Minnen från Umedalens sjukhus

Aningen genererad har jag börjat inse att jag allt oftare tänker på sådant som jag upplevt under mitt tidigare liv. Direkt efter militärtjänstgöringen fick jag arbete som vik. skötare på Umedalens sjukhus. Minnen från mina 7-8 år där pockar på och vill bli berättade.

Jag bodde granne med dåvarande personalföreståndaren, Sven Johansson, och möjligen var det tack vare det som jag kunde gå direkt från ’lumpen’ till arbete med vit rock på det då statliga Umedalens sjukhus. Hellre borde jag kanske säga, att jag TROTS att jag var granne med honom fick jobbet. Det var f.ö. nog mycket vanligt att rekryteringen mer eller mindre skedde ’direkt från gatan’. De flesta vikarier saknade precis som jag helt och hållet utbildning för vårdyrket.

Min ’karriär’ inom vårdyrket började alldeles i början på 60-talet. Men redan ca 10 år tidigare, när vi flyttade in i villan på Tallhedsvägen 10 i början på 50-talet fick jag mina allra första intryck av psykiskt sjuka. Det var då helt möjligt att vissa tider på dagen höra underliga rop och höga röster från patienterna. Inte helt utan skam kan jag i dag erkänna att jag, liksom många andra, ibland besökte sjukhusområdet bara för att på närmare håll se och höra dessa olyckliga människor som vankade runt innanför stängslet till daggården eller rastgården.

Här kommer några korta minnesbilder:

Min förste chef
var en hård men rättvis överskötare som så ömt vårdade sin Borgward Isabella och som enligt egen uppgift lät bilen rulla med motorn på tomgång i utförsbackar för att spara bensin. Utan att veta det var han tidigt ute för att skydda miljön mot avgaser och samtidigt spara energi.

Nattvaken
Då man rättvist delade på nattens timmar efter insikten om det tveksamma i att båda skulle behöva hålla sig vakna hela natten.

Måltiderna
När det var närmast kutym att ställa undan mindre smakbitar till sig själv, innan resten serverades till patienterna

Den obegripliga behandlingen
Hur omöjligt det var att förstå hur en elektrisk ström genom hjärnan eller hur ett försättande av en patient i coma genom en hög dos av insulin, kunde bota vederbörandes sjukdom.

Är du också "lobbad" ? 

Den klarsynta frågan fick jag från en patient som såg att jag hade ett är vid tinningen ungefär där ärr efter en lobotomioperation är lokaliserade.

Patienten som
när han hörde att jag hade förlovat mig under den gångna helgen säger: ’Men får jag då bli far till era barn.’ Det fick han inte.

Den genomhygglige ’gammskötar’n’
som var en enveten spelare på stryktipset men som uppenbarligen inte hade någon som helst utbildning i engelska och därför uttalade namnet på de engelska ligalagen precis enligt deras stavning och med svenskt uttal.

10-an med sina fyra våningar
där det bara bodde kvinnlig personal och som blev det ställe där jag mötte mina barns mor för första gången och samtidigt fick mycket nära till jobbet vissa morgnar.

Jag återkommer med mer och då med saker som jag och vårdsverige i sin helhet förhoppningsvis aldrig skall behöva uppleva igen.