Påtvingad respektlöshet

I dagarna är jag inne i ett mycket såväl fysiskt som mentalt betungande arbete. Det går knappt att avgöra om det är min kropp eller mitt psyke som får mest stryk.

Min uppgift är att tillsammans med en annan person utrymma en lägenhet på allt vad som där finns. I lägenheten finns en enorm mängd saker, som dess ägare samlat under ett ca 50 års långt äktenskap. I deras ögon är det mesta säkerligen värdefullt men nöden tvingar oss ändå att betrakta mycket av det som bara skräp.

De båda makarna kan av hälsoskäl inte närvara och ej heller lämna sina synpunkter på vad som skall ske med de olika tillhörigheterna. Att bedöma sådana frågor ligger därför helt på mig och på vad som gäller för mig som gode man och vad som samråd med överförmyndaren ger mig.

De båda makarnas liv passerar på ett sätt revy inför våra ögon, eftersom vi så noggrant av olika skäl måste gå igenom varje låda, kartong o.s.v. Vår uppgift är nämligen att samtidigt söka efter saker som lagts undan och sedan fallit i glömska men som nu behövs. En del av dessa saker har vi också hittat. Det glädjer mig t.ex. att i dag kunna ge den gamla kvinnan den hörapparat som hon inte kunnat hitta.

Hela tiden känns det som detta vårt absolut nödvändiga arbete ändå görs helt utan respekt för de båda gamla makarna som under ett helt liv samlat alla dessa saker. Även om vi försöker utföra jobbet med största respekt för de gamla, inser vi ändå att vi omöjligt kan komma undan det faktum att vi så här brutalt splittrar deras hem utan deras vetskap.

En slags tröst är det dock att de själva inte har den ringaste aning om vad som pågår, bl.a. därför att denna deras sista "normala" boende inte längre ens finns kvar i deras medvetande. Självklart har jag informerat dem, en infomation som dessvärre inte sa dem något.

Måhånda kan någon tycka att det också är respektlöst att berätta det jag nu gjort. Mitt eget personliga behov av att berätta om det känns dock för stort för att bara negligera.