagar i sängen inget riktigt liv? Där, mellan lakanen, är han varken förtvivlad eller förbittrad. Mannen som aldrig får något gjort. En klassiker.

 

 

 

 

”Vägen till Klockrike” 1948, Harry Martinson

Luffaren Bolles vandring längs ändlösa grusvägar, genom tät barrskog och förbi de leende insjöarna. En blandning mellan fattigdom och frihet. Fantastiskt språk.

 

 

 

 

 

 

 


”Tango för enbenta” 
1983, Sture Dahlström,

Karl Andersson är mycket ensam. Han skriver tangotexter till Swedenborgs ära och sjunger till eget dragspel i sin ensamhet. Hamnar i krig med myndigheterna, skjuter skarpt. Dahlström när han är som bäst.

 

 

 

 

 


”Kollektivt självmord”
 1997, Arto Paasilinna,

Överste Kemppainen och direktör Rollonen stöter på varandra i en avsides belägen lada, dit de kommit för att ta sina liv. Varför inte samla ensamma självmördare och genomföra historiens mest anmärkningsvärda kollektiva självmord? Vanvettigt rolig.

 

 

 

 

 

 

”Norrlands akvavit”  2007 Torgny Lindgren

Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan.

 

 

 

”All världens lycka” 2003 Kent Lundholm

Varför inte läsa en av mina romaner? En rad märkliga händelser får till slut Isak att tro att Gud Fader försöker dräpa honom. Men räddningen är närmare än han anar. Tålmodigt har änkan Märta väntat på att få ge honom all den värme och kärlek som en genomfrusen man behöver.

 

 

 

Hela listan med tips: kentlundholm.com/lastips/

Med Torgny i min skrotbil

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår dog en av våra allra största författare,Torgny Lindgren. Hans röst har tystnat, men hans ord lever kvar. Störstorden. Jag har sedan tidigt åttiotal varit en stor Torgny-fan och läst precis allt som han skrivit och tidigt kom jag i kontakt med novellsamlingen ”Merabs  skönhet” och den blev en given favorit. Ur den brukade jag läsa någon novell då och då för mina polare under våra skidresor till Tärnaby. I början hördes tunga suckar, men snart hade storhopen av dem köpt ett eget exemplar och dagarna i ända hördes det lindgrenska språket: gammdögubben, vanskaptskidorna, en ooohyggligt stor backe, han är en apparat. Sen gick det en ohyggligt massa är innan jag 1994 skickades ner till Bokmässan som reporter för Folkbladet – och jag fick träffa Torgny live och och göra en kortare intervju. Jag var nervös, men det var en trevlig, snäll man jag mötte och han märkte nog av min nervositet.

Torgny

1998 (eller 1999) var nästa tillfälle då jag fick träffa Torgny Lindgren – det var när Folkbladet samarbetade med landshövdingeparet Georg och Hjördis Andersson som öppnade residenset för ”vanligt folk” och bjöd in Västerbottens alla litterära bjässar som Sara Lidman, PO Enquist och så Torgny Lindgren förstås. Jag har mer ingående beskrivit detta möte med Torgny i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”. Nåväl, jag skulle hämta Torgny på järnvägsstationen vid 07.00-tiden och skjutsa honom till residenset. Jag var lika nervös då som vid första mötet på bokmässan. Mest orolig var jag över om den långe författaren skulle få plats i min lilla, rostiga Volvo 363. Lyckligtvis lyckades han krångla in sina långa ben och huka sig en aning framåt för inte hatten skulle åka av. ”Men ska jag få åka i en sådan här fin bil till landshövdingen”, sa han utan att med en min visa vad han menade. Men jag förstod piken. Torgny är och förblir ironins mästare.

Före hans framträdande fick jag chansen att göra en längre intervju och jag hade ett helt batteri med frågor, om sånt jag undrat med han egentligen menat. Så jag öppnade stenhårt med en dubbelfråga: ”Varför är det så farligt att slå en bakåtpassning och varför ska man undvika stubbrytare?” Han blossade intensivt på sin pipa och röken han blåste ut skymde för en stund blicken. ”Jo, det finns något farligt, destruktivt i att blicka bakåt. Och vad gäller stubbrytaren så är kraften i dess vev ohyggligt kraftig.” Det blev ett helt uppslag i Folkbladet. Det är de intervju som jag rangordnar som nummer 1 i mitt journalistiska värv. Jag har dessutom recenserat ett tiotal av hans romaner. Favoriter: Norrlands akvavit, Pölsan, Ormens väg på hälleberget – och så Merabs skönhet.

För övrigt är de borta nu, hela högen, mina litterära  hjältar: Torgny Lindgren, Stig Slas Claesson, Peter Nilson, Göran Tunström, Lars Ahlin, Sture Dahlström. De fem senare finns inte längre i bokhandlarnas hyllor. Torgny gör det ännu – men hur länge då?