Även om vi bor gratis, så blir det dyrt att vara här. Målarfärg, tapeter, bensin, hotellrum, webbkamera m.m., en ny ''cook top'', bilhyra m.m. kostar en hel del.

Vi får nog nöja oss ännu ett år med de tjusiga trädgårdsmöbler som bilden visar. De duger att sitta på och bordet är stort nog för en läskande dryck eller ett par koppar kaffe. När gäster kommer, får vi hålla oss inomhus.

Bishop Hill hade förstås en egen kyrkogård. Den besökte vi och kunde konstatera att bland alla de gravstenar vi såg, ända från mitten av 1800-talet fram till modern tid, fanns knappt en enda med namn som inte klingade svenskt. Trots att vi ju visste att den svensk kolonin som Hishop Hill var med sina ca 1 200 svenskar, kändes det ändå märkligt att vara mitt i en kyrkgård ''mitt i Amerika'' med gravstenar som markerade enbart svenska gravar. Möjligen kunde nog kvinnorna ha varit amerikanskor.

Här kommer så en första minnesbild från vår Iowatur. Av en ren slump råkade vi passera en skylt pekande mot Bishop Hill på väg hem i går. Namnet föreföll bekant och efter en snabb titt i en av våra turistbrochyrer insåg vi att vi inte kunde bara köra förbi.

Bishop Hill ligger i Illinois. Många svenskar torde känns till vad det är, men inte jag. I vart fall var det en gång en svenskkoloni, som till en början bara bestod av dess religiöse ledare, Erik Jansson, som lämnade Sverige tillsammans med några av sina trosfränder 1846. Han tänkte sig att Bishop Hill skulle bli ett nytt Jerusalem och den kristendom som han företrädde skulle spridas över hela världen. Så blev det nu inte. Hans lära kallades här för ''The Jansonist movement''

Erik Jansson mördades efter ett par år av en annan svensk invandrare, som hade gift sig med en släkting till Jansson men frbjöds av Jansson att flytt från kolonin med sin unga fru.

Det finns mycket att läsa om Bishop Hill för den som är intresserad. Det finns därför liten anledning för mig att berätta mer.

Vi träffade bland många andra en svenskättling, vars farfars far kom från Hälsingland. Hans namn var Tinglöv och släkten tog sig namnet Tingleaf sedan det kommit till Hishop Hill. Tingelöv är ju inte särskilt vanligt i Sverige och naturligt undrar jag nu om Tingelöv i Vännäsby härstammar från Hälsingland.

Jag visar en bild av ett av de gamla husen i Bishop Hill. Det byggdes 1852 och var avsett för boende för de trosfränder som allteftersom anlände till platsen. Senare ändrades det till att bli ett hotell. Det mest märkliga med den här byggnaden är dock att den besökts tre gånger av äkta svenskar med samma förnamn. Den ene av dem höll ett bejublat tal från balkongen till vänster på bilden och den andra bara gick omkring och tog del av alla de museala föremål som byggnaden innehåller.

Båda heter Karl-Gustav, den ene är kungen av Sverige och den andre är Karl-Gustav från Brån. Det var faktiskt kul att presentera sig som Karl-Gustav just i denna gamla svenskbygd.

Så är vi då tillbaks från vår ''semesterresa'' till Iowa. Den har gett oss en massa nya kunskaper och erfarenheter, även om våra vänner här mer eller mindre öppet undrade varför vi i år valt just Iowa för vår årliga ''side trip''. Iowa är tyligen inte känt för att kunna erbjuda så mycket för turister.


Vi körde bil i åtskilliga miles med den pigga hyrbilen, som i år är en Ford Focus, och bidrog en hel del till nedsmutsningen av vår värld. Det är lätt att vara mer eller mindre hänsynslös med sin bilkörning, när bensinen är så billig som den är här, även om den gått upp en hel del de senaste veckorna.

Färden gick från Michigan, korsade nordligaste delen av Indiana, gick tvärs igenom Illinois för att sedan korsa Mississippi River. Den första staden i Iowa på andra sidan floden heter Davenport. Därifrån gick resan vidare via Cedar Rapids till huvudtaden i Iowa, Des Moines. Från Des Moines följe vi längs småvägar något som heter Dragon Trail hela vägen till Fort Dodge. Därifrån fortatte vi via Waterloo till Dubuque och sedan hem via Davenport. Där var f.ö. den halva av bron över Mississippi som vi behövde stäng. Dessbättre fanns det en annan bro några miles söder om den med östergående trafik avstängd.

Någon kan möjligen vara intresserad av att följa vår resa på en karta. Därför nämner jag de städer vi passerade och förstås även stannade i.

Av mer eller mindre ren slump fann vi på hemvägen en vägskylt som pekade mot ''Rout 66''. Även om det blev en omväg, kunde vi naturligt inte motstå att köra längs den för oss ''äldre'' så välkända vägen.

Jag tar mig friheten att återkomma med såväl bilder som mer text från resan.

(Jag skrev detta i går kväll, men det gick då inte att ladda upp på grund av något slags tekniskt problem hos VK. Möjligen jobbade man med bloggen när jag jag provade vid tre-tiden natten mot i dag, söndag)

Bush skall hålla sitt första offentliga, eller åtminstone delvis offentliga tal, i Michigan inom kort. Hans ord värderas högt av dem som beställt honom som talare. Att det råder en ekonomisk kris är det svårt att förstå, när man ser vilket talararvode man är beredd att betala för hans medverkan.

Priset för hans ord är nämligen hela $150 000, alltså en bra bit över en miljon svenska kronor!

I morgon tisdag åker vi till Iowa och blir där en 4-5 dagar. Utan lap top kommer det att vara 'tyst' från oss.

Som sagt, några dagar utan ett enda blogginlägg. Det måste vara en god nyhet åtminstone för den av mina kommentatorer, som i sin senaste kommentar tyckte att det nu var nog med nedskräpande inlägg från min sida. Kanske ser han skäl att för första gången lämna en positiv kommentar, när han läser det här inlägget.

Telefonen känns i år tämligen onödig, åtminstone vad det gäller att upprätthålla kontaken med släkt och vänner i Sverige. Vi behöver den dock för vår ADSL-förbindelse.

Nyss har jag talat med en av mina söner via Skype och till hans telefon, med den andre sonen Skype-Skype som textchat, eftersom han hade probölem med ljudet och med Peggys son har jag dessutom chattat också det via Skype.

Nyheter i stort och smått läser jag i ortstidningar och andra tidningar via webben. En del svenska TV-program kan jag också se med god såväl ljud-som bildkvalitet ockå det via webben.

Annan sorts information får jag via den förträffliga bloggmöjlighet som VK erbjuder. Ja, faktiskt känns den bättre när jag använder den härifrån.

''Push bars'' var det som jag såg på de amerikanska polisbilarna i går. Även om jag kunde gissa ganska lätt, vad det var jag såg, frågade jag ändå en polis, faktiskt två olika, om vad det var.

Den första av dem sa att man använde saken för att fösa undan bilar från vägbanan om de blockerade den efter en trafikolycka och inte kunde flytta sig av egen maskin. Det var ju inte så spännande att höra precis.

Den andra polisen, som kom fram till mig när jag tog bilden, hade en mer spännade förklaring. Den stämde också väl överens med vad jag någon gång sett (i TV programmet Cops hemma i Brån) amerikansk polis göra vid en biljakt, nämligen ramma den bil de jagar så att den ofta vänder helt om eller t.o.m. åker av gatan eller vägen. Den är också ett bra skydd vid påkörningar av diverse vilt, framförallt rådjur i dessa trakter. Den besparar polisen åtskilliga dollar i reparationskostnader.

Jag talar alltså om den svarta, kraftiga konstruktionen längst fram på bilen.

Folk med en förvriden syn på fula gubbar och småflickor må få missförstå mig nu. Jag visar ändå en bild av mig och mina nya kärlek. Isn't she sweet?

Vi tillbringade ett par timmar i en park i Portage i går, intog medhavd mat, pratade och hade det allmänt trevligt tillsammans med Peggys dotter Angela, hennes kompis Aimee samt Aimees dotter Morgan. Morgan och jag hade särskilt roligt i de redskap som fanns i parken för lekande barn, dit jag själv räknade mig f.ö.

Parken gränsar till stadens polisstation och jag tänker senare visa en bild av något som finns på alla polisbilar här, men som jag tror att vi saknar på våra hemma i Sverige.

Hemma har många barnamiljer satt upp en för barnen jätterolig ''hoppanordning'' - vad den nu månne kallas. Många olyckor händer varje säsong, när barn studsar upp och ramlar ner över sargen.

I går såg vi en betydligt säkrare version av den vanliga ''studsmattan'' på en campingplats alldelses i närheten av där vi bor. Jag nämner läget bara för att locka mna söner och våra svenska kompisar att komma och hälsa på med sina barn!

På marken ligger en jättestor, luftfylld kuddliknande skapelse. På den kan man hoppa utan att riskera att landa fel. Visserligen kostade det $5 per barn och dag, men det är det säkert värt för de föräldrar som anser sig förtjäna litet barnfri tid i och vid sina jättehusvagnar och sina busstora husbilar.

Utanför huset finns en buske som just nu håller på att visa sig i all sin blomsterprakt. Men vad är det för buske?

Området där vi bor befolkas huvudsakligen av Republikaner. Men trots alla dessa Bush-vänner kan ingen vi frågat säga oss vad busken heter. Jag tror mig ha sett den också i Sverige. Jag därför om hjälp med att artbestämma den. Än har jag inte närmare studerat blomman och räknat ståndare och pistiller, kollat kronbladens utformning och vad mer man kan tänkas behöva för ta reda på vad det är med hjälp av Linnés bok, vad den nu heter. Jag har den men inte här utan hemma i Brån.

Tacksam för hjälp. Om det behövs kan jag givetvis visa några närbilder av såväl blomställning som blad.

Det ekonomiska läget drabbar också skolorna. Här kommer ett exempel på det.

Till hösten kommer 29 allmänna skolor att stängas. Ytterligare 40 kommer att rekonstrueras. 900 lärare och övrig personal kommer att permitteras och 33 rektorer får sparken. På ett år måste ett budgetunderskott på 300 miljoner sparas in.

Budgetunderskottet i det här fallet handlar om 300 miljoner dollar och ''kommunen'' som ligger så illa till är Detroit, Michigan.

Mitt i all högtidlighet tog jag mig friheten att fotografera ''bakskall'n'' på mannen framför oss. Just då hissades flaggan efter högsta ceremoniella regler. Alla med uniform stod vända mot flagghissandet och gjorde honnör. Andra höll sin högra hand över hjärttrakten.

Lika högtidligt var det när flaggan avslutningsvis halades. Jag lade då märke till att den veks ihop precis på samma sätt som jag brukar vika ihop konsumkassarna hemma för att göra dem mindre och lättare att ta med nästa gång jag åker till Konsum.

Nu är jag glad att mina Amerikanska vänner, som eventuellt skulle läsa de vanvördiga orden om flaggvikningen, inte kan svenska.

Det äldsta fordonet i tåget var nog denna Jeep, som hade tjänstgjort det andra väldskriget. Kulsprutan är såvitt jag förstår (?) vattenkyld. Om det är ovanligt i dag vet jag inte.

Musikkåren i samband med firandet är ett måste. Peggy noterade dock att det i år bara var en enda i tåget.

Jag tänker nu visa några bilder från årets Memorial Dag, d.v.s. dagen då det officiella USA firar sina återvändande landsmän och kvinnor samt de som aldrig kom tillbaka från de olika krigen som USA deltagit i.

För fjärde året tar vi del av firandet i St. Joseph, vår närmast belägna stad. Ingen av oss tror på krig som en lösning av problem länder och folk emellan. Ändå känner något visst med att närvara och se de ärrade veteranerna och annat som hgör till ett sådant här firande. Det är svårt att inte gripas av allvaret som de olika deltagarna visar. Man må sedan tycka vad man vill om USAs krigsaparat.

Firandet börjar med en lång parad av i första hand fordon och veteraner. I tåget deltar även politiker och fordon och folk från räddningstjänsten och polisen. Ett och annat helt kommersiellt fordon finns även med. Litet avvikande från allt annat är ett färggrant utsmyckad ekipage med ett antal vackra ''missar'' av olika slag. På en av jeeparna åkte t.o.m. en medelsåldrs kvinna, som utsetts till ''Mississ St. Joseph''.

Det hela avslutades med ett antal tal av några närvarande politiker och ''kommunchefen''. Bland talarna fanns även en äldre kvinna som i sin ungdom hade tjänstgjort under 2:a världskriget! Tyvärr var hon svår att höra dels på grund av henne svaga röst och dels på ett tillfälligt fel med högtalaranläggningen.

Politikernas tal gick huvudsakligen ut på att om och om upprepa tesen att USA inte skulle ha varit vad det är, om det inte hade haft alla dessa tappra män och kvinnor. Inte resten av världen heller! OM det finns det mycket att säga, men jag avstår från att göra det här mitt i det patriotiska USA.

Snart är det dags för middag. På bordet har vi i dag en färsk bukett ''Lillies in the Valley'' plockade i en del av vår tomt.

I år liksom tidigare år har jag lagt märke till något som har med olika butikers sätt att sätta pris på sina varor att göra. Vi ser sådant även i Sverige, men här används metoden klart oftare och nästan på varje liten vara. Även vi ''smarta'' svenska påverkas av prissättningen i positiv riktning, positiv för den som säljer varan menar jag.

Allting här kostar några dollar och 99 cents. Om något t.ex. kostar $29,99, så luras hjärnan se ett pris under $30, vilket förstås känns billigare än om varan skulle kosta hela $30! Den smarta handeln har förstås insett det och vi kan bara känna oss dumma som går på det.

Jag såg f.ö. en annons, där man utlovade $10 i rabatt, om man handlade för ett visst belopp. Skulle man lovat $9.99, så hade det ju inte känts lika fördelaktigt.

Hemma hade jag Skype sedan en tid, men först nu har jag satt mig närmare in i dess finesser. Nu känner jag mig nästan ''skypefrälst'' - om nu inte ordet ''frälst'' i ett sådant här sammanhang är att se som alltför olämpligt och blasfemiskt

När jag för första gången ringde upp min son i Åkersberga via Skype och efter några sekunder ser hans ansikte i monitorn och hör hans röst, blev jag förstås mäkta imponerad och förtjust. Själva hade jag då bara mikrofon och ingen webbkamera. Han slapp därför att se mitt orakade och nymornade ansikte. Nu har också jag en liten behändig webbkamera, inköpt på Best Buy för en ringa summa av $39,99 plus moms (6 %).

Riktigt nöjd med kameran är jag dock inte, eftersom den inte återger mitt ansikte helt rättvist, utan bara visar en gammal gubbe med påsar under ögonen och en obestämbar frisyr. Kanske är det bara en ren justeringssak...

Ringer jag till vanliga telefoner, kostar det en aning, men ringer jag till andra med Skype installerat i sina datorer, pratar jag gratis.

Ring mig och testa! Gör det antingen via er dator eller direkt till vår fasta telefon. Från Sverige ringer man då:

001 269 849 0497.

Datorn kommer att vara på, även när jag nu snart övergår till diverse småjobb i huset. Välkomna med ett samtal!

Så har då sommaren äntligen kommit till oss. Hittills har det varit litet si och så med värmen, men nu är den som sagt här.

En fördel med att kunna vistas här den här tiden är att vi får uppleva sommarvärme även om sommaren därhemma skulle bli kall och regnig. Klockan är något efter 20.00 här och de flesta svenskar torde väl sova vid det här laget; de som bor i Sverige alltså.

Själv kommer jag just in från en skön stund ute på gräsmattan, där jag läst vår lokala lilla tidning, The Herald Palladium, som f.ö. bara kostar 75 cent på vardagar! Det är annat än lösnummerpriset för en dagstidning hemma hos oss i Sverige. Erkännas skall dock att den här tidningen är väldigt tunn och inte erbjuder den några blomöjligheter heller.

+26 C var det i skuggan och alldeles vindstilla och tur var ju det, eftersom tidningarna här, åtminstone en del av dem, inte är hophäftade utan förekommer nära nog i lösbladsformat. Ingen mygg och inga flugor störde läsandet och svalkan från de bara fötterna i gräset gjorde det hela ännu mera njutbart.

I tidningen kunde jag bl.a. läsa om en olycka strax härintill, där en snart treårig pojke smet iväg från sin mor och blev ihjälkörd av en bil på vägen utanför huset. Jag har svårt att tänka mig något värre, såväl för mamman som tar på sig skulden som för den 67-årige bilisten, som enligt polisen omöjligen skulle ha kunnat undvika olyckan.

Där läste jag även om Senatens beslut att inte stödja Obamas förslag att stänga fängelset i Guantanamo Bay. Det måste ha varit ett stort bakslag för presidenten, speciellt som rösterna mot hans förslag var hela 90 och endast 6 var för förslaget.

Historien om en man från Kalifornien som under drogpåverkan bet ut ett av sin fyraårige sons ögon och förstörde det andra, förtog till en del känslan av välbefinnande där jag satt. När jag läser sådana saker, väcks direkt den för mig eviga frågan om hur långt Guds allsmäktighet egentligen räcker.

Arbetslösheten i Michigan är hela 13 % samtidigt som the Senate Finance Comittee hotar med att höja bl.a. ölskatten för en sexpack öl från 33 till 48 cents, d.v.s. drygt en svensk krona! Svåra tider stundar för de stackars amerikanarna, av vilkka dessutom så många kommer att vara arbetslösa. Må så vara att de ökade inkomsterna för staten skulle kunna räcka till hälso- och sjukvård för 50 miljoner människor.

Detta och mycket, mycket mer fanns att läsa, trots att tidningen var så tunn. I morgon är de Memorial Day och som vanligt tänker vi närvara när den dagen traditionsenligt firas i vår närmaste stad, St. Joseph, med tal och paraderande av veteraner som var med i första världskriget.

Kvittolösa affärer betraktas väl normalt som affärer, där skatt till det allmänna inte blir aktuellt. Här får man kvitto även om man bara har köpt ett frimärke.

Jag kommer just från vårt lilla postkontor. US Postal Service torde väl inte kunna misstänkas för skattebrott mot sin egen huvudman. Portot för att skicka ett traditionellt vykort till Sverige är f.n. 98 cent, ca 75 öre med dagens dollarkurs. Kassörskan frågade om jag ville ha ett kvitto. Jag trodde att jag hörde fel och bad henne därför upprepa frågan. Jag HADE hört rätt. Tydligen ingår det i normalrutinen att lämna kvitto till postkunden även i detta fall.

Det gick i vart bra att tacka nej tillkvittot.

Det är så mycket mer än bara språket, som skiljer sig åt mellan Sverige och USA. Det är kanske inte värt en bloggtext men ändå kanske värt att nämna för de som är intresserade.

Först vill jag betona att Sverige här står för de delar av Västerbotten som jag känner någorlunda och USA står för Michigan som jag känner bäst av USAs alla 50 stater. Många av skillnaderna gäller med största säkerhet för hela USA. Jag kommer att kort beskriva några av skillnaderna utan någon djupare ananlys.

SOPHÄMTNINGEN är sak för medborgarna att helt klara själva, d.v.s. den obesörjs inte av ''kommunen''. Man måste själv beställa den hos någon av de många entreprenörer som finns att tillgå.

BEGRAVNINGSPLATSERNA ligger inte alla i anslutning till kyrkor och är i de flesta fall helt privata. En del av dem har med tiden fått en inte särskilt rofylld placering, eftersom de med tiden har omringats av industribyggnader och andra mindre rofyllda byggnader.

''MOMSEN I BUTIKERNA'' är inte inräknad i det pris som anges vid varan ute i butiken utan tillkommer (fortfarande som en överraskning för mig) först i kassan. Den webbkamera som jag köpte i går visade sig därmed kosta 6 % mer än vad jag hade väntat mig.

KRUKVÄXTER I FÖNSTREN förekommer inte alls. Om det beror på att fönstren här saknar fönsterbräden eller på något annat, vet jag förstås inte.

PARKERINGSPLATSERNA är nästan alltid enormt stora och utrymmet på dem för varje enskild bil är så stort att man utan problem för det mesta kan öppna bildörren på vid gavel utan att riskera sin egen eller den intillstående bilens lack. Parkeringsavgifter är i det närmaste helt obefintliga.

STOPPSKYLTAR OCH TRAFIKLJUS är det gott om. Vid många gathörn måste man alltid stanna och den som först stannat är den som sedan får köra vidare. Om teoretiskt fyra bilar stannat samtidigt, är det alltid någon av förarna som med sina händer visar i vilken ordning de olika bilarna får köra. Detta fungerar otroligt nog riktigt bra.

Vid vissa trafikljus är det helt OK att köra vidare trots rödljus via en högersväng så länge ingen trafik kommer från vänster förstås.

FOTGÄNGARE känner sig helt trygga i gatuvimlet, men bara så länge de inte vill nå den andra sidan av gatan. Markerade övergångsställen med stoppljus saknas nästan alltid i mindre samhällen, även om de genomkorsas av en fyr- eller sexfilig väg. Man måste med bestämda steg försöka korsa vägen efter att åtminstone trafiken från vänster fått en tillfällig lucka. Jag måste dock medge, att bilisterna här i gemen ser ut att ändå visa stor hänsyn till oss fotgängare.

CYKLISTER ser man inte så ofta här. Vill man titta på cyklar, så måste man besöka några av de mest välförsedda varuhuskedjorna. När man ser det stora utbudet där, men knappast någon ute i användning, blir man förstås litet brydd.

Vi är nu klara med de två svåraste våderna i tapetseringjobbet och fortfarande är vi de allra bästra vänner.

En viktig upplysning till alla mina vänner i Sverige, som själva har erfaren het av hur svårt det ibland kan vara att tapetsera tillsammans med sin älskade partner. Nu har vi ätit lunch och har bestämt oss för att inte avbryta jobbet, förrän allt är klart.

Vi är så nöjda med resultatet hittills, men måste ändå troligen peka ut de svåraste områdena för kommande gäster. Det räcker ju inte enbart med att vi själva prisar vårt arbete. Andra måste också göra det om än nästan efter vårt egen önskemål, ''if you get what I mean''

''Skrynkeldans'' eller något i den stilen tror jag en del litet elakt brukar kalla pensionärsdanserna där hemma. I går kväll besökte vi något liknande. Hur tillställningen bäst skall benämnas för att motsvara något svenskt kan vi inte komma på.

På ett sätt liknade den våra logdanser men på andra sätt inte alls. Där fanns t.ex. inte en tillstymmelse till berusade personer eller ens någon som luktade alkohol. Medelåldern var mycket hög och det hela liknade av den anledningen mer än vanlig svensk pensionärsdans. Jag såg ingen under 50 så själv kände jag mig riktigt ung med mína ynka 67 år på nacken.

Vad sedan musiken beträffade, så fanns hela tiden ett band med olika instrument. Dansgolvet var nästan hela tiden fullt. Olika danser förekom, allt från square dance till stilar som jag inte alls kände igen, vilket inte säger så mycket, eftersom jag inte dansar något alls själv. Musiken som spelades var huvudsakligen countrymusik.

Då och då steg bandet åt sidan och olika enskilda och troligen lokala förmågor gavs tillfälle att spela och sjunga. Det var i det sammanhanget som Peggy och hennes väninna Nancy sjöng och spelade sina två sånger. Alla lyssnade extra skärpt, eftersom deras framträdande föregicks av en presentation av 'Peggy Sjostrom from Sweden'. Många visste vem hon var sedan i fjol. Andra trodde säkert att hon var en äkta svenska. En man i publiken sa t.o.m. till henne att hennes amerikanska var så bra (underförstått jämfört med min).

Mest imponerande var det dock för mig att studera de dansande. Bortsett från deras olika dansstilar var de också så olika i andra avseenden. En del var t.ex. ordentligt uppklädda emedan andra såg ut att komma direkt från jobbet hemma på farmen, dock i rena och hela kläder. Dessvärre kunde jag även se flera av dem, såväl kvinnor som män, som skulle må bättre och leva längre, om de hade kunnat göra sig av med åtskilliga kilon av sin kroppsvikt. Ingen av dem såg ut att klä sig för att dölja sina enorma magar eller frikostigt uppbyggda ''butts''.

Flera av de dansande såg så gamla ut och hade så uppenbara problem att röra sig i takt med musiken, att de sannolikt hade bott i någon av våra särskilda boendeformer, om Sverige hade varit deras hemland. Jag har f.ö. sett många exempel på hur riktigt gamla människor ser ut att klara sig bra utan såväl hemtjänst som särskilt boende. Om det beror på brist av sådana saker eller på annat, är dock svårt att avgöra.

Allt sägs ju vara störst i Amerika och det stämmer i de flesta avseenden - men inte alltid!

Vi köpte ägg häromdagen och valde då en förpackning märkt ''Large''. Det visade sig vara ägg av en mycket liten storlek mätt med svenska mått. Bilden visar, hur litet ''large'' är i det här fallet.

Så har vi då drabbats av vårt livs första riktiga virusatack! Nu har vi ''lidit'' i tre hela dagar utan dator men nu är vi igång igen efter hjälp från datorkunnig och hjälpsam vän.

Det kunde ju ha varit värre. Utan dator känns det svårt, även när man har semster.

Nu återstår att ladda hem en del program och göra en del nya inställningar, eftersom datorn är nyinstallerad och mycket har därmed gått förlorat, men dessbättre inget av värde.

I går fick jag anledning att fundera litet över det som är på gång i Sverige, nämligen en ökad möjlighet att köpa diverse läkemedel, även när apoteket är stängt eller inte ens finns på orten man bor. Fortfarande tror jag mer på att medicin skall köpas på apoteket och då äver receptfri sådan

Här i USA finns läkemedel, vapen och alkohol att köpa på alla större varuhus, möjligen med undantag av vapen. Häromdagen hade jag till sist ändå bestämt mig för att köpa något för den armbåge som under ett tiotal dagar visat symtom som liknat dem vid s.k. tennisarmbåge. Någonstans läste jag att enklare antiinflammatoriska receptfria läkemedel kan ha en god effekt.

Väl framme vid den aktuella avdelningen på en av Meyers mycket välförsedda varuhus, frågade vi efter antinflammatoriska medel. ''Fiskolja'' är nog bra svarade den expedit vi frågade utan att också visa oss var det fanns bland otalet läkemedel längs åtskilliga hyllmeter. Vi sökte då själva och fann något som heter Ibuprofen, som dessutom låter svenskt och bekant. Vi köpte en burk och redan i dag är jag symtomfri!

Skeptiskt som jag är mot mediciner, misstänker jag nästan att besvären från armbågen har avklingat alldeles av sig själv, men vem vet? Och inte blir jag mindre skeptisk sedan jag tagit reda på att Ibuprofen nog inte har starkare antiinflammatorisk effekt än en vanlig Aspirin eller någon annan acetylsalicylsyra.

Riktig övertygad är jag ändå inte, trots denna lyckliga utgång, om värdet av att kunna köpa medicin i sin vanliga speceriaffär.

Efter en hel dag av närmast total vila, är det nu dags för nya tag. Än finns det jobb att göra här, innan den riktiga semestern kan börja.

Så snart affärerna öppnar, de flesta först 10.00, bär det iväg ut. Tapeter skall köpas liksom målarfärg. Till det nyreparerade badrummet behöver vi också diverse krokar och hängare, även om toapappersrullen är nog så lätt att hantera där den ligger lös på golvet. Det stora vardagsrummet med sitt nyslipade golv behöver färg såväl till taket som till väggarna. Vår förhoppning är att vi snart också skall komma igång med själva jobbet.

Jag inser att denna information knappast kan vara så himla intressant för de flesta av mina läsare, men kan ändå inte låta bli att lämna den. Inte minst intressant kan det bli att se vilka negativa och djupsinniag kommentarer bloggvännen Briggen kan komma på i anledning av inlägget. Det går säkert att hitta något sådant även i detta inlägg.

Jag läste just i dagen VK online, att Wal-Mart inte går så bra i dagens ekonomiska kris (så sa i vart fall artikelns rubrik, men innehållet visade på annat, så vitt jag kunde se). Kanske skall vi åka dit och hjälpa upp deras försäljningssiffror en aning. Det stället passar oss, eftersom vi ju inte söker den allra högsta lyxen i det vi köper. Billig takfärg har de säkert där och kanske även mer av vad vi behöver.

I USA tilllämpas en s.k. minumum wage (minilön), som är fastställd av kongressen. Den är nu så låg som 7,4 dollar, d.v.s. ca 60 kronor - men inte för alla!

I samtal med med en väninna till min frus dotter, fick jag veta något som jag inte känt till, nämligen att servitriser och liknande bara är garanterade en minilön på 2,65 dollar per timme, alltså knappt 21 kronor. Resten upp till nivån för den fastställda minilönen förväntas hon eller han ta in i form av dricks! Det i sin tur betyder att de ätande gästerna är de som skall garantera att restaurangägarnas anställda skall få den minilön som gäller.

När arbetspasset är slut stämmer restaurangägaren av vad den enskilde servitrisen sålt för under kvällen och utgår då från att hon på det beloppet också för egen del tagit in ytterligare 20 %. För det finns förstås ingen garanti (speciellt inte med snåljåpar som mig bland gästerna). Det finns alltså ingen garanti alls att den anställde verkligen uppnår ens den låga minimitimpenningen på 60 kronor. Ersättnings för s.k. obekväm arbetstid förekommer inte.

Så här kan det se ut, men naturligt finns det både bättre och sämre arbetsgivare även inom den här branchen.

Och jag som trott att 15 % är vad som förväntas i dricks i dag... Bäst att bättra sig i framtiden. Vad gör man inte för att hjälpa de stackars arbetsgivarna, som inte mäktar betala sina anställda en hederlig lön!

Våra dagar börjar alltid med ett lätt morgonfika. Direkt utanför huset kan vi se två björkar, som påminner oss om vår närmaste stad, Umeå.

I dag undrade jag om björkarna köpts på platskola eller om det tagits ute i den fria naturen. Peggy tror att hennes far hittat dem någonstans och alltså inte köpt dem. Dock har vi inget minne av att vi sett björkar någon annanstans.

Innan jag ger mig på att kitta om källarfönstren, måste jag nu ägna litet tid åt att via Internet kolla björkarnas normala utbredning. Allt talar för att de växer vilt i de här trakterna.

I brist på riktigt intressanta saker vill jag berätta litet om bensinpriset här i Michigan.


När man kör längs de stora trafikstråken här, kan man inte låta blit att tänka på hur mycket bensin och diesel all den enorma trafiken måste förbruka. Precis som i Sverige kör flertalet ensamma i sina bilar. Och inte gör man det precis i bensinsnåla, fyrcylindriga bilar! Tvärtom tycks de flesta anse sig behöva stora och bensintörstiga bilar, som dessutom ofta körs i ca 110 km/tim i flera mil. De flesta har också automatiska växellådor, som så vitt jag vet ökar bilens bensinförbrukning.

Vad kostar då bensinen här? Priset varierar något från mack till mack, men ett snitt på litet drygt två dollar per gallon (3,8 l) verkar tämligen vanligt. Utan att ha dagens växelkurs helt klart för mig, törs jag ändå påstå att bensinen här är nästan bara en tredjedel av priset i Sverige. Vi kör en hel del med vår hyrda Ford Focus och har därför ingen anldning att klaga.

Med sorg har jag tagit del av det tråkiga som hänt hemma i Vännäs, men samtidigt också i den vändning det hela fått genom det stöd flyktingarna som så många visat.

Jag befinner mig nu i USA, som alla av dem som läser mina inlägg vet. för mig är det nära till hands att tänka på situatiónen i det här landet, där den delen av befolkningen som har invandrarbakgrund i några generationer bakåt i tiden nog är större än landets ursprungliga befolkning. För mig är det omöjligt att förstå att den ytterst lilla andelen utlandsfödda i lilla Vännäs int skall kunna accepteras av vissa.

Jag med detta tacka dig Hans-Inge, som tillsammans med Jan Nilsson så väl har kompletterat annan rapportering från det som hänt och händer.

Pandemihotet inför influensa A hade i stort sett avklingat, när vi lämna Sverige för några dagar sedan. Fortfarande lever det dock kvar här i Michigan, i vart risken för en lokal smittspridning. Åtminstone tyder en artikel i lördagens The Herald-Palladium på det.

No mask, no treatment, clinic says var rubriken på artikeln. En mor med tre barn, som inte visade några tecken på influensa, avvisades från en vårdcentral här i närheten, när hon av okänd anledning vägrade att sätta en mask på sig själv och barnen. Vårdcentralen kände till att hon och barnen hade varit i Mexico City några dagar tidigare.

Dock har vi än så länge inte sett en enda person här som har haft en mask på. På den långa resan hit såg vi endast en fyra-fem personer bära mask, dels på Heathrow och dels på O'Hare i Chicago. I USA talar man fortfarande om ''the Swine flu''.

Som alla vet, är det tämligen vanligt att varor försetts med något som skall försvåra för tjuvar att ta dem ut ur butiken utan att betala först. I går såg vi för första gången att tekniken även kan användas på flaskor med för många så åtråvärt innehåll.

På väg till musikerträffen behövde vi stanna för att inhandla vår del av den gemensamma efterrätten. Vi gick in på en affär av ungefär samma storlek och med samma sortiment i stort som Konsum i Vännäs. En klar skillnad i sortimentet var förstås vad som visas på bilden. Några hyllmeter upptog plats för diverse starka drycker.

Men till skillnad för våra "snabbköp", där dessa drycker säljs, var flaskorna här försedda med en extra svart kapsylliknande sak, som alltså var själva larmgrejen. Av ett rent tillfälle stod den larmansvarige vid hyllan och kunde berätta att man hade noterat ett oacceptabelt stort svinn från just denna hylla, som nu hade upphört.

I går kväll var vi hos musikervänner på en s.k. supe potluck. Som vanligt möttes vi av samma trevliga och generösa vänner som gjort de senaste åren. Värd för kvällen var vännerna och de som vanligt så generösa Paul och Gayle Franklin.

''Potluck'' är något som närmast kan jämföras med vårt knytkalas. Gästerna har alltså med sig något att äta. På grund av tiden för träffen, hade alla den här gången med sig olika efterrätter, som var såväl kalorika som rika på kolhydrater. Vi får se vad som kommer att hända med vikten under kommande 4-5 veckor.

För mig var på sätt och vis kvällen en test på min engelska. Det känns som den har förbättrats. Fortfarande förstår jag dock Peggy bäst - både språkligt och i andra avseenden. Märkligt vore det väl annars.

På bilden ses värden, Paul, spela tillsammans med Peggy.

En intressant sak fick jag uppleva tillsammans med värdinnan Gayle. Hon släktforskar på fritiden och nu hade hon fått några sidor från en kyrkbok från Kalmar län. Tillsammans försökte vi tyda den svårlästa handstilen. Samtidigt kunde jag också ge henne en kort geografilektion över Sverige samt förklara indelningen mellan län och landskap. Hon och jag har åtminstone EN sak gemensam. Ingen av oss kan spela något enda instrumet.

Så är vi då äntligen i vårt hus i Riverside, Michigan. I dag, dag två av vår vistelse här, har vi äntligen fått i ordning på internetuppkopplingen. Det var inte lätt den här gången och krävde minst 45 minuter för supporten på AT&T. I fjol fixade vi det själva.

Visserligen hade någon av oss satt en av kablarna fel i ADSL-modemet, som den andra upptäckte efter en stund. Tänk att kvinnor skall då se allt! Men även sedan kabeln satts rätt, tog det åtskillig tid för den mycket vänliga support kvinnan att få det hela att fungera.

Äntligen fungerar alltså Internet och äntligen är allt tungt grovarbete utomhus avslutat, räfsningen vill säga. En hygglig granne kom över och undrade om vi hade något emot att han ställde en container vid tomten som vi kunde lasta allt räfsmateriel i. I fjol lånade han oss en lite lastbil för samma ändamål. Den är såld nu.

Jag kan inte låta bli att visa en bild av en av våra blommande äppelträd (faktiskt den enda). Ingenting märkvärdigt ens för människor i Västerbotten, men dock för oss som saknar denna fägring på vår tomt hemme i Brån.

I eftermiddag börjar vår resa till USA. Även om det långt ifrån är första gången, så finns här ändå en känsla av en lätt resefeber. Det är mycket som skall förberedas, såväl här hemma som i huset i Michigan dit vi ska.

Att packa är inte det minsta problemet - inte ta med onödiga saker och samtidigt inte glömma sådant, som verkligen behövs. Visserligen finns det en och annan affär också där borta, men en ''tightwad'' som jag, vill ju förstås inte köpa det som redan har. Peggy hittar inte sin amerikanska hårtork (110 volt) och undrar nu om den är kvar i Michigan eller om den glömdes kvar i San Francisco, där vi avslutade förra årets USA-resa. Jag hade å min sida problem att hitta vår nätadaptor, men fann den till sist på den avgjort mest logiska platsen här hemma.

Peggy sköter det mesta som har med huset i Michigan att göra. Hon har nu t.ex. ringt och beställt sophämtning, inkoppling av den fasta telefonen, samt ny internetuppkoppling. Vi övervägde starkt att avstå från den fasta telefonin och sedan bara klara oss med mobiltelefonen, men då skulle vi ju inte kunna ha en fungerande Internetanslutning. Den kan vi absolut inte vara utan. Bättre medel att hålla kontakt med släkt och vänner i Sverige, i USA med för delen, finns ju inte. I vart fall inte till samma låga kostnad.

En annan sak som oroar mig en aning är vad som kommer att hända, när vi skall hämta ut vår hyrbil hos Avis i Chicago. Den är bokad via deras kontor i Sverige. Bokningar längre än 30 dagar tillåts, märkligt nog, inte. Vi har därför gjort två bokningar, den första på 30 dagar och den andra på det antal dagar som återstår av vår vistelse. Kommer vi nu att behöva köra in till Chicago (2½ timmes bilkörning) och formellt ''återlämna'' bilen den 30:e dagen, för att sedan åka därifrån med samma eller en annan bil? Jag tror inte det, men oroar mig ändå en aning över den frågan.

Det negativa med resefebern och min oro för vissa saker upptar dock bara en ytterst ringa del av mina känslor inför resan. Jag ser verkligen fram emot den, ''because I love America'', åtminstone i delar som mest berör mig, när jag är där. Dessutom känns det så bra att se min kära Peggy trivas där bland släkt, vänner och i den kultur som hon levt nära 50 år av sitt liv.

I dag besökte jag den arbetsplats i kommunen, kommunens socialförvaltning, från vilken jag har mina allra ljusaste minnen. Samtidigt är den det ställe som gav mig mitt livs smärtsammaste upplevelse, smärtsammast av händelser utanför min privata sfär. Det vill jag gärna glömma, men det kommer nog aldrig att kunna göra.

Ett besök på kommunens socialförvaltning väcker dessbättre alla de ljusa minnen jag har därifrån. Till dem hör framförallt de av mina forna arbetskamrater som fortfarande arbetar där. Till de minnena hör även det oerhört tunga jobb som till stor del lades på mig inför den av regering och riksdag beslutade ÄDEL-reformen. Med det trivdes jag som fisken i vattnet.

Trots att jag följde intentionerna i reformen så gott jag kunde liksom de styrande beslut som kom från sociala centralnämnden och de olika arbetsgrupper som fanns, så översköljdes jag av missnöjet från alla dem som helst hade velat vara kvar i landstingets regi. Jag kände mig verkligen som ett bra exempel på att man hellre ville skjuta budbäraren än den och de som låg bakom det budskap som jag hade att förmedla. Detta var mycket påfrestande men hör ändå de ljusa minnen jag har från den förvaltningen.

Nu känns det bara så fint att än i dag möta välkomnande och glada miner, när jag visar mig på socialförvaltningen. Ingen torde undgå att se, att jag fortfarande längtar tillbaks dit.

Vad som ligger i mina smärtsamma upplevelser därifrån, kan de som känner till det fundera över. Andra mår lika bra att inget veta.

I dag är det den söndag av sex som min fru jobbar. Hennes buss passerar då inte Brån, utan jag skjutsar henne därför till Vännäsby.

Bussen går/skall gå från Vännäs 05.55. Vi åker från Brån vid samma tid och brukar då alltid få vänta på bussen en 5-10 minuter. I dag väntade vi 15 minuter utan att någon buss kom. Osäkra om bussen skulle komma överhuvudtaget försökte vi ringa Länstrafikens nummer för trafikupplysningar, men där öppnar man inte förrän 10.00 på söndagar!

Jag kommer just nu tillbaks från en tur och returresa till NUS och är naturligtvis mycket intresserad av att få veta, om bussen möjligen hade gått och i så fall klarat sträckan Vännäs - Vännäsby på fem minuter.

Kanske har jag helt missförstått detta med s.k. konstruktiv kritik. En reaktion från en företrädare för en viss verksamhet fick mig för ett par veckor sedan att börja undra över det. Den gav mig också insikten att man inom den verksamheten i vart fall inte uppskattar sådan kritik.

Verksamheten ifråga, som står inför en förändring, hade t.o.m. bett om åsikter från kunderna inför den förestående förändringen. Mot den bakgrunden passade jag förstås på att lämna ett antal synpunkter på saker som borde förändras. I min enfald trodde jag, att jag därmed bidrog med något av värde för verksamheten ifråga. Men så var det uppenbarligen inte.

Jag blir nämligen uppringd av en företrädare för verksamheten. Hon inledde samtalet med att helt frankt påpeka att om jag inte var nöjd med deras sätt att sköta den aktuella verksamheten, stod det ju mig fritt att gå någon annanstans. Kan man på bättre sätt visa att man inte vill ta till sig kritik? Och kan man vara mer oförskämd mot en mångårig kund? Jag kände mig minst sagt förolämpad och har ännu inte riktigt kommit över händelsen.

Är jag möjligen för känslig inför ett bemötande som detta, eller är det bara vad den gnällspik som jag sägs vara har att vänta mig? Det är förstås vårt för andra att ha synpunkter på det, när jag behåller såväl kritikens innebörd som företagets namn för mig själv.

Ett hittills okänt datorvirus väljer ibland helt fel bilder åt mig. Den förra har inte mycket att göra med potatissättning. Jag försöker igen.

Länge har jag vetat, att man inte skall sätta potatis, förrän jordtemperaturen på det djup man sätter den är bortåt 8-9 grader. Nu senast hörde jag det från en trädgårdsexpert på radion.

De senaste åren har vi varit borta från Brån ca fem veckor fr.o.m. början av maj. Så blir det också i år. Varje år har vi satt vår potatis, innan vi åkt och därmed helt mot bättre vetande. Att göra det vid hemkomsten i mitten av juni har känts för sent.

Men trots att sättpotatisarna har haft det litet ''kallt om fötterna'' den första tiden, har de varje år givit oss en rik skörd. Plantorna har också vuxit sig stora och fina ett bra tag före andra potatisland i omgivningen. Det känns nu som om det finns skäl att ifrågasätta råden från expertisen.

Jag föreställer mig att potatisar som satts i för kall jord bara kurar ihop sig några dagar, kollar jordtemperaturen då och då och så snart den når en lämplig temperatur skickar de ut sina rötter och groddar. Den svala jorden skadar dem definitivt inte.

Så varför då detta råd att invänta en varmare jord?