Här finns det starka skäl att anta att den här postlådan nog inte tillhör en väljare från den nuvarande oppositionen.

Förlåt för min oförskämda nyfikenhet och den på den grundade spekulationen. Så klart jag respekterar valhemligheten, men det är ändå roligt att snoka liet på det här helt lagliga sättet.

eller har jag det kanske ändå? Döm själva.

Så här inbillar jag att det är, när det gäller köp av s.k. kvällstidningar. När man står i en kassakö på Konsum eller ICA kan man inte undvika att se vilken kvällstidning folk väljer.

Mina tankar går då ungefär så här. Den som direkt tar Aftonbladet utan att först stå en stund och begrunda löpsedeln för tidningen, måste vara socialdemokrat eller ombud för någon som är det och som väntar på tidningen hemma.

Den som på samma sätt tar Expressen, alltså utan att till synes ha lockats av något spektakulärt på löpsedeln, måste ha sina politiska sympatier på den borgerliga kanten.

Tänk så enkelt det är! Inte kan väl detta vara grundat på fördomar från min sida? Svårt blir det först, när någon köper båda kvällstidningarna eller när någon prenumererar  både på VK och VF. Dessa kanske tillhör "extremcentern" och inte riktigt vet på vilket ben de skall stå, eller snarare vilken tidning de skall tro på.

På samma sätt inbillar jag mig att den som bara prenumererar på Västerbottens Folkblad helt klart måste vara socialdemokrat. De som prenumererar på Västerbottens Kuriren har däremot väl bevarat sin valhemlighet.

Så har vi alla dem som föraktfullt fnyser åt kvällstidnigarna. Det ser jag bara som ett slags snobberi. En gång hade jag en bekant, som sade sig aldrig (nedlåta sig till) köpte en kvällstidning. Det var på den tiden för många år sedan, när jag varje dag köpte båda kvällstidningarna. När han kom på besök fann han dock stort intresse av de kvällstidngar som låg framme.

Det strävsamma paret Sjöström med några av de 8 000 terracottasoldaterna i bakgrunden.

Ett besök vid utgrävningarna av den berömda terracottaarmén ingick förstås också i kinaresan.

På platsen flör utgrävningarna finns statyer av soldater och hästar gjorda av en bränd lera (terracotta). De utgör en hel armé på cirka 8 000 soldater. Platsen finns i närheten av staden Xi'an i centrala Kina.

Armén uppfördes på order av kejsare Qin Shi Huangdi (regerade i Qindynastin från 246 och hela Kina från 221 fram till sin död 210 f.Kr.) Den fanns där för att vakta graven.

Utöver de ca 8 000 funna soldaterna vet man nu att det finns fler, men som man av olika skäl ännu inte grävt fram

Som nummer två bland minnesvärda upplevelser i Kina hamnar nog färden på en flodbåt från Guilin till YangShuo.

Må så vara att de allra flesta turister i denna södra del av Kina tycktes vara hänvisade till samma tur av sina researrangörer. Där färden startade låg en 15-20 likadana båtar, som allteftersom gav sig iväg medströms längs Lie River. Floden Lie är en biflod till en annan flod, som så småningom förenar sig med Pearl River, som mynnar ut i Hongkong.

Floden kantades av de berömda Sockertoppsbergen. 80 % av denna del av Kina har just den här typen av sockertoppsformade berg bestående av kalksten. Som motiv på 20 yuansedlarna används just dessa berg och guiden kunde t.o.m. peka ut just den vy som visade bergen på sedlarna.

Färden tog ca 4 timmar. Solen sken från en klarblå himmel och termometern skulle nog ha visat på minst 30 C - om vi bara hade haft någon att titta på.

För första gången i mitt liv såg jag livslevande vattenbufflar beta längs stranden och tydligen även av vegetationen under vattenytan.

Försäljare, blanserande på bambuflottar, krokade fast sina flottar längs båtens sidor och försökte sälja sina "äkta" jadeföremål, dock utan större framgång, så vitt jag kunde se.

Mat tillagades helt öppet i ett kök längst akterut och smakade alldeles utmärkt även om köket inte skulle ha blivt godkänt av Vännäs kommuns miljö- och hälsoskyddskontor. Inte av någon annan kommun heller för den delan.

"Underbart" är ett ord som jag sällan använder, men den här båtfärden med allt den innebar var helt enkelt underbar och kan varmt rekommenderas.

Det är inte så lätt att för mig bestämma vad som var mest imponerande och minnesvärt från besöket i Kina. Nu har jag i alla fall bestämt mig för Kinesiska muren.

Jag tänker inte här ge några fakta om detta fullkomligt otroliga bygge. Sådant kan den som är intresserad numera så lätt ta fram via internet eller via en och annan dammig bok, som de flesta fortfarande härbärgerar i sina bokhyllor.

De flesta har förstås redan läst om underverket, men inte så många svenskar - i vart fall troligen inte brånsbor - har upplevt den på nära håll.

Läst om den hade förstås även jag och jag hade därför en viss inre föreställning om den. Men att vandra uppe på muren var förstås något helt annat. Kanske mest överraskande för mig (inte särskilt påläst tydligen) var murens placering högt uppe i bergen. Åtminstone var den det, där vi var. På vissa ställen var den så brant, att när jag vände mig om och tittade bakåt och nedåt, erfor jag min gamla vanliga höjdskräck.

Vi hade nog gått längre än vi gjorde, totalt 1½ timmes vandring, om Peggy fått råda. Jag gruvade mig nämligen för den på vissa ställen så branta återfärden, höjdrädd som jag är. Lyckligtvis fanns ledstänger att hålla sig i, där det var som brantast.

Mycket är obegripligt här i världen. Så var det också att förstå hur människor en gång i tiden hänvisade till egna muskler kunde få upp allt det materiel som bygget krävde. Hästars hjälp fanns förstås att tillgå, antar jag. För mig var det fullt jobb att "frakta" min egen kropp uppför muren.

Litet fakta kan jag nog inte utesluta ändå. Muren tog drygt 200 år att bygga. Många var de som deltog i bygget. Enligt guiden, som jag ofta refererar till, hade Kina ca fem miljoner invånade under den tiden och hela en miljon av dessa var engagerade i bygget. Men ändå... ett bortåt 900 mil långt byggnadsverk som gick över berg och dal! Som många vet, är det inte bara EN sammanhängande mur utan ett system av murar.

Det sägs att muren är det enda verk av människor som man se utifrån rymden. Det är dock bara en myt. Från satelliter som kretsar kring jorden, kan den ses men alltså inte utifrån rymden.

Köp en vanlig biljett till Kina alltså i stället för en betyligt dyrare "biljett" ut i rymden.

Jag har alltid försvarat möjligheten för folk att anonymt i insändare lämna sina synpunkter i olika frågor. Men att som Mr Cool så starkt framföra sitt  försvar för borgerlig politik och inte våga stå för det har jag svårt att förstå.

Vad är det du skäms för Mr Cool? Varför vågar du inte med ditt eget namn stå för dina åsikter i stället för att under anonymitetens täckmantel framföra dem?

Det du framför baserat på din klart borgerliga profil blir klart mindre värd som propaganda, så länge du är anonym. På ett sätt förstår jag varför dina frågor i kommentarer inte blir besvarade.

Var så "cool" som du med din signatur utger dig för att vara och träd fram.

Vi lever i det fria och demokratiska Sverige. Du behöver inte vara rädd för att de hemska vänsterkrafterna ska fängsla och tortera dig för dina åsikter. Jag tror inte ens att  de värsta av överlevarna från de gamla moderaterna trodde så.

Men som sagt, så länge du förblir anonym, tycker jag inte att någon skall bry sig alls om dina kommentarer.

Att omtanken om ett lands handikappade sällan står högst på listan gäller även i Kina. Många anser för övrigt att den inte heller alltid gör det i Sverige.

Även för en så alert och "ung" man som jag, var det inte alltid så lätt att gå omkring i Beijing. Ojämja trottoarer, även de som såg ut att vara tämligen nyanlagda, och oväntade nivåskillnader gjorde det lätt att snubbla.

När jag tog den bilden insåg jag att rullstolsburna i det närmaste tvingade att färdas ute på gatornas körbana, eftersom trottoarerna var så svårframkomliga för en rullstol.

Frun, eller var det en hemsamarít, på bilden försökte flera gånger att få sin man att vända sig mot kameran, men antingen så hörde han dåligt eller så ville han helt enkelt inte bli fotograferad.

Bland alla frågor vår guide fick ingick förstås även frågor kring militärtjänstgöringen för Kinas unga män.

Enligt guiden gör man "lumpen" i hela tre år, men en stor mängd unga män väljer att avstå helt. Det är nämligen mycket enkelt att skaffa sig ett läkarintyg, där mindre - eller större - defekter intygas. Då slipper man. Endast kärnfriska antas till militärtjänsten. Guiden sa att man måste betala för sådana intyg och det lät nästan som om han menade betala "extra" till doktorn. Vi frågade dumt nog inte om detta.

En snabbkoll på nätet visar att Kinas militärbudget är 45 miljarder dollar, även om Pentagon tvivalr på den siffrar och anger i stället 105 miljarder som en säkrare siffra. Det är alltså en bra bit kvar till storleken på USA:s frösvarsbudet som är betydligt högre än 645 miljarder dollar. Jag fann dessa siffror i EN av många artiklar på nätet.

Officiellt är Kinas militära uppgift att försvara gränsen till 14 grannländer samt den 18 000 km långa kusten plus att vara beredd på ett eventuellt anfall från Taiwan.

Men som sagt; lumpen är det lätt att slippa.

Rekryteringen sker huvudsakligen från den fattiga landsbygden, för vars unga män tre års fri "mat och husrum" samt därefter ett garanterat jobb är mycket lockande. Militärtjänsten sas vara väldigt fysiskt krävande och att vanliga stadsbor skulle få svårt att klara den - allt enligt vår väl insatta guide.

Osäker är jag om vad som egentligen avses med begreppet "det svagare könet". En snabbkoll på nätet gör mig bara mer osäker.

En händelse i Beijing den sista dagan vi var där, ger på ett sätt ett svar på frågan. Muskelstyrkan hos män är definitivt inte alltid den största.

Under en promenad på sta'n mötte vi en späd liten kinesiska som gick med tills synes tämligen lätta steg bärande ett ok överaxlarna. I oket hängde två korgar fyllda med frukter. När hon satte ner sin last och förmodligen väntade på kunder, gick jag fram till henne och bad på artigaste kroppsspråkmaner om tillåtelse att prova på att lyfta lasset.

Hon log vänligt och litet frågande mot mig och föreslog med sitt kroppsspråk, att jag skulle lägga oket på plats över mitt skulderparti och sedan resa mig. Snabbt samlades ett antal kineser omkring oss (syns dock inte på bilden).

Jag böjde mig fram och hon la upp oket på plats, men trots mina ytterst muskulösa ben (?) lyckades jag inte resa mig upp utan viss hjälp från henne. Sedan tog jag ett par-tre stapplande steg, innan jag gav upp.

Publiken av kineser log och skrattade och Peggy oroade sig mest över min hälsa. Mitt rodnade ansikte indikerade både ett tillfälligt ökat blodtryck och en sårad manlig fåfänga. Tur att jag för ett par år sedan opererat mitt bukbråck i alla fall!

Nu blev det bara buken som putade ut. Den tillsynes tomma munnen tyder på att proteserna flugit ut av bara farten.

Den enda försvar jag har är att det nog var lättare för kinesiskan, som inte var lika lång som jag. Sanningen är säkert någon annan.

Inbillar jag mig bara, eller är det verkligen så att en del av ens kommentarer går direkt ut publikt, emedan andra dröjer en stund och kommer ut först sedan VK godkänt dem?

Hur många timmars sömn man behöver påtalas ofta i diverse tidningsartiklar och tv-program. Jag förstår mer och mer att behovet av sömn måste vara ytterst individuellt.

I dag steg jag upp samtidigt som min fru, d.v.s. 04.30 och kände mig helt pigg och utsövd. För en gång skull somnade vi redan strax efter 22.00 i går kväll och den "tidigareläggningen" var uppenbarligen nog för att få min kroppsklocka att säga ifrån.

Här sitter jag alltså och klockan är bara 05.10. Nu kan jag i lugn och ro bädda sängen, tömma diskmaskinen och ordna morgonfika till oss båda. 06.00 följer jag Peggy till bussen för att samtidigt ta in dagens tidning.

Var så goda och ta del av denna ytterst intressanta information från Brån.

Huvudguiden i grön T-shirt - lokalguiden med tummen upp

Följande lilla historia gjorde den lokala guiden i Guilin mäkta generad. Han försökte på alla sätt att ursäkta sig.

Han var av den mycket pratsamma typen och talade en tämligen god engelska. På väg från flygplatsen till hotellet gav han en del blandad information om staden. Han kom också in på sina erfarenheter av liknande turistgrupper.

Han nämnde artigt att just svenskar och även danskar var hans favoriter. Amerikaner däremot var de värsta han visste. Innan vår guide hann stoppa honom, hade han redan sagt en del om vad han tyckte om amerikaner.

När han så förstod att det satt en amerikan i bussen bland oss andra svenskar, visste han förstås varken ut eller in men sade till sist att han bara menade turister från Californinen, d.v.s. långt ifrån Michigan, som är Peggys hemstat.

Bilden visar en eldriven moped med en särskild transportlåda för leverans av Kentucky Fried Chicken (KFC) till beställare i Beijing.

Utöver KFC fanns förstås även Mc Donald´s i Beijing, liksom givetvis Coca Cola och Sprite. USA är allerstädes närvarande med sina varumärken.

Notera Rolexskylten i bakgrunden - sannolikt helt ointressant för cykelägarna.

Mängden cyklister är fortfarande stor i Beijing och andra områden i Kina, även om fler och fler tycks ha råd att köpa sig eldrivna tvåhjulingar. Myndigheterna oroar sig nu för onyktra cyklister.

I Jilinprovinsen i nordöstra Kina har man därför infört en lag som stadgar böter för den som använder sin cykel i berusat tillstånd. Böterna är på 50 yuan, en dryg svensk femtilapp alltså. Många tycker nu att lagen är löjlig och att bötesbeloppet borde vara betydligt större för att få en avskräckande effekt.

Cykla i Beijing är nog svårt för en som är klar i skallen, tyckte en som tillfrågades ute på gatan.

De flesta svenska kommuner torde ha färre platser i s.k. särskilda boenden än vad man skulle önska. Hur är det då med den saken i Beijing?

Beijing har ca 17 miljoner invånare. Jag skriver "ca", eftersom invånarantalet tycks variera från källa till källa. det beror tydligen på hur man räknar.

I slutet av 2008 fanns där 336 ålderdomshem. Platsantalet är obekant för mig. Ett snabbt överslag visar att det finns ett ålderdomshem per drygt 50 000 människor.

Ett lika snabb beräkning visar att vi i Vännäs kommun är färre än 2 000 människor per särskild boendeenhet. Siffran är inte alls exakt men tillräckligt riktig för att se skillnaden mellan oss och Beijing.

"Tvätta pengar" sägs förekomma i kriminella sammanhang. Nu har jag också provat det men nog missförstått syftet med det.

Det första jag ser, när jag skall öppna luckan till tvättmaskinen efter en första tvätt av smutstvätt från Kina, är en sedel.

Litet svårt att förstå hur den kunnat ta sig ut ur någon ficka och sedan gå igenom hela tvättprocessen utan att förstöras. Uppenbarligen är papperskvaliten i kinesiska sedlar lika god som den i våra. De brukar också klara sig bra i tvätten.

Mitt försök att använda en alldeles fel sedel, när jag skulle betala de två koppar kaffe som vi just hade druckit, fick tre kinesiskor bakom disken att vänligt fnissa åt mig.

Visserligen stod det en femma på sedeln, men den var därför inte värd fem yan som jag trodde utan nog bara en hundradel därav.

Deras finissande var definitivt inte på något sätt förolämpande utan väldigt vänligt. Så uppfattade jag det i alla fall. Jag bad om att få ta ett kort av en av dem och de båda andra kom direkt och ville vara med också på bilden.

Det var f.ö. en sak jag la märke till. Kineser har ingenting emot att bli fotograferade. Mammor med små barn var särskilt villiga att posera. Bara vid ett tillfälle kostade en bild 5 yuan och det var när jag ville fotografera en kvinna som sålde diverse kött och som hade en hel grillad hund (!) upphängd ovanför sitt stånd. Bakom henne fanns en bur med 3-4 levande hundar!

Kaffet, förresten, som vi intog på en flygplats i Guilin, var dyrt som bara den. Etthundratrettio yuan kostade de två tämligen små koppar som vi drack. Inte undra på att snåljåpen Kalle försökte betala med lägsta möjliga sedel!

En och annan undrar hur det går med mitt dramatiska skrivarinnehav. Köpte jag månne en ny på den den "elektroniska marknaden", som vi besökte i Beijing?

Nog sneglade jag på skrivare där, men insåg ganska snart att de inte rymdes i mitt bagage och dessutom har nu en ny möjlighet öppnats.

Vid ett nytt samtal till Pixmania före resan till Kina, lämnades en helt ny information. Per e-post har jag nu fått en adresslapp och behöver bara ringa UPS, som då hämtar skrivaren hos mig och ser till att den sedan skickas till Paris, där tydligen Pixmania har sitt huvudkontor och "verkstad". Inom tre veckor skall den vara åter hos mig.

Fortsättning följer...

Ett reservbatteri till min kamera för ynka 130 yuan var det enda jag köpte på marknaden, snål och sparsam som jag är. Dessutom blev det ett "piratbatteri" och inte ett Canonoriginal.

Allt vi såg i Kina andades inte enbart himmelsk frid. När dessa svartklädda och beväpnade poliser kom inspringande inför alla undrande turister kändes det nästan litet otäckt.

Vi befann oss i Shaanxi i närheten av Xi´an, en av Kinas tidigare huvudstäder. Där finns den berömda terrakottaarmén. När vi lugnt gick omkring på området kom plötsligt en 7-8 svartklädda och beväpnade poliser inspringade på led med höjda vapen. Det tog en liten stund för oss att begripa att det hela bara var en slags övning.

I efterhand undrar jag om det i stället var ett sätt demonstrera för eventuella illgärningsmän att poliserna fanns i närheten.

Till bilden hör förstås att förberedelser pågick för fullt inför den 1 oktober, när firandet av Folkrepubliken Kinas 60-årsdag går av stapeln. Mer om det senare.

Efter kinavistelsen har jag i dag försökt sätta mig in i vad som händer på den politiska fronten genom att läsa tidningen och läsa på det s.k. nätet.

Det verkar nu som om politikerna enats om det kloka beslutet att inte röra byaskolorna. Om beslutet grundar sig på en verklig bedömning av vad som är bäst för kommunen, eller om det bara grundar sig på överväganden inför det kommande valet, vet jag förstås inte.

På måndag skall kommunfullmäktige bl.a. behandla kommande års budget. Som jag förstår kommer man att vara enig om att satsa en massa pengar på en konstgräsplan. Jag undrar verkligen vad en omröstning bland kommunborna i den frågan skulle ha gett för resultat.

Det är mycket möjligt att den av vänsterpartierna styrda kommunen då skulle ha ha fått ett besked från sina medborgare som helt hade stött den tveksamhet inför frågan som Moderaterna genom Jan Nilsson har visat.

Jag undrar just om Moderaterna på måndag kommer att stå fast vid sin tveksamhet i frågan, eller om de av en eller annan anledning nu tycker att kommunen har råd med den investering och driftskostnad som följer med beslutet.

En anledning för dem att ändra sig skulle ju kunna vara en bedömning av vad deras "nej" skulle kosta i förlust av unga, fotbollsintresserade väljare på valdagen. Ett annat skäl kanske rent av kunde vara att de insett att kommunens ekonomiska läge inte alls är så illa som det påstås.

Mer än en gång har jag erfarit att musiken verkligen förenar människor från olika kulturer. Ytterligare ett sådan händelse inträffade i Kina.

Vår grupp gick genom ett område med en massa människor som ägnade sig åt Qi gong (kan ej stava det just nu) och andra aktiviteter. På ett ställe satt en grupp samlad inför två musiker. En av dem hade ett instrument som påminner om Peggys hammered dulcimer, åtminstone till utseende och sättet som det spelas på. Den andra hade ett för mig gitarrliknande instrument.

Peggy hade sin irländska penny whistle med sig och gick fram till dem. Så snart hon visade in lilla flöjt blev hon mottagen av gruppen med öppna armar. Efter att hon själv kort hade provat stränginstrumentet, tog han som spelade på det upp en låt från The Sound of Music och Peggy kunde omedelbart hänga med.

Den samlade publiken blev mäkta förtjust och gav dem en mycket kraftig applåd och massor av vänliga leenden, sedan låten var avklarad. De övriga i gruppen tog förstås bilder och en av dem filmade det hela; en film som vi kommer att få senare.

Om alla arméer utrustades med musikinsturment i stället för vapen och sedan gav sina soldater utbildning på att spela dem också, skulle vi nog ha färre om ens några krig. En barnslig tanke förstås men samtidigit ett uttryck för hur starkt jag många gånger sett hur musik kan förena människor, som är totalt främmande för varandra.

Turturduvor framför "The bird Nest"

Några turer på egen hand i taxi hann vi också med. Inte alltför taxivana taxikunder som vi är, lyckades vi ändå klara oss från ett litet "bondfångarförsök".

På egen hand åkte vi taxi till området, där OS hade hållits. Vi ville se "The Bird Nest" på nära håll, trots vårt tämligen svaga idrottsintresse. Vi åkte taxi dit och efter en tämligen lång rundvandring i området, kändes det skönt att hitta en taxi rätt nära. Taxi tar man direkt från gatan i Beijing. Även om där finns 75 000 officicella taxibilar, står förstås ingen och väntar på en just när man vill ha den.

Vårt nästa mål var en marknad för elekroniska saker, som vi hade fått tips om. Vi hade ingen aning om hur långt bort den var och kunde förstås då inte heller bedöma kostnaden. Därför frågade vi chauffören, vad kostnaden eventuellt skulle bli. 100 yuan lät inte alltför farligt, varför vi klev in i bilen. Men när jag pekade på taxametern och ville att den skulle startas, skakade han på huvudet och sa något i stil med "can cost more"...

Då lämnade vi bilen och tog en annan. Taxameterpriset med den blev till sist 34 yuan! Hur kunde vi vara så dumma att göra upp om ett fast pris, när vi inte hade den blekaste aning om hur långt bort den aktuella adressen var? Nu gjorde vi ju inte det förstås, men nära var det.

Den här sortens fordon är vädigt vanlig på Beijongs gator och används för såväl person- som godstransporter. Längs bak kan två personer sitta tämligen bekvämt.

Under våra tre flygturer inom Kina kunde vi med stor behållning ta del av en dagstidning på engelska. Där läste jag bl.a. en artikel om den enorma spännvidden mellan de nyrika och alla de fattiga miljonerna kineser.

Jag minns speciellt några siffror om BMW, som under årets första sju månader hade minskat sin försäljning globalt med 19 %. Exporten till Kina hade däremot ökat med hela 26 %. Bland de dagligen 1 500 nyregistrerade bilarna är uppenbarligen några även av märket BMW.

Under en kvällspromenad hamnade vi på en gata, där det fanns stora affärer i påkostade byggnader som sålde Lamborghini och Ferrari. Samma kväll gick vi in i ett stort varuhus med allt i skimrande marmor och enbart varor från de allra dyraste märkena. Längs gatan fanns även luxuösa butiker som skyltade Rolex och andra superdyra klockmärken och världberömda modehusprodukter.

Medelinkomsten i Beijing är 3 000 yuan, vilket är aningen mer än 3 000 kronor. Många tjänar kring 1 500 kunde guiden berätta för oss. De rika är uppenbarligen väldigt rika men där tycks skillnaden mellan rik och fattig vara extremt stor, vilken den ju också är i andra kapitalistiska länder.

Att för oss underliga saker äts av människor runt om i världen är ingen nyhet. Att någon äter skorpioner var dock en nyhet för mig.

Bland alla märkliga saker som som såldes från stånd ute på gatorna och som kineser såg ut att uppskatta, fanns faktiskt också små skorpioner. De som sitter på bilden lever dessutom, trots att de är är uppträdda på tunna trästickor. Mannen bakom disken petade demonstrativt på dem för visa att de faktiskt ännu levde.

Jämfört med med dem var orm, gettestiklar, silkesfjärilskonkonger, diverse feta insekter m.fl. märkligheter mindre oaptitliga.

Störst intryck gjorde kanske ändå besöket på Kinesiska muren (borde nog ha dragit in magen...).

Det första intrycket av Kina skiljde sig en hel del från vad jag hade föreställt mig. Inte särskilt påläst var jag förstås men hade ändå en inre bild av hur det borde se ut. Men den kom tämligen snart på skam.

Det allra första intrycket av landet erbjöd förstås den internationella flygplatsen i Beijing. En hel del flygplatser har jag besökt, men den här slog alla rekord såväl som i utförande som dess "lay out" (skyltningen t.ex, fungerade alldeles perfekt). Arlanda liksom O'Hare i Chicago framstod som helt omoderna, vilket de ju faktiskt också är. Av guiden fick vi veta att Beijings flygplats byggdes ny inför OS.

Folket som rörde sig på flygplatsen, de flesta kineser, såg minst lika "moderna" ut som vi är vana från västerländska flygplatser, vad gäller klädsel och mobiltelefonanvändande. Språket och utseendet var nästan det enda som skiljde.

Nog visste jag (vet åtminstone nu) att det bor ca 1 300 000 människor i Kina men jag hade inte kunnat föreställa mig att så många av dessa det var som rörde sig på gatorna samtidigt från tidig morgon till midnatt.

Trafiken var minst lika intensiv i Beijing som den är i andra stora städer vi besökt. Bilbeståndet föreföll nytt och det var inte långt mellan bilar av märkena Mercedes och BMW. Bland all denna intensiva biltrafik färdades mängder av människor på vanliga cyklar samt eldrivna mopedliknande fordon samt också eldrivna tvåhjulingar av scootertyp.

Flera större gator var femfiliga men ändå oftast igenproppade av långa köer i alla filerna. Något liknande har jag inte ens sett i Chicago eller New York. Enligt guiden registreras 1 500 nya bilar varje dag bara i Beijing!

Jag har just kommit åter från en resa utomlands och har först nu tagit mig tid för VK-bloggen.

Till min stora glädje upptäcker jag då att kommunens kommunalråd nu blivit aktivare här. Bra Johan, fortsätt med det. Att läsa om kommunens politiska händelser och insatser av olika slag bara från Jan Nilsson och Hans-Inge Smetana räcker inte riktigt för mig och kanske inte heller för andra kommunbor.

Efter kinavistelsen har jag i dag försökt sätta mig in i vad som händer på den politiska fronten genom att läsa tidningen och läsa på det s.k. nätet.

Det verkar nu som om politikerna enats om det kloka beslutet att inte röra byaskolorna. Om beslutet grundar sig på en verklig bedömning av vad som är bäst för kommunen, eller om det bara grundar sig på överväganden inför det kommande valet, vet jag förstås inte.

På måndag skall kommunfullmäktige bl.a. behandla kommande års budget. Som jag förstår kommer man att vara enig om att satsa en massa pengar på en konstgräsplan. Jag undrar verkligen vad en omröstning bland kommunborna i den frågan skulle ha gett för resultat.

Det är mycket möjligt att den av vänsterpartierna styrda kommunen då skulle ha ha fått ett besked från sina medborgare som helt hade stött den tveksamhet inför frågan som Moderaterna genom Jan Nilsson har visat.

Jag undrar just om Moderaterna på måndag kommer att stå fast vid sin tveksamhet i frågan, eller om de av en eller annan anledning nu tycker att kommunen har råd med den investering och driftskostnad som följer med beslutet.

En anledning för dem att ändra sig skulle ju kunna vara en bedömning av vad deras "nej" skulle kosta i förlust av unga, fotbollsintresserade väljare på valdagen. Ett annat skäl kanske rent av kunde vara att de insett att kommunens ekonomiska läge inte alls är så illa som det påstås.

I morgon åker vi till Kina. Efter noggrant övervägande bestämde vi oss för att inte ta med den nya laptopen. Skulle vi tid över i det späckade programmet, så bör den inte ägnas åt datorjobb.

Men förstås... kanske hittar vi ett internetkafé någonstans så att vi åtminstone kan lämna ett livstecken eller två till mina trogna bloggläsare.

Ha det så skönt i det fina men svala västerbottensvädret. I Beijing kommer det att vara 28 C på onsdag, när vi landar där. Jag vill bara göra er litet avundsjuka.

I går såg och hörde jag en republikansk senator från USA göra vad han kunde för att skrämma sina landsmän. Hans argument påminde starkt om dem man ibland hör från de borgerliga partierna i Sverige.

Om det är något jag ogillar starkt, så är det när jag i mina fåtal inlägg av politisk innebörd blir bemött med antydningar att jag argumenterar på basis av vad som gällde i den gamla ryska kommunismen. T.o.m. en så balanserad politiker som Hans-Inge Smetana (KD) saknar ibland bättre motargument.

Men nu var det ju USA jag tänker på. Den republikanske senatorn deltog i den stora demonstrationen mot Obamas tankar om att lagstifta så att alla amerikaner får samma möjligheter till hälso- och sjukvård. Ett av argumenten mot hans förslag är att det skulle leda landet in i samma socialistiska elände som Europa befinner sig i. Amerikanerna skulle hamna i det bottenlösa djup ("abyss") av socialism som europeerna, påstod han och fick säkert en massa okunniga landsmän på sin sida.

Att reformen innebär ett hot mot olika gruppers rent pekuniära intressen är ställt utom all tvekan. Jag tänker på läkarkåren, läkemedelsindustrin, försäkringsbolagen m.fl. Det talar inte Obamas motståndare så högt om.

Jodå, jag vet att han dessvärre inte ens har alla sina demokratiska partivänner på sin sida. Förmodligen har även de egna ekonomiska intressen att allt förblir som det är.

Mycket tidigt denna söndagmorgon var jag vid vår familjegrav för att göra den klar för vinterhalvåret. Den här gången var jag helt ensam. Ofta gör jag det tillsammans med min fru.

I graven vilar mina föräldrar, min förra fru samt ett antal släktingar som jag inte alls känner till. På våren planterar vi penséer i de färger som min mor tyckte om och på hösten täcker vi den med mossa från skogen på ett sätt som min förra fru tyckte om. Nu är det gjort.

Den fina höstmorgonen med en höstsvag sol som just börjat titta fram och skingra dimmorna över Vännäsby fick mig att litet djupare begrunda mitt liv. Frågor som jag vanligtvis slår ifrån mig kom upp igen; frågor som har att göra med rätten att vara så lycklig som jag är i mitt andra äktenskap. Min första fru, som gav mig så mycket under vårt 38-åriga äktenskap ligger i graven medan jag lever lyckligt med min andra fru mitt ibland mycket av det som min förra fru och jag skapat tillsammans.

Förnuftsmässigt känns det naturligt helt i sin ordning. Varför skall man inte få uppleva lyckan tillsammans med en ny kvinna, sedan man blivit änkeman? Jag är dessutom helt säker på att min förra fru skulle glädja sig åt att veta att jag inte behöver leva ensam. Jag är också säker på att mina två söner är glada över att jag har en som så kärleksfullt "tar hand om" mig, nu när deras mor är död.

Men ändå... ibland ställer jag mig frågan, om jag trots allt borde ha gjort som en del andra, när deras maka eller make lämnat jordelivet, d.v.s. levt ett fortsatt liv utan en ny partner. Kanske ställer jag mig den frågan mest med tanke vad andra kan tycka om mitt val att inte leva ensam. Hela mitt liv har jag nog oroat mig för mycket över vad andra tänker och tycker om mig.

Sådana här tankar for runt i mitt huvud vid graven. Om jag har "rätt" eller inte att vara lyckligt med min nuvarande fru, spelar egentligen ingen annan roll för min lycka än att de då och då, alltmer sällan, dyker upp. Ingen får tro att jag på minsta sätt ångrar vare sig att jag valde ett liv med en ny kvinna och förstås inte heller att jag valde just Peggy, alternativt lät mig väljas av henne.

De flesta har nog köpt något över internet och bland andra handlingar som följer med varan ligger ett "Warranty Card". För det mesta är det på engelska men ibland också på ren svenska som ett garantibevis. Jag har aldrig varit med om att de är vederbörligen ifyllda av leverantören.

Ibland uppmanas man själv fylla i dem och skicka in dem för att garantin skall gälla Ofta finns ingen sådan uppmaning. Det gjorde det inte beträffande det "Warranty Card" som följde med min skrivare. Om den har jag berättat förr.

Nu visar det sig att garantin på skrivaren sannolikt inte gäller just därför att garantibeviset inte var ifyllt och vederbörligen stämplat av leverantören. Den skrivare som står här nu är levererad av Samsung och det är alltså Samsung som underlåtit att skicka med ett giltigt garantibevis och som nu tycker att deras misstag skall drabba mig.

Men det märkliga och mycket generande för Samsung är dock att de utfört garantiåtgärder på min skrivare hela åtta (8) gånger, trots att inte garantin gällde! Nu försöker man hävda att man gjotrde det som en slags good will - åtta gånger! Skitsnack är det bästa någorlunda rumsrena ord jag kan hitta på just nu.

Alltså, se till att era garantibevis är eller åtminstone blir ifyllda på rätt sätt. Undvik också att köpa varor från Samsung!

Bland många andra förespråkar Hans-Inge Smetana, KD, i Vännäs en ökad valfrihet inom de flesta av samhällets verksamhetsområden. Nu inser även jag att det är någonting väldigt bra.

Valfrihet inom sjukvården har varit möjlig inom vården i flera år nu. Tiden har utvisat hur bra det är.

Enligt vad bloggaren P-O Moström skriver i sitt blogginlägg så har det varit väldigt bra för de privata vårdgivarna. Så här skriver han:

"Enligt DN idag så tjänar de 5 största privata vårdbolagen 3000 miljoner kronor! Ja Ni läser rätt – 3 miljarder kronor i vinster. Och inte nog med det. Det ”mest lönsamma” har en vinstnivå på osannolika 56%."

Om det också varit lika bra för patienterna är långt ifrån säkert.

Hans-Inge bjuder upp till dans med sin fiffiga rubrik. Dessutom uppmanar han till en ping-pongomgång. Dansa kan jag inte och pin-pong är jag dålig på, men har ändå något att säga i anledning av hans inlägg om LOV.

Tack för ett trevligt inlägg. Du skriver på ett mycket underhållande sätt men ändå utan att tappa bort sakfrågan. Du har den här gången lärt mig något nytt om LOV. Dåligt påläst har jag tydligen varit, som inte visste att lagen avser ökad frihet för medborgaren på fler områden än hemtjänsten.

I huvudfrågan är vi helt ense. Ingenting kan vara bättre än att ge individen möjlighet att själv välja det han eller hon vill ha. Däremot delar jag inte din uppfattning och andan i lagen, att detta kan ordnas genom lagstiftning. Valfrihet på de allra flesta områden kommer aldrig att bli möjlig.

Om vi bara håller oss till hemtjänsten, så vet vi båda hur olika vi alla är på att hävda vår rätt. Utbildning, verbal förmåga, självförtroende, rädsla för "överheten", ekonomin m.m., m.m. kommer alltid att finnas med i bilden.

Sedan undrar jag om du inte dragit en felaktig slutsats av mig som gråsosse, när du tycks tro att det är min politiska grundsyn som gör att jag ställer mig tvivlande inför LOV. Så är det inte.

Snarare är det mina mångåriga erfarenheter från äldreomsorg i allmänhet och kommunal verksamhet generellt som gör att jag inte tror på den valfrihet som du förväntar dig att de äldre skall få, om kommunen bara anammar LOV.

Du måste till sist ursäkta mig. Även om du är väl teoretiskt insatt i lagen och dess intentioner, så saknar du den kunskap som direkt arbete inom äldreomsorgen ger. Säkert har du talat med många där, men ändå...

USA:s president höll ett tal till sitt lands skolelever. Där sa han bl.a. att det inte är nog med bra skolor, lärare och föräldrar. Elverna själva måste också själva med flit och energi ta sig an skolarbetet.

Det märkliga är nu att detta tal så till den milda grad har upprört en stor del av USA:s befolkning. Min fru såg någonstans på nätet att en enkät visade att en majoritet av befolkningen, d.v.s. av de som deltog i enkätundersökningen, upprördes över talet.

Starka röster har bl.a. påstått att Obamas tal är en del av hans försök att socialisera landet, något som för många amerikaner är det värsta som kunde hända. Hans tal skulle också enligt vissa vara ett försök att hjärntvätta landets ungdomar.

Debatten i anledning av talet, som min fru har följt noggrant på nätet, upprör inte bara henne utan också mig. Hennes inlägg i Facebbook är så bra att jag väljer här att citera det i sin helhet. För att inte förstöra dess innebörd avstår jag från att översätta det.

"I swear that the 'land of the free and the brave' is turning into the 'land of the suspicious and frightened'. I mean, for Christ's sake, are Americans really SO paranoid that they think the president's speach can turn their kids into communistic zombies overnight?

American kids are exposed to TONS of sex, violence, filthly language, and other forms of social decay on TV and the Internet every single day of their lives (not to mension the threat of being gunned down in school), while the average parent doesn't even bat an eye!! But GOD FORBID that a dynamic president cares enough to direct a speach at America's youth!

Americans don't realize how often the world laughs at them for their idiotic paranoia."

Några minns kanske Hans-Inge Smetanas och min lilla debatt LOV, d.v.s. lagen om valfrihetssystem. Jag var mycket skeptisk till den och han lika superpositiv. Det berodde nog en del på att en KD-minister hade lagt fram lagen.

Jag antar att Hans-Inge läser VK i dag och då också förbereder sig för ett försvar av lagen, trots det han läser om utvärderingehn av den i Robertsfors. Vad har man gjort för fel där, när nu utfallet blev så dåligt? Är det fel på lagen eller är utredingen som sådan felaktigt gjord?

Jag citerar VK-artikeln i den del den återger sammanfattningen av utredningen:

I sammanfattningen står det att inget sakligt underlag har framkommit som entydigt visar att det leder till en effektivisering eller kvalitetsökning av av hemtjänsten om LOV införs. Resultatet kunde lika gärna bli sämre resursutnyttjande eller service som följd.

(OVANSTÅENDE STYCKE GÅR INTE ATT GÖRA MED SAMMA STILSTORLEK SOM RESTEN AV INLÄGGET)

Vad jag förstår har kommunen visserligen inte infört LOV utan bara gjort en noggrann utredning och bedömning av vad den lokalt skulle medföra för hemtjänsten. I utredningen fanns en bred representation från olika grupper med kunskap och erfarenhet från området. Det finns därför all anledning att tro på vad man kommit fram till. Kompetensen hos deltagarna i utredningen torde med säkerhet vara betydligt större än såväl min som Hans-Inges.

Hela 850 000 kronor fick kommunen av staten för att utföra utredningen eller som jag egentligen tror förbereda kommunen för övergång till LOV. De pengarna hade räckt till åtskilliga vårdbiträdestimmar och i en sådan användning hade de nog gjort större nytta i kommunen.

Mycket kan man bli förvånad över och allt förstår man inte. Det här exemplet är helt obegripligt för mig.

En bostadsrätt skall säljas och i det sammanhang det skall ske krävs ett värderingsintyg från auktoritativt håll. Lägenheten finns i Vännäs och vad var då naturligare än att vända sig en mäklare på orten. Hans pris för jobbet var hela 3 500 kronor.

Med tanke på lägenhetens förmodade värde var det priset inte bara överraskande utan också helt otänkbart.

Jag vände mig då till Swedbanks fastighetsbyrå i Umeå. Värderingsmannen därifrån hade alltså att köra bil i ca 60 kilometer och behövde därför bortåt en timme mer än vännäsmäklaren för att ens ta sig till objektet ifråga. Deras pris för jobbet blev 1 500 kronor!

Höll jag på att bli lurad av vännäsmäklaren eller lyckades jag "lura" umeåmäklaren att utföra jobbet för billigt?

Att gynna ortens företagare är definitivt inte en regel som alltid gäller. Därom vittnar detta exempel.

Jag har alltid haft svårt för att släppa sommarhalvåret och acceptera att hösten har kommit. Hösten har sin tjusning såklart, men ändå...

Här några exempel på detta. I det längsta vägrar jag att övergå till långärmat. Jag småfryser hellre några veckor. Litet sjukt är det nog.

Likadant är det med trädgårdsmöblerna på altanen. Det känns svårt att ta in dem, eftersom hoppet ändå finns att några dagar skall komma, när man kan sitta vid dem för en lunch eller åtminstone en kaffetår.

Att ställa undan motorcykeln, när det börjar bli för kallt för att köra tar också emot. Den står där i garaget och väntar på en "sista tur" för säsongen - när nu den skall bli.

Det finns fler exempel som t.ex. att inte slå på värmen, men då är det förstås litet genuin snålhet som spelar in också.

Hur som helst tänker jag i alla fall behandla trädgårdsmöblerna med olja och så får jag se, när jag tar in dem för vintern. Före Kinaresan mpåste det docks ske.

Nu är det sju års sedan vi gifte oss, Peggy och jag. Det formella jobbet för att få oss gifta sköttes av min dåvarande chef, kommunchefen Lennart Olofsson. Han lämnade ingen hållbarhetsgaranti, men som det känna i dag skulle utan vidare ha kunnat gjort det.

Tiden går fort och nu har alltså sju år gått, sju kärleksfyllda år som dessutom varit fyllda av mängder av äventyr och spännande upplevelser tillsammans. Morgondagen är den första dagen på det åttonde året och i kväll firar vi det hela i hemmets lugna vrå, som det brukar heta. Södag kväll passar nämligen sämre för ett eller två glas vin till maten.

Vårt äktenskap har goda förutsättningar att hålla livet ut konstaterar vi tillsammans när vi tittar bakåt i våra liv. Jag var gift i 38 år, innan jag så oväntat blev änkeman. Peggy var gift i 25 år, innan hon skilde sig. Vi har alltså 45 respektive 32 års erfarenhet av att vara gifta och det är egenskaper som vi nu båda inser värdet av att ta vara på.

Tack min älskade Peggy för våra år tillsammans. Du är den som fick offra mest för att det skulle bli möjligt. Jag kommer alltid att göra vad jag kan så att du inte skall behöva ångra ditt modiga steg att lämna "allt" i USA och flytta till mig för bli min fru.

En bloggvän tyckte häromdagen att jag borde säga något om vår förestående resa till Kina. Kanske har hon rätt. Några kommer sannolikt att glädjas å våra vägnar och andra kanske bara tar som skryt.

Hur som helst med den saken - den 15 i denna månad, eller den 15:e dennes, som kanske mina mor- och farföräldrar skulle ha uttryckt sig, bär det iväg.

Rubriken syftar på en gammal slagdänga från min ungdomstid, som bl.a. har texten "Följ med mig Stina i en roddbåt till Kina...". Den som följer mig heter förstås Peggy och i stället för roddbåt tar vi oss dit med Air China.

I går fick vi tillbaks våra pass med en visumgrej (bilden) inklistrad. Våra elektroniska biljetter kom samtidigt. Resans första mål är Beijing. Namnen på de övriga städer som ingår i rundturen har jag aldrig hört förut och har därför svårt att minnas dem utan att titta i resefoldern. Det får bli en annan gång.

Varför då Kina och hur har vi råd med det, undrar kanske någon. Kina låter så annorlunda och efter rekommendationer från min syster, som varit där två gånger, började vi spara till resan. Det är vi duktiga på och när man sedan betalar från pengar som man sparat under en tid, känns det nästan som det hela är gratis. Råd har vi alltså tack vare några års sparande.

Alltjämt menar jag att moderaternas påhitt att börja kalla sig ”De nya moderaterna” bara var ett smart försök att få folk att glömma vad moderater i gemen rent allmänt står för. Dock inser jag nu att det finns åtminstone en moderat, som förtjänar benämningen ”ny”.

I natt kom vi hem sent efter en helkväll på puben. Pubmiljö är definitivt ingenting jag gillar, och vore det inte för min kära hustrus hobby, så skulle mitt liv definitivt ha fortsatt helt utan pubbesök.

Timmarna på Pipes of Scotland hängde förstås samman med min frus musicerande. Det irländska band som hon tillhör, O'Grejdi Nua (bilden), spelade nämligen där som förband till ett annat umeband, Irish, och avslutningsvis även tillsammans med dem. Jag gillar irländsk musik och i mina amatörmässiga öron, men med för kvällen hörapparaten avstängd, lät deras framträdande jättefint.

Jag kunde lätt överse med att ljudet inte var det bästa och att vissa instrument och vissa sångröster med sin styrka överröstade andra.

Men se pubmiljö gillar jag absolut inte. Kanske är jag för gammal för att göra det. Kanske är min hörselnedsättning en av orsakerna. Att spendera hela fem timmar i en miljö, där man knappt kan utbyta en enda tanke verbalt med någon, är liksom inget att eftersträva för min del.

Skälen, som jag uppfattar det, för folk att gå på pub är väl just den sociala samvaron plus att dricka öl. Och när man inte heller gillar att dricka öl, så borde man kanske helst hålla sig därifrån. Men vad gör man inte för att få lyssna på musiken och få känn sig stolt över sin fru?

Som f.d. alkolholhandläggare i kommunen, insåg jag också hur stort avståndet är mellan vad alkohollagen säger och hur det går till i verkligheten. En nitisk tillsynsman från kommunen hade nog inte utan vidare kunnat godta allt han hade fått se sent på kvällen. Serveringsansvariga skulle åtminstone ha fått en enkel tillsägelse, helt utom regelverket för tillsynen.

Bara ett litet exempel var att många av gästerna upprymda av den medryckande musiken (OCH ölet) stod upp och utförde diverse dansliknande rörelser. Mitt arma huvud träffades tre gånger av någons likt en väderkvarn svängande armar. Vederbörande bad mig om ursäkt, vilket jag naturligtvis också gav honom.

Ändå upplevde jag en trevlig kväll och någon huvudvärk, som säkert många av gästerna kan tänkas ha i dag, har inte jag. Varken öl eller huvuddunkarna förmådde ge mig en sådan.

Om än väl medveten om de säkert hundratals tips till programmet Plus som kommer in i kväll har jag ändå försökt väcka intresse för mitt speciella ärende.

Håll tummarna för att man skall finna frågan nog intressant för programmet. Frågan gäller alltså mitt omtjatade skrivarköp, där vare sig Pixmania, där jag köpte den eller Samsung som levererat den vill uppfylla sina garantiåtaganden.

Det gamla dementa paret hade till sist fått en s.k. särskilt boende i kommunen. Efter några veckors vantrivsel hade de till sist börjat finna sig väl tillrätta och det allteftersom minnena från de senaste åren hade bleknat.

Men så händer det som de borde ha kunnat slippa. Kvinnan drabbas av något som med största sannolikhet är en stroke och än en gång måste paret skiljas åt efter mer än 50 års äktenskap. Hon vårdas nu på Norrlands Universitetssjukhus. Den stackars maken saknar henne men också förmågan att riktigt förstå, vart hon tagit vägen och även varför.

Jag känner starkt för dem, trots att jag bara känt dem i några månader. Och inte blir det bättre av att veta att jag inte kan göra så mycket åt situationen.

Varför den Allsmäktige saknar makt - alternativt avstår från att använda den - att förhindra att sådant här händer, är också något jag funderar över. Han sägs ha en mening med allt och då förstås också en mening med att jag inte kan förstå att sådana här saker skall behöva hända.

Bibelkunniga kan säkert med en massa abstrakta ord förklara, varför det är som det är. Tyvärr ger mig inte sådana förklaringar svar på den Allsmäktiges val av "åtgärd" i det här fallet.