I Vännäs finns en katt som indirekt fått en god man. Hur kommer det nu sig?


Utan ett direkt förordnande från tingsrätten känner jag mig ändå som god man ett ansvar i rådande situation för mina huvudmäns älskade katt. De kommer nämligenb sannolikt inte framgent att ha ett boende som gör det möjligt för dem att hålla sig med katt.

Katten finns fortfarande som ett påtagligt minne åtminstone för dess matte. Genom tips från en granne finns nu katten väl omhändertagen hos en granne, som dessvärre troligen inte kan fortsätta att ha den, eftersom hans egen katt fortfarande har svårt att acceptera intrånget i hans revir.

Vad gör jag i så fall med katten? Att låta avlida den står förstås närmast till hands, men för att göra det måste jag sannolikt ljuga för min huvudman och det känns inte riktigt bra. Att själv ta hand om den är uteslutet.

Hur löser jag den här denna något annorlunda godemansuppgift? Vem kan ge mig att bra tips? Finns det kanske t.o.m. någon som kan ta hand om katten tills vidare.

Som en god och mångårig konsumkund, påpekade jag häromdagen att Konsum i Vännäsby hade prismärkt en vara med ett ca 5 % lägre pris än vad Konsum i Vännäs hade gjort. Påpekandet togs inte emot med någon större entusiasm.

Butikschefen kollade i sin prislista och meddelade sedan kort att priset var rätt. Vid två olika tillfällen har jag sedan ställt samma fråga på Konsum i Vännäs och även där fått svaret att deras högre pris helt stämde med den prislista som man tillämpar där.

Ingenting händer. I Vännäsby kan man fortfarande köpan varan i fråga till ett lägre pris. Den uppskattning jag borde ha fått för min uppmärksamhet uteblir och jag har förstås tappat en del av mitt förtroende för Konsums prismärkning rent allmänt.

Den som har ett ärende till Norrlands Universitetssjukhus vid lunchtid i morgon, har möjlighet att lyssna till New Mountain Music, som spelar i centralhallen mellan 12.00 och 13.00

An en för oss lättförstådd anledning har bandet spelat där två gånger per år. I år blir det för femte året i en följd.

Bandet spelar bl.a. bluegrassmusik. Här finns en beskrivning av ''bluegrass'' om än inte ur en musikalisk synvinkel:

Bluegrass är en region i östra USA, huvudsakligen i norra Kentucky men delvis även i södra Ohio. Lexington kan betraktas som ett centrum i området, där även bl.a. Louisville och Cincinnati ingår.

Inre Bluegrassregionen (The Inner Blugrass Region) består av följande countyn, alla i Kentucky: Franklin, Scott, Harrison, Woodford, Fayette, Bourbon och Jessamine.

Namnet Bluegrass kommer av att det i området finns mycket av ''bluegrass'' (lat. poa pratensis, sv. ängsgröe) som med den kalkrika berggrunden utgjorde ett bra foder för hästavel. Bluegrass har därför i dag ett stort antal mycket välbärgade hästavelsgårdar som exporterar fullblodshästar till hela världen.

2005 gick vår s.k. side trip från ''basen'' i Michigan till Kentucky. Så mycket ''blått gräs'' såg vi inte men däremot massor av hästar. Några strån av blått gräs kan dock urskiljas i ovanstående bild.

Utan att räkna med svar på den här frågan, ställer jag den i alla fall. Mycket kunskap finns ''därute'' och så klart hoppas jag att någon kan dela med sig av den.

Min lilla MC, Honda CB 400 N, står nu klar i garaget för en provstart. Redan efter första vinteruppehållet lärde jag mig (efter att ha ringt Lilian Holm AB) att det inte gick att starta den med den gamla bensinen, som stått i förgasaren över vintern. Flottörhusen måste tömma, innan kranen till tanken öppnas.

Ingen har dock hittills kunnat förklara för mig mig varför den gamla bensinen i tanken duger men inte den lika gamla bensinen i förgasaren. Så vitt jag förstår borde det vara lika lätt för viktiga kemiska delar i bensinen i tanken som för bensinen i förgasaren av avdunsta eller förstöras.

Och varför är det så här med just den här motorn? Jag har i mina dagar haft en del andra bensindrivna motorer som utan problem startat på den besnin som stått kvar i förgasaren under ett längre uppehåll?

Hjälp mig att förstå detta mysterium och medan ni skriver era svar skall jag gå ut och dränera förgasaren och sedan göra ett försök att starta motorn.

I går fick min fru ett tragiskt meddelande från vänner i USA. Barnet till en gemensam bekant hade fallit från en hög mast på det segelfartyg som hon var anställd på. Nu ber man vänner och bekanta om ekonomiskt bidrag för att klara finansieringen av barnets vård.

Peggy min fru, som har dubbelt medborgarskap känner sig på ett sätt stolt över sina landsmän som är beredda att ställa upp för varandra i en sådan här situation. Samtidigt tycker hon att det är skamligt i ett så resursstarkt land att det skall behöva vara på det sättet. Vare sig arbetsgivaren eller samhället känner tillräckligt stort ansvar för sin anställde respektive sin samhällsmedborgare för att inte den skadades familj skall behöva sättas på bar backe.

Barnet, som faktiskt är en ung kvinna i 20-årsåldern är svårt skadad och kommer att kräva lång sjukhusvård och sannolikt behöva leva resten av sitt liv beroende av rullstol. Hennes ryggrad är av allt att döma bruten.

Peggy konstaterar att så utlämnad är ingen i Sverige. Här betalar alla solidariskt skatt, i teorin åtminstone efter sin förmåga, än så länge så att ingen behöver vara beroende av andra än samhället vid svår sjukdom och livslångt handikapp. Måtte alla eventuella politiska krafter som sneglar på det amerikanska systemet med individuellt tecknade försäkringar besinna sig. Måtte även skattesänkarivern hejdas så att inte ett system á la Amerika blir nödvändigt.

Peggy kommer ganska säkert att ge ett bidrag till familjen. För mig känns det litet märkligt att en person från vårt välmående land som av amerikaner är så starkt kritiserat för sina skatter ändå har pengar över för att stötta USAs sjukvård. Förvisso har många av oss det, trots att så mycket går till skatt.

Då och då hittar man diverse reklamtrycksaker löst inlagda inuti sin VK. I dag var det tvärtom. Vk låg i sin helhet innesluten i ett reklamblad. Inte löst innesluten utan ihophäftad med reklambladet.

Aldrig hänt förut men det gäller ju f.ö. allt så händer för första gången.

Jag konstaterar, att den person som jag i dag skall träffa i ett sammanhang helt utanför bloggandet, vet jag mer om än vad jag vet om mina närmaste grannar. Det känns både litet märkligt och spännande.

Jag uppskattar människors öppenhet och villighet att berätta för andra om sin egen vardag. Möjligen är jag bara nyfiken på ett osunt sätt, eller så rör det sig om ett mera äkta allmänt intresse för andra människors liv och leverne. Nu talar jag om och tänker bara på personer som själva delar med sig av sitt liv till alla som vill veta mer om det. Jag är alltså inte den som aktivt via olika källor snokar i andras privatliv. Därtill är min respekt för andras personliga integritet alltför stor.

Men som sagt, märkligt är det att veta mer om en person efter några få månaders bloggbekantskap än vad jag vet om grannar och för den delen även en del arbetskamrater, som jag haft i flera år. Människor är olika och de som föredrar att värna om sitt privata liv kan jag förstås både tycka om och respektera.

Jag inser också att vi som pladdrar på om våra privata förehavanden nog ibland kan uppfattas som tröttsamma av omgivningen. Men att ändra på sin öppenhet och vilja att berätta är inte lätt.

Genom ett smidigt arbetssätt och en professionell handläggning, kommer i dag två gamla människor att åtminstone som ett första steg att kunna få bo tillsamans under samma tak efter en kortare ofrivillig ''skillsmässa'', som var en följd av den enes behov av sjukhusvård.

Bådas handikapp gör det nu omöjligt för dem med ett fortsatt ordinärt boende, eftersom de tack var det nu behöver s.k. särskilt boende inom kommunen med allt vad det innebär. Då och då kan man läsa om fall, där makar i en liknande situation måste bo åtskilt från varandra. Då är kritiken mot kommunen i fråga oftast stark och oförstående. De är dessa fall som ges utrymme i media och inte fall av det här slaget.

Jag tvivlar på att det finns någon enda kommun i landet, som inte gör allt vad den kan för att möjliggöra gemensamt boende även för makar som behöver särskilt boende. Tillgången på lämpligt gemensamt boende i kombination med många andra omständigheter gör det dock ofta svårt eller t.o.m. omöjligt. Det skulle vara önskvärt att en ofta upprörd omgivning insåg det.

I det här fallet har förstås inte bara en professionell hantering av ärendet utan också slumpen spelat in. Ledigt korttidsboende råkade finnas tillgängligt just när det behövdes för dessa makar. Det återstår nu bara att hoppas på att möjligheter till ett permanent särskilt boende också kommer att kunna erbjudas inom kort.

Personligen gläds jag åt de möjligheter som öppnar sig i dag, när de båda makarna återförenas. Detsamma tror jag gäller även för de båda makarnas vänner och bekanta.

Jag undrar just varför. Men i dag har jag haft extra många läsare. Tydligen har jag tagit upp något som tycks intressera fler än mig själv.

För att ändå berätta något riktigt bra, så skulle det kunna vara att jag äntligen har kunnat ta upp min invanda motion i form av långa promenader, först med min syster i Umeå och sedan med min kära fru här i Brån. Jag antar att alla är väldigt intresserade av att läsa detta.

Tänk så litet det behövs för att öka förståelsen för andras situation! Det har jag nyss erfarit.

Efter två trevliga telefonsamtal med två av de nyckelpersoner som har med VKs blogg att göra, begriper jag nu så mycket mer av bloggandet sett ur deras synvinkel. Jag inser också, att man mycket väl känner till bristerna i bloggverktyget och att jag därför inte bör tjata mer om dem.

Det som eventuellt tror att mitt återkommande gnäll om sådant som jag tycker fungerar dåligt också innebär att jag inte alls trivs med VK-bloggen, tror fel. Jag trivs här och tänker inte dra mig tillbaka.

Sedan en tid granskar VK bloggkommentarer utifrån speciella ''grundregler''. Att kommentarer ibland är av den karaktären att de bör refuseras förstår jag fullt ut. På senare tid har två av mina kommentarer refuserats med hänvisning till att de stred mot dessa grundregler.

Alla regler i ens dagliga liv blir så mycket lättare att acceptera och sedan också rätta sig efter, om man förstår dem. Det gör jag alltså inte, när det gäller de två av mina refuserade kommentarer. Ännu obegripligare blir det när jag i dag läser i VK om hur blogginlägg från Mikael Sundling i Vindeln varit så ''häftiga'' att de t.o.m. har fått en politiker att lämna sina uppdrag på grund av dem.

Nu var det alltså inte bloggkommentarer det handlade om utan i stället blogginlägg. Men även sådana granskas av VK och tas även bort ibland.

Jag måste få berätta om mina två refuserade bloggkommentarer.

1. En bloggare hade i skämtsam ton undrat om någon någonsin skulle vara intresserade av hennes trötta och utslitna organ, som hon som organdonator hade gett samhället rätt att disponera. I samma skämtsamma ton nämnde jag i min kommentar att hennes brillianta hjärna nog skulle uppskattas av många. Den kommentaren stred mot VKs grundregler och refuserades därför.

2. I går läste jag ett mycket roligt inlägg om hur ett barn såg på mormödrar. Min spontana kommentar till det blev ungefär: ''It made my day'', eftersom jag inte kunde komma på en bra svensk översättning till det sättet att säga det på engelska. Den kommentaren stred också mot VKs grundregler och togs därför inte in.


Jag förstår alltså inte, vem eller vad dessa två exempel på refusering var avsett att skydda. Att de nya reglerna nog kommer att ha en begränsande effekt på kommentarer överhuvudtaget finns det kanske anledning att misstänka.

I dag har jag varit på vårdplanering. Alla frågor i sammanhanget kändes tämligen bekanta för mig, men sättet att ha ett vårdplaneringsmöte på var däremot helt nytt för mig.

Vårdplaneringen, som alltså inte gällde min fortsatta vård utan en annan persons, skedde med hjälp av videokonferensteknik. Vi var några som fysiskt befann oss i Vännäs och några ytterligare från geriatriska kliniken vid NUS som befanns sig i Umeå. Känslan av att ändå sitta i samma rum var överraskande tydlig. Vi hade nämligen såväl ljud- som bildkontakt med varandra.

Och inte blev upplevelsen sämre av att den samordnade vårdplaneringsträffen ledde till en lösning som kommer att göra det möjligt för ett par äldre makar att pånytt kunna få bo under samma tak efter en kortare tids ''skillsmässa''. Må så vara att lösningen än så länge bara är av temporär karaktär. Det känns i alla fall mycket tryggt att veta, att man inom kommunens äldreomsorg kommer att göra allt vad som kan göras för att de båda makarna ska få bo tillssammans.

När man gör en bokning för att flyga tillsammans med sin fru, bör man då inte kunna räkna med att få sitta tillsammans på planet? Säker på det skall man dock inte vara. Det fick vi erfara i går.

Efter att ha använt den fiffiga incheckningen via en av bolagets automater på Arlanda, tog vi bara våra boardingkort och utan att titta närmare på dem begav vi oss till rätt gate. Först på väg in till planet upptäckte vi att våra flygstolar inte stod intill varandra. Vi på påpekade då det för den första flygvärdinna vi mötte och hon lovade att det hela skulle fixas, så snart vi var ''uppe i luften''.

Så blev det dock inte och eftersom båda stolarna ''gick''' till Umeå kom vi ändå lyckligt hem till Umeå efter den ofrivilliga skillsmässan. Det hela är givetvis en ren bagatell, men som vanligt irriterar det mig alltid en aning när löften inte hålls.

Borde det inte i denna genomdatoriserade värld vara möjligt att med en tydlig text på automatens display ange något i stil med ''Tyvärr finns just nu inte två lediga stolar intill varandra''.

När jag till sist ändå bestämde mig för att lämna stugvärmen och ge mig på hjulskiftet ute i kallgaraget, började det snöa!

Nu är sommarhjulen på och ringtrycket kollat. Ytterligare ett vårtecken kan jag därmed notera. Jag kunde också notera ''att allt nog var bättre förr''. Ett av hjulen hade nämligen rostat fast. Detta hände aldrig på min 12 år gamla Maza 626 men redan efter tre år på min nuvarande Mazda 6. Kopparpasta har jag tidigare aldrig använt, men i dag gjorde jag det.

Snön förresten, kommer inte att bli något problem, somamrdäcken till trots.

Som alla vet, kommer VK att erbjuda oss ett nytt bloggverktyg någon gång under våren. Fortfarande har vi möjlighet att lämna synpunkter på hur det bör vara utformat.

Häromdagen blev ett av mina inlägg dubblerat. Möjlighet att helt ta bort det saknas. I går lade jag upp en felaktig bild av min kära mor. Den går inte att ta bort och ersätta med en annan. Dessa båda problem kan jag förstås fortsätta leva med och det torde även gälla mina medbloggare. Irriterande är det dock och därför har jag skickat in följande två synpunkter till VK-bloggens redaktion. Möjligen är det inget nytt för dem.

1. Möjlighet bör finnas för oss bloggare att HELT ta bort våra egna inlägg, något som ju saknas f.n.

2. Möjlighet borde också finnas att redigera HELA sitt inlägg, d.v.s. även bildtexten och ev. bild (borde kunna helt tas bort eller bytas ut mot en annan).

Nog är det väl ändå förunderligt att min mors omtänksamma råd till mig fortfarande känns aktuella för mig? Och lika svårt är det att följa dem nu som det var under barndomstiden. Vad sjutton skall jag göra? Kanske Briggen kan ge mig ett gott råd.

Som jag tidigare meddelat har jag drabbats av en förkylning. Det känns som om den håller på att lämna kroppen, men fortfarande känner jag mig varm. Ingen feber har jag och inte heller ont i halsen.

Skulle jag lyda min mor, är det bara att hålla mig inomhus i stillhet. Men hur svårt är inte det, när det finns så mycket livsnödvändigt som jag vill göra utomhus. I helgen åker vi bort och innan dess skulle jag absolut vilja skifta däck på bilen, städa den, tvätta den och eventuellt också göra en ordentligt yttre rengöring och vaxning. Dessutom har jag missat flera kilometers 'power walk' och bara det känns som en stor förlust i detta fina vårväder.

Alla dessa uteaktiviteter lockar betydligt mig mer än att ägna mig åt bloggande och annat datorjobb. Dock borde jag skriva något om min syn på politikers tendens att nästan alltid frågasätta majoritetens respektive oppositionens göranden och låtanden. Ett sådant inlägg kräver dock betydlig mer tankeskärpa än jag kan mobilisera i kväll.

Varför skriver jag då detta inlägg, som väl knappast kan intressera så många? Anledningen till det är helt enkelt den att ju ser att folk öppnar mina blogginlägg och jag inte vill göra dem helt besvikna när de bara hitta gamla saker där.

Sedan var det ju denne olycksalige signaturen Briggen. Många har rekommenderat mig att strunta i den stackaren, som uppebarligen inte kan hålla sig borta från mina inlägg. Jag har svårt att göra det, som synes. Han eller hon måste ha något speciellt emot mig och det kan ju knappast bara vara innehållet i mina inlägg.

Till min kära mor säger till sist att jag till fullo inser omtanken i dina ord i sammanhanget, men att jag nog ändå kommer att skifta däcken i morgon. 'Jag har ju ingen feber, och jag har ju inte ont i halsen, då gör det väl ändå ingenting om jag jobbar med bilen utomhus en stund i morgon?'

Många är de, de som bor i USA, och alltfler blir de. Här finns en intressant webbplats, där sådana frågor lätt kan följas.

Här finns webbplatsen. Var 14:e sekund ökar USAs befolkning med en person!

På webbplatsens startsida finns mängder av intressant statistik från USA.

Barnasinnet finns kvar och ett uttryck för det vill jag härmed offentliggöra. I dag slogs jag av något som bevisar det, något som jag tidigare inte tänkt alls på.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att hjälpa smältvattenet på våren att rinna vidare ner i diken och andra lägre liggande nivåer. Jag har just kommit in från ett mycket lyckat dräneirngsprojekt. Grusvägen utanför villan hade en långsmal och ganska djup vattensamling som nu är helt dränerad tack vare några smart grävda små diken.

''Litet roar barn men även stora karl'n'', sägs det. Det stämmer definitivt in på mig.

Vid genomgång av några bilder i datorn fann jag en som har en ganska märklig bakgrund och som är ett ytterligare bevis för hur liten världen ändå är.

För några år sedan köpte Peggy en bodhrán, som är en slags trumma som bl.a. används när irländsk musik spelas. Inköpet gjordes i Lansing, Michigans huvudstad, i Michigans kanske största affär (Elderly's) med instrument och andra tillbehör för musiker. Trumman togs sedan hem till Sverige som ett andra handbagage.

Något år senare skulle vi åka till Dublin. Under den research som Peggy gjorde före den resan, hittade hon ett ställe i Dublin, där man kunde ta en snabbkurs i bodhránspelande. Hon bokade genast en lektion via internet, även om hon var långt ifrån okunnig om hur en bodhrán skall användas.

Så kom så dagen då vi tillsammans uppsökte stället för lektionen. Läraren granskade Peggys bodhrán och fann den tämligen OK vad gällde utförande och kvalitet. Han kunde också förvånat konstatera ytterligare en sak.

Peggys bodhrán var nämligen tillverkad i den instrumentverkstad som fanns i samma hus som lektionen hölls! Efter en lång resa fram och tillbaks till Michigan, USA, befann sig nu instrumentet åter i sitt ''fadershus''! Är inte detta i det närmaste oslagbart som slump betraktat? Kanske är jag en alltför blödig person, men inför sådana här händelser går en rysning genom kroppen på mig.

Den här texten finns på insidan av trumman:

''WALTONS REAL IRISH BODHRÁN
made with goatskin and birch by Waltons 2-5 Frederick St., Dublin, Ireland''

Så var det dag igen efter flera månaders utan minsta tecken på förkylning. Men nu är det både halsont och snuvigt.

Så uppstår den eviga frågan igen. Hur bör jag bete mig i det givna tillståndet? Skall jag låtsas som inget hänt med hälsotillståndet eller skall jag hålla mig inomhus i viloläge? Hittills i mitt liv har jag i stort sett helt negligerat förkylningar och det har gått bra. På äldre dar märker jag att de inte går över lika snabbt som förr. Beror det på åldern eller är det virilare virus som härjar nuförtiden?

Jag tror inte på några som helst huskurer i sammanhanget, fel eller rätt, så något mer än litete acetylsyra då och då torde det nog inte bli den här gången heller. En sak slipper jag som tur är den här gången och det är att våndas inför beslutet att ringa till arbetsgivaren och sjukanmäla mig. Pensionen kommer oberoende av om jag är sjuk eller ej och det är ju skönt att veta.

VKs chefsredaktör Sture Bergman beskriver i ett blogginlägg, som också finns i tryck i dagens VK, vad tidningens ansvar för ''artikelkommentarer'' innebär. I en kommentar undrade om samma regler gäller för kommentarer till blogginlägg. I väntan på en svarskommentar om detta utgår jag från att så är fallet.

När jag läser hans blogginlägg i tryck i dagen tidning uppmärksammar jag speciellt en mening:

De som får en godkänd respektive icke godkända artikelkommentarer får ett svarsmail av oss.

Under de senaste dagarna har jag skrivit och försökt publicera åtminstone en bloggkommentar, som inte godkänts och några som godkänts, men några svarsmail har jag inte sett till. Därför undrar jag förstås från och med när den beskrivna nyordningen kommer att börja tillämpas.

Som många sett - utom jag själv- blev mitt inlägg om godmannaskap dubblerat. Är det någon som vet, hur man tar bort ett av sina egna inlägg? Kan vi som enskilda bloggare göra det, eller kan bara VK göra det?

Anledningen till dubbleringen är att det första försöket att publicera det inte lyckades. Jag vet att måste vänta en stund och det gjorde jag också. När inget hände förskökte jag igen och kunde jag i den högre spalten se, att det var publicerat.

Har man rätten att publicera något här, borde väl rätten att ta bort det också finnas, eller begär jag för mycket nu?

Tack lillasyster för att du ringde och påpekade detr hela för mig.

.

Trots min relativt korta erfarenhet som god man, vill jag gärna berätta litet om det. Jag inser att mina hittills så positiva erfarenheter, kan komma att förmörkas att saker som kan hända i framtiden. Men just nu känns det mycket bra.

Vad är det då som känns så bra? För mig är det mer än en sak. Kanske är det främst känslan av att än en tid kunna göra nytta för fler än bara mina närmaste. Känslan av att inse, att kunskaper och erfarenheter från mitt tidigare yrkesverksamma liv, ännu inte har blivit oanvändbara på grund av egen glömska och allmän ''rost'', gör mig så gott. Det samma gäller de reaktioner av tacksamhet och förtroende som jag får från inte bara huvudmännen utan också från andra personer, som är mer eller mindre inblandade. ''Huvudmän'' kallas de som jag är god man för.

Att jag nu som nybliven pensionär med erfarenheter från minst 25 års arbete inom kommunens äldre- och handikappomsorg som den enskildes företrädare få efterfråga hjälp och stöd från kommunens socialtjänst, är en spännande och annorlunda erfarenhet. Bl.a. inser jag att det verkligen finns skäl att ifrågasätta mycket av den kritik man ofta hör angående den påstått dåliga äldreomsorgen. Hittills har jag bara fått uppleva en effektiv handläggning av ''mina'' frågor såväl från vårdcentralens distriktssköterska som från företrädare för kommunens äldreomsorg.

Erfarenheter hittills av uppdraget som god man har på ett mycket tydligt sätt fått mig att inse hur oerhört svårt livet måste vara för många äldre, sedan deras förmågor av skilda slag gått förlorade. Dagens samhälle är inte lätt att förstå sig på, ibland inte heller för oss yngre, men förstås än svårare för de riktigt gamla. Ta bara all slags post som skickas ut via myndigheters datasystem! Alla som vill fråga om något och sedan provat att ringa t.ex. Skatteverket, Försäkringskassan eller någon annan större organisation, förstår vad jag menar.

Obetalda räkningar, ej uppsagda avtal, felaktigt betalda räkningar, missade sjukhusbesök m.m., m.m. blir en naturlig följd när alla krångligheter kombineras med en varierad grad av demens. Då blir det svårt att inse vad som behöver göras med post som är mer eller mindre obegriplig för mottagaren. Sannolikt finns det många äldre i samhället som saknar hjälp från anhöriga eller andra, där förordnande av god man verkligen skulle behövas.

Mitt arbete som god man ger mig många nya erfarenheter; en ny sådan har varit den stora skillnaden mellan banker.

Nordea och ICA-banken skiljer sig sannolikt i många fler avseenden. I just det här sammanhanget finns det skäl att välja ICA-banken. För att samla min huvudmans tillgångar på ett ställe, ville jag avsluta konton i andra banker och sedan låta banken föra över behållningen till huvudmannens konto i en annan bank.

Denna tämligen enkla och för båda bankerna säkert rutinmässiga åtgärd kostade hela 150 kronor hos Nordea men noll kronor hos ICA-banken! Den gamla, stora och sannolikt mera resursstarka banken Nordea bör ha minst lika goda möjligheter att göra det gratis som ICA-banken, men så är alltså inte fallet.

Nu känns det dessutom som om jag "bedragit" min huvudman på de 150 kronorna. Jag hade ju förstås i stället ha kunnat ta ut beloppet och sedan själv satt in det på hennes konto i den andra banken. Fortfarande tycks ju det gammeldagsa sättet att sätta in pengar på baken vara billigare än att låta banken göra det digitalt - åtminstone om man låter Nordea göra det.

Bilden är tagen från nr 8 1971 av serietidningen ''Pellefant''. I dag får man som bekant inte kalla våra mörkhyade medmännsikor, som det på den tiden tydligen var helt Ok att kalla dem.

Den flitige bloggaren, Jan Nilsson, som till min glädje fortfarande betraktar mig som en vän, påpekar då och då att Amerika är ett land som vi i Sverige ''älskar att hata''. Jag ser också honom som en vän.

Mitt, egentligen vårt eftersom det ''godkändes'' av min fru, lilla inlägg om våra tankar innan vi bestämde oss för att sätta upp dekalen med informationen om att hennes son är i Irak, fick Jan att i bild och text påminna om att USA trots allt dödande i olika krig runt om i världen också gjort och gör stora humanitära insatser. En alldeles för lång mening, som jag dock inte ids korta ner. Det är alltid positivt att få reaktioner på vad man skriver. Så även den här gången.

Nu känner jag ett behov att ytterligare beskriva vår i stort sett helt gemensamma syn på USA, min frus, amerikanskan, och min alltså. Naturligtvis kan också vi lista ett antal situationer, där USA verkligen gjort och gör bra insatser för mänskligheten inom det humanitära området.

Båda tycker vi i många avseenden mycket bra om USA. I många andra avseenden tycker vi illa om landet i fråga. Men så starka ord som ''älska'' eller ''hata'' använder vi inte i sammanhanget. Att ''hata'' någon eller något är för mig ett så starkt begrepp, att jag faktiskt inte kan kan erinra mig en enda gång, då jag känt hat mot någon eller något. ''Älska'' är däremot ett ord som jag gärna och oftare använder.

Hoppsan, nu kom detta mera att handla om enstaka ord och deras valörer, vilket inte direkt var meningen.

Men ändå, Jan... nog är väl ändå de tänkvärda bilder som du visar mer avsedda att vara hjälp i rekryteringssammanhang än avsedda att vara en oskyldig information till allmänheten? Men oberoende av syftet med dem, så tvivlar jag inte på att de fakta som de förmedlar är riktiga. Allt (?) som sägs, skrivs eller visas på bild har väl olika syften, eller kan åtminstone tolkas på olika sätt av olika individer.

EN BILD SOM TALAR FÖR SIG SJÄLV

Så här ser den ut och mycket vanlig är den på bilar i USA.

MIKE I IRAK MED SÅVÄL BRÖSTKORG SOM ANDRA VITALA DELAR VÄL SKYDDADE

I går fick Peggy ett brev från sin dotter, som bl.a. innehöll en måttligt stor ''Bumper sticker'' (bildekal) med texten ''MY SON IS IN THE U.S. ARMY''. Vad skulle vi nu göra med den blev så en fråga för oss.

Peggy är naturligtvis stolt över sin son, sergeant Weaver, men knappast över hans indirekt påtvingade roll i Irak. Men efter en kort överläggning vid köksbordet, beslutade vi ändå att dekalen skall sättas upp i bakfönstret på vår bil. Det gör vi bl.a. av respekt för hennes dotter som liksom så många amerikaner verkligen är stolt över de landsmän som deltagit i kriget i Irak och därmed, som de också tycker, försvarat hemlandet USA.

Dekalen hamnar därmed på vår bil, som jag är den som kör mest. I någon slags mening betraktar jag också hennes barn som mina, och kommer därför gärna att köra omkring med dekalen i fråga.

Mike är i Irak för andra gången och vi glädjer oss nu båda åt att hans syn på USAs angreppskrig numera har ändrats högst betydligt jämfört med vad den var under hans första tjänstgöring där.

KANSKE BARA EN HELT VANLIG ÄPPELKAKA, MEN ÄNDÅ NÅGOT EXTRA

En sådan fru jag har! Hon kom nyss hem från sin musikövning med O'Grejdi Nua och nu står hon i köket i färd med att baka en kaka till byaföreningens styerlsemöte i morgon kväll.

Det var vad hon hade lovat och när det gäller att hålla löften, så är hon outstanding. Just nu får jag litet dåligt samvete. Såklart jag hade kunnat köpt något till fikat i stället. Men naturligtvis kommer hennes kaka, inte minst tack vare hennes uppoffrande insats, att smaka bättre än köpebrödet. Litet roligt är det f.ö. att kakan bakas efter ett gammalt recept från hennes mor.

Sedan en tid har något som heter ''anmäl'' tillkommit vid alla kommentarar. Jag har inte sett någon information någonstans om vad tanken med detta är.

Är det någon som säkert vet? Jag gissar förstås, att var och en som av någon anledning inte gillar en kommentar, känner sig kränkt av den eller av andra skäl vill få VK att ta bort den kan nyttja denna anmälningsmöjlighet. Betyder det också, att VK inte längre bryr sig om att förhandsgranska och godkänna kommentarer?

Som sagt, är det någon mer än VK som vet?

Systemvetaren Anders och sonsonen Alvin i färd med att lösa ett intrikat datorproblem.

En av mina allra bästa kamrater under mina år i kommunens tjänst höll alltid med mig om att det oftast är helt OK att vara stolt och även skryta litet om sina barn. Hon har inga barnbarn än, men jag tror att dessa också ingår i den krets man får skryta över. Det är f.ö. också helt Ok att skryta och vara stolt över andras barn, om man själv av endera anledningen inte har några egna.

I dag och i morgon skall jag vara barnvakt för mitt, Peggy skulle nog säga vårt, fina barnbarn. Min/vår lika fina son kommer hit i kväll för att sova över hos oss. Barnets mor är dessvärre krasslig och stannar därför hos sina föräldrar i Holmsund, åtminstone i dag.

Såväl sonen Anders som hans sambo Alexandra har sådana jobb att de kan jobba vissa dagar i Umeå också lika lätt som i Stockholm och det är vi förstås glada över, nu när de flyttat så långt bort som till Åkersberga.

Jag fortsätter att berätta om vårt hus i Michigan. Något överraskande ser jag på räknaren att det är många som läser det jag skriver. Det stimulerar mig förstås till fortsatt skrivande.

Som jag tidigare berättat har arbetet i badrummet pågått sedan vi lämnade det. Mr Chandler, enmansföretagare i byggnbranchen, har på ett förtjänstfulltsätt utfört jobbet. En annan av våra trevliga och hjälpsamma grannar har slutbesiktat jobbet och även överlämnat slutbetalningen i form av en check. Checker används fortfarande i USA och betalning via internet förefaller mycket ovanligt, åtminstone för privatpersoner.

Bilden är tagen från ungefär samma håll som den förra bilden av rummet var tagen. För oss kvarstår nu arbetet att måla eller tapetsera rummet samt att skruva upp handdukshängare, toapappershållare m.m. Badrummet var i ett tämligen dåligt skick förut och nu har det blivit så här fint. Gläds med oss!

Tyck även litet synd om Chandler, som råkade spräcka spegelglaset på skåpet ovanför tvättstället och sedan hade svårt att få tag på ett nytt. Inte nog med det. Hans elektriker ställde sig på bänken kring tvättstället (the vanity top) och den sprack då. Även detta orsakade extra kostnader för honom och en försening, som för vår del helt saknade betydelse.

BILDEN TAGEN I RIKTNING MOT TVÄTTSTÄLLET, FÖNSTRET SYNS I BAKGRUNDEN

Bilden visar hur vårt badrum såg ut, när vi lämnade huset i Riverside i juni i fjol. Några timmar hårt arbete krävdes för att försätta det i detta bedrövliga skick.

Byggmästaren som vi anlitade för att byta ut tvättställ, riva en del onödiga saker, byta ut badkar samt sätta upp nya väggar, erbjöd sig att pruta 500 dollar, om jag själv rev alla de gamla väggarna, som bestod av en sorts tjock gipsplatta (plaster walls).

Lättförtjänta pengar tänkte jag och satte genast i gång med jobbet. SÅ himla lättförtjänta var de inte, eftersom materialet i väggarna var oerhört hårt och dessutom förstärkt med svårforcerad ståltrådsarmering i alla hörn samt takvinklar. Det var utan tvekan det mest dammiga och svettdrivande jobb jag någonsin utfört och dessutom hela tiden mycket tungandat tack vare den ansiktsmask jag hade på mig. Till råga på allt rasade ett finfördelat isoleringsmateriel in från ytterväggen.

Byggmästaren, som nog inte hade väntat sig att allt skulle vara rivet och utburet, såg minst sagt överraskad ut vid sitt nästa besök. Han trodde definitivt inte att en gammal bekväm byråkrat från Sverige, skulle orka med allt. Han frågade nämligen om vilket jobb jag hade.

Om jag inte missminner mig, så tog jobbet nästan två hela arbetsdagar. Med mina mått mätt var betalningen 500 dollar inte dåligt. Nu får jag bara inte glömma att ta upp beloppet i min inkomstdeklaration - eller är det kanske i USA jag skall skatta för pengarna?

HAN SOM LÄMNAT SIN LÄST

Jag måste förstås visa mig själv ''in action'' långt ifrån den ''läst'', som jag ägnat mitt yrkesverksamma liv åt. Murare och även andra torde direkt märka att jag inte använder den rätta sortens murslev, men vad gör väl det?

Först några ord om det bevingade ordet ''Skomakare, bliv vid din läst!''. Ursprungligen lät det på latin enligt följande: ''Ne sutor supra crepidam!'', som betyder ''Skomakare inte ovanför sandalen!''.

Den grekiske målaren Apelles godtog en skomakares kritik av en sandal på en av hans målade figurer. Men när skomakaren också kritiserade andra detaljer på tavlan ovanför sandalen, blev han dock irriterad.

När jag ser mig själv glädjestrålande utöva ett hantverk långt ifrån vad mitt vanliga jobb lärt mig, kom jag direkt att tänka på uppmaningen från konstnären, som ju egentligen innebär att var och en skall hålla sig till sitt och inte tro sig förstå sig på något annat. Själv skulle jag förstås aldrig ge mig på att kritisera en professionell murares arbete.

Mina tankar är kanske svåra att hänga med på. Förhoppningsvis är det ändå några som förstår vad jag menar. Ett förtydligande kan vara på sin plats. Kort och gott så anser jag mig vara en individ som inte är rädd att ge sig på saker om än de ligger utanför mitt kompetensområde - vad nu det är, förresten.

Under många behövde min svägerska i Riverside en handikappramp. I förfjol tog jag bort den och vad den dolt var inte precis så glädjande.

Vad som däremot var glädjande för mig, var min egen stolthet och tillfredsställelse över att för första gången i mitt relativt långa liv lyckas reparera en skada av detta slag. Aldrig förr hade jag använt mig av murarverktyg och aldrig förr hade jag blandat cement och sand för att få den betong (?) jag behövde för mitt verk. Någonstans förstod jag också till sist att jag behövde bygga någon slags form för att göra trappstegen så fina som de en gång i tiden var. Trots brist på virke för det och framförallt brist på kunskaper, lyckades jag ändå till sist.

Få saker i livet är så trevliga som när man antar en utmaning och inte ger sig förrän man lyckats bemästra den. Hittills är det bara min förstående hustru som berömt mig för reparationen, men nu ger jag er alla en chans att göra det också. Jag är nämligen väldigt känslig för och kanske också beroende av beröm för vad jag gör. Förmodligen är det en av mina sämre egenskaper; åtminstone är det kanske det att öppet berätta det.

Ok då, jag vet att de flesta ''riktiga'' karlar nu flinar litet överlägset och undrar vad sjutton detta är att vara stolt över. Men i min mångåriga kommunala anställning gavs aldrig en chans att lära sig saker som detta. Så för mig var det verkligen en ganska stor sak. Barnslig, jag? Jovisst är jag det och trivs med det gör jag också.

Handikapprampen, var av en stadig träkonstruktion, blev f.ö. senare försedd med ben är nu en stadig arbetsbänk i garaget. Nu behöver jag inte längre fixa grejor på garagets golv utan kan göra det mycket bekvämare i en arbetshöjd som jag själv bestämt.

Spännande kommer det bli att nu i början av maj se om trappstegen vittrat sönder under vintern eller ej.

Att leva i nuet och inte fundera alltför mycket på framtiden börjar stämma sämre och sämre på mig i dessa dagar. Mina tankar ligger dock inte mer än ca en månad framåt i tiden och ägnas åt en alldeles speciell sak.

Om cirka en månad befinner vi oss än en gång i Riverside, USA, som ligger endast några få kilometer från den södra delen av Lake Michigans strand. Där har vi ett hus med en stor tomt. Varje gång vi varit där brukar vi unna oss åtminstone en vecka som skulle kunna betraktas som semester, d.v.s. en vecka utan arbete på hus och tomt.

De sista dagarnas arbete på vår tomt i Brån fortsätter med liknande redskap på tomten i Riverside. Eventuella blåsor i händerna, som bildats under jobbet i Brån, har inte hunnit läka. Räfsningen där är jobbigare, dels med tanke på den enorma mängden stora löv från de många stora lönnarna på tomten och dels med tanke på att vi kommer dit i senaste laget. Gräset har vuxit för långt och binder därmed lövet på ett besvärligt sätt. Det bli mängder av löv och fram till i fjol transporterade vi bort det packat i stora tygsäckar, som Peggy hade sytt här hemma av en kraftig väv som vi hittade i gömmorna här. Säckarna stuvades in i vår hyrbil och massor av turer krävdes för att bli av med allt.

I fjol kom en snäll granne till oss och erbjöd oss att låna hans lilla lastbil för ändamålet. Gammal och sliten var den, men flaket rymde allt 'räfs' samt dessutom mängder av kvistar och annat som man samlar upp, när tomten skall vårstädas. Måtte grannen även i år låna ut sin 'truck'! Ett problem är att han inte tillåter oss att betala för lånet.

Sedan trädgården gjorts fin, väntar en mängd andra arbetsuppgifter. Genomförandet av dessa kommer att blandas med besök hos och av vänner och bekanta. Peggy prioriterar förstås högst sin dotter och sina musikvänner. Men inte förrän målning och tapetsering av det stora vardagsrummet är klart, vars golv av lönnträ slipats sedan vi lämnade huset i fjol, får vi så mycket tid över för sociala aktiviteter. Badrummets innerväggar m.m. rev undertecknad i fjol och under vintern har det iordningsställts av en byggmästare. Återstår för oss att göra är målning och eller tapetsering samt montering av diverse anordningar som hör ett sådant rum till. Utbyte av kokhällen (en s.k. cook top) i köket står också på listan.

Plötsligt drabbas jag av längtan efter en stor mjukglass, som finns på ett särskilt ställe i den närliggande staden St. Joseph. Att sitta utanför glassbaren en sommarljum kväll och njuta av glassen och studera folklivet omkring en är bara det värt vår resa. Och att dessutom få göra det tillsammans med den kvinna som numera delar mitt liv i vått och torrt, får glassen att smaka ännu bättre.

En färsk opinionsundersökning visar att Moderaterna ökat med hela nio procent. Just nu väljer jag generöst att gratulera dem för det i stället för att beklaga.

Samtidigt har jag svårt att riktigt förstå anledningen till detta. Beror ökningen på vad regeringen med Moderaterna i spetsen gjort för landet den senaste tiden, eller beror den på vad vissa företrädare för socialdemokratin gjort eller inte gjort under samma tid?

Ingen torde säkert kunna svara på min fråga. Sannolikt torde ett svar variera beroende på från vilket ''håll'' det kommer.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Glädjeyttringarna över den skada som Wanja Lundby-Wedin har åsamkat sig själv, LO och sitt parti illustrerar detta på ett bra sätt.

Överallt, här i VK-bloggen och på andra ställen tycks glädjen över den skadan inte ha några som helst gränser. Jag tror till och med att den vida överstiger den skadeglädje som alliansens politiska motståndare visade över de problem som statsministern hade med sina ministrar som av olika skäl tvangs avgå. Deras misstag var verkligen något som de "felfria" kritikerna från oppositionen verkligen kunde gotta sig åt. Då såg vi många fina exempel på en s-märkt skadeglädje.

Till min glädje fann jag i dag ett blogginlägg "Stackars Wanja", men när jag läser det så är det svårt att hitta något enda spår av medmänsklig hänsyn till en person som verkligen gjort bort sig. Dock finns där ett försök att ändå försvara hela historien med en ofullständig mediarapportering.

I mina ögon har Wanja verkligen gjort bort sig och hon kommer för alltid att ifrågasättas av många, inklusive obetydliga mig. Hon kommer också för alltid att vara värdefull för Socialdemokraternas politiska motståndare i olika sammanhang. Det är svårt att ärligt och uppriktigt tycka synd om personer på hennes nivå, när de så grundligt gör bort sig. Först måste man försöka kommer över den initiala skadeglädjen. Det är svårt och särskilt svårt tycks de vara som så lätt kan vinna politiska poäng i proportion till hur starkt de lyckas leva ut sin skadeglädje.

Själv är jag inget helgon och att känna skadeglädje ibland är inte främmande för mig heller. Dock tror jag mig ha en förmåga att befria mig från den sortens glädje och i stället ersätta den med annat att glädjas åt.

(Jag har försökt hitta något om skadeglädje i Bibeln men ännu inte tagit mig tid att läsa alla de träffar som jag fått i Google, när jag sökt på ''skadeglädje i Bibeln''.)

Språk är kul och det gäller förstås även många dialektala uttryck.

I går hörde jag en man på radion, som talade den dialekt som jag är van vid från barndomen. Han berättade om en man som kört sin grästrimmer i en hög av hundbajs och då fick alltihopa ''mella öga''.

Det fick mig att minnas min pappa, som kunde säga ''ha du tjvätte dä mella öga?'' Spontant slår det mig nu, att även en pappa på den tiden bidrog till den delen av barnuppfostran, som hade med hygienfrågor att göra.

Jag minns att jag som den ''flip'' jag var redan på den tiden efter den uppmaningen inför hans åsyn tvättade mig litet försiktigt på näsroten, d.v.s. precis som han sa - mellan ögonen. Dock minns jag inte om han gillade mitt skämtsamma sätt att ta till mig hans fråga, som nog mera var en uppmaning till mig.

För alla som som undrar vill jag till sist tala om att ''mella öga'' anger det som också kallas för ''ansiktet'.