Häromkvällen blev jag och min fru bjudna på bio. Före bion intog vi en middag ute på sta'n. Vi fick jäkta en aning för att inte komma för sent till föreställningen.

Vi blev inte litet frustrerade, när filmen föregicks av hela 25 minuters reklam. Skall man verkligen behöva betala för en så stor del av reklam, när man går på bio? Vad skulle hända med den inkomstkällan om alla biobesökare valde att komma en 15 - 20 minuter för sent till varje bioförsäljning?

Av det s.k. sunda förnuftet bör man direkt kunna svara 'nej' på frågan i rubriken. Det kan helt enkelt inte finnas några biologiska skillnader mellan människor som delar upp dem i en grupp till vänster på den politiska skalan och en annan till 'höger'. Att hävda något sådant kan inte ses som annat än ren idioti. I stället måste det ändå vara vederbörandes uppväxtmiljö och den påverkan hemifrån, som fått många att ta avstånd från i princip alla politiska åsikter som framförs från vänster - eller från höger.

Men ändå... inte så sällan träffar vi, min fru och jag, helt främmande männiksor och talar med dem en jämförelsevis kort stund. Även om samtalet bara rört sig om väder och vind kan vi väldigt oftare senare på tu man hand kunna gissa, att personen ifråga definitivt ligger till vänster (eller höger) på den politiska skalan.

Gissa ja, tänker säkert den som läser detta. Det märkliga är att vi så ofta senare på olika sätt, kanske genom ett nytt och djupare samtal får vår 'gissning' verifierad. Nog är väl detta märkligt, eller hur? Är man bara tillräckligt lyhörd och medveten om att det finns en gnutta politisk koppling till nära nog varenda fråga i den mänskliga samvaron, så är detta möjligt. Det behövs absolut inte ett Aftonblad eller ett Svenska Dagbladet i handen för att tämligen pricksäkert kunna placera den okände någorlunda rätt politiskt.

Jag missade min viktigaste poäng nu... men jag orkar inte i denna värme att börja om från början. Vad jag vill få fram är att det är personens attityd till ett viss typ av mellanmänskligt förhållningssätt och hans handlande grundat på det, som leder oss rätt. Lika lätt är det under våra besök i USA, att på liknande sätt skilja bushvänner från demokraterna utan att behöva prata politik alls.

Mina tankar om detta är naturligtvis inte särskilt hållbara och säkerligen uppfattas de som ren 'bullshit' av många. Ändå tror jag inte att jag är ensam om att lätt hitta obekanta som man märker delar ens politiska uppfattning utan man alls behöver 'prata politik'.

Jan Nilsson skrev häromdagen ett långt inlägg rubricerat 'Bönder'. Jag delar stort sett allt han skriver om värdet av böndernas arbete, vansinnigheten att frakta livsmedel till oss från södra Sverige eller ännu längre ifrån m.m.

Men... när han alldeles i början av sitt inlägg talar om bönderna som 'underdogs', är det något djupt i mig som reagerar starkt. Jag kommer från ett arbetarhem, som under några av mina första levnadsår också var ett litet jordbruk med en 2-3 kor och någon gris ibland. Om mina föräldrar fått storbönderna i byn beskrivna som 'underdogs' - och samtidigt fått ordet översatt förstås- skulle de definitivt inte ha hållit med. För dem gällde nog motsatsen.

Det sätt på vilket min mor senare då och då beskrev bönder som grupp har också i viss mån präglat mig. Händelser senare i mitt liv i relationen till bönder har av mig setts med samma ögon som min mor såg på bönder. Jag har inte kunnat helt frigöra mig från den grundsyn som hon hade. På senare år har jag dock träffat och blivit bekant med många bönder, som jag inte haft minsta problem att fördra.

Vid 10-13-årsåldern var jag 'dräng' hos bönder, avlägset släkt med oss. Av detta minns jag åtminstone två saker. Det positiva och värdefulla var att jag lärde mig mycket av böndernas villkor. Men mest negativt var att jag nästan aldrig fick äta mig mätt! Mors ord 'snålbönnren' fanns hela tiden med i mina tankar.

För inte så många år sedan hamnade jag efter en bonde som hade ett par matkassar fulla med matvaror. Det var på den tiden då Gulf i Vännäsby började sälja mat. 'Skriv hä söm smörjolja', sade han till kassören för att därmed få ett kvitto som han kunde minska sin skatt med. 'Bönnren bara klagar på skatt'n', men gör va de könn för å slipp betala'n', sade mamma ibland.

En gång berättade min pappa att han en gång bad en av byns storbönder, som naturligtvis hade egen häst, att få låna den en dag under slåttanna. 'Nog gå hä bra, men då gett du löva att rööst på Bondeförbundet nu när hä vaal val', fick han till svar. Jag frågade pappa, om han gjorde det, d.v.s. röstade mot sin politiska övertygelse. Hans svar blev med ett leende. 'Vad tror du själv?' Jag minns pappa som en genomhederlig person, men är glad att han inte lät sig köpas av 'underdogen' och tillika storbonden med flera kor och egen häst.

När jag skriver detta blir jag påmind om hur mycket ens barndom och erfarenheter därifrån påverkar hela ens framtida liv. Synen på storbönder i Jan Nilssons hem var sannolikt en hel annan än vad den var i mitt hem.

Alla vet hur fronten på en bil ser ut efter några mils körning varma sommardagar. Detta har nu gråsparvarna i Arjeplog också lärt sig.

Vi råkade sitta vid en parkering i Arjeplog, när en bil parkerade en bit från oss. Direkt som motorn hade stängts av, landade ett tiotal gråsparvar på kofångaren och i grillen och lät sig ivrigt smaka av alla de olika flyfän som satt fastsmetade där. Den dåliga bilden visar dessvärre bara en av dem; den modigaste ller måhända hungrigaste. De övriga flög bort, så snart jag riktade kameran mot dem.

Arjeplogs kyrka i strålande sol

Att hitta kyrkan på bilden från Öberget är nog bara möjligt för dem som varit i Arjeplog. Här kommer därför en bild av enbart kyrkan, som byggdes redan i början av 1600-talet men som givetvis sedan dess både byggts om och renoverats.

Vy från Öberget, Arjeplog, med kyrkan i centrum

De senate åren har min kära fru som födelsedagspresent gett mig en kortare resa inom Sverige. I år valde jag Arjeplog. Mitt första långa äktenskap med en kvinna därifrån, fick mig att önska en resa just dit. Jag kände ett behov av att på ett sätt avsluta den delen av mitt liv.

Vi besökte bl.a. mina svärföräldrars hus, som nu har nya ägare. Vi vandrade runt i samhället och olika minnen spelades upp i mitt inre och återberättades för min tålmodiga och mycket förstående fru. Allt kändes mycket bra för mig. Vi bestämde oss sedan för att vara med i kyrkan under högmässan på söndag.

Utan att kunna påstå mig vara 'religiös' i den meningen att jag tror på allt i Bibeln och är en trogen kyrkobesökare, har kyrkan i Arjeplog betytt så mycket för mig i mitt liv. Mina svärförälrdar var båda starkt troende och svärfar var något ev en präst till sitt yrke och innehade s.k. venia (rätten att som icke utbildad präst få predika i kyrkor). Alla besök hos dem innebar också deltagande i kyrkans olika gudstjänster och andra aktiviteter. I ärlighetens namn kändes det inte alltid så roligt vare sig för mig eller mina söner att 'hänga med' på allt av det slaget. Detta gällde även min fru f.ö.

I Arjeplogs kyrka gifte jag mig. Via den kyrkan lämnade sedan såväl min svärfar som svärmor sina jordeliv. Den är således starkt emotionellt förknippad med mitt liv; mycket starkare visade det sig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

I god tid före högmässan besökte vi kyrkan. Där pågick då något som för min musiker till fru kunde betecknas som 'sound check'. Kantorn spelade på kyrkorgeln och någon av kyrkvärdarna ställde in ljudet på ett mixerbord.

Musiken och den bekanta miljön i övrigt i kyrksalen blev med ens för mycket för mig. Tårögd och helt tagen av alla minnen som tornade upp sig gjorde att jag skyndsamt måste lämna kyrkan. Väl utanför och efter några tröstande ord av medkänsla från min fru och en kram varmare än den strålande sol som lyste från en molnfri himmel, fick mig åter i balans.

Av feghet eller normal mänsklig svaghet bestämde jag mig dock samtidigt att inte närvara vid den dagens stundande högmässa.

Med stor skeptisism har jag under senare år noterat hur än den än den andra bantningsmetoden lanserats. 'Ät inte detta, ät bara detta, gör sig eller gör så' så går du ner x kg på några veckor. Jag har hittills inte lockats prova någon av de olika mirakelsätten att bli av med överflödig fetma. Det enda jag trott på har varit att ta in mindre energirika födoämnen och genom olika former av fysisk aktivitet förbränna så mycket som möjligt av den. Fettsnåla måltider har därför haft första prioritet.

Sedan en tid, påverkade av min syster, har vi nu ändrat vårt kosthåll och försöker nu unvika mesta möjliga av allt med högt kolhydratinnehåll. I stället äter vi nu mera fettrik kost, d.v.s. HELT tvärtemot vår livslånga övertygelse.

Vad har nu detta lett till? Jo, viktminskning och ett ökat välbefinnande, såväl fysiskt som psykiskt. Tråkiga och oaptitliga måltider? Inte alls, ibland snarare tvärtom.

Som sagt - när hin håle blir gammal, blir han religiös!

Någonstans i en beskrivning av den här bloggplatsen, eller hur man nu skall uttrycka sig, frågar man om 'även du vill föra dagbok' som bloggare. Något med den innebörden i alla fall står det.

Det får mig att undra vad för slags inlägg som 'passar' här. Skall det vara vanliga korta - eller långa - dagboksanteckningar, eller inlägg i större samhällsfrågor som t.ex. FRA-lagen? Båda sorterna förekommer, men VK verkar ändå bjuda in till förande av dagböcker.

Min notering i morse var definitivt en helt vanlig dagboksanteckning och kanske skall jag fortsätta på den linjen och samtidigt skryta litet. 'Skrytsam' har jag ju erkänt mig vara i min profil.

Ok, det blev en lång cykeltur, hela 66 km. Så långt är det tur och retur Brån - Mariehem. Nu är vi just hemkomna från en 4-5 kilometers lång promenad. För att inte riskera kaloriunderskott med medföljande viktminskning, tänker vi kompensera energiuttaget med ett intag av jordgubbar, viskgrädde och troligen litet strösocker också och därmed sabotera litet av vår strävan att äta kolhydratsnålt.

Ett betydligt lättare jobb tillsammans med Alvin

Dryga nio timmar flytthjälp med avbrott för mat och fika känns i kroppen i dag. Dock inte värre än att jag nu funderar på att ta en längre cykeltur, eventuellt till Umeå.

Som sagt en lång dag med inte bara lastande och bärande av föremål av olika tyngd och volym utan också en del avslutande jobb på tomten. Vi var många som hjälpte till; min sons 'svärföräldrar', en kompis till min son och sist och även minst vår underbare sonson Alvin, 4 år. Jag är inte helt säker på om han hjälpte till eller i viss mån bara var i vägen. Hur som helst med den saken, hans energi och goda vilja att verkligen hjälpa till, var imponerande.

Vid tiotiden i går kväll startade en 'karavan' med två mindre lastbilar sin färd mot Åkersberga. Den ena kördes av min tuffa 'sonhustru' och den andra av min son. Genom att hyra bilar och köra själva minskades flyttkostnaden med åtskilliga tusenlappar.

Nu återstår att tömma huset på Grisbacka från en del återstående mindre saker och städa ut det, innan hyresgästerna kommer att flytta in där.

En del av mina planer inför pensioneringen gick ut på att jag i och med den skulle få nästan obegränsad tid för att vara tillstäds för min son med sambo och barn. Jag såg framför mig mer tid för barnpassning och hjälp med diverse praktiska saker.

Kort tid före pensioneringen stod det dessvärre klart att de skall flytta från Umeå. Till råga på den 'separationsångest' jag känner inför att ha behövt lämna mitt jobb tillkommer nu detta. Men sån't är livet och förnuftsmässigt inser jag självklart att jag måste glädjas åt det fina jobb min sons sambo fått i Stockholm och allt annat som hittills fungerat bra inför flyttningen.

Dessbättre hyr de tillsvidare bara ut sitt hus i Umeå, vilket jag hoppfullt tolkar som ett tecken på att de eventuellt kommer tillbaks.

I dag skall åka till dem och hjälpa till med diverse jobb på tomten, eftersom de uppenbarligen vill lämna huset i god orning till det unga par, som skall hyra det för i första han dett år.

En uteliggare i San Francisco som ligger förhållandevis skönt

Det går tydligen inte att först skriva och publicera ett inlägg och därefter via 'redigera' komplettera med en bild. En brist i systemet, månne?

Då får den komma nu i stället, d.v.s. bilden som hör ihop med inlägget om uteliggare i San Francisco.

På senare år har jag varit i USA ett flertal gånger och då besökt många av de stora städerna där. De är varandra ganska lika.

I Juni var vi i San Francisco. Den staden skiljde sig i ett viktigt avseende från de övriga jag besökt. Nu tänker jag inte på den stadens alla branta gator utan på den stora förekomsten av uteliggare och till synes hemlösa.

Ingen brydde sig om dem trots att en del av dem låg med benen tvärs över trottoaren. Allt tydde på att de var så vanligt förekommande att de betraktades som en helt naturlig del i stadsbilden.

Alla visade tydliga tecken på en blandning av drogmissbruk, psykisk sjukdom och långt gången alkoholism. Det var minst sagt deprimerande att se dem. Några av dem hade ställt fram pappersmuggar eller liknande, där de förbipasserande kunde lägga en slant. Andra var så totalt borta i sin dimmiga värld att de inte ens förmådde tigga.

Att de överhuvudtaget skall behöva finnas i ett så rikt land som USA är skamligt. Dessutom fanns de i en stad med en riklig förekomst av blänkande limosiner och lyxbilar i miljonklassen eller därutöver.

Jodo, jag vet att även Sverige har hemlösa personer i sina större städer. Lyxbilar och limosiner har vi också...

Det här inlägget kommer litet för sent. Ansvariga för Vännäsdagarna har uppgett att det i år kommit betydligt fler besökare än vad det gjorde i fjol. Om jag inte minns fel, hävdar man att årets besökssiffra var 65 000 mot fjolårets 60 000.

Alla som var där torde nog hålla med om att det var fler besökare i år. Men hur i all sin dar kan man ange besöksantalet som man gjort. Räkna besökarna kan man ju inte göra. Det vore intressant att veta vilken metod man använder när man uppskattar besöksantalet.

Fjärde veckan som pensionär har nu börjat. Gårdagen med ihållande regn hela dagen fick mig att verkligen känna efter om jag trivs eller ej som pensionär. Dagarna hittills har varit fyllda av olika aktiviteter såväl utomhus som inomhus, men i går var jag helt hänvisad till smärre sysslor inomhus. En av dem var att försöka komma igång med den här bloggen. Problem med min browser kombinerat med svårigheter för VK att nå mig på min e-popstadress fick mig att i onödan gnälla på VK. Jag ber om ursäkt för detta!

Det sista månaderna på jobbet hos Vännäs kommun fick jag flera gånger per dag frågan om hur det kändes att vara så nära pensioneringen. Mitt standardsvar var alltid något i stil med 'både och och'. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig för om det kändes bra eller illa. Någonstans i mitt inre kändes det definitivt inte bra, men helt säker på den känslan var jag dock inte och behöll därför den för mig själv.

Jag vet inte om min känsla inför pensioneringen skiljer sig så mycket från många andras. Kanske känner många av dem som liksom jag trivs på jobbet med såväl arbetskamrater som arbetsuppgifter en viss sorg och saknad över att behöva lämna jobbet för gott. För min del höll jag mig kvar på jobbet de två extraår, som jag hade rätt till. Det gjorde jag helt egoistiskt men med aningen dåligt samvete, eftersom jag så väl insåg att jag därmed ockuperade ett arbete, som det fanns så många välutbildade - och arbetslösa - sökanden till.

Fortfarande frågar folk hur det känns att vara helt ledig från jobbet. Jag ger samma standardsvar nu som tidigare till dem men för mig överväger dock den negativa känslan som följer av att jag nu inte längre dagligen får träffa mina arbetskamrater. Att så betydligt färre människor frågar efter mina tjänster är också något som jag saknar.

I dag har jag ett ärende till mitt förra jobb. Av någon för mig outgrundlig anledning gruvar jag nästan för det besöket.