Minnen från Umedalens sjukhus

Aningen genererad har jag börjat inse att jag allt oftare tänker på sådant som jag upplevt under mitt tidigare liv. Direkt efter militärtjänstgöringen fick jag arbete som vik. skötare på Umedalens sjukhus. Minnen från mina 7-8 år där pockar på och vill bli berättade.

Jag bodde granne med dåvarande personalföreståndaren, Sven Johansson, och möjligen var det tack vare det som jag kunde gå direkt från ‘lumpen’ till arbete med vit rock på det då statliga Umedalens sjukhus. Hellre borde jag kanske säga, att jag TROTS att jag var granne med honom fick jobbet. Det var f.ö. nog mycket vanligt att rekryteringen mer eller mindre skedde ‘direkt från gatan’. De flesta vikarier saknade precis som jag helt och hållet utbildning för vårdyrket.

Min ‘karriär’ inom vårdyrket började alldeles i början på 60-talet. Men redan ca 10 år tidigare, när vi flyttade in i villan på Tallhedsvägen 10 i början på 50-talet fick jag mina allra första intryck av psykiskt sjuka. Det var då helt möjligt att vissa tider på dagen höra underliga rop och höga röster från patienterna. Inte helt utan skam kan jag i dag erkänna att jag, liksom många andra, ibland besökte sjukhusområdet bara för att på närmare håll se och höra dessa olyckliga människor som vankade runt innanför stängslet till daggården eller rastgården.

Här kommer några korta minnesbilder:

Min förste chef
var en hård men rättvis överskötare som så ömt vårdade sin Borgward Isabella och som enligt egen uppgift lät bilen rulla med motorn på tomgång i utförsbackar för att spara bensin. Utan att veta det var han tidigt ute för att skydda miljön mot avgaser och samtidigt spara energi.

Nattvaken
Då man rättvist delade på nattens timmar efter insikten om det tveksamma i att båda skulle behöva hålla sig vakna hela natten.

Måltiderna
När det var närmast kutym att ställa undan mindre smakbitar till sig själv, innan resten serverades till patienterna

Den obegripliga behandlingen
Hur omöjligt det var att förstå hur en elektrisk ström genom hjärnan eller hur ett försättande av en patient i coma genom en hög dos av insulin, kunde bota vederbörandes sjukdom.

Är du också "lobbad" ? 

Den klarsynta frågan fick jag från en patient som såg att jag hade ett är vid tinningen ungefär där ärr efter en lobotomioperation är lokaliserade.

Patienten som
när han hörde att jag hade förlovat mig under den gångna helgen säger: ‘Men får jag då bli far till era barn.’ Det fick han inte.

Den genomhygglige ‘gammskötar’n’
som var en enveten spelare på stryktipset men som uppenbarligen inte hade någon som helst utbildning i engelska och därför uttalade namnet på de engelska ligalagen precis enligt deras stavning och med svenskt uttal.

10-an med sina fyra våningar
där det bara bodde kvinnlig personal och som blev det ställe där jag mötte mina barns mor för första gången och samtidigt fick mycket nära till jobbet vissa morgnar.

Jag återkommer med mer och då med saker som jag och vårdsverige i sin helhet förhoppningsvis aldrig skall behöva uppleva igen.

10 kommentarer

  1. Lisbet - bloggen bredvid..

    Vad härligt att höra du inte drabbads av ”tystnadsplikt” av hänsyn till de tillbringade sin tid på Umedalen. (alltså det där var inte skrivit med någon ironi eller underton utan bara – BRA) Vi som aldrig jobbat eller varit i närheten av liknande jobb blir klart fascinerad av dina ord och berättelser.

    Mitt enda möte med Umedalen är när jag sitter i garaget och käkar dessa underbart goda revbenspjäll . Många gånger har samtalen kommit in på de som bodde på området etc.

  2. Kalle S

    Såklart att tystnadsplikten gäller och det så länge jag lever och eventuellt skulle kunna bryta mot den. Det vet jag att du förstår, men alla andra som läser detta kan behöva några lugnande ord.

    Alltså inga namn på vare sig skötarkolleger eller patienter.

  3. Pasha

    Otroligt intressant! det är jag som har klippt ihop bilderna till filmen du har länkat skriv gärna mer om din dit där du arbetade på Umedalen.

  4. Camia

    Jag har köpt ett par gamla gröna trästolar från Umedalens sjukhus på en loppis. Vet du om man hade en verkstad där och tillverkade stolar? Usch, sitter nu här med ont i magen och det är många tankar som snurrar.

  5. Karl-Gustav Sjöström

    Svar till Camia (2012-07-03 12:18)
    Inte vad jag minns, men man hade en terapiavdelning, som tillverkade en del saker. Ring ”gammakötarana” Lars Forsman eller Henning Janze. De kanske vet. Tyvärr har jag inte deras teeelefonnummer, där jag nu är.

  6. Pingback: Umedalens sjukhus i Umeå | Psykiatriska Museet, Gertrudsvik, Västervik

  7. Pingback: ”Återanvändning” | K-G (Kalle) Sjöströms blogg

  8. Eivor Augustsson

    Jag är född 1943. När jag var 3 år blev min mor inlagd på Umedalens sjukhus och fick stanna där nästan livet ut. Hon blev även lobotomerad.
    Eftersom min pappa inte kunde ta hand om både mig och min bror fick jag flytta till en släkting 30 mil hemifrån. När jag sen efter skolgång, som tonåring, flyttade hem till min pappa igen blev det för stor omställning i livet. Jag sökte mig mer och mer till kompisar, inte de allra lämpligaste, började dricka och levde ett liv som bl a dåvarande barnavårdsnämnden inte tyckte var lämpligt för en 16-årig tjej i början på 60-talet. Överläkaren på Umedalens sjukhus, som var god vän med barnavårdsnämndens ordförande påstod att de skulle kunna ändra mitt beteende om jag blev inlagd på Umedalens sjukhus.

    Det var förfärligt för mig att bli inlagd där eftersom min mamma även var inlagd där och det alltid hade skrämt mig. Jag fick insulinchocker bl a.

    När inte behandlingen hjälpte utan jag fortsatte roa mig och nyttjade alkohol blev jag åter inlagd. Jämfört med hur dagens ungdomar super sig fulla och även använder droger dessutom så var mitt uppförande väldigt oförargligt. Glömmer aldrig den dagen när dom kom med polisbil och hämtade mig tidigt på midsommaraftonens morgon. Glömmer aldrig de fyra veckorna därefter. Har många gånger tänkt anmäla myndigheterna för vad de gjorde men det blev aldrig av.
    Jag var inlagd på en besvärlig avdelning och man fick verkligen ha nerver av stål för att överleva, och det hade jag.
    Jag har aldrig haft psykiska problem. Jag utbildade mig till läkarsekreterare och gick ut med bästa betygen. Arbetade många år inom kommunen och var projektledare och utbildade arbetslösa i datateknik och officeprogrammet. Sedermera startade jag eget och sålde hälsoprodukter.

    Jag har sett Umedalen inom dess väggar och vet hur patienterna hade det.

    Trots det skulle jag vilja återvända och se hur det ser ut nu.
    Jag är nu 73 år och bor i Halmstad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>