Ännu inte förstådd

Ännu en kommentar från Monica W visar att jag fortfarande inte lyckats göra mig förstådd. Jag gör ett nytt försök här. Som vanlig är jag tacksam för alla kommentarer jag får på mina inlägg.

Monica tycks fortfarande tro att jag menar att man som ansvarig för äldreomsorgen, vare sig man är det på det politiska planet eller som anställd, inte skall bry sig om vad anhöriga och andra kan ha att säga i den demenssjukes ställe, om denne inte själv kan uttrycka sig på ett påtagligt (?) sätt. Det får mig att börja tvivla på min egen förmåga att i skrift uttrycka min mening. Det är kanske dags att låta andra göra det i mitt ställe.

Jag har bara försökt göra läsarna uppmärksamma på att den aktuella undersökningen inte beskriver vad de s.k. brukarna anser om äldreomsorgen i Vännäs, en beskrivning som alltså gett Vännäs jumboplatsen i länet. Den beskriver i stället en blandning av vad de tycker och vad andra i deras omgivning tycker. T.o.m. de ansvariga bakom undersökningen varnar ju för att man skall dra alltför långtgående slutsatser av den och det just beroende på den blandade grupp som besvarat den.

Svårigheten att också få veta, hur omsorgen om de demenssjuka skall ordnas på bästa sätt, får inte medföra att den gruppen negligeras. Här behövs det mer än enkäter, intervjuer och samtal med närstående och andra. Jag tror, föga vetenskapligt grundat, att det är här som den personal som dagligen har att göra med den demente betyder mest. Erfarenhet, iakttagelseförmåga, en maximal kännedom om den sjukes bakgrund och en allmän och välutvecklad förmåga till inlevelse är krav som ställs på den. Och för att bli ännu bättre i delar av detta, är naturligtvis en god kontakt med de närstående absolut nödvändig. Om inte en eventuell utsedd god man samtidigt råkar vara en nära anhörig eller långvarig bekant, så tror jag inte att han eller hon har så mycket att tillföra.

Monica skriver bl.a. i sin senaste kommentar:
"Jag tycker definitivt att personer som finns nära de äldre måste kunna svara på hur vård och omsorg fungerar när det är uppenbart att brukaren själv inte kan."

I detta finns möjligen en grundläggande syn på hela frågan, där vi skiljer oss åt, Monica och jag. Undersökningen kan omöjligen ha haft syftet att ta redan på hur vården och omsorgen fungerar. Nog är det väl ändå helt klart att man genom den ville ta reda på hur de som är föremål för den upplever att den fungerar? Hur den fungerar och hur den upplevs fungera är två skilda saker. För mig är uppenbart, att den som själv t.ex. bor i ett särskilt boende inte nödvändigtvis upplever det på samma sätt som sin dotter eller någon annan närstående gör.

Bara ett exempel på detta? den gamle tycker inte så sällan att det duschas för ofta emedan den yngre närstående tycker att det är för eländigt att dusch inte erbjuds dagligen.