Som ett uttryck för min barnsliga och kanske alltför för stora öppenhet, skriver jag detta "kärleksbrev" till min fru. Jag har nämligen kommit till insikt om något som jag nog inte tänkt så mycket på tidigare, nämligen lyckan och tillfredsställelsen som finns mitt ett äktenskap, eftersom jag både kan älska min fru och vara stolt över henne.


Jag avstår från att här för "hela världen" berätta vad det är som gör att jag älskar dig så mycket. Däremot vill jag peka på några saker, som jag ser hos dig och som fått min kärlek att via beundran också göra mig så stolt över dig.

När vi efter noggrant analyserande gemensamt fattade beslutet, att Du skulle flytta från USA till mig i stället före tvärtom, insåg jag genast vilken stark person du var. I det beslutet låg för dig vetskapen om att du fysiskt skulle lämna dina vuxna barn, dina släktingar och vänner, ditt välavlönade arbete, din musikutövning, ditt modersmål och inte minst de kunskaper som du i vidaste mening hade om ditt hemland.

Med stigande förnöjsamhet och stolthet har jag sedan allteftersom kunnat notera den energi du lägger ner för att på bästa sätt anpassa dig till ditt nya hemland, dess kultur och dess språk, som du nu både talar och skriver så bra. Med samma energi har du också anpassat dig till ditt nya jobb, tagit körkort och gjort dig omtyckt av mina barn och deras familjer och mina släktingar och vänner. Utöver allt detta har du sedan "stått ut" med mig och alla mina fel och brister.

Du har också på ett beundransvärt sätt genom eget mod, musikalisk talang och erfarenhet kunnat fortsätta med din största hobby från USA, nämligen musikutövandet, genom att nu spela i tre olika grupper/band; Umebygdens Folkmusikgille, New Mountain Music och nu senast det irländska bandet O`Greidi. Jag är inte minst stolt, de gånger jag ser dig spela något så ursvenskt som svensk folkmusik.

Kanske ändå den största anledningen till beundran är det sätt som du i alla år regelbundet hålligt telefon- och e-postkontakt med dina barn i USA. Den energi och den känslighet du då har visat, är för mig det bästa beviset för att du alltid har varit och fortfarande är en god och kärleksfull mor. Du har lämnat barnen fysiskt, men minsann inte mentalt. Din insikt om att du kanske för alltid måste ägna energi åt att få dina barn att förstå ditt val att flytta till Sverige är också något att beundra dig för.

Detsamma gäller den styrka du visade under din sons ettåriga deltagande i Irakkriget. Måtte du även orka med den oro, som nu allteftersom byggs upp inför hans nya och nära förestående "mission" i Afghanistan.

Jag älskar dig Peggy och är så enormt stolt över dig!

Enligt en alldeles färsk uppgift från VK på webben ersätts den "avgående socialchefen med 13 månadslöner". Vännäs kommun är därmed en mycket generös arbetsgivare.


Enligt tidigare uppgifter på webben "avslutar socialchefen sin anställning" och enligt uppgift från den politiska ledningen har hon inte fått sparken. Då återstår enligt enkelt logiskt tänkande bara ett alternativ. Socialchefen har uppmanats avgå mot en ersättning på i storleksordningen 500 000 kronor, och sedan själv "sagt upp sig".

Vännäs kommun som arbetsgivare framstår härmed för mig som en långt mera generös sådan än vad jag har erfarit under mina många år som anställd där.

Men vilka signaler, som det brukar heta, skickar den här händelsen ut till andra kommunalt anställda som inte uppfyller "politikens" förväntningar på dem? Kan även de förvänta sig en uppmaning att sluta mot en rundligt tilltaget 'avgångsvederlag'?

Numera är det tämligen vanligt med buss- och flygresenärer som bär en del av sitt bagage i ryggsäckar. Dessvärre är det också tämligen vanligt, att de glömmer att de därigenom fått en betydligt större "svängradie".


En alldeles färsk händelse för min del var när en man med välfylld ryggsäck skulle installera sig på motsatt sida av mittgången i det plan, där jag redan satt närmast mittgången. Hade jag inte snabbt fått upp armen som gard, skulle sannolikt mina glasögon ha fått sig smäll, när snabbt vände sig med ryggen mot mig.

Jag begriper inte hur så många av dessa ryggsäcksbärare så totalt glömmer den artificiella puckel de har på sin rygg. De borde naturligtvis ta av sig ryggsäcken och bära den framför sig, när de rör i trånga utrymmen med folk bakom sig.

Ända sedan pensioneringen den 1 juli har jag känt för "ung", frisk och stark för att bara gå hemma och göra "ingenting" (utöver allt hushållsarbete förstås). Nu har jag äntligen fått ett jobb.


Visserligen ligger jobbet långt från bostaden i Brån, men det är bara att acceptera det som så många arbetslösa nog kommer att behöva acceptera, nämligen att ta jobb som erbjuds på annan ort. Det håller inte att bara tacka nej, när erbjudet arbete finns på annan ort.

I mitt fall ligger jobbet i Åkersberga och trots den långa resvägen och trots att jobbet bara är av kortvarig karaktär, är jag mycket glad över det. Vem skulle förresten inte vara glad över att i två hela dagar få ta hand om sitt underbara barnbarn? Efter vädjan hos föräldrarna och en förfrågan hos barnet i fråga, behöver jag inte lämna barnet på dagis de båda dagarna utan får ha det helt i min "vård" i hemmet. Synd bara att den snön som fallit kommer att smälta bort under veckan. Jag måste troligen packa både stövlar och galonbyxor för att bättre matcha hans "outfit" och önskan om utevistelse.

Som en del förstått redan är barnet det gäller ett av mina två barnbarn.

Vännäs kommunfullmäktigeledamöter finns alla presenterade med foton på kommunens webbplats med ett undantag. Cyrenes ruta är tom!


Numera är Cyrene en av vännäsbloggarna och där presenterar hon sig med en fin bild. Jag vet, eftersom jag det var ett av mina arbetsområden tidigare, att hon inte ville visa sig i bild bland fullmäktigeledamöterna. Jag minns inte riktigt vad som var henne argument då. Det hjälpte inte då att jag försökte få henne att inse att hon mycket väl skulle platsa bland de övriga 'tjejerna' i församlingen.

Nu försöker jag igen. Visst kan du väl, bästa Cyrene, göra fullmäktigesidan mer komplett genom att tillåta att din bild får sättas in i den tomma rutan? Du har ingenting att skämmas för! Tro mig. Jag är expert på området.

Visst skall man hålla på sin integritet, men nu när du har släppt bilden till din profil i VK-bloggen, bör du väl kunna göra det även till kommunens fullmäktigesida.

Förlåt min otålighet. Jag glömde ett ögonblick skillnaden mellan dig och mig i ett visst avseende; du en yrkesmässigt och politiskt aktiv person och jag en man med obegränsad tid i det "utanförskap" som jag ju som arbetslös pensionär befinner mig i. Bra ändå, att du tog dig tid att bemöta mitt inlägg.

Frågan är väl egentligen färdigdiskuterad oss emellan vid det här laget. Våra respektive ståndpunkter är nu kända och det känns som du nu förstått, vilka mina dubier inför LOV är. Dock kan jag inte låta bli att kommentera åtminstone några delar i ditt inlägg. Jag gör det medveten om risken att några bara tar det som ett tecken på "att den där Sjöström alltid vill ha sista ordet". Kom igen med vad som helst, Hans-Inge, och det skall få stå oemotsagt.
Du avfärdar min inställning med att påstå att jag, i motsats till dig, bara ser till systemet och inte till individen. Men nog är väl de enskilda vårdbiträdena individer? De föredrar en jämförelsevis trygg kommunal anställning och i den är de lovade heltidstjänster. Utan något som helst uppdrag eller mandat att värna om dem som individer, så gör jag ju faktiskt det.

Subsidaritetsprincipen (jag ser f.ö. att det inte bara är ungdomar som ägnar sig åt felaktiga särskrivningar) är en princip som jag alltid förespråkat, dock utan att använda ett onödigt krångligt ord för den.

Men bäste Hans-Inge, varför i alla sin dar blanda in förhållandena i det forna Ryssland i vårt lilla lokala meningsutbyte? Jag lovar att aldrig någonsin, hur svårt jag än skulle få att hitta argument i en debatt med dig, skulle peka på saker som hänt historiskt i kulturer som baserat sina göranden och låtanden på den livsåskådning som jag utgår från att du och flertalet andra i ditt parti har.

Så var det mitt kommande val av plats i något av kommunens särskilda boenden? Jag antar att när den dagen eventuellt kommer, är tillgången på platser ungefär som i dag. Det betyder att jag för min del kommer att vara glad för den plats som erbjuds tar den direkt - under förutsättning att den har en snabb uppkoppling mot Internet förstås!

Jag har faktiskt läst äldreministerns (kd) artikeln i Aftonbladet. Det finns anledning att påminna om EN punkt i den. Hon skriver så här:

Hela 181 av landets kommuner har ansökt om statliga medel för att förbereda och undersöka möjligheterna att införa valfrihetssystem.

Många kommuner är det, men vad har de gjort? Som jag förstår av artikeln har det INTE beslutat att införa LOV. De har bara ansökt om statliga medel för att förbereda och undersöka ett ev. införande av LOV. Vilken kommun tar inte tacksamt emot pengar från staten, pengar som ger arbete åt någon av sina tjänstemän och sin indirekt blir ett litet tillskott "lönebudgeten" för vederbörande. Låt oss vänta och se hur många kommuner det blir som slutligen inför LOV. Först därefter finns det läge för dig och ditt parti att slå sig för bröstet - eller motsatsen, vad det nu är.

Dina rodnande kinder som ett ungdomligt tecken på debattvilja och lust låter bra för framtiden. Och som jag säger inledningsvis, kommentera detta så får det bli slutorden i denna vår lilla lokala med tämligen offentliga debatt.

I går hade jag förmånen att ta en del av vårt kommunalråds tid i anspråk. Vi möttes i trapphuset i Medborgarhuset, uppenbarligen i skarven mellan två av hans möten, och han gav sig tid att stanna till och prata en stund med mig. Samtalet gav mig idén till följande inlägg.


Vi kom bl.a. in på en mina tidigare blogginlägg i ett ämne som för mig fortfarande känns viktigt och som fortfarande har viktiga frågor obesvarade. En av kommunens topptjänstemän "avslutar sin anställning". Denna som jag tycker otydliga formuleringen betyder inte, att hon har blivit uppsagd enligt kommunalrådet. Jag litar helt på hans ord i det avseendet - och i andra med för den delen.

På min promenad hem till Brån fann jag anledning att fundera över vad det egentligen betyder att få sparken, d.v.s. att direkt bli uppsagd från sin anställning. Tankarna gick då osökt till vad som hände mig för ca 15 år sedan. Jag upplevde situationen som om jag hade blivit uppsagd, trots att jag egentligen bara blev uppmanad att acceptera en omplacering. Den egentliga orsaken väntar jag fortfarande på. Alternativet var förstås uppsägning.

Tjänstemannen ifråga är alltså inte uppsagd. Eftersom hon inte fullgjorde sin uppgift så att "politiken" blev nöjd, så torde hon i något slags samråd med arbetsgivaren valt att gå för att undvika en direkt uppsägning. Skäl till en sådan hade sannolikt varit omöjlig att hitta. Det är som bekant inte lätt att säga upp en anställd i vårt "anställningstrygga" samhälle. Därför var troligen det gamla beprövade "silkessnöret" det enda tillgänglige medlet för arbetsgivaren.

Min förhoppning är nu bara att den aktuella tjänstemannen, i motsats till vad som gällde för mig, verkligen har fått ett klart besked om anledningen till hon inte längre är önskvärd som chef på förvaltningen.

Jan Nilsson ber väluppfostrat att få vara med Hans-Inge och mig. Visst får du lov att blanda dig i det som skulle kunna vara ett meningsutbyte mellan mig och Hans-Inge. Kanske blir det "Inge" av det. Därför är dina tankar välkomna.


Först tyckte jag att din ide kombinerad med en fråga var tämligen smart. Jag kände mig direkt beredd att stödja din tanke. Det är jag på ett sätt fortfarande, eftersom den ju liknar idén bakom gruppboendet vid servicehuset i Vännäsby. Så vitt jag vet har det fallit väl ut där, även om man ju där inte utgör ett fristående företag, men ganska nära. En liknande grupp med mera "fristående" vårdbiträden skullle säkert vara bra för verksamheten.

Men? om detta "företag" med ett visst anställda vårdbiträden t.ex. i Brån med omnejd visar sig vara så bra att äldre som flyttat in till tätorterna sedan med stöd av LOV väljer att få sin hemtjänst från just det företaget med vårdbiträdena boende central i brånsområdet. Det är inte alls otänkbart, eftersom den som under några år haft sin hemtjänst från någon som bor i Brån, nog gärna skulle vilja ha det från samma person, även efter inflyttning till t.ex. servicehuset i Vännäsby.

Därmed kvarstår samma grunder för min tveksamhet inför LOV, som jag redovisat tidigare. Och dessutom påminner du om något som jag inte tänkt på, nämligen miljöaspekten (och kostnaderna) för vårdbiträden som måste köra "kors och tvärs" i kommunen till sina servicemottagare. Den negativa effekten av det kvarstår även enligt din idé.

Vart tog du vägen, Hans-Inge? Jag som blev så glad, när jag äntligen mött någon som ville debattera med mig. Men efter att ha missförstått mitt första inlägg och fått det förtydligat, hörs ingenting mer av från Hans-Inge.


Hans-Inge är alltså den KD-politiker i Vännäs, bl.a. vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden, som i sitt inlägg anförde att han inte kunde begripa varför någon kunde vara emot lagen om valfrihet (LOV).

Hur skall jag nu tolka hans tystnad? Det finns många tänkbara tolkningar. Hans-Inge funderar fortfarande på vad jag egentligen menade med min motargumentering. Hans-Inge känner sig pressad, eftersom han inte så lätt kan resa sig efter den tankevurpa han gjorde i sitt inlägg och som jag som jag så respektlöst påpekade. Hans-Inge har äntligen förstått vad jag menade och vill inte yttra sig igen förrän den generande rodnaden på hans kinder har avtagit. Kanske inte ens då, eftersom han nu insett svagheten och bristen på logiken i att jämföra valet mellan konsum/ICA och valet mellan kommunalhemtjänst/privat hemtjänst. Han finner det kanske bäst att genom "tystnad" få folk att glömma fadäsen.

Eller är det rent av så att Hans-Inge tiger och samtycker, d.v.s. äntligen ser riskerna för den kommunala hemtjänstens personal? Den som han är så stolt över och som han vill skall få heltidstjänster, samtidigt som han vill minska behovet av hemtjänst i kommunal regi och därmed ta bort underlag för utökning av deltidstjänsterna till heltider.

Till dess vi inget annat hör från Hans-Inge, finns det anledning att tro att han fått upp ögonen för nya aspekter med att acceptera LOV.

Bäste Hans-Inge, du tycks totalt ha missat det som jag själv framförde som poäng i mitt inlägg. Eftersom jag inte har minsta anledning att misstänka att något är fel med dina förståndsgåvor, måste felet i stället ligga hos mig och min förmåga att formulera mig i skrift. Som den hedersman du är, kan jag inte tro att du medvetet misstolkat mig så kapitalt. Nu gör jag ett nytt försök.


Konsum eller ICA

Om jag betalar något fullt ut själv, måste jag naturligtvis också helt själv få bestämma, var jag vill köpa det. Konsum eller ICA, precis som du också tycks mena.

Om någon annan betalar så mycket som 90 % av det jag köper (tack för den upplysningen), är det väl tämligen givet att den som betalar måste få ha ett avgörande inflytande över inte bara VAD (behovsbedömningen) utan också VAR jag skall 'handla' varan eller tjänsten.

Den principen torde väl de flesta hålla med om. Jag kan ju ha fel. Det händer bland. Sist jag hade det var en gång i september 1993, om jag nu inte missminner mig.

Så illa är det inte med den kommunala hemtjänsten. Man får klaga och man får ha synpunkter på den rent allmänt. Men nog kan man ändå tänka litet på talesättet 'att inte skåda given häst i munnen'. Får man denna fina service i stort sett gratis, borde man väl åtminstone kunna hålla sig till den kommunalt organiserade hemtjänsten.

Följder för den kommunala personalen

Så var detta med följderna för den kommunala hemtjänstpersonalen. Om det skriver du att om 'Kommunen är duktig att utföra hemtjänsten då väljer ju många det'. OK, men så kan ju inte du och andra förespråkare för LOV tycka, för varför skulle man i så fall behöva erbjuda valfrihet? Tvärt om skriver du ju att du är stolt över vår hemtjänst.

Ganska säkert skulle nog ett antal välja annan vårdgivare. Av erfarenhet vet jag, att den största anledningen till missnöje med hemtjänsten är att man inte tycker sig få nog mycket hjälp. Några kommer säkert att vilja byta vårdgivare av den anledningen i den tron att de därigenom skulle få mer hjälp.

Effekten av bytet blir att mindre arbete blir kvar för de kommunalt anställda vårdbiträdena. Mindre arbetsvolym finns att erbjuda dem som i dag är deltidsanställda. Risk för uppsägningar på grund av arbetsbrist kan t.o.m. uppstå. Visserligen kan några av dem senare få anställning hos de privata vårdgivarna.

Precis om jag trodde mig veta är kd för heltider. Kd kan arbeta för principen inom den kommunala hemtjänsten men inte hos de privata hemtjänstföretagen. Om nu inte kd själv som parti tänkt starta företag i den branschen (jfr friskoleföreteelsen!).

Hans-Inge Smetana, kd-politiker i Vännäs förstår inte varför någon kan vara emot lag om valfrihet i äldreomsorgen (LOV). Han gör en jämförelse med rätten att välja butik att handla i för att därmed få alla att förstå det fina med LOV.


Så här skriver han bl.a.:

"Konsum eller Ica (får man välja själv - min anm.) men inte möjlighet att välja vem som ska utföra tex. hemtjänsten."

Det var ingen bra jämförelse. Han glömmer en sak som han så väl känner till och som gör jämförelsen mindre lyckad. Den hemtjänstberättigade betalar bara en liten del av vad den kommunala hemtjänsten egentligen kostar. När han eller hon betalar för något till 100 %, är det självklart att han eller hon måste få välja själv som t.ex. mellan Konsum och ICA.

Har Hans-Inge f.ö. tänkt på vad det skulle medföra för många vårdbiträden i hemtjänsten och om ett stort antal hemtjänstberättigade skulle välja annan än kommunen att utföra hemtjänsten? Vill inte kd liksom andra partier i Vännäs erbjuda trygga anställningar för sin personal. Att ge deltider möjlighet att gå upp till heltidsanställningar trodde jag var en strävan som även kd står bakom. Möjligheterna till det kommer att minska drastiskt med LOV.

En fin skylt på Bråns skola visas på bilden, tillverkad av en duktig brånsbo (om den går att ladda upp).

Inte för att bilden är så mycket att se, men jag vill ändå se om felet var mitt eller 'tekniken'. Alltså ett nytt försök att ladda upp bilden

Alltså här visar jag en bild från en sedan några månader nerbrunnen festplats i Vännäs och undrar som så många andra, varför inte resterna av branden forslats bort.

För några månader sedan brann festplatsen i Vännäsby ner till grunden. Bilden visar hur det ut i dag på brandplatsen (av någon anledning gick det inte att ladda up bilden).


Finns det måntro någon, kommunal företrädare eller SIF-företrädare, som kan berätta vad som skall ske med anläggningen. Det skulle kanske också vara av intresse att få veta, varför brandresterna ännu inte har fraktats bort.

Socialisering - nog är det väl det vi nu sett beträffande Carnegie? Är det inte farligt och ytterst olämpligt att staten blandar sig i det privata? Brukar man inte skrämmas och kalla detta för kommunism, eller något ännu värre?


Vart är Sverige på väg? Skall inte de fria marknadskrafterna få vara så fria som jag inbillade mig att den borgerliga regeringen tidigare förespråkat?

Ok, dessa frågor är troligen alltför svåra att begripa för vanliga människor utan högre ekonomisk utbildning. Men nog borde väl även fler än vi i 'utanförskapet' också börja undra över all propaganda FÖR en fri och oreglerad marknad och skrämselpropagandan MOT socialisering?

Vännäs kommuns socialchef avslutar sin anställning efter mindre än två år. Kommunen informerar om detta på sin webbplats och lyckas i och med det att avdramatisera händelsen och göra den tämligen ointressant för media. Allmänheten, dit även jag hör, kan nu fritt spekulera i vad som egentligen har utlöst händelsen och vad den möjligen i grunden beror på. Formuleringarna i webbinformationen reser ett antal frågor.


Redan här antar jag att det finns läsare som menar att frågan är så känslig såväl för arbetsgivare som för den anställde, att det är bra att bara allmänt otydlig information lämnas om den. Det tycker inte jag. När en av kommunens topptjänstemän på detta sätt 'avslutar sin anställning', bör de som dels valt sina politiska företrädare och dels även betalar dessas och den aktuella socialchefens arvoden och lön, ha rätt att kräva ett bättre besked i ärendet än vad som ges på webben.

Först kan man ju undra vad som menas med att 'socialchefen avslutar sin anställning'. Har hon sagt upp sig eller är hon uppsagd? Och vad betyder det att man skall 'diskutera hur anställningens upphörande skall genomföras'? Kan det betyda något annat än att vederbörande fått avsked och man nu på bästa sätt tänker kompensera henne ekonomiskt för det? Om hon själv har sagt upp sig, finns väl inget annat att diskutera än i vilken omfattning arbetsgivaren tänker kräva att avtalsenlig uppsägningstid skall tillämpas?

En annan kryptiskt formulering i webbinformationen som används för att förklara varför socialchefen sagts upp alternativt har sagt upp sig själv är den där man hänvisar till att man mellan 'politiken och socialchefen' inte varit helt överens. Betyder det att hon satt sig upp mot den politik som majoriteten i nämnden står för? Rent språkligt känns det märkligt med en anställd som inte är överens med politiken. Som anställd måste man finna sig i den politik som förs, men behöver däremot inte vara överens med politikerna.

I en av Jan Nilssons många intressanta rapporter från USA återger han en uppgift om att Delaware är den enda delstaten, där man inte betalar skatt. Den uppgiften visar sig vara felaktig, ordentligt felaktig dessutom.


I sju av Amerikas stater betalar de boende ingen skatt till sin delstat men dock en federal skatt (statsskatt). Detta är helt oberoende av ens inkomst. Dessa stater är Alaska, Florida, Nevada, South Dakota, Texas, Washington och Wyoming. Delaware finns inte med på den listan. I ytterligare två stater, Tennesee och New Hampshire, betalar man bara skatt för sina ränteinkomster och för avkastningen från värdepapper och aktier.

Enkelt - men kanske en felaktig förenkling - skulle man kunna säga att dessa 7 (9) stater inte betalar vare sig kommunal-, kyrko- eller kommunalskatt utan bara statsskatt.

Nu gör jag något ovanligt, ovanligt på två sätt; jag publicerar ett privatbrev som dessutom är på engelska. Engelskan torde dock inte utgöra något större problem för flertalet bloggläsare, så vitt jag kan förstå.

Min fru Peggy fick nyligen ett brev från en vän i Kansas som avrådde henne från att rösta på Obama. I brevet bemöter hon sin vän, som uppenbarligen var ett av de många offren för rykten och felaktigheter från obamamotståndare. Med förhoppningen att detta kan vara av ett mera allmänt intresse, vill jag med benäget tillstånd från Peggy publicera brevet här.

'Dear Phyllis,

Yes, I did vote for Obama. I'm very proud of our country for finally being able to
look beyond color and choose a man for his qualifications.

I do understand your concern about the fact that Obama doesn't always hold his hand over his his heart while facing the American flag. Kalle and I attend the Memorial Day parade and ceremony every year when we're in America, and I have personally observed other 'normal' patriotic Americans who don't do it either. I think holding your hand over your heart is a very nice gesture, but I truly don't think you can fairly judge a person's charactor, loyalty, and patriotism simply on the fact that he or she doesn't do it. Holding your hand over your heart is an outward symbol to 'prove' your patriotism to society, but to be honest, I think the patriotism that a person feels in his or her heart and soul is more important and meaningful than a visible symbol for the benefit of others.

You are wrong about Obama wanting to change our national anthem. Kalle and I have followed this election very carefully for the past year, and neither of us have heard or read a single word about this. I suspect that this rumor was started and spread via e-mail by McCain supporters simply as a scare-tactic to try and get Obama defeated.

Obama is not a Muslim at all...he is Christian. Interestingly, he wasn't raised in any particular religion at all, but he personally chose to become Christian as an adult. His life experience, as well as much soul-searching, convinced him that living as a Christian 'fit' his own beliefs. Obama's father was raised in the Muslim faith but he rejected those believes and became an atheist as an adult. Obama's mom and dad divorced when Obama was just a toddler. Obama's dad moved back to Kenya and saw his son only one more time before he died in a car crash in 1984. Obama's mother re-married, so she and Obama (then bout 10 years old) lived in Indonisia a while before that marriage broke up. Obama was then sent to live with his grandmother in Hawaii, and his mom moved back to Kansas, where she died of ovarian cancer some years ago.

So, Obama is NOT a practicing Muslim at all. But, I really think that he will make an excellent president for several reasons. He has a better understanding and tolerance of a wide variety of religion and cultures, simply because he has lived in and experienced diffent parts of the world. This, coupled with his true interest in civilized diplomacy, will be a huge step in the direction of healing the international wounds that the Bush administration has caused. We live in a truly globalized world now, so the time has passed when America can simply demand that the entire world plays by our rules 'because we're America'. We MUST develop good cooperation through diplomacy in order to win back the respect of the world and regain our role as a trusted world leader. If you wish to read more about our new president, visit this website: http://en.wikipedia.org/wiki/Barack_Obama

I'm very proud of you for taking the time and effort to serve in the Republican Committee Woman for Sedgwick county. It's easy for people to talk, but to put
words into action, as you are doing, is something very special.

Everything is going well for us here. The weather is terrible today. Cold, gray, drizzling rain. Yuck! It's a good day to stay inside in order to catch up with e-mail, practice some music, and lie on the sofa under a quilt and read the newspaper. By the way, have I told you that I just joined another band here in Sweden? It's an Irish band, and I'm just thrilled! I really love Irish music!

Take care!
Peggy'

Att skriva inlägg tämligen fritt i VK-bloggen är tveklöst en förmån vi har. Bara detta att själv få bestämma rubriken på sitt inlägg - i motsats till vad som gäller för debattinlägg eller insändare i VK - känns riktigt bra. Men bloggandet här skulle kunna vara attraktivare, om följande önskemål kunde tillmötesgås av dels VK och dels "medbloggarna".


Tänk så mycket mer spännande och livfullt det hela skulle kunna bli och fler brydde sig om att nyttja möjligheten att kommentera det som skrivs. Ännu bättre skulle det förstås vara, om fler inlägg bemöttes via nya inlägg. Kommentarer är synnerligen sällsynta. Och när man själv kommenterar något och förväntar sig en kommentar/svar från den vars inlägg man kommenterar, blir man aningen besviken och undrar om vederbörande överhuvudtaget läst ens kommentar.

Här tror jag att VK får ta en del av skulden till de fåtaliga kommentarerna. Blogginlägg publiceras direkt, uppenbarligen utan innehållskontroll av VK. Kommenterar däremot anser man sig måsta läsa innan de kan publiceras. På direkt fråga till VK, förklarar man det med att man ju "känner" bloggarna men inte de som skriver kommentarer. Jag förstår inte logikern bakom detta. Ingen kommentar kan ju skickas in om man inte först angett vem man är, eller åtminstone lämnat sin e-postadress (som visserligen kan vara påhittad). Jag tror alltså att det skulle stimulera folk att skriva mer kommentarer och även få den som skrivit ett blogginlägg att läsa dem och förhoppningsvis reagera på dem i större omfattning, om inte VK:s val att försena kommentarerna fanns.

En av VK-bloggens allra flitigaste skribenter, Jan Nilsson från Vännäsby, missar aldrig en kommentar och tar sig även tid att ge en kort kommentar till kommentaren. Han har uppenbarligen förstått finessen med kommentarer. Låt honom bli ett föredöme för er andra!

Peggys talar på ett Obamamöte i Michigan

I drygt sex år har jag varit gift med en amerikanska. Våra många samtal har ibland handlat om den i mina ögon överdrivna patriotism, som genomsyrar den amerikanska kulturen. Av samtalen har jag dessbättre kommit till slutsatsen, att min frus patriotism och kärlek till sitt hemland ligger på en nivå, som jag inte har den minsta svårighet att både förstå och acceptera.

Under alla dessa år har jag trott mig förstå hennes svårigheter att utifrån dels det hon sett har hänt i hennes hemland under Bush och samtidigt känna stolthet över sitt hemland. Den känsla, som hon uppenbarligen skulle ha velat ha, har hela tiden motverkats av den skam hon känt inför företeelser och händelser i hemlandet, inte minst kriget i Irak.

Dock måste jag nu erkänna, att jag nog ändå inte fullt ut riktigt förstått hennes strävan att bibehålla sin lojalitet och sin kärlek till hemlandet, när hon mer och mer insett hur mycket elände som orsakats av dess presidents och hans rådgivares agerande. Att bo i Sverige och därifrån via olika media hålla sig välinformerad om vad som händer i USA och inte kunnat försvara det som hänt där måste vara synnerligen frustrerande.

I morse, efter en hel natts valvaka framför tv-apparaten, förstod jag äntligen min fru och hennes våndor över sitt hemland fullt ut. Jag insåg även att hennes måttligt patriotiska sinnelag, är grundad på en äkta omtanke om sitt hemland, dess rykte ute i världen och en ärlig omtanke om alla dess invånare.

Den insikten fick jag, när hon snyftande tog del av Barack Obamas enormt välformulerade tal till sina supportrar och en miljonpublik i radio och TV över hela världen. Hans tal och alla de närbilder som TV-kameran visade på ansikten i publiken fick även mina ögon att tåras.

I dag åkte min fru trött, glad och lycklig hemifrån till jobbet. Dagen till ära valde hon att bära sockor i den amerikanska flaggans färger, som på inte sätt passade hennes mörka, kritstrecksrandiga långbyxor men däremot perfekt hennes sinnelag.

Bildtexten går inte att redigera i efterhand. Därför skriver jag här. Kvinnan med mikrofonen är alltså min fru, Peggy Sjöström

Läs Jan Nilssons blogginlägg från Washington D.C, där han befinner sig f.n. Hans ögonblicksbilder, så träffande skildrade i så väl ord som bild, säger en hel del om Jan Nilsson själv. Hans inlägg ger en så vidsynt bild av de olika företeelser som han stöter på i USA:s huvudstad.

Jan "is really a wellrounded and very openminded man" som tycks se, förstå och pricksäkert tolka långt mer än vad gemene man gör på sina resor utomlands. Hans energi tycks räcka långt längre än bara till det som jag antar är det egentliga ändamålet med hans resa till USA.

Olika intressegrupper i Vännäs kommun bör vara stolta över att ha den mannen boende och politiskt verksam där - så även hans politiska "motståndare".

Som sagt, läs hans blogginlägg!