Nu vill jag på bästa 'besserwissermaner' uppmärksamma läsarna på något som jag tycker att fler borde tänka på. Vad jag tänker på är hur vi alla så lätt faller offer för influensen från engelskan när vi svänger oss med datortermer och termer som har med datoranvändning att göra.


Det finns en grupp, troligen bara en bland många, som försöker översätta datortermer till bästa möjliga svenska ord och uttryck. Jag tänker nu på Svenska Datatermgruppen. Den är en grupp sammansatt av företrädare från många håll. Det som den gruppen kommer fram till och även rekommenderar, borde få större genomslagskraft än vad det uppenbarligen får. Benämningen 'hemsida' är bara ett av exemplen, där datatermgruppens rekommendationer nästan totalt nonchaleras.

Datatermgruppen sammansättning borgar för en allsidig och i högsta grad kompetent bedömning, såväl tekniskt som språkligt av de engelska begreppen och vad de bör heta på svenska. I gruppen finns bl.a. representanter från Språkrådet (f.d. Svenska språknämnden), Svenska Akademin, ett par av våra största dagstidningar, Chalmers, KTH och ett antal dataföretag.

Jag rekommenderar alla att besöka Svenska Datatermgruppens webbplats (som alltså stavas med TVÅ 'b' på svenska). Där finns mycket att läsa för alla som liksom jag ser skäl i att prata och skriva svenska även inom detta område.

I dag fixar jag inte länkning direkt från texten. Här har ni ändå webbadreesen till datatermgruppen:

http://www.nada.kth.se/dataterm/

En viss friskolerektor har startat ett något annorlunda bloggtema om kärlekens underliga vägar, vad som krävs för att underhålla den m.m., m.m. En pigg demenssköterska har hakat på samma tema. Båda skriver så många kloka saker, att en annan bara har att läsa och med igenkännandets välbehag insupa de många sanningar som de för fram.

Jag väljer att avstå från ytterligare bidrag till deras resonemang. Möjligen gör jag det av både blygsel och oro för att bara komma med upprepningar av vad som de redan sagt. Dessutom tror jag mig vara långt bättre på att prata om ämnet än på att framföra synpunkter och erfarenheter.

Möjligen är jag dessutom rädd för att blanda "den gamle mannens" syn på frågan med dessa båda "ungdomars" syn. I och för sig torde det kanske vara av visst värde. Mina många år som gift måste ju ha lärt mig en hel del. Jag tror t.ex. att alla som lever i sitt andra äktenskap har alla förutsättningar att bli en bättre make eller maka än vad han eller hon var i sitt första. Att detta i vart fall gäller mig är något som jag starkt inbillar mig. Det beror då inte bara, men till en del, på att jag blivit äldre och klokare. Det beror naturligtvis också på att jag, när jag tittar tillbaka på mitt första äktenskap, inser att jag kunde ha varit på ett annat sätt då.

För att till sist förtydliga ett par saker? jag rekommenderar självfallet ingen att lämna sitt nuvarande förhållande med hoppet om att sedan bli en bättre och mera förstående make/maka i ett nytt. Ibland har man dessvärre inget annat val än att förbli ensam eller gå in i ett nytt förhållande. Själv blev jag änkeman för snart nio år sedan.

Jag just hämtat mig efter den panikliknande känsla jag nyss hade, när jag inte kunde logga in på min dator. Naturligtvis var det inte den sortens panik som människorna i Gaza känner just nu, men ändå panikkänsla, obehaglig nog för bortskämda mig.


Det hela började med att Word började bete sig underligt. Det gick inte att öppna endast EN fil. Markerade jag en, så blev alla de övriga också markerade. Efter nya försök efter att jag stängt Word utan att konstigheten upphörde, startade jag om datorn helt. Försökte göra det, menar jag!

Min vanliga lösenord dög inte och ett fönster dök upp som sa något i stil med "fel användarnamn eller lösenord". Där fanns även en länk "återställ lösenordet". När jag så följde den länken ombads jag sätta in en disk. Ingen cd eller diskett följde med den tämligen nya datorn. Så där satt jag helt hjälplös.

De flesta som läser detta torde lätt kunna känna med mig. Alla mina bilder och andra filer, som jag redan började sakna? är de nu borta för alltid? Paniken, ett väl starkt ord förstås, spred sig, kallsvetten bröt ut och jag ropade på hjälp, d.v.s. ringde den av mina smarta söner som jag fick tag på, tillika civilingenjör och mycket väl insatt i det mesta som har med datorer att göra.

Nu var han dessvärre inte så van vid Vista och dessutom hade han lånat ut sin dator till sin 4-årige son och kunde därför inte just då gå ut på det s.k. nätet för att söka efter hjälp.

Vem skulle jag nu ringa? Jag kom inte på någon utan gjorde i stället ett nytt försök att starta datorn och den här gången dög mitt gamla vanliga lösenord!

Jag torde sannolikt aldrig hitta någon som kan förklara, varför jag tillfälligt blev så bryskt förbjuden tillträde till min egen dators alla underbara och oersättliga filer. Det var i vart något betydligt knepigare än ett tangentbord med "Caps Lock" nedtryckt!

I Sverige är vi duktiga på att klagande peka på de försämringar som införts den senaste tiden i den allmänna sjukförsäkringen. Men trots detta och vad som väntar längre fram har vi det fortfarande så mycket bättre i vårt lilla land om vi jämför oss med det stora landet i väster, USA.

I Amerika är alla anställda helt beroende av de försäkringsförmåner som i bästa fall deras arbetsgivare står för. Men långt ifrån alla har arbeten där sådana förmåner ingår. I januari i år var hela 47 miljoner av Amerikas 305 miljoner människor utan sjukförsäkring. I Sverige har som bekant alla, utom möjligen då de s.k. papperslösa, förmåner vid sjukdom från den allmänna sjukförsäkringen, vars "premie" alla skattebetalare är med och betalar.

Inte ens om en amerikan har en anställning där arbetsgivaren har honom eller henne sjukförsäkrad, kan vederbörande känna sig helt trygg. Skulle företaget gå i konkurs, mister den f.d. anställde samtidigt sin sjukförsäkring. På samma sätt förlorar en pensionär sina sjukförmåner, om hans tidigare arbetsgivare går i konkurs eller självmant upphör med sin verksamhet. Att det blir så, är lätt att förstå, eftersom garanten för sjukersättningen, ett försäkringsbolag, efter konkursen inte längre kommer att få försäkringspremien betald av det inte längre existerande företaget.

Sverige går dock aldrig i konkurs. Svenskar riskerar däremot att förlora sitt försäkringsskydd "bara" genom politiska beslut.

Jag menar inte att vi stillatigande bara skall se på när vårt fina socialförsäkringssystem försämras. Det finns dock anledning att inse att vi trots försämringarna fortfarande har det mycket bättre än miljoner människor, t.ex. många av dem som bor i världens rikaste land.

I dag har jag äntligen fått ett lika uttömmande som snabbt svar från VK angående mitt missnöje med vissa saker med VK:s blogg. Svaret kommer från Ingvar Näslund som är publisher på vk.se.

Han konstaterar bl.a. det som många av oss bloggare väl har noterat, nämligen hur omodern och inte alltid så lättanvänd VK:s blogg är. Vi kommer också, om jag förstått hans svar rätt, att i framtiden själva kunna hålla våra s.k. profiler aktuella. Räknare kommer vi alla också att förses med och alltså inte som nu bara några av oss.

Allt detta lovar gott för framtiden, som förhoppningsvis inte skall ligga alltför långt borta. Så här skriver Ingvar Näslund bl.a. i sitt e-brev till mig:

'Vårt verktyg som sköter bloggen är väldigt gammalt och omodernt. Vi jobbar för fullt med att ta fram ett nytt admin för alla bloggare. Det hoppas jag ska bli bland de bästa. Vi har lagt all kraft i vårt utvecklingsarbete på att utveckla andra delar av vår sajt men jag lovar att även ni bloggare ska få en bättre miljö att arbeta i. I det finns givetvis en räknare med.'

Jag har nu ägnat en stund åt att undersöka vad som gäller för bilförsäkringar i USA. Vi har nämligen insett att vi skulle kunna köpa en hyfsad bil där för de pengar som vi årligen måste spendera på att hyra en bil. Några års bilhyra räcker till köp av bil.


Två saker har noterat, som jag tror skiljer sig från våra svenska förhållanden. Om hustrun tecknar försäkringen, så blir den billigare. Antagligen anses hon då också vara den som kör bilen mest av oss båda.

En annan faktor som påverkar premien är åldern på den som tecknar försäkringen. För ungdomar är det ju dyrare också i Sverige, men i USA får man dessutom en högre premie, om man är över 65 år. Att premien är lägre för kvinnor gläder min fru likväl som att hennes ålder gör henne till en säkrare bilförare än jag enligt de bedömningar som görs i USA.

Hon kommer härmed att bli den som står för försäkringen och jag hoppas trots det att jag även i fortsättningen får köra bilen, när vi är där.

Efter att jag har läst dina kärleksfunderingar, Jan, är jag helt böjd att hålla med dig. Mer om det senare. Men din uppgift om alla dessa enpersonshushåll behövde granskas.


Du hade hittat siffran på hela 47 % singelhushåll i en gammal artikel i Aftonbladet, som var publicerad där 2005-05-19. Direkt började jag fundera över denna stora andel ensamboende, men kunde knappast komma på någon av mina bekanta som bor helt ensam. Utan att på något sätt hävda att jag förstår mig på statistik så bra, kollade hos SCB och fann där en helt annan siffra. 2004-2005 var 23,1 % ensamboende och året efter 22 %, möjligen en följd av man det året hade ändrat på sättet att räkna.

Det är fullt möjligt att jag är ute och cyklar nu igen, men jag tar risken att cykla omkull, och ser samtidigt fram emot möjligheten att bli hjälpt in på rätta tankebanor - eller kanske cykelbanor.

Procenttalet avser andelen personer mellan 16 och 84 år. Hade man valt ett annat åldersspann, skulle det troligen ha blivit något annat. De flesta 16-åringar bor t.ex. hemma hos pappa och mamma. Många äldre på institutioner å andra sidan lever dessutom vare sig i singel- eller sambohushåll.

När det sedan gäller Hollywoods och andra filmmakares framställning av sann kärlek mellan människor av skilda (eller samma) kön, så ger det självklart många en totalt felaktig bild av verkligheten. Dessvärre är det någon som vi - i vår ålder höll jag på att skriva - i min ålder menar jag förstås numera fullt ut inser. Tydligen gör ungdomar som du det också.

Men Jan, nog har väl både du och jag kommit så nära det perfekta man önska sig? Eller är det bara Agneta och Peggy, som kan säga sig ha gjort det?

Vid några tillfällen har jag haft anledning att via VK försöka ta reda på olika saker angående bloggen. Det har dock för det mesta varit svårt att få svar.


Kan det möjligen vara så enkelt att jag frågar fel person och att denne inte vidarebefordrar mina frågor till rätt person på VK? Eller är det så, att jag nog frågar rätt person, men att han är alldeles för nedtyngd av arbetsuppgifter för att ens hinna ordenligt läsa mina frågor och ännu mindre hinna med att besvara dem?

Att uteblivna svar skulle bero på bristande intresse, vill jag helst inte tro. Alla vi som skriver blogginlägg är ju på sätt och viss medarbetare i VK och bidrar till VK:s höga antal webbesökare.

För länge sedan frågade jag t.ex. om vad som krävs för att få en räknare och därmed möjlighet att se i vilken utsträckning ens inlägg läses. Svaret uteblir. Jag har också för en dryg vecka sedan önskat att få min profil uppdaterad. Ett svar från VK innehöll bara ett besked att jag ju fått en ny bild inlagd i profilen och bra var ju det. Men innehållet i övrigt står kvar lika inaktuellt som tidigare.

Nu skall man ju inte "skåda given häst i munnen" utan kanske bara vara tacksam för möjligheten att alldeles gratis få lagra några kilobyte text på VK:s server.

Kanske kan någon av bloggläsarna tala om för mig till vem på VK jag skall ställa mina frågor.

Efter några dagars tystnad har vi till våra stora glädje nu fått en lägesrapport från 'former private' Mike, som nu troligen nått en annan militär grad.

Han befinner sig just nu i en stor militärförläggning i Kuwait och lever nästan ett tämligen avkopplad liv med tillgång till Internet, ett stort och modernt utrustat gym och andra saker som hjälper honom och hans 'fellow soldiers' att få tiden att gå. Temperaturen ligger kring behagliga 22 C Vad man nu väntar på är vidare order om vart deras slutmål kommer bli.

Så har ännu en juldag randats. Som vanligt drabbas jag då inte bara av vissa tecken från en orolig mage utan också av samvetets förmanande röst. Inte blev det så mycket mindre mat i år heller, trots erfarenheterna från åtskilliga tidigare jular!


Sedan vi och våra gäster hade låtit oss väl smaka av det som fanns på julbordet, återstod som vanligt mängder av rester som började den vanliga processen - in och ut i kylskåpet och vissa fall även in och ut i frysen. Varför lär man sig aldrig? Varför måste man duka upp mer än vad man faktiskt i förväg vet sig behöva? Är det bara för ingen skall tro (eller kanske i mitt fall inse) att jag är snål?

Trots alla rester saknades ändå en del som brukar finnas på ett traditionellt julbord. Mängden rester hade alltså med lätthet kunnat vara ännu större. Nu fick vi ställa undan bortåt en 70 % av vad som dukats fram, men det kunde alltså ha varit ännu mer.

Även om det är så allmänt känt och även om det talas och skrivs så mycket om det, tål det att upprepas. De rika länderna äter mer eller mindre ihjäl sig samtidigt som många miljoner av världens befolkning hungrar och även dör av svält.

Inte ens i världens starkaste ekonomi, åtminstone det land som har det största budgetunderskottet, USA, har alla människor råd med sitt dagliga bröd. Häromdagen hörde jag i en nyhetssändning att hela 10 % av USA:s befolkning får s.k. food stamps av staten, ett slags matkuponger till de fattiga, för att de skall ha råd med mat och andra livsnödvändigheter.

Men självklart är det inte USA:s befolkning jag tänker på när jag stoppar i mig julmat och sedan efteråt tänker på dem som svälter i världen.

Här sitter jag i lugn och ro, efter att tillsammans med min fru ha gjort de förberedelser som krävs inför väntade julaftonsgäster. Det enda jag skulle önska nu är att även min äldste son med familj hade kunnat vara här med oss.


Så påminns jag med ens om hur liten anledning jag egentligen har att önska mer än vad jag redan har. Mina barn bor i det fridfulla Sverige och nås lätt inom några timmar, om det skulle uppstå ett akut behov av det. En av sönerna med familj samt min syster och svåger kommer att fira julen här. Men min kära Peggy då, vad gäller för henne i detta sammanhang?

Hon har, som många som läser mina blogginlägg redan vet, alla sina släktingar i USA. Vad värre är befinner sig hennes son just nu I Kuwait i väntan på vidare transport till Irak och därifrån sedan sannolikt vidare till Afghanistan. Detta är hans andra år i det meningslösa krig som USA valt att föra så här långt från USA:s landamären. Mike, som han heter, har den här gången visat på en personlig oro för sitt liv och även om han inte gärna pratar om det, tror jag att inte längre förstår anledningen för USA att överhuvudtaget vara där med sina soldater.

För Peggy finns all anledning att känna sig splittrad inför den 'glädjens högtid', som ju julen skall vara. Och här sitter jag och klagar för mig själv över att båda mina barn inte finns här! Om någon borde klaga över icke närvarande barn, så är det givetvis Peggy. Hon är en av de allra starkaste människor jag känner. I stället för att deprimerad möta det svenska julfirandet, gör hon allt för att anpassa sig till det. Just nu sitter hon i ett rum här intill och över på text och gitarrackord till några av våra vanligaste julsånger.

Om jag vore 'religiös' skulle jag be alla som läser detta be en bön för att Mike och alla andra med som tvingas delta i det vansinniga som alla våra krig innebär skall kunna återvända till sina hemländer helskinnade. Måhända kan jag be er göra det ändå och kanske är det t.o.m. OK om jag också gör det. Är det det?

Jag vore tacksam för ett svar på den frågan från dem som vet bättre än ogudaktiga jag gör. Det 'orättvisa' är alltså den stora olikheten i våra villkor inför julen, när det gäller våra respektive förutsättningar att få ha våra nära och kära inom 'räckhåll'.

Av en närmast outgrundlig anledning har jag intresserat mig för betygssättning i skolan och frågan om det verkligen görs utifrån vad som gäller för myndighetsutövning. Ämnet är säkert tämligen ointressant för de flesta, även nu sedan centern och kds vill göra det möjligt att överklaga slutbetygen. 'Överklaga' är den benämning som använts i media. Men möjligen menar de båda partierna något annat.


Det 'outgrundliga intresset' för frågan fick mig att göra något, som jag inte är särskilt van vid, nämligen att försöka få något publicerat på VK:s debattsida. I dag har mitt tänkta 'debattinlägg' publicerats under 'Ordet fritt' och det får jag väl trots allt vara nöjd med.

Aningen besviken är jag förstås. Och självklart får det mig att undra över anledningen. Jag tycker givetvis att mina tankar i frågan är både väldigt riktiga och väldigt viktiga och naturligtvis superintressanta. Det finns inga gränser för min stolthet över logiken i mitt inlägg - och uppenbarligen ingen falsk blygsamhet heller! Jag tänker mig följande skäl till att inlägget ändå inte platsade på debattsidan:

· Det uppfattades av VK så viktigt, att man inte ville ställa det i den förmodade långa kön på inlägg till just debattsidan.
· Inlägget innehåller funderingar som skulle intressera en alltför liten del av tidningens läsare.
· Tankegångarna i inlägget går inte att följa och än mindre förstå ens av den i alla samhällsfrågor så väl insatta debattredaktionen.
· Inlägget är skrivet av en person, undertecknad, vars namn är så okänt att inlägget bara av den anledningen inte platsar på debattsidan, som ju (?) är vikt för kändisar eller åtminstone personer med titlar som 'garanterar' kvalitet och kunskap in de ämnen de tar upp.

Min förhoppning är nu att någon ändå väljer att kommentera mitt debattinlägg på insändarsidan i stället. Det borde finnas hur många som helst, inte minst i våra kommuner, som borde ha synpunkter på ämnet.

Och vad säger de revisorer, som för dyra pengar bl.a. kontrollerar att beslut i kommunerna och verksamheten där följer i stort alla tänkbara lagar och bestämmelser?

Vad har nu kvasilingvisten i mig stött på för något, som ger ovanstående märkliga rubrik på inlägget? Det är bäst att fortsätta att läsa inlägget för få reda på det.


Vårt hem kan utan vidare påstås vara tvåspråkigt i visst avseende. Så blir det lätt i ett hem, där makarna har olika modersmål. Båda är vi lika angelägna om att lära mer och mer av den andres språk. En blandning av svenska och engelska är därför vårt vanliga sätt att kommunicera när vi är för oss själva.

Och eftersom vi båda är allmänt språkintresserade, förvånas vi ofta både över olikheter och över likheter i de båda språken. Ibland finner vi den andres sätt att uttrycka sig på sitt språk vara klart enklare och även ibland mera exakt. Det finns många exempel på det. Ibland är den enes sätt att uttrycka en viss sak eller namnge ett föremål så märkligt för den andra att det krävs en mindre utredning för att riktigt förstå hur yttrycket uppstått eller ursprunget till ett visst ord. Tillgång till en f.d. utredningssekreterare är då ytterst värdefull. Mer än en gång har detta tillfört djupare kunskap i våra egna respektive modersmål.

Åter så till den konstiga rubriken. Då och då stöter vi på ord, där det jag en gång 'för hundra år sedan' lärde mig om engelska verbs ing-form förbryllat mig. Tillägget 'ing' på ett verb lärde jag ju mig markerar att verbet/predikatet beskriver något som subjektet gör just nu, alltså en pågående handling. Jag är t.ex. 'writing' ett blogginlägg just nu.

Inget nytt med detta, torde alla med de mest basala kunskaper i engelska föga imponerande nu tycka. Om jag nu nämner några ord, där förklaringen inte alls stämmer, är det kanske fler än jag som får sig en funderare. Ta t.ex. dessa ord i beaktande:

· Drinking water, som alltså inte betyder ett vatten som dricker utan i stället dricksvatten.
· Waiting room, som ju alla vet inte betyder att rummet väntar på något.
· Smoking room, är ju knappast ett rum som röker.
· Skating rink, är det en 'rink' som för tillfället åker skridskor?
· Playing cards, som väl ändå inte är kort som spelar sig själva?

Det här var bara några exempel bland många andra. Men samma sekund som jag försökte berätta för min fru, att sådana där konstigheter har vi inte i svenskan, dök vårt märkliga uttryck 'gående bord' upp! Härav kommer alltså den konstiga rubriken. Vi får verkligen hoppas att alla aptitligt dukade julbord står kvar de är ställda en gång och inte vandrar iväg från julmatssugna gäster.

Vad händer med de tre prickarna i rubriken? Blir de ett frågetecken?

Ett besvärande fel finns i 'bloggprogrammet', åtminstone för mig.

Jag har en vana att ibland skriva ... Låt se vad som händer den här gången med mina tre punkter. Kommer de att förvandlas till ett frågetecken? Spänningen är olidlig. Detta tycks genomgående ändras till ett frågetecken. En del av mina inlägg ser därmed litet konstiga ut och jag måste, petimeter som jag är, gå tillbaks till inlägget och ändra det. Det finns andra 'fel' också har jag märkt. Är jag ensam iom det?

Trots rubriken, möjligen aningen blasfemisk för några, vill jag först erkänna att jag inte alls tillhör den stora gruppen människor som i dag tycks betrakta mobiltelefonen som nära nog en absolut livsnödvändighet. Tvärtom är jag av och till irriterad över det sätt som många använder den. Min egen är för det mesta avslagen, inte helt utan irritation från mina mera 'normala' söner.


Nu vill jag ändå återge en händelse, där en mobiltelefon var den enda och närmast helt osannolika lösningen på ett problem för oss. Min frus enda syskon dog för ca tre år sedan. Av olika skäl var det helt omöjligt för oss med så kort varsel åka till USA för att närvara vid hennes begravning. Det var självfallet inte så lätt att acceptera för min fru.

Men så kom någon på en möjlighet för oss att telefonledes på ett sätt ändå 'närvara'. Min frus dotter lät diskret sin mobiltelefon, eller cell phone som det heter i USA, vara uppkopplad mot vår fasta telefon under ceremonin i kyrkan. Med hyfsad ljudkvalitet kunde vi därmed lyssna på såväl prästens tal som psalmsången. Naturligtvis kunde inte den sortens närvaro på något sätt jämföras med en fysisk närvaro i kyrkan. Där var dock systerns båda syskonbarn, min frus barn alltså, dessbättre närvarande.

Men inte nog med det - min fru fick även en möjlighet att direkt efter ceremonin växla ett par ord inte bara med prästen utan också med en av sina och systerns gemensamma barndomskamrater, som fanns bland de sörjande i kyrkan!

En fungerande mobiltelefon i kombination med kreativt tänkande kan bevisligen göra det möjligt att även i en till synes hopplös situation 'närvara' vid en begravning flera hundra mil bort.

De flitigaste vännäsbloggarna skriver sina inlägg sent på kvällen. Men nu skall jag ha sista ordet!

Som sagt, sov gott nu grabbar, om du nu kan somna förstås, Jan, efter all den förhöjning av adrenalinet i ditt blod som din ilska i dag orsakade.

Du däremot, Hans-Inge, torde ha lättare att somna efter din lyckade dag i nämnden och din övertygelse om att alliansen ligger bakom så mycket bra i nämndens arbete. Ingen falsk blygsamhet här inte! Grattis alliansen! Skärpning majoriteten! Försök och häng med KDS och de övriga!

Två dagar i rad har jag nu besökt mitt gamla jobb. Nu undrar jag om någonting är fel med mig, eftersom varje besök där får mig att längta tillbaks dit. Jag som nu har det så bra och kan göra i princip vad jag vill med min tid under dagarna som tämligen nybliven pensionär.

Var mitt jobb verkligen så trevligt? Kände jag mig verkligen så uppskattad av chef och ansvariga politiker att det är orsaken till varför jag saknar jobbet? Eller är det helt enkelt bara så, att jag har svårt att få tiden att gå under dagen i väntan på att min fru skall komma hem?

Men efter att funderat på saken av och till inser jag nu att vad jag saknar är mina arbets-kamrater och då faktiskt alla, vare sig de stod mig nära vad gällde arbetsuppgifter eller bara delade uppgiften med mig att vara kommunalt anställda. Inte heller spelar det någon roll hur nära jag står dem i mer allmän mening. Självklart drog jag mer jämt med vissa än jag gjorde med andra. Det är dock en glädje att träffa dem alla.

Inte ens de mindre uppmuntrande förhållandena på min f.d. arbetsplats som jag lätt snappar upp 'mellan raderna', minskar min saknad efter att få vara en av dem som arbetar där. Jag vet inte, vem jag skall tycka mest synd om inför de slutsatser jag kan dra. Är det de som nu måste dra slutsatsen att obesatta vakanser inte tillsätts, helt enkelt beror på att 'systemet' anser att grundbemanningen är för hög. Eller är det 'systemet' man skall tycka synd om, som på grund av misstänkt blindhet och allmän ohörsamhet, godtar förhållandena som de är?

Svaret på frågorna i ingressen framstår med ens som tämligen enkelt. Jag saknar mina fina arbetskamrater, gamla såväl som nyanställda och såväl dem inom kommunledningskontoret som alla dem på andra förvaltningar inom kommunen. Om det är fel på mig för att jag gör det, får andra avgöra.

På min promenad i dag lyssnade jag på radion som vanligt. I Ekot hörde jag en felsägning som dock ändrades, när samma nyhet sändes i P4 Extra någon timme senare

Sveriges radios reporter i Paris berättade om att polisen hade hittat fem sprängladdningar i en toalett på ett varuhus mitt i Paris. 'Men', som hon sa, 'Det fanns ingen attrapp för att spränga laddningen'. En låtsasbomb går som bekant inte att spränga.

Senare i P4 Extra hade man ändrat i bandet så att hon i stället sa något i stil med att det '...fanns ingenting att spränga den med'. Det blev en något märklig mening men ändå bättre än den med attrappen.

Så effektivt kan man rätta en lapsus linguae, slip of the tongue eller varför inte på ren svenska en felsägning. Jag vill bara visa att jag kan säga det också på latin och engelska. Barnsligt, eller hur? Så'n är jag bara!

Man lär så länge man lever. Det får man nästan dagligen bevis för. I dag har jag lärt mig ett nytt ord.

I en av dagens bloggtexter läser jag ordet 'intressantheter'. Eftersom inlägget i övrigt såg ut att ha tillkommit utan tid för korrekturläsning av skribenten, såg jag det först bara som ett litet mera avancerad exempel på skrivfel.

Så erinrade jag mig något som min mamma ibland påstod att jag var, nämligen 'vettasjuk'. Jag ville verkligen få veta, hur jag i hela mitt har kunnat undvika detta ord, som så perfekt ersätter det betydligt längre 'intressanta saker'. En snabb sökning i Google gav 115 träffar. Ordet finns uppenbarligen - i vart fall i olika sammanhang på Internet.

För säkerhets skull gick jag sedan till Svenska Akademins ordlista (trettonde upplagan) för att utröna hur officiellt ordet är. Jag tror att det är den senaste upplagan. Där fanns det
dock inte. Möjligen kommer det att finnas i nästa upplaga. Den som lever får se.

I går gick vi på bio. För första gången såg jag en film, som jag inte visste något om i förväg. Filmen heter 'De ofrivilliga'. I efterhand har jag läst en del om den och inser nu att jag förmodligen skulle ha sett filmen även om jag läst det i förväg och då bara blivit mer besviken.


Vi såg filmen, min fru, min syster och jag. För mig var det den mest obegripliga film jag någonsin har sett. I olika skeenden visade på för mig tämligen vanliga händelser eller skeenden. De var alltså inget nytt med dem och jag kunde inte fatta vitsen med att visa dem på film. Visserligen var två av dem inte särskilt vanliga; mannen som efter att ha gått långt ut i ett sädesfält för att urinera och sedan blev jagad runt av en av sina kompisar och busschauffören som vägrade fortsätta färden på grund av en nerriven gardin i bussens toalett.

Min behållning av filmen var först en känsla av att den tog en bra bit av mitt självförtroende. Är jag verkligen så dum och oförmögen att förstå det förmodat djupt psykologiska i en film som den här? Någon sådant måste det väl vara, djupt psykologiskt alltså? Eller är det kanske tvärtom så, att jag är så medveten om det som sker människor emellan ute i vårt samhälle, att jag därför inte förstod det fina med att visa det igen i en film, som dessutom fått så fin kritik på många håll?

Så här skrev Annika Gustavsson i Sydsvenskan om filmen när den hade världspremiär i Cannes.

Respekt och starka applåder från en fullsatt salong mötte Ruben Östlunds 'De ofrivilliga' när filmen hade världspremiär på måndagseftermiddagen i festivalpalatset.

Salongen i Umeå var långt ifrån fullsatt och några applåder hördes inte utan bara ett antal fnissanden från publiken då och då.

Om syftet med filmen var att få folk att diskutera den med varandra, så nådde den i vart det målet, när det gäller mig. Sällan har min fru och jag funnit anledning att prata om en film vi sett lika mycket som den här gången.

Till sist har jag kommit till den befriande insikten att jag uppenbarligen är 'barnet från Kejsarens nya kläder', som inte såg samma saker som t.ex. premiärpubliken i Cannes såg liksom så många andra därefter tydligen också har sett.

Till min stora belåtenhet delar min fru i huvudsak min uppfattning om filmen.

Sedan Tosterö hamnat i torrdockan i Kiel, började en period av stor tristess för mig. Det var inte längre lika spännande 'på sjön'. Ändå skulle jag inte heller vilja vara den erfarenheten utan.


Arbetet på dagarna var det samma. Det handlade huvudsakligen om att skrapa rost och måla över de skrapade ytorna. Lediga stunder ägnades åt att kolla hur långt reparationsarbetet hade hunnit. Snart insåg jag att reparationen nog skulle ta för lång tid för att jag skulle stå ut med den.

Varje natt skulle någon från besättningen ha 'vakten' på båten. Jag tog ofta på mig den uppgiften, troligen därför att jag i motsats till många av mina kamrater inte kände för det festande som erbjöds i varvets närhet. Många av kvällarna och nätterna tillbringade jag därför i byssan (kabyssen), som jag tror att vi kallade även matsalen i anslutning till fartygets kök, kabyssen alltså. Min huvudsysselsättning var att lyssna på radio, skriva litet brev och äta. På båten var tillgången på mat perfekt för en alltid hungrig 18-åring.

Höjdpunkten inträdde framåt småtimmarna, när kamraterna började komma tillbaks mer eller mindre upprymda både av de drycker som intagits och de äventyr de varit med om under kvällen och som de gärna ville berätta om. Även idag förstår jag hur intressanta deras historier, helt sanna eller delvis påhittade, måste ha varit för den då tämligen oskyldige jungmannen Karl-Gustav. Särskilt minns jag en tysktalande jungman, som med en slags barnslig skrytsamhet sa: 'Ich mache alles was die Mädchen zufrieden macht' Fortsättningen lämnar jag därhän (om tyskan inte är korrekt, så skyller jag det på den sluddrande tyskens tal).

Kabyssen ja... nu erinrar jag mig den kock som vi hade. Den mat han lagade var alldeles utmärkt, även om jag i dag inser att en hungrig 18-åring som jag förmodligen inte ställde så höga kulinariska krav. Kocken i fråga var sannolikt alkoholist, som ändå skötte sitt jobb, även om han alltid hade brännsår på händer och armar. Till sist fick han dock sparken. Riktigt varför, blev aldrig klart för mig. Möjligen hade det att göra med att ledningen upptäckte stölder från matförrådet.

Efter några veckors tristess och efter att ha blivit mer och mer övertygad om att den resa till USA som det hade talats om låg alltför lång bort i tiden, mönstrade jag av och tog tåget hem till Umeå. USA-resan fick vänta i ytterligare ca 40 år och den gången blev det med flyg och på ett sätt blev den en start på ett nytt äventyr i livet.

Vad som hände därefter med MS Tosterö, har jag ingen aning om och kommer sannolikt heller aldrig att få under resten av mitt liv. Med spänd förväntan ser nu jag fram emot ett foto av fartyget, som min kojkompis Jack lovat skicka till mig.

Lyssna till New Mountain Music, Västerbottens bästa (!) bluegrassband! Filmen är tekniskt dålig (t.ex. dålig synkronisering mellan bild och ljud), men musiken är dessbättre.

Thord Söderlund spelar här gitarr, men har banjon som sitt huvudinstrument. Helén Norberg spelarmest bas, men här som synes fiol. Peggy Sjöström har hand om basen men hon liksom Helén behärskar många fler instrument.

Den här låten, Halloween Fiddle, har Helén gjort.

I går fick jag kontakt med den efterlyste kojkompisen, Jack. Friskolerektorn från Vännäsby gav mig hans telefonnummer och den f.d. ekonomen på vårt barn- och utbildningskontor gav mig hans födelsedatum. Senare på kvällen hade jag ett mycket trevlig samtal med honom som jag minns som grabben i slafen under min, som nu var en gammal man på 68 år!

Som sagt, att prata med honom och återuppleva minnen från natten, då vi gick på grund var oerhört trevligt. Vi berättade bl.a. för varandra hur om våra liv hade varit under de 50 år som gått, även om han i viss mån hade följt mitt via lokalmedia. Det förvånade mig verkligen, eftersom aldrig känt något större intresse för min person från det hållet.

Han minns flera detaljer från natten för grundstötningen och med ett gott skratt för oss båda påminde han mig om vad jag sa när jag bultade på hans, d.v.s. vår gemensamma hyttdörr. Det minns jag inte själv. Tydligen hade inte jag ännu inte riktigt tagit till den rätta vokabulären på sjön och ropade därför genom den stängda dörren: 'Vakna Jack, vi har fått grundkänning!'. Skillnaden mellan att ha grundkänning och gå så hårt på grund som vi hade gjort, känner jag åtminstone till i dag. Möjligen gjorde jag det även då, men den rädsla som jag förnekade i mitt förra inlägg var kanske större än jag vill påskina.

Senare på dagen hade bogserbåtar dragit oss loss från grundet. Det gjordes först sedan dykare hade undersökt skadan. Ingen ville ju att båten skulle sjunka efter att den dragits flott. Fartyget skulle därefter för egen maskin gå till ett varv i Kiel, fick vi då veta. Anledningen till att gå dit sades vara kostnaden. Så mycket billigare skulle det vara att reparera henne där än att göra det på ett svenskt varv.

Trots att jag vid rodret inlett MS Tosterös färd in mot Stockholms skärgård och den ofrivilliga vilan på en massiv granitbotten, fick jag förtroendet att styra henne på vår färd söderut mot Kiel. Jag minns mycket bestämt hur hon ville ändra kursen mot babord, precis som om vi hade haft punktering på vänster framhjul. Det visade sig senare på varvet i Kiel, att det var där som skrovet hade ett 2-3 m stort hål.

Tosterö var en s.k. malmtanker. I mitten fanns stora lastrum för järnmalm och längs sidor ett antal stora tankar, i vilka olja fraktades. I lastrummet för järnmalmen fanns vid olyckstillfället en ballast bestående av vatten. För att motverka slagsidan pumpades vatten från de vattenfyllda tankarna (tanken?) på babords sida till tankarna på styrbords sida. Detta fick man göra ett antal gånger under färden till Kiel, eftersom slagsidan återkom. Jag räknar med att Jack, den mera erfarne sjömannen, hör av sig och korrigerar mig om jag är helt ute och cyklar, när jag försöker beskriva detta.

Utan nya missöden och under ledning av en helnykter styrman nådde vi till sist varvet och en för mig helt ny erfarenhet, nämligen att uppleva hur denna stora båt så småningom låg i en torrdocka med möjlighet för oss alla att inspektera dess skadade undersida. Just nu minns jag en sak som överraskade mig, nämligen att båten var helt platt under, d.v.s. ingen köl.

Det blir svårt för mig att inte skriva mer om min tid på sjön. Jag gör det med den vetskapen att ingen mot sin vilja behöver bry sig om att läsa det jag skriver. Inte heller tar jag utrymme för någon annan.

Mitt förra inlägg, där jag efterlyste en kompis från min på sjön, har fått mig tänka tillbaks på den tiden. Hur skönt är det inte att också ibland tittat bakåt på sitt liv och i småportioner återuppleva det! I fick jag anledning fundera över vad en obefaren jungman (jag) och en berusad 1:e styrman orsakade för ca 50 år sedan och som sannolikt förändrade mitt liv.


Jag var alltså den s.k. obefarne jungmannen på Rex-rederiets MS Tosterö som vid tillfället var på väg från Gdansk i Polen till Luleå för att hämta en ny last järnmalm. Det var natt och jag hade just lämnat över rodret till matrosen Partanen och lämnat bryggan för att övergå till uppgiften som utkik på "popen" (längst fram i fören). Det var inte helt utan känsla av obehag och viss oro, som jag gjorde det. Styrmannen var nämligen tämligen berusad och hade vid ett par tillfällen somnat med huvudet vilande på den del på radarn som han skulle titta i.

Styrmannens uppgift är att hålla redan på var båten är och sedan ge sjömannen vid roderhjulet order om vilken kurs han skall hålla. Jag hade förmodligen i god tro styrt i fel kurs, men helt enligt order från en sluddrande styrman.

Efter en stund nere på popen, aningen misstänksam över en fyr med blinkande rött sken, hördes ett dovt och olycksbådande skrapljud i hela skrovet på båten. Nästan genast började båten få slagsida, samtidigt som en stannade. Jag rusade då upp till bryggan, dit kaptenen då hade kommit. Han gav mig kort ordern: "Purra besättningen!"

Med bultande hjärta och en ökad halt av adrenalin i blodet (utan att då ha en aning om vad det var för hormon) sprang jag runt den tämligen stora båten för att väcka alla som sov djupt efter en kväll i Gdansk, som inte BARA hade bestått av fast föda. Ett par av de yngre i besättningen sov ute på däck på grund av värmen, men hade dessbättre inte "tippats" av båten. Slagsidan var nu så stor att jag fick gå med det ena benet vinklat och det andra uträtat.

Det märkliga var att jag faktiskt det allvarliga i situationen till trots kände mig mera upprymd av spänning än panikslagen. Dessbättre hade vi kört så pass hårt på grund, att vi inte behövde ta till livbåtarna. Det var nästan komiskt, när vi senare i gryningen fick besök av småbåtar från de skärgårdsöar som vi kunde se på ömse sidor av båten.

En som sannolikt inte såg något komiskt alls i det hela var med största säkerhet den allteftersom tillnyktrande 1:e styrmannen.

Fortsättning följer?

Sommaren 1958 delade jag hytt med Jack Juthberg. Vi var båda jungmän på MS Tosterö. Han kom också från Västerbotten. Om du läser detta, Jack, skulle det vara kul om du tog kontakt med mig.


Jag visar här en bild av mig, såsom jag såg ut då för ganska precis 50 år sedan. Minns du inte namnet, så kanske du minns mig genom bilden.

Min förhoppning är att du fortfarande lever och bor i VK:s spridningsområde. Om inte, så kanske någon av dina bekanta gör det och dessutom läser inlägg i VK-bloggen.

Jag vill visa er alla detta av olika anledningar. En talangfull fru, en ny kamera och en del trial and error från min sida ledde till detta resultat. Om ni kan välja 'Watch in high quality' i YouTube och har en bredbandsuppkoppling, gör då det så får ni se filmsnutten med en riktigt bra kvalitet.

Det tycks inte gå. Prova i stället här

I mitt förra inlägg berättar jag litet om vår "sommarstuga" i Michigan. I dagarna fick vi räkningen på fastighetsskatten. Möjligen kan det vara av intresse att se hur man specificerar den skatten i USA, eller i vart fall i Hagar Township, Michigan.


Vad den fastighetsskatt vi betalar i Sverige går till har jag ingen aning om. När det gäller huset i Michigan får vi däremot veta hur den fördelas procent- och promillevis mellan olika samhällsfunktioner. Även om "alla" svenskar enligt min fru förefaller vara väl bevandrade i det engelska språket, vill jag gärna översätta det som alla kan se på bilden i det här inlägget.

De flesta posterna utgör några få "millages" av husets taxeringsvärde, d.v.s. promille. Bara tre av dem uppgår till procent av värdet.

I och med att vi betalar fastighetsskatten, betalar vi alltså till?

- 911 system (vårt 112 nödsystem)
- Law enforcement ("rättsväsendet")
- Senior center (dagcentral för pensionärer - känns väldigt bra för mig!)
- Township (till "kommunens" administration)
- Fire (brandförsvaret)
- Historical museum (det lilla museumet, som vi f.ö. ännu inte har besökt)
- Drain (dräneringen av dagvattnet i samhället)
- School non-homestead (skolväsendet för dem som INTE bor på orten)
- Lake Michigan College
- ISD General
- ISD special education

ISD står för Independent School District. Jag kan inte närmare förklara vad det är. Som jag förstår, betalar vi till dessa skolor, för att behålla dem vid liv. Det handlar alltså om små byskolor, som bygden valt att betala extra skatt för, så att de inte läggs ner.

Kanske borde vår fastighetsskatt också mera detaljerat tala om vad den går till? När det gäller USA-skatten, så hade vi kanske lika glada om vi INTE visste vart skatten går. Att betala för deras universitet och övriga skolväsende känns litet märkligt för oss. I år vi fick veta, att vi betalar dubbelt så mycket för "School non-homestead" än vad som är skrivna i Hagar Township gör! Men samtidigt betalar vi ju gladeligen skatt även för saker i Sverige som vi inte heller utnyttjar.

Vi längtar till jul, min fru och jag, men det är inte bara en vanlig längtan till den samvaro med släkt och vänner, som julen innebär. För oss är julen någonting annat också.


Direkt efter jul har vi under senare år alltid börjat planera för vår årliga resa till USA. Planeringen gäller förstås frågor som när vi skall åka, vart skall åka på vår vanliga 'side trip', vad som den här gången skall göras i det hus vi har 'over there', hur vi på bästa sätt skall ordna umgänget med Peggys barn och våra vänner m.m., m.m.

Utöver detta krävs givetvis en del planering för att kunna lämna hus och hem i Brån för de veckor vi är borta. Än en gång förlitar vi oss på våra vänliga grannars hjälp med blomvattning och tillsyn av huset.

Efter att i början av maj räfsat och gjort snyggt på tomten här hemma, blir samma jobb det första vi måste göra på tomten

Särskild för mig tillkommer en viss oro över kostnaderna för resan. Dollarn blir allt dyrare och min pension skiljer sig en hel del från min tidigare lön. Såväl flygbiljetten som bilhyran kommer att bli dyrare än i fjol, om nu inget alldeles oväntad händer under de månader som återstår fram till maj, när vi kommer att resa.

Oron övervägs dock flera gånger av spänningen och glädjen över att än en gång få besöka Michigan med allt som följer med det. Det finns mycket att ifråga sätta i USA för en svensk som jag, men där finns också massor av saker som jag 'älskar'. Amerikaner 'love' en massa saker som vi bara 'like'; en språklig sak som jag lagt märke till.

Har ni vägarna förbi, så är ni välkomna att hälsa på oss för åtminstone ett fika, jag t.o.m. för övernattning. I våras gjorde vi två rum klara för en funktion som gästrum. Men ring först!

Med risk att bryta mot någon regel för VK-bloggen, gör jag här ett annat sorts inlägg. På tal regler - finns det några speciella regler för den här bloggen?


Min fru har överlåtit till mig att försöka sälja hennes tvärflöjt, eftersom hon nu efter en tids sparande investerat i sin första helt nya dito. Den flöjt hon säljer är mycket välvårdad och dessutom genomgången och justerad för ca ett år sedan.

Ring 0935-202 59 eller skriv till bran306@punkt.se för ytterligare information.

Aldrig under mitt yrkesverksamma liv har jag behövt vara arbetslös. Så gott jag kunnat har jag ändå försökt förstå hur det måste kännas att vara arbetsför men ändå utan arbete. Efter fyra månader som pensionär förstår jag det bättre.


Det är svårt att acceptera ett tillstånd, där man känner sig fullt frisk och i stånd att utföra olika slag av arbetsuppgifter, men saknar möjlighet till det, eftersom ingen vill ha en. Jag inser naturligtvis hur litet min arbetslöshet har gemensamt med den arbetslöshet som yngre ickepensionärer drabbas av. För mig är ju inte avsaknaden av den lön som ett arbete skulle ge något problem. Snarare är det ett problem att jag bara går här hemma och ändå får min månatliga pension utan att behöva arbeta för den. Jodå, nog vet jag att jag har arbetat ihop den genom åren, men ändå?

Jag förringar inte arbetet i hemmet, som jag numera är huvudansvarig för. Ändå saknar jag arbete utanför hemmet och den sociala gemenskap det ger.

När det gäller vår regerings tal om utanförskap och arbetslinje, så finns det anledning för mig att reflektera över de begreppen på lediga stunder mellan tvätt, städning och andra hushållsuppgifter. Mycket starkt känner jag som pensionär ett visst utanförskap, samtidigt som jag inser att pensionärer i utanförskap inte ingår bland dem som regeringen vill få ut i arbete. Arbetslinjen torde inte heller omfatta oss friska och arbetsföra pensionärer, åtminstone inte efter det att vi arbetat de extra två åren mellan 65 och 67, som jag f.ö. gjort.

"Arbetslinjen" och "utanförskapet" saknar för mig som pensionär helt relevans. Samtidigt insåg jag att jag under mina två extra år i arbete också ockuperade ett jobb för en arbetslös ungdom. Kanske skall vi pensionärer trots allt hålla oss borta från allt arbete utanför hemmet?

I ett tidigare inlägg skrev Jan Nilsson något som så väl stämmer in på mig själv. När han tycker så om sitt liv, fick jag anledning att fundera över mitt mot bakgrund av vad han skrev.


Den här meningen i hans inlägg är den jag tänker på:
'Hade man tagit vara på gymnasietiden och siktat framåt hade det kanske blivit något av en'

Jag slarvade definitivt bort min gymnasietid. Jag vill inte skylla ifrån mig på mina föräldrar, men naturligtvis kunde ett annat stöd från dem ha fått mig att läsa vidare. Det gjorde så gott de kunde och utan egen högre utbildning var de uppenbarligen inte i stånd att motivera mig till fortsatta studier. I stället lät de mig sluta i gymnasiet och ta värvning på en båt. Upplevelserna som s.k. obefaren jungman gav mig f.ö. mitt livs mest spännande tid.

Många gånger i mitt liv har jag till närstående och andra sagt att jag naturligtvis skulle ha studerat vidare 'för att bli någonting'. Varje gång har jag då blivit påmind om att jag ju faktiskt blev någonting ändå. Tacksamt har jag lyssnat på deras stödjande ord, men inom mig ändå fortsatt att se på mig själv som en person som 'inte blev någonting'.

Att läsa att även rektor Jan Nilsson tycks känna sig som en person som det inte 'blev något av', ger det mig en vis tröst. Jag tycker ju för min del att han verkligen blivit någonting. Att vara rektor var åtminstone på min tid något 'fint' och det blev man inte utan vidare. Visserligen förefaller det nu som om det gått inflation i den titeln, när man ser till barnomsorgen.

Min slutsats av detta blir, att världen sannolikt är full av människor som inför sig själva tycker att det inte blev något av dem även om deras omgivning tycker annorlunda.

Av mig blev det alltså ingenting enligt min egen uppfattning. Men samtidigt är jag mycket nöjd med liv nu och även det jag kan blicka tillbaks på. Bland andra saker inser jag alltmer hur mycket mera värd goda relationer till medmänniskor är än en fin akademisk titel och med den ett högavlönat arbete.

Med stor uppskattning läser jag Jan Nilssons blogginlägg, där han ordrikt och välformulerat försöker leda mig in på den rätta vägen. Hans briljanta argumentering och vänligt övertygande sätt att framföra den är farlig för många samtidigt som det måste vara av ovärderligt värde för hans parti.


Jag gillar hans sätt, att verkligen ordentligt följa upp det han skriver på VK-bloggen. Han går tillbaks till gamla inlägg, kollar eventuella kommentarer, svarar på dem eller rent av skriver nya förklarande inlägg. Tänk vilket helt annat liv den här bloggen skulle uppvisa, om andra var som han!

Det sätt som han ofta med humor och träffsäkerhet benämner sina medbloggare, gillar jag. Som nu senast t.ex. när han kallar mig "borgerlighetens blogg-sparringpartner i Vännäs". "En ärlig och uppriktig socialdemokrat av den gamla stammen", ser han mig dessutom som. Det sista gillar jag dock inte så bra, socialdemokrat av den gamla stammen, alltså. Men kanske är jag det ändå, även om jag själv tycker att jag inte alls delar ALLT, som av tradition betraktas som socialdemokratiskt.

Nå, vad menar jag då med att Jan Nilssons skulle vara "farlig"? Nu går jag bara till mig själv och erkänner villigt att han för mig och min tro på socialdemokratin är farlig till en del. I mina ögon är han inte den sorts moderat som jag genom åren lärt mig att inte kunna lita på. Av födsel och ohejdad vana har jag alltid haft svårt att tro att något så särskilt mycket gott kan komma från moderathåll i politiken. Det är förvisso mycket svårt att inte känna tillit för den mannen och för de, som han menar vara moderata sanningar, som han för fram i sina blogginlägg. Detta manar till eftertanke.

En ansökan om medlemskap från mig kan han inte förvänta sig, men en sak har i alla fall läsandet av hans blogginlägg fört med sig. Jag har nämligen på allvar börjat ställa mig själv frågan, varför jag en gång för många år sedan började rösta på socialdemokraterna och har gjort det alltsedan dess. Berodde det BARA på den omständigheten att det i mitt arbetarhem inte fanns något som helst annat alternativ? Har jag på grund av detta sedan dess varit helt blockerad för all annan politisk påverkan?

Men fortfarande, alla Jan Nilssons fina ord till trots, är moderaterna - de gamla eller de nya - som parti betraktat ett parti som vill göra de rika rikare, som tycker att var och en skall klara sig genom eget arbete utan bidrag från stat eller kommun, vill sänka skatterna och som vill minska statlig inblandning i det mesta här i samhället. Härmed har jag avslöjat eventuella fördomar samt kanske även dålig insikt i moderaternas partiprogram.

Fördomar, okunskap eller ej, så är moderaterna intet parti för mig. Vad som händer, när fan blir gammal, stämmer inte på mig, i vart fall inte i detta avseende.

Bland vännäsbloggarna finns två lokala allianspolitiker, representerande moderaterna och kristdemokraterna. Vilka jag syftar på torde vara klart för alla som läser vännäsbloggarna. Båda är mycket duktiga på att då och framföra sin kritik mot socialdemokratin. Nu är det min tur att varan kritisk mot dem och deras allianspolitik.


Kanske har jag fel, men så här i korthet uppfattade jag alliansens beskrivning av sitt mål att på olika sätt minska antalet individer i utanförskap (fanns ordet förr eller är det en s.k. neologism?). Synd om dem var det och dåligt för samhället var det också. Att så många befann sig utanför, d.v.s. utan vanligt avlönat jobb, var både deras eget fel och det illa skötta socialdemokratiska samhällets fel.

Baserat på den föreställningen gav man skattesänkning till dem som arbetade, men självfallet inte motsvarande ekonomiska hjälp till dem som på grund av sjukdom, arbetslöshet och andra skäl helt enkelt inte kunde arbeta. För den gruppen försämrades villkoren i stället på olika sätt, uppenbarligen med baktanken att därmed möjligen tvinga en och annan ut i arbete.

Den uttalade "omtanken" om dem i utanförskap var tillsammans med löftet om en ny sorts moderater, fungerade sannolikt rätt bra som lockelse för nya väljare. Inte minst torde de som såg fram emot alliansen löfte att hjälpa dem ut från utanförskapet och in i värmen glupskt ha svalt betet.

Nå, hur ser det då ut i dag? Så vitt jag har kunna läsa, har antalet individer som moderaterna och de övriga partierna i alliansregeringen betraktar som utanför inte alls minskat. I stället har det ökat.

Pass upp nu för moderaternas nya omskrivning för att inte skrämma bort väljare med en positiv syn på invandrare. Enligt moderaternas vokabulär kommer dessa i framtiden att benämnas "utlandsfödda".

Två hela dagar ensam tillsammans med min fyraårige ('snart fem', enligt honom själv) ger anledning till många tankar. Det är säkert inget unikt med dem, men jag vill ändå ta upp dem här.


Allt annat överskuggande är utan tvekan min egen känsla av lycka över att överhuvudtaget ha barnbarn och att under hela två dagar så här få 'rå om' ett av dem. Lyckan som ligger i att ha barn förflyttas därmed ett steg vidare till barnbarnet. Många människor saknar av olika skäl egna barn men kan i stället på olika sätt glädjas åt andras barn.

Det är lätt att bli rörd av att märka hur beroende ett barn är av sin vuxna omgivning. Som den naturligaste sak i världen söker sig den lilles hand till tryggheten i farfars hand, så snart omgivningen känns hotande eller på något sätt otrygg. Det kan då vara trängseln i ett varuhus, trafiken längs en gata som skall korsas eller bara en litet för realistiskt skrämmande scen i ett barnprogram på TV. Upplevelsen av en varm barnbarnshand som söker sig till tryggheten i min hand stannar länge kvar i mitt minne.

T.o.m. det för de flesta välbekanta ropet 'färdig' utgör ett slags mycket konkret bevis för den tillit som ett barn kan visa en vuxen som för tillfället utgör hans viktigaste trygghet.

Och alla dessa frågor på temat 'varför det då'??, som ett barn måste ställa om och om igen för att allteftersom lära sig förstå alla de tusentals saker i livet som det behöver för sin utveckling och som en vuxen måste lära dem. Ibland kan frågandet vara tröttande och särskilt då när ens förklaring aldrig tycks vara tydlig nog. Men skulle ett barn kunna utvecklas normalt, om de inte ständigt sökte svar hos en vuxen på de många mysterier som de fortlöpande ställs inför?

Alla vuxna, inte bara far- och morföräldrar, borde ges möjlighet att ensamma vara tillsammans med barn. En insikt som de då skulle få är komplexiteten i barn-vuxenrelationen, arbetsmängden, betydelsen av en nära relation till barn samt mängder av annan information för att bättre kunna förstå barnfamiljers verklighet. Och givetvis också för att bättre kunna förstå barn, som nog är det allra viktigaste för oss alla i samhället.

Ett besök på Åkersberga köpcenter, där ett av målen var att besöka den stora leksaksaffären som finns där, fick mig att inse något annat som för många föräldrar måste vara ett 'problem'. Jag tänker på det enorma utbudet av mycket dyrbara leksaker. Nu var det barnbarnet som visade MIG runt och ivrigt lät mig förstå, vilka av dessa dyrbara saker som han INTE hade men förstås önskade sig till jul. Många av sakerna hade vi redan tillsammans sett på TV i de försåtliga reklaminslagen i barnkanalen CartoonTV (eller vad den nu heter).

Nu vet jag i alla fall vad som står högst på listan. Någon del bland de s.k. Transformers blir det nog från farfar Kalle och farmor Peggy. Jag hoppas nu bara att Alvin inte läser detta!

Hans-Inge Smetana har skrivit på en protestlista mot kommunens planer på att göra sig av med en hel yrkesgrupp, barnskötarna. Inte ofta sker det, men den här gången står han "på samma sida som Kommunal", skriver han i sitt blogginlägg.


I en kommentar av Katarina Hampusson till Hans-Inges inlägg ges beskedet att alla politiker i barn- och utbildningsnämnden varit eniga i sitt beslut med den inriktningen. Hans-Inge (läs Kd!) har tydligen ändrat sig och det måste betraktas som en positiv sak. Att envist stå fast vid en ståndpunkt, även när man inser att den är fel, är ju inget att rekommendera.

Jag avser inte att kommentera själva sakfrågan mer än att också jag, liksom Hans-Inge, menar att det är svårt att förstå varför utbildade och erfarna barnskötare måste ersättas med förskollärare.

Vad jag i stället undrar över är om Hans-Inge någonsin kan "stå på samma sida som Kommunal", så länge han är en företrädare för kommunen, d.v.s. arbetsgivaren? Han kan möjligen i vissa frågor dela Kommunals uppfattning, men han förblir dock Kommunals motpart.

Mot bakgrund av den uppfattningen förefaller det märkligt att skriva på en protestlista mot sig själv som arbetsgivare, även om hans tanke bakom åtgärden att skriva på listan är behjärtansvärd. Är det inte här frågan om ett tydligt exempel på rollkonflikt?