Etikett: Vasaplan

Änglarna i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Julen, gemenskapens och glädjens tid – en tid då vi strålar samman med familjen, släkten, nära och kära – tiden då vi känner oss som en i flocken. Men detta är ju inte alltid en sanning. Det finns så många i detta land som hamnat utanför fållan och som i juletider känner hur ensamheten håller på att förtära dem inifrån. Jag vet. Under en tid i livet ”firade” jag ofta jul ensam, mycket på grund av att jag ville dölja mina hemligheter, som att jag drack för mycket, men ofta för att jag vid juletid sjönk i stämningsläge både av en förväntanseffekt som av mina återkommande bipolära skov. Jag skämdes. Ensamheten kan verkligen bli ett gift och det finns studier som visar att ensamma människor lever ett kortare liv. Numera är jag inte ensam längre. Jag har träffat en alldeles underbar kvinna som älskar mig och jag älskar henne, min Lena. Jag har min dotter Hanna som jag träffar om jularna. I år åker vi buss till Skellefteå och firar hos Lena. Jag är åter en av flocken, Jag finns, jag syns och jag kan växa, och det utan hemligheter och löften som jag inte kan hålla.

Vasaplan 2015 nr 24

Under åren jag verkade som chefredaktör på gatutidningen Vasaplan, som säljs på Umeås gator och torg av de som hamnat utanför sitt sammanhang, de som lider av psykisk ohälsa, de som är hemlösa, de som har problem med droger e.c.t. För många av dessa var försäljningen av Vasaplan deras första ”jobb” på många, många år, och att våga stå där och blotta sin sårbarhet och sälja tidningen är dels modigt, dels så höjer det deras självkänsla och förstärker deras jag-bild – för att inte tala om den lilla, med betydelsefulla, slant de får av försäljningen (20 kr/tidningen). Minns en kvinna som berättade att hon hade sålt tidningar för drygt 500 spänn och som för pengarna skulle köpa en liten julklapp till dottern, något hon inte kunnat göra på flera år, och för resten av pengarna skulle hon köpa hem lite julmat. Hon var strålande glad när hon log sitt tandlösa leende och borstade undan sitt långa, stripiga hår.

Jag fick också insyn av allt gott som görs i Umeå. Godhet är inte en massa prat, det är en konkret handling. Öppen gemenskap serverar dagliga mål mat och ordnar julfester åt de som kommit vid sidan av gemenskapen, detsamma gör på Bakfickan som dukar upp julmat så att borden dignar och på Kärnhuset finns en gemenskap för alla de som lider av psykiskt ohälsa.Till det ska lägga kyrkans och Frälsningsarmén arrangemang. Nog görs det mycket gott här i världen. Det är många frivilligarbetare som på detta sättet verkligen gör skillnad. Änglarna i Umeå. Vare sig det gäller julen eller andra högtider, får vi aldrig glömma nödvändigheten av medlidande i den vanliga vardagen. Året består av 365 dagar och lika många nätter.

planeringTID

I stressen kring att ordna den perfekta julen, blir man lätt sitt eget projekt. Man ska bevisa något, leva upp till det som inte finns. Med dåligt samvete köper vi klappar som ingen vill ha och vi får ta emot klappar som känns hopplöst onödiga. När vi själva verket ska ge oss själva och alla andra omkring oss sinnesro. I söndags kände jag sinnesro. Då satt jag i Backens kyrka och lyssnade till körer, kyrkorgel som som framförde julsånger, Så enkelt borde julen vara, Detta i en värld som håller på att slitas itu och där folk tycks förflytta sig med fem centimeter luft under skorna.

För övrigt blir världen aldrig mer sig lik för den som varit nere på krondikets botten och orkat kravla sig upp igen. Efter det får man ett par helt nya glasögon.

Slutar som chefredaktör

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen stirrar stint in genom köksfönstret här på Anderstorp i AIK-land. Det tycks sväva en darrande oro över dessa trakter, då det åter är dags för AIK att spela hemma och då med kniven mot strupen. För att knipa åt sig guldet krävs tre raka vinster och det mot ett Frölunda som verkar vara både tyngre och snabbare än AIK. AIK har denna säsong inga ”spjutspetsar”, inga stjärnor utan är ett lagom bra lag som i serien tröttat ut motståndet, vilket gjorde laget till en värdig vinnare. Men i finalspelet behövs det där lilla extra, portalfigurerna som kliver fram – något som fattas. Men än ska vi väl kasta yxan i sjön, utan jag hoppas naturligtvis på tre raka vinster – även om denna önskan känns en aning utopisk.

Vasaplan 2015 nr 24
Slutar som chefredaktör för Vasaplan.

Jag kliver av posten som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan, då styrelsen valt en ny väg genom att bygga upp en ny redaktion. Det har varit roliga och intensiva då jag fick vara med att skapa tidningen (särskilt då det kom att bli vägen tillbaka för mig personligen). Emellanåt krävdes det sin man att med små medel få det hela att rulla runt. Ibland fick vi trolla med knäna. När jag i februari valde att ta tjänstledigt fram till augusti, så var det en nödvändighet då tidningsjobbet krockade med boksläppet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och turnén med berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Detta ska även ses med bakgrund av den stroke jag drabbades av i augusti 2015. I dagsläget har jag svårt att förstå hur jag orkade vara chefredaktör under förra hösten, då jag var rätt så märkt av proppen i lillhjärnan – men på något underligt sätt gick det. Nu har jag repat mig ganska bra och är åter klar i knoppen – men då bokningarna för kommande höst redan nu börjat strömma in, finns det inte längre plats i mitt liv att göra tidningar. Vasaplan är en viktig tidning – och den gör verkligen skillnad, det vet jag.

Skriva_IS
Skriv mer, skriv bättre, kanske en roman? Gå kurs hos oss!

Är det några därute som som vill lära sig mer om skrivandets hantverk? Ja, då har jag ett tips. Jag och kollegan Micke Berglund kör en författarworkshop i Umeå sista juni till tredje juli. Det är ett späckat schema med föreläsningar, seminarier, skrivuppgifter och go’fika. Pris för 3½ kursdag inklusive fika är 3000 (inkl moms). Vi har plats för 12 deltagare. Vi håller till i Kärnhuset.

Läs mer.

För övrigt ska jag denna dag tvätta Lenas skitiga bildäck – vilket ligger helt i min nivå för kunnandet om bilar och andra motorfordon. Tanka, ratta, bromsa och gasa, plus rengöra skitiga vinterdäck är precis vad jag klarar av. Men Lena tycker att jag trots dessa brister är en riktig karl. Säger hon i varje fall.

 

Turné och släppfest

Av , , Bli först att kommentera 0

Håller så sakta på att vakna, särskilt efter att ha hällt i mig en balja med svart, starkt kaffe. Sovit ytligt, vaknat i parti och minut. Tycker mig ha drömt mycket, men kan inte minns vad. Det har börjat bli så på gamla dar – minns inte ens drömmarna. Vaknar till en dag som gömmer sig i mörker. En och annan bil passerar ute på Backenvägen. Ännu har inte morgontrafiken tagit fart, då brukar bruset leta sig in genom mina fönster. Min kalender säger följande: 10.45 vattengympa. 12.00 träff med författarkollegan Micke Berglund på kulturkafé Pilgatan. Jo, det kan bli en bra dag.

folkets_hus_vilhelmina
Vilhelmina FH. Hit ska vi, jag och Linda.

Har hunnit skriva ett par sidor om de frustrerade männen i Baklandet. En ganska knäpp historia, smårolig i sitt allvar. Borde även skriva på monologen som ska skickas till teatern. Det är mycket nu. Till veckan kör jag och Linda Marklund igång vintern-vårens turné, då fortsätter vi med föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Den 2 februari ska vi ända till Vilhelmina; en ganska lång och krånglig resa för en författare som saknar bil. Buss till Lycksele där Linda möter upp. Vi käkar nånstans i Lycksele, sen åker vi vi mot Vilhelmina, framträder en dryg timme och sedan återvänder vi. Jag sover över en natt hos morsan i Lycksele, för att tidigt morgonen därpå ta bussen till Umeå för att passa ett läkarbesök. Sen rullar det på: Holmsund, Ursviken, Skelleftehamn, Kåge, Byske.

Och den 30 mars är det släppfest av min självbiografiska bok ”Spring Kent, spring!” Oj, vad det känns gruvsamt. Inte för att jag har berättat allt i boken, men tillräckligt mycket för att folk ska höja på ögonbrynen. Men då sållas agnarna från vetet. Jag kommer att få en glimt av vilka som är mina verkliga vänner och vilka som kommer att vända mina ”svagheter” mot mig. Men jag har ju så länge känt mig ”tvungen” att skriva den här boken. Haft en känsla av att vilja ”förklara mig”; göra mig mer begriplig i omvärldens ögon – samtidigt som jag genom skrivandet sett på mitt eget liv i helt andra ögon. Livet har inte alla gånger varit så lätt och jag får faktiskt vara glad att jag lever, att jag har överlevt.

Det går tungt för sossarna. Lägsta siffrorna någonsin, i varje fall sedan Sifo började mäta. 23 procent nånting. Direkt ropas det på förändringar i partitoppen, att Löfven borde avgå, att någon ”ny” ska kliva in och rädda partiet. Mellan valen brukar regeringspartierna ”bestraffas” av folket, och i viss mån torde de låga siffrorna uttrycka en sådan bestraffning. Men det är nog inte hela förklaringen. Hanteringen av flyktingkrisen har säkert spelat in. Att gå från total handfallenhet till att dra på sig hårdhandskarna och i viss mån använda samma handgrepp som Sverigedemokraterna skulle ha använt sig av, torde ha fått en del vänstersossar att fly. Men då borde Vänsterpartiet ha ökat mer. Nej, det är moderaterna som ökat mest. Det gör att alliansen är störst, vilket får tuppkammarna att växa på hos småpartierna. Jag gissar på en gemensam alliansbudget till hösten, sedan fäller man s-regeringen och utlyser nyval, vinner det valet och gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Så fungerar den inbyggda mekanismen för att i alla lägen få administrera makten. Om nu inte sossarna reser sig på nio, kliver upp och lyckas förklara att de i ”tysthet” redan börjat bocka av punkterna på sin ”återställningslista” – att de bit för bit har börjat plocka tillbaka pengar från de rika för att ge åt de mindre beställda. Det är märkligt att de inte lyckats föra ut det budskapet tydligare och mer högljutt.

För övrigt börjar nästa nummer av Vasaplan att ta form. Flertalet av texterna och bilderna har kommit in. Jag har korrekturläst reportagen och tycker att det ser lovande ut.

Tidningen är klar

Av , , Bli först att kommentera 1

Så var då tidningen Vasaplan klar. Tidigt i morgonbitti kan de 4000 exemplaren hämtas på tryckeriet Original ute på Västerslätt. Någon gång mitt på dagen under fredagen den 11 december börjar den säljas på stadens gator och torg. För 40 spänn får du en skitsnygg tidning, fylld med mängder av spännande reportage, bland annat en längre intervju med Maria PH och en djupdykning i flyktingproblematiken där vi bland annat träffat två ensamkommande barn.

Juletta2015
Julnumret 2015. Köp och läs!

Jag är ganska slut efter veckans neurologiska utredningar i Sävar, särskilt efter det omfattande minnestestet där det mesta kändes svårt och knepigt. Men jag vet ju att arbetsminnet kan få sig en känga efter en stroke – även om det brukar vara övergående. Men det är aldrig roligt att gå omkring i tillvaron och verka gaggig och glömsk. Fast jag brukar försvara mig med det mer tyder på en författares diskreta charm att vara lite disträ – att jag ständigt har tankarna någon annanstans; att jag går omkring och klurar på en vacker meningen till en kommande roman. (I själva verket kan jag bli stående inne på Coop och försöka minnas om det var bananer eller äpplen jag skulle köpa …)

Åker idag till Skellefteå, en bussresa på dryga två timmar innan jag får kliva av på Anderstorp – där hon står och väntar på mig.

Igår kväll fick jag mer jobb. Dryga 300 sidor text från förlaget – som jag själv skrivit. Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!”. Ska godkänna texten och för att det ska kunna göras måste jag ju läsa igenom allt – igen. Börjar bli ganska less på mina egna ord. Fast det ska erkännas, jäklar detta blir en riktigt bra bok. Den ska ges ut i slutet av mars 2016.

För övrigt så kan det bli jobbigt för Tomten i år med alla passkontroller och om han först kom till Finland, så finns risken att han skickas tillbaka dit. Vad händer då med våra julklappar?

Det fula ordet okej

Av , , 2 kommentarer 3

Knatade ner i källaren och hämtade lådan med mina julsaker. Kände mig först inte särskilt pigg på att pynta, då jag inte riktigt hunnit hänga med i tiden. Den här hösten och förvintern har varit intensiva. Tiden har liksom tryckts samman – nyss augusti, nu snöslask i december. Och inte så himla länge kvar innan det faktiskt är jul. Men jag plockade fram mina blinkande tomtar, ljusslingor och ljusstakar. I år blev det ett mycket sparsamt pyntande, men jag kände mig nöjd efteråt. Det lyser och blinkar lite varstans och kanske finner jag snart fram till den rätta känslan. Det hjälpte en aning att jag spelade lite julmusik i bakgrunden: Gläns över sjö och strand och Ave Maria.

tomtegubbar

Var det något som skapade lycka i min barndom så var det jularna. Mors dignade julbord där varenda rätt var gjorda för hand enligt konstens alla regler, musiken från radion inne i köket och den pirrande känslan när tomten kom pulsande i djupsnön ner på myren med en lykta i handen, för att sedan försvinna in i skogen. Barndomens magi. Sedan timmarna av väntan. Vitskjorta, välpressade byxor. De brukade komma nån halvtimme innan Kalle Anka, Baklandets egna tomtar, farbror Filip och hans son Elon. Herregud, de brukade ha bilen full med klappar. Det var knappt de fick plats själva. Då var det jul – och sådana jular får jag aldrig mer uppleva..

Björn Ranelid har på facebook klivit in i debatten om flyktingarna. Trodde jag. Men efter några rader läsande visar det sig att Ranelid är ute efter något helt annat. Han har skrivit en lång drapa om ett förkastligt ord som statsminister Stefan Löfven använt sig av. Statsministern har ju sagt att det inte är okej att unga män som är bosatta i Sverige åker till Syrien och låter värva sig till terrorister. Ranelid struntar i terrorismen och ger sig istället i kast med detta hemska okej. Ett ord som inte får användas av en statsminister.

Så här skriver Ranelid: ”Ordet okej eller okey eller som förkortning OK är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.Hur kongruensböjer vår statsminister detta papegojeläte? Vet han vad begreppet kongruens betyder? Vad anser han att den korrekta grammatiska formen skall vara med ett korrelat i neutrumform: Ett okejt beslut? Två okeja beslut.”

Jag häpnar. Ja, ja det gäller att ha blick för vilka problem man ska lyfta, vad som är aktuellt i dessa tider. När jag sedan läser kommentarerna  blir jag riktigt trött, för flertalet av beundrarna tycker att Ranelid tagit upp ett stort och viktigt problem. Detta med att vi har en statsminister som säger okej. Men hur var det Ranelid sjöng i melodifestivalen, eller sjöng och sjöng, han pratade sig genom låten (hur korrekt är det?):  ”Nu kommer kärleken, nu kommer armén, nu kommer soldaterna
HERREGUD…. Mirakel.”

Tidningen Vasaplan är snart klar att skickas till tryckeriet. Det fattas bara några få detaljer. En arbetsseger som bygger på ett starkt mittfält, fem ständigt springande Kim Källström. Det känns bra.

För övrigt borde jag städa lite, torka av golven och plocka undan lite papper och böcker som ligger och skräpar lite varstans. Men jag gör det i morgon, tror jag.

Vasaplans nya redaktör

Av , , Bli först att kommentera 1

Märklig november. Nästan tio plusgrader igår när jag med öppen jacka och barhuvad promenerade längs älven. Snön känns avlägsen. Blir det ytterligare en jul då regnet faller på bar backe? Ja, inte ifjol, men året innan var det väl så vill jag minnas.

Gårdagen var seg, fick inte mycket gjort på förmiddagen. Skrev inte en enda rad i romanen, fick ihop en kort, mycket ilsken blogg. Fast efter lunch blev det plötsligt fart på mig, då jag tog bussen upp till Aspgården för att vara på en anställningsintervju. Nä, det var inte jag som sökte jobb. Jag satt på ”arbetsgivarens” sida, som chefredaktör för Vasaplan. Erika Åberg sökte det ideella jobbet som bildredaktör – och hon fick det. En välmeriterad kvinna som brinner i kampen mot rasism och fördomar.

erika
Erika Åberg, ny bildredaktör på Vasaplan.

På lördag åker jag till Skellefteå för att hälsa på en vän. Ska bli trevligt. Under bussresan hinner jag kanske läsa ut romanen till nästa bokcirkel. Har haft svårt att ta mig igenom Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Sitter mest och tänker: Men när ska den där ungen födas? Sedan är realismen lite kvävande; som när det på sida upp och sida ner beskrivs exakt vad som ska bakas, kokas och stekas till julbordet. Men jag gillar beskrivningen av att ha ”valt fel partner” – huvudpersonen tänker mer sin förra man än den hon gift sig med. Nä, som nästa bok i cirklen hoppas jag på något riktigt hårdkokt, typ ”Hårda killar dansar inte” av Norman Mailer.

En helsida plus att vi toppade Ettan i Folkbladet, blev resultat av intervjun som gjordes i Lycksele. Ett bra reportage, fina bilder och bra PR för vår berättarföreställning. Hoppas nu att det trillar in lite bokning vad gäller våren och sommaren.

Folkbladet2015
Stort reportage i Folkbladet (3 november 2015).

Folkbladet2
Åter på lasarettet i Lycksele där jag jobbade som uska och sjuksyrra på 70-talet och 90-talet.

För övrigt måste jag snabbt hitta ett märke att sy över det som nu sitter på rockärmen. Jag kan omöjligt åka till Skellefteå med en Björklövenlogga på jackan. Det överlever jag aldrig.

 

Livet en resa

Av , , Bli först att kommentera 2

Livet är en resa. Förfärligt nog en resa med en enkelbiljett i ena handen och en illa packad väska i den andra – men det handlar ändock om en resa och då gäller det att välja en någorlunda klok och intressant resrutt. Fast nog har det väl hänt att jag under denna livsresa fler än en gång hamnat på riktiga irrfärder och stundom vid sidan av allfarvägarna. Jag har till och med irrat vilse i stora, mörka skogar. Men på något underligt sätt har jag alltid krånglat mig upp på de mer trafikerade vägarna igen och kunnat fortsätta färden.

tåget

 

De senaste årens resande har varit riktigt intressant, spännande och framför allt utvecklande. Trodde för drygt ett och ett halvt år sedan att det som var kvar av resan skulle handla om ett mer fridfullt, stillasittande liv som författare och dramatiker. Nån tur ibland till Berlin, Paris, och som bonus ha turen att träffa en livskamrat, ta det lugnt – men livet ville annat. Mycket för att jag har så förfärligt svårt för att ha långtråkigt, att kunna stanna upp och bli kvar i något. Så kom då en förfrågan om att jag skulle bli chefredaktör för tidningen Vasaplan – och jag tänkte. Jag som svurit att aldrig mer syssla med journalistik, inte den med deadlines, tjafs om innehåll, dra åt olika håll. Ändå svarade jag ja. Jag ville kolla om jag fortfarande höll måttet, då i en ålder av 56 år, om jag kunde leda ett tidningsarbete framåt, utveckla tidningen. Det var nog ganska impulsivt – men sådan är jag.Inga långa startsträckor, utan aningen eller. Det hadlade även om att genom ett sådant uppdrag bygga upp självkänslan och det är aldrig fel även för en lönnfet, flintskalliga man i övre medelåldern.

typewriter-863635_640

Sedan skulle jag ju skriva som vanligt vid sidan om och jag var mitt upp i slutarbetet av min självbiografi. Det blev nog på det viset att skrivandet tog styrk. Utgivningen sköts upp två gånger för att jag inte kunnat fokusera tillräckligt på storyn – berättelsen om mitt liv, vilket jag kan lova er alla som skriver att det är nog den svåraste sortens böcker man kan ge sig på. Hur mycket ska jag berätta? Skrämmer jag slag på folk? De kanske inte tror mig? Men här fick jag god hjälp av min gode, kloke förläggare Göran Lundin (mannen med det stora tålamodet) och han fick mig att andas med magen och skriva om, och skriva om. I början av augusti var den klar. Jag hann överlämna manuset ett par veckor innan det small … I mars 2016 publiceras den. Det klart att det blev en konflikt mellan tidningsarbetet och skrivandet. Jag hade ju däremellan även skrivit en pjäs och strulat på med ett filmmanus. Men på något sätt så höll jag ihop mig (med silvertejp …) och det ordnade upp sig. Jag kände att jag växte något så oerhört. Självkänslan blommade ut. Jag slutade att vara rädd.

ryggar

Mitt i allt detta inledde jag ett förhållande och så i efterhand (lätt att vara efterklok) så skulle jag nog ha låtit bli eller avbrutit tidigare. Blev väl bekväm. Kort kan jag säga att det handlade om två totalt olika personligheter, som i stället för att lyfta varandra till slut gjorde allt för att sätta krokben för den andre. Men även detta gick jag någorlunda hel ut och kände mig under sommaren starkare än på länge. En fri man! En man redo för äventyr, på resa med en enkelbiljett. Kanske sitter det en vacker kvinna  i nästa kupé, en som inte är så förbannat grälsjuk. Då kom stroken. Jag fattade ingenting – förutom att jag under några hemska 45 minuter, ensam i lägenheten, förtvivlat ropande på hjälp, trodde att jag kommit till ändstationen att någon skulle dyka upp och be om biljetten. Men jag hade fel. Kom mig ganska fort på benen och fick veta att jag haft en jäkla tur. Och det blev en tankeställare. Ena sekunden finns man, existerar som en av alla dessa människor på jorden, nästa sekund så är man borta, utraderad, förlorad.

Återigen på chefredaktörsstolen, men på halvtid och håller koll styrkorna. Sen jag började med detta, på det dryga året som gått, har jag lärt mig att ”bestämma”, uppmuntra upp när det går, säga nej när det behövs, skratta ofta, inte ta allt så förbannat allvarligt och se smågrym ut när jag kisar fram under glasögonen när de glidit ner på nästippen. Och dessutom, så skriver jag alltjämt och nu på roman nummer fem, ytterligare om dessa frustrerade gubbar i Västerbottens inland, i Baklandet, och som om inte det vore nog har Linda Marklund lockat mig att sätta samman en berättarföreställning. I morgon bär det av till Lycksele för ytterligare två föreställningar.

Och allt detta är en slags rehabilitering av ett liv som stundom varit rejält trassligt och inte alltid varit så lätt att leva. Vägen tillbaka; uppe på det tåget jag alltjämt reser med. Där allt ska hända, där äventyren väntar. Det får ni läsa mer om i mars då självbiografin kommer.

21813057178_cb4dc25d66_z

Jeans, svarta byxor eller några som utgör ett mellanting. Kan inte säga dess exakta färg då jag är färgblind. Men nåt åt det ljusbruna hållet är det – kanske. Linda kommer väl att kräkas när hon får se mina scenkläder – men min uppgift är ju att vara roligt, så jag kan gott se ut som en pajas.Kul att höra är att Folkbladet tänker komma på besök och skriva några rader. Eric Nordlund från Lokaltidningen har redan skrivit ett fint reportage.

För övrigt så tjatade mina kängor om att ta en promenad på stan. De skulle på NK och fika – och jag hakade på. Det tackar jag dem för. Då fick jag träffa min smarta och vackra dotter, Hanna. Hon var så stolt över att ha fått B för en uppstas hon skrivit – om att finna miljövinster i samhället. Det kommer att gå bra för den tösen – blott sexton år gammal med redan så resonerande klok. Vad gäller mina kängor som ständigt ropar från hallen, så att jag hotat med att ge dem en sula ifall de skriker nattetid.

Genomgång av kroppen

Av , , Bli först att kommentera 1

Upp i ottan i ett allvarligt försök att vara mig själv. Har liksom ingen annan att vara – och det är väl lika bra det. Att försöka vara någon annan än den man egentligen är (även om den personen periodvis kan vara svår att stå ut med) gör en bara plastig, tillgjord, rent av overklig och framförallt falsk. Nåväl uppstigen som jag var kunde jag genast konstatera att hösten parkerat utanför mitt fönstret och stod där och hukade i det dunkla ljuset. På en del av björkarna spretar grenarna nakna mot skyn, medan de fallna löven ligger nedanför som gula täcken kring stammarna. Kaffe och ett par rostade sedan gjorde jag mig redo. Det var dags att ge mig av.

Det är smockfullt i morgonbussarna så här års. Mest skolungar som trots sin plågsamma trötthet ska transporteras sig någon av stadens skolor för att lära mer om ekvationer, världens religioner och ett och annat nytt språk. Själv ska jag, gubben med den svarta rocken, till NUS för att träffa en sköterska på medicinmottagningen. Ett snabbt besök vilket resulterade i att jag nu bär en automatiserad blodtrycksmanschett kring vänsterarmen och en liten datorlåda i byxskärpet. Var 20:e minut i 24 timmar ska nu mitt blodtryck kollas. Rutin efter en stroke. Längre fram ska jag gå runt med en apparat som kollar mitt EKG dygnet runt.

EKG

Kan man finna fördelar efter en sjukdom, som i mitt fall en stroke i lillhjärnan? Det var den 15 augusti det small till. En smäll i bakskallen, från ingenstans, helt plötsligt. Och jag hade tur att proppen satte sig i lillhjärnan. Visserligen ledde till en värdelös balans under en dryg månad och en ständig trötthet som försatte mig i ett ständigt viloläge. Men jag tänkte på mitt sätt, som vanligt: Framåt, alltid framåt! Känner mig nästan helt återställd, ja förutom att mitt arbetsminne blivit lite sämre och att jag har svårt att tåla stress och att göra flera saker samtidigt. Typiskt manliga egenskaper, säger säkert vän av ordning. Men i mitt fall blev det snäppet värre – fast de ”lovar” att det ska bli bättre. De stora fördelen med min stroke är den stora genomgången av min kropp, datortomografi, mängder med blodanalyser, tillgång till ett flertal specialister som slår sina kloka huvuden ihop.

bilverkstad

Jag hade tydligen gått en längre tid med ett aningen för högt blodtryck, för höga sockervärden och stressat på tok för mycket. Det kunde mycket väl ha blivit så att jag fått en stroke längre fram, om några år, och då med mer slitna blodkärl vilket mycket möjligt lett till en riktigt stor propp eller värre ett brutet kärl nånstans i kroppen eller skallen. Så turen i oturen är att nu kan jag med läkarvetenskapens hjälp kan styra upp mitt liv för att kunna leva längre, mycket längre.

Sedan tänker jag på alla änglar som jobbar inom vården. Dag efter dag tar de tålmodigt sig an oss sjuklingar. För usla löner.

Ikväll är det styrelsemöte. Kulturföreningen Vasaplan, den som ger ut tidningen med samma namn där jag verkar som chefredaktör. Vi har en del att diskutera.

För övrigt är det bara fyra dagar kvar innan jag åker till Lycksele för ytterligare två föreställningar av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Vi får en del bokningar i inlandet, men vid kusten typ Umeå och Skellefteå är det dött. Men de är väl inte så insatta i vedhanteringen och vad som händer ifall man dricker jäst rabarbersaft …

 

Drömmarnas reservat

Av , , 1 kommentar 3

Oktober, onekligen är det höst. Den tid på då aspens roströda löv darrar av skräck innan de slutligen tappar greppet och faller till marken, då maskarna efter regniga dagar luras upp till marken och i kylan blir liggande, stela och orörliga. ”Spänningen” (hökar och vråkar) drar söderut, det  gör många andra fåglar också. Stararna samlas i stora svarta moln innan det är dags att lämna oss. Grodor och ormar har redan gömt sig lövhögarna och gått i dvala. Snart kommer höststormarna, då det regnar på tvären, när vinden får fönster och väggar att skaka, när vindbyarna kan förvandla skogar till plocke-pinn. Säger som gubben hemma i byn. ”Nolavind blås kall än från vilket håll han blås.”

höstdimma

Strul med tidningsarbetet. På grund av min sjukdom, den stroke jag drabbades av i augusti, så förstärkte vi redaktionen med en biträdande chefredaktör, allt för att jag skulle slippa stressen .Nu har även den biträdande chefredaktören blivit sjuk och tvingats kliva av. Styrelsen söker nu en ersättare, men det är inte lätt. Hoppas det lyckas. Vore ju en smärre katastrof om julnumret skulle ställas in. Tänker på alla våra säljare som genom Vasaplan får en en välbehövlig slant till julfirandet.

Sovit tungt och har nog inte riktigt vaknat ännu. Var frusen i går kväll och tog därför på mig den fina pyjamasen jag en gång fick i julklapp. Det sitter minnen i dess mjuka tyg. Tror att jag ska gå omkring resten av dagen i den. Att bara vara. Lite kravlöst. Finnas till.

För övrigt övrigt är du oskyldig när du drömmer. Så är det. Hela mitt arbetsrum har blivit ett reservat för drömmar.

 

Livet tar fart – framåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagens Ungern: ”Journalister rapporterar om rädsla och omfattande självcensur. Samtidigt förs hatpropaganda mot romer, hemlösa och homosexuella fritt fram av politiker och opinionsbildare.” (Citat Aftonbladet). Känns det här igen? Föraktet för svaghet går igen från bland annat 30-talets Tyskland och nu in i vår tid. Tänker på det som hände Vasaplans säljare och skådespelare i gruppen ”Tro, hopp och mod” som mitt på dagen blev misshandlad av några män som menade att han inte skulle få finnas och att han borde försvinna från jordens yta. Fascisterna kan lukta sig till svaghet och det annorlunda.

I dag ska jag fotograferas av Mattias Hjalmarsson, präst och skicklig fotograf. Han har under en längre tid velat fota mig och eftersom jag behöver bra bilder till omslaget till min kommande bok, så svarade jag naturligtvis ja. Ser det som en ära att han vill ta dessa bilder. Bilder som blir ”kvar” och som jag kan hänga på väggen och kanske ge en eller flera av dem till min dotter. En bild av sina far. Fotografier är frusna minnen, ett ansikte som stannar kvar på en vägg, i ett album som hjälper eftervärlden att minnas (ungefär) vad som en gång hände. Inför fotograferingen måste jag raka mig, klippa näshåren och välja ut en fin hatt. Allt det övriga kan jag inte göra något åt. Hä vart in viller med Lundholms pojken.

fotograf

När jag skrev min kommande självbiografiska bok (som kommer i början av nästa år) så hade jag stor hjälp av mina fotoalbum. Jag har under livet varit flitig på att fota allt och alla  och att klistra in bilderna i sitt rätta sammanhang och till varje en skrivit korta kommentarer. Det är ju så att vi ofta ”tror” oss minnas var, när, hur saker och ting hände, men hur ofta har vi inte fel. Men med med fotoalbum och dagböcker (som jag nästan dagligen skrivit i sedan 18-års åldern) så kunde jag börja lägga minnespusslet och göra en tidslinje. Ändå går inte minnet med exakthet spika fast vid horisonten. Varje gång vi plockar fram ett minne så förändras det en liten aning, tillräckligt för att inte vara detsamma längre. Ofta tvingas vi att minnas på ett ungefär.

NyBakgrundFB
Snart dags för turné tillsammans med Linda Marklund.

Det börjar dra ihop sig. Tur att jag håller på att tillfriskna. Det första redaktionsmötet är planerat och redan nu, bara en vecka efter att det senaste numret av Vasaplan börjats säljas på gator och torg, så ska jag, Ritu och Lars träffas för att dra upp riktlinjerna för decembernumret. Den 3 oktober träffas jag och Linda Marklund för en sista finslipning av våra berättelse, för veckan därpå påbörjas vår turné med ”Ved, rabarbersaft och andra passioner” med framträdanden i Åmsele och Lycksele. Innan det har jag blivit inbjuden att delta i ”Det litterära Västerbotten”, för att på plats i Kulturväven diskutera ett framtida kulturresurscentrum. Låter lite mycket, men jag mår bra när det händer saker kring mig, då jag tvingas vara på tårna. Särskilt efter det som hände mig i mitten av augusti. Framåt, alltid framåt!

För övrigt har jag fortfarande inte orkat köpa ett par nya kängor. Däremot köpte jag igår några fina och underfundiga presenter till en kär vän som lever sitt liv i Arvidsjaur och som snart fyller 50 år. Blir glad av att ge. Blir glad när andra blir glada. Så lättroad är jag.