Jag har haft en underbar helg, men ändå har inte så speciell mycket hänt att det är värt att återge i en bloggtext. Litegrann vill jag ändå berätta.

Helgen skiljde sig förstås från den här dagen och de kommande fyra dagarna. Min fru fanns hela tiden inom "räck- och kramhåll". Nu väntar fem dagar i ensamhet.

Den här veckan skiljer sig på ett annat sätt också från förra veckan. Av alla färdigheter min fru besitter, är en förmågan att klippa mitt hår. Det mesta av mitt grånade hår finns nu i sopkassen för vidare transport till Dåvamyran. Jag tror i alla fall att soporna skickas dit.

Spelberoende är något som jag länge hört talas om och som jag förstått är väldigt tungt för den som drabbas av det. Många måste t.o.m. få en särskilt behandling för att bli kvitt sitt beroende.

Precis som en alkoholist inser inte den av spel beroende, hur beroende han eller hon egentligen är. Först när de negativa konsekvenserna av det blir omöjliga att blunda för, inser vederbörande hur illa ställt det är.

Som sagt, länge har jag hört talas om det och nu är jag själv drabbad. Några ekonomiska konsekvenser av beroendet har ännu inte uppstått. Jag har fortfarande kvar både hustru, hus och bil och på banken finns än så länge en och annan krona i säkert förvar.

Den bloggvän som lockade mig in detta spelande behöver inte känna någon skuld, eftersom spelandet fortfarande ger mig stor spänning och glädje. Det gör mig glad och upprymd när jag vinner och arg och deppad, när jag förlorar, något som f.ö. sker alltför ofta.

Än tänker jag inte söka till någon av de spelavvänjningskliniker som jag tror finns. Konsekvensernas av mitt spelande ger min obegränsade fritid en mening och dessutom en hjärngymnastik, som knappast kan vara skadlig.

Trots risken för ett synnerligen svårbotad beroende vill jag därför varmt rekommendera Betapet (www.betapet.se) 

Tänk att jag kunde! Tänk att jag verkligen kunde förlåta Pixmanias och Samsungs eländiga hantering av sina garatiåtaganden!

Det har jag faktiskt gjort nu i och med att jag har köpt en annan skrivare av märket Samsung och gjort det hos Pixmania också. Ok då... jag hade ju inget annat val än att uttnyttja krediteringen hos Pixmania, men ändå. Jag fick ju mina pengar tillbaks av dem trots allt.

Samsung är nog inte ett så dåligt märke ändå. Vi får väl se och eftersom jag enligt många nog har fått skrivarproblematiken på hjärnar torde jag väl återkomma i ämnet.

En sak har jag i alla lärt sig att man kanske oftare borde tänka på talesättet "Skam den som ger sig".

Trots jämförelsevis få besök det sista dygnet befinner jag mig ändå på 12:e plats man det mest lästa blogginläggen i dag.

Det är mycket jag inte förstår. Tills vidare gör jag som så många andra, d.v.s. fortsätter att inte ta statistiken på så stort allvar.

Nu tar jag en promenad och funderar vidare på saken.

Till alla som med största intresse följt den spännande historien om min skrivare - många är det nog inte - vill jag meddela följande.

Skrivaren gick inte att fixa ens i Frankrike, där den varit för "expertutlåtande" sedan i början av oktober.

I dag fick jag besked från Pixmania om att jag nu kan köpa en ny skrivare där, alltså ett besked om ett tillgodohavande med samma belopp som jag en gång för drygt ett år sedan betalade för skrivaren.

Jag som inte hade för avsikt att köpa mer från Pixmania! Nu måste jag ändå göra det. Inte nog med det, den skrivare jag som jag tänker köpa är också av märket Samsung! Inte samma modell som den förra förstås, men ändå en av samma märke.

I dag fick jag ett brev från NUS i min egenskap av god man för den som brevet gällde. Nu vill jag informera om vad som gäller för oss vad gäller tystnadsplikt.

Ända tills den dag, när jag gavs möjlighet att vara med på en utbildning för god män, tog jag för givet att god män omfattas av tystnadsplikt liksom så många andra gör som får inblick i andra människors liv.

På utbildningen fick vi veta, att det inte finns någon formell tystnadsplikt för gode män. Dessbättre hade jag dock från den första dagen som god man utgått från att det gjorde det.

Jag tror att många tror precis som jag trodde förut, nämligen att gode män omfattas av tystnadsplikt. Nog kan man tycka att det märkligt att vi inte gör det. Godemanskapet innebär en djup inblick i huvudmannens allra privataste ting.

Naturligtvis tror jag ju inte att någon god man öppet pratar om sin hudmans privata angelägenheter, bara för att han eller hon inte omfattas av tystnadsplikt.

Tänk så lycklig man ändå är, när man har någon att vänta på, någon som kommer hem varje dag!

Om 20 minuter kommer min kära fru hem och tillvaron känns i och med det mera fulländad - eller vad man nu må säga om ens tillvaro.

Så har då såväl apostlahästarna som bilens hästar gjort vad som förväntades av dem.

Dagens enda stora projekt är avklarat. Bilen står i garaget nyservad och välmående. Apostlahästarna tog mig såväl till som från verkstaden, men förstås i omvänd ordning. Allt känns bra. Riktigt bra blir det förstås först sedan jag tagit en vederkvickande dusch och ett eftermiddagsfika.

Men nu måste jag få ägna en stund åt min käraste lekkamrat. Den är bra att ha, när jag väntar på att få komma fram till folkbokföringen på Skatteverket. Jag hade bara 50 personer före mig, när väntan började.

Så befinner sig då vår bil på verkstaden i Vännäs. På vägen hem tänkte jag på hur lätt det hade varit att få tid för bilen där. Trots att det är en mycket välbesökt verkstad, kunde man ge mig tid med bara några dagars väntan.

Så lätt kan man inte få tid på vårdcentralen. I vart fall skulle det inte gå om det inte rörde sig om ett mera akut behov. Verkstadsbesöket var på intet vis akut.

Vad kan en sådan här skillnad ytterst bero på? Även en jämföresle med en annan vårdinrättning, veterinärstationen, skulle vårdcentralen förlora.

Är svaret möjligen så enkelt att man på ett av dessa ställen betalar huvuddelen av kostnaden via skatten och på de andra två betalar man hel kostnaden direkt via sin egen plånbok?

Det slår mig hur ett litet projekt kan framstå som stort i min nya situation som pensionär.

När jag jobbade i Vännäs var det helt problemfritt att lämna in bilen på verkstaden i Vännäs, som ligger alldeles intill kommunkontoret. I dag har jag ca 8 kilometer dit och har nu att välja mellan en uppfriskande promenad och bussen.

Just nu lutar det åt att använda de s.k. apostlahästarna för hemtransporten med den totala frihet det ger, d.v.s. inga busstider att passa.

Jag skriver detta bara med tanke på hur intressant det måste vara för VK-bloggens läsare.

Nu får jag bara inte glömma reflexvästen, eftersom jag antagligen får gå hem i mörker.

Vi närmar oss nästa val och efter känt mönster friar nu de olika partierna till oss pensionärer.

Utan att vara så där till hundra procent insatt kan jag konstatera att Kristdemokraterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna tänker på oss. I vart har deras frieri till oss nått fram till mig.

Kristdemokraterna vill införa en obligatorisk rättt för alla som vill och är över 85 år att flytta till särskilt boende. Folkpartiet vill införa en garanti som innebär att makar inte skall behöva skiljas bara för att den ena av dem behöver och har rätt till särskilt boende. Socialdemokraterna - tror jag - vill att pensionärer skall beskattas enligt samma beräkningsgrund som de som arbetar.

Men vad vill Centerpartiet göra för pensionärerna? Eller snarare vad vill det partiet utlova för att locka pensionärsröster. Har jag månde missat det, eller ligger det partiet bara ochn lurar på de andra för att senare slå till med ett verkligt saftigt bete i sitt röstfiske? Kanske skulle ett löfte om billig och miljövänlig grön el till alla oss pensionärer bräcka alla andra partier och deras löften?

Det nog inte vara ett så gångbart löfte, åtminstone inte om det kom Maud.

Moderaterna vill fortsätta att sänka skatten för de som arbetar, något som många tror på ett eller annat sätt kommer att drabba många av de välfärdssystem, som pensionärer är mer beroende av än unga i arbete.

NILS JOHANSSON, BALLERINA AUDIO

I går fick jag erfara, hur ens sinnelag kan förändras bara över en dag, d.v.s. hur annorlunda man kan känna sig på morgonen jämfört med på kvällen samma dag.

Bara detta att väckas redan klockan 6.00 en söndag morgon efter några få timmars nattsömn kändes inte helt så bra. Att sedan nästan direkt börja tänka på en lång dag som passiv deltagare i en skivinspelning, tyngde ytterligare.

Det stod mig förstås fritt att stanna hemma, eftersom jag ju inte alls behövdes vid inspelningen. Jag behövdes inte ens som chaufför de sex milen till Bullmark. Den uppgiften hade min fru själv kunnat klara med glans. Det var bara det att jag ju hade bestämt mig för att följa med och inte ens jag själv kan få tjurskallen Kalle att ändra sig, när han väl har bestämt mig.

Inte blev det bättre av att lämna Brån i mörker och så tydligt kunna se att himlen var helt stjärnklar. Termometern visade dessutom på mycket behaglig utetemperatur. Tanken att dagen säkert skulle kunna användas till trevligare saker ute i det fria förstärktes därmed ännu mer.

Dagen visade sig bli utomordentligt trevlig. Ca 13 timmar i inspelningsstudion för den "vettasjuke" och såväl tekniskt som musikmässigt intresserade Karl-Gustav gick otroligt snabbt.

Mycket av det positiva intrycket av dagen har jag Ballerina Audios trevliga och kompetenta "personal", d.v.s. dess ägare Nils Johansson, att tacka för. Han gav mig en alldeles lagomt anpassad information om vad som skedde. Jag ångrar bara att jag inte ställde fler frågor till honom men hoppas samtidigt att mitt frågande inte störde honom i hans arbete alltför mycket.

Det blev alltså en mycket givande dag för mig och även för de olika musikerna, inklusive min fru. På vägen hem regnade det. Att jag sedan körde litet fel och därmed fick köra någon dryg mil längs en spårig och blöt grusväg, förstörde inte på något vis dagen för mig.

Av någon anledning tror många att det skulle utgöra en särskilt lockelse för folk, om man väljer att kalla något för "amerikanskt".

En av Umeås mera kända krogar bjuder in till "Ett riktigt amerikanskt julbord". I annonsen i dagens VK nämns bland några mera typiska svenska saker en enda som skulle kunna vara amerikanskt, nämligen skinkan. Kalkon finns med, men den tillhör inte de mest typiska sakerna på ett amerikanskt julbord.

Men för att ändå få det verka litet mera amerikanskt serverar man "ribs" och alltså inte revbensspjäll.

Är jag ute och cyklar nu, så låt då få veta  det!

Jag läste i Yahoo News om hur det stora landet i väster, "the land of freedom" ser på klädstreck utomhus med energisnålt fladdrande tvätt. Samtidigt påminns jag då om en liten lustig episod under vår första resa till USA.

Ute på landet i Pennsylvania har en Carin Froelich valt att hänga sin tvätt på linor som hon spänt mellan några trän utanför sin bondgård från artonhundratalet. Hon har hela tiden varit medveten om att detta skulle irritera de lokala myndigheterna, som också har bett henne att upphöra med det

Froehlich tillhör ett växande antal människor runt om i Amerika som kämpar för sitt rätt att få torka sin tvätt utomhus. Man gör det med motsånd från olika bostadsföreningar som opponerar sig mot det trots den energisparande nyttan av det.

Det finns inget direkt lag i Pennsylvania som förbjuder folk att hänga tvätt utomhus, men bl.a. trycket från grannar får myndigheterna att kräva att hon skall sluta med det. Grannarna säger bl.a. att det inte vill se hennes underkläder hänga för torkning. Själv påstår hon att hon hänger dessa inomhus.

På vår första resa till USA körde vi bl.a. genom Pennsylvania. Peggy ville att vi skulle få se en glimt av Amisfolket. Plötsligt pekar hon ivrigt mot ett hus och säger: "Titta hur de hänger sin tvätt!" Vi berättade då att det inte alls var så ovanligt i Sverige att hänga tvätt utomhus. Den upplysningen gjorde Peggy tämligen generad inför sin svenska vänner.

slår ingen ihjäl", sägs det. Det talesätter har fått mig att undra litet över resultatet av mitt sätt att jobba.

Just nu pustar jag ut efter en tämligen snabb men ändå enligt egen uppfattning väl utförd städning ca 110 kvm boendeyta. Det har inte skett "sakta" måste jag tillstå, men ändå "väl" vill jag påstå och inte heller har den höga takten slagit mig "ihjäl".

Jag vågar inte tala om, hur länge jag höll på. Gör jag det är risken stor, att de som vet hur städning skall utföras på rätt sätt, kommer att misstänka fusk.

Men vad kan man göra mer än dammtorka, bära ut och skaka mattor, dammsuga och som avslutning vaska golven? Givetvis ingår även att plocka undan diverse saker som ligger här och där och "skräpar". Blir det nödvändigtvis bättre gjort, om man tar längre tid på sig? Jag är inte alls så säker på det.

Jag måste förstås medge, att jag bara dammtorkat horisontella ytor och alltså inte väggar och dörrspeglar. Det kanske en "riktig" hemmafru gör, när hon städar om det nu finns några sådana längre - hemmafruar alltså. Inte heller har jag städat bakom spisen. Det får bli ett senare projekt. Jag har inte heller rensat krukväxter från eventuella vissna blad, eftersom den uppgiften sköter min fru om så perfekt.

Uppenbarligen hade förarna i de bilar vi mötte under promenaden missat mitt förra blogginlägg. Och jag trodde att alla kollade min blogg, innan de ger sig iväg åt Brånshållet till.

Dels körde de tämligen fort och dels gjorde de inget för att undvika att stänka ner oss med smältvatten. Flera av de mötande bilarna höll sig inte ens på sin egen väghalva. Deras högerhjul var ibland en bit in på "vår" halva. Tur var det förstås att vi inte hade finkläderna på oss.

Vill bara varna bilisterna längs Brånsvägen. Kör försiktigt och håll fartgränsen!

Förlåt mig, men jag bara testar om jag kan fixa en blå rubrik.

Nu är den blå när jag förhansgranskar, men blir den också blå, när jag publicerar inlägget? Det återstår att se.

 Blå blev den inte, som synes. Saknar betydelse, men det skulle vara kul att förstå varför.

Möjligen har jag missförstått detta med möjligheten och syftet med att kunna kommentera blogginlägg eller så är det andra som har det.

Att kommentera ett blogginlägg är en fin möjlighet och ger litet mer liv åt bloggande både för den som skriver inlägg och kanske också för dem som läser dem.

Dock finns det "en och annan", som i stället på olika sätt kommenterar författaren bakom blogginläggen.

Skulle inte VK kunna utöka sina regler för bloggande med ytterligare en regel, nämligen den att kommentarerna skall avse innehållet i inläggen och inte författaren bakom dem?

Konsum i Vännäs erbjuder något, som jag inte hittills har sett i andra affärer.

Just vid entrén kan man ur en liten kagge låna en "platsfemma", som passar till kundvagnarna. Hur ofta hände det i förr att man stod där och hade vare sig en femma eller en tia i plånboken. Då fick man antingen bära sina varor i en kundkorg eller störa någon i kassan och och be om en platsfemma eller växla.

Finns det fler affärer med kundvagnar, som har denna förträffliga service?

INTE EN TANDLÄKARSTOL

En helt hopplös fråga som jag ibland ägnar tanke åt är vad som kan vara intressant för bloggläsarna. Antal sidvisningar, kommentarer och "tummen upp" är det enda jag har att gå efter.

I går blev jag extra förvånad, när det visade sig att en smårolig och banal liten historia om ett tandläkarbesök som jag gjorde i augusti hade ägnats långt större intresse än en allvarlig fundering över dödsstraffet i USA.

Under dagarna 8-9 november hade det gamla inlägget från tandläkarbesöket i agusti lästs 24 gånger. Inlägget om dödsstraff kopplat till dödsskjutningen på en militärbas i Texas som jag gjorde den 8 november hade utan kommentarer lästs endast sex gånger!

Vad drar jag då för slutsatser av detta? Det känns inte möjligt att dra några slutsatser av det överhuvudtaget. Möjligen en i så fall och det är att det helt enkelt inte går att förutse vilket läsintresse det ena eller andra inlägget kan ha.

Möjligen kan en annan slutsats vara att en så allvarlig fråga som dödsstraffets berättigande är en alltför stor och komplicerad fråga för VK-bloggen. Jag trodde i min enfald att jag åtminstone skulle få några "tummar upp" från dem som liksom jag tycker att dödstraff borde tillhöra en gången tid i mänsklighetens historia.

Den tragiska dödsskjutningen på militärbasen i USA, ger mig anledning att fundera litet över det för mig helt oacceptabla dödsstraffet, som ju är särskilt vanligt i Texas.

Majoren och tillika psykiatern som sköt 13 och skadade 30 personer (jag har inte kolla de senaste siffrorna) blev själv svårt skadad. Han togs om hand och ges nu bästa möjliga sjukvård liksom de övriga skadade. Att bara låta honom dö på platsen hade förstås varit helt inhumant.

Nu väljer man i stället att i möjligaste mån få honom presentabel inför USA:s rättsväsende, så att han då kan få den enda tänkbara domen, d.v.s. dödsstraff. Sannolikheten för det ökar förstås eftersom de militära lagarna troligen gör alla andra straffalternativ otänkbara.

Jag tillhör definivt dem, som inte kan acceptera dödsstraffet. Vid sådana här tillfällen ställs det hela på sin spets, tycker jag. När "samhället" först nära nog dödar en person, kurerar denne för att sedan döda honom på riktigt, blir det inhumana i dödsstraffet särskilt uppenbart.

En annan fråga i sammamnhanget är vad som händer om man bara lyckas rädda livet på läkaren, men att han aldrig kommer att kunna tala eller meddela sig på annat sätt med omvärlden. Döms han ändå, ohörd skulle man kunna säga, till döden?

Så var det dags igen för pubsväng för den pubovane f.d. alkoholhandläggaren i Vännäs kommun. Han börjar dock bli alltmer van.

I kväll bär det av till Åmsele, där O'Grejdi Nua skall spela irländskt med sådan schvung att ölet inte får en chans att sätta sig i sejdlarna - eller vad det nu är man dricker ur där borta.

Jag skall lova mig själv att den här gången helt glömma det jag en gång hade som uppgift, nämligen att se till att serveringen av ölet och andra alkoholhaltiga drycker. I stället skall njuta i fulla drag av musiken och sången med någon lämplig alkoholfri dryck i mitt glas.

Det skall också bli kul att för en gång stanna i Åmsele, en ort som jag hittills bara har kört förbi.

BILDEN GODKÄND AV SÄPO 1973

På vår promenad i dag såg vi vännäskonstnären Lisbeth Lindqvist i en bil vid Statoil i Vännäsby. Ingenting särskilt märkligt med det mer än att det väckte ett gammalt minne för mig, som jag gärna vill berätta om.

Det känns dessutom aningen aktuellt i dessa dagar, när Jan Guillou hamnat på den s.k. tapeten tack vare sitt samröre med SÄPO. Men hur kommer då jag in i bilden? På ett litet långsökt sätt gör jag faktiskt det.

Som de allra flesta minns, avslöjades den Svenska spioneriorganisationen IB av journaliseterna Jan Guillou och Peter Bratt. Avslöjandet publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 1973. En av många konsekvenser detta fick var att SÄPO beslagtog Folket i Bild/Kulturfronts hela bildarkiv.

I något av tidningens tidigare nummer fanns en kritisk artikel om landets äldreomsorg. Den gick bl.a. ut på att de stackars äldre på ålderdomshemmen fråntogs all sin självbestämmanderätt. Allt i deras rum måste inordnas i vad som gällde på "hemmet". Individuella önskemål respekterades inte.

På Vängården i Vännäsby, där jag var föreståndare, bodde på den tiden den rikskände konstnären CM Lindqvist. Han ville ha alla sina saker i sitt rum ordnade efter egen vilja, vilket han givetvis också tilläts. Detta accepterades av såväl hans förstående dotter (Lisbeth Lindqvist) som av personalen.

Med CM:s tillstånd tog jag en bild av en del av rummet och skickade den till Folket i Bild/Kulturfront, som faktiskt också publicerade den plus en förklarande och en av äldreomsorgen också försvarande text.

Något år senare fick jag tillbaks min bild och avsändaren var SÄPO. Av mångfalden bilder som jag har är förstås den här den enda som granskats av SÄPO!

Under några har Vägverket haft en slags hastighetsmätarmockapär placerad längs Brånsvägen. För mig har den lett till frågan om man kan lita helt på den hastighet som den visar, när man passerar den.

När min hastighetsmätare visar på exakt 50 km/timme visar mätaren vid vägen på ca 40 km/timme. Om jag kör litet drygt 55, så visar den på 50.

Jag antar att jag skulle få en motsvarande skillnad såväl vid 70 som 90 enligt bilens hastighetsmätare. Laglydig som jag ju är, så kan dessvärre inte testa detta, eftersom hastigheten är begränsad till 50 längs vägen.

Så nu är frågan vilken av mätarna jag skall lita på.

Nu sitter vinterhjulen på och det något tidigare än vad de skulle ha gjort, om det inte var för en resa till Åmsele på lördag med O'Greji Nua. Deras värdefulla intrument (!!) vill jag naturligtvis inte utsätta för onödig risk .

För första gången har jag i år använt en elektrisk mutterdragare, som jag fick låna av min svåger. Då upptäckte jag, att den inte förmådde lossa muttrarna som jag i våras drog fast för hand.

Detta får mig att undra över två saker. Har jag alltid dragit fast muttrana för hårt eller är denna billiga mutterdragare inte att lita på? Då tänker jag förstås på om den verkligen dragit åt muttrarna tillräckligt hårt.

Jag ställde den här frågan på Gummiverkstaden, men svaret jag fick var så luddigt att jag fick intrycket att de menade att jag nog med förtroende borde låta dem göra hjulbytet i stället för de futtiga 350 kronorna som de skulle ha.

Hur skall jag se på detta? Kan man dra åt muttrarna för hårt manuellt och finns risken att en 300-kronors mutterdragare inte gör det tillräckligt hårt?

...besökare har jag haft här i dag för att det skall vara en siffra som jag kan tro på. Är det någon fler som tycker sig ha haft fler besök än vad som motsvarar vad som era inlägg under dagen skulle motivera?

Ingen har kunnat ungå att jag i stort sett dagligen ägnar mig åt att motionera min gubblekamen på olika sätt. I dag ställde jag mig frågan - varför?

Jag motionerar en hel del, mest cykling på sommaren och resten av året gör jag många, långa och snabba promenader. Så långt det är praktiskt möjligt sker det hela tillsammans med min kära Peggy. Inte utan en antydan av skrytsamhet nämner ofta mitt motionerande i mina bloggtexter.

Under promenaden i dag gick jag igenom olika skäl för att motionera. Ingen borde egentligen fråga sig, vad för nytta det är med motion, så allmänt omskrivet som det är. Jag gör det alltså ändå, och det t.o.m. i dessa dagar, när forskarna kunnat påvisa att risken för prostatacancer är mindre för män som motionerar regelbundet. När det gäller kvinnor, så vet man att de inte ens behöver motionera för att undvika den cancerformen. Och för den vetskapen behövdes ingen forskning f.ö.

För mig är motionen lika mycket ett sätt att fördriva tiden som ett försök att uppnå positiva hälsoeffekter av den. Det mest positiva i hälsoväg för mig är dock den mentala tillfredsställelse jag känner efter en lång och påfrestande cykeltur eller efter en snabb promenad t.o.m. i lätt regn, som det var i går. Att göra något som får en att mentalt må bra, kan kanske rent av mäta sig med nyttan av de positiva effekterna det har på hjärta och rörelseapparat.

Men så var det nyttan rent fysiskt... Jag erinnrar mig just amerikanen James F. Fixx, som skrev en bok om värdet med jogging och själv förstås också var en flitig joggare. Så vitt jag vet dog han under en joggingrunda. Något liknande hände f.ö. en av våra mycket ivrigt motinerande ortsbor för några år sedan. En annan lika flitig motionär och renlevnadsmänniska dog i sängen.

För mitt fortsatta motinerande tror jag nog att jag i första hand skall eftersträva den positiva mentala effekten, som det ger. Eventuellt värdefulla fysiska effekter får jag väl i så fall inpå.

Stackars mig som måste gå omkring besviken så ofta! Säkert är jag inte ensam om det men få av oss väljer att tala om det i detta medium.

I Umeå och på ett par andra orter finns det något som heter Senioruthyrning i Sverige AB. Där man kan man som pensionär anmäla intresse av arbete. Det gjorde jag för 1½ år sedan. Jag gjorde då klart att jag var beredd att ta precis vilket jobb som helst, men givetvis inom de ramar som jag med min förmåga och kompetens klarar av.

Under den tiden har jag fått ett enda jobb, som innebar målning av en förstugubro (heter det så?) i Vännäsby. Det jobbet tog två timmar för mig. Jag fick senare ett erbjudande om ett annnat, som innebar ett för mig alldeles för komplicerat golvläggningsjobb i Vännäs. Det tackade jag därför nej till.

Ytterligare ett jobb har jag haft, men det ordnade jag själv och beställde det sedan via senioruthyrningen. Detta jobb plus ytterligare ett har jag själv ordnat åt senioruthyrningen under tiden jag själv varit anmäld hos dem. Ett enda jobb har jag alltså hittills fått därifrån, som jag inte ordnat själv.

I stunder av lätt depressiva tankar inser jag trots min arbetslust och ännu långt ifrån förbrukade förmåga, att jag nog inte längre duger till något annat än det ibland nog så komplicerade hemmaarbetet. Stryka kläder t.ex. har jag ännu inte fått ordentlig kläm på.

Huset vi bor i byggdes 1975. För första gången  blev i dag en pumpa delad mitt itu på diskbänken. Historiskt så det förslår, eller hur?

Innehållet i pumpan skall användas för att göra en av de mest traditionella tillhörigheterna vid firandet av Thanks Givingdagen, nämligen pumpapajen. Det historiska ligger inte i att vi skall ha pumpapaj utan i att vi den här gången använder en riktig pumpa. Tidigare har vi använt oss av pumpainnehåll köpt på burk i USA.

I USA firas Thans Giving den sista torsdagen i november. Vi gör det här under den helg som infaller närmast efter eller före den torsdagen.

I år bestämde vi oss för att använda en riktig pumpa. Inte helt utan problem fann vi en på en affär i Umeå. Döm av min förvåning, när jag samma dag upptäckte att de fanns att köpa t.o.m. i den lilla Konsumbutiken i Vännäsby!