I ett blogginlägg i dag har en av våra politiker generöst erbjudit mig och andra att ringa till honom eller besöka honom med frågor man kan tänkas ha. Att göra det i blogginlägg är inte lika effektivt, eftersom han inte har tid att följa det som skrivs i blogginläggen.

Den politikern har missat en mycket viktig faktor, nämligen den att såväl frågorna som svaren sannolikt är av intresse för fler än bara den som ställer dem. När jag ställer frågor eller tar upp egna funderingar här i VK-bloggen, gör jag faktiskt det också med tanke på att de kan vara av intresse för dem som läser inläggen.

Det känns som en onödig omväg att först ringa den som sitter inne med svaret och sedan redovisa svaret för mina medbloggare och för dem som bara läser blogginläggen, men inte bloggar själva. Då skulle det också finnas en risk att jag återgav svaret på ett felaktigt sätt.

Politiker brukar f.ö. ofta klaga på att deras svar blir förvanskade genom den redigering de ofta måste genomgå. Mot den bakgrunden finns det väl knappast något bättre än att själv skriftligen få lämna sitt svar.

(Möjligen slår jag på stort och tar in en Sprite MED coffein.)

Att tillhöra "utanförskapet" kan ha många olika betydelser. Min dag börjar med diverse grubblerier i anledning av det utanförskap som jag liksom alla andra pensionärer befinner sig i.

I kväll mellan 16.30 och 18.30 spelar det förträffliga irländska bandet O'Grejdi Nua på Lottas krog i Umeå och det vill jag inte missa, trots min mycket ljumma inställning till krogmiljön.

Problemet är nu bara att det rör som en s.k. after work-tillställning. Jag antar att det då är avsett för personer som i dag har avslutat ytterligare en arbetsvecka. Det har ju inte jag som den arbetsbefriade pensionär, som jag ju är.

Jag tänker i alla fall gå dit och hoppas på en vidare tolkning av begreppet after work. Onekligen är jag ju inne i en period som föregåtts av många års arbete.

Lottas krog förresten, får inte förväxlas med Halta Lottas krog i Göteborg. Om den kan man läsa följande på krogens egen webbplats:

"Lotta själv hette egentligen Anna Kristina, höggradigt halt genom en höftskada i unga år. En duktig krogvärdinna, men också mycket glad och populär bland knektarna, som hon ofta underhöll med muntra visor. Hon gick bort 75 år gammal genom att trilla av tåget i Skövde 1888."

NANTES ligger i den blå cirkeln och besöktes bl.a. av
Umeåregionens företrädare.

Så har då Johan Söderling, vårt kommunalråd i Vännäs, vänligen förklarat varför han ändå ansåg studieresan till Frankrike värd pengarna. Jag ber om ursäkt för att jag utgick från att han hade läst mina inlägg.

Själv anser jag dock man nästan bör ha en skyldighet att hålla ett visst öga på blogginläggen i och med att man själv finns med bland bloggarna. Nu menar jag förstås bara att man åtminstone måste ta sig tid för de få bloggare som har Vännäs som hemvist.

Utan tvekan finns det mycket att göra åt den biltrafik, som från olika håll anländer till Umeå och den består som bekant av många bilar från Vännäs. Att politiker och tjänstemän från Umeå därför kan ha nytta av studiebesök till städer i Europa, som hunnit långt med sina lösningar i syfte att minska biltrafiken inne i städerna, är lätt att förstå och även acceptera.

Att det också ska finnas något berättigat behov för småkommuner som Vännäs, Bjurholm, Vindeln, Nordmaling och Robertsfors av samma studieresa, begriper jag fortfarande inte. Visserligen är en strävan till samarbete i vidaste mening ett huvudsyfte för Umeåregionens kommuner. Men att på bästa sätt ta emot den biltrafik som når Umeå från kranskommunerna, måste väl ändå vara Umeå kommuns ansvar.

Såvitt jag förstår deltog minst tre personer från var och en av de sex kommunerna i regionen. Man behöver inte vara alltför insatt för att inse det blev en tämligen dyrbar studieresa, som ju resor blir när "all is included".

Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt med dagens teknik att "besöka" de båda städerna via ord, ljud och bild hemma i respektive kommuner. Det hade förstås inte blivit lika trevligt som ett besök på ort och ställe, men betydligt billigare. En delegation från Umeå hade utan vidare kunnat dokumentera det som var värt att se och som hade med resans syfte att göra. Såpass goda egna tekniska resurser den stora kommunen säkerligen.

Hemkomna hade umeådelegationen sedan kunnat bjuda in kranskommunerna och visa dem sina bilder och filmer från resan. Precis som alla vi andra ofta gör när vi har varit på en trevlig och intressant resa.

Den mera generösa och förstående sidan av mig, kan samtidigt se på resan ur en annan synvinkel. Politikernas villkor är inte alltid så avundsvärda. Kanske bör vi ändå kosta på dem en och annan resa utomlands, även om syftet med dem ibland kan ifrågasättas. Och för all del, låt oss inte heller vara så avundsjuka att vi också missunnar de högavlönade tjänstemännen att få följa med.

Jag har tidigare berättat om att jag kunnat få tag på skivor till vår minidiskspelare. Märket är Sony och på Sony Sweden har man sagt mig att dessa skivor inte längre finns att få tag på.

En efterlysning av dem i en blogg häromdagen resulterade i att bloggaren Redstig från Vindeln gav mig tre webbadresser, där de aktuella skivorna kunde beställas - trots att de inte finns enligt Sony! Problemet med de ställena var dock att de bara säljer till företagare och inte till privatpersoner.

I besökte jag Kjell och Company i Umeå. Där fanns skivorna och de var av märket Sony!

Om jag litar på besked från Sony i fortsättningen får var och en gissa själva. Däremot kan jag rekommendera Kjell och Company, som jag redan sedan tidigare visste har "allt".

(Jag upptäcker nu att det tecken som ibland används i stället för "och" inte fungerar här)

Vår trevlige och svensktalande guide var intresserad av Peggys musicerande. Jag gav honom en länk till ett ställe på Youtube, där hon finns tillsammans med de olika band hon tillhör.

Nog hade jag hört det tidigare, men glömde ändå att kineser i sitt hemland inte kommer åt Youtube. Han påkekade detta nyss i ett e-brev till mig.

Nog har vi det bra i den öppna delen av världen, även om vi just tack vare den öppenheten också möter allehanda otäckheter ute på nätet.

Jag blir med och mer besviken på vårt kommunalråd, Johan Söderling, eftersom jag hittills har uppfattat honom som en öppen och ödmjuk person.

Om det nu skulle vara så att även han själv har börjat tvivla på värdet för kommunens av sin "ohållbara" resa i "hållbart resandes" namn, tycker jag att han borde vara karl att medge detta. Om det motsatta förhållandet därmemot råder, tycker jag att han borde berätta mer för oss om resan i detta medium.

Jag kan nämligen inte tänka mig att han kan vara så isolerad på sitt kontor att han helt missat mina två blogginlägg i saken.

Ibland kan det vara på plats att efter uteblivna svar eller kritik i känsliga frågor bara utgå från att den man kritiserar helt enkelt väljer att tiga och samtycka.

Är det rent av så, Johan, att du innerst håller med mig om att resan saknade värde för vår lilla kommun?

Vårt språk genomgår en fortlöpande utveckling och förändras allteftersom i vissa delar. Det är inget nytt med det.

När jag hör och läser saker, kan jag därför inte alltid vara säker på om det som sägs och skrivs och för mig verkar vara fel, kanske ändå är rätt.

Inte så sällan hör jag reportrar i radio säga att "orsaken beror på". Men nog är det väl ändå så, att en orsak är eller var? Vad som däremot har orsakats beror  på den ena eller andra omständigheten.

Jag vet att du har mycket omkring dig som kommunalråd, men nog hade jag ändå väntat mig en snabbare kommentar från dig om vår kommuns nytta med din studieresa till Frankrike.

Nu är det dessutom ytterligare en kommunbo, som ställer sig tveksam till utflykten. Även hon har noterat att maten man bjöd på var god.

Den ekonomiska krisen har lett till en oväntad konsekvens för Reykjaviksborna, ja för hela Island. Om just den är den svåraste att bära, kan förstås diskuteras.

Islands tre McDonald´srestauranger, som alla ligger i Reykjavik, kommer att slå igen kommande weekend. Orsaken till det är att den försvagade isländska valutan gör det mer eller mindre omöjligt att göra någon vinst på restaurangerna.

Det går inte längre att kompensera för ökade importpriser och sjunkande penningvärde genom att höja priset på hamburgarna. Avtalet med McDonald's kräver nämligen att allt materiel som restaurangerna behöver, från förpackningar till kött och ost, måste importeras från Tyskland.

Företrädare för Umeåregionens kommuner har varit till Frankrike för lära sig mer om s.k. hållbart resande. Johan Söderling, kommunalråd i Vännäs, var Vännäs kommuns företrädare.

Även om lilla Vännäs numera har farthinder, rondell och på senare tid även parkeringsböter som storebror Umeå, är det för mig svårt att förstå hur en sådan här resa gagnar kommunen. 

Kommunalrådet har i fyra olika blogginlägg berättat om resan på ett trevligt sätt, inte minst har han betonat den goda maten man bjöds på. Men inläggen gör det på intet mera lätt att att förstå den nytta resan skulle tänkas ha för Vännäs. I ett av de fyra inläggen görs ett försök att motivera resan. Jag citerar ur det inlägget:

"Mycket intressanta besök i Nantés och La Rochell. Nu har vi studerat lösningar för kollektivtrafik både vad gäller själva bussarna, spårvagnarna, elbilar, cyklar och utökat utrymme för gångtrafik. Båda städerna uppvisar ett genomgående nytt synsätt för att minska biltrafik och få medborgarna att ta sig in till centrum på ett bekvämare ..."

På vad sätt skulle de "lösningar" som presenterades gangna trafiken i Vännäs?

Jag tycker alltså att Johan Söderling borde ha avstått från resan och i stället ägnat tiden åt sitt viktiga uppdrag hemma i Vännäs.

Kommunalrådet i Vännäs, Johan Söderling, är ute i Europa för att lära sig om hur man reser "hållbart". Tänk vad man kan hitta på för klatschiga uttryck!

Kanske är jag ensam som inte kan dölja min förundran över vad i all sin dar vi i Vännäs kan tänkas ha för nytta av hans resande den här gången. Ensam är jag möjligen också som inte kan se på resan utan att känna ett visst mått av ren och skär avundsjuka.

Jag måste nog sova på saken och återkomma i morgon med litet funderingar kring hans resa. Och inte minst måste jag för mitt inre öga försöka erinra hur det ser ut i Vännäs under rusningstrafik. Det blir kanske svårt för mig, som aldrig hittills lyckats besöka Vännäs, när trafiken varit tät.

Som sagt - jag behöver sova på saken.

Jag fortsätter att förundras över vad som läses av det jag skriver. Nu verkar det som om min "Efterlysning" lockat flest läsare.

Jag efterlyste skivor till vår minidisk och genast några bra tips från Redstig i Vindeln. Men som sagt inlägget har av någon märklig anledning läst mest av alla andra i dag.

Tack Redstig och håll tummarna för att jag får positivt besked när jag kollar upp det hela i morgon.

Är hon inte duktig, min älskade fru? Själv är hon inte helt nöjd med vad hon presterar med sin tvärflöjt. Jag antar att de flesta som har samma ringa kunskap om musik som jag ändå tycker att det låter bra.

Hur som helst så roar det mig storligen att få leka både kameraman och ljudman. Det går faktiskt ganska bra ändå att "lära gamla hundar sitta". Som alla redan märkt blygs jag inte alls över att skryta litet över min egen insats i dag.

Är det förresten möjligen någon som känner till vad den här irländska låten egentligen heter? Det kan förstås vara så enkelt att det heter så här, d.v.s. att den som gjorde den inte kunde hitta på ett bättre namn på den.

För säkerhets skull måste jag tala om att det inte är jag som står för gitarrackompanjemanget utan det är också Peggy. Vi spelade in det först för att sedan spela upp det tillsammans med hennes flöjtspelande.

För inte allt för länge sedan köpte vi en liten men mycket potent "inspelningsapparat", som fungerat alldeles utmärkt i några år. Nu inser jag dessvärre hur snabbt tekniken avancerar och gör "nya" tekniska apparater mer eller mindre värdelösa.

Det gäller en "Sony Walkman MZ-N707 Type R". Det går inte längre att få tag det medium som den spelar in ljud på, nämligen små skivor med ca 60 mm:s diameter (bilden).

Finns det möjligen någon som läser detta, som kan ge mig ett tips om var dess skivor eventuellt finns kvar? Kanske finns det också någon, som för länge sedan övergivet sin gamla minidisk och men har några skivor kvar att sälja till mig. Eftersökningar på det s.k. nätet har inte gett något resultat mer än jag vet att dessa små diskar inte längre tillverkas.

Att lära sig svenska för en amerikan är inte lätt. För en svensk att lära sig engelska är det inte heller. I båda fallen stöter man på roliga lik- och olikheter i ordens betydelse. Kolla bara på det här t.ex.

"Air Asia is good for all kind of deliveries"

Både  modern och pojken som föddes på ett flygplan strax innan landning i Kuala Lumpur, får gratis flyg resten av livet. Inte illa, måste man säga.

AirAsia heter bolaget som gav det löftet till den 31-åriga passageraren Liew Siaw. Modern förlöstes med hjälp av en läkare som fanns ombord. Han assisterades av flygvärdinnorna på planet.

"Babyn föddes under en säker förlossning, när planet på 6 000 meter närmade sig Kuala Lumpur", meddelade flygbolaget efter landningen.

Häromdagen råkade jag se en del av ett TV-program som handlade om barnafödande. Då fick jag följande tanke.

I engelsktalande länder är det vanligt att sjunga "Happy birthday to you...", när man gratulerar någon som fyller år. Det slog mig att den egentliga födelsedagen ju faktiskt är dag ett på ens resterande liv. Såklart jag förstår att sången sjungs bara för celebrera individen första, andra, tredje o.s.v. levnadsår.

Vad jag egentligen vill berätta är att det i TV-programmet visades en barnmorska, eller vad hon hade för roll i förlossningssalen, som direkt efter födseln tog fram en fiol och sedan hjälpligt spelade just "Happy birthday to you". Där stämde sångens ord verkligen.

Då och då aktualiseras möjligheten att begära utträde ur Svenska kyrkan. Om återinträde talar man inte, åtminstone inter så att jag har uppmärksammat det.

Om någon av endera anledningen fått klart för att han eller hon inte längre vill fortsätta sitt tvångsmedlemskap och begär utträde, har sedan vederbörande möjlighet att återinträda som medlem?

Hans-Inge Smetana försöker så gott det går att förklara vad han och andra politiker menar, när de pratar om att låta de äldre bo kvar hemma "så länge som möjligt". Fortfarande tycker jag att uttrycket är luddigt och lämnar öppet för var och en att tolka det litet som man själv vill.

Hans-Inge säger bl.a. att politikerna i Vännäs kommun har fattat beslut om (?) att en åldring skall bo kvar hemma så länge han eller hon själv vill. Vilken föreställning hade man när det beslutet togs om den enskildes otvetydiga rätt bestämma detta själv? Felaktig måste den ha varit, när man inbillade sig att ett sådant beslut behövs.

Beslut med den innebörden indikerar att politikerna tydligen helt felaktigt inbillar sig, att man utan ett sådant beslut skulle ha rätt att tvångsinta de gamla till särskilt boende. Beslutet skulle kunna jämföras med ett beslut om förbud mot att köra rattfull i Vännäs! Laglig rätt för båda dessa saker saknas och några kommunala beslut behövs därför inte.

Till politikernas överflödiga beslut om det förbud mot tvångsintagning som alltså redan finns genom befintlig lagstiftning läggs så följande brasklapp:

"... så länge vi som kommun kan garantera brukarens omvårdnad och medicinska säkerhet."

Det måste betyda, att politikerna nog tycker att den gamle själv måste få avgöra, om och när det inte längre är möjligt för vederbörande att bo kvar hemma. Men samtidigt menar man också att andra utifrån den gamles hälsotillstånd skall avgöra när boendet hemma inte längre är möjligt. Dessa två ståndpunkter går inte ihop.

Och vad menar du, Hans-Inge, med att  "vi som kommun kan garantera brukarens omvårdnad och medicinska säkerhet?"

Det måste väl tolkas som ett besked om att den enskildes rätt att bo kvar hemma upphör samma stund som kommunen genom sina tjänstemän menar att de inte längre kan garantera brukarens omvårdnad och medicinska säkerhet?

Och är det förresten kommunen som skall garantera den medicinska säkerheten för den som bor i s.k. eget boende? Jag utgår från det ansvaret fortfarande är landstingets.

Ett fortsatt avändande av uttrycket "få bo kvar i hemmet så länge som möjligt" borde enligt min mening inte alls användas, eftersom det är så oklart vad man menar med det.

KD:s främste företrädare i Vännäs, Hans-Inge Smetana, använder i dag ett uttryck i sitt blogginlägg, som han borde precisera, så att det blir begripligt.

Jag citerar:
"Detta har varit en bra insats då vi har som politisk ambition att vi ska bo hemma så länge som möjligt o så länge man själv vill."

Jag antar att du med ditt första "vi" avser dina partimedlemmar och med ditt andra "vi" avser våra gamla som är i behov av vård och tillsyn.

Min fråga är nu till dig är, vad du egentligen menar med "så länge som möjligt". Vad är det som sätter stopp för den gamles kvarboende i sitt ursprungliga hem, menar du? Handlar bara om att landstinget inte längre är med i kvällspatrullen?

Eller är det inte möjligt längre, när anhöriga, hemtjänstpersonal och grannar anser att har blivit omöjligt? Finns det en ekonomisk gräns, när kommunen inte längre kan utöka hemtjänsten hos den gamle? Var går i så fall den gränsen?

En massa frågor blev det, men alla som använder uttrycket "så länge som möjligt" måste väl kunna svara på frågorna. Annars blir ju uttrycket totalt värdelöst och övergår till att bli en av många politiska och intetsägande slagord.

Den sedan tidigare dåliga vägen genom Brån har sakta försämrats, sedan den fick ta över E12:s tunga trafik. Men i dag har vägverket varit ut och lagat de sämsta ställena

Området med svackan på bilden är nu lika jämn som den bästa landningsbana. Andra skador har också lagats.

En inneboende strävan att vara hjälpsam - även oombedd - skapar vissa problem för mig.

Ofta möter jag bilar med ena stråkastaren mörk eller med enbart ett svagt parkeringsljus som lyser. Jag vet att det inte alltid är så lätt att upptäcka sådant själv, särskilt om man mest kör på gator och vägar med vägbelysning. Väldigt sällsynt är det också att man möter sin egen bil.

Men hur sjutton gör man, om man vill uppmärksamma föraren i den enögda bilen om att en strålkastare inte lyser som de skall?

Finns det något annan att göra än att ge honom eller henne ett kort blink med ens eget helljus? Att strunta helt i det hela är ju förstås också ett alternativ.

Kanske skall man bara hjälpa sig själv genom kolla sina egna strålkastare då och då och sedan strunta i andra. Tänkte just på ett användbart talesätt, som dessvärre innehåller ett ord som står för den aktivitet man ägnar sig åt, när man befriar sitt system från de fekalier den vill bli av med. Sådana ord är väl förbjudna här?

Jag har en stark lust att "tycka till" om det som skrivits om Bodström och hans riksdagsmannaarvode. Det är svårt att i ord klä den indignation jag känner, men jag kan ändå inte låta bli att tycka något i alla fall.

Ingressen kan missförstås. Det är inte det som skrivits om honom gjort mig indignerad utan naturligtvis är det de fakta om hans inkomster och frånvaro i riksdagen som lämnats i TV och senare även i tidningar.

En första fråga jag undrar över är vilken av hans inkomster som är att betrakta som extraknäck. Normalt menar man väl med extraknäck den inkomst man har ovanpå sin normala "anställning". Men vilken är egentligen hans huvudinkomstkälla? Är det hans författarskap och hans arbete som advokat eller är det riksdagsmannauppdraget?

Är verkligen inte riksdagsmannauppdraget en heltidssyssla, som han uppenbarligen har skolkat från för att hinna med annat som tydligen varit mer välbetalt än uppdraget i riksdagen?

Det mest obehagliga i den här affären är, tycker jag, är att man så lätt får för sig att hans beteende också gäller andra riksdagsledamöter. Jag menar inte att det skulle vara en ursäkt för hans del. Det känns bara så svårt att helt befria sig från den misstanken. Därmed drabbas även andra och hederliga ledamöter.

En annan befogad tanke är förstås den om riksdagsuppdrag som sådana. Gäller det bara att bli invald, för att sedan med bibehållen inkomst kunna jobba med annat?

När sådana här saker avslöjas eller snarare redovisas, innebär det en allvarlig påfrestning för min egen politiska övertygelse. Något direkt avslöjande var det ju inte utan bara en redovisning av offentliga uppgifter.

Kanske är jag otillåtligt dum och blåögd, när står fast vid min uppfattning att jag röstar som jag gör baserat på en tro på partiets grundvärderingar. Jag röstar alltså inte på enskilda individer i partiet. Jag byter därför inte parti när jag inser att vissa av partiets företrädare inte är värdiga företrädare för "mitt" parti.

Bodsröm är det definitivt inte.

För övrigt tycker jag inte att han är snygg heller, som en bloggkamrat från Vännäsby ibland litet skämtsamt - och omotiverat - brukar framhålla.

Jag läste just nu ett blogginlägg från en vindelbo som för säkerhets märkt sin blogg med (M).

Han skriver bl.a. så här:

" avdankande moderathatande chefsekonomer har jag också hemskt svårt för så dessa ska inte förväntas sig några svar i någon större utsträckning de heller."

Jag undrar just vem han syftar på och också vad han menar med ordet "avdankaNde".

Bloggen går att använda till olika saker. Det har jag nu erfarit, sedan en hjälpsam medbloggare hört av sig och erbjudit oss filmen Den siste kejsaren.

Det behöver alltså inte bara vara djupsinniga eller ens ytliga och roliga inlägg här i VK-bloggen. Även så banala ting som att efterlysa en gammal film går alldeles utmärkt.

Tack än gång för hjälpen bäste medbloggare. Nu är det bara att dammtorka den gamla, vilande VHS-spelaren och koppla den till den betydligt modernare TV:n. Sedan blir det ett par timmars spanande efter miljöer i Kina som vi känner igen från vår resan.

Så klart att vi också skall ägna själva handlingen högsta uppmärksamhet.

I afton fick vi helt plötsligt för oss, att vi skall försöka hyra filem "Den siste kejsaren". Dessvärre finns den inte på Vännäs tämligen välsorterade videbutik.

Det är väl ingen i närheten som möjligen har den liggande i sina gömmor och kan sälja eller låna oss den? Filmen är från 1987 och handlar om Kinas siste kejsare, som bara var tre år när han blev kejsare.

När jag läser inlägg från den lyckliga och nyblivna mormodern från Sörfors, poppar ett fönster upp och vill att jag skall logga in på Twitter.

Förklara detta för mig mormor eller kanske någon annan vill göra det. Jag är inte med i Twitter.

I mitt förra inlägg nämnde jag att två anmärkningsvärda händelser inträffade under O'grejdi Nuas spelning på bokcaféet på Pilgatan. Helt oväntat fick jag veta att en av bandmedlemmarna var "släkt" med några gamla bekanta som jag har.

En kvinna i publiken kallade på mig och undrade om det inte var "Kalle". Hon kände igen mig och jag givetvis även henne. Vi bodde grannar i Vännäsby ett antal år och våra söner var ibland hos henne och hennes familj. Hon får ursäkta men jag minns särskilt att mina söner tyckte att hennes man alltid var så snäll med dem.

Hon hade också barn, som måste vara yngre än mina. Ett av dessa barn visar sig nu vara sambo med Eric i O´Grejdi Nua. Honom har jag känt i ett år nu utan att ha en aning om detta förhållande. Vad nu det skulle ha gjort för skillnad, kan man förstås fråga sig.

Hur som helt är jag så barnsligt förtjust i den här sortens sammanträffande, som för mig bara bevisar att "världen är bra liten ändå". Bara den här vetskapen får mig att känna mig mer bekant med Eric än tidigare, konstigt nog.

I går spelade O'Grejdi Nua på Bokcafé Pilgatan och hade där en bejublad föreställning enligt inte bara mig utan också enligt den övriga publiken.

Men för mig var närvaron mycket trevligt utifrån en annan aspekt. Två speciella sker inträffade nämligen. Här berättar jag om den ena.

I fikakön upptäckte jag en man i min ålder, som jag direkt kände igen som en klasskompis från tiden på Umeå Allmänna Läroverk. Det var inte vem som helst av mina klasskompisar utan en av dem som jag minns som en av mina bästa. Trots hans idrottsintresse, något som jag saknade även på den tiden, upplevde jag honom som en kompis med vilken jag trivdes så väl.

Sedan jag fångat hans uppmärksamhet, sa jag något i stil med: "Om du känner igen mig, bjuder jag dig på fika". Det gjorde han otroligt nog direkt - både för- och efternamn, och det gjorde mig så paff att jag faktiskt glömde mitt generösa erbjudande om fikat.

Efter bara en 5-10 minuters samtal kände jag direkt att han skulle ha kunnat vara min kompis även i dag, trots att våra liv har varit så pass olika. Han är en framgångsrik och ambitiös akademiker och jag en person som av olika skäl inte ens tog studentexamen. I grunden tror jag ändå att han är samma reko kille som den jag lärde känna på läroverkstiden.

Jag hade gärna pratat en längre stund med honom, men omständigheterna som rådde gjorde inte detta möjligt. Sedan skäms jag över min underlåtenhet att inte hälsa på hans fru, som också var där. Jag skyller detta på att jag i trängseln inte kunde gå fram till henne och hälsa.

Efter att ha lyckats nå en hyfsad  ranking i mitt kära Betapetspel, förlorar jag nu i stort set varje match och dalar så också i ranking.

Det får mig att undra hur stor del av detta spel det är som bara är ren tur och hur stor del som är ren tur.

Jag kan väl inte ha blivit sämre efter alla de spel jag hittills har spelat?

Jag brukar vanligtvis skryta över våra sjuvårdsinrättningar. Följande berättelse visar dock att de kunde vara ännu bättre.

En gammal dam insjuknar akut i sitt boende på ett sjukhem. Anhöriga saknas och sjukhemmets personella resurser räcker inte till för att låta någon följa med henne till sjukhuset.

Efter ett par dagar kommer hon hem, men då utan sina kläder men i stället kädd i en landstingsskjorta. Försök har gjorts på de avdelningar där damen vårdades att återfå kläderna, men de kan inte hittas där. Så vitt jag vet gjordes inga försök från den utskrivande avdelningen att kontakta sjukhemmet eller den gamla damens gode man för att därifrån få nya kläder.

Den aktuella gamla kvinnan var på grund av sin kroniska sjukdom ej i stånd att hålla reda på sin kläder utan den uppgiften åvilade självfallen den personal som klädde av henne i samband med inläggningen.

Ärendet har nu lämnats till Patientnämnden och vad som händer där kommer jag att informera om i kommande blogginlägg.

I alla år har jag ställt mig frågande till politiker som med adress direkt till de äldre lovar dem ett fortsatt boende "så länge som möjligt" i den invanda miljön. Begreppet "så länge som möjligt" låter så tryggt och fint, om man inte närmare funderar över dess mycket inexakta innebörd.

Av egen erfarenhet vet jag att väldigt många äldre har svårt att lämna sitt vanliga boende, sin lägenhet eller sitt hus, för att flytta till s.k. särskilt boende. De föredrar att leva vidare med det som omgivningen ser som brister i det boendet och vägrar därför att flytta till ålderdomshemmet eller liknande.

Länge har olika politiska företrädare siktat in sig på den gruppen äldre och högtidligen lovat att de skall få bo kvar i det ordinarie boendet "så länge som möjligt". I vart fall har de med det betydligt vagare uttryckssättet sagt att de skall "arbeta för att det skall vara möjligt".

Men alla som funderar litet längre på vad som "så länge som möjligt" egentligen står för inser lätt att det egentligen inte säger något alls. Det borde förstås betyda ett boende i hemmet fram till dödsdagen.

För det första vem är det som avgör att när det inte är möjligt längre att bo kvar i det gamla hemmet? Är det den gamle själv och hans oroliga anhöriga eller är det socialtjänsten?

Som vanligt är detta en ekonomisk fråga för kommunen och landstinget. Det är alltså där som beslutet ytterst tas om gränsen mellan det möjliga och omöjliga har överskridits. Det görs självfallet utan inblandning från de politiker som "lovat" att den gamla skall få fortsätta att bo i sitt hem.

Egentligen skulle det kunna vara möjligt att sköta den som verkligen vill bo kvar hemma så länga han lever. Det enda som sätter käppar i hjulet för det är den ekonomiska verkligeheten.

Tänkande och ärliga politiker, som det faktiskt gott om, borde framgent ändra sitt löfte till de äldre och bara lova dem att få bo kvar hemma "så länge det är ekonomiskt möjligt.

Det sägs att man saknar kon först när båset är tomt. Det talesättet gäller även för mig  när inte internet funkar som det skall.

Ett för ovanligt fel inträffade sent i går kväll. Då kom jag inte åt min e-postserver. Vissa adresser på webben var inte heller åtkomliga. Felet kvarstår i dag.

Det är nästan skrämmande hur beroende jag gjort mig av internet. Det beroeendet är jag förstås långt ifrån ensam om.

Hur skall jag klara mig i dag utan e-post och utan möjlighet att ta del av kommunens webbplats? Andra adresser når jag heller inte meadn andra fungerar alldeles perfekt.

Frustrerande är det också att inte begripa, varför vissa adresser fungerar och andra inte. Kanske någon "därute" kan förklara det mysteriet för mig. Tack på förhand!

Ibland undrar jag hur orkar med allt. Den här veckan är särskilt fylld av aktiviteter.

I söndags var det fotografering på Gammlia för ett skivomslag till en skiva där hon skall vara med och sjunga. I går kväll, måndag, var det övning med O'grejdi Nua. I kväll är det övning inför skivinspelningen.

I morgon, onsdag, arbetar hon kväll och på torsdag är det övning igen, men den här gången med Umebygdens folkmusikgille. På fredag får hon vecakans första frikväll. På lördag spelar O'Grejdi Nua irländskt på Bokcafé Pilgatan.

Nu hänger jag ju själv med på allt, men att jag orkar beror förstås på att jag ju har hela dagar att vila på. Hon jobbar heltid.

Om jag klagar... nej inte alls. Hon hinner och orkar dessutom ta mycket väl hand om mig också!

Jag hade just börjat min promenad. Klockan var 9.20. Vid vägen stod en ung man och väntade på bussen.

Inom några minuter mötte jag en buss och direkt bakom den kom ytterligare en buss. Jag vände mig då om för att se, vilken av bussarna det var som skulle stanna.

Döm av min förvåning, när ingen av dem gjorde det. Efter en kort väntan på en eventuell buss nummer tre såg jag att den unge mannen, antagligen på väg till skolan, gav upp och gick hem.

Det räcker tydligen inte bara med att det är många bussar som passerar, när ingen av dem tar upp de väntande passagerarna.

Så var då min cykel upphängd på en krok i garaget. Peggys cykel liksom gräsklipparen är också undanställda och garagegolvet är fritt för byte till vinterhjul.

"Byte av vinterhjul" förresten är det sätt jag väljer att uttrycka det på. De allra flesta byter bara till vinterdäck, som enligt min mening är ett inte så helt korrekt sätt att uttrycka det. Jag tvivlar nämligen starkt på att dessa människor kränger av sina sommardäck från fälgarna och sedan sätter på vinterdäcken.

Att ställa undan cyklarna på hösten är f.ö. för mig en lika "deprimerande" handling som att byta till vinterhjul. Nu vet jag att motionen några månader framöver kommer att utgöras av de för stortån mindre lämpade promenaderna.

Stortån känns f.ö. ovanligt bra nu efter den långa promenaden. Kanske håller den på att tillfriskna.

Fr.o.m. i morgon har jag att välja mellan besväret att öppna garagedörren och köra in bilen och besväret att varje morgon skrapa is från bilrutorna. Än hoppas jag förresten på dagar med plusgrader.

Att lyssna till olika signaler från sin kropp har vi lärt oss att vi skall göra. Det är dock inte alltid så lätt, har jag funnit.

Av olika anledningar tycker jag om att ta en långpromenad på förmiddagen. En av anledningarna är helt enkelt att jag har litet tid över varje dag som måste förbrukas på någonting annat än bara stillasittande inomhus. Sedan lär det ju också vara nyttigt med motion.

Men så var detta med kroppens och dess olika signaler. Jag "hör" dem men har så himla svårt att lyssna till dem, d.v.s. rätta mig efter dem.

Kanske borde jag lyssna bättre. En så banal plåga som en ömmande stortå känns dock inte viktig nog som anledning att avstå från promenaden. Om jag åtminstione visste, vad det är i tån som inte är som det ska, skulle jag kanske ändå välja vila. Podager har jag uteslutit, dock utan provtagning. Nageltrång är det inte heller. Jag tror att det helt enkelt rör sig om ett rent hårdvarufel efter en mindre olycka för några år sedan.

Jag struntar i tån även i dag och tar snart en promenad. Efter ett par kilometer känns det som om endorfinet gjort sitt och det onda känns inte längre.

"Ring P1" kommer som vanligt att underhålla mig under promenaden.

Spännande i morgon blir det. när Peggy m.fl. skall fotograferas för ett skivomslag.

Jag skall naturligtvis vara med också - om än inte på bild. Det skall bli kul att se hur en proffsfotograf arbetar. Jag behöver inte så mycket för att bli intresserad.

I dag fick vi ett e-brev vidarebefordrat från en god vän i Michigan. Hon har en gång registrerat sig på Obamas webbplats som en av hans supportrar.

Så vitt jag förstår har han nu med egna ord berättat för sina supportrar hur han ser på det fredspris som han tilldelats. Så här skriver han:

"Nancy --

This morning, Michelle and I awoke to some surprising and humbling news. At 6 a.m., we received word that I'd been awarded the Nobel Peace Prize for 2009.

To be honest, I do not feel that I deserve to be in the company of so many of the transformative figures who've been honored by this prize -- men and women who've inspired me and inspired the entire world through their courageous pursuit of peace.

But I also know that throughout history the Nobel Peace Prize has not just been used to honor specific achievement; it's also been used as a means to give momentum to a set of causes.

That is why I've said that I will accept this award as a call to action, a call for all nations and all peoples to confront the common challenges of the 21st century. These challenges won't all be met during my presidency, or even my lifetime. But I know these challenges can be met so long as it's recognized that they will not be met by one person or one nation alone.

This award -- and the call to action that comes with it -- does not belong simply to me or my administration; it belongs to all people around the world who have fought for justice and for peace. And most of all, it belongs to you, the men and women of America, who have dared to hope and have worked so hard to make our world a little better.

So today we humbly recommit to the important work that we've begun together. I'm grateful that you've stood with me thus far, and I'm honored to continue our vital work in the years to come.

Thank you,

President Barack Obama"

Efter att nu ha varit god man ungefär ett år, har förstås några funderingar kring detta dykt upp.

Först vill jag säga att jag trivs med de uppdrag jag har fått. Det beror främst på att jag som en förbrukad kraft på arbetsmarknaden i och med dessa uppdrag ändå känner att jag kan göra nytta. Uppdragen har också känts lätta att handha tack vare det fina stöd och samarbete jag haft med kommunens överförmyndare.

Många som hör att jag har uppdrag som god man har svårt att dölja sin nyfikenhet över den ekonomiska delen av saken. De frågar därför hur mycket jag tjänar på dem. Alla ser inte ut att tro mig, när måste medge att jag ännu inte riktigt vet, vilka regler det är som gäller. Det av den enkla anledningen att jag ju inte tagit uppdragen med syftet att tjäna pengar utan bara av ett intresse få göra nytta för dem som behöver god man.

Det enda jag säkert vet är att direkta kostnader som jag haft blir ersatta antingen av kommunen eller av huvudmannen, d.v.s. den som har god man. När det gäller ersättningen för själva arbetsinsatsen tror jag att den till en del bygger på överförmyndarens bedömning från fall till fall av uppdragets komplicitet.

Att vissa uppdrag kan vara tämligen komplicerade har jag märkt. Utbildning för mig som ny god man har jag därför känt att jag då och skulle ha behövt.

Äntligen har en inbjudan till en sådan utbildning kommit. I kväll kommer den att hållas i Umeå tillsammans med andra kommuners gode män. Jättebra tycker jag, men...

Nu känns det ändå som om ekonomin i sammanhanget betyder något även för mig. Vi inbjuds till 3½ timmes utbildning på kvällstid. "Ersättning" för den tiden kommer att vara kaffe/te och smörgås. Resersättning betalas. Kommer man inte trots att man anmält sig debiteras man 200 kronor.

Jag skulle vilja veta vilka andra kommunala förtroendemän, med vilka detta uppdrag kan jämföras, som gladeligen skulle ställa upp på dessa villkor.

Ändå - jag ställer gladeligen upp på denna mycket efterlängtade utbildning. Men jag tycker, som framgår av detta inlägg, att värdet av att ha kunniga gode män borde vara något som samhället borde vara beredd att också betala för. Detta inte minst mot bakgrund av man ibland läser om gode män, som omedvetet (kanske även medvetet) begår allvarliga fel i sin roll som gode män.

Snart skall jag hämta en av mina sonsöner på flyget. En trevlig och spännande dag med honom har jag framför mig.

Men... såklart jag undrar litet vad vi skall hitta på att göra, så att inte dagen blir alltför tråkig för honom tillsammans med farfar.

Ingenting särskilt är planerat. Dagens aktiviteter får bli vad de blir. Den kommer i vart fall helt att styras ev den lille Alvin. Farfar kommer att hänga med på "allt", möjligen utom att prova isens bärighet på älven.

En hel dag alldeles ensam och här sitter jag nu och väntar på att Peggy skall komma hem från jobbet.

I kväll behöver jag inte hämta henne i Vännäsby, så vitt jag förstår. Den buss som hon vanligen brukar komma med, när hon arbetar kvällsskiftet, gick genom Vännäsby. Men i kväll torde den väl komma här förbi.

Inget ont har också något gott med sig. Det stämmer för mig i kväll.

Jag tror ändå att jag väntar med kvällsfikat.  Ett sådant måste vi ha, så att vi då får tid att summera vår dag för varandra. Vem vet, kanske måste jag hämta henne på brattbysidan av den försvagade bron.

Information till alla dem som med spänning följer följetongen om den krånglande skrivare. Om jag skall vara ärlig, så finns det också flera som läser min inlägg men med undantag av tjatet om skrivaren.

Hur som helst, så ser det ut så här nu:

Skrivaren anlände till Brétigny sur Orge i i Frankrike den 6 oktober och togs där emot av Amal i receptionen. Enligt Pixmania skulle den skickas till Paris, men nu är den alla fall i Brétigny sur Orge, en litet stad med dryga 22 000 invånare. Det är bara att hoppas att det var dit den skulle!

Är det inte otroligt detta att man så lätt kan följa ett pakets väg till adressaten?

Som de flesta redan vet och som vi i Brån också har märkt, går nu en del av den tunga trafiken från en Europaväg längs den sedan tidigare tämligen dåliga Brånsvägen.

På en promenad i går möttes jag en fullastad timmerbil. Mötet skedde precis där vägen sedan länge har en tämligen djup svacka. Timmerbilen föreföll köra aningen fortare än de tillåtna 50 km per timme som gäller just där.

När hjulen närmast vägkanten gick ner i svackan samtidg som hjulen in mot vägmitten var betydligt högre, svajade lasten oroväckande. Antagligen oroade jag mig i onödan. Fjädring och stötdämpare är förmodligen dimensionerade för att tåla ojämnheter i vägbanan och förhindra hela lasset att välta.

I dag mätte jag djupet på svackan och det visade vara ca 11 cm. Möjligen kan man anta att några veckors tung trafik kommer att göra den ännu djupare.

Jag förstår nu att det jag skrev om broskadan kan missförstås. Det gör jag när jag läser Jan Nilssons mera sympatiska inlägg i frågan.

Det är mig dock helt främmande att skylla det som hänt på någon enskild arbetare. Jag är nämligen av den gamla uppfattningen, att den eller de som är ytterst ansvarig för ett jobb måste se till att den eller de som utför själva jobbet har fått riktiga instruktioner.

Den som höll i rondellen, eller vad han nu använde för redskap, är mindre skyldig än den som fanns på plats i egenskap av arbetsledare. Han i sin tur borde ha fått klara instruktioner "uppifrån".

Nu måste man väl ställa sig frågan vad som egentligen händer längs E-12an. Först sjäva vägbygget och nu bron.

Jag vet inte om brojobbet görs av Vägverkets folk eller av inhyrda entrepenörer. Hur som helst med det, så tycks det vara en generande brist på kunnande och planering hos dem som gör jobbet.

Som jag förstått har man helt enkelt sågat sig ner genom viktig armering för att lättare kunna ta bort den gamla beläggningen. Man funderade tydligen inte först över om detta skulle minska bärigheten på bron.

Utan att veta ett dyft om hur en bro som den här är konstruerad, är deras förbiseende för mig mycket svårt att förstå.

Körbanan var sliten; Ingen tvekan om det. Men bron kunde ändå bära tung trafik. Den kan den inte nu sedan halva körbanan "lagats". Det hela påminner mig om något som Peggy brukar säga, när jag tänker ge mig på att laga saker som ändå fungerar hjälpligt, nämligen...

"If it ain't broken, don't fix it!"

När det nu blev som det blev, hade detta kanske varit ett bra råd att ge Vägverket innan de gav sig på det dåligt genomtänkta projektet.

Nu får vi all tung trafik mot Umeå längs Brånsvägen. Nackdelen med det uppvägs inte av den omständigheten att alla bussar som Peggy åker med till jobbet nu kommer att passera vårt hus. Jag behöver alltså inte längre skjutsa henne till eller hämta henne i Vännäsby.

Jag undrar just om inte också detta skall tillskrivas min allteftersom ökande ålder. Allt förefaller mig så himla dyrt nuförtiden.

Under min power walk i dag när jag tacksamt kan notera att halvannan timmes snabb promenad inte ens gör mig andfådd, väcks en tanke av lathet i min hjärna. Några isfläckar på vägen påminner mig om att det snart är dags att byta till vinterhjul.

Styrd av den tanken kliver jag in på Gummiverkstaden. Två frågor hade jag. Den ena om vad lagen säger om datum för vinterhjul på och den andra om vad det skulle kosta att låta dem skifta däcken åt mig.

Jag försökte så gott jag kunde att inte se alltför chockad ut när jag fick höra priset. Hela 350 kronor vill man ha för ett jobb som för dem torde ta uppskattningsvis 20-30 minuter!

I och med den uppgiften inser jag att jag hur lätt jag kan minst samma summa skattefritt t.o.m. för mindre än en timmes jobb hemma i garaget.

Det är väl det värsta man råka ut för? När man vill väldigt starkt men inte kan, menar jag.

Just nu känns lusten så stor, men på grund bristande stimulans, kan jag bara inte. I stället för att prestera något bra, blir det bara detta konstiga inlägg. Jag skulle alltså helst vilja skriva ett riktigt smart och tankeväckande inlägg.

Kanske kan detta åtminstone locka fram en kommentar från en av mina flitigaste kommentatorer.

Härmed meddelas att jag nu byter till en annan betydligt större skärm, där man snart visar Parlamentet. Ring inte och stör mig de närmaste 40 minuterna, please!

O'Grejdi Nua in action

Jag borde ju inte klaga. Deltar man mer än en gång i något som man inte direkt gillar, får man ju skylla sig själv.

Fortfarande kan jag inte förstå att det kan vara så uppskattat av så många att tillbringa timmar i pubmiljö. Att man trivs där går dock inte att ta miste på. Alla är glada och upprymda och alltefter som timmarna går blir männen och kvinnorna mer och mer intresserade av det motsatta könet.

Det ser ut som om folk faktiskt pratar med varandra men om de också hör vad som sägs är förstås en annan sak. Den höga ljudnivån måste göra det mycket svårt. Valet av samtalsämnen torde därför vara av det ytliga slaget.

Dessbättre kunde jag i alla fall lyssna på bandet som spelade. Särskilt intresserad var jag förstås av den del av musiken som kom från min fru. Trots den stundom mycket högljudda publiken hade ljudkillen lyckats väl med att lagomt låta musiken "överrösta" ljuden från den.

Jag frågade förresten efter något alkoholfritt att dricka och uppfattade svaret som ett nej. Jag köpte då den lättöl, som kvinnan i baren föreslog. När jag då frågade om den var alkoholfri, såg jag på hennes min att hon direkt hade klassat mig som klart mindre begåvad. Senare såg jag att där fanns ett antal alkoholfria alternativ, precis som det ju skall vara överallt där man har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker.

Nästa tillfälle för mig att "njuta" av pubmiljön samt lyssna live till O'Grejdi Nua blir på Lottas krog den 30 oktober klockan halv fem. Jag måste ju inte göra det, men troligen blir det svårt att avstå ändå.

Jag kommer just från Konsum I Vännäsby, där jag bl.a. skulle köpa en citron. Jag hittade inga sådana och fick därför be kassörskan om hjälp.

Något generad blev jag förstås, när hon pekade ut en kartong fylld med citroner mitt bland alla andra frukter.

Genast erinrade jag något som mor ofta sa till oss barn, nämligen "vårsch ger och vårsch ger... ingenting hittar ni själva". I stället för att söka var det ju så mycket lättare att fråga mamma, var saker och ting låg.

Tills sist fick Peggy kontakt med sin dotter i Michigan. Det visade sig då att vi kanske beroende på närheten till Irak var bättre informerade än vad hon var borta i USA.

Den nyhet som hon var så angelägen att berätta om, nämligen att en del hennes brors enhet hade bskjutits av granater, redan var känd här i Brån. Ingenting nytt hade alltså hänt. Men illa nog var det förstås med de människoliv som hade spillts i efterdyningarna av detta vansinniga krig. En amerikan och ett par-tre irakier dog.

Oro kan kan vara av olika slag. Ytterst har den ändå samma kärleksfulla bakgrund, när det gäller ens egna barn.

Peggy har nåtts av oroande nyheter från Irak, där hennes "barn", sonen Mike 28 nu är inne på sin sista månad. Hans grupp har beskjutits med granater och enligt första beskedet blev en av hans bekanta dödad. Nu har Peggys dotter via nätet bett mamma ringa så snart som möjligt. Peggys får dock ingen kontakt vare sig med telefon, e-post eller facebook.

Jag å min tur, som har min "lillpojk'" (41) på besök hos en kompis i Norrköping blev tvungen ringa honom för att höra att inget illa hade hänt honom under hans och kompisens pubrunda i går kväll.

Allt var OK med honom, men än får vi båda oroa oss över Mike tills dess vi får besked om vad som eventuellt har hänt honom eller hans grupp.

På Agnsjöns camping bjuds både på öl och irländsk musik i kväll. Kom dit och lyssna på det irländska bandet O'Grejdi Nua.

Bandet består av Per Lundholm, som kanske är mest känd som en av de aktiva i Holmöns visfestival och som en utmärkt trubadur. Han arbetar som laboratorieassistent på Umeå Universitet. I det här bandet sjunger han som en äkta irländare samt spelar gitarr.

Eric Anderberg, kurator på Dragonskolan, spelar företrädesvis på sin kajun men även på mandolin. Han sjunger också ibland.

Peggy Sjöström, den ende av de tre med dubbelt medborgarskap - amerikanskt och svenskt - sjunger samt spelar irländsk penny whistle, tvärflöjt och på det ovanliga 64-strängade instrumentet hammered dulcimer. Hon arbetar som undersköterska på Norrlands Universitetssjukhus.

Och jag, som lägger upp detta, kommer att få uppleva ännu en "efterlängtad" pubkväll.

En vanlig bild i stadstrafiken - även om detta var ute på landsbygden nära Yangshou i södra Kina.

Han hade åtminstone hjälm, men var i övrigt inte klädd som våra motorcyklister.

Dagarna för litet drygt ett år sedan, när min tid som pensionär började, var nästan alla nästan tröstlöst tråkiga. Så småningsom kom jag över den känslan och lyckades fylla mina dagar med såväl meningsfyllda uppgifter som enbart underhållande.

I dag känns det om jag fått ett återfall av dessa dagars tristess. Det som behöver göras utomhus är redan avklarat. Två dagar med långa promenader har orsakat obehag från en stortå. Godemansuppgifterna är inne i en period, när det inte är så mycket att göra med dem heller.

Motorcykeln är för länge sedan undanställd och avregistrerad. Städning inomhus kan vänta några dagar till. Senioruthyrning AB i Umeå vill fortfarande inte nyttja mina tjänster.

Ute är marken vit av rimfrost. Himlen ser ut att lova solsken. Kanske klär jag mig för en sista cykeltur, innan det blir dags att ställa undan cyklarna inför vintern.

Så vad sjutton skall jag annars ta mig till? Några matcher Betapet blir det förstås. En tur till affär'n blir det också för inköp av diverse dagligvaror.

Att tycka synd om sig själv är ingen bra utgångspunkt inför en ny dag. Även om jag just nu litet otacksamt gör det, så inser jag mycket väl att jag sannerligen inte bör göra det. Allt det goda i mitt liv övertrumfar tristessen som jag känner i dag.

Det känns som om jag behövde skriva detta, för att komma till just den slutsatsen. Dagboksanteckningar var ju f.ö. också något som VK angav som syfte med det bloggutrymme som man erbjöd.

Med denna märkliga maskin kunde den av silkestråd inlindade silkesfjärilskokongerna lindas på spolarna på den övre delen av bilden.

Min son som jobbar i Stockholm gav mig en första rapport om ett nytt stort rån I Stockholm.

På en marknad hittade jag ett mynt, som jag köpte mest för kul skull, men guiden antydde att det nog var värt mer än vad jag betalade för det.

Är det någon som läser detta som kan ge ett tips om vart jag kan vända mig med myntet, för att få det värderat?

Mannen på myntet är en generalsperson. Myntet är tämligen säkert av silver och härstammar från Qingdynastin, d.v.s. den dynasti som störtade Mingdynastin. Myntet väger 17 g.

Under min långpromenad i dag hörde jag på radion om den gamla kvinnan som får 50 öre per månad i äldrestöd från Försäkringskassan.

Och inte bara detta låga belopp utan hon fick dessutom summan utbetald varannan månad men då förstås hela en (!) krona.

Det är förstås frestande att skylla även detta på regeringen, eftersom den ju ytterst är ansvarig för Försäkringskassans regelverk. Jag gör det dock inte, eftersom tröskeleffekter ju förekommer i alla sammanhang.

Den stora staden Beijing ståtade med mängder av moderna byggnader, som alla såg ut att vara mindre är ca 10 år gamla.

Deras utformning var mycket fantasifulla och enorma ytor var glasade och färggranna i kvällsbelysning. Vad som är fult i detta sammanhang är förstås något som var och en måste avgöra. Vissa hus var verkligen fula i m ina ögon.

Bilden tog jag en kvälll, när vi uppmärksammade några fönsterputsare på insidan av en med rött ljus belyst glasfasad.

Märkligt nog såg de mig nere på gatan och ställde sedan upp sig för ett gruppfoto och vinkade livligt åt oss. En av dem hann inte fram till gruppen i tid, men hon är på väg dit som synes.

De färggranna pelarna, en för var och en av Kinas 23 provinser, hade rests på Himmelska fridens torg inför dagen 60-årsfirande

Få torde ha undgått det faktum att jag varit i Kina och att jag storligen gillade det mesta av vad jag upplevde där. Men efter att ha läst dagens VK, undrar jag om jag i stället borde skämmas, som fann glädje att vara i ett kommuniststyrt land med en sådan blodig historia.

Helt omedveten om Kinas historia var jag förstås inte. Men att trivas där som turist borde jag kanske inte ha gjort. Den tanken väcks, sedan jag läst Henry Guos artikel i dagens VK. Han radar upp en mängd händelser och fakta av nästan uteslutande negativ karaktär.

Han tycker dessutom att det faktum "... att regimen förändrats på ett positivt sätt under senare år är inget skäl att glömma begångna övergrepp". Det låter nästan som "en gång tjuv alltid tjuv".

Är det verkligen så vi skall tänka inför valet av mål för våra turistresor? I så fall finns det många länder i världen med en historisk bakgrund som vi i dag inte kan acceptera. Naturligtvis bör vi inte glömma begångna övergrepp, men därför inte vara helt blinda inför positiva förändringar i de olika länderna.

I dag firas 60-årsdagen av Folkrepubliken Kina och helt klart är att det regimen som firar och inte de fattiga bönderna ute på landsbygden. Utan att vara alltför väl insatt, så tror jag definitivt att regimen har förändrat saker i positiv riktning i landet som den också har skäl att fira.

Tänk bara på hur världens kapitalister numera kan tjäna grova pengar på att Kina blir alltmer kapitalistiskt. Någonstans är t.o.m. det bra för Kina.

Så kom jag då till sist till slutsatsen att jag inte alls behöver skämmas vare sig för valet av resmål eller för den positiva bild jag fick av Kina och de människor jag på ett eller annat sätt kom i kontakt med där.

Efter tidigare ha varit en som så ofta klagade på den gamla webbportalen, att VK t.o.m. vänligt bad mig gå till någon annan, finns nu skäl att prisa den nya.

Det har tagit en tid att bli van vid den, men nu känns den efter mina önskemål i stort sett helt perfekt.

Egentligen är det fortbarande en sak som jag tycker är mindre bra och det är valet av fontstorlek, där det enligt min mening saknas en logisk uppställning. Om jag inte missförstått VK, så kommer detta eventullt att ändras framöver.