Bilden visar en växt som står i slyn längs Umeälven mellan brånsbron och reningsverket i Vännäsby. Är det månde samma växt som användes som grönsak i Arjeplogsfjällen en gång i tiden?

Några gånger följde jag min svärfar upp mot fjället ovanför Arjeplog. Där i en frodig bäckravin växte något som starkt påminde om växten på bilden. Vi skar massor av det och tog med det ner till huset som en gång var hans barndomshem och nu är mina söners. Han kunde berätta att delar av växten konserverades, åts under vintern och ansågs vara ''nyttig'', antagligen på grund av dess höga halt av C-vitamin.

Jag minsn att svärmor var lagomt road av det hela, eftersom det alltid blev för mycket av det goda och att det senare blev något som hon fick skaffa bort från matkällaren i huset nere på ''Plassen'' (Arjeplog).

Jag är för lat för att kolla just nu, men jag tror att den växt vi samlade heter fjällkvamme. Kan växten på bilöden också vara det?

Så enkelt det var att uppgradera sig själv och bli som ''alla andra''. Nu har jag/vi äntligen köpt oss en bärbara dator. Nu fattas det bara att jag också börjar ha min mobiltelefon påslagen 24 timmar om dygnet, för att jag skall bli som andra.

Så nu ni, Briggen inte att förglömma, kan också jag skriva ett och annat blogginlägg på andra ställen än här hemma framför min stationära dator. Nu återstår bara att räkna ut i vilka offentliga miljöer i Sverige och i andra länder, som har trådlösa nätverk.

Men än känns det inte så kul att använda den bärbara utan den traditionella musen i högerhanden. Jag har dock bestämt mig för att i det längsta undvika den och i stället träna mig på att vara utan.

Fick igen på skatten, alltså och till det kan jag foga lönen för två timmars arbete åt Pensionärsuthyrning AB i Umeå. Inte är det synd om mig inte, om nu någon tycker det.

På återhörande...

Jag tillåter mig visa ännu en bild från Jans fina 50-årskalas, även om han själv redan visat ett antal fina bilder med samma motiv, nämligen bilder med jubilaren själv.

Här nyper han sig i skinnet och det är väl något man gör när man vill förvissa sig om att det är en verklighet man upplever och inte en dröm. Nyper han sig möjligen, eller nyper DU dig möjligen i skinnet här för att förvissa dig om att allt fint du hör om dig själv är verklighet?

För mig lät dock allt det fina som sas av Agneta och andra talare som hundra procent äkta rakt igenom.

(Att titta på de bilder som du har lagt ut får mig äntligen att inse skillnaden mellan min enkla och billiga kamera och den fina - och betydligt dyrare - kamera som de bilderna togs med.)

Mitt bloggande och min hammared dulcimerspelande fru, gav mig en möjlighet att närvara vid Jan Nilssons 50-årskalas.

Det var verkligen ett kalas som hette duga! Massor av människor var där, av vilka en del på olika sätt bidrog till att göra min bild av Jan och hans liv mera komplett. Trevliga människor föreföll de alla vara, åtminstone dem som vi kom i kontakt med. I och för sig var det väl inte så märkvärdigt att en person som Jan har så många trevliga vänner och bekanta.

Kvällen fylldes av såväl djupaste allvar som ett glättigt skämtande. Programmet var så välkomponerat att när man till sist tittade på klockan undrade man vart tiden tagit vägen. Ett kalas på bortåt sju timmar är något som jag inte van vid.

Balansen mellan rent profana inslag och de som grundades på Jans och förmodligen flertalets religiösa förankring kändes helt perfekt även för mig, som ju brukar kalla mig själv ''ogudaktig''. Det var heller inga problem att ta del av den del av de hyllningar riktade till Jan, som gällde hans politiska kraft och förmodade framtid inom politiken. Jag önskar honom lycka till i det avseendet, eftersom han utan tvekan är den absolut bästa moderat jag känner, just beroende på hans oftast mycket moderata framtoning. Han kommer sannolikt inte att alltid huka sig för den s.k. partipiskan.

Tack Jan för att du gav oss en möjlighet att vara med. Peggy är minst lika nöjd som jag över allt det vi fick uppleva bland dina släktingar och vänner. Att hon dessutom fick en möjlighet att spela på sin hammered dulcimer tillsammans med en svensk friskolerektor kändes extra trevligt för henne. Hon påstår att ingen svensk rektor har spelat bättre med henne än vad du gjorde, vilket förstås inte säger så mycket, eftersom du var den förste. En världspremiär var det förvisso.

På sidan med foton och namn på alla aktiva bloggare, finns det bl.a. något som säger ''Senaste Vännäsbloggarna''.

Jag undrar nu vad som menas med just ordet ''senaste'' här, eftersom jag inte längre finns med där. Mitt senaste inlägg skrev jag den 25.

Min fina MC-hjälm som så fint färgmatchade såväl motorcykel som skinnklädseln har gett upp. I dag köpte jag en ny, som säkerligen kommer att bli den sista jag behöver köpa.

När jag tog av mig hjälmen efter första turen idag, kändes det som om jag hade fått sand i håret. Vid närmare studium av hjälmens inre kunde jag se hur en del av det stötdämpande materielet i hjälmen hade börjat lösas upp och falla sönder i små smulor.

Bortsett från obehaget med skumplastsmulor i håret insåg jag också att hjälmen nog inte skulle ha gett särskilt bra skydd vid en olycka. Nu har jag köpt en ny, som jag förstås måste ''köra in'' i morgon.

I snart ett år har jag nu varit anmäld som arbetssökande hos Senioruthyrning i Sweden AB och först i dag har jag fullgjort mitt första uppdrag. Härligt var det!

Vad har jag då gjort? Jo, jag har skrapat gammal färg och sedan målat om förstugubron hos en gammal dam på dryga 90 år. Svettigt som bara den var det men den gamla damens tacksamma min var värd mer än de kronor som jobbet kommer att ge mig.

Nu känns det som om jag gjort rätt för en fullständigt onödig och dessutom miljöförstörande åktur i det vackra vädret på min älskade MC. Inget mer jobb i dag för min del. 'De flesta MC-olyckor händer män i din ålder', blev jag just upplyst om av min bror på telefon. Jag tänker ständigt på det, när jag är ute och kör, väl medveten om att jag inte är densamme som jag var 1983, när motorcykeln var sprillandes ny.

Det är inte lätt att tävla med Jan Nilsson, när det gäller att visa fina bilder från Vännäsby, men visst är också den här bilden fin?

Bilden togs för några år sedan tidigt en sommarmorgon, när jag var på väg till jobbet i Vännäs. Kameran då var en Canon Power Shot S500 (5,0 megapixels).

De som läser mina bloggtexter vet att jag för några dagar sedan var iväg på ett uppdrag för att hitta ett kulgevär. För dem är det också bekant, att jag kom hem tomhänt.

När jag så informerade polisen om detta, uppmanades jag att anmäla vapnet som förkommet. Det gjorde jag också samma dag.

I dag fick jag som målsägandens företrädare ett dokument från polisen, som beskriver min anmälan om det förkomna vapnet. Från polisens håll betraktas det skedda som ett brott. I anmälan använder man ord som ''brottsplats'', ''brottstid'' m.fl. begrepp som talar sitt tydliga språk.

När en gammal man saknar allt minne om sitt vapeninnehav och i stort sett allt annat också, så är det ett brott enligt polisen av ordvalet att döma. Man kan verkligen undra över tillförlitligheten rent allmänt, när det gäller polisens brottsstatistik. Lyckligtvis för den gamle mannen tycks det vara ett brott som inte leder till åtal och straff.

Att vapnet ''förkommet'' betyder att det ''kommit bort''. Brottet torde allltså vara att det kommit bort tack vare bristfällig förvaring och tillsyn från ägaren/licensinnehavaren.

Jag har haft en härlig motorcykelpremiär i dag, trots att jag åkte på ombesiktning. Vad var det då för fel?

Väl framme vid bilprovningen, kollade jag en extra gång kedjespänningen. Den föreföll OK, men till min förskräckelse upptäckte jag att av de fyra muttrar som skall hålla fast det bakre drevet saknades två! Ve och fasa! Vad gör jag nu? Och hur i alla sin dar kan de ha lossnat?

Väl inne påpekade jag själv för besiktningsmannen vad jag upptäckt. Jag bad honom samtidigt låna mig ett verktyg så att jag skulle dra åt de två kvarvarande muttrarna. En av dem var ganska lös och den andra satt hårt fast.

Allt var OK med MC:n så när som på detta. Väl hemma lyckades jag till sist hitta två muttrar med rätt gänga. Men bultarna snurrade bara runt, varför jag tvangs ta loss hjulet för att kunna hålla dem på ''insidan'' medan jag drog åt dem. Det är inte gjort på en handvändning att ta loss ett MC-hjul, men när det äntligen var klart, hade duggregnet upphört och jag kunde ta mig ytterligare en härlig runda på motorcykeln.

En amatörmekaniker hade förra sommaren fixat något i navet och då haft hjulet hemma hos sig. Han måste ha glömt att dra fast muttrarna ordentligt. Jag kan inte tänka mig att de hade skakat loss under den korta färden till Umeå. Jag borde förstås ha kollat detta, innan jag åkte till besiktningen - och samtidigt sparat 180:-

I morgon har jag tid för ombesiktning, d.v.s. visa upp att alla fyra muttrarna sitter där det ska. Måtte vädret tillåta ytterligare körning i morgon.

Bloggvännen Jan N från Vännäsby har uppmärksammat mig på en webbplats, som fått mig att inse hur ekonomiskt välmående jag egentligen är i jämföresle med andra på vår jord.

Nu vet jag att jag utöver den rikedom av ett annat slag, som mina närmaste och mina vänner ger mig, gör min pension mig rik också. Inkomsten från den placerar mig i en grupp rika som består av ca 5 % av jordens befolkning. Att jag var så rik i en global jämförelse visste jag inte.

Utan att veta tillförlitligheten i uppgiften och utan att veta, hur man räknat, säger mig siffran en hel del. Inte har jag heller räknat bort den skatt jag betalar, eftersom den ju också bidrar till mitt välstånd. Det må så vara att det bestäms av andra, hur de pengarna används. Jag antar att man utgår från den totala befolkningssiffran i världen och inte bara från det antal människor som på ett eller annat sätt har sin inkomst registrerad hos myndigheterna.

Jag är alltså rik, även vad gäller min månatliga inkomst i pengar. Miljontals människor på vår jord tjänar långt mindre än jag. Att många av dem inte har samma utgifter som jag, är ju bara en följd av att jag haft råd att bygga hus, behöver värma det med dyrbar el, måste försäkra och tanka bilen, ''måste'' bekosta utomlandsresor m.m., m.m.

Gå till Global Rich List och ta reda på hur rik också du sannolikt är! Meddela sedan din fackförening att de kan utesluta dig i kommande löneförhandlingar, eftersom du ju redan har en lön som borde räcka.

Min beundran inför äldre människor, som inte ger upp sin hobby trots att diverse ålderskrämpor gör det allt svårare. Folkmusikern Uno Lindgren från Vännäs är av dem.

Uno tillhör Umebygdens Spelmansgille, liksom Peggy nu också gjort ett antal år. Därigenom har jag följt gillet på många av deras spelningar. På midsommarafton spelade de dels på Morvallen i Vä. Spöland och dels i Sävar på ett mycket välbesökt midsommarfirande.

Trots sin höga ålder och trots diverse handikapp och genomgångna sjukdomstillstånd, är Uno med på det mesta. I dagarna fyller han 90 år, vilket inte tycks bekomma honom särskilt mycket, när han hanterar sin fiol. Bland hans meriter finns också hans kunskaper som instrumentbyggare. Han har byggt åtskilliga fioler och även nyckelharpor.

Häromåret gick en av Peggys ''hammers'' (till hennes hammerd dulcimer) sönder. At beställa dem från USA skulle både ha varit tidkrävande och dyrt. Inget problem, tyckte Uno, och erbjöd sig att tillverka nya i sin snickarbod.

Efter en vecka var klubborna klara. Körsbärsträ visade sig passa bäst. Formen, vikten och balansen var perfekt. Bättre hade Peggy inte kunnat få tag på hemma i USA. Hennes glädje och tacksamhet var stor. Så var även hennes beundran och förundran inför det faktum att en person i Sverige kunde tillverka dessa nödvändiga verktyg till ett instrument, som han inte ens hade sett tidigare i sitt långa liv.

GRATTIS till krutgubben Uno!

Antingen är jag dum eller så är informationen på Umeå kommuns parkeringsautomater otydlig. Samtidigt som det retar mig en hel del, kan jag inte låta bli att skratta åt det också.

Mitt problem är att jag väldigt ofta inte av texten på stolpen kan förstå, när det är fritt respektive, när jag skall betala. Ofta behöver jag max 30 minuter men lägger ändå i pengar för litet mer. När biljetten sedan kommer fram, visar sig det ofta att jag betalt en bit in på nästa dags förmiddag. Den tia jag matade automaten med i lördags räckte ända fram till klockan 9.40 på måndag! Varken jag eller min fru kunde se något på stolpen som informerade om att det faktiskt var helt gratis över helgen.

Bäst är det förstås att betala med kort, där detta är möjligt, men... åtminstone vid två tillfällen har jag bara tagit bilen och åkt utan att 'checka ut' och sedan fått betala maxbeloppet 40 kronor.

Kanske dags att övergå till buss eller rent av ansöka om färdtjänst!

I fjol våras inför anblicken att ett av ogräs nästan helt dominerat jordgubbsland, bestämde jag mig för att till hösten gräva bort allt, göra en riktig ogräsrensning och sedan plantera nya jordgubbsplantor.

Jordgubbslandet är gammalt, minst 25 år, och borde kanske förnyas. Skörden förra sommaren var dock större än någonsin. Det var som om plantorna kunnat läsa mina tankar om att ända deras liv och att de därför ville visa att än kunde de ge en god skörd.

Må vara hur som helst med denna min helt osannolika tanke. Jag gav mig till sist ändå på det besvärliga jobbet att göra en ordenlig ogräsrensing. Efter några timmars jobb, känner jag mig nu så nöjd och ser fram emot en ny härlig skörd och dagliga efterrätter med jordgubbar. Men först måste jag komma överens med Peggy, som tycker att vi borde fysa in en del.

Jag undrar just om jag borde göra något mer åt landet nu. Finns krollsprint nuförtiden? Var får man tag på halm? Finns det andra sätt att dels stoppa ogräs och dels ge de vackert röda bären annat att vila mot än jorden?

''Straw'' är det amerikanska ordet för ''halm'' förresten. Lätt då att förstå deras ord för jordgubbar är ''strawberries''.

I två somrar har denna vackra skapelse bara körts litet fram och tillbaks framför huset, men nu skall den ut på längre färder. Allt bror förstås på om den klarar besiktningen på tisdag.

En liten en är det, men tillträckligt accelerationssnabb för en gammal man som jag. De stora grabbarna må le på sina ofta mer än 1 000 kubikcentimeter stora motorer, när jag kommer med mina ynka 400. Jag tror ändå att de kan förstå att MC-körning är lika roligt för mig som för dem.

Men som sagt, är hon inte fin, där hon står - eller är det kanske en 'han'. Nu är det förstås bara en ungdom jämfört med föraren. 26 år är en bra ålder på en motorcykel, tycker jag. Om fyra år räknas den visst som veteran och då lär den redan billiga försäkringen visst bli ännu billigare.

Blå och vit är den, men bli inte rädd, när jag kommer, även om färgerna på den liksom på mitt skinnställ påminner om MC-polisens motorcyklar. En del brukar sakta ner, när jag närmar mig dem bakifrån.

Att åren går och att mycket förändras i och med det borde inte vara någon överraskning - men blir det ändå ibland.

I dag har jag inhandlat ett antal cirkusbiljetter. När jag såg prislistan insåg jag direkt att det nog har gått åtskilliga år sean jag köpte cirkusbiljetter förra gången.

Kostnaden förtar dock ingenting av glädjen att få gå på cirkus med barn och barnbarn och barnbarnets ''farmor'', min fru.

Efter dryga 400 km bilkörning och några timmars genomsökning av diverse mer eller mindre vällåsta utrymmen fick vi återvända hem till Umeå utan det vapen som vi sökte.

Inget vapen som sagt men vi kunde åtminstone stänga en strömförbrukare som var igång alldelses i onödan. Dessutom fick vi en bra bild av de lokaliteter som vi genomsökte samt vad de innehöll av ytterst blandat värde. Resan var därför inte helt bortkastad.

I morgon skall polisen informeras om att vapnet fortfarande saknas och därför ännu inte kan överlämnas dit.

Men nog hade det varit kul att hitta det, inte minst med tanke på dess namn. Det är visst ett gevär av märket Karl-Gustaf.

Polisen vill ha in ett kulgevär kaliber 12,7x44R och jag är den som skall leverera det till dem.

Problemet är att jag dels inte har den ringaste aning om vad det är för slags vapen och dels inte ens vet, exakt var det finns. Mitt uppdrag i morgon är att bege mig till en by 20 mil härifrån. Där finns vapnet eventuellt, gömt och inlåst. Några nycklar till det låsta utrymmet har jag inte, men måste ändå på något sätt ta mig in i det.

Indirekt har jag ju polisen uppdrag att hitta vapnet och återföra det till dem. Något uppdrag att forcera låsta dörrar har jag dock inte.

Fortsättning följer...

Hukande över styrstången, medvind och utförsbacke nåddes en toppfart på dryga 30 km/tim

Mina första mopedkilometrar kördes på en Huskvarna Novolett. Även då gällde 15 år som minimiålder för att få köra moped, men min olovliga körning är preskriberad i dag.

Vi bodde i Västerås, Vännäs, i början på 50-talet. Pappa jobbade som anläggningsarbetare vid bygget av Pengfors kraftverk. Bil hade vi inte. Han cyklade till och från jobbet i ur och skur med unikaboxen fastsatt på pakethållaren. Någon extra motion efter arbetsdagens slut behövde han inte. Inga passande bussar gick den vägen och ekonomin tillät inte mopedköp och förstås ännu mindre bilinköp.

Men så hände det, som pappa hade hoppats länge på. Han vann 1 000 kronor på en penninglott. För de pengarna köpte han en moped av den sort som bilden visar. 50 ccm stor var motorn och 0,8 hästkrafter hade den. Man kunde använda den som en vanlig cykel. En kilrem i stället för kedja drev den framåt. Motorn stängde man av genom att öppna ''pysventilen'' (dekompressionsventilen) på cylindertoppen.

Än i dag skäms jag litet smått, när jag erinrar mig att jag någon dag då och då lyckades få honom att lämna mopeden hemma och i stället cykla till jobbet. Han såg bort från det faktum att jag inte var 15 år men uppmanade mig att bara köra runt på gårdsplanen. Jag minns att toppfarten inte var så lätt att nå där, så nog blev det några hundra meter även på den allmänna vägen genom byn.

Förlåt mig för det, pappa och tack för att du insåg vilken höjdare det var för mig att få köra den!

Ungefär så här såg den ut

Hans-Inge Smetanas bild och inlägg om packmopeden m.m. från hans tonårstid väcker direkt minnen även hos mig.

Min äldste son Lars fick sin begagnade moped av märket Puch Dakota, köpt av en viss Patrik Johasson. Mopeden hade redan gått ett antal tuffa mil. Efter en tid avslöjade diverse missljud och andra tecken att vevstakslagren var slut. Den då betydligt modigare pappan till sonen såg genast en utmaning i detta och bestämde sig för att själv för första gången i sitt liv ge sig på uppgiften att byta lagren.

Lätt var det att ta loss motorn från ramen, något svårare var det dock att ''öppna''den och blotta bl.a. innehållet i växellådan. Mitt i detta arbete kom Lars in i garaget och visade mig med ett raskt grepp hur lätt det var att skilja de båda motorhalvorna från varandra.

Min tanke var att göra det ytterst försiktig, för att sedan veta exakt hur drev, distansbrickor m.m. skulle sitta. Hans raska grepp gjorde dessvärre att några delar tog chansen att hoppa upp ur växellådan. Om jag inte minns fel, var det något i fjäderväg som sprätte ut dem.

Jag minns inte riktigt vad jag då sa till honom, men ''tack för hjälpen'' var det i alla fall inte.

Jobbet blev genast litet mer spännande. Lagren byttes, motorn sattes ihop med alla delar från växellådan på rätt plats som jag åtminstone trodde. Motorn in i ramen och så provkörning. Allt fungerade perfekt, så när som på att den högsta växeln (jag tror det var 4:an) inte längre gick att lägga in! Loss med motorn igen och sedan ett snabbt beslut om att ge upp och låta en verkstad ta över. I dag skulle jag nog ha försökt igen.

Mopeden blev bra, stod ut med diverse trimningsinsatser och höll även för lillebror Anders under hans mopedår. För inte så länge sedan fick jag veta, vad den fick genomgå i trimningsväg. Möjligen var det ett ansvar för oss föräldrar att kolla sådana saker, vilket vi alltså inte gjorde.

Det är rätt så tidigt denna måndag morgon och tystnaden i huset är mycket påtaglig, sedan dammsugaren stängs av efter en halvslarvig tur runt huset med mig vid ''spakarna''.

Annat har det varit i helgen. Då har huset ljudit av huvudsakligen musik från Peggys hammered dulcimer men även från penny whistle och tvärflöjt. Det ovanliga med helgens repertoar har varit att det i den också ingått gamla hederliga svenska psalmer, som t.o.m. ogudaktiga jag känner igen. Nog har det känts ovanlig att höra svenska psalmer, åtminstone svenska så vitt jag vet, spelas på detta för Sverige så ovanliga instrument. Känslan av att vara med på en premiärföreställning fanns onekligen där.

Peggy har nämligen börjat öva så smått inför ett alldeles speciellt tillfälle, där hon blivit ombedd att spela några psalmer just på sin dulcimer. Det ser hon fram emot och vill som vanligt göra bra ifrån sig. Svenska psalmer ingår av förståeliga skäl inte i hennes tämligen omfattande repertoar. Men läraktig som hon är, kommer hon säkert ha lärt sig några i tid för det aktuella tillfället. Det jag hittills hört klingar redan otroligt vackert i mina öron.

Intresserade av Amerika och dess befolkningstal samt av annan intressant statistik har kanske nytta av länken till U.S. Census Bureau.


U.S. Census Bureau visade det här på sin startsida för några minuter sedan:

U.S. POPClock Projection

According to the U.S. Bureau of the Census, the resident population of the United States, projected to 06/14/09 at 07:29 GMT (EST+5) is
306,664,731

COMPONENT SETTINGS FOR JUNE 2009
One birth every.................................. 7 seconds
One death every.................................. 13 seconds
One international migrant (net) every............ 35 seconds
Net gain of one person every..................... 11 seconds

Barnsligt imponerad som jag är av mycket på internet, har jag nu ''lekt'' en stund med Google Earth.

Vid ett par tillfällen under vistelsen i Michigan gick jag en långpromenad de två kvällar, som Peggy lämnade mig alldeles ensam och helt utan tillsyn för att i stället ägna litet ''quality time'' åt sin dotter. Promenaderna kändes väldigt långa i den varma solen. Att jag var ensam bidrog också till den känslan. Hunden som ''anföll'' mig ena kvällen kortade möjligen den tid som det tog.

I kväll fick jag för mig att dels skaffa mig en överblick över den väg jag gick och även försöka ta reda på hur lång den var. Lösningen på båda dessa frågor blev Google Earth!

Vägen jag gick är markerad med rött på bilden. Längst upp till höger på den befann jag mig tämligen nära Lake Michigan. Vid en liten avtagsvägen mot sjön stod dessvärre en skylt som sa att den vägen var ''private property''. Eftersom jag inte förstod (!), vad det betydde gick jag in på vägen för att försöka komma fram till sjön. Om någon hade stoppat mig, tänkte jag presentera mig som en svensk och sedan skylla bristfälliga språkkunskaper och därmed komma undan ostraffad .

Mitt på vägen låg en stor svart hund, som inte ens skällde på mig. Han knappt tittade på mig heller. Tyvärr slutade vägen och bortom den var det ett område med ren snårskog som brantt sluttande ned mot sjön. Det blev bara att vända om och än en gång passera den totalt likgiltiga hunden.

Rent allmänt är det mycket svårt att ta sig fram till Lake Michigans strand eftersom man ständigt möts av skyltar som stoppar en, eller åtminstone är avsedda att göra det. Välbesuttna personer från bl.a. Chicago har byggt sina superstora sommarstugor längs stranden och sedan effektivt stängt ute allmänheten från stranden.

Skammen känns tung att bära i dag, nu när jag inser att jag spred delvis oriktig information i går i mitt inlägg ''Baby Shower''.

Vanligtvis förstår jag min fru så bra, men den här gången gjorde jag det inte fullt ut. En s.k. baby shower i Michigan går till så här och det hela blir därmed ännu mera olikt vad vi är van i Sverige:

Den gravida kvinnan blir inte överöst med presenter i sitt eget hem. I stället sker det hos en av hennes vänner som bjudit in dels den blivande mamman och dels ett antal andra vänner både inom och utom släkten. Ibland delar man upp det i två olika baby showers, den ena med bara ''family'' (nära släktingar) och en annan med vänner utan släktskapsförhållande.

Det här sättet att förvara båtar under ickesäsong såg vi i Davenport, Iowa, en kväll när vi tog en härlig långpromenad längs Mississippi River

Måhända är det inte särskilt ovanligt med sådana här ''parkeringshus'' för småbåtar. Vi hade dock aldrig sett något sådant tidigare.

Några av båtarna var dessutom insvepta i blå plast, krympplast heter det visst. Inte heller det är något vi sett på annat håll.

Det går inte dag utan att jag lär mig något nytt om Amerika, såväl om språket som om olika kulturella företeelser.

På vår långpromenad i afton, förstod vi av en fågelmammas oroliga flygande och skränande att hon säkert hade någon eller några av sina ungar i diket vid vägen. Vi lät oss dock inte luras utan stod kvar vig vägkanten en stund till dess vi såg hennes unge stående längst ned i diket.

Kul sa jag till Peggy, ''nu har vi fått börja helgen med en ''baby shower'', ett uttryck som jag kände till och som jag trodde innebar att släkt och vänner besöker föräldrar med nyfödd baby i huset, så att de stolta föräldrarna skall kunna ''show'' sin baby för besökarna.

Så fel jag hade uppfattat uttrycket! I USA är det vanligt att släkt och vänner besöker den väntande familjen sent under graviditeten och då har med sig nyttigheter till det väntade barnet. Familjen blir därmed ''duschade'' med presenter. Jag hoppas att min information till Peggy att besök med presenter till familjer med nyfött barn i Sverige alltid sker efter det att babyn kommit till världen.

Åtskilliga gånger de senaste åren har vi bytt från British Airways till American Airlines och vice versa på hemresan och varje gång märker vi en speciell skillnad mellan denna flyplats och andra vi varit på.


I god tid vill vi få veta från vilken gate vårt plan skall avgå. Den uppgiften brukar annonseras i god tid på stora monitorer eller på det boarding carde vi fick vid incheckningen. Men så är det inte på Heathrow enligt våra erfarenheter. Ofta annonseras tiden för boarding men inte gatenumret och det inte ens när det är tid för boarding.

Finns det fler som har samma erfarenhet och som kanske rent av kan förklara varför det är på detta sätt på Heathrow?

Ännu en gång har en Lamborghini korsat min väg. Men den här gången var den mer ''riktig'' än Lamborghinin som jag såg parkerad på industriområdet i Vännäsby.

Vännäsbylamborghinin var en traktor. Men den här är äkta vara. En nitisk lottförsäljare på Heathrow använde all sin övertalningsförmåga för att försöka få mig att köpa en lott för endast £20. Mitt försök att vara rolig genom att efter en stund fråga om jag inte kunde få köpa den i stället, bilen alltså, gick inte alls hem.

Jag undrar just vad den skall kosta men gissar att även om jag vann en miljon kronor, så skulle jag inten kunna köpa den kontant.

I USA tog det väldigt lång tid att öppna sidan med inloggningen till VK:s blogg och även till sidan som visar alla bloggare. Jag tog det då som en följd av dels vår ADSL-uppkoppling och just detta att vi var så långt bort ifrån Umeå.

Men nu har jag de två senaste dagarna märkt att det är minst lika segt härifrån Brån trots den snabba internetuppkoppling som vi har här.

Är jag ensam om den erfarenheten?

Jag läser I VK online till min stora glädje, att Ulrik Nilssons sätt att fylla igen gravar - och så många andras med för den delen - inte av dosmstolen ansågs vara en brottslig handling. Jag tillhör dem som inte blev särskilt överraskade över det beskedet

Fokus var under en lång tid satt på honom och man kan lätt sätta sig in hur illa han måste ha känt sig alltsedan TV:s avslöjande. Hur det känns för honom nu efter den friande domen är det ganska lätt förstå.

Jag tror ändå inte att de finns så många som innerst inne alldeles för sig själv ändå tycker att kistorna där våra gravsatta närmaste ligger borde få rasa ihop av sig själva. Det borde ske inte på grund av yttre våld mot dem. Jag är nästan övertygad om att de flesta kyrkogårdsarbetare runt om i landet, som på olika sätt ''hjälpt till'' för att få kistorna att brista direkt, också tycker så.

Men eftersom kyrkan som sådan och inte heller dess anställda i arbetsledande och ansvariga positioner brytt sig om frågan, så har det blivit som det blivit. Inte heller tycks de ansvariga politikerna i kyrkoråden brytt sig om den. Där ligger så vitt jag förstått det yttersta ansvaret.

Ulrik Nilsson har kunnat lämna hela denna fråga med hedern i behåll men efter månader av obehag och kanske även lidande. Jag tycker dock inte att kyrkan, dess ansvariga chefer och arbetsledare och ansvariga politiker i kyrkoråden har gjort det.

Under det avslutande knoget att åter fylla resväska och den andra väskan med saker som skall följa med hem i dag, erinnrar jag mig en liten smårolig sak som har med språk att göra.

Inför Peggys första resa till Sverige skrev hon glatt i ett e-brev kvällen för resan något i stil med: 'Nu är jag helt packad'. Det är ganska många år sedan och hennes förmåga att redan då göra sig förstådd på svenska var tämligen god. Något generad blev hon förstås, när jag frågade vad hon hade druckit för att bli så ''packad''.

Bara några småsaker väntar nu på att bli packade för mig. Om drygt två timmar lämnar vi huset per bil och har då ca 2½ timmar att köra för att nå O´Hare i Chicago. Vi tar till litet extra tid, eftersom det rätt ofta är ''trafic jams'', när man man närmar sig Chicago. Där skall först hyrbilen återlämnas hos Avis och sedan åker vi med buss den korta biten till flygplatsen.

Åter till packningen. Att packa här är litet annorlunda, eftersom det alltid uppstår frågor om vad som vi bör lämna här för att därmed minska innehållet i resväskorna nästa år. Problemet för mig är att jag sedan inte minns, vad jag lämnat och därför tar hit för mycket nästa år. I år t.ex. visade det sig att det antal ''onämnbara'' som redan fanns här plus det antal jag hade med skulle ha räckt till under hela vår vistelse här. Så många behövs det ju inte eftersom vi har en välutrustad tvättstuga i husets källare.

Kanske borde jag skriva upp de saker som jag lämnar här? De första åren här var inte tvättstugan helt i ordning och då behövde vi ta med mer kläder, eftersom det ju var litet obekvämt att åka iväg till en s.k. laundrymat i närheten för att tvätta våra kläder.

Tack skall ni ha, som orkade läsa min text ända hit.

Att det finns mängder av märkliga instrument runt om i världen är allom bekant. Det jag såg - och hörde - vid en konsert i Grand Rapids igår var minst sagt underligt i mina ögon i vart fall. T.o.m. namnet låter litet märkligt.

Det märkliga var den del som dessvärre inte syns på bilden. I dess vänstra del sitter en liten vev och på den måste musikern veva hela tiden.

Så ser en av de blivande druvklasarna ut i dag. Hur den kommer att se ut i augusti, kan jag bara gissa. Enligt Peggy bär den stora, blå och söta druvor.

Visst är de fina? Bilden visar Peggy och hennes dotter Angela. Sista kvällen här i Riverside innebär ett sista ''mama meal'' för den här gången.

Är det fel på mig möjligen, när jag inte helt kan ställa mig bakom påståendet att det är bäst hemm? Det här är sista kvällen för den här gången i Michigan och det är därför läge för några reflektioner. Måste jag bestämma mig för var det är ''bäst''?

Ingen annan än jag kan svara på den frågan. Just nu känner jag mig väldigt kluven. Fortfarande tivs jag alldeles utmärkt här och än finns det hur mycket som helst att göra av såväl nyttigheter som rent nöje. Anpassningen till rådande förhållanden vad gäller mat, språk, umgängesformer, trafiken m.m., m.m. har nått långt och jag känner mig hur ''hemma'' som helst.

Samtidigt har jag så mycket trevligt att se fram emot i mitt fortsatta och tämligen upptagna pensionärsliv hemma i Brån och dess närmaste omgivningar. På senare tid har jag faktiskt kunnat vända ett på grund av sysslolöshet nästan plågsamt pensionärsliv till motsatsen. På samma sätt som jag gillar att träffa olika människor här, ser jag nu fram emot att få träffa mina bekanta hammavid.

Jag känner mig således mycket tillfreds med livet som gett mig förmågan till anpassning liksom insikten att livet för mig är bra både ''borta'' och ''hemma''. Vad kan jag då mer begära?

Om hälsan står mig bi och förstås även Peggys, kommer våra årliga vistelser här att vara längre den dag hon går i pension. Några planer att flytta hit för gott har vi inte.

Är detta månde ett resultat av ''trädkramaraktivitet''? För mig är det fullständigt obegripligt att låtit trädet stå kvar, där det troligen alltid stått.

Hemma i Sverige läste jag för en tid sedan i någon av våra tidningar om hur dåligt man underhåller alla sina broar i detta rika land - rikt men ändå med stora skulder och kraftiga budetunderskott.

Under vår biltur längs Des Moines River stannade vi till vid den här bron. När jag jag först såg denna rostiga skapelse kunde jag omöjligen tro att den fortfarande var i bruk. Vi frågade en par fiskare om den saken och fick då veta att den passeras av flertalet tåg varje dag!

Rädd för höjder som jag är, skulle jag inte ens ha vågat åka över den när den var ny och helt fri från rost.

På tal om höjdrädsla förresten. Som tur är känner jag inte av den när vi flyger hem i morgon och torde vara mer än 10 000 meter från terra firma. Jag hoppas också att det skall bli möjligt att inte tänka alltför mycket på vad som nyligen hände Air France-planet.

St. Joseph och Benton Harbour är envåra två närmast belägna småstäder. Den förstnämda är en välbesökt turiststad, förmodligen främst beroende på att den ligger direkt vid Lake Michigan och den fina beach som anlagts just där. Staden smyckas varje sommar av små konstverk stående här och där på trottoarerna kring centrum av staden.

De senaste åren har temana varit konstnärligt utförda små bilar, björnar i full storlek, båtar och i år är det 29 olika djur, mestadels afrikanska.

Med bilden vill jag visa en dem, en flodhäst, som jag i år lärt mig heter ''hippopatamus'' på engelska. På skylten som flodhästen har på sig har konstnären skojat till det och skrivit: ''Hippo Birthday to you!''. Det var det skämtet som fått mig att för alltid (?) komma ihåg det engelska ordet för flodhäst.

För alla med expertkunskaper på internet och datakommunikation är detta nog ingenting att läsa. För mig och säkert fler är det dock ett stort och obegripligt mysterium hur all den information som vi kan nå via internet kan ta sig hela vägen till våra datorer.

Bilden visar det ställe i vår källare, där telefonkabeln från at&t är ansluten till vårt hus. För ett par veckor sedan antog jag den för mig stora utmaningen att ordna ett nytt telefonjack i det av oss sist iordningställda rummet. Skälet till det var enkelt; at&t skulle ta bortåt 1 000 kronor för att göra det! Att fixa det själv skulle bara innebära materielkostnader för ca 250 kronor.

Inte helt utan mixtrande och funderande och även testande, fick jag telefonen att fungera. När en kabel har flera ledningar men bara två (den röda och den blå) skall användas, är det ett litet problem att välja de rätta. Färgmarkeringen på trådarna utifrån gav dessvärre ingen ledning.

Den stora frågan var förstås, skulle även vår ADSL-anslutning till internet fungera? Jag höll tummarna och Peggy 'crossed her fingers' på bästa amerikanska sätt. Till vår stora glädje, så fungerade internet perfekt och är lika snabb som den var tidigare.

Om jag varit imponerad av internet förut, så fick detta mig att bli än mer imponerad. De båda trådar som jag behövde använda är ju så himla tunna och dess innehåll av ledande material givetvis ännu tunnare. De är så tunna att mitt första problem blev att avisolera dem på vanligt sätt och utan specialverktyg för det gick det inte. Mitt andra försök att helt enkelt tända på isoleringen och låta den brinna en stund fungerade inte heller eftersom metalltrådarna då smällte bort tillsammans med det isolerande skiktet. Först sedan jag bara värmt upp det till ett halvflytande tillstånd och sedan skalat av det mellan tummen och pekfingret - och bränt mig - lyckades jag med avisoleringen.

Och nu har vi tillgång till det mesta av vår världs information genom dessa två synnerligen smala ledningar. Västerbottensnytt och andra TV-program från Sverige kan vi t.ex. se i helskärmsformat med i stort sett perfekt bild- och ljudkvalitet! Må så vara att vi inte ägnat särskilt mycket tid åt TV-tittande via datorn, men ändå...

Men bäst känns det förstås ändå för mig att jag fixat den sista biten till datorn alldeles själv. Ok då... helt själv var det förstås inte, eftersom jag ett par gånger under arbetets gång behövde assistens från Peggy. Efter ca 27 års arbete som ''surgical assistent'' har hon mångårig erfarenhet av att hjälpa stora män i deras utövande av sitt ansvarsfulla arbete.

Jag tänkte bara försöka göra någon avundsjuk genom att visa en bild av vår egen lilla vingård, eller vad nu en vindruvsodling egentligen heter.

Nåja, så mycket att vara avundsjuk för är det nog inte, eftersom vi hittills bara fått ansa den årligen men ännu inte sett den bära frukt. Just nu finns bara små antydningar till bärklasar. Det torde dröja ett par tre månader, innan vindruvorna har mognat och är ätbara. Men då är de stora, blå och välsmakande.

Men en dag kanske, när vi stannar här längre, kommer vi att kunna äta av dem.

Under ett annat av våra museiebesök såg vi dessa ''stekpannor'' från mitten av 1800-talet.

Stekpannor är det ju förstås inte som alla kan se, men det ligger nära till hans att skämtsamt kalla dem så, om man vet dels vad de heter på engelska och dels vet vad man kan hitta på restaurangmenuer här.

Den som vill ha ett bäcken ber här om en ''bedpan''. På restauranger kan man ofta beställa en ''but steak'' eller en ''rump roast''. Med min, som vissa ibland antyder, sjuka humor så kan man faktiskt se ett slags, åtminstone språkligt, samband mellan dessa olika bäcken och stekpannor.

I går köpte vi faktiskt en riktigt fin stekpanna, d.v.s. en ''frying pan'' och inte en bedpan. Jag stekte alldeles nyss ägg och bacon i den med ett strålande resultat.

Det som hände den 11 september i detta land har återverkningar även i dag. En händelse under dagen visar på en sådan konsekvens.

När vi är här, hyr vi en postbox på den intilliggande poststationen. I år behövde vi av någon anledning skriva ett nytt hyresavtal och det var helt problemfritt.

I dag fick vi ett brev från posten med en bifogad blankett. I anledning av vad som hände den ödesdigra dagen 11 september, registrerar man numera alla som har en postbox i en särskild databas. Blanketten skall vara ifylld och inlämnad inom 10 dagar. När detta görs måste vi båda var och en legitimera oss med två olika handlingar, varav en skall vara försedd med foto.

Under dagen har vi gjort som vi blev anmodade att göra. Svårt är det förstås att riktigt förstå anledningen. Antagligen vill man lätt kunna spåra presumtiva terrorister som tar emot farliga saker via sin postbox.

En av mina sämre sidor avslöjades för mig i afton. Nämligen en oförklarig lust att att ta livet av ett oskyldigt kryp.

Jag kan inte direkt påstå att jag är rädd för bitande eller stickande insekter, men ändå väckte detta lilla kryp en absolut lust från min sida att ta livet av den. Den processen var så pass märklig att jag gärna vill berätta den för er trogna bloggläsare.

Medan jag satt skönt avslappad ute i solen, kände jag att något litet kröp längs ryggen på mig inne min T-shirt. Utanpå den kunde jag känna en liten hård sak som jag då greppade mellan tummen och pekfingret och klämde åt ordentligt. Då blev det lungt och jag antog att den lille fridstöraen hade lämnat detta jordeliv för gott.

Men när jag sedan efter en 15-20 minuter lämnade den varma platsen i solen och gick och fortsatte mitt läsande, kände jag på nytt att något kröp på mig på ungeför samma ställe. Fort steg jag upp, tog skjortan upp ut shortsen och skakade ut den lilla insekten. Helt pigg och till synes oskadad började den genast att krypa omkring på golvet.

Det var grymheten inom mig som fick mig att trampa hårt på den, ja rent av stampa en aning. Där låg den sedan orörlig men inget tydde på att den lilla kroppen var krossad, vilken det ju borde ha varit.

Jag fortsatte läsa, bekvämt sittande i vår nya fåtölj, men hade hela tiden ögonen på insekten. Döm av min förvåning, när jag såg hur den efter ett par minuter började sträcka på benen, ett efter ett, och strax därefter gick den omkring igen! Inga synliga skador heller den här gången, såg den ut att ha. Antagligen borde jag snällt ha burit ut krypet, när den visade en sådan livskraft. I stället tog jag upp den i en bit toalettpapper och spolade bort den i toaletten.

Insketen var alldeles platt och ca 3-4 mm lång. Peggy hade ett par förslag på vad det kunde ha varit, men jag har inte hunnit kolla up detta ännu. Har någon ett ytterligare tips till mig och kan någon förklara varför en så snäll och livsbejakande man som jag kunde så brutalt mörda den lilla gynnaren? Bör jag ändå sova lungt i natt?

Närbutiken som ligger en 3-4 minuters promenad från vårt hus har just fått påfyllning av en av de många ölsorter som säljs där. Helgen är räddad!

Märkliga ting i vår Herre hage!

Mycket odlas i grannskapet som t.ex. majs, vindruvor, persikor, äpplen m.m. På min spännande promenad i går fann jag detta exempel på en försök att odla skrivmaskiner. Jag undar just om rabattens ägare satt datorchips och förväntat sig en ny dator, men i stället fick en vanlig gammaldags skrivmaskin.

Nu skall jag ta en promenad igen längs samma vägar som i går, men nu tar jag med mig Peggy. Det får mig att känna mig tryggare, om hunder fortfarande vill bita mig i mina vader.

Pensionärer i Sverige brukar då och då göra prisundersökningar i olika butiker. Rikigt så långt har inte jag kommit än i mitt pensionärsliv. Dock är jag mycket uppmärksam på priserna här.

Att göra prisjämförelser här är inte helt lätt, eftersom jag i huvudet måste räkna om från dollar till kronor och från pounds till kilogram för varor som säljs efter vikten. Vissa saker säljs litervis men som bekant inte bensin, som är prissatt per gallon (ca 3,8 liter). Dessutom varierar ju dollarpriset från dag till dag. I går var det ca 7.60.

Bensinen har gått upp en hel under den månad som vi varit här och så har den visst också gjort hemma i Sverige. För en svensk är den fortfarande otroligt billig här och kostar i dag ca 5.60 per liter.

''Nyttigheter'' som godis, chips och läskedrycker är genomgående mycket billiga. Ost, kött och frukt är det däremot inte.

Kläder och skor är jämfört med Sverige billiga och ingen dag går utan att reklamblad dimper ned med fina reaerbjudanden. I dag tänker vi besöka Kohl's, som frestande utropar 'It's all on sale - everything door-to-door, wall-to-wall, every isle, every rack'. Kohls har ''allt'' utom mat och i daag erbjuds man rabatter på upp till 60 %.

En dagstidning kostar bara 75 cents, alltså mindre än 6 kronor. Kanske det låga priset är en del av förklaringen till att det går så dåligt för amerikanska tidningsföretag numera.

Billigt är det också hos både herr- och damfrisör, men så länge Peggy klipper mig helt gratis så väljer jag nog ändå henne.

Alkoholen är så billig här, att jag nästan hade önskat att jag hade en större lust för den typen av drycker. En 75 centiliters Gordon's London Dry Gin kostar t.ex. bara ca 72 kronor. Jag gissar att det nog är mindre än en tredjedel av priset i Sverige.

Jag vågar mig på en inte särskilt vetenskaplig slutsats grundad på den billiga och onyttiga godis, chips och läskedryckskonsumtionen genom att påstå att det låga priset på de varorna nog starkt bidrar till ett av USAs stora problem, nämligen alla dessa överviktiga människor.

Vårt första mål i Iowa var ett MC-museum i Anamosa. Där fanns bortåt 200 motorcyklar modell äldre, riktigt gamla t.o.m.

Bland alla märkliga skapelser av såväl amerikanskt, engelskt som japanskt ursprung fanns en motorcykel som särskilt drog blickarna till sig, nämligen en ångdriven sådan. Jag lyckades inte klura ut vad som en gång fanns i bränsletanken. Kol eller ved var det dock troligen inte.

En halvannan timmes långpromenad gav mig inte bara motion utan också en tämligen skrämmande upplevelse, som jag dessbättre ''överlevde''.

Promenaden går längs mindre vägar, varav en tredjedel längs Lake Michigan, som dock bara är synlig då och då genom grönskan. Först läste jag en varningskylt vid vägen, där den gick genom en mindre grupp villor. Skylten upplyste om att alla ''mysko'' personer inom området direkt skulle anmälas till polisen. Jag insåg direkt att jag nog var en person som kunde misstänkas för något, bara för att jag gick längs vägen. Den var ju anlagd för biltrafik och inte för gående. Nåja, inga polissirener hördes och jag kunde lungt vandra vidare.

Éfter ytterligare ca 15 minuters vandring kom från ''nowhere'' en mycket stor och argt skällande hund rusande mot mig bakifrån. Jag blev faktiskt rädd men gick lungt (till det yttre) vidare tills jag kände den skällande hundens tassar mot mina vader. Jag väntade bara på ett riktigt hugg i mina minimala men fullt funktionsdugliga vadmuskler. Till saken hör att jag alltid varit mer eller mindre rädd just för hundar.

Det enda jag kunde komma på att göra var att prata lugnande med odjuret, som då genast slutade skälla, antagligen på grund det för honom obegripliga språket. Eller så förstod han svenska. Jag valde nämligen modersmålet före engelskan i blotta förskräckelsen.

Jag undrar vad som hänt om jag lagt in högsta växeln och sprungit min väg. Skulle hunden ha jagat mig, eller stannat kvar på platsen? Jag undrar också vad som hänt om jag stannat och rutit åt hunden så kraftigt jag förmått. Vad säger ni som förstår er på hundar? Vad gör man i en sådan här situation?

När det gäller språkvalet, torde det nog kvitta. Röstläget torde betyda allt.

Återigen - på väg hem råkade vi under ett stopp för tankning se en skylt med Historic Route 66. Det kändes helt omöjligt att inte ta tillfället i akt och köra några miles längs den, speciellt när den gick i riktning nordöst mot Chicagoområdet.

Route 66 tillfördes officiellt det amerikanska highwaysystemet 1926 och avfördes från det systemet 1985. Leden gick och går fortfarande i vissa delar från Chicago till Sankta Monica som ligger väster om Los Angeles, en sträcka på 394 svenska mil.

Route 66 var en huvudled för de flesta av de immigranter som sökte sig västerut. Personer som startade företags längs leden blev mycket framgångsrika i och med ledens växande popularitet. De var också de som kämpade för att leden skulle hållas vid liv trots hotet från den nya motorvägen som byggdes med ungefär samma sträckning.

Den sträcka som vi körde var hela vägen skyltad och gick på vissa ställen ''kors och tvärs'' i mindre samhällen. På vissa ställen var Route 66-märket inlagt i asfalten som bilden visar.

Längs dragonleden såg vi en skylt som pekade mot 'Swedish Cabin'. Naturligtvis kunde vi inte motstå att kolla vad det var man ville visa upp.

Det kan säkert uppfattas märkligt av många att vi rest så långt från Sverige, men ändå är så intresserade av allt svenskt här. Så är det dock. För mig är det inte minst märkligt, när min amerikanska fru tycks vara lika intresserad som jag av svenska minnesmärken här i sitt eget hemland.

Den här svenska stugan var dessvärre låst och delvis förfallen. Av en person från trakten fick vi veta att en tornade slet av taket på stugan för några år sedan. Intresset och tillgången på pengar var inte stort nog för att reparerar taket. I stället lade man på en presenning, som nu också den var förstörd av väder och vind.

Peggy har lärt mig att 'cabin' står för ett litet hus med bara ett rum. Där bodde alltså en gång i tiden en hel familj. Man kan undra hur många de var, hur de hade det rent allmänt och förstås varifrån i Sverige de hade kommit.

Även om jag inte kan påstå att jag träffat så särskilt många pensionärer i Amerika, dristar jag mig till att ha några synpunkter på dem som grupp.

Vid ett par tillfällen har Peggy och hennes väninna spelat vid en tillställning, som närmast kan jämföras med våra logdanser. Vad som storligen imponerade på mig då, var anblicken av alla de deltagande åldrade herrar och damer. De flesta såg ut att vara 75-80+. Vissa visade lättare svårigheter att gå, men uppe och ''dansade'' var de ändå. Många av dem skulle sannolikt ha köat för särskilt boende i Sverige.

Just nu har vi hem från ett besök hos några av Peggys gamla bekanta, nu också mina. Jag önskar att jag kunde beskriva dessa härliga människor bättre samt även visa dem på bild, men kameran var inte med den här gången.

I huset bodde makarna Nellie och Juan, 88 och 91 år gamla. Juan kommer från Fillipinerna och tog där värvning i den amerikanska marinen och nådde med tiden en hög militär grad. För tillfället hade de besök av Nellies bror Forrest, snart 92. Forrest kom i sin bil, lätt krockat eftersom någon hade kört på honom.

Vi hade ett mycket trevligt samtal hos dem, fyllt av humoristiska inlägg från dem alla. Ingen av dem visade minsta tecken på begynnande demens eller brist på nutidsorientering. Jag hoppas bara att de tycker detsamma om mig! Alla tre klarade sig helt utan någon som helst form av hjälp från samhället.

Även makarna äger och kör bil. Nellie vägrar dock att köra, när deras stora husvagn är kopplad till bilen! Inom kort ger de sig iväg på en veckas ''husvagnssemester'' norrut. Väl tillbaks från den kopplas husvagnen bort inför en bilfärd på 1 600 miles till sydspetsen av Florida, där Juan skall vara med på en ''reunion'' med sina forna marinkamrater. Ingen riksfärdtjänst här inte!!

När jag påpekade att jag funnit amerikanska pensionärer vara så otroligt pigga och aktiva, säger de tre seniorerna att detta nog inte kommer att gälla den unga generationen amerikanser med all den övervikt och de dåliga kostvanor som den har.

I rondellen vid Strömpilen i Umeå står ett konstverk, som nog fler än jag har svårt att förstå. Jag tänker på det med alla ben spretande i luften. Dock inser jag att man ju inte behöver förstå konst eller framförallt inte erkänna att man inte gör det.

Alldeles i närheten av capitol building (''Riksdagshuset'') i Des Moines står ett liknande konstverk, men här man i stället valt att sätta samman ett antal armar. Det står där för att hedra Iowas arbetare och symboliken är en aning lättare att förstå för mig än alla de amputerade och sedan sammanfogade benen i Umeå.

Fyndiga Peggy föreslog vid morgonfikat i dag, att Des Moines och Umeå kanske borde vara vänorter (eller ''sister cities'' - vi pratar mest engelska här) på grund deras val att exponera kroppsdelar och att båda städerna ju både behöver folk med såväl armar som ben.

Begreppet ''The American Way of Life'' har en ganska vid betydelse. Det jag upplevde i dag är nog bara en liten del av det.

I går fick vi en ny fåtölj levererad till oss. Efter en del sökande hade vi hittat en s.k. recliner, som inte var så bamsestor som de vanligtvis är här i USA. Den skulle ersätta en tämligen sliten recliner avsedd för personer med krav på stor sittyta. Stor och tung som den var, såg jag direkt ett problem med att bli av med den från huset. Vi kunde definitivt inte fraka bort den i vår Ford Focus.

Inget problem menade dock Peggy och berätatde vad vi kunde göra. 'Vi ställer bara ut den på trottoaren, sätter på ett ark med beskedet att den kan tas fritt av den som så önskar', sa hon med en mycket självsäker min.

För mig kändes det nästan litet genant att göra så, eftersom den ju inte alls var i det skicket att jag kunde tro att någon ville ha den. Det mest besvärande med den var att den hade en ganska svår slagsida och att den av det skälet inte var så bekväm att sitta i.

Med förenade krafter bar vi ut stolen, ställde den på en skottkärra och körde ut den till en plats vid den intilliggande större gatan.

Efter mindre är två timmar, var stolen borta! Vi hoppas nu bara den hamnade hos någon som av ekonomiska skäl såg ett värde i den och inte hos en av grannarna som samlar på sig allt möjligt och sedan säljer på någon av sina många s.k. garage sales.

Vi tjänade en 8-10 dollar på det här viset, eftersom det var vad det skulle ha kostat om den ordinarie sopbilen hade fraktat bort den. Om den dessutom blev till nytta för någon mindre bemedlad familj, känns allt riktigt bra.

I ett de museer vi besökte fann jag en mycket gammal bärbar maskin, som man lätt kunde ta med sig på resor och använda för sina skrivgöromål. I detta enda avseende kan den väl jämställas med en bärbar dator, men hade bara internet funnits, så vet man ju aldrig...

Av texten under skrivmaskinen framgår det att den anses vara den första ''bärbara'' skrivmaskinen och att den antas vara tillverkad före år 1870 (Believed to be the first portable typewriter, manufactured before 1870).

Häromdagen fick vi ett mindre trevligt besked. Peggys son Mike, som nu gör sina andra period i Irak, har tecknat sig för en ytterligare treårsperiod i militär tjänst.

Såklart Peggy inte förväntar sig att en ung man i hans ålder skall fråga mamma om lov för något sådant. Lika klart är det att hon är beredd att stötta honom även i det här fallet och det alldeles oberoende av vad hon själv tycker om USAs inblandning i krig runt om i världen.

Gansks säkert torde den bistra arbetsmarknadssituationen i Michigan ha bidragit till Mikes beslut om fortsatt tjänstgöring i Irak. Beslutet innebär dock inte med nödvändighet att han får en ny tjänstgöringsperiod i Irak, men risken för det är sannolikt stor. Ännu värre skulle det förstås vara, om han nästa gångs skickas till Afganistan.

Av många för mig noterbara men inte alltid begripliga erfarenheter är mängden av sopor som vi ''producerar'' här. Vi lever i stort sett på samma sätt som hemma i Brån, men mängden hushållssopor är ändå så mycket större.

Soptunnan som vi har här är av samma modell men nästan dubbelt så stor som den vi har hemma. Där hämtas den var 14.e dag. Ibland behåller vi den i fyra veckor, eftersom den i stort sett bara är halvfull efter två veckor.

Här hämtas soporna varje vecka. Soptunnan är då full. Så är den även i dag trots våra fem dagar i Iowa. Att den är full i dag beror dock på att jag passat på att klippa ner ett antal grenar från träden som kantar vår garageinfart. Om vi hade varit kvar här, skulle den sannolikt aha varit full med hushållssopor. Den enda förklaring jag kan se är att olika förpackningar är ännu mera överdimensionerade här än vad de är hemma. Sopsortering förekommer så vitt jag vet inte i det här lilla samhället.

KD-politikern och bloggarvännen Hans-Inge Smetana från Vännäs försöker locka väljare genom att tala om att 7 av 10 redan tycker som KD i en specifik fråga. En landsomfattande enkät visar på detta. Man kan nu bara undra vad en sådan enkät egentligen är värd.

Att sju och tio svenskar håller med om att det är viktigt att det tas hänsyn till sociala och folkhälsoaspekter när regler kring handel av alkohol bestäms, var det knappast oväntade besked som enkätensvaren gav.

Hur lätt skulle det inte vara för alla partier att gå ut med liknande enkätfrågor och sedan stolt slå sig för bröstet och konstatera att de flesta av svenskarna håller med partiet i fråga. Egentligen är det mer överraskande att inte tio av tio svenskar håller med KD i den här frågan. Hur är de som inte håller med funtade, kan man undra.

Som sagt - lätt skulle det vara att fråga folk och sedan få svar som skulle tolkas som om ett visst parti är inne på rätt linje. Ett exempel bara kunde vara:

- Skall man ta hänsyn till risken för dödliga trafikolyckor, när lagar och regler för tafiken bestäms?

Det mest förhatliga partiet i Sverige skulle kunna ställa den frågan i en enkät och sedan stolt och väldigt övertygande gå ut offentligt och tala om att 10 av 10 svenskar håller med dem.

Såklart jag föredrar Peggy som följeslagare på min återstående ''tur'' genom livet. Men den följslagare eller vägvisare som jag egentligen ville visa, ser ni på den här bilden.

Resan till Iowa var oplanerad. Väl inne i staten förlitade vi oss helt på de mängder av turistbroschyrer som erbjöds på första bästa ''Visitor Center''. Där fann vi genast något som intresserade oss, nämligen att per bil följa den s.k. Dragoon Trail, en historisk led från Knoxville till Fort Dodge.


Sedan Iowa kommit under USAs kontroll 1832 efter att ett stort landsområde köpts från den ursprungliga indianbefolkningen, behövde området utforskas och början till dagens städer behövde skapas. Det blev en uppgift för lätt beväpnade och beridna kavallerisoldater att göra det. Genom dem lades på ett sätt grunden till dagens huvudstad Des Moines och den yttersta utposten för dem blev dagens Fort Dodge.

De hade i stort sett bara floderna att följa och det betyder i sin tur att Dragon Trail i dag är en mycket vindlande led som oftast går nära Des Moines River. Leden går från Knoxville via Des Moines till Fort Dogde och är ca 32 svenskas mil lång. Någon enstaka mil går längs high ways och i övrigt längs mindre vägar, en del grusvägar av samma bredd och kvalitet som byavägarna i Brån - som jag utgår från att alla läsare väl känner till.

Med tämligen jämna mellanrum fanns skyltar uppsatta som visade vilka avtagsvägar vi skulle ta. Vid några tillfällen saknades de, där vi tyckte att de borde vara, men vår egen intuitiva känsla ledde oss dock hela tiden rätt. Svårast vara det genom den stora huvudstaden, men även det gick bra.

Extra spänanade blev det på ett par ställen längs smala grusvägar, där skyltar visade att vägen var avstängd. Den var dock inte mer avstängd än att vi kunde köra vidare och chansa på att orsaken till att den var (varit) avstängd var eliminerad, vilket den också var till vår stora lycka. Jorskred hade uppenbarligen spolat en del av vägen ner i Des Moines River, något som lyckligtvis hänt långt innan vi kom.

Till slut, efter flera timmars resa, nådde vi så trötta Fort Dodge - men ändå säkert långt piggare än de dragoner som tog sig dit efter flera veckors hårda strapatser. 200 miles längs krokiga vägar med flera mil med starkt reducerad hastighet, ofta så låg som 30 miles/hour (knappt 50 km/tim) tar som alla förstår lång tid. Och inte går det fortare, om man stannar här och där och njuter av den för oss annorlunda naturen. Minst 80 % av vad vi såg var dock enorma fält av jordbruksmark med en och annan stor farm, som såg ut att ha flera kilometer till närmaste granne.

SÅ HÄNDE DET IGEN - JAG LADDADE UPP FEL BILD TILL INLÄGGET. BILDEN VISAR PEGGY STRAX HITOM DEN FÖRSTA SKYLTEN SOM SA OSS ATT VÄGEN VAR AVSTÄNGD. VI TOG EN KORT PAUS VID DES MOINES RIVER, INNAN VI MODIGT/DUMDRISTIGT FORTSATTE FÄRDEN.

Under vår tripp genom Iowa stannade vi en gång vid Des Moines River för att prata med en kvinna som höll på att fiska. Hon hoppades på att fånga en speciellt sorts fisk, men sa skämtsamt att om en av de största skulle hugga på hennes bete, skulle hon själv riskera att hamna i vattnet. Betet, förresten, var stort som den största av strömmingar.


På hemväg stannade vi i Davenport, en av ''The Quad Cities', som ligger på ömse sidor av Mississippi River, för att besöka the National Mississippi River Museum & Aquarium. Den stoppen ångrar vi inte, eftersom besöket gav oss så mycket ny information om denna för USA så viktiga flod.

I akvariet såg vi just den fisk som den fiskande kvinnan hoppades på att få. Jag vet att den serveras i matsalar i Sverige, men då oftast under ett annat namn. Dess egentliga namn gör den inte så aptitlig. Min ytterst fiskeintresserade bloggkamrat från Sörfors, kan säkert tala om vad det är för fisk. En annan blogggar vän Jan N från Vännäsby och hans elever såg kanske fiskar av samma art under sitt akvariebesök.

Vid den pampiga entrén till Capitol Building i Des Moines står den här synnerligen feta kanonen. Okunnig som jag är om den sortens vapen, berättade jag för Peggy att kanonen kallades Tjocka Bertha och var tillverkad av Kruppkoncernen i Tyskland. Capitol Building är delstaten Iowas motsvarighet till vårt riksdagshus.


Att uppgiften inte stämde så bra har jag tagit reda på nu, men medge att kanonen mycket väl gör rätt för namnet, tjock som den är. Någon 'Dicke Bertha' är den ändå inte. Mitt försök att imponera på Peggy blev alltså till största delen misslyckat.