Jag är inte så säker på att läsarna bryr sig så mycket om mitt pågående skrivarproblem. Möjligen kan det som hänt mig ändå vara av nytta att känna till för en och annan.

Den laserskrivare av märket Samsung, som jag köpte i september 2008 har krånglat ända sedan dess. Två åra garanti gällde för köpet. Åtta gånger har en tekniker från Umeå, hitskickad av Samsung, varit här och varje gång utom den sista har har genom att byta diverse delar fått skivaren att fungera.

Efter åttonde besöket skulle ärendet eskaleras, d.v.s. bli en fråga mellan serviceföretaget Infocare Service AB och Samsung. Servicemannen antydde, att jag nu nog skulle få pengarna tillbaks eller eventuellt ytterligare en annan skrivare.

Så blir det sannolikt inte.

Samsung har nämligen kommit på att skrivaren är köpt hos Pixmania genom något jag tror de kallar parallellimport och därför uppmanade man mig att kontakta Pixmania.

Pixmania säger då att jag skall kontakta Samsung igen och där be om en kreditnota eller skicka in skrivaren till Paris (!) så att de där kan försöka laga den. Samsung vill inte skicka mig någon kreditnota och jag tänker inte skicka skrivaren till Paris för dyra pengar.

Samsung behövde alltså åtta besök här för att komma på att de kanske inte hade något med ärendet att göra. Samsung hävdar nu att skrivaren är köpt av Pixmania och inte från Samsung. Det stämmer förstås, men utbytesskrivaren fick jag i alla fall från Samsung.

Jag är i dagsläget väldigt nära att ge upp. På tisdag träffar jag kommunens konsumentvägledare med förhoppningen att hon skall kunna erbjuda någon slags hjälp i frågan.

Att ett företag av Samsungs storlek kan behandla en kund så här är för mig helt obegripligt. Det samma gäller förstås Pixmania. Några fler beställningar från Pixmania kommer förstås inte att göra och inte heller kommer jag att i framtiden köpa några fler Samsungprodukter. Det är nästan så att jag är frestad att slänga ut den fina datorskärm av märket Samsung, som jag just nu tittar på. Möjligen kommer jag att tejpa över namnet.

Det är populärt eller åtminstone vanligt att av olika anledningar klaga på vår sjukvård. Ibland görs det utifrån politiska värderingar och ibland utifrån egn erfarenheter.

Jag tror att vi har en mycket bra sjukvård. Man behöver inte jämföra sig med USA för att tycka så. De tämligen få gånger som jag har anlitat den de senaste åren har den fungerat helt perfekt. Jag tror att den kommer att göra det fortsättnings också, även när mitt behov av sjukvård ökar på grund av stigande ålder.

För drygt en vecka sedan fick jag en trästicka i mit vänstra pekfinger. Jag drog ut den utan att närmare studera, om jag fick ut allt av den. Värk i fingret och tecken på såväl inflammation som infektion (rubor, dolor, calor, tumor - vill bara glänsa litet) fick mig att kontakta sjukvården.

Hälsocentralen i Vännäs gick inte att nå vid tillfället, men på Sjukvårdsupplysningen gavs jag rådet att lägga om fingret med våta Alsolkompresser och sedan avvakta ett par dagar. Redan nästa dag, aningen chockad av den syn jag mötte, när jag tog av bandaget (se bilden!),  ringde jag Sjukvårdsupplysningen igen. Där lovade man återkomma och gjorde det också inom en timme efter att ha fixat en tid åt mig på Citymottagningen i Umeå.

Där möttes jag av vänlig personal inklusive en mycket "mänsklig" äldre läkare. Genom några smärtsamma försök försökte han först lokalisera och ta bort den träflisa som troligen finns kvar och sedan skrev ut anibiotika.

Innan vi skiljdes fick jag förstås en ordentligt och lugnande beskrivning av vad som med största sannolikhet kommer att ske med fingret.

Här sitter jag nu och skriver med reducerad kapacitet eftersom pekfingret är omlagt med ett nytt Alsolförband. Som tur är fungerar det andra pekfingret väl med understöd av de övriga åtta fingrarna.

Jag är alltså helt nöjd med vår sjukvård. Fler borde vara det, tycker jag.

Trots min svala inställning till kungahuset har jag inte kunnat låta bli att åtminstone titta på bilder från Märkesårets firande. Den nära nog helsidesstora bilden i VK på sidan 9, gick då inte att missa.

Enligt bildtexten sägs Maus (?), Victoria och Anders kunna le ikapp. Klart är att Anders förlorade den tävlingen. Men OK - texten säger ju inte ATT de ler ikapp, bara att de KUNDE le ikapp.

Det moderata kommunalrådets ansiktsuttryck går knappast att tolka som ett leende. Svårt att tro, men nog ser han mer ut att vara aningen generad över något. Kanske sa vice startsministern något mindre smart.

Nåra sömnproblem kan jag inte säga att jag har, men ibland vaknar jag väl tidigt och kan inte somna om igen. Det är förstås också ett slags sömnproblem.

I dag vaknade jag en halvtimme före tiden då väckarklockan skulle ha väckt oss. Olika tankar inför dagen gjorde mig tämligen direkt pigg och fick mig att lämna sängen.

Jag antar att detta är en mycket intressant information för läsarna. Har jag plötsligt fått för mycket att göra nu och är detta en kombination av det och min ålder? Eller är det bara ett bevis på att kropp och själ säger till när de fått nog av sömn? Tur i så fall att dessa båda "enheters" sömnbehov sammanfaller.

Mitt stora problem nu är att hitta ett säkert och billig utrymme, där jag på obestämd tid kan förvara ett antal föremål från lägenhten vi håller på att tömma.

Kan någon ge mig ett tips på ett sådant utrymme?

I dagarna är jag inne i ett mycket såväl fysiskt som mentalt betungande arbete. Det går knappt att avgöra om det är min kropp eller mitt psyke som får mest stryk.

Min uppgift är att tillsammans med en annan person utrymma en lägenhet på allt vad som där finns. I lägenheten finns en enorm mängd saker, som dess ägare samlat under ett ca 50 års långt äktenskap. I deras ögon är det mesta säkerligen värdefullt men nöden tvingar oss ändå att betrakta mycket av det som bara skräp.

De båda makarna kan av hälsoskäl inte närvara och ej heller lämna sina synpunkter på vad som skall ske med de olika tillhörigheterna. Att bedöma sådana frågor ligger därför helt på mig och på vad som gäller för mig som gode man och vad som samråd med överförmyndaren ger mig.

De båda makarnas liv passerar på ett sätt revy inför våra ögon, eftersom vi så noggrant av olika skäl måste gå igenom varje låda, kartong o.s.v. Vår uppgift är nämligen att samtidigt söka efter saker som lagts undan och sedan fallit i glömska men som nu behövs. En del av dessa saker har vi också hittat. Det glädjer mig t.ex. att i dag kunna ge den gamla kvinnan den hörapparat som hon inte kunnat hitta.

Hela tiden känns det som detta vårt absolut nödvändiga arbete ändå görs helt utan respekt för de båda gamla makarna som under ett helt liv samlat alla dessa saker. Även om vi försöker utföra jobbet med största respekt för de gamla, inser vi ändå att vi omöjligt kan komma undan det faktum att vi så här brutalt splittrar deras hem utan deras vetskap.

En slags tröst är det dock att de själva inte har den ringaste aning om vad som pågår, bl.a. därför att denna deras sista "normala" boende inte längre ens finns kvar i deras medvetande. Självklart har jag informerat dem, en infomation som dessvärre inte sa dem något.

Måhånda kan någon tycka att det också är respektlöst att berätta det jag nu gjort. Mitt eget personliga behov av att berätta om det känns dock för stort för att bara negligera.

I går påbörjade vi ett jättejobb innebärande utrymning av en lägenhet. Åtskilligt behövde fraktas till kommunens sopdeponi. Där blev vi medvetna om vad dagens miljövänliga återvinningspolitik innebär.

Någorlunda insatta i hur sopor skall sorteras, som vi trodde oss vara, anlände vi glatt till sopdeponin. Där möttes vi av trevlig ung man som med en kniv gick på våra igenknutna sopsäckar. Att vi bestämt påstod att de innehöll brännbart material, hjälpte inte. Få var de säckar som utan vidare kunde slängas bland det brännbara.

Snopna och tämligen generade stod vi där med skräpet, brännbart men inte lämpligt att bränna, utspritt på marken för att sedan göra en ny sortering på plats.

En hel del glas hade vi ordentligt samlat i särskilda lådor, men inte heller allt glas godkändes och fick inte ens lämnas på platsen utan skulle forslas tillbaks till Vännäs. Kryddburkar av glas, som vi inte helt utan besvär hade öppnat och tömt, borde ha lämnats bland hushållssoporna fick vi veta.

I dag kommer våra förmodade sopsäckar att bara innehålla saker som passar i respektive kategori.

Trots vad vi fick "utstå" känns det mycket bra att vi har den fina och välorganiserade sopdeponin så nära våra tätorter i kommunen. Ingen skugga må falla över den sopsäcksuppsprättande unge mannen på plats. Han kunde sin sak.

Till min stora glädje har jag erfarit att det är några som undrar vad som hänt med mitt bloggande, eftersom jag varit så tyst några dagar.

Jag vill bara meddela att tystnaden bara beror på tillfällig avsaknad av idéer för bloggtexter. Helt har jag dock inte gett upp. Förr eller senare händer säkert något som får mig att skriva.

Det mest aktuella just nu är att Betapet inte fungerar i kväll.

Tvättmaskinsköpet häromdagen var inte helt framgångsrikt och okomplicerat. Jag måste få berätta...

Ett första problem var att dörröppningen till tvättutrymmet i min sons hus på Grisbacka inte var bred nog för att få ut den kasserade maskinen och sedan in den nya.

Av någon märklig anledning valde vi därför en maskin som år mindre djup än vad standarden är och som därför skulle kunna tas in genom dörröppningen. För att få ut den gamla krävdes förstås åtgärder i dörröppningen, som inte kändes helt bra att göra men som var helt nödvändiga. Berätta inte för någon, hur tokiga vi var som inte tänkte på det utan kände oss så nöjda med köpet av den grundare maskinen!

En ynka liten centimeter fattades och var anledningen till det kanske inte så fackmannamässiga ingreppet i dörröppningen.

Vi förvissade oss om att det skulle gå att ställa torktumlaren även ovanpå den nya maskinen. Två olika försäljare gav oss ett solklart besked på den punkten.

I tisdags levererades maskinen. Torktumlaren kunde dock inte placeras ovanpå den och plats för den fanns överhuvudtaget inte alls i det lilla tvättutrymmet.

Panik uppstod - åtminstone hos mig. Men nu känns det helt lungt efter ett mycket förtroendeingivande besked från Lena Adolphson hos Mats-Åke på Teg. Problemet kommera att fixas säger hon med en sådan övertygande röst att jag litar på henne helt.

I går hos tandläkaren insåg att jag min överläpp kan användas på ytterligare ett sätt.

Under behandlingen kände jag att min tandläkare tog tag i överläppen och lyfte den upp mot näsan. Hon såg tydligen frågan i mina ögon eller någon annanstans. Att ställa frågan muntligt för mig var som alla kan ana omöjligt med tanke på allt jag hade i munnen.

- Jag använder den som stänkskydd, så att du inte skall behöva bli duschad upp i närborrarna, upplyste hon mig.

Ibland tycks borren också ge ifrån sig en tunnvattenstråle, som orskakar vattenstänk runt munnen.

Jag undrar om metoden är den som alla tandläkare använder i liknande situationer eller om det är min tandläkares egen lilla "uppfinning".

I dag skall jag till tandläkaren. Det får mig att fundera över vad som inte får mig att se fram emot tandläkarbesök.

1. Dyrt är alltid om man ser till den tid som besöket brukar ta. Då glömmer jag förstås kostnaden för material, lokaler och personal och då inte minst den säkerligen välbetalda tandläkarens lön.

2. Svårigheten att besvara frågor från tandläkaren, där man sitter gapande med munnen full av diverse grejer. Har tahndläkaren aldrig själv suttit i samma situation och fått frågor av sin tandläkare, undrar jag ofta.

3. Svårigheten att se det som tandläkaren serviceinriktat vill visa, när ens glasögon har tagits av.

4. Det då och då återkommande behovet att få skölja munnen och spotta ut diverse grejs, när sugen inte ligger riktigt rätt i munnen.

5. Skammen man känner, när ens eget luktorgan förnimmer en doft, som tyder på att något ändå blev kvar trots noggrann munvård. Kanske känner hon ingenting trots allt. Min näsa är ju lyckligtvis belägen mycket närmre min mun än vad hennes är.

Alla dessa minusposter motverkas dessbättre ganska väl av att såväl min tandläkare som hennes tandsköterska är mycket trevliga.

Det slår mig hur många av våra vanliga aktiviteter det är, som faktiskt känns bäst när de har avslutats. Många av dem är inte särskilt trevliga att hålla på med.

Som nu t.ex., när jag just avslutat städning av större delen av huset, åtminstone delen ovan mark. En sådan skön känsla det är att nu kunna sitta ner och leka en stund vid datorn, innan det är dags att ge sig på gräsmattan. Jag har bott här sedan 1975 och jag tror att gräsmattan aldrig har vuxit så enormt som i år.

De som känner mig någorlunda förstår att jag nu bara vill skryta litet igen. "Fishing for compliments" skulle möjligen min fru kalla det på sitt eget modersmål. Sådant gör ju svenskar också men vi gör det med håven.

I går tillbringade vi en stor del av eftermiddagen i Långforsens strövområde. Där gavs tillfälle till såväl sol, bad som motion.

Vi valde att följa älven en bit nedströms. Stigen bortom Tellforsen (?) tog oss till sist fram till en extremt brant uppförsbacke. Fuktigt underlag och avsaknaden av räcken eller träd att stödja sig på gjorde det aningen svårt att ta sig upp. Längst upp i backen stod en skylt, som vi bara såg baksidan på, men som jag då inte kunde motstå att också se framsidan på.

På skylten kunde jag sedan ett extra mått av ansträngande klättring - mycket överraskande - läsa:

BRANT BACKE

Upplysningen behövdes definitivt inte, vare sig man nu hade uppförsbacken eller nedförsbacken framför sig.

Svalkan som det strömmande vattnet i Vindelälven sedan gav våra svettiga kroppar och värmen som solen därefter gav oss åter, gjorde Långforsutflykten mycket njutbar.

En ros till Vännäs kommuns fritidsavdelning, förrresten - eller vem det nu är som gjort jobbet -  för dess fina jobb längs leden.

Att välja rätt ställe för att göra sina inköp och få mest för pengarna är hart när omöjligt.

I dag skall vi för min sons räkning köpa en tvättmaskin. Att jämföra priser på själva maskinen mellan olika affärer anser jag vara omöjligt, så länge det finns så många olika märken och modeller.

En sak kan man dock lätt jämföra och det är kostnaden för leverans och installation av maskinen man köper. Där har jag upptäckt en otroligt och svårförklarad skillnad. Jag har kollat på tre ställen och här är resultatet:

1. Koop Forum tar 890 kronor

2. Elgiganten tar 630 kronor

3. Mats-Åke på Teg gör det gratis under Noliaveckan men tar sedan 590 kronor

Må sedan vara att affären ser till att den får sin vinst i alla fall genom att lägga det på priset för maskinen.

Konsumkund som jag är så får nog Koop Forum behålla sin tvättmasking i dag. Jag kan omöjligen acceptera deras pris och deras försummelse att inte bjuda på något med tanke på Noliaveckan.

I afton hände något lika oväntat som trevligt. Jag mötte en av mina bästa klasskamrater från tiden på Vegaskolan i Vännäs. Alldeles i början av 50-talet gick jag där några år innan tiden på Umeå Allmänna Läroverk.

Jag stod i kassan på Konsum och i ögonvrån såg jag en man i min ålder som verkade bekant. När jag tittade igenkännande på honom, bad han mig vänta.

Sannerligen var det inte Mats Renström, den på den tiden välkände s-politikern Abel Renström son! Många Vännäsbor minns Renströmskiosken, som stod tvärsöver gatan från Medborgarhuset räknat. Med ens kom en mängd olika minnen hos oss båda upp till ytan och vi hade ett mycket trivsamt, men förstås alldeles för kort samtal med varandra.

Mitt första minne som dök upp var den gången då jag till sist spöade honom i en höjdhoppstävling. Det hade han av någon anledning förträngt.

Men det mest märkliga var nog ändå att jag fick en alldeles tydlig påminnelse om att den personkemi som stämde oss emellan för över 50 års sedan stämde även i dag. Vad nu än personkemi må stå för, så fanns det fortfarande någon märkligt känsla oss emellan. Jag tror att han nog kände samma sak som jag.

Under dagens redan omskrutna 64 kilometers cykeltur fanns det gott om tid för funderingar. Med 24 växlar - alla i cykeln och ingen på banken - finns det anledning att undra litet över hur och när de skall användas.

Jag tänker inte på bekvämligheten och hastigheten som valet av växel ger utan på träningseffekten. Skall man ligga på en hög växel och "segdra" även i uppförsbackar eller skall man ligga på en låg växel och låta benen trampa snabbt?

Antagligen beror det på vad det är man vill träna, konditionen eller ens benmuskler. Kan man förresten skilja dessa båda delar åt? Nu hoppas jag att här skall finnas någon läsare som kan och vill ge mig en kort föresläsning om vad som gäller.

Min kära fru Peggy förresten, tycker inte att jag skall ligga på en hög växel i uppförsbackarna eftersom hon befarar att det då blir onödigt slitage på kedja och drev. Ligger det något i det?

Kan ni tänka er att denne 68-årige gubbe har cyklat fram och tillbaks till Umeå i denna värme? Nu vill han skryta litet över det.

Jag skryter över bragden och gör det med gott samvete, eftersom jag ju redan i min presentation har angett att skrytsamhet är min kanske sämsta egenskap.

Vad är det då som driver mig till något sådant? Jag frågar mig själv och svaret är enkelt. Jag behöver då och då stärka mitt självförtroende, utmana mig själv helt enkelt. En tur med motorcykeln hade varit betydligt skönare men vad är det för utmaning att låta energin i bensinen förflytta mig, när mina egna muskler själva kan göra det?

Den första utmaningen längs vägen var förstås Brattbybacken och kan ni tänka er den tog jag utan att behöva gå och utan att ens behöva växla ner särskilt mycket.

Barnsligt av mig att skryta så här? Än se'n då. Nu är det gjort och nu väntar jag bara på hyllningarna från mina läsare.

Tack förresten till mina söner med samboer (?) och min syster och svåger som gav mig min fina cykel för åtta år sedan på min 60-årsdag.

Bilden visar det förfallna lilla trähus, som en gång i tiden utgjorde brånsmejeriets "kassaskåp".

Enligt uppgift användes det som i dag ser ut som vilket skjul som helst, möjligen med undantag av snickarglädjen, för att förvara kontanter och andra värden som tillhörde mejeriet i Brån. Antagligen ansågs det säkrare att förvara dem där än i själva mejeriet.

Tänk om det hade funnits pengar och intresserade eldsjälar, som kunde rusta upp skjulet och därmed ge Brån ett fräscht minnesmärke från slutet av 1800-talet!

I dagens VK kan man läsa om den förestående kungalunchen. Jag läste artikeln trots mitt synnerligen svala intresse för vårt kungahus. Svalt intresse betyder dock inte att jag helt saknar uppfattning om dess vara eller icke vara.

Jag tillhör alltså den minoritet, som tycker att vi borde avskaffa den anakronism som kungahuset är ett så bra exempel på. Försvararna framhåller förstås att så många, både hög och läg, älskar det och vill ha det kvar.

Jag antar att även kungen och hans närmaste känner till detta. Det där med att även de allra lägsta bland undersåtarna stödjer tanken på att ha kvar kungen och allt omkring honom, menar jag. Men varför tänker man då inte på det, när man bjuder in till denna skattefinansierade lunch?

Alla "höjdare" som bjudits in ser ut att ha en koppling till Ratan och dess geografiska läge.

Men nog borde man väl också ha kunnat hitta en vanlig hederlig arbetare med liknande koppling. Jag antar att man lätt hade kunnat hitta den eller de städerskor som städat matsalen, kommunalarbetaren som klippt gräset utanför lokalen, ekonomibiträdet i köket som skall diska efter lunchen eller varför inte en helt vanlig bonde från området?

Är jag ensam som tycker att en del av bloggarna använder en sån liten stil, att det nästan blir ansträngande att läsa den?

Jag antar att alla väljer den storlek på stilen som ser bra ut i deras egna datorskärmar och den upplösning de har. Den upplösning jag har ger en lämplig storlek på vissa av blogginläggens texter men inte på andra.

Kan någon ge ett råd hur detta enklast bör lösas? Det här skriver jag i storleken "medium" och på min monitor ser det bra ut, enligt min mening i alla fall. Jag undrar om andra tycker att stilen är löjligt stor?

OK, jag har nedsatt syn men mina monitorglasögon kompenserar mycket väl det handikappet.

En gång i tiden fanns ett mejeri i Brån, Vännäs kommun och först nu har man "tagit ner skylten", åtmintone lagt ner vägskylten.

Den 1 januari 1872 började mejeridriften i Brån. Westerbottens Mejeri Aktiebolag hyrde då en lokal av bonden Carl Jonsson. Mejeriet i Brån var det andra andelsmejeriet efter det i Hössjö 1867.

Under många år var Brånsmejeriet störst i Västerbotten. Vid den tiden var befolkningen 255 personer, vilket är ungefär lika många som bor i Brån i dag.

Ämnet börjar vara litet uttjatat, men jag tar upp det igen ändå.

Det förvånar mig storligen hur vissa av mina inlägg tycks i det närmaste helt sakna intresse både vad gäller kommentarer och antal gånger de läses.

Ett inlägg häromdagen, kort och snabbt skrivet, visar sig vara mer intressant än något annat jag skrivit. Hur kommer det sig?

Om någon trots allt och mot förmodan inte skulle känna till följande, berättar jag det här.

Vi har nyligen kört per bil fram och tillbaka till Borlänge. Under vägen passerade vi självklart många hastighetsbegränsade sträckor. En och annan kilometer per timme låg vi också kanske över det tillåtna enligt hastighetsmätaren, eftersom den påstås visa en något för hög fart.

Men knappast en enda bil stod ut med att ha oss framför sig körande 73, 83, 93, 103 respektive 120 kilometer per timme. I stort sett varenda en måste av någon anledning köra om oss.

Flera av dem vek sedan in direkt framför oss och fortsatte sedan med vår hastighet. Ännu fler av dem försvann efter en stund ur sikt.

Är det bara en ålderssak att hålla sig till angivna fartgränser, eller vad är det? Svårt är det dessutom att inte bli aningen provocerad av att bli omkörd av en mycket mindre bil, som dessutom framförs av ung tjej (mansgrisen i mig finns där) och sedan haka på. Men också det är en ålderssak. Nu klarar jag av det, men inte i yngre dar.

Inte så sällan har man själv svårt att förstå, varför hastigheten längs en viss vägsträcka är begränsad som den är. Då måste man förstås lita på omdömet hos dem eller de som ansett det nödvändigt med begränsningen.

Jag måste få berätta något, som för riktigt datorkunniga nog inte är särskilt imponerande. För mig och nog även för andra är det definitivt det.

För en stund sedan "säger" min relativt nya dator att den inte kan starta. Samtidigt säger den också att den skall söka efter felet och även försöka reparera det. Jag kommer inte att förlora några data under processen lovar den vidare. Dock kanske datorn måste startas om några gånger innan reparationen är klar.

Jag säger ja tack till erbjudandet, men inte helt utan oro över hur det skall gå. Efter några minuter ser det ut att vara klart och jag blir ombedd att starta om datorn. Jag gör så och nu startar den utan problem, men...

Ganska omgående poppar ett fönster från Norton upp och där får jag veta att mitt antivirusprogram inte längre fungerar. Via knappen "Kontakta oss" kommer jag till en chat och efter några minuters chattande erbjuds jag en gratis uppdatering av mitt dåvarande antivirusprogram. Nu är även det gjort och mitt hjärta har återgått från sin tillfälliga plats i halsgropen till dess normala.

Tack min kära Packard Bell som "lagade" dig själv. Och lika mycket tack till den utomordentligt fina servicen från Norton. Jag hade ju lika gärna kunnat ha fått vänta i telefon nå'n timme, för att ens få presentera mitt problem.

På hembygdsområdet i Säter kör man med rostfritt.

Hängrännor från anno dazumal förstördes i vart fall inte av rost. Den här såg synnerligen oskadad ut.

Lita helt på tekniska finurligheter kan man inte, men hur lätt är det ändå inte att glömma den sanningen?

Vi anlitar Universal Telecom för vårt fasta telefoni. Med den kan man också beställa en telefonsvarare.

Efter att en tid ha undrat varför folk som säger sig ha sökt oss inte sagt ett enda ord på telefonsvararen, ringde jag själv hemnumret för att kolla. Ingen telefonsvarare startade och telefonbolaget kan inte förklara varför detta kan hända. Det enda de kunde hjälpa mig med  var att aktivera tjänsten på nytt.

Nu funkar den igen så var så goda och ring, men lägg inte så snart telefonsvararen startar, utan säg något.

I dag har jag nåtts av ett tråkigt besked, som jag nu mår riktigt illa av. Skall jag se det som en styrka eller en svaghet, när jag har så svårt att inte reagera starkt på andra människors olycka?

Ännu tyngre känns det av att inse, att jag inte kan göra något för att hjälpa dem.

När jag roar mig med Betapet, ett Alfapetliknande nöje online, erinrar jag mig min svenskaundervisning i början av 50-talet. Om det är den eller bara mitt livs erfarenheter av modersmålet som är till nytta lämnar jag osagt.

Min lärare på Vegaskolan i Vännäs fr.o.m. tredje klass hette Karin Bäckström. Hennes make var stins hos SJ. Jag tyckte mycket bra om henne. Det gjorde jag bl.a. därför att hon gav mig det stora förtroendet att låta mig ensam gå till posten och hämta ut hennes lön. Det var var långt innan man fick sin lön insatt direkt på ens bankkonto.  För det fick jag en krona varje gång, men hennes förtroende var värt långt mer.

De skriftliga prov vi hade då och då i svenska passade mig perfekt. Vi skulle analysera några meningar både vad gällde de olika ordklasser som meningarna innehöll och varje enskilt ord i dem. För varje ordklass respektive beskrivning av de enskilda orden fick vi en poäng. Det var lätt att på det sättet samla en massa poäng.

Vi skulle t.ex. ange om det var ett verb och om det stod som infinitiv eller vad för tempus det hade. Mer fanns att säga om substantiven som t.ex. singularis eller pluralis, genitiv, bestämd eller obestämd form, egennamn m.m.

Jag undrar just om skriftliga prov i svenska ser likadana ut i dag i skolan.

Bilden visar något som jag med mina begränsade kunskaper i biologi ställer mig mycket förundrad inför. Hur kan en potatis i ett mörkt förvar prestera detta?

Några månader för sent städade jag potatiskällaren i dag. Alla vet hur fjolårspotatisar ser ut om man tar upp dem från källaren den här tiden på året.

Den här potatisen har alltså legat i ett i det närmaste totalmörkt rum sedan i höstas. Dess genetiska program tillät den inte att bara skrumpna och dö utan i stället uppmanades den att mångfaldiga sig, så gott det nu gick i detta mörka förvar. Allt vad som fanns att tillgå av vatten och näringsämnen fanns innanför potatisen skal.

Synen var inte precis ny i vår potatiskällare, men för första gången ställer jag mig frågan, hur något kan växa i totalt mörker. Kanske man rent av kan se något av symbolvärde i det som potatisen har åstadkommit. När allt mänskligt sett verkar hopplöst, skall man kanske inte ge upp utan i stället gilla läget som det brukar heta - som potatisen gjort alltså.

Det jag en gång lärde mig i skolan om kolsyreassimilation eller fotosyntes gäller visst inte för potatisar i mörka källarförråd. Om jag inte minns fel så krävs också energi från solen.

Den mumifierade lilla grodans sista tid i livet måste ha varit fylld av skräck och dödsångest - om nu en groda kan ha sådana känslor.

Från garaget kan man via en trappa gå ner till källarplanet. Det kunde också den här grodan, eller snarare ta sig sig hoppande dit. Vad grodan däremot inte kunde var att hoppande ta sig upp igen. Säkert hade den kunnat det, om den bara hade förstått att den skulle ha nått friheten om den hoppat upp trappsteg för trappsteg.

Vi går inte så ofta den vägen ut från huset och om vi hade gjort det medan grodan var där, såg vi den inte.

Häromdagen tog jag mig för att städa området och under den lilla mattan fann jag då den döda grodan, vars kropp var helt mumifierad. Inför döden hade den krupit in under mattan precis som jag läst att djur gör, när de känner att döden är nära förestående. Under mattor kryper de förstås vanligtvis inte, men enskildhet lär de i alla fall söka.

Ett rationellt och nytt sätt att bygga för fåglar såg vi under vår snabbresa till Dalarna.

För mig var det något alldeles nytt. Har någon möjligen sett något liknande, eller kanske rent av detta bygge? Platsen där fågelhöghuset står är känt för något helt annat.

En ofta återkommande problem på en del hotellrum är de sängar som erbjuds. Som tämligen nygifta har vi särskilda krav.

Vi har i helgen bott, eller åtminstone sovit, i ett hotellrum i Borlänge. Det var ett jättefint hotell, som vi ansåg oss ha råd med tack vara ett rabatterbjudande från Swedbank. Dubbelrum i Sverige liksom på många av de turistorter har dessvärre oftast endast två separata sängar av måttlig bredd.

Vad gör man då, om man som vi (i motsats till en av våra mest kända VK-bloggare) vill såväl somna in som sova under samma täcke som sin hjärtas utvalda? Vi har flera gånger gjort så här:

Nattygsbordet mellan de båda sängarna flyttas bort och sängarna skjuts ihop. För att binda dem samman, lägger vi sedan madrasserna tvärsöver de båda sängarna och därmed har vi enkelt och smidigt en bädd av King Size-storlek! För att ytterligare säkra arrangemanget har vi ibland knutit ihop de båda sängarna i benen.

Hittills har vi bara tänkt tanken att lämna sängarna så, och en vacker dag kommer vi nog också att göra det. Men å andra sidan, hotellrumsstädare har nog sett det mesta vad gäller ovanligt gästbeteende.

De hotellrum vi hittills har bott i i USA har alltid haft två breda sängar av Queen Size- eller King Size-storlek. Den ena sängen har då kunnat användas som avställningsplats för diverse tillhörigheter. Rumstäderskan har därmed bara haft en säng att renbädda  och vi har inte behövt möblera om.

"Nygifta"?, undrar kanske någon. Så känns det fortfarande efter nära åtta års äktenskap. Så det så!

Helt klart är det för mycket i dessa trakter att hinna med att ens nosa på, om man bara har två dagar på sig.

Vi är nu i Borlänge och har därför så nära till så mycket vi skulle vilja besöka. Vi åker hemöver redan i morgon och har därför mycket begränsad tid för att "göra" Dalarna.

I dag har vi i alla fall hunnit med en mycket viktigt sak, nämligen att besöka en nära släkting som i den situation han befinner sig verkligen uppskattade vårt besök.

Nu skall vi i alla fall ut och "finäta". Traditionsenligt bjuder Peggy mig på en sådan måltid, liksom hela resan hit med de kostnader som det medför.

På hemväg tänker vi hinna med ett besök på Carl Larssonsgården, som ligger lämpligt till.

¨¨