Nu står jag inför stort problem. Goda råd mottas tacksamt.

Som bekant tenderar hår att börja växa, där de förr inte gjorde det, när vi män åldras. Samtidigt slutar de för många att växa på andra ställen. En del bryr sig inte om den extra hårväxten. Andra, eller åtminstone deras kära, ägnar frågan ett större intresse.

Jag tänker nu främst på hår i och på öronen. När suset från tinnitusen förstärks av vindens sus i öronhåren, är det dags att gå till aktion, men vad gör man? Hustrun ställer villigt upp, erbjuder sig t.o.m. att ta de fina hårstråna med rötter och allt. Men det gör så himla ont.

Elrakapparaten, som dessutom nu är utbytt mot en splitterny födelsedagspresent, är effektiv och gör jobbet helt smärtfritt.

Att bara låta det vara känns frestande, men som sagt så gillas inte det helt av min mest närstående. När jag själv ser någon med allför igenvuxna öron, inser jag att det kanske inte ser så bra ut.

När det håren i organum olfactus (fjärrminnet åtminstone funkar rätt bra), så utgör det inget problem, så länge den speciella trimmern för det fungerar. Den köpte jag förresten i USA för flera år sedan. Det gjorde jag sedan jag träffat en amerikan, vars vildvuxna näshår knappt gick att skilja från en mustasch.

Återigen, hur håller man bäst sina öron fina? Eller skall man kanske inte alls bry sig om det utan låta naturen ha sin gång?

Som alla märkt vill jag gärna hålla läsarna informerade om vad som händer med min laserskrivare Samsung CLP-350n.

I mitt förra inlägg om den varnade jag alla att köpa en av det märket och slaget. Det tar jag nu delvis tillbaks och det av den enkla anledningen att den inte tillverkas längre. Enstaka exemplar kan förstås ännu finnas kvar och någon kanske försöker sälja sin begagnade. Varningen bör kanske ändå vara kvar.

I dag har den stackars servicekillen från Umeå varit här igen för sjunde gången. Han hade vänligheten att lämna sin dokumentation här för att visa att han verkligehn varit här sju gånger sedan december i fjol.

I dag ville han bara en sista gång konstatera att felet var detsamma som tidigare. Enligt honom skall nu ärendet eskaleras, d.v.s. överlämnas till Samsung centralt. I bästa fall kanske jag får en ny av en annan modell förstås.

Det finns många sätt att förhindra att störande ungdomar samlas i det offentliga rummet. Bästa sättet är måhända att ta ifrån det som fått dem att samlas.

En helt vanlig parkbänk har tidigare år stått vid Konsum i Vännäsby. I år står den inte längre där. Eftersom det varit ett lämpligt ställe att ta en kort paus där efter långpromenad eller cykeltur, har bänken varit bra att ha.

Med tron att den hade tagits bort av Konsum, frågade jag efter den där. Då får jag veta, att det var kommunens bänk och att det var den som tagit bort den. Anledningen sas vara att ungdomar samlades där på kvällarna och då förmodades kunna ställa till med mindre bra saker!

Vännäsby är kommunens andra tätort storleksmässigt och där finns inte en enda parkbänk utställd. Åtminstone har inte jag kunnat hitta någon. För mej är skälet att dra in denna enda bänk märkligt motiverad. Om detta nu verkligen var motivet. Kanske har den tagits in för service.

Å andra sidan minns jag att samma strategi har använts i Vännäs också. Den gången var det att förhindra våra olyckliga alkoholmissbrukare att samlas. Nu gör det ju det ändå, eftersom metoden misslyckades och bänkarna är återigen utställda.

Det här är ingen stor fråga men man kan förstås undra om beslutet att dra in bänken kommer från avdelningen för parkbänkar eller från avdelningen med ansvar för ungdomars väl och ve.

Jag måste kolla igen. Det verkar som om dateringen av förhandsgranskningen är fel.

Så är det. När jag förhandsgranskar detta inlägg så ser jag följande:

 

Helt fel således, ett fel som förstås inte har någon som helst betydelse.

Det verkar som om tidsangivelsen för när en bloggtext skrevs inte stämmer.

Den jag skrev före midnatt hade tidsatts till 01.00. Nu testar jag bara. Klockan är i vart fall 00.10 nu.

I kväll berättar min fru om något ganska otroligt som hänt och som helt kan tillskrivas det oöverträffade medlet för kommuniaktion över världen som internet innebär.

Hon har en "travel journal" på webben någonstans. Där lägger hon upp bilder från våra resor men berättar även om resorna som sådana. Vid ett tillfälle berättar hon om hur hon köpte sin bodhran (en slags irländsk trumma) i Lansing, Michigan, tog den med till Sverige och anmälde sig sedan på en snabbkurs i Dublin på Irland.

I kurslokalen upptäcker hennes lärare att instrumentet är tillverkat i Dublin precis i det hus där lektionen hölls!

I dag får hon brev från ett bokförlag i USA som hittat den lilla berättelsen och som nu vill köpa den för att publicera den i en "Irish Anthology" som kommer ut till våren.

Utan internet hade detta knappast varit möjligt.

Omöjligt att förutse vilka blogginlägg som intresserar.

Till min stora förvåning upptäcker jag att det av mina inlägg som haft mest läsare är det om min farhåga att Peggy hade somnat på bussen och åkt för långt.

Tänk att en så vanlig händelse, d.v.s. folk som somnar på bussen till och från jobbet kan bli så intressant!

Häromdagen skrev jag ett inlägg om den  s.k. kristna högerns motstånd mot Obamas arbete mot något som avses leda till en slags allmän sjukförsäkring för amerikanerna.

Jag ställde då frågan hur det kan komma sig att personer med en kristen grundsyn med kärlekens budskap (vad nu det är för något) högt prioriterad kan vara emot en sådan reform.

Det förvånar mig nu storligen att ännu ingen bland mina bloggläsare försökt förklara hur det kan komma sig. Därmed är det väl bara att konstatera att ingen helt enkelt kan göra det. Alternativt ser man ingen anledning att försvara eller förklara vad deras kristna bröder och systrar syssalr med i USA.

Jag själv får nog lära mig att acceptera att jag inte förstår varför inte kristna människor lever som jag föreställer mig att de borde leva.

Nog är det väl ett slöseri med resurser, när en man som jag måste sitta här och fördriva med tiden med ett tidskrävande och dessutom tämligen tveksamt Betapetspel?

Strax efter pensioneringen för ett år sedan kändes det tungt att helt plötsligt inte behöva. Nu har jag fått återfall. Vad sjutton skall jag göra? Jag kan inte ens klippa gärsmattan, som behöver klippas igen. Nog kunde jag städa huset, men jag känner inte för det just nu. Lat har jag blivit också. Vart skall detta sluta?

Inte kan jag ta en långpromenad heller eftersom jag har ont i en stortå (om det åtminstone hade rört sig om en rödvinstå).

Och inte kommer servicekillen från skrivaren hit heller. Usch, vad mycket jag har att deppa över.

Tur att jag ändå har en fin fru och fina barn med familjer. Hälsan står mig än så länge bi. Jag borde nog inte klaga alls. Så länge datorn och internet dessutom fungerar skall jag väl kunna hanka mig fram med vad jag har och dessutom vara med tacksam för det.

Och Betapet förresten... jag tror att de fuskar, eftersom jag förlorar så ofta mot dem jag möter, t.o.m. mot gamla 40-talstanter!

 

Även om jag några gånger efterlyst kommentarer, så är det inte alltid så roligt att få dem. Nu tänker jag på en speciell, vars kommentarer jag nu vill ägna ett särskilt inlägg.

Han kallar sig Briggen. Jag inbillar mig att han är av hankön men min syster tror något annat. Hans kommentarer är så totalt könslösa att det de facto inte går att könsbestämma honom. Nu spelar förstås hans könstillhörighet ingen som helst roll. Egentligen gör ju inte hans kommentarer det heller.

Jag kan dock inte förneka att de berör mig och får mig att undra vad för slags person han egentligen är. Han måste ha något otalt med mig och jag undrar förstås vad det är som fått honom att tydligen fortlöpande läsa mina inlägg för att sedan då och då komma med någon illasinnad, eller i vart fall osympatiskt, kommentar.

Alla säger att jag skall strunta i honom. Såklart borde jag också göra det, men mitt allmänna människointresse förbjuder mig att helt igonerar honom. Ibland tycker jag rent av synd om honom, då jag så gärna skulle vilja be om ursäkt för det jag gjort eller sagt som får honom att skriva alla dessa elaka och ironiska kommentarer.

Samtidigt känns det också ganska bra att jag genom mina inlägg ger honom utlopp för sina negativa känslor gentemot mig. Känslan av att vara förföljd av honom är förstås ett skämtsamt och överdrivet påstående.

Ett par gånger har jag bett VK ta bort hans kommentar och det har också gjorts. Skriv på du bara Briggen! I fortsättningen skall dina inlägg i vart fall inte refuseras av mig. Hör förresten också av dig på "gammeldags" sätt, om det är något som du vill klara ut med mig.

Jag ringde just för att kolla så att Peggy inte somnat i bussen hem från jobbet i Umeå.

Jag skall hämta henne i Vännäsby, men befarade att hon hade somnat. Efter bara två timmars nattsömn är risken stor. I så fall hade jag behövt åka ända till Vännäs för att hämta henne.

Vilket superintressant information jag lämnar nu.

Så har jag då varit på Holmön för första gången. Detsamma gäller visfestivalen som pågår där.

Intrycken är många. Några av mina reflektioner vill jag återge. Vi tog del av det som skedde på scenen mellan 19.00 och ca 22.30. Den artistansvarige hade lyckats bra med att samla artister som kunde roa den månghövdade och åldersblandade publiken.

Allt jag såg och hörde gillade jag förstås inte lika mycket. Det jag gillade bäst blev samtidigt en ytterligare påminnelse om min ålder. Åldersfixerad lär jag ska ha varit länge och nu kom bara en ytterligare bekräftelse på det.

Först på scenen var Oppoppopporkestern. Några duktiga musiker med en sångerska i spetsen hade specialiserat sig på 30- och 40-talslåtar, som en gång sjöngs av Ulla Billquist. Omusikalisk som jag är tillhör det sällsyntheterna att jag kan känna igen en låt redan när de första takterna spelas.

Det gjorde jag den här gången utan att riktigt förstå hur det kom sig. Inte lyssnade på Ulla Billquist före 10-årsåldern! Ändå fanns låtarna i minnet. Mamma gjorde troligen det medan jag var en passiv lyssnare och en och annan gammal svensk film från den tiden har jag förstås sett.

De här låtarna kände jag alltså igen samtidigt som jag inte visste ett dugg om den mycket talangfulla Laleh, som avslutade kvällen. Det är bara att acceptera att åren går och att gubben inte hänger med längre.

Oppoppopporkestern gillade jag definitivt liksom de 2/3 av det irländska Umeåbandet O'Grejdi Nua som spelade hela 20 minuter i puben senare på kvällen.

Parkeringsavgiften som krävdes för att få parkera bilen inför färjeturen till visfestivalen på Holmön var minst sagt oväntad och svår att förstå.

I Sverige har vi så vitt jag vet ännu inga vägtullar. Vi betalar för våra vägar via skatten och får därefter köra fritt på dem. Att lämna bilen vid vägkanten går också för sig längs de flesta småvägar. Jag måste dock medge, att jag inte är helt säker på vad lagen säger i det avseendet.

Att betala en avgift för att lämna bilen vid vägkanten kändes mycket märkligt. Beloppet var blygsamt och ändamålet med den var helt ok. Pengarna skulle nämligen gå till den idrottsförening som agerade som parkeringsvakter.

Det är alltså själva principen jag undrar över.

I kväll skall vi vara på Holmön och det känns inte helt så bra, om det skulle regna där.

Det irländska bandet O'Grejdi Nua som Peggy ingår i skall spela några bitar under programpunkten "Öppen scen". Om det inte vore för det, är jag inte säker på att jag skulle riskera att hamna i en regning kväll på Holmön.

Nu är det i alla fall uppehåll och månde vädergudarna höra min bön och hålla inne med regnet tills efter midnatt.

Västerbottning är jag och mycket nära 68 är jag också, men på Holmön har jag aldrig varit. Det krävdes en amerikanska för att få mig dit.

 

Jag har till sist börjat förstå att bloggen tjänar inte helt det syfte som jag skulle önska. Frågor kan man ställa hur många som helst. Svar skall man dock inte räkna med i särskilt stor omfattning.

Jag ställer ibland frågor rakt ut i luften i mina blogginlägg med förhoppningen att de som sitter inne med svaret skall dela med sig av det. En del är förstås mera retoriska sådana men andra är av mera konkret karaktär. Förhoppningarna om svar grusas för det mesta.

Även med nå't finger amputerat på ena handen skulle jag på de återstående fingrarna på den handen kunna räkna dem som har vänligheten att svara på mina frågor.

Ett varmt tack vill jag rikta till dem. Ibland får jag t.o.m. svar per telefon.

Men varför ringer jag inte i stället till folk och ställer frågorna direkt? Jo, bara därför att jag inbillar mig att svaren skulle kunna intressera fler än just mig och att de därför helst borde kunna läsas som kommentar till min text.

Så var det kommentarerna i allmänhet... Där håller jag med Mästerbloggerskan i fiskestövlar (om hon nu ursäktar benämningen). Kommentarerna betyder så mycket också för mig, men även beträffande dem är det bara ett ringa fåtal som orkar lämna en liten kommentar då och då.

Åter till inledningen - visst skulle väl bloggen också kunna användas som ett ställe att ställa frågor på? Eller är den bara avsedd för vanliga enkla "dagboksanteckningar" blandade med roliga kåserier och djupa samhällsanalyserande texter?

 

 

Den s.k. kristna högern i USA stödjer republikanerna och agerar nu mot Obamas arbete för att förbättra amerikanarnas tillgång till hälso- och sjukvård.

För mig förblir det obegripligt hur människor med kristna värderingar kan motarbeta en sådan reform. En reform som syftar till att alla skall kunna få den sjukvård de behöver borde i stället välkomnas av alla som kallar sig kristna. Hälso- och sjukvård bör självfallet erbjudas alla oberoende av vilka förmåner som de har via sitt arbete.  Om de nu ens har något arbete förstås.

Dessa s.k. kristna har via lobbinginsatser satt sig emot eftersom de kommit på att även den sjukvård som krävs i samband med aborter skulle komma att omfattas.

Jag kan respektera deras övertygelse att aborter alltid är fel, men jag kan inte vare sig förstå eller respektera de kristna människor som inte medverkar till att alla får tillgång till hälso- och sjukvård med rimliga kostnader.

Detta är en av de saker som får mig att ifrågasätta så mycket mer av vad de s.k. kristna säger och gör.

Så vitt jag vet skall cyklar enligt lag vara försedda med ringklocka. Alla tycks inte ha förstått varför.

På senare år cyklar vi mycket och är också ofta ute på långa promenader. Inte så sällan blir då omkörda av cyklister som borde använda sina ringklockor men inte gör det.

I går t.ex. kom vi cyklande längs vännäsvägen i en hygglig fart på ca 20 km i timmen, när en cyklist på tävlingscykel väldigt nära blåste förbi i en hastighet bortåt dubbla vår. Alla vet hur lätt det är att vingla till en aning, när man cyklar och en lätt signal från en omkörandes cykel är av stort värde.

Ibland när man promenerar längs en kombinerad gång- och cykelväg händer samma sak. Omkörande cyklister använder av någon anledning inte sina ringklockor. Det kan vara av ren hänsyn till oss, eftersom en signal som ges för sent onekligen kan skrämmas en aning.

Ringklockan finns där för att användas. Därom råder ingen tvekan, men varför används den inte oftare?

Är det verkligen ingen av alla kunniga bloggare här, som kan tipsa mig om hur man tar bort en bloggadress, när man av egen dumhet lyckats skapa två?

VK själv läser väl blogginläggen och skulle kanske kunna ge ett tips i ämnet.

Det lönar sig att skriva e-brev ibland. Det är inte alltid som svaren uteblir.

Bilen vi hyrde i USA hos Avis skulle ge oss poäng i American Airway's Aadvantage Program. Poängen uteblev men efter litet efterforskning fick jag reda på att sådant kunde reklameras hos American på ett särskilt kontor i Dublin på Irland.

Mitt brev dit fick sitt svar i dag från Avis huvudkontor i Oklahoma och svaret är positivt. 1 500 nya fräscha poäng har nu tillförts mitt Aavantage-konto. Om ett par-tre år kan jag se fram mot gratisresa nr två till det stora landet i väster.

Det här berättar jag bara för att folk skall förstå hur himla smart jag är, om nu någon mot förmodan inte redan har fattat det.

 

Nu är huset tomt igen och för att höra vissa ljud måste hörapparaten tas på.

Med barnbarnet i huset var hörapparaten inte så bekväm att bära. Men för att kompensera för den tystnad som nu inträtt, sedan han åkt hemöver med sin pappa, är den bra att ha. Jag tänker då på sådana ljud som suset från datorfläktarna, klinket från en slarvigt packat diskmaskin, en och annan barnröst utifrån m.fl, "sällskapliga" ljud.

En omgång Betapet med maximal koncentration är det absolut första - och onyttiga - jag skall ägna mig åt nu i min totala ensamhet.

En vänlig person påpekar för mig att jag har två bloggar och nu uppstår en ny fråga.

Eftersom jag hade problem att bilda en kort bloggadress och inte trodde att den första slog igenom, försökte jag pånytt. Uppenbarligen blev det då två olika.

Det känns som om en skulle vara tillräckligt, men hur gör jag nu för att ta bort en av de två?

Rankingslistan eller listan över de mest lästa inläggen stressar mig en aning. Jag har många läsare enligt statistiken men ändå...

Det skulle vara intressant att veta hur många dagliga läsare de har som varje dag återfinns hög på listan, men den uppgiften är förstås var och ens egen lilla hemlighet.

Förr gladde jag mig åt att jag hade många läsare och nu deppar jag nästan, när jag trots att jag har fler läsare nu ändå nästan aldrig finns på mestlästalistan.

Kanske rent av VK kan informera om hur många läsare man bör ha för att hamna på listan.

I höstas köpte jag en laserskrivare av märket Samsung CLP-350n. Nu är det helt uppenbart, att den skrivaren bör ingen köpa.

Efter en fyra-fem servicebesök, där det mesta av skrivarens inre byttes ut, fick jag till sist en ny av samma sort. Även den har redan lagt av vid två tillfällen och väntan har varit lång att få felet åtgärdat.

Häromdagen var det dags igen. Precis samma fel som tidigare har återkommit. I dag, förhoppningsvis, kommer än en gång en serviceman från Umeå hit. Jag har tappat räkningen, men nog har han varit hit en 5-6 gånger hittills. Så tänker man tydligen fortsätta det år som återstår av garantitiden.

Alltså, köp inte en skrivare av den här sorten!

 

Blåbär är gott.

Livet är fullt av tillstånd, när det känns "både och". Jag är just nu inne i ett sådant.

Vårt käre barnbarn lämnar oss i morgon efter fem hela dagar hos oss. Hans närvaro har betytt så mycket för oss och hans tillgivenhet har värmt. Det intresse och den energi han visat för praktiskt taget allt vi hittat på har varit något alldeles extra. Ingenting tycks ha varit direkt tråkigt för honom.

Hans, som jag inbillar mig, välutvecklade verbala förmåga har gett oss många anledningar till skratt. Detta plus andra saker har förstås gett farfar en påminnelse om hur Linus far var i samma ålder.

Normalt för Linus är det numera att kalla Peggy för "farmor", samtidigt som han då och då påpekar att hans "riktiga" farmor är död. Det gläder oss båda att Linus så fullt ut har accepterat Peggy som sin farmor.

Underbara dagar har vi haft och saker har vi gjort, som vi knappast skulle ha gjort om inte vi haft Linus här.

Det skulle trots allt det positiva vara falskt av mig att inte också erkänna att det är en massa saker som vi inte kunnat göra så länge vi haft ansvar för den lille. 03.15 i natt ville han t.ex. att farfar skulle sova med honom och sedan blev det inte så mycket mer sömn för farfar den natten! Farfar hade definitivt föredragit att sova ostörd i sin egen säng.

I kväll kommer hans pappa hit och i morgon bittida åker de båda tillsammans med min andre son och hans son söderut till de hemmavarande mammorna.

Som redan sagts - det känns verkligen både och att i morgon återgå till mitt vanliga pensionärsliv fyllt av andra aktiviteter. De här dagarna har varit dagar, där några speciella rutiner inte har kunnat upprätthållas. Frågan är om jag inte som pensionär borde inrätta min dag mer fri från rutiner och bestämda tider.

En sak saknar jag särskilt i dag och det är en onyttig MC-tur. Undrar just om den kommer att starta efter några dagar av närmast total vila.

Tack Lars och Katarina för att ni lät mig/oss låna det dyraste ni har! Och tack Peggy för att du så helhjärtat tar dig an ditt "barnbarn"!

Trots en mycket bestämd egen uppfattning om de olika expertkommentarerna i konstdebatten i Umeå, vågar jag ändå inte säga mer än följande.

Under en promenad längs en skogsväg i dag med fru och barnbarn, uppmärksammade barnbarnet mig på en ovanligt och vackert dekorerad sten.

Om man tycker att den är fin, är det då OK att njuta av den på samma sätt som kulturkännarna gör från sina överlägsna konstkännarpositioner, när de betraktar "äkta" och dessutom dyrbar konst?

Alla vi tre med Linus, 4, i spetsen tycker att stenen är vacker. Signerat är inte konstverket ifråga, och inte heller är konstnären känd i konstnärskretsar.

Tredje nattens nattning gick inte alls. Trots en tröttsam dag på Lycksele djurpark ville inte sömnen infinna sig.

Två försök att lämna den till synes djupt sovande sonsonen misslyckades utan ledde bara till ett klarvaket uppvaknande.

Fel eller rätt så avbröts nattandet och den lille fick komma ut och ta ett sent nattfika med farfar och farmor. Nu är det farmors försök att försöka överlämna honom i John Blunds händer. Än så länge är det tyst från rummet, vilket skulle kunna tyda på att båda sover nu.

Det här inlägget ligger långt ifrån alla viktiga inlägg som bloggen har gott om. Ändå vill jag publicera det.

Efter en mycket aktiv och varierad dag utomhus med Linus, var kvällen vikt för inomhusaktiviteter på den lilles egen begäran.

Dock svek tekniken oss å det gruvligaste. Linus första tanke var att spöa farfar genom att spela ett superkomplicerat spel via TV:en och en märklig ratt utan annat än radioförbindelse (?) med TV:en. Farfar saknar totalt erfarenhet av dylika spel, men Linus sa sig veta precis hur det skulle gå till.

Tidigare på dagen hade vi varit till Umeå för att köpa en grej, som behövdes för att få det hela att fungera på vår TV. Allt inkopplat och klart men inget hände. TV-rutan förblev svart och Linus missnöje började så smått på att visa sig.

Ut med skivan från spelet och in med den igen. Då upptäcker Linus att farfar la in skivan upp och ner, d.v.s. som om det vore en dator han la in den i. Skivan in på rätt sätt, d.v.s. för farfar lika med upp och ner, och saker och ting börjar hända. Bild visar sig på TV-skärmen och ljudet fungerar också.

När själva spelet skulle starta, får vi dessvärre meddelande "Disc can't be read"!

"Nu måste vi ringa pappa", säger Linus. Då gör jag det, medveten om att han nog befinner sig utom räckvidd med sin mobiltelefon. Inget svar fick vi heller. Min upplysning att han inte kan göra något åt en skadad skiva, ville fyraåringen med obegränsat förtroende för sin pappa inte alls acceptera.

Så var det dags för dagens första riktiga tårflöde.

Ett förslag att i stället spela något av de många onlinespel via datorn fick honom att torka tårarna.

Väl vid datorn fann vi genast ett antal spel att välja mellan, men när vi skulle starta ett av dem, tappade vi plötsligt kontakten med internet! Tårar fanns ju redan inte så långt borta och nu var det förstås dags igen (farfar kunde hålla inne med sina).

Jordgubbarna som vi plockat under dagen stod och väntade i kylskåpet och förslaget att äta dem nu fick Linus än en gång att hulkande torka sina tårar igen. Efter jordgubbarna var det dags för sänggående med farfar som "nattare".

(En omstart av routern räckte f.ö. för att få fart på internet igen.)

Inget kändes naturligare än att låta det gästande barnbarnet bestämma vad lunchen skulle utgöras av. Han beställde en mycket komplicerad maträtt, som hans nära 68-årige farfar aldrig förr hade lagat till.

Nu finns ju kokböcker och erforderliga ingredienser tillhör som bekant baslivsmedlen i ett hem. Spännande blev det i alla fall och hela proceduren följdes med största intresse av den lille, som t.o.m. i ett skede erbjöds sig att vispa äggen. Ett erbjudande som tacksamt togs emot.

Vid åsynen av den första och helt trasiga pannkakan blev den spontana kommentaren: "Så där brukar de inte se ut". Det visade sig dessbättre snart att utseendet inte spelade någon roll alls på aptiten.

Glad och med stärkt självförtroende lyckades jag till sist att grädda de två sista pannkakorna lagomt bruna och farmförallt hela.

 

I dag ville Linus gå ner till älven och fiska. Så skulle det också bli men farfar ville skydda sin sonson mot mygg och följden av det blev synnerligen oväntad.

I källaren hittade jag en gammal mygghatt, använd för många sedan av Linus pappa, som hade fiske som sin största hobby i tonåren. Själv har jag aldrig rört den - trodde jag i alla fall.

Jag provade den på Linus, som inte ville ha den. När jag tog av den föll ett par glasögon ut ur den, Hade Lars, som Linus pappa heter, verkligen glömt glasögon i mygghatten? Osannolikt föreföll det vara i allra högsta grad.

Det tog en stund för mig att erinnra mig att jag själv spårlöst tappade mina glasögon för ca 7 år sedan. Det skedde i samband med en allmän röra när vi tapetserade om sovrummet.

På den tiden hade jag inte alltid glasögonen på och det är förstås en anledning till att jag kunde förlägga dem på detta vis. Jag upptäcker nu också att skillnaden inte är så stor mellan de glasögon jag har i dag och de jag hade för 7 år sedan. Helt plötsligt har jag således ett par hyfsade reservglasögon.

Mina arbetskamrater uppmanade mig att söka bakom den uppsatta tapeten men kunde förstås inte tipsa mig om att söka i sonens mygghatt.

 

 

Med skammens rodnad på de orakade kinderna kan jag bara konstatera, att jag inte hänger med i vårt språks utveckling.

Hade jag bara kollat i SAOL, så skulle mitt inlägg om "bloggfeedback" fått vara oskrivet .

"Feedback" anses uppenbarligen som ett svenskt ord numera, hur engelskt det än är i sin grundbetydelse. Det ändrar dock inte min uppfattning att det ser illa ut, eller åtminstone mindre bra ut, att skriva "bloggfeedback".

Jag skall f.ö. lämna en bloggfeedback här och nu.

Trots att jag skriver ingressen i medium, så blir den liten när den sedan publiceras. Det ser litet konstigt ut, tycker jag.

Enskilt i min lilla kammare ser jag mig själv övermodigt som en petimeter och något åt kvasilingvisthållet. Nu är det känt för fler än alla dem som redan visste det.

NU inser jag att risken är stor att läsarna mer koncentrerar sig på språket än på innehållet i mina blogginlägg. Den risken tar jag.

Dagligen konfronteras jag med engelskan och så vill jag ha det också. Som bekant har jag ju tidernas möjlighet att fortlöpande förbättra min engelska.

För alla är det väl tämligen känt att otyget med särskrivning i svenskan ökar mer och mer. Det finns massor av roliga exempel på hur tokigt det kan bli, om man gör två ord av ett ord som inte skall särskrivas.

Under senare år har jag lärt mig att ord som vi skriver som ett i svenskan i de flesta fall skall särskrivas i engelskan. Inga särskilda regler att lära sig tycks det finnas. Peggy å sin tur lär sig mer och mer att göra ett ord av svenska ord, som särskrivs i engelskan .

Nu skall jag sticka ut hakan och lyfta fram ett ord som vi sett användas i VK-bloggen, nämligen "Bloggfeedback". Det ordet skall definitivt särskrivas. Men kanske är det så att det är Ok att strunta i att det är två engelska (?) ord som satts samman i ett "svenskt" sammanhang.

Även i ett annat avseende är ordet "bloggfeedback" inte särskilt lyckat. "Blogg" med två "g" är den svenska stavningen och "feedback" är ju ren engelska även om det nu används så allmänt i svenskan att man nästan glömmer det. Det ser illa ut att sätta samman två ord från olika språk tycker åtminstone jag.

Fel eller rätt?

 

 

Hej!

Jag tycker att de "Senaste kommunbloggarna" borde vara ordnade i bokstavsordning; jag tror att de var så förut.

Politiker-, nöjes- och sportbloggarna kan gott stå först, men som sagt sedan borde de vara i bokstavsordning.

Jag misstänker dock att de ordnats så eftersom de alla ju börjar med ordet "senaste" och att de därför kanske måste ordnas om helt manuellt.

Vänligen

Karl-Gustav Sjöström

Jag tycker att det nya bloggverktyget i det stora hela är mycket bra och det får en t.o.m. att känna sig bättre som bloggare än vad man förmodligen är.

Jag har bara två synpunkter:

1. Storleken på bokstäverna har enligt min mening en defaultinställning som känns besvärande liten. Normalläget borde vara en större stil. Sedan borde den inbördes ordningen på textstorlekarna yttryckas på ett annat sätt. Ordningen "smaller, larger, xx-smal, x-smal, smal och medium känns konstig för mig.

Jag tycker att "medium" borde få vara normalinställningen och sedan får den som vill välja någon av de mindre stilarna.

2. Några gånger har det inte gått att ändra tillbaks till normal stil från fet stil utan att först behöva "greja" litet hit och dit.

På senare tid har jag märkt att jag är mer uppmärksam på det vackra i Guds fria natur än förr.

 

Som här t.ex. - helt vanliga vilda blommor vid vägkanten, som lyser med sin skönhet. Det är inte utan att jag måste ställa mig frågan vem det är som skapat dem. Dessutom inser jag att detta är en skapelse, som vi alla kan njuta av alldeles oberoende av lagar som skyddar upphovsrätten

Håller jag på att bli religiös eller är det bara ett normalt tecken på åldrandet? Saker sägs ju ska hända med en, när man blir gammal; i vart fall lär det ska kunna ske med Belsebub.

 

 

 

 Nu är gräsmattan klippt, men fortfarande återstår en hel del jobb.

Som alla kan se är det en hel som skall räfsas och forslas bort samt en del ogräs i gräsmattekanten som måste tas bort.Med Peggys hjälp kommer jag nog att hinna med det, innan Linus kommer.

Vårt språk är lika nödvändigt som det kan skapa roliga situationer, när det missförstås. Detta hände mig häromdagen.

Min fru har i dag ett mycket stort svenskt ordförråd och har inga problem att få folk att förstå vad hon vill meddela. Naturligtvis inbillar jag mig, att jag förstår henne bättre än andra och förstås då inte bra i språkligt hänseende.

Av naturliga skäl är det jag som gör de mesta av våra dagliga inköp. De listor över vad som behöver inhandlas skrivs vanligtvis av henne. De sätt de skrivs på har genom åren förändrats radikalt. I början var de huvudsakligen på engelska för att numera vara helt på svenska. Trots det kan det bli fel.

På listan stod det nämligen "vit svamp" och det förvånade mig litet att hon inte kom ihåg att den svampen heter champinjoner, men ok tänkte jag hon försöker i alla fall att hålla sig till svenska.

På kvällen när hon såg påsen med champinjoner, frågade hon förstås vad jag hade tänkt ha dem till. Det räckte med frågan för att jag skulle komma ihåg, vad vi pratat om ett par dagar tidigare, nämligen att vi saknade svampar (kökssvampar tror jag att de heter) med ena sidan vit i stället för grön, som ju inte lämpar sig för användning på känsligare ytor.

Ett gott skratt fick vi och jag kunde skamset notera ännu ett tecken på svikande närminne hos mig själv.

 

Häromdagen klagade jag över att VK är så dålig på att svara på e-brev. Nu har jag skäl att ta tillbaks det klagomålet.

Först fick jag en fråga till webbredaktionen besvarad i stort sett med "vändande post".

I dag fick jag ett vänligt brev från en av de reportrar, vars artikel om Gumboda Country Festival som jag hade kristiserat. Av det förstod jag bl.a. att brevet trots allt hade uppfattats som oförskämt. Det ber jag här om ursäkt för. Vad jag tycker i det sammanhanget spelar ingen roll. Det viktiga var att mottagarna uppfattade det så.

Jag fick också en fullt godtagbar förklaring till varför svaret dröjt så pass länge.

 Ett litet problem orsakat av VK är just löst. Det var förvillande och det fick min mentalskötare till bror att antyda att hans storebror nu börjat visa tecken på Alzheimer light.

Från att i hela mitt liva ha varit helt okunnig om vad som ligger bakom olika musikuppträdanden på festivaler och liknande, anser jag mig nu veta åtminstone en aning. Så mycket, att jag t.o.m. vågar sticka ut hakan och ha synpunkter i sammanhanget.

 

 

HELÉN KOLLAR ATT HENNES SKÖTEBARN, BASEN, LIGGER SÄKERT DÄR DET LIGGER.

 

I går berättade jag om mina musiker- och instrumenttransporter. Några har undrat om det verkligen är möjligt att transportera en stor contrabas i en personbil och dessutom två passagerare.

Min Mazda 6 kan vara värd litet extra reklam och en bilden visar att det är möjligt. Utöver basen fanns i bilen också en gitarr, en banjo, en mandolin och en fiol. Utan Mazdan skulle New Mountain Music knappast kunna ta några gigs alls. Den förtjänar därför ett särskilt omnämnande i detta förträffliga medium.

Hur gick då spelningen på Vännäsdagarna? Som part i målet torde min bedömning inte vara värd särskilt mycket, men ändå... Jag tyckte att det gick jättebra och de som såg publiken från scenen, d.v.s. musikerna själva, hade ett starkt intryck av den gillade vad den såg och hörde.

(Nu återstår att för första gången i den nya bloggportalen försöka ladda upp en bild. Instruktionerna från Jan Nilsson kommer väl till pass)

Jag har lärt mig de senaste åren vad ordet "roadie" står för och vad det innebär. Uppgiften i kombination med uppdraget som en slags manager för det förträffliga bluegrassbandet New Mountain Music har gett mitt liv ett delvis nytt innehåll.

I dag skall bandet spela på Vännäsdagarna i Oskarsparken kl. 14.15. Min uppgift har inget med det musikaliska att göra och tur är ju det. Dock känns det ändå som min insats är av stor betydelse för bandets olika uppträdanden.

Min uppgift i dag ser ut så här. Om en stund skall jag hämta två tredjedelar av bandet på Mariehem. Bilen blir du "full" med sin last av bl.a. en contrabas, en massa andra instrument samt en gotländska och en banjospelande skellefteåbo. Färden går därefter till Oskarsparken, där de två får vänta medan jag hämtar Peggy, min bror och en massa instrument i Brån.

Efter en spelning inför en förhoppningsvis förtjust och månghövdad publik skall Peggy och hennes instrument skjutsas tillbaks till Brån igen. Resten av bandet och deras instrument hämtas för en mellanlandning i Brån och därefter skall de skjutsas hem till Mariehem.

En hel del att göra även för mig som synes. Så nog är väl även jag värd en del av det jättegage (?) som spelningen inbringar?

 

Det bästa med Vännäsdagarna är enligt min mening inte alla stånd med diverse varor att köpa och inte heller alla övriga stånd med mera informativt innehåll.

För mig är det långt mera givande att man där alltid träffar vänner och bekanta, en del som jag inte träffat på länge.

Detta är det mest djupsinniga jag kan komma på att skriva om just nu, okoncentrerad som jag är. Möjligen borde jag låta bloggen vila helt i ett sådant sinnestillstånd.

(Jag upptäcker just nu att jag inte fattar hur man lägger upp bilder nu. En förändring i det avseendet är det tydligen.)

I dag under ett besök på Vännäsdagarna insåg jag något nytt beträffande bloggandet. Kommentarer till ens blogginlägg är sällsynta. Statistiken visar på många läsare, men ändå...

Bäst är det ändå att möta livs levande människor, som säger sig dagligen läsa det jag skriver och som dessutom påstår sig ha glädje av det. Flera sådana mötte jag i dag. Med den vetskapen är det självfallet roligare att blogga för mig.

Inte visste jag att det behövdes så litet för att nästan helt förlora självförtroendet och samtidigt inse sina begränsningar. Nu gör jag det.

Efter att jag länge har trott mig vara duktig på ord och deras användning i korsord och korsordsliknande sammahang, har jag nu förstått att mina färdigheter på det området klart har sina begränsningar.

Vad har då hänt?  Jo, jag har ägnat åtskillig tid åt det mycket trevliga Alfapetlikande spelet som finns att spela online. Där har jag mött en massa trevliga människor men dessvärre också ena baddare på spelet som sådant. Jag har fått så mycket stryk nu, att snart inte vågar visa mig bland folk.

För att inse sina begränsningar rankas man fortlöpande. Min ranking går bara utför. Frågan är nu om jag skall ge upp helt, eller om jag ta nya tag. Troligen det sistnämnda.

Betapet heter spelet och jag kan verkligen rekommendera det trots allt. Spela mot mig, så är era chanser stora för avancemang på rankinglistan! Mitt användarnamn är "Kallegu".

VK skriver i sin egen blogg något som jag tycker ser lovande ut, nämligen VK:s intresse för vad dess läsare tycker om det som VK själv skriver och publicerar. Jag har länge tyckt, att det ofta varit väldigt svårt att nå VK med synpunkter. I vart har jag saknat reaktioner därifrån.

Så här skriver VK:s publisher, Ingvar Näslund:

"Samtidigt med detta uppmuntrar vi andra att blogga om vår journalistik och lyfter fram de bloggar som gjort det.
Vad är bra med det?
Även här handlar det om öppenhet. Vi gillar att det vi skriver förs vidare, debatteras, ifrågasätts och finns på fler platser än på vk.se.
Nästa steg är den nya bloggportalen. Den lanseras på onsdag. Och mer kommer därefter."

För ca en vecka sedan skrev jag ett e-brev till de två journalister, som stod som författare till en artikel i VK. Brevet var kritiskt i ett visst avseende, men som jag förstås själv tyckte var det sakligt och inte oförskämt på något vis. Något slags svar hade jag förstås väntat mig, men än har det inte kommit.

Om jag tolkar Näslunds inlägg rätt, så borde det inte vara så. Han uppmuntrar oss att blogga om VK:s journalistik, en uppmaning som väl torde omfatta alla sätt att lämna synpunkter i ämnet. Synpunkter på journalistiken via e-brev borde väl i samma anda också uppskattas av VK.

Jag överväger att delge läsarna mitt brev redan nu, men avvaktar med det några dagar, eftersom det trots allt kanske inte nått de båda journalisterna än. "Säkert som ett brev på posten", gäller ju som bekant inte längre ens "snailmail" och definitivt inte heller e-mail.

 

Jag kunde inte låta bli att göra en snabbkoll av den nya bloggen och kan nu bara säga "wow", en sådan skapelse!

Bra jobbat ni alla på VK som ligger bakom den stora förändringen. Redan bloggen utseende kommer att stimulera åtminstone mig till en ökad aktivitet.

Vill bara prova

Allt ser så spännande ut, men just nu inte tid för mer än denna lilla test

Hur i all sin dar hinner hon med allt? Av hennes profil framkommer det att hon bland allt annat även har tid med Betapet, en onlinebaserad variant av Alfapet och Scrabble

Hon är en av de flitigaste VK-bloggarna, arbetar heltid, ordnar fester i hemmet med släkt och vänner, reser världen runt, tar väl hand om sin älskade sambo, drar ädelfisk ur de norrbottniska vattnen m.m., m.m. som hon ännu (?) inte hunnit berätta för oss. Och i dag blev det klart för mig att hon också spelat massor av partier i Betapet!

En i sanning imponerande kvinnovarelse, som nog inte går att finna var som helst - även om hon tycks vara överallt. EN sak har hon dock inte upplevt än och det är att få spö av gamlingen i Brån i det mycket trevliga spelet Betapet, som jag f.ö. varmt kan rekommendera för männsikor som i likhet med den person jag just beskrivit behöver ha något att göra för att få tiden att gå.

Vardagen är fylld av mysterier av de mest skilda angelägenhetsgrader. Detta mysterium måste jag väl ändå vara ensam om.

Mina onämnbara, om den benämningen också passar på den maskulina motsvarigheten, kommer till nästan 100 % ut ur tvättmaskinen avigvända. Hur kommer det sig? Tänker jag närmare på saken, så gäller det till stor del även andra plagg, vilket är lika underligt.

Nästa gång skall jag lägga i dem på avigan, för att se om de kommer ut rättvända. Tacksam för alla förslag på förklaringar.

Häromdagen ställde jag en, som jag själv tyckte, mycket befogad fråga på en av Swedbanks kontor. Att frågan var befogad tyckte dock inte banktjänstemannen.

Ärendet gällde insättning av en summa pengar på ett konto, som jag disponerade i egenskap av god man. Jag hade med mig en postanvisning, där det klart framgick vems pengarna var. Av insättningsbkanketten framgick också alldeles klart att namnet på postanvisningen och namnet på den som stod för kontot var identiska.

Banktjänstemannen ville ha min legitimation. Jag frågade då helt vänligt hur stor sannolikheten var att jag stal huvudmannens pengar och sedan direkt satte in dem på hans konto. Den unge tjänstemannen såg inte att ut att vilja förstå min fråga utan stod på sig om sitt krav på legitimation.

Jag försökte då hjälpa honom att förklara genom att säga att det kontonummer som jag hade skrivit ju kunde vara mitt eget och fick då till svar att det skulle inte gå eftersom han alltid kollar att namn och kontonummer överensstämmer med varandra.

Något irriterad undrade jag igen, varför han krävde legitimation av mig i ett fall som det här. 'Nu tycker jag att du är löjlig', blev då hans svar, ett svar som nog inte hans chef skulle ha gillat.

Om han åtminstone hade låtsats förstå mina invändningar och vänligt hänvisat till att han ju hade sina instruktioner att följa och förstås inte kunde ifrågasätta dessa inför en kund, hade det känts klart bättre.

Är det någon som kan förklara för mig, varför legitimation behövs i en situation som denna? Den unge, vikarierande banktjänstemannen kunde det definitivt inte.

Alla som gillar bluegrass och American old-time musik bör ta chansen att komma och lyssna till New Mountain Music, som spelar på följande ställen den närmaste tiden:

Gumboda Hed 3 juli, 19.00 - 20.00

Bjurholms kulturdagar 4 juli, 14.30 - 15.15

Vännäsdagarna i Oskarsparken, 12 juli, 14.15 - 15.00

Som de flesta som läser mina inlägg redan vet, har vi vistats i USA några veckor i år. De flesta av våra utlägg där gjordes på ett bekvämt och säkert sätt via mitt MasterCard. Skillnaden i användning av det kortet är stort mellan USA och Sverige.

Häromdagen kom en räkning på våra utlägg, som vi använt kortet för. Klart och tydligt fanns alla poster listade och det var lätt att kolla dem alla, d.v.s. att de verkligen var våra utgifter. Totalbeloppet var tämligen stort, mest beroende på att bilhyran för fem veckor hos Avis fanns med på listan. Samtliga betalningar gjorde vi utan att visa legitimation eller använda något slag av pinkod. Smidigt och enkelt var det och vi insåg förstås nödvändigheten av att förvara kortet lika säkert som om hade det varit rena kontanter. Vem som helst som hade kortet i sin hand hade ju kunnat handla på det.

När jag i förrgår försökte betala min nya laptop med hjälp av mitt MasterCard i kassan hos MediaMarkt, gick det inte. Man krävde en pinkod, som jag dessvärre inte hade i minnet, eftersom jag hittills aldrig behövt använda den. Jag fick därför göra ett nytt besök i butiken, sedan den finansiella delen klarats upp.

Skillanden mellan USA och Sverige är stor i detta avseende. Jag kan tänka mig att risken för missbruk är större i USA, där man inte kräver vare sig legitimation eller pinkod. Fördelar för kunden, banken och affären kanske ändå är större, Vem som tjänar mest på det, är jag inte karl att bedöma.