En avtackads tack

Många torde vi vara, som då och då drabbas av tankar som grundas på osäkerhet och dåligt självförtroende. Personligen är jag en sådan samtidigt som jag ofta inbillar mig att andra inte ser på mig på det sättet, d.v.s. som en person med dåligt självförtroende.

Tankarna under min första månad som pensionär har berört just denna omständighet… minns mina forna arbetskamrater mig bara från de tillfällen, då jag inte varit särskilt trevlig? Eller minns man mig även från de förhoppningsvis trevligare stunderna med mig?

I går kväll kom i vart fall helt överraskande ett tjugutal av dem hem till oss med syftet att avtacka mig för de gångna åren hos kommunen. Jag har svårt att i ord kläda vad jag kände under hela kvällen. Jag skulle dock vara oärlig, om jag inte erkände att kvällen på ett sätt förstärkte och påminde mig om känslan av att jag förlorat något fint i samband med pensioneringen. Den känslan har jag försökt komma över, men har ännu inte lyckats helt.

Det är bara att konstatera, att jag HAR lämnat ett mycket fint gäng och att jag nu bara måste vänja mig vid delvis nytt liv, ’a new normal’, som min kära fru ibland säger.

Men bäst av allt från kvällen var nog ändå den bestämda känsla jag fick av att arbetskamraterna inte var hitkommenderade av sin ’stränge’ chef, utan att de nog alla gärna faktiskt ville vara med på avtackningen. Och att de ville det, berodde nog inte på de negativa minnena alla säkert i varierande omfattning har av mig. Det måste finnas något bra med mig också.

Tack kamrater! Ert besök och den glädje ni tillförde vår hem denna grådaskiga torsdag kväll gjorde mig (och faktiskt också min fru) mycket lycklig.