Nilssons bönder

Jan Nilsson skrev häromdagen ett långt inlägg rubricerat ’Bönder’. Jag delar stort sett allt han skriver om värdet av böndernas arbete, vansinnigheten att frakta livsmedel till oss från södra Sverige eller ännu längre ifrån m.m.

Men… när han alldeles i början av sitt inlägg talar om bönderna som ’underdogs’, är det något djupt i mig som reagerar starkt. Jag kommer från ett arbetarhem, som under några av mina första levnadsår också var ett litet jordbruk med en 2-3 kor och någon gris ibland. Om mina föräldrar fått storbönderna i byn beskrivna som ’underdogs’ – och samtidigt fått ordet översatt förstås- skulle de definitivt inte ha hållit med. För dem gällde nog motsatsen.

Det sätt på vilket min mor senare då och då beskrev bönder som grupp har också i viss mån präglat mig. Händelser senare i mitt liv i relationen till bönder har av mig setts med samma ögon som min mor såg på bönder. Jag har inte kunnat helt frigöra mig från den grundsyn som hon hade. På senare år har jag dock träffat och blivit bekant med många bönder, som jag inte haft minsta problem att fördra.

Vid 10-13-årsåldern var jag ’dräng’ hos bönder, avlägset släkt med oss. Av detta minns jag åtminstone två saker. Det positiva och värdefulla var att jag lärde mig mycket av böndernas villkor. Men mest negativt var att jag nästan aldrig fick äta mig mätt! Mors ord ’snålbönnren’ fanns hela tiden med i mina tankar.

För inte så många år sedan hamnade jag efter en bonde som hade ett par matkassar fulla med matvaror. Det var på den tiden då Gulf i Vännäsby började sälja mat. ’Skriv hä söm smörjolja’, sade han till kassören för att därmed få ett kvitto som han kunde minska sin skatt med. ’Bönnren bara klagar på skatt’n’, men gör va de könn för å slipp betala’n’, sade mamma ibland.

En gång berättade min pappa att han en gång bad en av byns storbönder, som naturligtvis hade egen häst, att få låna den en dag under slåttanna. ’Nog gå hä bra, men då gett du löva att rööst på Bondeförbundet nu när hä vaal val’, fick han till svar. Jag frågade pappa, om han gjorde det, d.v.s. röstade mot sin politiska övertygelse. Hans svar blev med ett leende. ’Vad tror du själv?’ Jag minns pappa som en genomhederlig person, men är glad att han inte lät sig köpas av ’underdogen’ och tillika storbonden med flera kor och egen häst.

När jag skriver detta blir jag påmind om hur mycket ens barndom och erfarenheter därifrån påverkar hela ens framtida liv. Synen på storbönder i Jan Nilssons hem var sannolikt en hel annan än vad den var i mitt hem.