Krigandets vansinne

För mig går det inte att rättfärdiga något som helst krig. Det må ibland synas berättigat, men för mig förblir krig, vad än syftet med det må vara, inget annat än rent vansinne.

I tidningen i dag läser jag statistik över vad krigen i Irak och Afganistan kostat USA, såväl i människoliv och skador som i dollar. Så här ser det ut:

4 391 amerikanska soldater dödade i Irak

1 000 amerikandska soldater dödade i Afganistan

725 miljarder dollar har Irakkriget hittills kostat

274 miljarder dollar ha kriget i Afganistan hittills kostat

19,5 % av de återvändane soldaterna från de båda krigen har symtom på traumatiska hjärnskador

18,5 % visar symtom på depression eller posttraumatiska stresstillstånd

Här får man inte glömma motsvarande kostnader i liv och lem samt i reda pengar som drabbat Irak och Afganistan.

Bli först att kommentera

Björkar

Björkar var det gott i Dow Garden, som jag fr.o.m detta inte skall tjata mer om.

Bli först att kommentera

Lånekrisen

 

I dag tog vi en mindre väg längs Lake Michigan på vår cykeltur. Mellan vägen och sjön fanns som väntat en "barriär" av hus eller öppningar med skylten "No Trespassing".

Bilden visar något som väl måste vara en effekt av den ekonomiska krisen. Inom synhåll finns nämligen sex skyltar som annonserar egendomar som är till salu.

 

Bli först att kommentera

Tillväxtvänligt

I Dows Garden i Midland såg jag en finurlig teknisk tillväxtbefrämjande finurlighet. För mig var den det, men förmodligen inte för alla som läser detta.

Täden hade små plåtskyltar som visade trädens namn. Skyltarna var lösa och hölls tryckta mot stammen av en fjäder som satt på en "pinne". Allteftersom trädets växer pressas skylten ut från stammen, något som är möjligt tack vare det finurliga fjäderarrangemanget.

Bli först att kommentera

Resursslöseri

Mr Geists villa med garage går inte av för hackor. Åtskilliga kvadratmeter fin asfalt och ännu flera gräsmatta krävs för att förstärka inrycket av välstånd – alternativt storleken på lånen.

Varje gång jag vistas i USA uppmärksammas jag på vilket enormt slöseri av resurser som sker här. Det har onekligen en negativ inverkan på ens egna strävanden till återhållsamhet hemma ililla Sverige.

Slöseriet förekommer i så många sammanhang här att det är omöjligt att i ett kort blogginlägg ta upp dem alla. Just nu tänker jag bara på en sak, som vi båda förundras över, nämligen de enormt stora gräsmattor, som omger så många av villorna här.

Som överallt annars här i världen, så är det de mest besuttna som tar åt sig av "livets goda" utan att tänka närmare på det vettiga i det hela. Pengar har de ju och bryr sig mindre om det vetigga i vad de använder dem till.

(Nu riskerar jag förstås en kommentar från bloggvännen Hans-Inge i Vännäs, som väl antagligen tar upp sin käpphäst igen om "att familjen skall bestämma allt vid köksbordet").

Omkring de flesta av de jättestora villor man ser här och där ligger enormt stora gräsmattor. Välskötta är de och naturligt klipps de med hjälp av stora åkgräsklippare. Råkar villan gränsa till vad som förmodligen i början bara var åker eller äng, så har den av någon anledning förvandlats till gräsmatta.

I ärlighetens namn måste jag nog tillstå att fler än de till synes välbesuttna också försöker ha så stora gräsmattor som möjligt och givetvis också åkgräsklippare. Stora gräsmattor ser ut att vara en av måna statussymboler i detta rika – och skuldtyngda – land.

De stora gräsmattorna kräver konstgödsel och avgasspyende maskiner för att underhållas i relation till deras storlek är den första slutsats man kan dra. Alla dessa tusentals åkgräsklippare kräver resurser för att tillverkas och fraktas till försäljningsställena. Bra förstås om man förespråkar "jobblinjen" men mindre bra ur miljösynpunkt.

Jag återkommer med en bild av någon av dessa jättegräsmattor.

Bli först att kommentera

Wal-Mart

Bara litet kompletterande upp gifter om varuhuskedjan Wal-Mart…

Wal-Mart är världens största varuhus ("retailer" enligt en tidningsartikel jag nytt läste). 2009 var vinsten 400 miljarder dollar. En dollar är lika med 7:85 just nu. Många kronor blir det…

Vinsten i år kommer dock att minskas med $4.50, d.v.s. värdet av den slang till Peggys cykel som vi lyckades prata oss till i dag. Till det kommer så den arbetstid som manne i affären ägnade åt att montera däck och slang på hjulet, som vi hade med oss.

Nu blir det en kortare "test drive" före middagen.

Bli först att kommentera

Allemansrätten

Av , , 7 kommentarer 5

Bilden tagen från vägen. "Private Property" mellan vägen och sjön.

Att hitta något på ETT ställe i vår lagbok om vår berömda allemansrätt, går visst inte. Ändå finns den och är så viktig för alla oss svenskar och för dem som är turister hos oss.

Dess betydelse blir särskilt uppenbar för mig, när jag vistas i USA. Nästan alltid, när vi får lust att närma oss en sjö, en flod och även förstås den stora Lake Michigan, möts vi av skyltar i stil med "Private Property" eller "No Trespassing".

Ibland ser man dock en skylt som säger "Public Access", och där finns då en möjlighet för vem som helst att närma sig t.ex. en strand. Annars är stränder absolut stängda och utgör en del av de fina husens tomter.

Länge leve den svenska allemansrätten!

7 kommentarer

Flat tire

Gårdagens cykeltur slutade mindre bra. Händelsen är av den digniteten att den måste berättas :) .

Efter ca 16 av 24 planerade kilometrar ropar Peggy bakom mig: "I’ve got a flat". För andra gången under vår tid tillsammans hade hon tydligen fått en punktering. Förra gången var det på Bjurholmsvägen några kilometer från Vännäs.

Solen sken från en klar himmel och det var varmt och skönt, so what, varför inte nu ta en långpromenad hem. Problemet var bara att vi hade en tid att passa och därför måste komma hem snabbare. Vi ringde i stället vår hjälpsamme granne, som efter en stund kom och hämtade oss i sin, för amerikanska förhållanden, så vanliga "truck".

Väl hemma tog jag loss hjulet och kollade slangen, som visade sig ligga dubbelvikt inne i däcket. Den var va 5 cm för lång för det 26" tum stora hjulet. Vi hade ändå några ären in till sta’n och tar därför med oss hela hjulet till Walmart, där vi köpte cyklarna.

På cykelavdelningen kunde dock inte den för tillfället tjänstgörande expediten hjälpa oss bland alla slangar med omväxlande tum- och centimeter storlekar. I dag klockan 11.00 arbetar han som kan. Vi åker snart dit för ett nytt försök.

Walmart är den varuhuskedja, som inte bara är känd för en dålig personalpolitik, utan också är en av de mest vinstgivande i USA. Man säljer cyklar där men har uppenbarligen inte slangar till dem!

Hur som helst, om jag är litet oljig om händerna, när vi ses nästa gång, så beror det på att punkteringen naturligtvis drabbade bakhjulet. Om det ändå hade varit framhjulet!

 

Bli först att kommentera

”Car show”

I dag har vi spenderat 2-3 timmar på en jättestor car show – vet inte hur det kallas hemma i Sverige. Låt mig därför använda benämningen här.

Ibland upplever man saker så imponerande och obegripliga på ett sätt, att det nästan inte går att berätta om dem. Så känns det nu.

Den här bilutställningen upptog ett enormt markområde, som skulle rymma dels åskådarnas bilar, utställningsbilarna och så klart också allt folk och alla utställare/försäljare av alla tillbehör och motordelar för alla veteransbilsentusiaster.

Efter en kvarts promenerande gick det inte att ta in mer intryck för mig. Ingen av bilarna föreföll mig märkligare eller snyggare än någon annan. Det gick inte ens att välja ut någon eller några speciellt värda ett foto. De flesta var förstås amerikanska bilar men en och annan europeisk bil fanns där också.

Sida vid sida stod t.ex. en Volkswagen bubbla och en Volkswagen Passat av precis de årsmodeller som en gång ägde. Det var litet extra kul.

Strax innan vi lämnade området frågade vi en av funktionärerna om hur många utställningsbilar som fanns där. Vi gisasde på ett par-tre hundra. Enligt honom var det någonstans mellan 1 600 och 2 000! Jag tror inte att han hade anledning att ljuga, men siffran låter minst sagt otrolig.

Den enda bild jag tog visar bara hur det såg ut väg till vår parkering, d.v.s. bara en bråkdel av hela utställningsområdet.

Bli först att kommentera

IKEA-köttbullar

Så var det gjort, IKEA-besöket alltså. I Sverige känner jag ingen dragning till IKEA, men här var jag väldigt nyfiken på hur det skulle se ut.

Den aktuella affären var bara fyra år gammal. I entrén togs vi vänligt emot av en s.k. greeter, som hälsade oss välkomna och gav oss en övergripande beskrivning av affärens "layout". När han hörde att vi var från Sverige, talade han direkt om för oss att i anläggnings restaurang brukar då och då det för svenskar nog inte helt obekanta ishockeylaget Red Wings från Detroit äta lunch.

Affären var som det mesta här väldigt stor och påminde mycket om svenska IKEA-anläggningar. Känslan av tvång infann sig snart, d.v.s. tvång att följa pilarna på golvet och därigenom inte missa något. De mesta av möblerna hade sina sina för IKEA typiska svenska namn. Vissa av dem sas vara impoterade från Sverige men många av dem var tillverkade i USA.

Vid utgången fanns en rätt stor restaurang, där man bl.a. kunde beställa svenska köttbullar med lingonsylt för en ringa penning. Några köttbullar blev det inte. Däremot köpte vi var sin varmkorv med bröd för ett stycke pris av 50 cents och kunde därmed konstatera att man har ungefär samma pris för varmkorven här som i IKEA i Sverige.

Jag glömde kolla om man även här har de berömda "dammsugarna" att inta tillsammans med kaffet. Kaffe undviker vi f.ö. att dricka "på lokal" här.

Några djupfrysta köttbullar köpte vi inte men däremot en mycket prisvärd lampa, som just nu belyser mitt tangenbord med IKEA-ljus.

 

Bli först att kommentera