Sedan en tid granskar VK bloggkommentarer utifrån speciella ”grundregler”. Att kommentarer ibland är av den karaktären att de bör refuseras förstår jag fullt ut. På senare tid har två av mina kommentarer refuserats med hänvisning till att de stred mot dessa grundregler.

Alla regler i ens dagliga liv blir så mycket lättare att acceptera och sedan också rätta sig efter, om man förstår dem. Det gör jag alltså inte, när det gäller de två av mina refuserade kommentarer. Ännu obegripligare blir det när jag i dag läser i VK om hur blogginlägg från Mikael Sundling i Vindeln varit så ”häftiga” att de t.o.m. har fått en politiker att lämna sina uppdrag på grund av dem.

Nu var det alltså inte bloggkommentarer det handlade om utan i stället blogginlägg. Men även sådana granskas av VK och tas även bort ibland.

Jag måste få berätta om mina två refuserade bloggkommentarer.

1. En bloggare hade i skämtsam ton undrat om någon någonsin skulle vara intresserade av hennes trötta och utslitna organ, som hon som organdonator hade gett samhället rätt att disponera. I samma skämtsamma ton nämnde jag i min kommentar att hennes brillianta hjärna nog skulle uppskattas av många. Den kommentaren stred mot VKs grundregler och refuserades därför.

2. I går läste jag ett mycket roligt inlägg om hur ett barn såg på mormödrar. Min spontana kommentar till det blev ungefär: ”It made my day”, eftersom jag inte kunde komma på en bra svensk översättning till det sättet att säga det på engelska. Den kommentaren stred också mot VKs grundregler och togs därför inte in.

Jag förstår alltså inte, vem eller vad dessa två exempel på refusering var avsett att skydda. Att de nya reglerna nog kommer att ha en begränsande effekt på kommentarer överhuvudtaget finns det kanske anledning att misstänka.

I dag har jag varit på vårdplanering. Alla frågor i sammanhanget kändes tämligen bekanta för mig, men sättet att ha ett vårdplaneringsmöte på var däremot helt nytt för mig.

Vårdplaneringen, som alltså inte gällde min fortsatta vård utan en annan persons, skedde med hjälp av videokonferensteknik. Vi var några som fysiskt befann oss i Vännäs och några ytterligare från geriatriska kliniken vid NUS som befanns sig i Umeå. Känslan av att ändå sitta i samma rum var överraskande tydlig. Vi hade nämligen såväl ljud- som bildkontakt med varandra.

Och inte blev upplevelsen sämre av att den samordnade vårdplaneringsträffen ledde till en lösning som kommer att göra det möjligt för ett par äldre makar att pånytt kunna få bo under samma tak efter en kortare tids ”skillsmässa”. Må så vara att lösningen än så länge bara är av temporär karaktär. Det känns i alla fall mycket tryggt att veta, att man inom kommunens äldreomsorg kommer att göra allt vad som kan göras för att de båda makarna ska få bo tillssammans.

När man gör en bokning för att flyga tillsammans med sin fru, bör man då inte kunna räkna med att få sitta tillsammans på planet? Säker på det skall man dock inte vara. Det fick vi erfara i går.

Efter att ha använt den fiffiga incheckningen via en av bolagets automater på Arlanda, tog vi bara våra boardingkort och utan att titta närmare på dem begav vi oss till rätt gate. Först på väg in till planet upptäckte vi att våra flygstolar inte stod intill varandra. Vi på påpekade då det för den första flygvärdinna vi mötte och hon lovade att det hela skulle fixas, så snart vi var ”uppe i luften”.

Så blev det dock inte och eftersom båda stolarna ”gick”’ till Umeå kom vi ändå lyckligt hem till Umeå efter den ofrivilliga skillsmässan. Det hela är givetvis en ren bagatell, men som vanligt irriterar det mig alltid en aning när löften inte hålls.

Borde det inte i denna genomdatoriserade värld vara möjligt att med en tydlig text på automatens display ange något i stil med ”Tyvärr finns just nu inte två lediga stolar intill varandra”.

När jag till sist ändå bestämde mig för att lämna stugvärmen och ge mig på hjulskiftet ute i kallgaraget, började det snöa!

Nu är sommarhjulen på och ringtrycket kollat. Ytterligare ett vårtecken kan jag därmed notera. Jag kunde också notera ”att allt nog var bättre förr”. Ett av hjulen hade nämligen rostat fast. Detta hände aldrig på min 12 år gamla Maza 626 men redan efter tre år på min nuvarande Mazda 6. Kopparpasta har jag tidigare aldrig använt, men i dag gjorde jag det.

Snön förresten, kommer inte att bli något problem, somamrdäcken till trots.

Som alla vet, kommer VK att erbjuda oss ett nytt bloggverktyg någon gång under våren. Fortfarande har vi möjlighet att lämna synpunkter på hur det bör vara utformat.

Häromdagen blev ett av mina inlägg dubblerat. Möjlighet att helt ta bort det saknas. I går lade jag upp en felaktig bild av min kära mor. Den går inte att ta bort och ersätta med en annan. Dessa båda problem kan jag förstås fortsätta leva med och det torde även gälla mina medbloggare. Irriterande är det dock och därför har jag skickat in följande två synpunkter till VK-bloggens redaktion. Möjligen är det inget nytt för dem.

1. Möjlighet bör finnas för oss bloggare att HELT ta bort våra egna inlägg, något som ju saknas f.n.

2. Möjlighet borde också finnas att redigera HELA sitt inlägg, d.v.s. även bildtexten och ev. bild (borde kunna helt tas bort eller bytas ut mot en annan).

Nog är det väl ändå förunderligt att min mors omtänksamma råd till mig fortfarande känns aktuella för mig? Och lika svårt är det att följa dem nu som det var under barndomstiden. Vad sjutton skall jag göra? Kanske Briggen kan ge mig ett gott råd.

Som jag tidigare meddelat har jag drabbats av en förkylning. Det känns som om den håller på att lämna kroppen, men fortfarande känner jag mig varm. Ingen feber har jag och inte heller ont i halsen.

Skulle jag lyda min mor, är det bara att hålla mig inomhus i stillhet. Men hur svårt är inte det, när det finns så mycket livsnödvändigt som jag vill göra utomhus. I helgen åker vi bort och innan dess skulle jag absolut vilja skifta däck på bilen, städa den, tvätta den och eventuellt också göra en ordentligt yttre rengöring och vaxning. Dessutom har jag missat flera kilometers ’power walk’ och bara det känns som en stor förlust i detta fina vårväder.

Alla dessa uteaktiviteter lockar betydligt mig mer än att ägna mig åt bloggande och annat datorjobb. Dock borde jag skriva något om min syn på politikers tendens att nästan alltid frågasätta majoritetens respektive oppositionens göranden och låtanden. Ett sådant inlägg kräver dock betydlig mer tankeskärpa än jag kan mobilisera i kväll.

Varför skriver jag då detta inlägg, som väl knappast kan intressera så många? Anledningen till det är helt enkelt den att ju ser att folk öppnar mina blogginlägg och jag inte vill göra dem helt besvikna när de bara hitta gamla saker där.

Sedan var det ju denne olycksalige signaturen Briggen. Många har rekommenderat mig att strunta i den stackaren, som uppebarligen inte kan hålla sig borta från mina inlägg. Jag har svårt att göra det, som synes. Han eller hon måste ha något speciellt emot mig och det kan ju knappast bara vara innehållet i mina inlägg.

Till min kära mor säger till sist att jag till fullo inser omtanken i dina ord i sammanhanget, men att jag nog ändå kommer att skifta däcken i morgon. ’Jag har ju ingen feber, och jag har ju inte ont i halsen, då gör det väl ändå ingenting om jag jobbar med bilen utomhus en stund i morgon?’

Många är de, de som bor i USA, och alltfler blir de. Här finns en intressant webbplats, där sådana frågor lätt kan följas.

Här finns webbplatsen. Var 14:e sekund ökar USAs befolkning med en person!

På webbplatsens startsida finns mängder av intressant statistik från USA.

Barnasinnet finns kvar och ett uttryck för det vill jag härmed offentliggöra. I dag slogs jag av något som bevisar det, något som jag tidigare inte tänkt alls på.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att hjälpa smältvattenet på våren att rinna vidare ner i diken och andra lägre liggande nivåer. Jag har just kommit in från ett mycket lyckat dräneirngsprojekt. Grusvägen utanför villan hade en långsmal och ganska djup vattensamling som nu är helt dränerad tack vare några smart grävda små diken.

”Litet roar barn men även stora karl’n”, sägs det. Det stämmer definitivt in på mig.

Vid genomgång av några bilder i datorn fann jag en som har en ganska märklig bakgrund och som är ett ytterligare bevis för hur liten världen ändå är.

För några år sedan köpte Peggy en bodhrán, som är en slags trumma som bl.a. används när irländsk musik spelas. Inköpet gjordes i Lansing, Michigans huvudstad, i Michigans kanske största affär (Elderly’s) med instrument och andra tillbehör för musiker. Trumman togs sedan hem till Sverige som ett andra handbagage.

Något år senare skulle vi åka till Dublin. Under den research som Peggy gjorde före den resan, hittade hon ett ställe i Dublin, där man kunde ta en snabbkurs i bodhránspelande. Hon bokade genast en lektion via internet, även om hon var långt ifrån okunnig om hur en bodhrán skall användas.

Så kom så dagen då vi tillsammans uppsökte stället för lektionen. Läraren granskade Peggys bodhrán och fann den tämligen OK vad gällde utförande och kvalitet. Han kunde också förvånat konstatera ytterligare en sak.

Peggys bodhrán var nämligen tillverkad i den instrumentverkstad som fanns i samma hus som lektionen hölls! Efter en lång resa fram och tillbaks till Michigan, USA, befann sig nu instrumentet åter i sitt ”fadershus”! Är inte detta i det närmaste oslagbart som slump betraktat? Kanske är jag en alltför blödig person, men inför sådana här händelser går en rysning genom kroppen på mig.

Den här texten finns på insidan av trumman:

”WALTONS REAL IRISH BODHRÁN
made with goatskin and birch by Waltons 2-5 Frederick St., Dublin, Ireland”

Så var det dag igen efter flera månaders utan minsta tecken på förkylning. Men nu är det både halsont och snuvigt.

Så uppstår den eviga frågan igen. Hur bör jag bete mig i det givna tillståndet? Skall jag låtsas som inget hänt med hälsotillståndet eller skall jag hålla mig inomhus i viloläge? Hittills i mitt liv har jag i stort sett helt negligerat förkylningar och det har gått bra. På äldre dar märker jag att de inte går över lika snabbt som förr. Beror det på åldern eller är det virilare virus som härjar nuförtiden?

Jag tror inte på några som helst huskurer i sammanhanget, fel eller rätt, så något mer än litete acetylsyra då och då torde det nog inte bli den här gången heller. En sak slipper jag som tur är den här gången och det är att våndas inför beslutet att ringa till arbetsgivaren och sjukanmäla mig. Pensionen kommer oberoende av om jag är sjuk eller ej och det är ju skönt att veta.