I kväll har vi varit på bio tillsammans med syster och svåger. I biosalongen mötte jag en gammal bekant från Vännäs.

Jag kan inte förneka att det alltid är trevligt att möta någon som säger sig läsa mina blogginlägg. Att många gör det kan jag numera utläsa av räknarens siffror. Vilka det är vet jag bara i en försvinnade liten grad. Därför är det så trevligt, när någon direkt talar om för mig att de läser det jag skriver, även om det bara är 'ibland'.

I dag fick jag förresten en synnerligen negativ kommentar av en läsare. Varje kommentar tas tacksamt emot och det gäller även sådana som den jag nu tänker på, trots att den närmast förlöjligade mitt inlägg och gav ett annat av mina inlägg betyget 'patetiskt'. Men ändå - tack så mycket.

Nu tänker jag ta upp en tämligen gammal och uttjatat sak, nämligen engelskans inträde i vårt språk. Som en man i min ålder tillåter jag - som förväntat - att reagera på detta.

Som sagt, detta är en fråga som då och då tas upp i olika sammanhang. Varför används numera engelska ord, när vi ju har "en adekvat svenskt vokabulär" att ta till, som Sträng en gång uttryckte? Gör man det bara för att vara inne och för att visa att man har ett visst mått av kunskaper i engelska och vill visa det för kunderna? Ofta är det i annonser man hittar alla dessa nysvenska ord. Där ser man inte bara att man till sitt företags namn lånat ett engelskt ord utan att också att man gjort det i själva annonstexten.

Om min pappa hade levt i dag, skulle han dels ha varit 100 år och dels inte begripit ord som sale, outlet, shoppingcenter m.fl. ord som är vanliga i annonser i dag. Han skulle förvisso inte heller ha förstått mängder av andra ord som tillförts svenskan under senare år. Då tänker jag på ord som nu officiellt antagits som svenska och fått en plats i SAOL. Språket utvecklas fortlöpande och det är det inget att klaga över.

Så vitt jag förstått är Sverige ett land med en befolkning som i stor utsträckning har åtminstone någon kunskap i engelska. Jag tror mig samtidigt veta, att det fortfarande finns äldre, som inte kan ett ord engelska. Borde då inte alla de som vill sälja varor och tjänster använda ett språk som alla svensktalande förstår? Kan det vara så att man väljer engelska av hänsyn till våra många invandrare, som inte kan svenska men förväntas ha vissa grundkunskaper i engelska? Det skulle i så fall vara en vacker tanke, men inte så troligt ändå.

Det som fick mig att skriva detta, är en annons i dagens VK med rubriken Outlet på 20 beg. bilar! Jag tror inte ens att "outlet" passar alls i den "svengengelska" rubrik. Man tycks tro att "outlet" är ett substanstiv som betyder "försäljning" eller "utförsäljning". Dock skulle man om man trott det ha använt en annan preposition än "på". Svårt är det också att förstå att just den bilaffären, efter vad som hänt med dess bilmärke i USA, är så förtjust i att just använda engelska i annonsen.

Första gången i mitt liv som jag stötte på "outlet" var i New York, när min syster så gärna ville besöka en speciell "outlet", som låg några miles norr om staden. Det blev dock inget av till hennes stora besvikelse, när vi på Penn Station insåg att biljetterna dit för oss tre var i dyraste laget för oss.

Även i USA tycks riskerna med att äta för mycket fett vara uppmärksammat, om än inte av alla. Så är det också i Sverige, även om faran med för mycket kolhydrater påpekats mer och mer på senare tid.

I USA har jag noterat ett "smart" eller åtminstone smått lurigt sätt att märka en del livsmedel, när det gäller innehållet av fett. I Sverige anges mängden fett per 100 gram, för en normalportion eller på annat sätt. I USA anges inte en vara innehålla t.ex. tio gram fett per angiven enhet. I stället sägs den vara till 90 % fettfri. Visst låter den inte därmed mycket magrare och hälsosammare?

På radion hörde jag att Zimbabwe har 6 % av sin befolkning i avlönat arbete.


I USA närmar sig arbetslösheten 7 %. Men vad är väl det jämfört med Zimbabwes arbetslöshet på 94 %?

Mitt jobb som roadie ser ut så här i dag.

Peggy övar med New Mountain Music i kväll, men eftersom hon jobbar till 17.00, så är det min uppgift att lasta bilen med hennes olika instrument, notställ och en väska med diverse tillbehör. Därefter åker jag och hämtar henne på NUS och därifrån åker vi direkt till de övriga två bandmedlemmarna, Thord Söderberg och Helén Norberg. Där blir vi bjudna på middag. När den är aväten återstår en kort transport från dem till övningslokalen också den på Mariehem.

Sedan intrumenten har kommit på plats och övningen börjar, tar jag itu med mitt medhavda korsord. I kväll skall jag för första gången ge mig på Svenska Dagbladets korsord.

Ser det ut som om jag klagar? Det gör jag inte. Tvärtom så gillar jag mycket den här absolut nya delen av mitt liv, som min kära Peggy förde in i mitt liv.

Nu tänker jag på nytt ta upp detta med att tänka respektive tycka och den skillnad som jag ser mellan de två aktiviteterna. Läsaren får ursäkta min upprepning av ämnet.


Under min nästan tvångsmässiga och dagliga promenad lyssnar jag med stor behållning på Ring P1. Det ger mig anledning att omigen uppmärksamma frågan varför programledarna i det programmet så ofta frågar den som ringt till programmet om hur de tänker. I de flesta av fallen låter det så underligt med den frågan, eftersom de ju i stället borde fråga vad vederbörande tycker. Enligt mitt kanske helt omoderna sätt att tala och skriva så är det en klar skillnad mellan att tänka och att tycka.

Innan någon överhuvudtaget bör tala om vad han eller hon tycker i en fråga, bör vederbörandes privata tankeprocess ha fått tagit sin tid. Först om vederbörandes tyckande på ett anmärkningsvärt sätt visar sig vara omöjligt att förstå, är det läge att fråga efter tankarna som lett fram till tyckandet. Jag är faktiskt mer intresserad av vad folk tycker i olika frågor, än vad de tänker innan de är beredda att avge sitt tyckande.

Det är t.o.m. så att man skulle kunna hävda att våra tankar snart är det enda som vi får ha för oss själva. I många situationer bör vi därför tänka oss noga för innan vi offentliggör dem. Mindre ofta borde vi behöva vara rädda för att säga vad vi tycker.

Jag är t.ex. när det gäller ett tidigare inlägg, som bl.a. handlade om Bibelns Lot och hans döttrar, helt beredd att avslöja vad jag tycker om en sådan händelse. Däremot skulle det vara att träda min personliga integritet för när att kräva att jag dessutom skulle avslöja mina alldeles privata tankar inför den, tankar som efter viss "redigering" kan leda till ett personligt tyckande.

Förra gången jag tog upp den här frågan i detta forum, fick jag en(1) kommentar som dessutom stödde min kvasilingvistiska utläggning. Den här gången räknar jag med mängder av kommentarer - gärna både för och emot.

Det slår mig just att en anledning till att jag reagerar över denna inte speciellt livsviktiga fråga, kan vara min "språksituation" här hemma. Det tog en tid för min fru att lära sig att vi i svenskan har flera ord, där engelskan klarar sig så bra med bara ett, nämligen "think". En tid hade hon svårt att välja mellan, "tänka", "tycka", "tro" "mena" och kanske några ytterligare svenska ersättningar för hennes "think". Och nu tror jag att hon efter närmare eftertanke tycker att svenskan är tydligare på den här punkten än engelskan.

Inte en enda pyttliten kommentar har jag fått på mina två blogginlägg i dag!

Mästerbloggaren Gunnel Forsberg bekriver kommentarernas betydelse så träffande i ett blogginlägg i kväll. Jag tar mig friheten att citera henne:

'Det är ofta här i kommentarerna som drivkraften ligger.... Det är de som är själva bränslet i skrivandet.'

Jag inser förstås att vissa blogginlägg inte direkt frestar någon att kommentera. Det kan också mycket väl vara som Gunnel antyder att långt ifrån alla har förstått hur lätt det är att ge en kommentar och att det också kan göras anonymt. En sak är att VK vill ha ens e-postadress, men den visas inte publikt.

En sådan här kommentarlös dag är räknaren en välsignelse. Tidigare var det omöjligt att veta om inläggen ens lästes. Nu vet jag i alla de läses och det av ganska många t.o.m. Kanske bör jag ändå torka tårarna och i stället gå till sängs glad och tillfreds med att så många ändå läst det jag skrivit.

För drygt en vecka sedan köpte vi flygbiljetter till kommande USA-resa. För en vistelse där i mer än 30 dagar, kan man inte boka biljetterna via nätet. Det blev därför gjort per telefon och betalat med VISA-kortet.


Men precis som i fjol har vi några dagar kunnat se via internetbanken att beloppet har varit spärrat eller reserverat heter det visst. Nu ser man ingen spärr längre, men pengarna har fortfarande inte dragits från kontot.

Av erfarenhet vet jag att det sällan lönar sig att ställa frågor i detta forum, men jag gör det ändå. Finns här någon som kan förklara, varför ett företag som American Airlines i dessa tider inte snarast tar betalt av oss utan låter våra tusenlappar ligga kvar på vårt konto? Beloppet är som ett spott i havet för dem, men många bäckar små o.s.v.

Naturligtvis har jag frågat American här i Sverige och där vet man inte varför det är som det är. Swedbank kan bara lämna beskedet att det inte är möjligt för någon att spärra/reservera pengar motsvarande deras fordring mer än ett visst antal dagar.

Borde jag kanske vara glad och tacksam över detta i stället för att gnälla (!)? Men kanske beroende på att jag är en man av 'den gamla stammen' så gillar jag inte att vara i skuld utan eftersträvar ett tillstånd av 'oskuld'. Dessutom finns nu det aktuella beloppet på ett konto som ger 0 % i ränta och där måste det förbli, eftersom VISA-kortet är kopplat till just det kontot.

Visserligen har jag ju ännu inte tagit ut 'varan', d.v.s. tjänsten att bli transporterad per flyg över Atlanten. Med tanke på det skulle det möjligen finnas en viss logik i att pengarna dras från kontot i samma stund som vi checkar in på Arlanda. I fjol drogs de ca tre veckor före avresan.

Vad skulle hända, om behållningen på kontot just den dag då man vill ta betalt inte är tillräckligt stor? Där ligger egentligen det enda bekymret för oss. Hur lätt är det inte att glädjas åt en extra stor behållning på kontot och glömma att en del av den redan är förbrukad?

Mellan Per Nuders "Stolt men inte nöjd" via "Den tappre soldaten Svejk" till Bibelns "Första Mosebok" är steget långt. En gång i tonåren läste jag med spänning och förvåning Moseböckerna och nu gör jag det igen.

Läsningen av Första Mosebok är närmast omtumlande och ger mig så många aha-upplevelser. Gång på gång förundras jag över hur många moderna företeelser det är som beskrivs redan för flera hundra år (1 800?) före Kristi födelse. Skrevs inte 1:a Mosebok då? Lika mycket förundras jag över hur bekanta många händelser och berättelser är även för "ogudaktige" mig. Var, när och hur det blivit det, begriper jag inte. Kan det möjligen härröra sig ända från kristendomsundervisningen i skolan? Eller är det mitt mångåriga umgänge med mina varmt troende svärföräldrar och de högmässobesök jag gjorde med dem och som jag inte begrep något av men ändå??

Några saker som jag särskilt noterat i läsandet är t.ex. att man i de många släkttavlor som redovisas nästan bara talar om söner som de olika släktena fött. Jag slås också av hur märkligt det uttrycks, nämligen hur många söner mannen i familjen fött, alltså inte kvinnan. Hur skall det förstås?

Jag läser även en hel del om omskärelse, som jag förstått var ett tecken på Abrahams förbund med Gud. Det jag då läser att Gud t.o.m. sade till Abraham att den oomskurne t.o.m. skulle utrotas ur sin släkt väcker frågor hos mig samtidigt som det manar till eftertanke. Så här står det i 17:e kapitlets 14:e vers:

Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mot mitt förbund.

Men det som kanske hittills förvånat mig mest är det jag läser om Abrahams brorson Lot och hans döttrar. De hamnade så småningom i en grotta, sedan de av Guds änglar räddats från ödeläggelsen av Sodom och Gomorra. Den äldre dottern påtalar för sin syster att deras far är gammal och att

"ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all världens sedvänja".

Efter detta konstaterande, beskrivs något som jag absolut inte kunde drömma om skulle finnas att läsa i Bibeln.

Döttrarna ger sin far vin, en hel del men ändå inte för mycket av vad kan jag förstå av fortsättningen. Därefter väljer de att lägga sig hos honom var sin natt.

"För att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader",

är det poetiska sätt som händelsen beskrivs på. Lots båda döttrar blev genom sin list, eller vad man nu skall kalla det, havande genom insatser från sin av vin berusade pappa. En fråga som ingen kan besvara idag är hur omvärlden såg på en händelse som den här. Och att ens för mig själv fundera över det, som nu jag gör, bevisar nog bara hur litet jag begriper av Bibelns berättelser.

Dagen har till en del ägnats åt en mycket trevlig sysselsättning, nämligen inspelning av sång och musik. Det som återstår är inte minst trevligt, nämligen överföring till datorn, redigering samt brännande av CD-skiva, men...
Det är en tid sedan jag grejade med detta och nu minns jag inte vad för slags ljudfil jag bör konvertera till för att göra det möjligt att spela av skivan i en vanlig cd-spelare. Datorn spelar upp allt med de olika program som den har.

Alltså, hur är det, kan det format som vår minidisk ger, nämligen en Windows Media Audio-fil, spelas upp i en vanlig CD-spelare? I så fall skulle jag slippa konvertera filerna till Mp3, som jag vet fungerar bra i så väl dator som cd-spelare.

Vem kan ge mig ett snabbt svar på frågan?

Tydligen lider jag svårt av att bli kallad gnällspik, eftersom jag än en gång återkommer till det. Nu vill stolt berätta, att det nog lönar sig att gnälla på sådant som man inte vill godta.

Min kära fru, som jag än en gång vill framhålla som såväl kär som smart, stöder mig genom att framhålla att det ju inte är att gnälla i negativ mening, när man lyfter fram saker som inte är bra och borde förändras.

De som läst mina tidigare inlägg vet att jag klagat eller gnällt, eller kanske bara uppmärksammat ett 'missförhållande', nämligen att stora Vännäs bara kan erbjuda ynka två ex. av Dagens Nyheter. I dag infann jag mig på ICA Supermarket i Vännäs kl 9.00, när butiken öppnar för att därigenom hinna köpa ett av de två exemplaren.

Döm av min förvåning, när jag nu kunde räkna till åtta ex. i tidningstsället! Innan jag lämnade bostaden ringde jag och fick då veta att man tyvärr bara hade två ex. Informationen om förändringen hade tydligen inte nått alla anställda och det är förstås för mycket att begära.

Yippee, dagen är räddad!

Ovanstående videosnutt är filmad med en enkel, alldeles för enkel tyvärr, digitalkamera för rätt länge sedan. New Mountain Music övar hemma hos oss i Brån och spelar här en i genren tämligen känd låt, Doug's Tune.

Bildkvaliten är dålig. Sykronisering mellan ljud och bild stämmer inte, något som dock helt kan skyllas på YouTube.

I filmen ses Helén Norberg spela bas, Peggy Sjöström gitarr och Thord Söderberg femsträngad banjo.

Den som gillar den här sortens musik och råkar vara i Umeå söndagen den 15 februari kl 15.00, bör ta sig en fikapaus på Kafé Schmäck. Då spelar New Mountain Music där.

På tips från lillebror köpte jag fredagens Aftonbladet för korsordets skull.

Han rekommenderade det som en bra utmaning för mig och lovade ringa mig efter helgen för med sin vishet hjälpa mig att klara av det.

Korsordet kan verkligen rekommenderas för alla som tycker sig ha 'vuxit ifrån' VK:s tämligen lättlösta dito. Det är något att bita i. Jag talar alltså om det korsord de har på fredagar.

Nu återstår bara att se vem det blir som får hjälp vem; han mig eller jag honom alltså.

Som en reaktion på mitt upprepade gnällande (i en bloggkommentar fick jag nyligen epitetet "gnällspik") om avsaknaden av arbete, ger mig bloggarvännen Jan Nilsson några goda råd. Som så ofta ger mig hans tankar idéer till nya blogginlägg.

Jan skriver bl.a. "? du, Kalle, behöver förstås också göra nytta." Han menar med det givetvis inte att jag helt onyttigt lever mitt liv och utan arbetsinsats uppbär en skaplig pension. Konstaterandet matchar i stället exakt det jag känner ibland och det som Jan vänligen vill hjälpa mig att råda bot på.

Hans påpekande fick mig att börja reflektera. Gör jag verkligen ingen nytta? Tillhör jag numera bara den grupp i samhället som ibland benämns "tärande" och som utifrån samhällsekonomiska aspekter blir allt större och därmed kostsammare att dras med för de "närande". Är jag bara några dallrande och belastande kilon i det köttberg som en viss Per Nuder en gång så sympatiskt pekade på? Har jag bara genom att gå i pension helt tappat värdet samhället i sin helhet liksom för mina medmänniskor? Skulle mitt eget svar på de frågorna bli "ja", då fanns det verkligen anledning att bli deprimerad åtminstone i någon grad.

Jag behöver inte tänka särskilt länge på saken för att inse att jag faktiskt gör en hel del nytta för några, trots att jag inte har ett avlönat arbete. Bara en sådan sak, att jag har tid, lust och även förmåga att ta hand om det som hemmafruar tar hand om - alltså "de som inte har något jobb utan är hemma". Jag behöver inte nämna vad detta "ickejobb" innebär och att det finns även i en familj bestående av bara två personer. Den nytta som jag härmed gör, får som belöning att min ännu yrkesverksamma fru och jag kan ägna hennes fritid åt trevligare saker.

Att bara finnas till för barn, barnbarn, släkt och vänner känns som också det är ett sätt att göra nytta. Snart åker jag till Åkersberga för en veckas barnvaktsjobb med allt vad det innebär av dubbel nytta. Jag tror också att jag gör ett slags nytta bara genom att kunna "prata bort" en stund med mitt andra barnbarn, när han ringer. Ibland kan jag hjälpa min syster och svåger med diverse saker och deras tacksamhet visar med all önskvärd tydlighet att jag gör nytta. Ett handlån ibland till min slösaktige lillebror upplevs med största säkerhet som nyttigt för honom, om än helt fel av andra!

Härmed har jag således konstaterat, att jag faktiskt gör en hel del nytta, saker som inte bara är bra för mig själv utan också för andra i min närhet. Det finns absolut ingen anledning för mig att ge upp och försjunka i det självdestruktiva tillstånd, som det nog ligger nära till hands att göra för alla som upplever sig som helt onyttiga för alla inklusive sig själva.

Allt detta till trots - fortfarande känns det som om jag skulle kunna göra mer nytta i det fina samhälle som jag lever i.

Med intresse brukar jag se Janne Josefsson program Debatt. Långt ifrån alla gillar det programmet och de metoder som han och hans redaktion tillämpar och inte heller hans sätt att nästan aldrig låta någon tala till punkt. Jag avstår från att sätta ut citationstecken kring scoop i rubriken, eftersom dessa brukar förvandlas till frågetecken vid publiceringen.


En sak har jag noterat och det är jag definitivt inte ensam att ha gjort. Journalistkolleger liksom konkurrerande medier följer ofta inte upp saker som han presenterar i sitt program. I går kväll handlade programmet om KD:s utskåpning av en av sina mera namnkunniga och erfarna politiker, Lennart Sacrédeus, när det gällde nomineringen till EU.

Bl.a. avslöjades att partiledningen tydligt via e-brev rekommenderat sina riksdagspolitiker att inte uttala sig offentligt i frågan. Debatt hade uppenbarligen fått del av ett sådant brev. Ingen av KD:s riksdagsledamöter ansåg sig kunna närvara i kvällens program. Alla hade olika skäl till att inte kunna det. Alla okritiska TV-tittare var frestade att tro att åtminstone några av dem helt enkelt ljög för debattredaktionen. Några direkta bevis för det fanns dock inte.

Den ratade riksdagsledamoten intervjuades direkt per telefon i programmet. Hela frågan måste vara mycket besvärlig för KD.

Av helt andra skäl än att läsa om detta i Aftonbladet (fredagskorsordet är av en hög svårighetsgrad) köpte jag Aftonbladet i dag. Där fanns så vitt jag kunde se inte ett ord om denna för KD intrikata fråga.

Vad beror detta på? Varför vill man ofta inte haka på något som ett annat program, radion eller en papperstidning "avslöjat"? Så är det inte alltid, men just den här frågan borde väl ha varit "mums mums" åtminstone för Aftonbladet. Beror det på hänsyn till KD eller på ett avståndstagande till Josefsson, som förvisso rönt större framgångar i sin journalistiska gärning än många andra kolleger?

Det skulle vara intressant att få ta del av vår kommuns välinformerade KD-politiker Hans-Inge Smetans syn på själva sakfrågan. Är det som Josefsson ägnade gårdagens program åt enbart sensationsjournalistik, eller fanns i det något som KD bör vara oroad över?

Ibland upptäcker jag fel i mina kommentarer och bildtexter. Det går som bekant inte att gå tillbaks till dem och redigera/rätta dessa texter.

Sådana fel i mina texter väcker en gammal tanke hos mig, som jag härmed vill torgföra. Hittills har jag inte lyckats få något stöd för min ståndpunkt när jag tagit upp den med andra. Men av alla språkkunniga och språkintresserade medbloggare hoppas jag nu på stöd för mina tankar.

Inledningen är långt högtidligare än min fråga. Här kommer den. För mig är det en sak att stava ett ord fel i en text. En felskrivning är däremot en annan sak, tycker jag. Här kommer ett par exempel:

Om jag t.ex. skrive så här, så är det ett skrivfel och inte ett stavfel.

Skriver jag däremot att jag kärade båten i höstas, så är det ett praktfullt stavfel.

Som alla redan förstått är jag ute efter stöd, för att därigenom få de flesta av mina skrivfel att betraktas som skriv- och inte stavfel. Skrivfel tyder ju bara på stress, ovana vid tangentbordet, svag syn och andra mera acceptabla tillkortakommanden än vad som enligt min uppfattning äkta stavfel avslöjar om skribenten.

På s.k. förekommen anledning och som ett försök att undvika en alltför grov misstolkning av min person vill jag härmed förklara att nedanstående formulering bara var ett resultat av självironi och ett försök att vara rolig.

Så här skrev jag bl.a. i mitt inlägg med frågor om varför jag bloggar:

Eller vill jag bara med mina briljanta, smarta, rättstavade och träffsäkra texter försöka få folk att fatta vilken fantastisk människa jag är och som samtidigt är helt befriad från varje spår av skrytsamhet och totalt humorbefriad?

En vän bland bloggarna rekommenderade mig att läsa Bibelns "Evangelium enligt Markus". Det minsta min respekt för honom krävde var givetvis att följa hans rekommendation. Nu är det gjort.


Som redan rubriken på detta inlägg tydligt skvallrar om, förstärktes mitt tvivel snarare än upplöstes. Det var ändå en intressant läsning. Det är svårt att kort sammanfatta mina reaktioner på det lästa. Jag vill i alla först försäkra vännen Jan och andra, att jag inte läste evangeliet på det sätt som en viss potentat påstås läsa Bibeln. Tvärt om ansträngde jag mig verkligen att förstå vad jag läste. Och inte bara det utan jag försökte också förstå varför jag rekommenderades att läsa just detta evangelium.

Dessvärre stötte jag redan i början av läsningen på exempel på hur Jesus kunde bota sjuka och handikappade genom att befalla de onda eller orena andar som plågade dem att lämna deras kroppar. Vid ett tillfälle fördrevs de orena andarna in i svin. Aha, tänkte jag då, det är därför som judar och muslimer inte äter griskött! En vers längre fram i texten fick mig dock att inse, att detta inte kan vara orsaken bakom inställningen till kött från svin.

Någonstans misstänker jag att jag inte förstår textens egentliga innebörd. Den skall väl förmodligen inte läsas och förstås ordagrant. Men ändå blockeras jag av tanken att sjukdomar skulle bero på onda eller "orena" andar som måste fördrivas, och som f.ö. vanligt folk sysslar med än i dag. Blockerad blev jag, men läste ändå vidare med ett öppet sinnelag.

Mycket finns att kommentera och uttrycka undran inför, saker som jag inte fattar, men jag måste begränsa mig här. Ytterligare en sak vill jag ändå lyfta fram. Vid ett tillfälle läxar Jesus upp sina apostlar, som han insåg inte fattade hans bildlika tal till folket. Jag citerar vad jag läste:

'Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne, eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång? Härmed förklarade han all mat för ren."

Alltså även svinkött!

Men trots min oförmåga att förstå allt jag läste var det en intressant läsning och samtidigt på ett sätt också överraskande. Jag stötte t.ex. på ord och uttryck, som jag tidigare inte visste hade sitt ursprung i Bibeln.

Men nu återstår förstås frågan om jag skall sjunka in i en djup depression eller inte, när jag nu inser att jag är "fördömd". Fördömd måste jag väl anses vara, som bara tror "litet" och som inte ens är konfirmerad. Ett sista citat från Markusevangeliets 16:e kapitels 16:e vers skulle kunna ge mig anledning till detta:

"Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd."

Av många och säkert viktigare saker, som Obama tog itu med på sin första dag som president, är ett utfärdande av lönestopp en åtgärd som förväntas komma att ha ett visst psykologiskt värde.

Lönestoppet gäller de ca 100 anställda i Vita Huset som tjänar mer än 100 000 dollar per år. Vanliga familjer får dra åt svångremmen och det bör även anställda i Vita Huset få göra enligt Obama. Tanken är god, men frågan är om deras inkomster ändå är så pass höga, att de i stället får fortsätta att stansa nya hål i svångremmen.

Det som tjänar mer än 100 000 får alltså räkna med lönestopp och för övriga gäller 100 000 dollar som lönetak. Det är dock svårt att direkt tycka synd om dessa anställda som nu måste rätta mun efter matsäcken och alltså försöka klara sina utgifter på den blygsamma årsinkomsten på bara litet drygt 800 000 kronor per år. Det gäller förstås först sedan de slagit i taket med sina löneförhöjningar.

Vårt lilla nätverk förbinder våra två datorer plus skrivaren med varandra. Min dator har en tid inte varit oåtkomlig via nätverket från Peggys dator. Åt andra hållet har det fungerat perfekt.


Eftersom det finns så många andra sätt för Peggy att få ta del av mina filer, mest bilder, så har detta inte direkt utgjort något större problem. Men skam den som ger sig, tänkte jag i min ensamhet i dag och gick till verket med överdriven självtillit. Ett tips från min son innebar, att jag åtminstone kunde logga in på vår router, där jag misstänkte att någon inställning var fel.

Väl inne i routern och efter mycket funderande hit och kryssade jag ur en enda liten ruta. Blir det fel, tänkte jag, är det ju bara att ändra tillbaks. Att ringa någon av sönerna var väl inte nödvändigt, tyckte jag. I ett kort ögonblick erinrade jag mig något som den äldste sonen ofta sa under en period av sin barndom, nämligen "Kan säff". Precis det tänkte jag nu om själv. Inte skall jag behöva fråga ungarna om en så här enkel sak. Så klart jag kan själv!

Tämligen snart upptäckte jag att jag nu bara kunde arbeta off line och därmed gick det inte att logga in på routern och ändra tillbaks det som blev fel. Jag hade förstås ingen aning om att man måste vara on line, för att kunna ta sig in i routern. Nu hade jag alltså inte lyckats "laga" problemet med nätverket men i stället stängt ut Peggys dator från Internet. Hon som är så beroende av Internet!

Men till min outsägliga lycka, kom jag till sist på ett sätt konfigurera routern så att Internet fungerar igen. Puh! Men innan jag lyckades med det, hade jag redan klart för mig att den här kvällen skulle jag ägna mig åt annat och låta Peggy sitta vid min dator.

Med en lätt skammens rodnad berättade jag givetvis vad som hade hänt för min alltid så förstående livskamrat. Med ett leende påminde hon mig då bara om det amerikanska uttrycket If it's not broken, don't fix it. Möjligen har jag någon gång tidigare "försökt laga något som egentligen inte var så trasigt" att åtgärden i stället har förvärrat felet.

Nätverket fixar jag senare - men då med hjälp on line från en av sönerna!

Nu skall jag berätta en historia från verkliga livet som verkligen passar bra med den här rubriken. Ibland, inte så sällan heller, kan man se både bra och dåliga saker i det som händer.

I september köpte vi en ny färglaserskrivare, Samsung CLP-350n, via nätet. Den fungerade perfekt några veckor, men sedan började den krångla. Efter tre besök av servicetekniker från Umeå har den nu börjat visa samma fel igen. I går ringde jag för fjärde gången till supporten hos Samsung. Fel fyra gånger på kort tid på en relativt dyrbar skrivare är definitivt inte bra.

Bra däremot har garantin och service visat sig vara. Det har varit lätt att få telefonkontakt med supporten. Där har jag varje gång mötts av mycket trevliga och förtroendeingivande personer. Man har utan ifrågasättanden av handhavande, inställningar i min egen dator eller liknande, direkt gett beskedet att servicetekniker kommer ut till mig inom tre dagar.

Så har också skett. En trevlig och så vitt jag kunnat se kompetent person har vid de tre besöken bytt något som kallas developer, "hela" innanmätet med bl.a. trumman och nu sista gången också ett större kretskort i skrivaren. Varje gång har han också uppdaterat skrivarens eget program. Dessvärre har skrivaren därefter inte fungerat mer än för ett tiotal utskrifter.

Om någon dag kommer han hit igen och kommer då med största sannolikhet att ta skrivaren med sig härifrån för att sedan inom ytterligare någon vecka återkomma med en ny skrivare och se till att den fungerar.

Bra har således utfästelserna i garantin varit liksom bemötandet av supporten och den "stackars" serviceteknikern. Det positiva i allt överväger mångfalt det negativa i att ha en nyköpt skrivare som inte fungerar.

Av och till ställer jag mig själv frågan vad som är skälet till att jag ägnar mig åt detta bloggande. För mig räcker det inte bara med att enkelt konstatera att det är roligt.

Nu tycker kanske många att mina skäl för att ägna mig åt bloggandet borde jag med fördel behålla för mig själv. Den misstanken till trots tänker jag nu helt öppet utlämna mitt eget försök att analysera orsaken bakom detta för mig tämligen nya intresse. Möjligen finns det fler, som funderar över samma sak, när det gäller deras eget bloggintresse.

Svaren på följande frågor skulle kanske kunna ge mig den förklaring jag ännu inte är helt säker på:

· Är bloggandet bara en del i min strävan att få det 'arbetslösa' livet som pensionär att gå?

· Gör jag det bara som ett sätt att få folk att 'lyssna' på mig, något som vårt samhälle tenderar att göra i minskad grad på folk som lämnat sitt yrkesverksamma liv?

· Är det kanske en släng av någon slags svårundertryckt narcissism jag lider av, som ger mig tillfredsställelse att få se mig själv med namn, foto och text publicerad och åtkomlig för hela internetvärlden?

· Eller vill jag bara med mina briljanta, smarta, rättstavade och träffsäkra texter försöka få folk att fatta vilken fantastisk människa jag är och som samtidigt är helt befriad från varje spår av skrytsamhet och totalt humorbefriad?

· Beror bloggintresset kanske bara på förtjusningen över att för en gångs skull alldeles själv få bestämma tidpunkt för publicering, rubrik, text och eventuell illustration till inlägget och inte som vid t.ex. insändar- eller debattinläggsskrivande vare helt beroende av VK?

· Kan det bara vara det rena nöjet i och behovet av att få formulera mig i skrift, som gör bloggandet så roligt för mig?

· Eller är det mitt medfödda behov att uppkäftigt och ouppfostrat ha en möjlighet att protestera över sådant jag läser, ser och hör, som gör att bloggen roar mig så mycket?

Själv kan jag inte avgöra, vilken eller vilka av ovanstående frågor som skulle kunna vara svaret på mitt bloggintresse. Däremot är jag övertygad över att folk som känner mig litet närmare med lätthet skulle kunna ange skälet (-n) bakom mitt bloggande. Tänk vad kul det skulle vara om någon av dessa kunde 'offra' några minuter i en ärligt skriven kommentar och därmed hjälpa mig att förstå varför bloggandet ger mig så stort nöje. Det går ju att kommentera helt anonymt (anonymt för mig, men inte för VK).

Liksom säkert många andra fick jag för mig att Obama stakade sig, när skulle läsa upp eden inför sitt presidentskap. Ett avbrott blev det, men det berodde på annat än hans eventuella nervositet inför stundens allvar.

Även om man, d.v.s. jag i det här fallet, anser mig vara hyfsat duktig i engelska, är inte det alltid så lätta att uppfatta det talade ordet. Betydligt lättare är det att förstå skriven engelska. Mina tillkortakommanden brukar jag därför skylla på min nedsatta hörsel.

När min fru kom hem från jobbet, där hon genom att ändra tiden för sin matrast hade kunnat följa "inaugurationen" på TV, uppmärksammade hon mig på vad som egentligen var orsaken till Obamas "stakning". Det var nämligen den person som läste upp eden för honom, som inte gjorde det helt korrekt. Obama gav honom därför en chans att ta om den aktuella meningen.

När hon kom hem vid 22.30-tiden, hade jag redan insett hur det låg till. Aftonbladet hade i sin nätupplaga missat orsaken till Obamas stakning. Expressen däremot kunde redogöra för det verkliga förhållandet.

Under vår vistelse i San Fransisco bodde vi på Lombard Street och hade gångavstånd till många sevärdheter. En del av den gatan har en brant och krokig del och den låg bara fyra kvarter från vårt hotell.

Den ca 400 meter långa delen på Russian Hill mellan Hyde Street och Leavenworth Street är den mest kända delen av Lombard Street. Här har gatan åtta skarpa hårnålskurvor och går brant neråt. Amerikanarna har utsett gatan till 'the crookedest street in the United States'. Maximihastigheten är 10 km/tim.

Häromdagen dristade jag mig till att tämligen öppet ifrågasätta begreppet 'allsmäktig' som vår Gud är/sägs vara. Under hela mitt vuxna 67-åriga liv har jag inte kunnat förstå varför denna 'allmakt' då inte kunnat stoppa allt elände på jorden, orsakad av människor men även av naturen själv.

Inte helt oväntad har jag fått en hel del kommentarer både korta och långa, alla med det behjärtansvärda syftet att få mig att förstå. Jag är tacksam för den tid man lagt ner på det och jag har verkligen vridit och vänt på innehållet i kommentarerna. En sak har jag åtminstone förstått. Det är att jag nog aldrig fullt kommer att kunna förstå det man skriver, efter deras språk inte är av den konkreta art som jag normalt brukar förstå.

Jag inser att den höga graden av abstraktioner i deras språk helt enkelt inte kan förstås av tvivlare som jag; en person som inte växt upp i en miljö, där den där sortens sätt att uttrycka sig ingick i det vardagliga livet.

I går ägnade jag en hel del tid åt att på det outtömliga nätet läsa massor av text, som var googleträffar på en enkel sökning på 'Gud den allsmäktige' och liknande sökord. Det var verklligen intressant och jag fann information om detta på webbplatser med de mest skiftande grundinställningar, från rena ateistiska sidor till bibeltolkande sidor i bästa Luthersk anda. Behållningen var precis som jag antog att frågan om var, hur, när och varför Gud använder - eller inte använder - sin allsmäktighet är något som diskuterats i århundrande.

Då insåg jag att den här frågan är alldeles för stor för att diskutera här, precis som Jan Nilsson antyder. Att den är för stor för mig är helt klart. Jag får fortsätta mitt liv utan att förstå detta med Guds allsmäktighet. Samtidigt glädjer jag mig över de många människor som gör det.

Jag har alltså bestämt mig för att 'chicken out', som min fru ibland säger, d.v.s 'fega ut', som jag tror våra ungdomar, kanske skulle ha uttryckt det. Samtidigt ångrar jag att jag ens tog upp frågan.

I dag har jag varit extra flitig med diverse inlägg. Nu är jag tillbaks vid datorn och givetvis intresserad av att dels ta del av eventuella kommentarer och dels göra egna kommentarer till andras blogginlägg. Men det är ganska besvärligt.

Tänk vad bra det kommer att bli (?), när vi får det nya bloggverktyget installerat. Då utgår jag från att man får ett meddelande via e-post, så snart något lämnat en kommentar till vad man skrivit. I det brevet kommer det förhoppningsvis att finnas en länk direkt till kommentaren.

Som det nu är måste man gå tillbaks till sina inlägg bara för att kolla om där finns några kommentarer - som det f.ö. inte gör så ofta. Alltså slösas tid i onödan på detta.

Räknaren är spännade att kolla på, men den säger ju bara att folk varit inne, men ingenting om vad läsaren eventuellt tyckt om det skrivna.

God natt!

Signaturen 'Mikael' har alldeles rätt konstaterat att maskinen på bilden, som jag nu visar igen, är en bärplockare. Han får härmed en hel hink full med digitala blåbär samt ett hedrande omnämnande i och med detta.

I det område i Michigan, där vi har vår 'sommarstuga' är blåbärsodling tämligen vanligt. 'Blåbärsriset' där utgörs av stora buskar, aningen större än normalstora vinbärsbuskar. Blåbären är även de större än de vilda som vi har i dessa trakter.

Hittills har vi inte varit närvarande, när den här stora bärplockaren används för att skörda blåbären. För mig skulle det vara högst intressant att se hur den klarar sin uppgift. Kanske får man blåbärssylt på en gång.

Men 'Mors lilla Olle' hade nog bara sina små händer, när han i skogen gick och plockade sina bär!

Umebygdens Spelmansgille spelar på julgransplundringen på Medborgarhuset i Vännäs den 11 januari

Bättre bildkvalitet får du om du går till Youtube via den här länken, eftersom du då kan titta på filmsnutten med högre upplösning under förutsättning att du har en snabb internetuppkoppling förstås:

http://www.youtube.com/watch?v=pC9iqlWiA5w

Som ofta när vi är på resor hyr vi cyklar. Den cykeltur vi gjorde i San Fransisco i fjol är särskilt minnesvärd.

Efter att hela mitt liv ha hört talas om Golden Gatebron hade jag nu möjligheten inte bara att se den på nära håll utan också cykla över den. Det var något alldeles extra. Längs båda sidor av bron finns gång- och cykelbanor som är flera meter breda. Beroende på tiden på dagen hålls endera den norrgående eller den södergående cykelbanan öppen. Vår cykeltur gick norrut den aktuella morgonen och varade i stort sett hela dagen.

Sedan vi nått den norra sidan, valde vi att göra en stor runda västerut för att sen återkomma till bron på vägen hem. Trots att vi nogsamt höll oss till den skyltade cykelleden hamnade vi till sist i ett mycket besvärligt område. Då hade vi en bra stund kämpat oss fram via en tämligen trång och backig led med tät vegetation på ömse sidor. De sista 200 metrarna var så branta att vi med nöd och näppe, trots hyfsad kondition, knappt orkade ta oss upp gående.

Längst upp i backen, där vi fortfarande sån en cykelmärkt skylt som pekade mot Golden Gate, stod en liten pick-up med två leende parkvakter. Av dem fick vi veta, att vår cykelled och fortsättningen på den var mycket svårframkomlig och dessutom avsedd för vältränade cyklister med mountain bikes. Hyfsat tränade var vi som sagt, men mountain bikes hade vi definitivt inte. Inte heller hade vi vatten med oss, svettiga och törstiga som vi var i den stekheta solen med minst 30 graders värme.

Vi råddes vända om och skulle då tämligen snart komma fram till en asfalterad väg, som skulle ta oss direkt till Golden Gatebrons norra brofäste. Den sista uppförsbacken var så brant, att vi inte kunde cykla nerför den, eftersom en inbromsning ledde till låsta, hasande fram- och bakhjul.

Om jag inte missminner mig, så orkade vi inte gå ut och äta utan köpte hem litet "fast food" till hotellrummet i stället.

Va stöder sig Peggy mot?

Bland alla mer eller mindre allvarliga inlägg här, kan det vara dags med ett betydligt lättsammare.

Vad ser man för maskin på bilden? Den som förste som gissar rätt - eller som rent vet vad det är - får inget pris utan bara ett hedersomnämnande i detta forum. Några ledtrådar får ni här:

1. Det avbildade "monstret" används i Michigan och troligen även i andra stater i USA.

2. Maskinen/redskapet finns även i Sverige, men har där en helt annan storlek.

3. Den användes förmodligen inte alls som hjälpmedel i en av våra mera kända barnvisor.

4. Resultatet av dess arbete/funktion, normalt tillfört per os, tillför kroppen ett för blodbildningen viktigt ämne, ett ämne som också gett namnet åt en tidsperiod i vår historia

GARANTERAT VIRUSFRI SPAM

Allt spam behöver inte 'deletas'

Såklart jag var tvungen att köpa en burk Spam, när jag såg den på en hylla i vår närbutik i Riverside, Michigan.

Hur det smakade...? Det klarar jag inte av att beskriva, men det blev den första och sista konserven av det slaget.

Jan N länkar till en gripande film om en fars prestationer för sin handikappade son. Jag kommenterar detta och nämner att händelsen är bevis på föräldrars kärlek till sina barn. Signaturen Mikael påminner mig då om ett annat budskap som också finns i filmen, nämligen det om Guds gränslösa kärlek.

Mikael:
"Det finns ett buskap till i filmen, inte bara föräldrars kärlek till sina barn, också budskapet om Guds kärlek till oss människor. Bara vi blir tillräcligt handikappade i oss själva och ger Gud chansen att bära oss, så gör han det av kärlek till oss, Gränslös kärlek."

Min kommentar:
"Du påminner mig om en för mig svår och livslång fråga, som varit föremål för mångas undran och lika mångas tvivel.

Jag har så svårt att få det att gå ihop riktigt detta om vår allsmäktige Gud med sin 'gränslösa kärlek'. Jag tänker nu t.ex. på allt dödande i Gaza. Är det att tvivla på Gud den allsmäktige att inte förstå hur detta kan ha fått hända?"

Mikael kommenterar nu min kommentar så här:
"Problemet med detta resonemang är att man inte räknar med syndens inneboedne fördärv och dess konsekvenser. Man tänker att man snarast kan kräva av Gud att han ska gripa in såsom man själv föreskriver honom.

Vi skulle kunna säga med den botfärdige syndaren på korset vi lider vad våra synder förtjänat. Gud lovar inte framgång på jorden, men han erbjuder frälsning från synden och dess eviga konsekvenser, åt alla dem som bekänner sin egen skuld i denna världens ondska. Gud vill ingen syndares eviga död utan att alla ska få tid att vända om till Jesus och bli frälsta. Att sedan Gud låter det onda drabba vissa mer och vissa mindre, det kan vi inte förstå och har heller ingen rätt att få svar på. Men allt sådant skulle få oss att vända."

Jag känner inte Mikael. Klart är dock att tillhör den grupp av troende personer, vars tal jag inte begriper. Hans sista kommentar för mig i minnet tillbaks till den tid, då jag verkligen försökte förstå vad som sades från predikstolen. De var på den tiden då jag tämligen ofta följde mina svärföräldrar till kyrkan. Med all den intellektuella kapacitet jag kunde uppbjuda försökte jag förstå vad prästerna sa. Ibland kunde jag följa med en bit in i predikan, men för det mesta övergick det som sades tämligen snart till något för mig totalt obegripligt.

Utan blygsamhet vågar jag påstå att jag besitter åtminstone lika stor förmåga att förstå det skrivna och sagda ordet som genomsnittet mina medmänniskor gör. Med den insikten är det oerhört frustrerande att inte jag inte då begrep vad prästerna sa och inte heller i dag begriper Mikaels ord.

Du må förlåta mig, Mikael, men dina ord är för mig ren gallimatias. Menar du t.ex. att Gud efter någon slags plan låtit människorna i Gaza drabbas mer än de i Israel och att det är något som vi inte kan förstå (förvisso inte) och inte heller har något rätt att få svar på? "Lider de bara vad deras synder förtjänat"?

Och vad menar du med meningen: "Men allt sådant skulle få oss att vända"? Vad då "allt sådant" och hur då "vända?

Nu förväntar jag mig att du Mikael eller någon annan återkommer med den ursprungliga kommentaren omskriven, så att även jag med normal läsförståelse också förstår det du vill ha sagt med din senaste kommentar.

San Fransisco sedd från Alcatraz

I juni 2008 besökte vi bl.a. San Fransisco och då gick det inte att avstå från en utflykt till det sedan några nedlagda fängelset Alcatraz.

Intrycken från besöket på den omskrivna fängelseön var i dubbel mening fängslande. På bilden kan man se San Fransisco i bakgrunden. Under rundvandringen kunde man lyssna till autentiska röster från personer som varit fångar.

En man berättade om hur svårt det var att på sena kvällar kunna höra ljud från staden, som var så pass nära men ändå oåtkomlig för de inlåsta.

Nog var det märkligt att hundratusentals människor i dag betalar en hel del för att komma till ön och fängelset. På den tiden då fängelset användes hade all där säkert varit beredda att betala 'hur mycket som helst' för att ta sig därifrån. Alcatraz lär var ett av de mest besökta turistmålen i USA.

En till synes ångerfull Bush nämnde i sitt tack- och avskedstal några saker som han var besviken över. Han sa däremot inget om sådant som han eventuellt ångrade under sin presidenttid.

Hela talet återgavs inte i TV. Det är därför möjligt att han också sa sig ångra något. Besviken var han dock bl.a. över att man inte hade hittat några massförstörelsevapen i Irak. Man kan undra över vad som egentligen ligger bakom den besvikelsen. Den besvikelsen står nu öppen för alla att tolka innebörden av.

Borde han inte rent av i stället ha varit glad över att Irak var en nation som inte hade de mest skadebringande vapnen som mänskligheten skapat - och som t.ex. USA själv har? Glad och alltså och inte besviken! Glad borde han väl ha varit av samma anledning som den polis borde vara som griper en mördare och då upptäcker att han inte har sitt vapen skjutklart.

Tänk om Bush i stället hade sagt att hans besvikelse var baserad på de felaktiga uppgifter som han fått från sin underrättelsetjänst! Han kunde t.o.m. ha erkänt sig besviken över sin egen underlåtenhet att avvakta med anfallet på Irak och väntat på tillförlitligare information från dem som var där för att söka efter de påstådda massförstörelsevapnen. Besviken över sig själv borde han väl också vara på grund av sin nonchalans gentemot FN.

Att förvänta sig att han också skulle uttala besvikelse över att de "råd" han enligt uppgift fått från Gud, inte visade sig vara de bästa, är förstås att begära för mycket. Att göra det, liksom av mig att antyda det, torde väl närmast karaktäriseras som en blasfemisk handling av allvarligt slag.

Betyder trots allt Bushs besvikelsedeklaration att han indirekt faktiskt ångrar kriget mot Irak, men att han av olika skäl är oförmögen att erkänna det? Kanske är det så att han också ångrar att han så blint trodde på sin underrättelsetjänst. Kanske trodde han verkligen att han genom sitt krig i Irak försvarade sitt lands folk och sitt lands territorium, men nu ångrar också det. Var det t.o.m. så han litade för mycket på sin "inre röst", den som sa att det var rätt att anfalla Irak, och nu ångrar även det?

Det lätt att förstå att Bush vill försöka förbättra den negativa bild de allra flesta har av honom. Men jag tror att besked över vad han ångrar under sin tid som president då skulle vara ett mycket bättre sätt att göra det på än att tala om vad det är som han är besviken över.

En av våra härliga "side trips" under vistelser i Michigan tog oss häromåret till St. Louise i Missouri. Det märkliga minnesmärket Gateway Arch imponerade särskilt på mig, som inte var bortskämd med något liknande från Vännäs.

I St. Louise, Missouri reser sig detta mäktiga monument högt över de omgivande byggnaderna. The Gate Arch ritades av en finsk-amerikansk arkitekt vid namn Eero Saarinen. Den har en stomme av rostfritt stål och når en höjd av 192 meter och är därmed det högsta minnesmärket i USA. Bågen stödjer sig på två betongfundament som har lika många meter mellan sig. Bygget påbörjades 1961 och stod färdigt 1965.

Under monumentet finns ett museum, där mängder av information om hur det byggdes finns exponerad. En film över byggnadstiden visas också där.

Minnesmärket står där för att påminna om att Missouri länge var den västligaste staden på "andra" sidan Mississippi River, från vilken senare upptäcktsfärder mot väst startade. En för amerikaner känt äventyr, Lewis and Clark Expedition, inleddes bl.a. där.

Utsikten från det tämligen stora utrymmet längst upp i minnesmärket är enastående en molnfri dag, vilket vi hade förmånen att få uppleva. På bilden finns en mindre bild av just det utrymmet inlagd.

EN HÄRLIG DAG VID HÖGA KUSTEN

En av mina regelbundet lästa medbloggare har vid några tillfällen visat upp sina mest närstående i bild. Det tycker jag är trevligt. Nu vet vi inte bara hur hon ser ut, utan skulle även kunna känna igen och säga 'hej' till hennes sambo och åtminstone ett av hennes barn om vi mötte dem i verkliga livet.

En annan lika regelbundet läst medbloggare, som bor på andra sidan älven, nämner inte så sällan sin fru och gör det dessutom med vördnad, stor respekt och humor. Möter jag henne på affär'n, så skulle jag inte känna igen henne, eftersom jag inte vet hur hon ser ut. En tredje av vännäsbloggarna har visat upp sin stora barnaskara med deras pojk- respektive flickvänner.

Som omväxling till alla mer eller mindre djupsinniga blogginlägg skulle vi väl i bild kunna presentera våra respektive m.fl. närstående. Löjligt tycker sannolikt många nu. De som gör det och som kanske sätter den personliga integriteten så högt, att de inte kan tänka sig att göra det, låter bara bli. Jag kommer fullt ut att respektera deras ställningstagande.

Givetvis skall vi inte publicera några bilder som vi inte har upphovsrätten till. Inte heller skall vi publicera bilder av personer, som inte av olika vill visa upp sig för hela världen på nätet.

Jag börjar nu med en bild av min fru Peggy och undertecknad (även om jag tycker att jag är så mycket snyggare på profilbilden än på den här bilden). En bild påstås säga mer än ord, och nog talar väl den här sitt tydliga språk?

Är jag ensam som har noterat att skiljetecken man använder i sin bloggtext ibland förvandlas till andra tecken, när bloggtexten publicerats?

Tidigare har jag ibland satt ut tre punkter (...) efter rubriken, som sedan förvandlats till frågetecken (?). I min profil har citatationstecken (') på två ställen förvandlats till frågetecken. Profilen har jag som bekant inte själv skrivit utan det har bloggredaktionen på VK gjort.

I väntan på nytt bloggverktyg är det ju förstås bara att gilla läget och försöka undvika sådant som man vet kommer att ändras under processen fram till publicering.

Då och då under mitt yrkesverksamma liv har frågan kommit upp om hur man skall bemöta dementa personer i en viss situation. Nu är det dags att ställa den i detta forum befolkad med åtminstone en person som nog har ett bra svar.


Vad jag tänker på är den vanliga situationen, då den demenssjuke alldeles uppenbart pratar om sådant som varit och själv tror sig leva på den tiden, ofta för väldigt många år sedan. Det kan t.ex. vara den gamla kvinnan, som är oroad över att barnen ännu inte kommit hem, eller som måste gå för att det är dags att mjölka korna.

Min fråga är kort och gott följande. Skall man spela med i den dementes föreställningsvärld eller skall man så varligt som möjligt försöka uppmärksamma den demente om hur ologisk hans eller hennes påståenden är? Är det fel att t.ex. påpeka att vederbörandes far eller mor omöjligen kan leva, eftersom de då skulle vara åtskilliga år äldre än 100 år eller att det var 20 år sedan den sista kon såldes?

Är det överhuvudtaget möjligt att ha ett i alla lägen klart handlingssätt eller måste ens val av bemötande väljas från fall till fall? Jag kan tänka mig en dement mycket väl skulle kunna känna sig ytterst kränkt av att bli upplyst om "korna har sålts" utan att vederbörande har fått veta det. Att även dementa personer är individuellt olika tror jag mig veta liksom att graden av demens också är det. Jag är även medveten om att man nuförtiden kan skilja på många olika typer av demens.

Det finns hur mycket som helst att bedriva tiden med på Internet. Här vill jag puffa för något, som jag själv roar mig med för att få tiden att gå. Andra i behov av att "kill some time" borde ta en titt på detta.


Börja med att skapa ett gratis e-postkonto hos Yahoo.com eller Yahoo.se. Det kvittar vilket man väljer. Sedan det är gjort har man också en välfungerande e-postadress, en av så många andra man kan skaffa sig. Dessutom möts av ett antal länkar till aktuella nyheter, mest amerikanska, när man loggar in på kontot. I och för sig är inte så märkligt, men man får det liksom inpå så att säga.

Längst upp i vänsterkolumnen hittar man det jag vill puffa för, nämligen länken "Answers". Via den kommer man till en sida, där man ställa precis vilken fråga som helst. Man väljer även vilken kategori man vill placera den i. Vanligtvis hamnar den i rätt kategori med automatik utifrån något ord man använt i själva frågan. Det lönar sig dock att kolla, så att den inte ändå hamnar i fel kategori.

När frågan är ställd, får man inom de närmaste 10-15 minuterna i regel en 15-20 svar, ibland förstås färre. En signal om att någon svarat på frågan hamnar i en e-postlåda, d.v.s. ens Yahoo-låda, tillsammans med en länk till svaret. Detta sker bara om man själv valt att ha det så. Möjlighet finns sedan att ge tummen upp eller tummen ner åt någon fråga.

Utöver detta att ställa egna frågor finns givetvis också möjligheten att besvara andras frågor. Poäng får man för sina svar, emedan ens frågor "kostar" ett par poäng.

Svaren man får har knappast något vetenskapligt värde, men de ger ändå en bra antydan om hur folk tänker. På vissa frågor får man ofta exakta och samstämmiga svar. Frågor av politisk karaktär ger förstås de mest divergerande svaren. Frågar man t.ex. varför soldater fortfarande skickas till ett krig som USA vann för några år sedan, inser man genom vissa svar hur idiotiskt dum man är.

Hunnen så här långt i min beskrivning, inser jag att inte ens "normalpensionären" har tid eller behov av den här möjligheten att fördriva sin tid. Men kanske finns det ändå någon fler än jag med tid och intresse nog att "leka" en stund med Yahoo Answers.

Som en nästan oväntad skänk från ovan dök i dag min räknare upp. Jag som trodde att jag inte skulle få någon sådan förrän i samband med att det nya bloggverktyget sjösätts

Äntligen får jag bekräftelse att det är fler än de som kommenterar mina inlägg som läser dem. Egentligen vet jag ju bara att de öppnar dem. Frågan om de också läser dem är ju en annan sak. Undrar nu bara om alla min besökare fr.o.m. mitt första inlägg har räknats. Jag är så glad och nöjd nu, att jag säkert kommer att sova gott utan den kunskapen.

Men nu är det läggdags. Undrar just om jag får några besök under natten - på bloggen alltså.

Djupt försjunken i mina egna tankar under min dagliga långpromenad i -20, väcktes jag av en oväntad 'signaturmelodi', som sannerligen inte hör årstiden till.

Var det så illa att jag i mitt smått frusna tillstånd hade drabbats av hörselhallucinationer? Men när jag kort därefter också såg den bil som hörde ihop med det som förmedlas via min hörsel, insåg jag det lustiga i mötet en glassbil en kall dag mitt i vintern. Jag köpte ingen glass. Möjligen hade jag köpt en korv med bröd, om det hade varit det han sålde.

Egentligen var det länge sedan jag slutade förundras över tidig julskyltning, semlor i affären kring nyår m.fl. otidsenliga företeelser.

Som alla ser blev det en 'Missis' i stället för mig på bilden.

Gubben håller på att bli gammal och fixar inte detta med bilder så bra. Ellr så är det en bugg i programmet igen som spökar...

Mississippi River där den börjar sin mångmilafärd

Möjligen har jag skrutit över detta några gånger. Jag nämner händelsen i min profil och vill gärna en en gång betona det märkliga i att kunna vada över Ol' Man River såsom den tar sig ut långt norrut i Minnesota.

Bilden visar mig vadande över Mississippi River. Denna mäktiga flod har på bilden där jag står just med bara ett tiotal meter lämnat sitt källflöde, som efter åtskilliga års undersökningar bestämts vara Lake Itasca. Vattnet där är glasklart och jag hade just spanat in ett mynt på botten, som jag tog med mig och som hittills bara bringat mig tur.

Det kanske inte verkar särskilt märkvärdigt, men för oss var det en mycket speciell upplevelse, inte minst med tanke på att vi några år tidigare hade åkt hjulångare på samma flod vid St. Louis i Missouri.

Under ett besök på en stor bilmässa i Michigan häromåret blev jag på blotta misstanken om brott försedd med handbojor. Jag hoppas kunna visa det på bild, om nu tekniken tillåter det den här gången.


Misstanken bestod i att jag förmodades ha gömt något extremt olagligt på kroppen där normalt en avsmalnande midja skall finnas. När polismannen hade kontrollerat att så inte var fallet och skulle låsa upp handbojorna sa han med ett brett leende, att han tyvärr hade glömt nycklarna på polisstationen.

De som nu inte känner mig, kan möjligen ta detta som ännu ett bevis på polisbrutaliteten i USA. De som däremot känner mig, inser att det hela bara måste ha varit ett upptåg av typisk kallekaraktär, vilket det naturligtvis också var.

Jag visar bilden och berättar detta bara för att demonstrera att alla poliser i Amerika inte är så tuffa och brutala som många kanske har fått för sig.

För några dagar sedan ondgjorde jag mig över att det var så svårt att få tag på Dagens Nyheter i Vännäs och att den ofta var slut på det enda ställe där den säljs i Vännäs, nämligen ICA Supermarket.


I söndags hände det igen. Tidningen var slut. Men den här gången förklarade man orsaken till det. "Den ena sålde vi alldeles bara för en stund sedan och den andra har vi lagt undan för en kund", upplyste man mig! Undra inte på att jag blir utan, när jag inte pallrar mig in till Vännäs tidigare än jag gör på söndagsmorgnarna.

Men nog är det väl för bedrövligt, att ICA bara tar hem två ynka exemplar av DN? Och ännu ynkligare är det att inte konkurrenten Konsum kan erbjuda något exemplar överhuvudtaget av tidningen ifråga. Nog måste det väl ändå finnas fler än två ICA-kunder som antingen planerat eller som ett s.k. impulsinköp skulle köpa ett ex. av DN på söndagarna.

Något måste vara fel nu - någonstans.

Nu har jag ändrat filändelsen enligt tips från Vännäsby. Och när jag sparade och publicerade fick jag beskedet att bild och text hade laddats upp, men lika förbenat ingen bild.

Mina försök kan troligen vara störande, men nu försöker jag ingen med bilden i gif-format.

Skam den som ger sig. Jag försöker igen.

En kommentar från en viss motorintresserad H-I S efterlyser bildbevis vad gäller Lambroghinin. Ett tips om filändelsens betydelse från Jan N skall jag nu prova, om det visar sig nödvändigt.

Alltså, den Lamborghini jag såg häromdagen stod parkerad på industriomorådet i Vännäsby. Troligen tillhör den någon av bygdens storbönder, som kanske fått litet pengar över från de rikliga EU-bidrag, som de enligt avundsjuka mazda- och andra normalstora fordons ägare får.

Trots permitteringar, finanskris och annat elände kör folk omkring i Lamborghini i kommunens huvudort Vännäsby.


Vid dagens promenad fann jag denna italienska stjärna parkerad på industriområdet i Vännäsby. Det är faktiskt den första av den här sorten som jag sett på så nära håll. Jag vågade knappt fotografera den av rädsla att tjuvlarmet skulle utlösas.

(Bilden som skulle illustrera detta korta och nästan osannolika inlägg, går inte att ladda upp. Trots att den är en .jpg-fil av tillåten storlek går det inte. I stället poppar ett fönster upp som säger att det bara går att ladda upp bl.a. just .jpg-filer! Ytterligare en bugg i programmet eller bara ett tillfälligt fel, månne?

"I som här inträder, låten hoppet fara" var Astrid Värings titel på sin bok från 1944 med handlingen förlagd till Umedalens sjukhus. När jag arbetade där 16 år senare, hade utan tvekan mycket blivit bättre bl.a. tack vare de nya psykofarmaka, som då fanns. Trots förbättringarna måste livet för patienterna fortfarande ha upplevts hopplöst.

Nu tänker jag berätta några av de hemskheter som jag som oerfaren skötarvikarie noterade där i början på 60-talet. Många liksom jag själv torde undra, varför jag berättar det jag nu står i begrepp att göra. Helt säker på det är jag inte, men ett skäl är jag vill visa att synen på psykiskt sjuka och vården av dem har förbättrats i avgörande grad. Jag vill även med den här korta berättelsen väcka frågan hur vanliga människor i skötarrock kunde bete sig med ett sådant människoförakt mot de psykiskt sjuka och försvarslösa patienterna.

Alla skötare utförde inte samma förnedrande behandling av patienterna. Men ingen av oss kan helt befria oss från allt ansvar för vad som förekom. Det fanns ingen Lex Maria på den tiden, men alla hade vi naturligtvis kunnat anmäla det vi såg. Det fanns även på den tiden ansvariga arbetsledare på avdelningen, liksom de fanns ansvariga politiker. De flesta av oss yngre reagerade inom oss på det vi såg, men alla var vi också rädda för att inte få våra vikariat förlängda och godtog därför vad vi såg och dessvärre till en viss omfattning också tog efter våra dåliga förebilder.

Provocerad och provocerande "galenskap"
Ett lika vanligt som olustigt nöje var att få patienterna att i rent underhållande syfte utföra "sjuka" saker på uppmaning från personalen. En ung man, som i obevakade ögonblick tog cigarettfimpar från askfaten och åt upp dem, kunde ibland uppmanas att göra det i rent demonstrationssyfte.

En annan man slängde sig villigt ner på golvet och utförde där samlagsrörelser mot den nakna kvinna som personalen påstod låg där. Det såg väldigt "roligt" ut vi alla skrattade åt det i varierande grad.

En man kunde på kommando med spända muskler och på fullt allvar visa hur lätt han kunde flytta kontinenter från en plats till en annan på vårt klot. Sannolikt blev han inte direkt kränkt av det, men personalens påhitt att nyttja hans sjukliga fantasi som underhållning går inte att försvara.

Våld och omänsklig behandling
Till var och ens nyckelknippa hörde en tyngre handtagsliknande nyckel som behövdes för att öppna fönster samt en del förvaringsutrymmen. Några smärtsamma knackningar i bakhuvudet på patienten användes inte så sällan av vissa skötare för att få motsträviga patienter att snabbt nog göra det som skötaren ville.

På en avdelning var det praxis, när någon inte gjort det han skulle ha gjort på toaletten utan i sina kalsonger, att ta vederbörande till duschen. En varlig duschning och avtvättning med tvättlapp skulle förvisso ha varit både humant och effektivt. Men så skedde inte. I stället hölls patienten med hjälp av en levang (en långskaftad skurborste) på plats i duschen medan en annan skötare tvättade av honom med en annan levang. Först spolades han av med en vattenslang, ungefär som vi gör när vi tvättar bilen manuellt. En ytterligt stressad men perfekt ren patient kunde sedan återgå till dagrummet.

Ett tredje exempel, som knappast någon vårdarbete i dag ens kan tro är sant är följande. På en avdelning hade man verkligen rationaliserat hygienfrågan efter uppvaknandet på morgnarna. Ett par badkar i badrummet fylldes med vatten. Patienterna fick sedan böja sig ner en och en vid karet, varvid en skötare med tvättlapp tvättade vederbörandes ansikte, händer och armar. Byte av vatten mellan de olika patienterna var inte att tänka på. Andra skötare torkade sedan patienten och ytterligare andra hjälpte dem som behövde hjälp med att klä på sig. Rationellt, snabbt, ohygieniskt var det men utan varje spår av respekt för personlig integritet och människovärde.

Det skulle vara intressant med synpunkter på detta från någon annan som var verksam vid Umedalen vid den här tiden.

Alla torde känna till begreppet "Netikett" och försöker efter bästa förmåga också visa gott uppförande på Internet. Nyligen blev jag i detta forum f.ö. upplyst om att jag personligen inte uppför mig väl på Internet, ja t.o.m. inte ens som en människa!


Nu vill jag mynta ett nytt och hemgjort begrepp, nämligen "Epostikett"! Genast vill påpeka att det utgår från mitt och andra gamla stötars envishet att kalla elektronisk post för e-post och alltså inte mail eller mejl. Epostikett är en underavdelning av Netikett och en avdelning som alltför många tycks ha hoppat över i sin "nätutbildning".

Min fru och jag är eniga om mycket och i allra högsta grad är vi det också när det gäller folks sätt att hantera sin e-post, detta välsignade kommunikativa hjälpmedel som så många nu har tillgång till. Genom att ta med henne vill jag bara visa att jag inte är helt ensam i min uppfattning.

För att få godkänt i ämnet Epostikett, måste man omfattas av en grundläggande kunskap och övertygelse, nämligen att alltid svara på e-brev. Undantag finns förstås. Spam skall man t.ex. inte besvara. Inte heller skall man besvara e-brev med diverse erbjudanden, som liknar spam till sitt syfte och innehåll. I övrigt skall man göra det.

T.o.m. rena skällsbrev eller brev från personer som man inte alls vill ha att göra med skall i god epostikettanda besvaras. Med några få ord gör man då klart för avsändaren att man inte längre, eller att man t.o.m. kanske aldrig har varit det, är intresserad av e-postkommunikation med vederbörande.

Mångas e-postlådor fylls med massor av e-brev och även den mest nitiske epostiketttillämparen har förståelse för att det inte finns tid för att omedelbart besvara ett inkommet e-brev. Men samtidigt är det odiskutabelt så att man nästan alltid åtminstone bör kunna ta sig tid att välja "Svara" och sedan offra mindre än en minut på något slags svar.

Till god Epostikett hör också att hämta in e-posten varje dag, vilket de allra ju också gör med sin "vanliga" post. Jag tycker att det är mycket tveksamt om man överhuvudtaget skall skylta med sin e-postadress, om man bara läser någon enstaka gång per vecka. Sådana finns.

E-postbrev når inte alltid den avsedda mottagaren Alla gånger studsar inte obeställbar e-post tillbaks till avsändaren. Så när därför svar helt uteblir, måste avsändaren ställa sig frågan varför. De tankar man då får räcker till ett helt nytt blogginlägg.

Aningen genererad har jag börjat inse att jag allt oftare tänker på sådant som jag upplevt under mitt tidigare liv. Direkt efter militärtjänstgöringen fick jag arbete som vik. skötare på Umedalens sjukhus. Minnen från mina 7-8 år där pockar på och vill bli berättade.


Jag bodde granne med dåvarande personalföreståndaren, Sven Johansson, och möjligen var det tack vare det som jag kunde gå direkt från 'lumpen' till arbete med vit rock på det då statliga Umedalens sjukhus. Hellre borde jag kanske säga, att jag TROTS att jag var granne med honom fick jobbet. Det var f.ö. nog mycket vanligt att rekryteringen mer eller mindre skedde 'direkt från gatan'. De flesta vikarier saknade precis som jag helt och hållet utbildning för vårdyrket.

Min 'karriär' inom vårdyrket började alldeles i början på 60-talet. Men redan ca 10 år tidigare, när vi flyttade in i villan på Tallhedsvägen 10 i början på 50-talet fick jag mina allra första intryck av psykiskt sjuka. Det var då helt möjligt att vissa tider på dagen höra underliga rop och höga röster från patienterna. Inte helt utan skam kan jag i dag erkänna att jag, liksom många andra, ibland besökte sjukhusområdet bara för att på närmare håll se och höra dessa olyckliga människor som vankade runt innanför stängslet till daggården eller rastgården.

Här kommer några korta minnesbilder:

Min förste chef
var en hård men rättvis överskötare som så ömt vårdade sin Borgward Isabella och som enligt egen uppgift lät bilen rulla med motorn på tomgång i utförsbackar för att spara bensin. Utan att veta det var han tidigt ute för att skydda miljön mot avgaser och samtidigt spara energi.

Nattvaken
Då man rättvist delade på nattens timmar efter insikten om det tveksamma i att båda skulle behöva hålla sig vakna hela natten.

Måltiderna
När det var närmast kutym att ställa undan mindre smakbitar till sig själv, innan resten serverades till patienterna

Den obegripliga behandlingen
Hur omöjligt det var att förstå hur en elektrisk ström genom hjärnan eller hur ett försättande av en patient i coma genom en hög dos av insulin, kunde bota vederbörandes sjukdom.

Är du också "lobbad" ? 

Den klarsynta frågan fick jag från en patient som såg att jag hade ett är vid tinningen ungefär där ärr efter en lobotomioperation är lokaliserade.

Patienten som
när han hörde att jag hade förlovat mig under den gångna helgen säger: 'Men får jag då bli far till era barn.' Det fick han inte.

Den genomhygglige 'gammskötar'n'
som var en enveten spelare på stryktipset men som uppenbarligen inte hade någon som helst utbildning i engelska och därför uttalade namnet på de engelska ligalagen precis enligt deras stavning och med svenskt uttal.

10-an med sina fyra våningar
där det bara bodde kvinnlig personal och som blev det ställe där jag mötte mina barns mor för första gången och samtidigt fick mycket nära till jobbet vissa morgnar.

Jag återkommer med mer och då med saker som jag och vårdsverige i sin helhet förhoppningsvis aldrig skall behöva uppleva igen.

Under min morgonpromenad i dag lyssnade jag som vanligt på radions P1. Vetenskapsmagasinet redogjorde för en beräkning som gjorts av någon auktoritet på ett universitet - i England var det visst.

Vetenskapsmannen hade kommit fram till att två (2) sökningar i Google kräver lika mycket energi som det tar att värma vatten till en kopp the. Ändå hade han förmodligen inte räknat med den energi som den som gjort sökningen oftast lägger ner på att öppna rätt träff av alla de träffar han fått på sin sökning. Ingenting sas heller om vilken temperatur vattnet har, när uppvärmningen av det sker.

Jag har aldrig någonsin tänkt på att min googleanvädning inte bara utgör ett värdefullt bidrag till mitt kunnande utan också ett mindre värdefullt bidrag till den globala uppvärmningen. Nu krävs det ju förstås inte så mycket energi för att höja rumstempererat vatten till kokpunkten, men å andra sida vem gör bara TVÅ sökningar på Google varje dag?

Bäst att sluta här. Datorn drar ju också ström.

Häromkvällen tittade vi på en dokumentär från USA, som visade hur vanligt det är där att barn från tidig ålder får lära sig att hantera vapen. Den kvällen gick vi till sängs lätt deprimerade och lindrigt chockade.


Inte ens min fru, som "alla" vid det här laget vet är amerikanska, kände till att det var så illa med de vapenälskande landsmännen. Hon har själv fostrat två barn och bott i Amerika större delen av sitt liv, men hade ändå ingen aning om att de hemskheter vi såg förekommer i Amerika nuförtiden. Hon tror inte att det gjorde det, när hennes barn växte upp för en 25-30 år sedan.

Nå, vad visades då i det aktuella programmet? Där gavs exempel på kurser som anordnades för barn, som inte ens var 10 år fyllda. Deras vapengalna pappor såg till att anmäla barnen till kurserna, så att de senare i livet skulle bli "goda" vapenägare och förstås också vapenanvändare. Höjdpunkten på kursen för barnen var förstås, när de till sist själva fick avfyra skott med handeldvapen på en inomhusskjutbana. Att se barn göra detta, barn som kanske var bara en 7-8 år eller t.o.m. yngre, kändes minst sagt beklämmande.

En familj med en vapenälskande pappa och flera barn skildrades i filmen. Den 18-rige sonen i familjen förklarade utan darr på rösten att han behövde sitt vapen för att t.ex. stoppa inbrottstjuvar (eller misstänkta sådana). "Och då gäller det att skjuta först, om man själv vill överleva", förklarade han. Det skulle betyda att om storasystern helt oväntat kom hem en natt och stod fumlande med dörrlåset, var risken stor att hon skulle bli skjuten av sin egen bror, eftersom han ju inte ville "vara den som sköt det andra skottet" och därigenom riskera sitt eget liv.

I filmen fick tittarna följa familjen, mamma, pappa och alla barnen till en "Machine gun festival" under en weekend. Det visade sig vara höjden av galenskap. På den s.k. festivalen fanns alla sorters vapen från "oskyldiga" mindre gevär till kulsprutor och automatgevär av senaste militära snitt. Alla hade möjlighet att provskjuta precis vilket vapen som helst.

Alla känner till vapenproblematiken i Amerika och styrkan hos dem som kämpar för att var och ens rätt att bära vapen inte skall tas ifrån dem. Dokumentären kunde i och för sig vara en propagandafilm från den andra sidan, d.v.s. från den sida som inte stödjer National Rifle Association (NRA). Vad vet jag? Det enda jag vet är att det filmen inte fiktion gjord i Hollywood.

Om jag kopplar den här filmen till den som Jan Nilsson gav oss länken till häromdagen, en uppenbar propagandafilm, reser sig en annan tanke. Hur lätt skulle det inte för alla USA-hatare att med utgångspunkt från den här filmen skapa en väldigt slagkraftig propagandafilm riktad mot USA?

Den enda jag kan hitta som Smulan skrivit är den kloka kommentaren att känslor är väldigt bra för oss människor och att de berättar något om oss själva för oss själva. Har hon skrivit mer på annat ställe? Där tycker jag att Smulan glömmer en annan minst lika viktig sak, nämligen att de också berättar så mycket för andra, om de bara försöker förstå och dra rätt slutsatser av de känslor som man visar.

Det slår mig plötsligt att jag spontant antagit tanken att Smulan är kvinna.

Så till den mindre viktiga frågan om vad jag är och gör. Hemma är jag och sovit länge har jag. Sedan i går kväll har inte Internet fungerat, men nu är det problemet tack Gode Gud i alla fall löst. Korsord blir det i morgon och då skall jag inte vänta tills sist numret av DN är sålt.

Dagens nyheter har f.ö. besvarat min fråga om varför DN bara finns på ett försäljningsställe i Vännäs. Det beror på att det inte finns någon större efterfrågan på DN där, hur man nu kan veta det så säkert? Men i och med att jag nu fått ett svar, så skall jag inte gnälla mer om det.

Att blogginlägg publiceras utan förhandsgranskning men inte kommentarer är för mig en underlig och svårbegriplig ordning.


Jag ställt en fråga om detta till bloggredaktionen, eller vad nu den enhet på VK som sköter bloggen kallas. Det svar jag fick var lika kristallklart som intetsägande. VK har bara helt bestämt sig för att så skall det vara. Det hade förstås varit intressant att få tanken bakom.

Visst begrepp har jag om vem som ansvarar för det som publiceras i en periodisk skrift. Själv har jag som bloggare inget juridiskt ansvar, men förstås ett moraliskt ansvar, för att det som jag skrivet blir publicerat. Det formella ansvaret har den ansvarige utgivaren. Han läser naturligtvis inte allt innan det publiceras utan måste lita på alla sina medarbetare på tidningen.

De flesta blogginlägg är i regel längre och innehållsrikare än de korta och sparsamt förekommande kommentarerna. Den som t.ex. medvetet eller omedvetet gör sig skyldig till värsta tänkbara personangrepp, grovt nog för att kunna leda till en polisanmälan, kan utan vidare göra det i ett blogginlägg och få det publicerat inom mindre än att par minuter.

Det går däremot inte att göra samma sak i en kort kommentar. Kommentaren publiceras först sedan någon på VK kontrollerat att den håller sig inom tryckfrihetens ramar och stämmer med VK:s olika policyregler. Jag håller det f.ö. för givet att kommentarerna ofta missas och inte alltid läses ens av den som skrivit det inlägg som kommenterats.

Kan någon av läsarna hjälpa mig att förstå, varför det är på det här viset?

Lisbet Olofsson tar upp ett par saker i sitt blogginlägg. Dels tar hon upp det som i påstås om henne, nämligen att hon gnäller. Dels undrar hon vad som gör att jag själv i min profil anger skrytsamhet som min sämsta egenskap.

Först om "gnället" eller som jag hellre skulle vilja kalla det att om och om upprepa en fråga eller göra ett påpekande för någon i sin närhet. Att göra det till dess man fått ett svar kan inte vara en dålig egenskap. I stället är det är det att se som en positiv sak, eftersom man därigenom visar att man verkligen vill något med sin fråga. Alltså ett tecken på att man bara inte snackar för snackandes skull. Fortsätter man däremot även sedan man fått sitt svar helt oberoende om man gillar det eller ej, då handlar det utan tvekan om gnäll eller tjat av en negativ karaktär.

Klart är att varken Lisbet eller jag godtar uteblivna svar eller ett obegripligt hummande. Inte ens om det kombineras med ett mer eller mindre tydligt svar via kroppsspråket.

Så var det där med min sämsta egenskap helt enligt egen utsago och med sannolikt understöd av andra. Nu har jag funderat ett par timmar på Lisbets frågor i det sammanhanget. Jag har inte funderat så djupt tidigare över hur det kommer sig att mitt sätt att vara utan tvekan får vänner och bekanta att i mig se en skrytsam person. Det är inte många som direkt sagt det, men några av mina mest närstående har gjort det. Just den omständigheten är svår att negligera för mig.

Innan jag berättar vad jag kommit fram till det som nog är "roten till det onda" - om det nu är något ont egentligen - kopierar jag några rader från ditt inlägg:

Men är den "avläsningen av omgivningen" rätt? Det brukar ju vara det, helst när de då även säger att man skryter. Men har då omgivningen rätt? Är det inte mer omgivningens problem än mitt? Om du tycker att jag skryter så har man mer hittat en öm punkt hos dem eller att de känner på något sätt sig "mindre" av mig?

Kloka frågor, som inte utan vidare kan besvaras. Men tänk om det ibland är så att folk helt enkelt inte orkar lyssna på den som framhåller sina styrkor, kunskaper, framgångsrika äventyr m.m. samtidigt som de själva tycker sig sakna liknande egenskaper och erfarenheter! Ett sätt att avfärda sitt tillfälliga missnöje med sig själv kanske då leder till att den man lyssnar på enkelt avfärdas som en skrytmåns.

Förlåt mig nu alla ni andra, som inte stämmer in på den här teorin, men som av helt andra skäl ser mig som en mer eller mindre skrytsamt odräglig person. Jag tror nämligen att jag ibland, inte minst då genom mitt sätt att berätta saker, bekräftar föreställningen om att vara just skrytsam.

Så till den mest känsliga frågan att besvara, nämligen den varför jag får folk att se mig som skrytsam och även till en del är beredd att hålla med om det. Efter att så gott jag kunnat har rannsakat mitt samvete, har jag kommit fram till att allt beror på ett dåligt självförtroende, missnöje med visas val i livet och inte minst på min egen bild av mig själv som en man som faktiskt inte är så helt värdelös ändå. Jag har därför ett behov att hjälpa folk att förstå det.

Från och med nu tänker jag börja skryta över hur otroligt öppen jag är och villig att försöka förstå mig själv. Alldeles för öppen och utelämnande menar nog många som har läst så här långt att jag är. Om jag fortsätter att bete mig skrytsamt, så kan förhoppningsvis åtminstone någon förstå varför och bedöma mig efter det.

Påminn mig om att berätta om den gången på jobbet när jag sprudlande glad försökte berätta om en förestående resa till Dublin! Då var det andra som hade behov av att i mina ögon skrytsamt ta över och berätta sina besök där och gjorde det också.

En av de skillnader mellan Sverige och USA, som min fru verkligen uppskattar är vårt smidiga sätt att betala räkningar via webben. Möjligen kan det intressera läsarna att få veta hur det går till i USA.

Bankgiro eller postgiro/plusgiro förekommer inte. Här får vi däremot som bekant i stort sett aldrig en faktura, som inte kan betalas via giro.

Det vanliga sättet att betala en räkning i USA, liksom de enstaka som vi får till oss i Sverige därifrån, är att skriva ut en vanlig "gammeldags" check och sedan skicka den tillsammans med en del av räkningen i ett vanligt brev till den som skall ha betalningen. I något fall (elräkningen) har vi dock kunnat använda oss av en motsvarighet till vårt autogiro. När checker var vanliga i Sverige, ansågs det helt olämpligt att skicka checker i brev till någon. I USA är det alltså fullständigt normalt och allmänt accepterat.

Någon direkt motsvarighet till vårt synnerligen smidiga sätt att betala räkningar via vår banks tjänst på nätet finns alltså inte. Jag gissar att det bl.a. och kanske främst beror på att man inte kan ange annat än en postadress på sina fakturor, alltså ingen motsvarighet till vårt bank- och postgiro.

Just nu är det aktuellt för oss att betala fastighetsskatten för vårt hus i USA. Eftersom den blev så mycket högre än väntat, måste det konto i en USA-bank från vilket skatten skall betalas, fyllas på en aning. "Kommunen", Hagar Township, som skall ha pengarna accepterar bara kontanter eller en check. Något slag av digital överföring direkt från Swedbank, är alltså inte möjlig. I dag skall jag därför fixa en vanlig, gammaldags papperscheck på banken och sedan skicka den till banken i USA, alternativt till Hagar Township.

USA, som har löst den enorma mängden av tekniska problem som gjort det möjligt att sätta människor på månen, har inte mäktat underlätta för folk att betala sina räkningar på ett smidigt sätt. Så klart jag begriper att det är en prioriteringsfråga och en fråga om vad som ger mest positiv PR för USA. Att vi i Sverige förvånat betraktar detta omoderna sätt att betala räkningar, betyder förstås mindre för USA än den beundran hela världen känner för rymdfärderna.

En så'n fuling han är, den där Hans-Inge alltså! Ett oförsiktigt skämt togs på fullt allvar. Dock är det lätt att förstå glädjen över att ha upptäckt en presumtiv väljare.

Så här skrev jag bl.a. i ett e-brev till Hans-Inge efter en mening om att jag nu nog måste rösta på KD:"Nu finns det ju mer i ert partiprogram förstås...". Saker som jag absolut inte gillar.

Den oförsiktiga antydan om att bli KD-are vid nästa val, hade sin grund i KD:s många bra förslag om att också få med oss äldre i "arbetslinjen" med jobbavdrag och allt annat för mig så tilltalande. Den delen gillar jag. I alla partier finns det faktiskt saker som jag gillar, men det räcker inte för att jag också tänker rösta på dem.

Men som sagt? det finns så mycket annat i KD:s program som definitivt inte lockar en gammal gråsosse som jag. Dessutom tror jag att man från KD-håll också nämnde att man trodde sig få socialdemokraterna med på båten. Svårare blir det måhända för KD att också få med sig allianskamraterna.

Visserligen sägs en viss behornad potentat kunna ändra sig tämligen radikalt när han blir gammal, men SÅ gammal är jag inte än, bäste Hans-Inge.

Som jag förstått står det i Hamas stadgar att Israel skall utplånas. Kan detta bara betyda EN sak?

Betyder "utplånas" här att alla oliktänkande som bor där skall dödas och att landet skall jämnas med marken? Vem vill sedan bo där, som med den betydelsen skulle behöva byggas upp sten för sten?

Eller är meningen "bara" vara att landet med namnet Israel inte skall få finnas, utan heta något annat och givetvis då också styras av andra än nu?

Det är så skönt med den här bloggen att man tillåts ställa frågor, som förmodligen av många uppfattas som just dumma. Att sedan också förvänta sig svar, leder dock oftast till besvikelse.

I dagarna har jag frapperats av hur nya tekniska lösningar på kommunikationens område gjort det så mycket lättare för oss att den här gången ha direktkontakt med min frus son i Irak.


Vid hans förra tjänstgöring där var det i första hand "snigelposten" som gällde. Brev nådde då honom via en omväg till USA och blev därmed inte särskilt aktuella. Under vissa förhållanden gick de då också att per dyrbart telefonsamtal få kontakt med honom. Så var det för ca tre år sedan.

I dag kan vi chatta med honom i realtid. Vi sitter här i vårt hus i Brån vid våra datorer och "pratar" med honom och han uppehåller kontakten med oss via sin Ipod. Just nu använder vi oss av chat-funktionen i Facebook. Samtidigt händer det ibland att hans syster I USA och mina söner också är online och då också kan delta i "samtalet". För oss är allt gratis. Hans kostnader vet jag dock ingenting om.

Det behövs inte mycket fantasi för att förstå amerikanska föräldrars vånda under t.ex. andra världskriget, över avsaknaden av information från sina söner i kriget i Europa och annorstädes. Mycket kunde ha hänt under tid det tog för brevet hem liksom som för brevet till sonen i Europa. Han hade t.ex. kunnat ha stupat på Dagen D eller senare, när brevet äntligen nådde fram.

Tekniska lösningar i sammanhanget har definitivt lindrat det plågsamma som ligger att ha en anhörig hundratals mil hemifrån och bara kunna följa hans liv via övergripande mediarapporter. Vår Mike befinner sig visserligen inte i en krigszon, eftersom ju USA för länge sedan utropat sig som segrare i Irak, men fortfarande dör även amerikaner där som en följd av det "vunna" kriget.

Just nu avstår från att tänka på vad de tekniska framstegen också har inneburit för att öka effektiviteten och därmed omfattningen av dödandet i nutida krig.

Jag läser olika artiklar och även förstås inlägg av kunniga människor i VK-bloggen om det fruktansvärda som händer där nere. Jag noterar att omvärlden inklusive olika debattörer inte tycks kunna göra något mer åt det än att tycka olika saker och inte minst försöka fastställa på vilken sida det största ansvaret ligger.


Jag gör det nog i många ögon alldeles för enkelt för mig. Mina historiska kunskaper i Israels historia och det decennielånga dödandet från båda sidor är mycket knapphändiga. Inför mig själv kan jag ändå utan att tveka en sekund ha en mycket bestämd uppfattning. Kanske är det också så att jag delar denna min "enkla" uppfattning med många andra. Inte bara "kanske" utan det torde t.o.m. vara högst sannolikt.

För mig är det synnerligen enkelt att ha en uppfattning om allt detta vettlösa dödande som leder till ett så obeskrivligt elände för båda sidorna. Att fler dött på den ena sidan än på den andra ändrar inte den uppfattningen. Inte heller har det någon betydelse för mig om den ena sidan är lömskare, skjuter färre raketer än den andres antal fällda bomber, har mer eller mindre rätt till sitt boende, gömmer sig bakom civila mål, visar upp dödade barn o.s.v., o.s.v.

Krig är i mina ögon i alla lägen rent vansinne. Ingenting kan rättfärdiga det! Ingen borde av det skälet ej heller någon av inblandade parter i en väpnat konflikt eller krig.

I och med detta har jag nu avslöjat hur ytliga mina kunskaper om sammanhangen som orsakar krig, det här kriget likväl som andra. På samma gång vågar jag hävda att denna min uppfattning hjälper lika litet för stoppa krig i världen som allt sakkunnigt analyserande och val av ens "favoritdödare" i pågående och hotande krig gör.

Inte ens vår allsmäktige Gud är allsmäktig nog för att förhindra krig. Många tycks i stället förlita sig på vad Barack Obama kommer att göra åt saken. Det är dock en helt annan historia och ett tema för blogginlägg, som jag inte heller har kunskaper nog för att våga mig på.

En del anser det vara fusk att be andra om hjälp med sitt korsord. Det tycker inte jag, eftersom det kvittar varifrån jag får ny kunskap. Kanske mina medbloggare kan hjälpa mig nu.

Min kära syster och svåger som jag besökte i går, lät mig få deras "DN .söndag" med ett helt olöst korsord. Men nu har jag kört fast på följande ord:

Blev till sten och jag har --IOBE

Gjorde valser och jag har --NNER

Ombads utdela kyss i musical och där har jag KA-E och till sist

Isländsk hövding och där har jag GO-E

Som vanligt kan mina problem förstås bero på fel med anknytning till orden som fattas. Normalt brukar jag roa mig några dagar till med korsordet, men kom just på att detta kunde vara en ny grej att testa i VK-bloggen. Åtminstone känner jag till EN av bloggarna som gillar korsord.

Tack i förhand för hjälpen!

Varför är det så svårt att köpa lösnummer av Dagens Nyheter? Den finns bara att köpa i vår centralorts ICA-butik. Inte alltid där heller förresten, om man inte är där i god tid på dagen.

DN erbjuder mer att läsa än t.o.m. sysslolösa pensionärer hinner läsa och f.ö. inte heller är intresserade av att läsa. För mig har utöver tidningens innehåll i övrigt och inte minst söndagskorsordet gett mig mycket nöje. Till korsordet har jag kunnat återvända ett par-tre dagar inpå kommande vecka och ändå dessvärre fått överge det med ett fåtal ord olösta. Lösnummerköpare på söndagar brukar jag därför vara.

Jag vet att man kan prenumerera på DN weekendvis och t.o.m. bara på söndagsupplagan. Tyvärr anser jag mig inte ha råd med det, eftersom enbart en söndagsprenumeration kostar bortåt 1 000 kronor.

Åter till min fråga - varför kan inte Konsum och andra ställen som säljer tidningar liksom ICA också sälja DN? En och annan krona från mig hamnar nu i stället på ICA, än där den annars skulle hamna, nämligen på Konsum eller på kiosken i Vännäsby. Det är svårt att tro, att ICA har andra villkor än andra, när det gäller möjligheten att tillhandahålla DN för sina kunder. Och varför räcker inte ICA:s antal tidningar längre än som i dag fram till kl. 11.15?

Naturligtvis har jag redan frågat på de ställen där tidningen saknas, men inte fått svar som jag kunnat förstå fullt ut.

Kroppsspråket lär svara för bortåt en 70 % av informationen i en människas kommunikation med omvärlden. I dag har jag funderat på den saken och tänkt ta upp det här, men en vis(s) man i Vännäsby hann före.

Så sant det är det han säger. Nätet är vad de är. Betänker man att kommunikationen via det mediet ju helt saknar det viktiga kroppsspråket och ofta noll kännedom om den man pratar med, måste det helt enkelt ibland spåra ur. Med vissa går det ändå tämligen bra att kommunicera den vägen utan att fredspipan behöver tas fram. Trots mina elakheter mot två av vår kommuns politiker, känns det som om jag utan problem kan möta dem såväl på nätet som öga mot öga. Med dem känner jag t.o.m. en slags vänskap.

Ett annat exempel, där kommunikation via nätet fungerade väl utan kroppsspråk var den som ledde till att min fru valde att flytta hit. Visserligen blev det ett antal friarresor "over there" som ett värdefullt komplement till det kroppsspråkslösa e-postandet och chattandet. Egentligen är jag kanske att betrakta som expert på att upprätthålla kroppsspråkslösa relationer, som ju samtal via nätet är. Om jag inte i de samtalen hade uppfört mig som folk, hade jag väl suttit här i min ensamhet och tyckt synd om mig.

Så var det där med rökningen. Jag röker inte och har heller aldrig gjort det. Nu bortser jag från åtskilliga imaginära fredspipor. Det är jag beredd att göra även nu. Som vanligt räcker jag fram en nystoppad pipa och väntar sedan på att den skall tändas av den som hoppas vill röka den med mig.

På så kallad förekommen anledning har jag börjar fundera över innebörden i uttrycket 'Uppföra sig som folk'. Vid närmare och inte alltför djuplodande funderingar inser att uttrycket är tämligen intetsägande. Detta lindrade genast min depressiva sinnesstämning orsakad av att jag nyligen i detta forum fått läsa att jag inte uppför mig som folk.

Först ställde jag mig frågan hur 'folk uppför sig' för att de i allas ögon skall uppföra sig just 'som folk'. Nästa fråga blev genast frågan om alla människor uppför sig lika. Den frågan ledde mig sedan till frågan om det finns någon för alla giltig regel som säger hur man skall uppföra sig för att göra det 'som folk'. Är det inte av avgörande betydelse, vad den (be-) dömande gruppen inom sig anser vara ett bra och accepterat uppförande?

Åldergrupper, socialgrupper, yrkesgrupper m.fl. grupper ser som bekant olika på saker och ting i livet. Ett uppförande i en grupp kan, lätt betraktat utifrån en annan grupps värderingar, bedömas helt opassande och klassas som ett uppförande som inte är värdigt 'folk'.

Om jag t.ex. besöker en pub och där stillsamt dricker en läskande Sprite, tycker antagligen de mer eller mindre förfriskade, stojiga och högröstade ungdomarna vid ett annat bord att jag nog borde ta en öl och därmed 'uppföra mig som folk'. Jag i stället kanske tycker att de skall dämpa sig en aning (uppföra sig som folk) så att hörselsvage jag kan prata med min tillika hörselsvage kompis.

Jag tänkte först lista ett antal exempel, som visar att ens egen utgångspunkt, när det gäller vad som kan accepteras som bra uppförande är olika mellan olika grupper. Det kanske räcker med det exempel jag gett, även om det nog inte var det bästa. Någon kommer förmodligen nu att tipsa mig om att det finns lugnare ställen för en sur gammal gubbe att dricka Sprite på.

En bloggskrivare, Lotten Lindström, som jag har valt att följa inser jag nu är en väldigt känslig person. Jag skrev en kommentar till ett av hennes inlägg, som mycket tydligt gjorde henne arg och till råga på det räckte för hon nu anser jag "inte uppträder som folk".


Angelägen som jag att inte i onödan stöta mig med folk, har jag extra noga läst min kommentar om och om igen, men kan ändå inte direkt förstå, varför hon tycker att den oförskämd.

Läs min kommentar och ge henne sedan det stöd hon nu så väl tycks behöva för den ömma tå jag troligen har trampat på. Hennes inlägg var dels en uppmaning till Jan N att inte vara rädd för att skriva långa texter och samtidigt en föreläsning om att det inte går att skriva kort, om man vill få fram det man vill ha sagt. Här är min kommentar till det blogginlägget:

Nu har jag fått så att jag borde tiga, men det gör jag inte.

Jag tror inte att mina korta texter är oklarare eller missar sitt syfte mer än dina och Jans långa. Jag kan ju f.ö. inte skryta över många läsare eftersom en räknare ännu inte är mig förunnad.

Men du välutbildade medialärare... Nog måste du väl ändå ha lärt dig att man inte skall skriva så långa stycken om du gör, när skriver för läsning på datorskärm åtminstone?

Som medialärare hoppas jag du inte lär dina elever att felstava ordet 'webbkrönika'. Jag hoppas att det bara var en ren felskrivning från din sida. Att sätta ihop ett engelskt ord med ett svenskt ser illa ut och är dessutom fel.

Nu är jag litet sur, som du ser, men förväntar mig som vanligt inget svar från dig på en kommentar.


Möjligen kommer detta att bli ett längre inlägg än vanligt men samtidigt då också ett tydligare sådant än min korta. Åtminstone borde förutsättningarna för större tydlighet vara bättre enligt Lottens uppfattning.

Först har jag förstås försökt fatta vad som är oförskämt i min kommentar men dock utan framgång. Varför blev då Lottens kommentar till min kommentar som den blev? Jag förstår mycket väl att hon känner sig mycket för välutbildad för att behöva bli påmind om stavfel och vedertagna fel som att skriva för långa stycken som dessvärre så många gör som skriver på det webben. Och att dessutom bli "rättat" av en man som är nästan dubbelt så gammal och som gick i skolan, när webben inte ens var påtänkt, känns kanske inte heller så bra.

Min "analys" av min kommentar och hennes svar på den har i vart fått mig själv att inse, att jag själv sannolikt kände mig träffad av Lottens "expertutlåtande" om att långa texter är bra och behövs för ge klarhet åt sina åsikter och att korta texter inte når det syftet. Jag är kanske lika känslig för kritik som hon är.

Det som kanske ändå mest förvånar mig i hennes kommentar är hennes indirekta uppmaning att jag kan låta bli att läsa hennes inlägg, om jag nu tycker att de är för långa och är uppbyggda av för långa stycken. Om jag skall säga vad jag tycker om en sådan uppmaning, då skulle det verkligen finnas skäl för att kalla den kommentaren oförskämd. Därför avstår jag från det.

Här ser ni hennes kommentar till min:

K-G. Du har fått svar på dina kommentarer om mina långa stycken och det för länge sedan. Ingen tvingar dig att läsa det jag skriver. Om du förväntar dig något svar eller gehör kan du börja med att uppföra dig som folk. Min tolerans för oförskämda kommentarer har tagit slut för länge, länge sedan.

Som ett barn som aldrig blir nöjt, är jag nu så spänd inför dagen, då även jag får en räknare som räknar läsarna av mina blogginlägg.

Snälla alla ni privilegierade, som redan fått en sådan, berätta för mig vad jag har att se fram emot! Gör mig än mer avundsjuk! Trösta mig också den som kan. Min frustration över det utanförskap jag känner som inte trots vädjanden också fått en räknare är obeskrivlig och får mig att ligga sömnlös om nätterna.

Hur är det, visar räknaren antal besökare på ert 'avsnitt' av VK-bloggen bara, eller visar den i stället eller också antalet besökare på respektive inlägg?

Är det bara rätt och slätt en räknare eller kan man se diverse statistik via den?

Trots åtskilliga försök från den s.k. alliansen att förklara värdet av och det riktiga i deras honnörsord "arbetslinjen", är det inte alltid så lätt för mig att förstå det fina med den.

Ta t.ex. den just nu mest aktuella frågan om försämringen av A-kassan! Någonstans kan man förstå syftet, d.v.s. den dåligt genomtänkta tanken, att bara man hotar med indragning av en ersättning, så finns med ens arbeta att ta för de partiellt arbetslösa. Man kan även ana en mindre sympatisk bakomliggande tanke med försämringen. De som hittat på måste ha utgått från uppfattningen att alla som arbetar deltid men stämplar upp till heltid egentligen inte vill arbeta heltid. Jag är dock tämligen övertygad om att de flesta av dem verkligen försökt få sin arbetstid utökad till heltid.

Vad jag tänker på är alltså den smarta alliansregeln, som innebär att man numera bara kan stämpla som arbetslös upp till heltid i 75 dagar. När det 75 dagarna har gått, är den partiellt arbetslöse tvingad att klara sig på den lön som han eller hon har från sin deltidsanställning. Försörjningsstöd från socialförvaltningen finns ju förstås också att tillgå. Att för regeringen med en ny regel ta bort rätten till ersättningen i den heliga arbetslinjens namn var mycket enkelt. Men att därefter trolla fram jobb åt den deltidsarbetslöse är av en helt annan svårighetsgrad.

Och hur kommer nu detta att påverka arbetslöshetssiffran? Många kommer kanske att helt säga upp sig från sitt deltidsarbete och därefter börja söka ett heltidsarbete. I väntan på det och efter en viss karenstid det går det bra att stämpla som arbetslös och få ersättning igen. Logiskt sett borde därmed alliansens arbetslinje få motsatt effekt, d.v.s. fler utan arbete. Räcker inte skälen till arbetslös till som det är dagens ekonomiska situation?