Det är irriterande när programmet bakom bloggen ändrar det man skriver. Detta gäller speciellt om ändringen gör att det man skrivit mer eller mindre obegripligt.

Titeln på mitt förra inlägg skulle vara ''Inte Obama den här gången punkt, punkt, punkt'', men punkterna ersattes med ett frågetecken i stället. Om tanken bakom min titel från början kanske var oklar, så inte blev den klarare med frågetecknet som sttas dit. Irriterande!

Den här gången var det som någon annan som grep in som en räddande ängel.

En man, 45 gammal kom gående längs en gata i Lawrence, Massachutes, USA, när han såg några leksaker ramla ner från ett fönster på andra sidan gatan. Utanför fönstret såg han ett barn hänga, fasthållet av två andra barn. Han rusade då över gatan och vara nära att bli påkörd i den hårda trafiken. På andra sidan kom en annan man ut från ett hus. Några få sekunder senare fångade de båda tillsammans det 18 månader gamla barnet, innan det landade på trottoaren.

Barnet klarade sig helt utan skador efter fallet från andra våningen. De båda männen hyllas som hjältar efter sin insats.

Vänner från USA varnar oss för ett datavirus av masktyp som heter Conflicker worm. TV-programmet 60 Minutes tog också upp varningen häromkvällen.

Masken sägs ska slå till den 1 april (!) och olika råd ges för att unvika den. Våra USA-vänner har helt enkelt beslutat sig för att låta sin dator vara avslagen det aktuella dygnet.

Skall man ta det på allvar eller är det bara en s.k. hoax? Masken finns förvisso och mitt antivirusprogram säger att jag kan känna mig helt lugn. Det märkliga med varningen ör att jag hittills inte sett något om den i våra egna media.

Finns där ute någon kunnig person som kan lugna mig - alternativt görs motsatsen?

I går fick posten/kiosken i Vännäsby ta hand om något som inte hör till den vanliga dagsrutinen. Via dem skickade vi nämligen ett s.k. Care package till Peggys son som nu tjänstgör i Irak.

Den unga kvinna som tog emot paketet, skötte det på ett mycket professionellt sätt och uppenbart var det att hon nog också tyckte att det var litet kul att för första gången ta hand om ett paket med den adressen.

Det kommer att ta tid, innan paketet når Mike någonstans i Irak. Även om ju kriget där är slut för länge sedan, är hans vistelseort hemlig. Paketet går först till USA, för att sedan därifrån via militär transport skickas vidare till Irak.

Min fru kallade paketet 'Care package' och nu har jag tagit reda på litet närmare, varifrån det uttrycket kommer. CARE Package var ursprungligen en humanitär organisation (Cooperative for Assistance and Relief Everywhere) . Begreppet används för paket med mat eller annat som sänds för att ge bistånd och tröst till behövande.

1945 initierade det nybildade CARE (Cooperative for American Remittances to Europe) ett program för att sända livsmedel till Europa, där massor av människor riskerade svält som en följd av Andra världskriget. Då kunde amerikaner för 10 dollar av amerikanska regeringen köpa paket som fanns iordningställa inför en invasion av Japan, som dessbättre inte blev av. Dessa paket garanterades nå de hjälpbehövande inom fyra månader.

Så länge behöver inte Mike vänta på sitt Care package och innehållet skiljer sig också väsentligt från de paket som efter kriget skickades till de nödlidande i Europa. Tydligen har numera Care package fått en delvis ny innebörd. Men förhoppningsvis tas det emot med glädje också i dag, även om mottagen inte är ett olyckligt och utarmat offer för andra världskrigets fasor.

Nu vill jag berätta en oförarglig barnhistoria kring yttrycket högerspöke. Händelsen inträffade för ca 35 år sedan, några år efter det att det snälla spöket Laban hade fötts.


Familjen var på besök hos mormor och morfar i Arjeplog. Morfar var en inbiten högerman och mormor röstade lojalt på samma parti, så vitt vi kunde förstå. Politiska diskussioner var sällan lämpliga i det hemmet, men där fanns så mycket annat att prata om i stället. Mormor, d.v.s. min svärmor, var mycket vidsynt och hade en mycket positiv och förstående syn på det mesta i humorväg.

Den här gången inträffade vårt besök kort tid före ett förestående val. Radio och TV hade redan på den tiden ägnat en del sändningstid åt detta om än inte lika mycket som nu. Att små grytor också har öron är ett talesätt som mycket väl stämmer fick vi ett talande bevis för.

Svärfar var uppe på andra våningen. Ett kraftigt buller där uppifrån fick oss alla att undra vad det kom från. Vi trodde nämligen att svärfar var ute i garaget pysslande med sin kära Peugeot.
Men sonen Lars (7) gav oss en mycket träffsäker och oväntad men kanske inte helt så passande kommentar.

- Det är bara högerspöket som håller på med nå't däruppe.

Att kalla morfar för högerspöke tyckte förstås vi föräldrar inte var så fint gjort av honom. Men mormors goda skratt fick oss till sist att inse att det nog inte var så farligt.

Svärfar var absolut inget högerspöke av det negativa slag som högerspöken i dag av många anses vara. Genom sina humanitära insatser bland de många fattiga i Arjeplogs fjällvärld var han definitivt, liksom en och annan moderat är även i dag, mera att betrakta som det snälla spöket Laban.

Han tyckte f.ö. också att Lars kommentar till bullret var värt att skratta åt. Dock gav han Lars en kort korrigerande "föreläsning" om hur fel sossarna hade, när de pratade om högerspöken. Jag är inte så säker på sjuåringen förstod så mycket, men han lyssnade i vart fall mycket artigt och väluppfostrat.

Nog känns det litet svårt att sätta alltför stor tillit en parti med den bakgrund som filmen visar. Frågan är hur mycket nytt man kan förvänta sig från det hållet.

Om det är något som jag kunnat notera inom den politiska sfären, så är det högerpolitikers absoluta och tydliga mål att sänka skatterna. Så är det överallt i världen t.o.m. Däremot har jag hittills inte riktigt kunnat förstå, varför det tror att skattesänkning skall vara det som löser de svåra samhällsfrågorna.

Någonstans läste jag för en tid sedan i VKs blogg, att landets budgetunderskott nu är lika stort som summan av de skattesänkningar som den borgerliga regeringen genomfört. Påståendet fick stå oemotsagt, trots att det säkert lästes av de flesta alerta moderatbloggare. Jag tror därför tills vidare att det är så illa. Man har alltså bjudit folk på skattesänkningar utan att ha råd med det.

EN tydlig effekt av skattesänkningen är således budgetunderskottet. Den effekten brukar förstås inte framhållas av skattesänkningsivrarna. Andra påstådda goda skäl för skattesänkning framhålls i stället. Inget av dem har för mig låtit särskilt övertygande.

Ibland har det sagts att en sänkt skatt minskar svartjobb och därmed också skattesmiteri. För mig är det dock tämligen klart att den som med en högre skatt utifrån sitt ohederliga sätt och girighet väljer att smita från skatten på olika sätt inte blir hederligare och mindre girig bara för att skatten sänkts. Det finns fortfarande pengar att göra, så länge skatten inte sänkts till noll kronor.

Ett annat argument är att en högre nettoinkomst är bra för att få samhällets s.k. hjul att rulla snabbare. Industrin och handeln säga fara väl av det och arbetslösheten skulle minska. Man behöver inte längre peka bara på USA och skattesänkningen där liksom graden av arbetslöshet för att tvivla på att skattesänkning är en bra metod. Jag vet förstås att så mycket annat av kapitalismens grundläggande felsyn också haft en avgörande betydelse för problemen i USA och resten av världen.

Sänkt skatt ger mera pengar i plånboken och så länge det handlar om procentuella skattesänkningar så gynnas självfallet de redan välbesuttna. Må så vara att de är så mycket färre än de med mera normala inkomster. Jag kommer nog aldrig från tanken, att de som strävar efter allt lägre skatter i grunden också anser att samhället inte behöver så mycket skatteinkomster utan att folk i stället själva skall direkt via sin plånbok betala för hälso- och sjukvård, utbildning m.m., m.m.

Moderaterna skrämmer väljarna med oppositionens besked om höjda skatter och lockar med sina skattesänkningslöften. Oppositionen skrämmer dem med moderaternas löften om skattesänkningar. Nu är det upp till folket att känna efter vad som skrämmer mest.

Jan Nilsson delger oss i ett blogginlägg en del av sina tankar från ett besök på akuten på NUS. Hans tankar väcker tankar hos mig som jag gärna vill ta upp här.

Hur vanligt är det inte att man öppet uttalar, eller åtminstone för sig själv gör det, kraftig kritik mot någon eller något i ens omgivning. Alla torde vi ha förmågan att också försöka förstå anledningen till att vi finner anledning att vara kritisk. En förmåga som vi dessvärre inte alltid utnyttjar. Analyserar man situationen man står inför som Jan Nilsson gör i sitt inlägg, tror jag att vi alla skulle må bättre; jag tänker på både patienter, anhöriga och personal i just det här fallet.

Med det menar jag naturligtvis inte att vi skall acceptera alla misshälligheter som vi ställs inför och bara saktmodigt analysera dem och sedan nöja oss med att vi förstår bakgrunden till dem. Men den kritik vi vill ta upp eller de åtgärder i övrigt vi vill ta till, bör dock alltid grundas på ett allvarligt försök från vår sida att förstå, varför saker och ting är som de är.

Är man t.ex. som Jan Nilsson politiker, om än inte landstingspolitiker, kommer sannolikt den förståelse han visar för arbetsförhållandena på akuten på ett eller annat sätt och förr eller senare att vara personal och patienter till gagn.

Tekniken ändrar ibland det man skriver här. En sak som irriterat mig då och då är att de dubbla citationstecknen jag använder under publiceringsprocessen förvandlas till enkla citationstecken. Jag har sett att andra drabbas av samma sak.

I går kom jag dock på ett mycket enkelt sätt behålla dem dubbla, när det är så jag vill ha dem. För mig är det viktigt att tekniken inte utan lov från mig ändrar på det jag skrivit och därför känns det bra nu att ha kommit på ett enkelt knep.

I stället för att välja det vanliga dubbla citationstecknet, skriver jag i stället TVÅ enkla (tangenten med asterixen) citationstecken och då blir de dubbla även efter publiceringen.

Så var det i alla fall i går. Bäst att ''prova'' även i dag. Skriver jag på det gamla sättet blir 'det så här'.

Dett är inte direkt ett möte, men slumpen spelar definitivt en stor roll här också.

Häromveckan hade vi besök av min äldste son och hans son. På väg från Umeå stannade vi för att göra vissa matinköp. Jag stannade i bilen med barnbarnet och sonen gick in för att handla. Jag gav honom mitt Visakort. Men när jag också gav honom koden, såg han närmast ut som ett frågetecken. ''Skämtar du pappa?'', frågade han.

''Vad då skämta?'', blev min motfråga, på vilken ha svarade att detta ju också var hans kod ! Nu var det ingen särskilt invecklad kod, men i vart fall inte ABCD eller 1234 eller något i den stilen, dock bara fyra tecken, men alltså samma. För mig är det fullkomligt obegripligt att han - eller jag - råkat välja samma kod som den andre.

Jag har tidigare beklagat att vi, inte bara jag, får så få kommemntarer till våra blogginlägg. Någon, jag tror att det var Jan Nilsson, Vännäsby, påpekade då att muntliga kommentarer är minst lika trevliga att få eller något åt det hållet.

När jag kom fram till busskön i morse, var det en (distriktssköterskan) som frågade om jag hade gjort illa mig. Förvånad undrade jag om jag haltade eller visade annat tecken på kroppsskada. Revbensgrejen tänkte jag inte på, men den var det hon syftade på. Hon följer uppenbarligen mina inlägg och så påstod ytterligare en i kön göra. Kul!

Då och då hör jag också andra muntligen kommentera det jag skriver och det är faktiskt trevligt. Uppenbarligen finns det människor av kött och blod bakom de läsare som räknaren påstår att jag har.

I dag slog det mig vilken enorm trygghet jag har i min närmaste omgivning. Den består inte bara av den trygghet som min fru ger mig i alla möjliga olika sammanhang.

Det har blivit så att jag i stort sett varje dag följer min fru ut på 'stora vägen', där hon stiger på bussen. Skämtsamt brukar jag säga att anledningen till detta är att jag vill se till till att hon inte stiger på fel buss. Det går nämligen en vid 6-tiden och en vid 7-tiden. Den egentliga anledningen är dock att jag samtidigt kan ta in dagens tidning.

I dag var gruppen som väntade på bussen ovanligt stor. Hela åtta personer stod där och jag pladdrade på som vanligt. De andra lyssnade artigt och kanske även medlidsamt på mitt pladder. Det var då jag kom att tänka på att en av mina bussåkande grannar är distriktssköterska och en annan socialsekreterare. Hur tryggt känns inte det för en åldrande man med krymta ekonomiska resurser och ett förväntat behov av sjukvård!

Jodå, nog vet jag att de inte kommer att kunna hjälpa mig, i vart inte i tjänsten, eftersom de båda ju jobbar i Umeå. Ett och annat tips kan de kanske ändå ge mig.

Häromdagen lyssnade jag på Pagrotsky på Hotel Vännäs och nu lyssnar jag dagligen på Wanja Lundby-Wedin, eller snarare läser vad hon säger. Hon ger ju dessvärre inga intervjuer.

En av dem inger allra största största förtroende och stärker mig i mitt val av ''planhalva'' i politiken. Den andra har en motsatt effekt och gör det svårt för mig att just fortsätta att övertyga min fru om värdet av att vara fackligt ansluten. Det är ju som bekant inte alltid så nära till hands för en amerikan.

Det känns överflödigt att förklara vem av de båda det är som jag tycker borde lämna planen.

Varför får bara Peggy reklamförsändelser och nästan aldrig jag? Så himla orättvist är det! Var skall man klaga på sån't?

Skämt åsido! En sak bland många andra som upptar min arbetslösa vardag är att fundera över varför min fru så ofta får fina reklamförsändelser sända till sig med hennes namn och allt. Jag får inga? Vad beror det på kan man väl undra. Är det möjligen så att det blivit allmänt känt vilken snåljåp jag är och man därför inte skickar reklam direkt till mig? Det bedöms kanske utifrån akonomiska aspekter som bortkastade reklampengar.

Eller är det rent av så, att kvinnor i allmänhet bedöms vara mera lättflirtade och lättare faller för lockande reklamerbjudanden och inte så sällan t.o.m. med med s.k. gratis sådana? Vad säger ni andra män som läser detta? Har ni gjort samma erfarenhet?

God morgon kamrater - ja, även ni andra! Vad månnne denna molnfria dag ha i sitt sköte? Jag känner mig extra laddad i dag - och huset är nystädat - skönt!.

Nu sitter jag vid datorn; något som få kunde räkna ut innan jag sa det. Här kommer jag att sitta en stund, innan jag tar mig en tidig långpromenad. Jag kommer att börja med att ta hand om ett antal ljudfiler, som jag spelade in på vår minidisk i går kväll under övning med O'Grejdi Nua. Låter det bra, kommer det att leda till en enkel demoskiva.

Därefter kommer jag att fortsätta min 'spaning' efter anhöriga till mina två nya skyddslingar. Samtal med polis och folkbokföringen på Skatteverket gav inget resultat. På det sistnämnda stället hänvisades jag till Landsarkivet. Skatteverkets register för gamla människor kan bara lämna uppgift om deras barn, men då måste då måste ha några förstås. Äldre och fler uppgifter finns på Landsarkivet. Spännande blir det, när det väl öppnar och jag kan ringa dit.

Ytterligare en sak som skall göras i dag är att förhoppningsvis kunna hämta ut bilen, som nu är på verkstaden på den 9:e dagen efter den lilla karosskada den fick vid påkörningen för en tid sedan. Jag är nu less på den hyrbil jag har och längtar efter min härliga Mazda 6.

När vi för ett par år sedan gick igenom min avlidne svägerskas tillhörigheter, fann vi ett antal klasskataloger från Coloma High School. Den första katalogen som jag fick hand slog jag upp slumpmässigt och av ren nyfikenhet. Sedan blev det full fart på den dåvarande utredningssekreteraren, Karl-Gustav Sjöström.

Jag hamnade direkt på en sida med utbytesstudenter. En av dem kom från Sverige. Hans namn var ovanligt, varför det var lätt att få träffar på det via en vanlig sökning med Google. Allt tydde på att mannen ifråga var densamme som chefredaktören för en av Norrlands större dagstidningar. Jag kunde även hitta honom med bild och allt. Trots skägg och ett åldrat ansikte var vissa drag fullt igenkännliga.

Jag skrev till mannen ifråga och svaret lät inte vänta på sig. Det VAR han. Han undrade förstås hur det kom sig att jag hade kopplingar till Coloma High School och fick förstås svar på sin fråga.

Det slumpmässiga här var att denne unge man blev utbytesstudent i denna lilla stad Colomas High School och han också blev klasskamrat med systern till den kvinna som jag drygt 40 år senare blev bekant med och även gifte mig med. Det var f.ö. bara några år som skiljde för att han i stället hade blivit klasskamrat med henne.

Att av en slump råka möta en svensk på ett hotell i Tunisien med en viss anknytning till ett universitet nära vår hemtrakt i Michigan är för oss värt att minnas. Kanske är det inte så märkligt för alla som reser mycket.

Så var det. På en tvådagars utflykt långt sydväst från vår vistelseort i norra Tunisien häromåret, hamnade vi till sist på ett hotell för övernattning. På kvällen var det middag i hotellets matsal. Vid vårt bord satt ett ungt par, som tämligen omedelbart tog igen min frus amerikanska brytning och började fråga henne varifrån hon kom i USA. Själv hade mannen varit utbytesstudent där.

Av alla de många universitet som finns i USA, visade det sig att han hade varit student på Western Michigan University, som ligger inte så långt från Peggys hemtrakter och där hon dessutom vid något tillföreläst om sitt instrument, hammered dulcimer.

Tillsammans har vi under helgen upptäckt ett och annat tecken på att det börjar vara dags för litet städning igen. Jobbet påbörjades av min fru och kommer att avslutas av mig med början inom kort.

Det allra bästa med städning är utan tvekan den känsla av tillfredsställelse som man får när jobbet är avslutat. Här är det alltså inte resan mot målet som hägrar utan målet i sig. Det finns alltså roligare saker att göra även för en arbetslös och undersysselsatt pensionär som jag.

Jag har alltid gjort min del av det nödvändiga städjobbet. Ett problem har dock ofta varit att min högt uppskruvade arbetstakt mer än det färdiga och glänsande slutresultatet har väckt misstanke om fusk. I dag måste jag dock ta det litet lugnare, eftersom jag ju inte vill bryta upp den pågående läkningen av revbensfrakturen. Vi får se hur det kommer att gå - att slå ner på arbetstakten alltså. Jag litar inte riktigt på mina söners pappa i det här avseendet.

Utöver tillfredsställesen som det färdiga städjobbet kommer att ge mig hägrar därefter ett fortsatt 'utredande' beträffande mitt senaste godemansuppdrag. Än har jag inte lyckats spåra en enda anhörig, vilket känns aningen frustrerande. Dock har jag inte nyttjat alla tillgängliga källor än. Sådana finns det ju gott om i vårt databastäta samhälle.

Nu måste jag sluta - till mångas glädje tror jag - plocka undan litet saker, damtorka, dammsuga och vaska golven är nu uppgifter som väntar. Ett par toaletter kräver att ytterligare några arbetsmoment måste utföras.

Dammråttor, förresten, kallar man 'Dust Bunnies' i USA, eftersom ju allt är större där.

Polisen kan användas till mer än brottsbekämpning. I kväll hittade de en sommarstuga åt mig!

Jag hade en uppgift om att en person ägde en sommarstuga i en by i Vännäs. Det kan räcka som bakgrund. Problemet var att det inte fanns någon sommarstuga i den byn med den ägaren.

Ett kort samtal med polisen i Umeå och en snabb databaskontroll av serviceinriktad person där ledde till att jag nu vet att sommarstugan finns och att den också ägs av den person som påstår sig äga den. Dock visade det sig att sommarstugan finns men i en helt annan kommun åtskilliga mil härifrån. Byn i den andra kommunen har exakt det namn som angivits av vederbörande.

I dag har jag fått bevis för vad jag länge tyckt, nämligen att information om att något ligger MITT EMOT något annat ofta är en tämligen värdelös upplysning

I dag skulle jag "i tjänsten" besöka en person på Geriatriken 2 vid Norrlands Universitetssjukhus. Via telefonsamtal med avdelningen upplystes jag om att den geriatriska kliniken nu ligger "mitt emot" infektionskliniken. Tur var ju det, tänkte jag för mig själv. Utan den upplysningen hade jag troligen begett mig till huset, där Giertzka sjukhemmet låg en gång i tiden.

Per bil fann jag lätt en skylt som pekade mot infektionskliniken och strax bortom den låg den stora parkeringen. Jag ställde bilen där och gick sedan några hundra meter till infektionskliniken med tanken att jag där bara hade att rikta blicken i riktningen som skulle vara mitt emot den kliniken. Men så lätt var det inte. Det kändes naturligt att ställa sig med ryggen vänd mot entrén till infektionskliniken för att då kunna se den geriatriska kliniken mitt emot.

Så var det inte. Efter att frågat mig fram, insåg jag till sist att geriatriskt centrum visst låg mitt emot infektionskliniken men åt exakt motsatt håll så att säga. Jag tror inte ens att byggnaden var synlig från entrésidan på infektionskliniken.

Att fråga ordentlig när någon kortfattat berättar att något ligger mitt emot en angiven utgångspunkt är något som jag lärt mig i dag. Det kommer jag att göra i fortsättningen.

I ComputerSweden läser jag om "International property Rights Index 2009". Sverige är nog mindre byråkratiskt än som ibland påstås.

Rapporten rankar länder efter hur goda äganderätter de har. Den inkluderar bl.a. politisk stabilitet, domstolars självständighet och frånvaro av korruption.

En detalj noterar jag särskilt. I Egypten tar det 17 år att få en fastighet att formellt byta ägare i statens register och få ett lån på huset.

Äldres rätt att bestämma över sitt liv får inte negligeras. Så får inte ske ens när de är riktigt gamla och inte heller när deras egen bedömning av sin livssituation inte stämmer med vår. Liksom vi yngre har de rätt att leva som de vill även om de därmed utsätter sig för samma normala risker som vi gör ibland.

Redan 1974 betonades detta i tidskriften Åldringsvård, organ för Sveriges ålderdomsföreståndare. Där gjorde man en stor sak av de äldres självbestämmanderätt, normaliseringsprincipens tillämpning och den med detta sammanhängande respekten för den personliga integriteten. Inte ens de av landets vårdyrkesskolor, som bl.a. utbildade ålderdomshemsföreståndare, föreföll sätta dessa för de äldres välbefinnande så viktiga saker före det "ansvar" för den äldre som de hade för sig var viktigare. Deras syn på saken gick därmed stick i stäv med tillsynsmyndigheterna för äldreomsorgen.

Det finns dessvärre än i dag tecken, som tyder på att många tar på sig ett alltför stort ansvar för de äldre som på olika sätt är föremål för samhällets insatser. Alltför ofta bedöms deras situation utifrån den egna uppfattningen om vad som är "normalt" och vad som därmed den gamle också måste rätta sig efter. Även om detta görs i allra bästa välmening, blir det lätt något som kränker den gamles integritet och som samtidigt tar ifrån honom eller henne rätten till självbestämmande.

Inte så sällan kan man höra kritik från allmänheten, som tycker att här borde kommunen genom sin hemtjänst ingripa, alternativt här måste plats beredas i s.k. särskilt boende. Många har svårt att acceptera tanken att den gamle faktiskt sagt nej och själv anser sig må bra som det är. Ett sådant nej måste respekteras. Allt annat skulle vara att omyndigförklara personen ifråga. Att hans sätt att leva inte stämmer med olika aktörers syn inom äldreomsorgen, fråntar honom ändå inte rätten att bestämma själv. Det kan då t.ex. vara synen på städning, kosthåll, personlig hygien, lämpligt boende m.m.

För att undvika missförstånd betyder inte detta att jag menar att samhället helt skall strunta i äldre, vars livs utifrån sett inte ser så bra ut. Självklart inte! I stället skall en erbjudande attityd tillämpas. En väl avpassad information skall ges den äldre om vad som står till buds av olika typer av hjälp. Men hela tiden måste alla inblandade vara mycket lyhörda för den äldres egen vilja. Ofta har han inte mer kvar av sin personlighet och självkänsla än just rätten att själv bestämma över sitt dagliga liv och det även om det för utomstående ter sig tämligen bedrövligt och aocceptabelt.

Inlägget är redan för långt. Det finns så mycket mer att säga men förhoppningsvis kan någon läsarkommentar ge anledning att återkomma i ämnet.

Att vara "power of Attorney (POA)" i USA, åtminstone i Michigan, är att jämställa med att vara god man i Sverige. Men skillnaderna är stora och så vitt jag kan förstå till förmån för Sverige.

En POA i Michigan har fått sitt uppdrag av den enskilda som behöver hjälp eller av någon av dennes anhöriga. Staten eller kommunen står helt utanför detta. POA:n ser själv till att banker m.fl. ställen får en kopia av överenskommelsen. Den ekonomiska redovisningen över det gångna året lämnas enbart till uppdragsgivaren, som f.ö. ofta har sin POA just därför att vederbörande inte förstår sig på ekonomiska frågor.

I Sverige är såväl kommun som tingsrätt inblandad, innan en god man utses. God mannen måste sedan årligen redovisa den ekonomiska förvaltningen till kommunens överförmyndare och alltså inte som i USA (i vart fall i Michigan) till sin huvudman.

Nog känns väl rättssäkerheten betydligt bättre i Sverige? Men trots den ordning som tillämpas här händer det ändå att gode män skor sig på sin huvudmans bekostnad. Den risken är vida större i Michigan.

Min kännedom om förhållandena i Michigan grundar sig på att min svägerska under sina sista levnadsår hade utsett sitt vårdbiträde som POA.

Det jag tänker berätta nu är knappast någon nyhet. Jag vill ändå skriva några ord det. Som rubriken visar kommer det att handla om hur utsatta ensamboende äldre är och då speciellt om de drabbats av demenssjukdom.

Nyligen har jag tagit på mig att hjälpa ett ensamboende gammalt par med deras ekonomi och andra saker. De är båda mycket gamla och långt ifrån välorienterade i tid och rum och inte heller i andra saker i sin dagliga livsföring. De vägrar hårdnackad att ta emot hjälp från hemtjänsten och inte heller vill de flytta till särskilt boende. Min hjälp har de dock accepterat, säkert helt beroende på en professionell och finkänslig rådgivning från distriktssköterska och från landstingets demensteam.

Just nu är den åldrade maken inlagd på NUS. Jag har därför bara kunnat träffa hans fru och till 100 % vunnit hennes förtroende. Hon vet inte mer om min roll än jag är den "från kommunen", och skall hjälpa dem med olika saker, men dock inte med städning, matlagning, duschning och andra liknande saker "för det klarar vi själva", hävdar hon med emfas. Hon minns inte mitt namn trots att jag besökt henne tre gånger och varje gång stannat hos henne minst en timme. Däremot tror jag att hon någonstans i sitt minnessvaga medvetande upplever mig som en person som verkligen vill hjälpa henne på bästa sätt.

Vid det senaste besöket hittade vi tillsammans utöver några obetalda räkningar också ett par kuvert med en betydande mängd sedlar. Mitt förslag att ta hand om pengarna och sätta in dem på makens bankkonto mötte inga som helst protester. Hon fick själv bestämma på vilkens konto pengar skulle sättas in. Allt detta var möjligt sannolikt bara för att jag lyckats vinna hennes förtroende genom att uppträda så vänligt och artigt jag gjorde. Hur lätt skulle inte en person med brottsliga avsikter också ha kunnat göra det?

Mitt dilemma i sammanhanget var frågan om jag skulle ge henne ett kvitto eller ej. Men då jag samtidigt insåg att jag på det kvittot skulle ha kunnat skriva vilket belopp som helst, avstod jag från det. Jag bestämde mig i stället för att ta risken att någon i framtiden kommer att hävda att pengar försvann till min egen ficka på vägen till banken. Fel eller rätt - men så gjorde jag i alla fall.

Jag antar att det finns många som förfasar sig över att kommunen "inte gör något" utan låter dessa två mentalt handikappade personer bo kvar i ordinärt boende trots att de ju inte, sett med omgivningens ögon, klarar av det. Den frågan vill jag gärna återkomma med i ett senare inlägg.

Snart går jag och lägger mig, d.v.s. Vi går och lägger oss. Det måste väl vara en ytterst intressant upplysning för läsarna, eller hur?

Om jag skall säga något mera vettigt, så skulle det vara en kommentar kring ett nytt uppdrag jag fått under veckan som god man för ett äldre par, som det visar sig verkligen behöver min hjälp med än det ena och det än det andra.

För mig ligger den största tillfredsställelsen i att kunna ge hjälp till dem som behöver den. Jag kan verkligen rekommendera personer i min sistuation att ta på sig uppdrag som gode män.

Här kommer ytterligare en liten historia som bekräftar påståendet att 'världen är liten' - men små var inte träden vi såg.

Detta hände under vår vistelse i San Francisco i fjol. Vi gjorde en utflykt till Muir Woods, en bit norr om staden, för att uppleva en skog med de jättelika Redwoodträden. Det var en upplevelse i sig.

Men dessutom inträffande följande. Vi gick där bland alla besökande turister och andra och pratade som vanligt på vår specialblandning av svenska och engelska. En bit framför oss gick ett par som tydligehn hörde vårt prat. De stannade och frågade oss om vi var från Sverige och berättade samtidigt att de var det.

Kanske inte så märkligt bara det, men när vi efter en stunds samtal fick veta att de bodde i samma område i Nacka som min äldste son Lars och hans familj och inte heller så långt ifrån honom, kändes världen helt plötsligt väldigt liten.

Jag kan inte avstå från att även här ta upp något som blivit en käpphäst för mig. Än har ingen rakt ut sagt att jag har fel i mina tankegångar i frågan. Förhoppningsvis kan kanske någon av bloggläsarna göra det - eller ännu hellre stödja mina funderingar. Nedanstående inlägg fanns publicerat i gårdagens Dagens Samhälle.

Sticker man ut huvudet som jag gör här borde man antingen kunna förvänta en tydlig protest och inte bara den tystnad som jag hittills mött.

'DEBATT: Betygs­förslag - ett slag i luften

Publicerad 19 mars 2009

Ny lagstiftning hjälper inte när felet är att den som finns inte följs på rätt sätt, påpekar Karl-Gustav Sjöström.

Centern och Kristdemokraterna vill att nya skollagen ska ge elever rätt att överklaga sina slutbetyg. De konstaterar samtidigt att betygssättning är myndighetsutövning.

Myndighetsutövning kräver formella beslut. Formella betygsbeslut borde därför redan nu fattas i ansvarig nämnd eller i form av delegationsbeslut. Om en sådan rutin tillämpas kan ju "betygsbeslut" överklagas redan i dag.

Men i dag lämnar betygssättning i kommunerna normalt inte spår efter sig i form av formella beslut. C och KD ser ändå betygssättning som myndighetsutövning - och då finns ju redan möjlighet att överklaga betygsbesluten! Vad skulle då finessen vara med att ge elever möjlighet att begära om­prövning av slutbetyget enligt en ny paragraf i skollagen?

Problemet är att betygssättning tillåts vara en form av myndighetsutövning utan att formella beslut fattas och att just detta är orsaken till att det inte går att överklaga betygen. Alltså är det ingen brist i skollagen utan i stället i tillämpningen av förvaltningslagen!

Karl-Gustav Sjöström
Brån, Vännäs

Fotnot: Förslaget finns i SOU 2008:27, 'Framtidsvägen - en ­reformerad gymnasieskola'.'

Så fick jag då min första varning... Jag ÄR gammal och jag ÄR skör. Balansen är det illa ställt med också. Snart kommer även jag att belasta den redan nu resurskrävande äldreomsorgen.

Men inte riktigt än. Än fortsätter jag att inbilla mig själv att jag är yngre och kraftfullare än vad som kan förväntas av åldern. Än går jag inte till doktorn för varje krämpa som jag av och till noterar. Så länge det går tänker jag lura mig själv beträffande hur jag kan och bör leva mitt liv.

Vad har nu hänt? Jo, jag gav mig hurtigt iväg på skidor över de med hård skare täckta fälten ned mot Brånssjön. Av en outgrundlig anledning slängde jag mig efter ca 10 minuters åkning huvudstupa ner mot moder Jord och landade med den högre delen av bröstkorgen. Det gjorde ganska ont, men jag vägrade att återvända hem efter en så kort åkning. Utan större besvär fortsatte jag och när jag kom hem efter ca 1½ timmes åkning, var diagnosen ställd.

En revbensfraktur måste det vara och den tänker jag låta läka av sig själv utan inblandning från sjukvården. Jag kan ta djupa andetag och även hosta utan att det gör särskilt ont. Bara som en upplysning till de sjukvårdskunniga som läser detta. Var inte oroliga! Tyck bara jättemycket synd om mig.

För mig var det här mötet någonting som jag tycker kan vara värt att berätta om. Det fick mig tänka tillbaka på år som gått och som jag nu kan tänka på med glädje och inte bara med sorg.

Under ett samtal med personen A, som jag inte hade träffat så här på tu man hand förut, kom vi att prata om hennes koppling till Vännäs. Det visade sig att hon hade arbetat där i olika roller. Hon nämnde då en distriktssköterska, som hon kommit i kontakt med och även trivts bra tillsammans med. Hon beskrev henne utan att jag kunde förstå vem det var hon syftade på.

Vid ett tillfälle hade de fikat tillsammans. A som jag talade med hade då halvt på skämt sagt till den aktuella distriktssköterskan att det på hennes begravning nog skulle komma folk som skulle fylla kyrkan. Det skulle det nog inte göra på A:s egen begravning, trodde hon. Kort därefter dog den person som A mindes som distriktssköterska.

Vi kom så att prata om Arjeplog och att min förra fru kom därifrån. "Men därifrån var ju också distriktssköterskan som jag berättat om", säger då A. När hon då återigen beskrev "distriktssköterskan" insåg jag direkt det var min första fru hon hade pratat om. Jag hade sökt i mitt minnes databas efter en matchande distriktssköterska och inte efter en hemtjänstassistent, som var min frus yrke.

Ibland möter man människor och förundras över olika kopplingar man visar sig ha till dem. Ofta visar sig detta under kort samtal. Ibland stöter man på döda ting, som gör en lika förundrad över hur saker kan slumpa sig. Jag tänker ge några exempel på detta.

Härom året besökte vi American Swedish Institute i Minneapolis, Minnesota. Där finns olika föremål utställda som visar olika kulturområden från Sverige under stora immigrationen till USA. I ett rum satt en svartvit förstoring av Siri Sundström, som var barnmorska i Arjeplog i 47 år. Samma år som dr Einar Wallqvist gick i pension slutade också hon sin tjänstgöring.

Vad var det då för slumpmässigt med det, undrar nu förhoppningsvis den intresserade läsaren? Svaret kommer här.

Min förre svärfar och dåvarande provinsialläkaren i Arjeplog, dr Wallqvist, var som hund och katt, trots att de båda var aktiva moderater i kommunalpolitiken. När min svärmor skulle föda min fru, tillät svärfar inte att detta skulle ske på sjukstugan utan i stället hemma i bäddsoffan under assistens av barnmorskan Siri Sundström. Så blev det och förlossningen skedde helt utan komplikationer. Hela händelsen fick vi sedan höra berättas åtskilliga gånger.

Att jag sedan många år senare skulle få se den person som tog emot mina söner till denna världen på en bild i Minnesota, låg förstås långt bortom min vildaste fantasi.

Trots att jag vet att inte alla uppskattar när någon berättar om självupplevda barnhistorier, kommer jag här med ännu en.

Barnbarnet Linus börjar lätt må illa i bilen, om man kör litet för ryckigt. Väl fastsurrad i sin barnstol i baksätet på väg till Konsum med farfar, frågar han litet försiktigt: 'Farfar, är det här en sportbil?'

Farfar som tydligen hade återfallit till sin oekonomiska, ungdomliga (77) och ryckiga körstil och glömt sin sons varnande ord, förstod genast vad som låg bakom frågan och frågade: 'Tycker du, att jag kör för fort?' - och det gjorde han av sitt korta och jakande svar att döma!

När jag öppnar min 'bloggsida' i dag, ser jag följande textrad i stället för räknaren. Vad betyder det?

Host 'www2.vk.se' is blocked because of many connection errors; unblock with 'mysqladmin flush-hosts'

Mycket roligt kommer från barns munnar. Ibland är det bara roligt för de allra närmaste, men denna lilla historia kanske kan roa fler än oss.

Vårt fyraåriga barnbarn, Linus, uppenbarligen trött på vårt prat vid köksbordet efter middagen häromdagen, påkallade vår uppmärksamhet genom att öppna alla skåpdörrar i köket. Hans fars tillsägelse att sluta med det hjälpte inte.

Min fru frågade då honom. 'Vad är det för vits med att göra så där?'

Linus svar blev efter några sekunders betänktid kort och gott: 'Bra fråga'. Sedan stängde han skyndsamt alla de öppnade dörrarna och lämnade köket utan ett ord. Frågan han fick var helt klart bättre uppmaningen från pappan. Liksom vi vuxna ofta gör, tycks även små barn i bland fundera över sitt beteende ibland.

'No comments' är i vissa sammanhang en vanlig 'kommentar' till en reporters fråga. Men börjar jag undra vad som hänt med alla kommentatorer i VK-bloggen. 'No comments' tycks vara något som mer ovch mer har börjat gälla där också.

Jag har nämligen noterat att de tidigare så tämligen få kommentarer av mina favoritsbloggarens inlägg numera är i stort sett helt obefintliga. Själv har jag också varit väldigt tyst med kommentarer den senaste tiden så också med inlägg f.ö. En orsak till att jag slutat kommentera är att jag så sällan ser något bevis för att den jag kommenterat läst min kommentar och då är det inte så roligt längre.

Men till min förvåning ser jag i räknaren att det trots att jag inte skrivit några nya inlägg ändå har besökare som tror att de skall finna något att läsa. Det känns som jag sviker dem genom att inte skriva något.

Skulle lika gärna kunna kalla detta "Man lär så länge man lever". I går lärde jag mig något nytt.

Jag kritiserade nämligen skriftligen ett av våra större medier och skämtade samtidigt till hela frågan en aning. Kritiken och satiren var alltså riktad mot själva mediet och inte mot någon av dess medarbetare ej heller mot någon annan enskild person. En omedelbar reaktion blev då att man visst kunde stå ut med kritik men inte med oförskämdheter.

Fortfarande är det svårt för mig att förstå att en kraftfull företrädare för den s.k. tredje statsmakten inte också skulle kunna stå ut med kritik från en enskild prenumerant som någon eller några av dess medarbetare uppfattar som oförskämd. Nu behöver jag förstås inte förstå varför det är så. Jag lägger det bara i lådan med en massa annat som jag inte förstår och försöker i framtiden att vara väldigt försiktigt med kritik mot det aktuella mediet.

Ända sedan 08.00 i morse har jag försökt ringa folkbokföringen på Skatteverket utan att komma fram.

Ibland ombeds jag ringa senare och ibland tutar det upptaget. Kan det vara något tekniskt fel eller har budgetnedskärningarna lett till denna uppenbara underbemanning? Eller är det bara folks oro över den privata ekonomin som fått alltför många att fundera över skattefrågor?

I söndags var det den internationella kvinnodagen, som väl inte gick alla helt förbi. Nyss lade jag på luren efter ett kort samtal från en kvinna, som inte föreföll vara särskilt väl insatt i kvinnosaksfrågan, eller som åtminstone missat en del av dess budskap.

Kvinnan ifråga, helt obekant för mig, ville tala med min fru. Jag upplyste henne om att hon inte skulle hem förrän vid 18-tiden. Då frågar hon mig om hon fick tala med henne då. Mitt svar blev direkt, att det kan ju inte jag svara på och att det ju helt var hennes sak för henne själv att avgöra. Mitt svar gjorde henne förstås aningen generad och förhoppningsvis påmind om att kvinnor i dag nog helst vill svara för sig själva och inte överlåta det till sina män.

Samtalet avslutades i all vänlighet. Jag lovade henne att hon fick ringa igen senare i kväll och hon önskade mig en trevlig kväll.

Bevakningen av kommunala nyheter i Vännäs från VK:s sida har under senare år enligt många varit mycket sparsam. Men nu har ett par politiker tagit saken i egen hand för att förbättra informationen.

Visserligen har de båda nya "lokalreportrarna" än så länge bara tillgång till VK-bloggen för sin rapportering. Det är ändå ett stort framsteg och gör det numera möjligt att bättre följa vad som händer inom den kommunala verksamheten eller åtminstone vad som händer i de beslutande församlingarna.

Det finns all anledning att applådera initiativet, som är ett initiativ från de båda kreativa oppositionspolitikerna från M respektive KD. En fördel med deras rapportering från sammanträdena är att jag vågar tro att den inte är vinklad i alltför stor omfattning med syftet att få sina egna partier att alltid framstå som bättre än majoritetens. Jag uppfattar dem båda som alltför hederliga för att lämna förvrängd information.

Men ändå? var finns alla skrivkunniga politiker från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Har dessa totalt missat sin möjlighet att informera sina väljare via nätet, när nu Norrlands största tidning är så dålig på att göra det? Vad spännande det skulle med en debatt från de båda blocken här på bloggen. Några skillnader måste det väl ändå finnas mellan blocken, även om Jan och Hans-Inge ofta talar om det trivsamma "umgänget" under sammanträdena.

I dag läser jag Jan Nilssons förtydligande kommentar beträffande hans tidgare inlägg om bonusar. Det känns mycket bättre nu och nu kan jag t.o.m. hålla med honom, vilket i och för sig inte är så ovanligt.

Innan jag läste Jans kommentar, läste jag Dagens Nyheter. Tillgången till den är en av de skattefria förmåner som ingår i det här barntillsynsjobbet. Huvudledaren har rubriken 'Borgs kluvna tunga' och hade ett innehåll, som det var mycket lätt att helt skriva under. Jan må ursäkta, men för ett ögonblick tänkte jag att Jans inlägg nog bara var ett försök att i förväg mildra vad som komma skulle av kritik mot Anders Borg, 'regeringens stora tillgång', som DN skriver. Den 'svårborttagna fläck' som han fått på sig i och med sitt dubbla budskap tvättas dock inte bort så lätt.

Förstår jag nu Jan rätt, så menar han att det på fler ställen ute i arbetslivet, borde finnas någon slags morot som ger valuta utöver den fasta lönen. Där håller jag helt med, dock med reservation för farliga jobb, där 'begreppet sakta och väl, slår ingen ihjäl' i stället borde få råda. Om jag går till mitt gamla jobb i kommunen, så vet jag att man försiktigt närmar sig tanken om att lönen inte bara skall bestämmas av titel och tjänsteställning.

Men att nå det målet torde ligga åtskilliga år fram i tiden. Fortfarande är det annat än prestation som styr. Jan, som också är kommunalpolitilker, har här en viktig uppgift. Och hans tal i den här frågan kommer definitivt inte att komma från en 'kluven tunga'. Men tar du upp frågan med personlchefen, så är jag övertygad om att han anser att så redan sker. Och han borde ju veta kan man tycka...

Tal med kluven tunga är f.ö. en av de mest osympatiskt tänkbara sätt att beskriva någons tal, anser jag. Och det säger 'regeringsorganet' (ett av dem) om regeringens i många avseende viktigaste minister! Är inte det illavarslande, Jan? Eller är det bara ett hälsosamt tecken, ett bevis takhöjd m.m.?

Jag kom till Åkersberga i förrgår under kraftigt snöfall och helt vinterföre. Promenaden i går med barnbarnet sittande på en ca 35 år gammal bob av märket Stiga, inkörd av barnets far och farbror, gick dock delvis på snö- och isfri asfalt och grus. I dag blir det sittvagn.

Till denna för läsarna säkerligen eoerhört viktiga och intressanta rapport vill jag nu bara foga en temperaturuppgift. Just nu är det +5 ute. Transformern är lagad, men torde snart falla sönder i två delar igen. Säg den glädje som varar beständigt.

Minnet däremot av ett varmt och trygghetssökande barnbarn, som kryper ner hos en på morgonen är däremot beständigt. Någon sovmorgon blev det dock inte...

Jag befinner mig på uppdrag i Åkersberga och känner mig litet handikappad utan bloggandets möjligheter. Men så upptäcker jag att jag inte kommer ihåg länken till sidan, där man loggar in. Hemma har jag gjort en genväg på skrivbordet till den sidan.

En förfrågan hos VK resulterade i ett föredömligt snabbt svar frän Tom Juslin. Det är jag tacksam för men jag är inte så säker på att femåringen Alvin, som är anledningen till min vistelse här, skulle gilla att ha mig sittande här vid datorn. Han kom f.ö. just in med en leksak som han fick i dag av mig, som enligt honom lätt går att laga! Vi får se hur det går.

Ni som inte har med er allt dit ni reser i en bärbar dator, bör tänka på att ta med webbadressen till inloggningssidan. Jag tror att medbloggerskan från Sörförs kan ha råkat ut för samma sak.

Så till 'lagningen' av den tudelade transformern, som barnbarnet nyss lämnat in för åtgärd. Alla vet väl vad en transformer i leksakssammanhang betyder. Själv har jag vetat det ända sedan i julas!