Att få sparken

I går hade jag förmånen att ta en del av vårt kommunalråds tid i anspråk. Vi möttes i trapphuset i Medborgarhuset, uppenbarligen i skarven mellan två av hans möten, och han gav sig tid att stanna till och prata en stund med mig. Samtalet gav mig idén till följande inlägg.

Vi kom bl.a. in på en mina tidigare blogginlägg i ett ämne som för mig fortfarande känns viktigt och som fortfarande har viktiga frågor obesvarade. En av kommunens topptjänstemän "avslutar sin anställning". Denna som jag tycker otydliga formuleringen betyder inte, att hon har blivit uppsagd enligt kommunalrådet. Jag litar helt på hans ord i det avseendet – och i andra med för den delen.

På min promenad hem till Brån fann jag anledning att fundera över vad det egentligen betyder att få sparken, d.v.s. att direkt bli uppsagd från sin anställning. Tankarna gick då osökt till vad som hände mig för ca 15 år sedan. Jag upplevde situationen som om jag hade blivit uppsagd, trots att jag egentligen bara blev uppmanad att acceptera en omplacering. Den egentliga orsaken väntar jag fortfarande på. Alternativet var förstås uppsägning.

Tjänstemannen ifråga är alltså inte uppsagd. Eftersom hon inte fullgjorde sin uppgift så att "politiken" blev nöjd, så torde hon i något slags samråd med arbetsgivaren valt att gå för att undvika en direkt uppsägning. Skäl till en sådan hade sannolikt varit omöjlig att hitta. Det är som bekant inte lätt att säga upp en anställd i vårt "anställningstrygga" samhälle. Därför var troligen det gamla beprövade "silkessnöret" det enda tillgänglige medlet för arbetsgivaren.

Min förhoppning är nu bara att den aktuella tjänstemannen, i motsats till vad som gällde för mig, verkligen har fått ett klart besked om anledningen till hon inte längre är önskvärd som chef på förvaltningen.