Jag har tidigare beklagat att vi, inte bara jag, får så få kommemntarer till våra blogginlägg. Någon, jag tror att det var Jan Nilsson, Vännäsby, påpekade då att muntliga kommentarer är minst lika trevliga att få eller något åt det hållet.

När jag kom fram till busskön i morse, var det en (distriktssköterskan) som frågade om jag hade gjort illa mig. Förvånad undrade jag om jag haltade eller visade annat tecken på kroppsskada. Revbensgrejen tänkte jag inte på, men den var det hon syftade på. Hon följer uppenbarligen mina inlägg och så påstod ytterligare en i kön göra. Kul!

Då och då hör jag också andra muntligen kommentera det jag skriver och det är faktiskt trevligt. Uppenbarligen finns det människor av kött och blod bakom de läsare som räknaren påstår att jag har.

I dag slog det mig vilken enorm trygghet jag har i min närmaste omgivning. Den består inte bara av den trygghet som min fru ger mig i alla möjliga olika sammanhang.

Det har blivit så att jag i stort sett varje dag följer min fru ut på ’stora vägen’, där hon stiger på bussen. Skämtsamt brukar jag säga att anledningen till detta är att jag vill se till till att hon inte stiger på fel buss. Det går nämligen en vid 6-tiden och en vid 7-tiden. Den egentliga anledningen är dock att jag samtidigt kan ta in dagens tidning.

I dag var gruppen som väntade på bussen ovanligt stor. Hela åtta personer stod där och jag pladdrade på som vanligt. De andra lyssnade artigt och kanske även medlidsamt på mitt pladder. Det var då jag kom att tänka på att en av mina bussåkande grannar är distriktssköterska och en annan socialsekreterare. Hur tryggt känns inte det för en åldrande man med krymta ekonomiska resurser och ett förväntat behov av sjukvård!

Jodå, nog vet jag att de inte kommer att kunna hjälpa mig, i vart inte i tjänsten, eftersom de båda ju jobbar i Umeå. Ett och annat tips kan de kanske ändå ge mig.

Häromdagen lyssnade jag på Pagrotsky på Hotel Vännäs och nu lyssnar jag dagligen på Wanja Lundby-Wedin, eller snarare läser vad hon säger. Hon ger ju dessvärre inga intervjuer.

En av dem inger allra största största förtroende och stärker mig i mitt val av ”planhalva” i politiken. Den andra har en motsatt effekt och gör det svårt för mig att just fortsätta att övertyga min fru om värdet av att vara fackligt ansluten. Det är ju som bekant inte alltid så nära till hands för en amerikan.

Det känns överflödigt att förklara vem av de båda det är som jag tycker borde lämna planen.

Varför får bara Peggy reklamförsändelser och nästan aldrig jag? Så himla orättvist är det! Var skall man klaga på sån’t?

Skämt åsido! En sak bland många andra som upptar min arbetslösa vardag är att fundera över varför min fru så ofta får fina reklamförsändelser sända till sig med hennes namn och allt. Jag får inga? Vad beror det på kan man väl undra. Är det möjligen så att det blivit allmänt känt vilken snåljåp jag är och man därför inte skickar reklam direkt till mig? Det bedöms kanske utifrån akonomiska aspekter som bortkastade reklampengar.

Eller är det rent av så, att kvinnor i allmänhet bedöms vara mera lättflirtade och lättare faller för lockande reklamerbjudanden och inte så sällan t.o.m. med med s.k. gratis sådana? Vad säger ni andra män som läser detta? Har ni gjort samma erfarenhet?

God morgon kamrater – ja, även ni andra! Vad månnne denna molnfria dag ha i sitt sköte? Jag känner mig extra laddad i dag – och huset är nystädat – skönt!.

Nu sitter jag vid datorn; något som få kunde räkna ut innan jag sa det. Här kommer jag att sitta en stund, innan jag tar mig en tidig långpromenad. Jag kommer att börja med att ta hand om ett antal ljudfiler, som jag spelade in på vår minidisk i går kväll under övning med O’Grejdi Nua. Låter det bra, kommer det att leda till en enkel demoskiva.

Därefter kommer jag att fortsätta min ’spaning’ efter anhöriga till mina två nya skyddslingar. Samtal med polis och folkbokföringen på Skatteverket gav inget resultat. På det sistnämnda stället hänvisades jag till Landsarkivet. Skatteverkets register för gamla människor kan bara lämna uppgift om deras barn, men då måste då måste ha några förstås. Äldre och fler uppgifter finns på Landsarkivet. Spännande blir det, när det väl öppnar och jag kan ringa dit.

Ytterligare en sak som skall göras i dag är att förhoppningsvis kunna hämta ut bilen, som nu är på verkstaden på den 9:e dagen efter den lilla karosskada den fick vid påkörningen för en tid sedan. Jag är nu less på den hyrbil jag har och längtar efter min härliga Mazda 6.

När vi för ett par år sedan gick igenom min avlidne svägerskas tillhörigheter, fann vi ett antal klasskataloger från Coloma High School. Den första katalogen som jag fick hand slog jag upp slumpmässigt och av ren nyfikenhet. Sedan blev det full fart på den dåvarande utredningssekreteraren, Karl-Gustav Sjöström.

Jag hamnade direkt på en sida med utbytesstudenter. En av dem kom från Sverige. Hans namn var ovanligt, varför det var lätt att få träffar på det via en vanlig sökning med Google. Allt tydde på att mannen ifråga var densamme som chefredaktören för en av Norrlands större dagstidningar. Jag kunde även hitta honom med bild och allt. Trots skägg och ett åldrat ansikte var vissa drag fullt igenkännliga.

Jag skrev till mannen ifråga och svaret lät inte vänta på sig. Det VAR han. Han undrade förstås hur det kom sig att jag hade kopplingar till Coloma High School och fick förstås svar på sin fråga.

Det slumpmässiga här var att denne unge man blev utbytesstudent i denna lilla stad Colomas High School och han också blev klasskamrat med systern till den kvinna som jag drygt 40 år senare blev bekant med och även gifte mig med. Det var f.ö. bara några år som skiljde för att han i stället hade blivit klasskamrat med henne.

Att av en slump råka möta en svensk på ett hotell i Tunisien med en viss anknytning till ett universitet nära vår hemtrakt i Michigan är för oss värt att minnas. Kanske är det inte så märkligt för alla som reser mycket.

Så var det. På en tvådagars utflykt långt sydväst från vår vistelseort i norra Tunisien häromåret, hamnade vi till sist på ett hotell för övernattning. På kvällen var det middag i hotellets matsal. Vid vårt bord satt ett ungt par, som tämligen omedelbart tog igen min frus amerikanska brytning och började fråga henne varifrån hon kom i USA. Själv hade mannen varit utbytesstudent där.

Av alla de många universitet som finns i USA, visade det sig att han hade varit student på Western Michigan University, som ligger inte så långt från Peggys hemtrakter och där hon dessutom vid något tillföreläst om sitt instrument, hammered dulcimer.

Tillsammans har vi under helgen upptäckt ett och annat tecken på att det börjar vara dags för litet städning igen. Jobbet påbörjades av min fru och kommer att avslutas av mig med början inom kort.

Det allra bästa med städning är utan tvekan den känsla av tillfredsställelse som man får när jobbet är avslutat. Här är det alltså inte resan mot målet som hägrar utan målet i sig. Det finns alltså roligare saker att göra även för en arbetslös och undersysselsatt pensionär som jag.

Jag har alltid gjort min del av det nödvändiga städjobbet. Ett problem har dock ofta varit att min högt uppskruvade arbetstakt mer än det färdiga och glänsande slutresultatet har väckt misstanke om fusk. I dag måste jag dock ta det litet lugnare, eftersom jag ju inte vill bryta upp den pågående läkningen av revbensfrakturen. Vi får se hur det kommer att gå – att slå ner på arbetstakten alltså. Jag litar inte riktigt på mina söners pappa i det här avseendet.

Utöver tillfredsställesen som det färdiga städjobbet kommer att ge mig hägrar därefter ett fortsatt ’utredande’ beträffande mitt senaste godemansuppdrag. Än har jag inte lyckats spåra en enda anhörig, vilket känns aningen frustrerande. Dock har jag inte nyttjat alla tillgängliga källor än. Sådana finns det ju gott om i vårt databastäta samhälle.

Nu måste jag sluta – till mångas glädje tror jag – plocka undan litet saker, damtorka, dammsuga och vaska golven är nu uppgifter som väntar. Ett par toaletter kräver att ytterligare några arbetsmoment måste utföras.

Dammråttor, förresten, kallar man ’Dust Bunnies’ i USA, eftersom ju allt är större där.

Polisen kan användas till mer än brottsbekämpning. I kväll hittade de en sommarstuga åt mig!

Jag hade en uppgift om att en person ägde en sommarstuga i en by i Vännäs. Det kan räcka som bakgrund. Problemet var att det inte fanns någon sommarstuga i den byn med den ägaren.

Ett kort samtal med polisen i Umeå och en snabb databaskontroll av serviceinriktad person där ledde till att jag nu vet att sommarstugan finns och att den också ägs av den person som påstår sig äga den. Dock visade det sig att sommarstugan finns men i en helt annan kommun åtskilliga mil härifrån. Byn i den andra kommunen har exakt det namn som angivits av vederbörande.

I dag har jag fått bevis för vad jag länge tyckt, nämligen att information om att något ligger MITT EMOT något annat ofta är en tämligen värdelös upplysning

I dag skulle jag "i tjänsten" besöka en person på Geriatriken 2 vid Norrlands Universitetssjukhus. Via telefonsamtal med avdelningen upplystes jag om att den geriatriska kliniken nu ligger "mitt emot" infektionskliniken. Tur var ju det, tänkte jag för mig själv. Utan den upplysningen hade jag troligen begett mig till huset, där Giertzka sjukhemmet låg en gång i tiden.

Per bil fann jag lätt en skylt som pekade mot infektionskliniken och strax bortom den låg den stora parkeringen. Jag ställde bilen där och gick sedan några hundra meter till infektionskliniken med tanken att jag där bara hade att rikta blicken i riktningen som skulle vara mitt emot den kliniken. Men så lätt var det inte. Det kändes naturligt att ställa sig med ryggen vänd mot entrén till infektionskliniken för att då kunna se den geriatriska kliniken mitt emot.

Så var det inte. Efter att frågat mig fram, insåg jag till sist att geriatriskt centrum visst låg mitt emot infektionskliniken men åt exakt motsatt håll så att säga. Jag tror inte ens att byggnaden var synlig från entrésidan på infektionskliniken.

Att fråga ordentlig när någon kortfattat berättar att något ligger mitt emot en angiven utgångspunkt är något som jag lärt mig i dag. Det kommer jag att göra i fortsättningen.