En så’n fest!

Mitt bloggande och min hammared dulcimerspelande fru, gav mig en möjlighet att närvara vid Jan Nilssons 50-årskalas.

Det var verkligen ett kalas som hette duga! Massor av människor var där, av vilka en del på olika sätt bidrog till att göra min bild av Jan och hans liv mera komplett. Trevliga människor föreföll de alla vara, åtminstone dem som vi kom i kontakt med. I och för sig var det väl inte så märkvärdigt att en person som Jan har så många trevliga vänner och bekanta.

Kvällen fylldes av såväl djupaste allvar som ett glättigt skämtande. Programmet var så välkomponerat att när man till sist tittade på klockan undrade man vart tiden tagit vägen. Ett kalas på bortåt sju timmar är något som jag inte van vid.

Balansen mellan rent profana inslag och de som grundades på Jans och förmodligen flertalets religiösa förankring kändes helt perfekt även för mig, som ju brukar kalla mig själv ”ogudaktig”. Det var heller inga problem att ta del av den del av de hyllningar riktade till Jan, som gällde hans politiska kraft och förmodade framtid inom politiken. Jag önskar honom lycka till i det avseendet, eftersom han utan tvekan är den absolut bästa moderat jag känner, just beroende på hans oftast mycket moderata framtoning. Han kommer sannolikt inte att alltid huka sig för den s.k. partipiskan.

Tack Jan för att du gav oss en möjlighet att vara med. Peggy är minst lika nöjd som jag över allt det vi fick uppleva bland dina släktingar och vänner. Att hon dessutom fick en möjlighet att spela på sin hammered dulcimer tillsammans med en svensk friskolerektor kändes extra trevligt för henne. Hon påstår att ingen svensk rektor har spelat bättre med henne än vad du gjorde, vilket förstås inte säger så mycket, eftersom du var den förste. En världspremiär var det förvisso.