Etikett: tvillingsjäl

Min tvillingsjäl

Av , , Bli först att kommentera 5

En av alla dessa sömnlösa nätter. Ibland känns det som om jag har en mjölnare i mitt inre, som mal och mal oron allt mer finfördelad – som sedan blåser omkring när de neurologiska stormovädren drar fram. En aning stressad. Ikväll väntar ett framträdande i Lycksele; förmodligen en hel del folk.

Lsesept
Meddelande till omvärlden.

När jag känner mig stressad brukar kroppens stresshormon (kortisol) pumpas runt och inte minst påverka ämnesomsättningen. Blodsockret stiger, törsten ökar och springet på toaletten föder irritation. Pumpar i mig insulin, sticker mig i fingret om och om igen för att kolla att inte blodsockret faller för fort. Vågar inte somna förrän det stabiliserat sig, i rädsla för att aldrig vakna mer i ett lömskt insulinkoma.

Medan jag kämpade med mitt höga blodsocker kom jag att tänka på min tvillingsjäl, Ulf Isenborg. Vi har ungefär likadana sjukdomar och kroppsliga skador. Människorna runt omkring tycker att det är märkligt att vi drabbas av ungefär samma åkommor, samtidigt.

Tilltugg
Uffe Isenborg och dottern Hanna inför boksläppet.

Jag lärde känna pappa Nisses kusin först i trettioårs åldern. Uffe var sommarbarn i Bäckmyran och bar omkring mig som den baby jag var på den tiden. Men sedan dess så har vi aldrig släppt varandra. Exempelvis dyker han alltid upp på mina boksläpp. Under åren då vi inte ”kände” varandra, medan han var en diffus kusin till farsan, så hade vi redan varför sig utvecklat personliga egenskaper som var lika. Vi hade sökt oss till sådant som gjorde oss kreativa. Jag till mitt skrivande, han till teatern och TV. Då vi möttes var han fortfarande Rikard i Varuhuset med folk på gatan; något som besvärade honom och skymde sikten förde tunga rollerna han gjorde vid Riksteatern. Sedan kom sjukdomarna vi kom att dela på – och vi fick dem nästan samtidigt.

statue-873818_960_720

Åter till går kvällen och min krånglade diabetes. Då ringde Uffe, som satt på akuten i Stockholm med en diabeteskomplikation och skakade av frossa. Han blev inlagd för rosfeber på ena benet. Så nu går jag omkring och kikar ständigt på mina ben för att kolla när min rosfeber ska bryta ut, eller nåt liknade. Märkligt …

Jag och dottern Hanna åker till Lycksele mitt på dagen. Hon får köra, ung och pigg som hon är. Innan avfärd ska vi kånka ner med ett hundratal böcker till bilen. Sedan väntar ett besök hos gamla mor Gunhild, innan det blir avfärd till biblioteket 17.30 för att duka upp böcker och tilltugg och kolla mikrofonerna.

För övrigt är jag inte särskilt skrockfull, utan mer lagd åt det vetenskapliga hållet. Tron på tvillingsjälar torde väl vara ett sätt att odla min andlighet.

 

Ondskans krig

Av , , Bli först att kommentera 3

Taxi till en av de utsprida ställen där man kan lämna in post, i mitt fall så blev det en 140 kronors tur till Ica Kvantum för att skicka ett paket. Åttio spänn i frimärken + 70 kr till ifall jag ville ha mitt paket rekommenderat, men då började frankeringskostnaden överstiga värdet av innehållet i mitt paket. Hade väl tänkt promenera, men nu jävlas vänsterfoten, som om det inte vore nog med att jag inte kan sova och när jag väl gör det så rids jag av maran. Passade på att handla på Ica, sen köpte jag en stor tub Voltaren gel av starkaste sorten för att smörja min häl. Man skulle kunna tro att det är en hälsporre jag råkat ut för, men den sitter inte så till, lite mer mot hålfoten och på insidan av hälen. Lutar mer åt en bursit (slemsäcksinflammation) eftersom det är så pass svullet. Blir dock en aning orolig då jag är diabetiker och diabetiker och deras fötter är ett kapitel för sig.

fötter

Vi följs åt, jag och min tvillingsjäl Uffe Isenborg som nyss legat inne på sjukhus för ett sår i ena långtång som spridit sig till benstrukturen och måste nu äta antibiotika fram till juni. Och vad händer då mig? Jo, när Uffes fot kärvar så börjar naturligtvis även min fot att krångla. Så har det varit hela livet. Nån av oss drabbas av en åkomma eller olycka, några dar senare drabbas den andre av något liknande. Men vi bär ju på en liknande genbank. Eller handlar det hela om Guds pekande finger?

KrigBarn

Såg igår bitvis av den två timmar långa dokumentären om hur kriget i Syren utvecklat sig från isolerade oroshärdar till ett krig som har vuxit och vuxit. Värst var att se hur barnen drabbades, hur den Syriska statsarmén verkade rikta in sina attacker mot skolor där barn satt och ritade teckningar om fred och frihet. Det blev bara slarvsylta av ungarna efter den flygattacken. Efter att ha sett denna ångestfyllda dokumentär förstår jag nu hur splittrat kriget är och där alla tycks slåss mot varandra, ett allas krig mot alla och där det mesta verkar har spårat ut i rena ondskan. Ondskan kännetecknas ju av grymhet, av grova överdrifter, illvilja och en önskan av att allvarligt skada eller döda andra människor som inte accepterar ”sanningen”. Förmodligen finns det inslag av lust när man får döda sina fiender – vilket torde vara helt sant när IS bränner folk levande, våldtar, plågar, skövlar. Ja, vilket jävla krig.

Hur får vi i denna värld fram en diskussion om att människans värde är absolut?

För övrigt är mina tankar och hela mitt huvud inmurade.

Tvillingsjälar och vänner

Av , , Bli först att kommentera 3

Jaha, då var jag uppe på benen igen, redo för en ny dag i detta mitt enda liv. Efter att ha sträckt armarna mot taket, gjort några benböj, druckit mitt kaffe, kollat runt på nyhetssajterna så kan jag konstatera att det känns helt okej. Det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit Lajka. Även om det ligger ett morgondis över Pig hill, så har det utlovats sol senare på dagen. Märkligt. Först en hel sommar med höstväder och sedan påbörjas hösten med högsommarväder. Dagens plan: fixa det som är kvar i tvättstugan, kanske orka stryka ett par skjortor, umgås en stund med min vackra dotter, ta en promenad i solskenet. Korta pass, sedan vila. Är jag igång för länge så kokar min hjärna och sedan blir det grov sjögång. Så ser det ut för en man vars lillhjärna fått en smäll av guds kulhammare. Gilla läget, träna på tålamodet, jobba mig tillbaka. Kämpa, kämpa och utan skryt: jag är en kämpe!

Läser att Hagamannen blivit nedslagen med en golfklubba. Inte oväntat då han lite sorglöst återvänt till brottsplatsen, helt öppet med sitt namn, helt osminkad. Var det ingen inom kriminalvården som varnade honom? Skulle det inte varit smartare att leva in cognito på okänd ort några år? Däremot blir jag beklämd av de pöbeltendenser som dyker upp på sociala medier där folk jublar och tycker att de skulle ha slagit ihjäl honom på en gång. Det är en sak att känna avsky för de brott han begått, men att hoppa jämfota när någon har drämt en golfklubba i skallen på honom, gör ju att debatten om mäns våld mot kvinnor förs på grottnivå. Vad ska vi annars säga? ”Slå ihjäl dom! Varenda en!” Tillbaka till medeltiden.

Jag har en tvillingsjäl, har skrivit om det tidigare men det tål att upprepas. Jag och Uffe tycks dela på ta mej tusan allt. Vi kan känna på oss när den ene av oss behöver hjälp, när något är på tok. Märkligt. Jag bor på Pig hill, han i Stockholm – men eftersom vi är släkt så delar vi ju på i stort samma genbank vilket kan förklara en del. Vi brukar nämligen få likadana sjukdomar, ofta ungefär samtidigt, så om Uffe får ett bråck så är det bara att slå sig ner och invänta utbuktningen på magen. Så när vi under gårkvällen, via Skype, diskuterade de biverkningar som uppstår när lillhjärnan fått sig en kyss, så delar vi naturligtvis den erfarenheten. Uffe skakade sin lillhjärna för några år sedan, så därför var det inte helt oväntat att jag skulle göra det förra helgen. Det låter som om vi är två allvarsamma fatalister som accepterar allt som händer, men så är inte fallet. Vi ser det istället som en rikedom att kunna vända sig någon som verkligen vet hur det är. Vi känner oss lite mindre ensamma då. Uffe ska förresten snart göra en operation som jag gjorde för några år sedan.

Uffebild
Uffe min tvillingsjäl.

Något som gjort mig varm och glad under den här sjukdomsperioden, är den uppslutning av människor, av vänner och bekanta, som blivit kring min person. Det har funnits perioder i mitt liv då det känts som om jag varit lämnad helt själv åt mitt öde, men så är inte fallet nu. Folk hör av sig och undrar om de kan hjälpa till, de skjutsar mig, handlar mat och snus, eller slår bara en signal för att höra hur landet ligger. Det är så oerhört viktigt för oss människor att finnas i ett sammanhang, först då finns vi till. Jag har ju alltid sett mig som en ensamvarg, men så är ju inte fallet. Jag är en i flocken och det är jag glad för. Dessutom behöver ju flocken inte alltid vara traditionellt uppbyggd med mamma, pappa, barn – utan det funkar minst lika bra med andra förbindelser. Huvudsaken är att man blir sedd, att man har en funktion i det  sammanhang man befinner sig i.

Flera har hört av sig och tackat för mina öppenhjärtliga beskrivningar av hur mitt liv ter sig emellanåt. Någon har undrat hur jag vågar och varför jag skriver som jag gör på den här bloggen. Har inget bra svar på varför jag gör det … Möjligen för att jag kan.

För övrigt så måste man gå in i nya möten med öppna sinnen. Väljer man att ta ytterligare ett steg och släpper personen in på livet, samtidigt som man utforskar motparten, så måste man vara beredd på att ta ”hela paketet”. Det går inte välja bort vissa bitar som ”misshagar” en, det går heller inte att bygga om den andra. Det är så det funkar.