Jag har just kommit hem efter att med bilen stillastående ha blivit påkörd bakifrån av annan bil. Utöver allt obehag och besvär som följer av detta, blev jag nästan obehagligt påmind om hur väl mitt fjärrminne tycks fungera.


Väl ute ur bilen för att inspektera skadorna poppade ett för länge sedan inlärt latinskt begrepp upp, nämligen vis a tergo. Uttrycket lagrades i mitt fjärrminne för minst 40 år sedan och nu dök det alltså upp i ett något annorlunda sammanhang. Jag lärde mig det, när jag pluggade in vårt blodomlopp inför en tenta, eller skrivning som vi nog kallade det. "Vis a tergo" kan t.ex. beteckna den bakifrån pådrivande kraft som hjärtmuskeln utövar på blodet i våra blodkärl.

Den kraft bakifrån, som jag upplevde där jag satt i bilen, var verkligen "pådrivande" men lyckligtvis inte stark nog för att bringa mitt huvud i en sådan snärt som skulle ha kunnat ha gett mig en livslånga pina. Tillräckligt stor vara den för att skaka fram det sedan länge glömda och djupt i hjärnan lagrade begreppet "vis a tergo".

Nu återstår bara att fundera över om jag skall se bristen på ett fullgott närminne i relation till ett tämligen gott fjärrminne som ett första tecken på något illavarslande.