Högerspöket

Nu vill jag berätta en oförarglig barnhistoria kring yttrycket högerspöke. Händelsen inträffade för ca 35 år sedan, några år efter det att det snälla spöket Laban hade fötts.

Familjen var på besök hos mormor och morfar i Arjeplog. Morfar var en inbiten högerman och mormor röstade lojalt på samma parti, så vitt vi kunde förstå. Politiska diskussioner var sällan lämpliga i det hemmet, men där fanns så mycket annat att prata om i stället. Mormor, d.v.s. min svärmor, var mycket vidsynt och hade en mycket positiv och förstående syn på det mesta i humorväg.

Den här gången inträffade vårt besök kort tid före ett förestående val. Radio och TV hade redan på den tiden ägnat en del sändningstid åt detta om än inte lika mycket som nu. Att små grytor också har öron är ett talesätt som mycket väl stämmer fick vi ett talande bevis för.

Svärfar var uppe på andra våningen. Ett kraftigt buller där uppifrån fick oss alla att undra vad det kom från. Vi trodde nämligen att svärfar var ute i garaget pysslande med sin kära Peugeot.
Men sonen Lars (7) gav oss en mycket träffsäker och oväntad men kanske inte helt så passande kommentar.

– Det är bara högerspöket som håller på med nå’t däruppe.

Att kalla morfar för högerspöke tyckte förstås vi föräldrar inte var så fint gjort av honom. Men mormors goda skratt fick oss till sist att inse att det nog inte var så farligt.

Svärfar var absolut inget högerspöke av det negativa slag som högerspöken i dag av många anses vara. Genom sina humanitära insatser bland de många fattiga i Arjeplogs fjällvärld var han definitivt, liksom en och annan moderat är även i dag, mera att betrakta som det snälla spöket Laban.

Han tyckte f.ö. också att Lars kommentar till bullret var värt att skratta åt. Dock gav han Lars en kort korrigerande "föreläsning" om hur fel sossarna hade, när de pratade om högerspöken. Jag är inte så säker på sjuåringen förstod så mycket, men han lyssnade i vart fall mycket artigt och väluppfostrat.