O'Grejdi Nuas spelning på Grubbebiblioteket kunde ha börjat bättre, men genomfördes ändå fullt godtagbart.

Jag tror mug ha förstått, att nästan som kan hända ett band inför en spelning är om ljudanläggningen vägrar fungera. Det var precis vad som hände och när den efter litet skruvande hit och dit till sist kom igång, valde den att lägga av en liten bit inpå första låten.

Jag blev ordentligt imponerad över hur "cool" den ljudansvarige i bandet uppträddd liksom över bandet i sin helhet som fortsatte spelningen helt akustiskt, som det visst heter i dessa kretsar.

Mycket tack vare lokalens storlek blev spelningen lyckad ändå, åtminstone sett från min amatörsmässiga synvinkel.

Kanke inte hjärtlös med på väg åt det tandlösa hållet.

Ena framtanden är nu fastsatt i väntan på ett mera slutligt tandläkarjobb, nämligen arrangerandet av en brygga.

Jag befarar att den kommer att lossna igen, innan den 22 november då jag har nästa tid. Gör den det får jag överväga att gå omkring med en tandlucka. Det kan väl inte vara värre för mig än det är min sexåriga sonson, kan man tycka.

Nu har inte bara min sonson utan också min son lämnat Brån och är snart på väg söderut till Åkersberga.

För en tid sedan påstod en person att jag var "hjärtlös" och det gjorde mig ledsen och fick mig också att tänka efter litet närmare, om det verkligen är så folk uppfattar mig.

Men nu när jag känner några tufft manligt återhållna tårar som vill ut, känner jag mig inte särskilt hjärtlös. Jag inser dock att min egen uppfattning i sammanhanget betyder mindre än omgivningens.

Jag blir också rörd, när jag märker, hur väl Peggy tar hand om min son och sonson. Hon gör det på ett sätt som om vore det hennes egna. Tack för det, Peggy! Samtidigt är det plågsamt för mig att inse att jag "tagit" henne så långt bort från hennes egna barn.

I dag skall O'Grejdi Nua uppträda med sin irländska musik på Grubbebiblioteket.

De spelar 13:30. Före dem, kl. 12:15, berättar idéhistorikern Björn Olsson om Lövjeri och trolldom väster om Tvärån.

Ta med barnen så kan de lyssna på Britta Hanssen som berättar en spännande monstersaga med lyckligt slut kl 14:00

Man lär så länge man lever som bekant.

Jag hann bli hela 69 år, innan jag för första gången hörde ordet "stödrätter". Då hade jag ingen aning alls om vad det var. När min kontaktperson på LRF litet försiktigt undrade om vi hade tänkt på detta med stödrätter inför den förestående affären, blev jag tvungen att fråga vad det är för någonting.

Sedan dess har jag ställt några frågor till ett par olika personer om just stödrätter. När inte heller de, som egentligen borde veta det mesta om dylika ting, inte heller kunde besvara mina basala frågor, inser jag att det är ett ganska knepigt område.

För dem som inte heller är bekanta med begreppet kan jag åtminstone berätta så mycket att det är ett uttryck för mängden EU-bidrag en bonde kan få. En stödrätt ger en bestämd summa pengar och är på något vis kopplad till areal och vad för slags mark det rör sig om.

Jag tröstar mig med att när jag var som mest mottaglig för inlärning av nya saker, existerade det inga stödrätter alls.

En fråga av juridisk art har uppkkommit i min närhet. Kan någon hjälpa mig med den?

Fyra personer äger vardera lika mycket var av en maskin. Inga speciella avtal finns kring ägandet.

En av ägarna vill sälja sin andel. De övriga vill inte tillåta det utan vill själva köpa upp andelen och därefter alltså vara tre personer som äger maskinen.

Ju mer jag läser om Sofia Arkelsten och hennes bjudresa, inser jag hur komplicerat det hela är och samtidigt hur tacksamt ämnet måste vara för landets medier.

Inledningen och rubriken på dagens ledare i Dagens Nyheter träffar nog rätt så bra mitt i prick. Den påverkar definitivt min syn på just detta fall av misstänkt muta. Så här ser den ut:

"Blind för korruption

Publicerat i dag. 00:05

Med risk att bara uppfattas som ytterligare en i det så kallade drevet, fortsätter jag i samma ämne.

Är det verkligen så illa att våra riksdagsmän inte omfattas av den del i Brottsbalken i vår svenska lagstiftning som avser muta och bestickning?

Det som gäller för ledamöter i landets kommunfullmäktigeförsamlingar kanske inte gäller också för riksdagsledamöterna. Då börjar jag förstå, varför det pratas så mycket om att regler saknas för dem, när det gäller resor och annat som olika intresseorganisationer och företag så gärna, och tydligen så ofta (Karl Bildt), lockar med.

Vår svenska lagstiftning är inte nog för riksdagsledamötern utan de måste ha särskilda regler. Särskilt nödvändiga blir dessa regler, eftersom ett tillräckligt gott omdöme tycks saknas hos många av ledamöterna och då alldeles oberoende av partifärg..

Jag har ofta noterat hur människor agerar om de själva eller deras meningsfränder angrips eller anklagas för något. I stället för att med fakta och sakskäl försvara den angripnes handlande väljer man att peka på andra som gjort samma fel.

Nog liknar väl detta det man ibland kan höra när barn beskyller varandra för något. "Men du då, gjorde ju det eller det och det var lika dumt", kan man då höra.

Nu tänker jag på vad jag läst litet här och där från vuxna människor som inte direkt kan försvara Arkelstens oförstånd i sitt gratisresande. Men vad de kan är att peka ut liknande felaktigheter som deras politiska meningsmotståndare gjort. Det uppfattar jag som om de tror att de som är emot Arkestens handlande är det bara för att hon är en i tregeringen och dessutom enb person från den nya högern.

På vad för slags värdegrund (använder detta ord för första gången i mitt liv!) vilar dessa personers sätt att kommentera det hon gjort? Försvarar de också i andra fall personer som gjort något som är oförenligt med god moral och t.o.m. vår svenska lagstiftning genom att triumferande peka ut andra som betett sig på samma sätt?

Det må vara ett mänskligt sätt att bete sig så, när man inte kan försvara något, men det är därför inte särskilt moget.

Nu har jag hört Arkelsten försvara och förklara sig i radio. För mig gör det saken ännu värre,

Hon tycks nämligen tro att bara för att hon i sin blogg berättade om bjudresan som Shell betalade, så borde ingen misstänka henne för mutbrott.

Hon beklagar också folk kan misstänka att hon lät sig påverkas i en riktning som Shell önskade. Hon sade inte direkt så, men innebörden av vad hon sa var den.

På reporterns fråga om hon också i sin blogg berättade att resan till konferensen och uppehållet där var betald av Shell valde hon i stället att svara på något annat.

Reinfeldt hörde jag också i radion och han var i stort sett inne på samma linje som Arkelsten!

Jag rekommenderar alla att läsa Per-Ola Moströms mycket informativa blogginlägg i ämnet. Det tycker jag att länets moderata bloggare borde göra alldeles speciellt - om de nu inte rredan gjort det förstås.

P-O Moströms inlägg finns att läsa här.

http://blogg.vk.se/kritik/2010/10/28/arkelstens-mutbrott-195340

I mitt blogginlägg råkade jag döpa om dig till Georg.

Nu förstår jag att det är anledningen till att du inte brytt dig om att kommentera min kommentar. Jag "känner" dig annars som en man som nästan alltid (alltid?) kommenterar de kommentarer som du får.

Edward Riedl frågar i sitt blogginlägg efter vem som skall betala riksdagsledamöters resor och försöker sedan att få det att se ut som en svår fråga att besvara.

För mig är det helt klart att de antingen skall betala sina resor själva eller så skall de betalas av skattemedel, om resorna har direkt koppling till deras politiska uppdrag i Riksdagen.

Ännu enklare är det att ange, vilka som INTE skall betala, d.v.s. företag eller organisationer, som har, eller åtminstone kan misstänkas för att ha, som syfte att få politikern att agera i linje med deras egna intressen. 

I dag har jag i VK läst litet noggrannare om vilket försvar Sofia Arkelsten anför, när det gäller gratisresan till Shells seminarium i Sydfrankrike.

Om den säger hon bl.a.:

- Det var naturligtvis inte en bjudresa. Det var en studieresa som jag genomförde i mitt dåvarande uppdrag som riksdagsledamot.

Hon medger samtidigt enligt VK, att arrangörerna tog kostnaden för resan. Men nog ingår det väl även i moderat riksdagsmans uppfattning av verkligheten, att när någon betalar för en, så blir man samtidigt bjuden? Hon blev alltså bjuden på resan och mer med det, men anser ändå inte att det vara en bjudresa.

Denna hennes uppfattning om saken tycker Reinfeldt var någonting bra som hon förmedlade till allmänheten!

Även om valet är vunnet för Moderaterna i dag, tycker jag att det vore på sin plats om någon av länets bloggande moderater kunde ge sin syn på saken. Inte väl alla av dessa ha samma oklara syn på vad som är otillbörligt med tanke på mutmisstanke. Jag har även svårt att tro, att de inte sätter likhetstecken mellan gratisresa och bjudresa.

När Reinfeldt fick frågan om vad han tycker om Sofia Arkelstens uppenbara mutresa, gav han svar som ofta är så typiska för "smarta" politiker.

Han svarade nämligen inte alls på frågan utan gled ur den och sade i stället något om vad han tyckte om hennes kommenter till det som skett.

Han gav f.ö. intryck av att han verkligen vara pressad av medias intresse av frågan. Antingen var han rödkindad av en eventuellt hård debatt som han nyss hade varit med i eller så  var han förkyld eller av andra skäl febrig.

Som alltid irriterar det mig, när politiker inte svarar på den fråga de fått utan att reportern upprepar den eller åtminstone påpekar att svaret på den uteblev.

Bara detta att Sofia A inte begriper att hennes resa uppfyller alla krav på vad som måste anses vara en olämplig sak, t.o.m. om den av åklagare trots allt inte ses som en mutresa, är illa nog.

Att små grytor också har ögon är en absolut sanning. Att de också har ögon tänker man kanske inte alltid på.

Nu berätta en liten händelse med min sonson i huvudrollen. I går kväll var här musikövning med Peggys irländska band. Den här gången hade de publik, nämligen min, hans son och så jag förstås.

I vanlig god och kamratligt stämning diskuterades en hel del mellan bandmedlemmarna. Dit hörde t.ex. val av tonart, tempo samt litet allmänna frågor kring hur de olika låtarna skulle arrangeras. För den lille sexårige Alvin var det tydligen inte så lätt att förstå och till sist frågade han:

- Vem av dem är det egentligen som bestämmer?

Farfars uppgift var då att viskande förklara att det faktiskt inte är någon av dem som gör det ensam, utan att den som kommer med det bästa förslaget blir den som "bestämmer".

I dag är jag inte riktigt "på bettet", men blir det förhoppningsvis senare i dag.

Så här ligger det till. För litet drygt en månad lossnade en stifttand, som dock min tandläkare lätt kunde "cementera" fast igen. Visserligen uttalade hon en slags varning som gick ut på det kanske skulle hålla ett par år.

I eftermiddag tas jag emot igen tack vare ett återbud. Kommer tanden att kunna fästas igen eller kommer en ny att behöva "hängas upp" mellan de två intilliggande tänderna? Det är den stora frågan för mig nu.

En annan fråga är om Alvin, sonsonen, har tålamod nog för att vänta på tandläkarens åtgärd i farfars mun. I munnen skall han förstås inte vänta och inte heller i väntrummet. Jag har lovat honom att följa med ända i i behandlingsrummet.

Undrar just hur länge "garantin" gäller för en fastsatt stifttand.

Häromdagen redovisades skillnaden mellan avfallstaxorna i våra kommunen.

Av den redovisningen fragick att priset är satt per kvadratmeter! Hur sjutton gör man, när man mäter sopor i kvadratmeter? Det kan väl ändå inte vara så att taxan bygger på den sopalstrande lägenheten eller husets boendeyta?

Tänk vad mycket det finns att grubbla över, där man sitter i sin kammare! Alla andra utom jag har nog fattat hur man mäter. Någon av dessa kan då kanske ha vänligheten att förklara det för mig, så att jag slipper ringa och störa kommunen med frågan.

Yippee, nu kan jag precis som storpojkarna surfa och skriva e-brev via min mobiltelefon!

Med benägen hjälp i form av råd och intruktioner av "lillpojken" och systemvetaren Anders har jag nu alldeles själv lyckats få allt att fungera utom inloggningen till VK-bloggen. Jag har dock inte gett upp än.

Men nu väntar något viktigare, nämligen en returmatch mot sonsonen i ishockey. Eftersom is är så himla hal, väljer vi att spela inomhus.

Sedan var det där med att använda mobilen för surfning m.m. Jag ser det som en kul grej bara och torde nog inte använda mig av den möjligheten särskilt ofta.

Lyckliga kor i Strand med utegången garanterad av lagstiftningen

Jag har just läst en artikel i VK om den hårt drabbade mjölkbonden Bengt Martinsson i Berg, Vännäs kommun. Naturligt kan jag inte göra något åt saken - och förmodligen ingen annan heller.

Att uttala ett säkerligen värdelöst stöd via detta forum är nog det enda jag kan göra. Kanske ringer jag till honom och ger ett muntligt och lika värdelöst stöd till honom och hans fru i muntlig form.

Jag inser att de olika myndigheterna nog har handlat helt enligt gällande lagar och tillämpningsregler. Försäkringskassan har på sitt stenhårda sätt dömt ut hans egna läkares expertutlåtande. Det är ju inte särskilt överraskande.

Det som jag främst reagerar på är tidsaspekten i ärendet. Myndigheterna har behövt mer än tre månader för att komma fram till sitt definitiva nej till dispens. Sedan begär Norrmejerier som en direkt följd av myndighetsbeslutet att den drabbade mjölkbonden skall agera inom fyra dagar!

Förmodligen hade han inte kunnat göra så mycket åt saken även om han fått tre månader på sig, men han hade i vart kunnat göra det som krävs på ett i många avseenden bättre sätt.

Det finns en annan aspekt på ärendet också, känns det som. Här tas större hänsyn till hur korna har det, när de inte får beta ute på sommaren, än vad som tas till bonden och hans livsverk. Det kan man tycka, även om lagen säger att kor skall få vara ute en bestämd tid under sommaren.

I går kväll såg vi på Agenda som hade underrubriken "Smaka på soporna". Mycket beklämda av vad vi såg i den tyska dokumentären gick vi sedan till sängs.

Programmet handlade om det oerhörda slöseri av livsmedel som förekommer i handeln. Tonvis av fullt användbara livsmedel slängs dagligen bort som sopor. Det jag trott sedan tidigare att varor slängs sedan bästföredatum uppnåtts kunde jag även med viss tevklan accreptera.

Av programmet framkom att även varor med upp till två veckor (!) kvar till det datumet slängdes. Det som slängs är då inte bara saker som fruklt och grönsaker utan också charkuterivaror.

I ett avsnitt av programmet visades hur potatis slängs inte bara för en del är för stora respektigve för små utan också av rent estetiska skäl! Potatisar med "gropar" t.ex. slängdes.

Man kan undra vems fel allt detta får ske är. Enligt min mening är det främst något som vi konsumenter bär ansvaret för. Om vi kunde nöja oss med ett mycket mera begränsat sortiment, skulle det säkerligen vara lättare för butikerna att ta hem de mänder som går åt.

Det nämndes t.ex. att det i det varuhus som man hade undersökt fanns över 100 olika sorters av yoghurt. Kan det verkligen finnas något enda vettigt argument för detta? Och måste vi verkligeh ha tillgång till alla de olika och långt ifrån importerade frukter som numera finns i de flesta större livsmedelshallar?

Mycket av det fraktas hundratals mil hit till oss för att sedan, åtminstone en del av det, slängas i soporna. Man visade t.ex. mängder av bananer, som efter en lång resa och en tids vila i Sverige till sist slängdes på grund av en och annan mörk fläck på skalet.

Jag behöver förstås inte nämna att det vi såg och hörde måste betraktas i samband den svält som råder i många av världens länder.

(Själv plockar jag en och annan sak från "pensionärslådan på Konsum. Där säljs billigt varor med s.k. "kort datum", vilket betyder att bästföredagen är den dag de köps eller en eller ett par dagar framåt i tiden.)

Nu är det paus i ishockeyspelande, efter det att Alvin (6) har vunnit två matcher mot farfar Kalle (69).

Visserligen beror förlusten för mig på ett antal självmål. Fruktlösa försök att få självmål att inte räknas hjälpte. Just i dessa matcher skall själmålen räknas som riktiga mål, hävdade Alvin med emfas.

Däremot var det en helt annan sak med matcherna i går kväll, som ju bara var rena träningsmatcher. I de matcherna svarade Alvin för självmålen och även av tolkningen av regelboken :-).

Efter lunchen har vi en del utearbete att utföra. Snöslungan skall startas eftersom Alvin vill höra hur den låter och se hur den fungerar. Sedan skall vi göra i ordning vinterns uteservering av fågelfrö.

Så har då veckan som barnvakt för min gullige sonson, Alvin, börjat.

Hittills har allt gåt bra. Han sov länge och efter en liten frukost har vi kollat på några barnprogram tillsammans.

Nu skall vi spela hockeyspel, som fortfarande är funktionsdugligt trots mina båda söners hanterande av det för många år sedan.

I dagens VK fortsätter "man" i ledaren "En sorglig uppgörelse" att skrämmas för det farliga i att Vänsterpartiet, som man nu menar har fått ett för stort inflytande över politiken i Umeå.

Jag reagerar på en sak i ledaren, som jag tycker är en felaktigt och slarvig formulering. Alla, inklusive jag själv, förstår dock vad som menas, men tycker att sättet att säga det på är felaktigt. Formuleringen får det att låta värre än det är för alla dem som redan nu tycker att det är illa.

Ledarskribenten och många andra med honom/henne, vill påvisa hur många det är i Umeå, som inte röstat på Vänsterpartiet och att det därför fått ett för stort - och farligt inflytande. Så här uttrycks det i ledaren:

"... kommer att användas för att begränsa utbudet av välfärdstjänster för de nästan 90 % av kommunens invånare som inte röstat på Vänsterpartiet..."

Alla kommunbor har inte rösträtt och därför är påståendet fel. Inte heller att påstå att nästan 90 % av kommunens röstberättigade inte har röstat på Vänsterpartiet skulle vara rätt, eftersom  valdeltagandet ju inte var hundraprocentigt!

Några kommentarsutbyten mellan mig och Jan Nilsson om ungdomens äventyrliga lekar, får mig att berätta följande lilla historia. Den illustrerar också på ett bra sätt, att "allt som står i tdningen inte är sant".

Jag tror det var något liknande den här, en rökgranat alltså.

En återkommande sysselsättning frampå vårkanten under min tidiga tonårstid var att ta en tur till Rönnbäcks militära övningsområde, som inte låg så långt från Västerhiske, där min familj bodde då. Syftet med det besöket var i första hand att samla patronhylsor, vars mässingvärde gav oss en god slant hos skrothandlaren. Just det jobbet hade nog inte varit så spännande, om vi inte alltid också hittade skarpa patroner både för gevär och kulsprutepistol.

Den här gången hittade vi en "burk", litet större än en varmkorvsburk. På locket fanns en slags mekanism med en sprint. På platsen var jag och min kompis och kompisens smarte kompis, mina söners far f.ö.,  kunde inte låta bli att lossa på sprinten. I samma ögonblick som det var gjort hördes ett väsande ljud. Burken slängdes då iväg så långt möjligt samtidigt som vi sprang åt andra hållet.

Burken exploderade med ett kraftigt ljussken och det torrra gräset på fältet där den landade började brinna. Torr skog fanns i angränsning till fältet. Vi insåg tämligen direkt att vi inte hade en chans att släcka elden och försökte därför inte ens att göra det.

I stället gav vi oss springande i väg mot Hissjövägen och det hus som fanns där. Där hjälpte man oss att larma brandkåren, som snart var på plats. Skamsna åkte vi med brandbilen till brandområdet, där vi till allas stora glädje fanna att elden hade slocknad alldeles av sig själv.

Inga bannor fick och inga kostnader drabbade våra föräldrar. I Västerbottens Kuriren fick vi i stället beröm för vårt agerande. "Tack vare pojkarnas rådiga handlande kunde branden släckas", sas det. Däremot fanns i artikeln inte ett ord om att vi, förmodligen olagligen, hade vistatas inom området. Ej heller var mitt ansvarslösa och fullkomligt idiotiska hanterande av den oindentifierade "saken" omnämnt.

Tänk om den hade sprängts i mina händer! Då hade läsarna kanske sluppit läsa detta.

Nu står den där, tankad och startklar.

Den har inte varit igång på några år och hade därför vant sig att bara stå där och vila och hade nu ingen större lust återgå till de upp- och nedåtgående kolvrörelserna. Riktigt startvillig är den ännu inte, men något roligt skall väl vara kvar att fixa för den nye ägaren.

Nu väntar jag bara på att spekulant nr ett skall komma och titta på den. Blir dett bara en titt och ingen affär, så väntar spekulant nr två på att titta på den, innan Blocket får sin annons.

Hoppsan - jag glömde visst att tala om vad det är för maskin som står där tankad och startklar. Det som läser mina blogginlägg vet det redan och för er andra kan jag berätta att det är en snöslunga av märket Canadiana, vars åtta hästar som sagt nu har väckts till liv.

I morse var de där igen, de blå siluetterna, bloggar helt utan innehåll.

Jag har frågat förr utan att få svar. Nu frågar jag igen. Vad sjutton är det?

"Morgonstund har guld i mund" heter det ju. De senare åren har jag fått åtskilliga bevis för att det också är så.

Jag har nämligen tagit för vana att stiga upp i stort sett samma tid som min fru, som stiger upp väldigt tidigt. Det måste hon för att hinna med bussen till sitt jobb. Åtminstone vill jag vara vaken och uppe i tid för ett morgonfika med henne, som jag f.ö. också ofta ställer i ordning för oss.

Åtskilliga är de morgnar, när jag bestämt mig för att återgå till sängen, sedan hon åkt, men så blir det aldrig, hur trött jag än kände mig när jag steg upp.

Dagarna har haft så mycket spännande att ägna sig åt och jag har sett hur mycket man hinner, om man börjar sin dag redan vid 6-tiden på morgnarna. Att t.ex. kunna sätta sig ner redan vid 9-10-tiden, efter att ha städat större delen av huset är rena njutningen. Det händer i och för sig inte SÅ ofta. Att ha andra saker gjorda redan vid den tiden är lika tillfredsställande för kropp och själ.

(Just nu fick jag en trötthetsattack, så kanske... Fem timmars sömn i natt blev kanske för litet, men det blev inte mer för min fru, som har en dag full med arbete på NUS framför sig. Det skulle ju nästan vara orättvist, om hon måste jobba och jag bara går och lägger mig för att sova vidare, eller hur?).

Jag tror att jag kör ett par Betapetomgångar, så försvinner nog tröttheten.

Nog är det väl märkligt att USA nu, bl.a. genom Hillary Clinton, ondgör sig över Wikileaks senaste avslöjanden med de motiv för det som framförs.

Avslöjandena äventyrar bl.a. amerikanksa soldaters liv, säger man. Därför tar man starkt avstånd från avslöjandena.

Vad USA i stället med kraft borde ta avstånd från och djupt och ångerfullt beklaga är i stället själva innehållet i avslöjandena och alltså inte offentliggörandet av det.

Finns det en enda människa som inte håller med om det?

Efter att jag i tre vintrar har låtit snöslungan stå oanvänd, har jag nu bestämt mig för att sälja den.

Anledningen till det är dels att de sista vintrarna inte varit så snörika och dels att jag som pensionär nu har bättre tid att sköta snöskottningen manuellt. Sedan ger mig ju snöskottningen en bra motion. Miljövänligare blir dessutom min snöröjning i framtiden.

Min kära Canadiana med sina åtta hästkrafter är alltså till salu. I morgon kommer en spekulant för att titta på den. Blir det ingen affär med honom, väntar Blocket på en annons. Ingen bra affär torde det bli, eftersom jag nog inte ens kommer att få tillbaks de pengar som en ordentlig genomgång hos hädanlidne Jensen i Vännäsby kostade.

Om några år måste jag kanske köpa en ny, lättare och allmänt modernare. Den som lever får se.

I helgen skall vinterhjulen på, men jag inser nu att jag har ett litet problem. Bland bloggläsarna finns experter på allt. Därför vånder jag mig till er med en fråga.

I våras märkte jag inte hjulen, eftersom jag var så säker på att jag skulle behöva löpa nya däck i höst. Det behöver jag nu inte enligt bedömning av gummiverkstaden.

Spelar det egentligen någon större roll, hur jag nu sätter hjulen? Jag tror mig veta att man inte bör sätta dem, så att de ändrar rotationsriktningen mot tidigare vintrar. Men nu fixar jag inte det. Vad kan detta att komma att betyda?

Tack för råd.

Så här ser de ut, mina älskade pojkar!

"Déjà vu" betyder som många vet,  känslan av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum.

Just nu upplever jag en sådan känsla. I natt, sedan vi hade sovit några timmar, kom "lillpojken" hem. Som på den tid det begavs sig, lyckades han ta sig in och smygande inta sin säng utan att väcka oss.

Nu sover han djupt, fast klockan är drygt  över tio. Precis som förr i tiden känns det skönt att att veta att han är i trygget och sover i den säng han sov i, när han ännu bodde hemma.

Det är svårt att beskiva känslan som uppfyller mig nu. Allt känns så bra och det gör det även om hans sovmorgon sannolikt kommer att förskjuta vår lunchtid en aning och även om vi valt att smyga omkring i huset och bara samtala lågmält med varandra. "Vi" är alltså jag, hans far, och Peggy, hans "styvmor".

Nu är han ju inte precis någon "lillpojke" längre. Baby var han 1968. På måndag kommer hans 6-årige son hit och skall vara här under veckan, medan barnets far, min son, kommer att jobba från sin arbetsgivares kontor i Umeå.

Nu har socialstyrelsen beslutat att närmare utreda hur Anna Lindh togs omhand av kirurgerna efter det fruktansvärda knivanfall, som ledde till hennes död.

Visst känns det svårt att få höra, att hon kanske inte fick den behandling som kunde ha räddat hennes liv.

Ändå känns det inte rätt att just denna eventuella felbehandling skall utredas bara för att det var vår utrikesminister som drabbades av den. Det skall nu göras, trots att det inte är enligt fastslagna regler att ta upp en fall av eventuell felbehandling så många år efter det att den skett.

Därtill ställer jag mig frågan, vad som egentligen blir nyttan av att få veta, att fel begicks, precis som de amerikanske experten så bestämt påstod. Ett värde av undersökningen för såväl vår sjukvård som för inblandade kirurger skulle det förstås vara om den kommer till en motsats slutsats.

Kankse är det helt feltänkt av mig, men nog är väl detta ännu ett bevis på att någon likhet inför lagen inte finns?

Äntligen tror jag mig ha fattat, vad det är som får en att hamna bland de tjugu mest lästa bloggarna.

En tid trodde jag att det hade att göra med innehållet i ens inlägg, d.v.s. graden av allmänintresse och inläggens allmänna läsvärde.

Nu tror jag mer och mer på att det bara handlar om hur många inlägg man skriver under dagen. Tydligen avgörs det hela av hur många gånger ens bild vandrar från höger till vänster längst upp bloggens startsida.

Dock måste jag erkänna, att innehållet i det man skriver nog också har betydelse och att detta åtminstone är min förhoppning.

Att synen blir sämre för de flesta med högre ålder är allom bekant. Jag tillhör dem, som trots perfekta glasögon, måste anstränga mig litet exytra för att läsa vissa blogginlägg.

Jag undrar nu varför de allra flesta skriver sina blogginlägg med den förinställda stilstorleken.Jag ställer alltid om till "medium" och gör det såväl för min egen skull som för andras. Då blir det lättare att skriva och även lättare att läsa det jag skriver.

Vid något tillfälle har jag försökt få VK att ändra normalinställningen till "medium" men utan framgång och utan förklaring varför man inte vill göra det. Jag har också bett en av de bloggare som jag läser frekvent att ändra, men inte heller han visar någon förståelse för gammal och synsvag läsares stillsamma och ödmjuka vädjan.

Men mest besviken är jag kanske ändå på Kristdemokraternas store man i Vännäs. Han tillhör ett parti som på på olika sätt velat profilera sig som ett parti som värnar mest, klokast och mest vidsynt om landets pensionärer. Han borde väl mot den bakgrunden kunna kosta på sig besväret att välja en större stilstorlek på sina bloggar!

Jodå, jag vet hur lätt jag kan få texten på bildskärmen större. Jag tycker bara att man borde slippa den åtgärden - och använder den f.ö. ej heller.

Min förhoppning är fortfarande att VK skall ändra till en större normaltextstorlek.

Under källarstädningen i går hittade jag något, som är klart bättre än den kattmat som vi pensionärer annars tvingas äta.

Vad jag hittade var ett antal frystorkade och vacumförpackade portionspåsar, som legat där ända sedan tiden då min äldste son gjorde en och annan fjällvandring. Det var förstås några år sedan och det fanns därför anledning att närmare undersöka om bästföredatumet hade passerats. Nu fanns det dessvärre inget sådant angivet på påsarna.

Då återstod bara att gå till tillverkaren och fråga. Mannen i kundupplysningen på Ekströms kände inte till produkten eftersom den inte längre tillverkas och säljs av Ekströms. Dessutom var påsen daterad 10 år innan han hade fått sin anställning på företaget! Han lovade dock att skyndsamt undersöka saken och återkomma. Frågan var intressant, menade han.

Inom en timme ringde upp mig gav mig ett lugnande besked. Om påsarna är obrutna går innehållet absolut att äta. Smaken kunde han dock inte garantera. Det fanns nämligen en minimal risk att fettet i varan skulle ha härsknat, även om påsarna inte borde innehålla något syre alls.

Lunchen igår bestod därför av höns med ris och curry, som kanske hade smakat bättre för 25 år sedan (april 1985), då ingredienserna frystorkades och packades!

Hur som helst ser jag nu fram emot ett antal fria luncher. Det får bli luncher eftersom jag starkt betvivlar att min kära Peggy vill ha något av detta till middag.

VK:s ansvarige utgivare, Ingemar Näslunds,"Svar direkt" på Tamara Spirics replik i dagens tidning tål att kommenteras, tycker jag.

Det hela handlar om Krister Olssons hot om investeringsstopp för sin del i Umeå, sedan väljarna valt att ge Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en klar majorttet i kommunen. Enligt honom var det främst Vänsterpartiets nya maktställning, som ligger bakom hans förtäckta hot.

Västerpartiets gruppledare, Tamara Spiric, sa sedan i media vad hon tyckte om Olssons utspel. Inget annat var att vänta. Det hon sa enligt VK:s artikel lät inte särskilt bra, vare sig för henne själv eller för Vänsterpartiet.

Vad hon egentligen sa till VK:s reporter, vet hon bäst själv. VK:s reporter borde också veta det. Inga andra vet det med säkerhet. I liknande fall brukar mediföreträdare triumferande hänvisa till att de "har allt på band" Det gör man inte nu, av någon anledning! Kanske kan man gissa vilken den anledningen är.

Den ansvarige utgivarens svar ges i tre delar.

1. Han överser generöst över att hon inte känner till vem som äger VK

2. Han regerar främst på att Tamara på ett ovärdigt sätt försöker tvinga VK att ändra ett korrekt citat

3. Han slår ifrån sig hennes synpunkter på hans person och allmänna uppträdande i frågan.

1. Verkligen generöst av den ansvarige utgivaren att acceptera att inte ens politiker vet allt om allt.

2. Jag är säker på att Tamara Spiric vet att ingen enskild person kan tvinga en tidning att skriva på ett visst sätt. Därför tror jag inte heller att hon försökte göra det. Hon ville bara bli rätt citerad.

3. Sedan var det detta med Ingvar Näslunds påstådda "arrogans". När jag för rätt länge sedan framförde en del s.k. konstruktiv på VK-bloggen, ringde han mig. Det jag främst minns från det samtalet var att han uppmanade mig att sluta blogga hos VK, om jag inte gillade bloggens utformning.

Den minnesbilden av Ingvar Näslund gör att jag till vidare fortsätter att tro på vad Tamara Spiric skriver i sin replik.

Efter ett par månaders hårt arbete, såväl ett rent kroppsligt sådant som arbete av ett annat slag i form av planering och diverse pappersarbete, är nu målet nära.

Ett viktigt kontrakt kommer sannolikt att undertecknas på torsdag. Därefter får min uppgift en annan karaktär, men också den kommer att ge mig ny kunskap och nya erfarenheter.

Det känns skönt när saker och ting går i lås och när resultatet av ens arbete får en lyckad utgång. Möjligen förbjuder mig Jantelagen att vara nöjd med vad jag gjort. Jag tillåter mig vara det i alla fall.

Jag har just läst ett inlägg av Hans-Inge Smetana (KD) i Vännäs och får då följande tanke.

Antalet lagda motioner i fullmäktige måste ses som ett mått på aktivitet hos ett parti. I det fallet är tydligen KD outstanding. Tänk om jag röstade på "fel" parti ändå den 19 september!

Tecken på aktivt engagemang i kommunalpolitiken är de många motionerna. Det tycker jag utan att för den delen dela motionärernas tankagångar.

Partiets litenhet betyder förstås inte det alltid kan förvänta sig gehör för idéerna i sina motioner.

Jag borde kanske inte skämta om den för de flesta så tragiska händelse som en skilsmässa innebär, men gör det nu i alla fall.

De senaste timmarna har jag ägnat åt att rensa bland alla "viktiga" och oersättliga saker som vi har i källaren. Det mesta av det är mitt, varför kände att jag kunde utföra rensningen ensam.

Några av sakerna har jag en längre tid insett nog bäst skullle platsa på sopdeponin vid Starrberget. Samtidigt har jag hyst diverse planer över vad jag skulle kunna göra med dem här hemma - bara jag skulle få tid över. Ingenting har dock blivit av det och i dag fanns inte längre någon återvändo.

Jag vet inte hur länge jag nu kommer att ångra mig och hur mycket jag kommer att sakna sakerna. Just nu känns det i alla fall väldigt tungt. Bilen är lastad och snart bär det av.

Datorn som jag köpte för dyra pengar med tillhörande fina men tjocka 19" monitor ligger snart bland annan elekronik. Jag fattar inte att den kostade nära tre gånger så mycket som den dator jag har i dag. Lastad i bilen för en sista färd finns också en superfin elektrisk skrivmaskin, som fungerar perfekt med sin "inbyggda skrivare. Jag minns hur glad jag blev, när jag fick den som present och kunde ställa unda min lilla Facit Privat.

För att nu inte tala om alla fina skjortor som snart ligger i containern "Brännbart" vid Starrberget! Några av dem kunde jag inte låta bli att prova, men bara för att upptäcka att de krympt (jo, jag vet, en mycket gammal vits).

Jag undrar förresten om jag vågar utgå från att ingen "snokar" i den kastade datorn med alla dess heta "hemligheter" och brev av varierande innehåll och karaktär. Kanske borde jag ha skruvat bort den och förstört den. Det får vara. Nu är det för sent.

Starrberget nästa" Dator, monitor, skjortor m.m. vila i frid och tack för all glädje och nytta ni gett mitt liv.

Övervikt och elpris har en samband har jag märkt.

Efter jul och framåt våren är tidningar fulla av råd om hur man skall få bort extrakilon inför sommarens utebad.

Och så här frampå höstkanten ger tidningarna oss olika råd om hur vi skall klara vinterns prischock vad gäller elpriset.

I båda fallen späds ens ångest och oro på en aning. Man vet i förväg att bukfläsket blir kvar även över sommaren. Oron över allt högre elräkningar växer, samtidigt som man vet att man även den här vintern kommer att överleva trots de ökade räkningarna.

... säger den som trots en granne som är energiexpert ändå fortfarande värmer sitt hus med direktverkande el...

Kommen så här långt har jag själv litet svårt att se sambandet mellan övervikt och elpris. Men nu är det kört. Här ändras ingenting.

För de allra flesta är semestern slut för i år. På VK ser den ut att fortsätta.

Jag har just nu läst dagens sommartunna exemplar av VK. Skall den aldrig återgå i till sin vanliga tjocklek igen?

Vad var väl Hitchcocks film Fåglarna mot detta?

På bilden ser man hur en rovfågel av en för mig okänt sort inne i vår bil har fångat och oskadliggjort en av världens mest vanliga möss. Miljoner människor runt om i världen håller nog sin hand skyddande över sin mus just nu.

Vem kan hjälpa mig att artbestämma fågeln?

Bilden visar några avlägsna släktingar till de sålda, och nu till Jordbruksverket rapporterade fåren. Dessa ville av sekretesskäl inte bli porträtterade i min blogg.

Jordbruksverket skickar ut en blankett och vill ha den ifylld och återsänd inom en vecka. Bråttom och viktigt tycks det vara.

Men på blanketten saknas adressen till Jordbruksverket och det är dåligt, tycker jag. Som tur är finns ju "allt" att hitta på internet.

Extra bråttom för mig blev det, eftersom posten lagt brevet i fel by och i fel postlåda, trots att det så tydligt hade min adress i Brån. Det nådde mig därför i senaste laget.

Vad var det som var så bråttom då, kanske någon undrar? Jo, om man säljer får måste detta rapporteras till Jordbrukrsverket. Nu vet jag det till nästa gång

Bråns skola i väntan på "ohållbar" bergvärme, enligt Marcel Berkelder

I dagens VK finns en lång debattartikel av energiexperten Marcel Berkelder. Där ifrågasätter han starkt och faktabaserat kommunens hantering av Bråns skolas uppvärmning i framtiden och även historiskt.

Artikeln har jag förstås läst med stort intresse och av två skäl. Dels är den ju skriven av min närmaste granne och dels är jag ju också Brånsbo. Ett tredje skäl finns förstås också, eftersom jag betalar skatt till Vännäs kommun.

Även om min tilltro till Marcel som energiexpert är stor, behöver jag också motparten, Vännäs kommuns, kommentarer till alla de kritiska synpunkter som Marcel framför. Först därefter kan jag bilda mig en egen uppfattning i frågan. Jag kan inte tänka mig att sådana kommer att utebli (alternativt - jag kan mycket väl tänka mig att de gör det!).

Marcels artikel kan inte uppfattas på annat sätt än ett "angrepp" på kommunens experter i frågor av den här arten, även om han inte direkt pekar ut kommunen.Kommunens "experter" i det här fallet inkluderar förstås också de konsulter, som man kan anta att kommunen anlitat genom åren.

Nu väntar jag med spänd förväntan på ett försvar från kommunens ansvariga, politiker och/eller tjänstemän. Eller kommer kanske rent av ett generat medgivande från dessa att kommunen verkligen har hanterat frågan på ett inkompetent sätt.

Till sist, borde inte rubriken till inlägget ha varit "Ohållbar utveckling...." i stället, bästa rubriksättare. För det är ju det den handlar mest om, eller hur?

Mitt inlägg om "vårdboskapen" i Vännäs är nog inte helt tydligt. Jag vill därför skriva några ytterligare ord i frågan.

Vad jag ville var bara att öka förståelsen för vad som måste göras för att schemamässigt öka möjligheterna till heltidsarbete. Det var definitivt inte tänkt som en kritik mot vad som kan komma att bli negativa konsekvenser av kommande schemaförändringar.

Det är nästan omöjligt att göra större förändringar i ett arbetsschema för vårdpersonal  med syftet att uppnå förbättringar i ett avseende utan att också orsaka försämringar i andra.

I det sammanhanget måste man också vara medveten om att personalgruppen består av många individer och att alla dessa inte alltid har samma uppfattning om vad som är bra eller dåligt i schemasammanhang. Så var det i vart fall på min tid.

Att scheman med fler heltidstjänster för dem som behöver dessa för sin försörjning samtidigt kan medföra nackdelar för andra är något som alla måste acceptera.

På samma sätt måste alla acceptera att man inte kan ha samma personaltäthet under de arbetsfyllda morgontimmarna som under de lugnare timmarna på dagen.

"Vårdboskap" är f.ö. en benämning som jag inte tycker är särskilt väl motiverad och som jag därför inte kommer att använda mig av mer.

Katarina Hampussons inlägg häromdagen med rubriken Vårdboskap har jag nu läst med största intresse. Inlägget har också intresserat många andra av mängden kommentarer att döma.

Ytterst handlar inlägget om kommunfullmäktiges i enighet fattade beslut om att alla inom kommunens äldreomsorg skall få möjlighet att arbeta heltid. Det handlar också i grunden om svårigheten att konstruera scheman för personal inom en verksamhet, där personal behövs dygnet runt.

I bortåt 30 år har problematiken kring schemaläggning varit aktuella för mig. Jag har också själv arbetat på den tiden, när i stort sett alla var tvungna att arbeta varannan helg och jag minns hur positivt det upplevdes av alla att bara behöva arbeta var tredje helg. På den tiden var det också vanligt med s.k. delade arbetsturer och då inte bara på helger utan också under veckan.

Nu skall tydligen scheman ändras i Vännäs, för att skapa fler heltidstjänster. Det kommer uppenbarligen att få andra negativa följder, som det rent schematekniskt kommer att vara omöjligt att undvika.

Att göra scheman med enbart heltidstjänster vågar jag påstå är omöjligt om man samtidigt vill ha en hög personaltäthet de tider på dagen då den bäst behövs. En "lagom" personaltätethet kan inste uppnås med ett scjhema som bara består av heltidstjänster.

Jag undrar också om det i dag, liksom det var på "min tid" fortfarande finns en och annan som av olika skäl inte vill eller orkar arbeta heltid. Det betyder inte att jag därför inte tycker att alla som vill och orkar arbeta på heltid också skall få en möjlighet att göra det.

Till sist vågar jag påstå att ingen som inte själv suttit och försökt få ihop ett schema någonsin fullt ut kommer att begripa vad som ligger i det som jag kallar schematekniska problem.

Vad gör man om man är oenig om när byte till vinterhjul skall ske?

Enda lösningen är kanske att bara byta på två hjul, och därmed låta båda ägarna av bilen få sin vilja fram. Jag tror inte att vinterdäckslagen har något att säga om det.

Bör man i så fall byta diagonalt eller båda fram alternativt båda bak? Nog kanske säkrast att bryta arm om saken och låta den råa muskelstyrkan avgöra.

Att räfsa (inte KRATTA) gräsmattan sedan den första snön fallit är onekligen i senaste laget. Nu har jag provat på även det.

Jag har för vana att ta bort det mesta av de fallna löven redan på hösten, för att därigenom göra jobbet litet lättare till våren. I går började jag med det jobbet, men avslutade det inte, eftersom ingen berättade för mig att det skulle snöa i dag.

Delar av gräsmattan är redan fri från snö och de delarna har jag räfsat nu. Jag har även varit i gränsområdet mellan snö och bar gräsmatta. Det var definitivt en ny erfarenhet. Jag hoppas att inga grannar såg mig.

Jag hoppas att det inte är för privat att avslöja sina tokiga, eller åtminstone annorlunda vanor. På tal om privat... jag måste få återkomma med en fundering vad som är privat respektive personligt och varför det inte lämpar sig att blogga om privata saker.

Det känns faktiskt som en ren vinst det som hänt i dag. Jag hade fått för mig att vinterdäcken var "slut" och var beredd på en extra utgift, men så är det inte.

I morse tog jag med mig ett vinterhjul och åkte till "min" gummiverksatd i Vännäsby för bedömning av däcket väl medveten att besdömningen kunde ske under påverkan av önskan att få sälja fyra nya däck till mig.

Beskedet att det inte fanns anledning att köpa nya däck än kändes lika välkommet som en lotterivinst på en 4-5 000 kronor. Inte för att jag vet hur det känns men jag kan lätt föreställa mig det i alla fall.

Hedersamt av gummiverkstaden var det förvisso. Den kan jag varmt rekommendera.

Vårt svenska språk utvecklas hela tiden. Det som för en gammal man som jag förefaller fel och svårbgeripligt kanske ändå är rätt och borde vara begripligt.

Ett bra exempel på detta finns att läsa i dagen VK. Britt-Marie Lövgren, vice ordförande i socialnämnden vill "komma till punkt" precis som jag gör nu.

Det som uppenbarligen sker inom demensvården i Umeå gör B-M Lövgren så upprörd, att hon tycker att "man nu måste komma till punkt".

Min uppfattning förblir dock tills vidare, att hennes sätt att uttrycka sig inte har så mycket med god svenska att göra. VK tycker kanske detsamma och valde därför att återge hennes märkliga uttalande i artikelns rubrik.

Om en halvtimme lämnar vi hotellet i buss till flygplatsen i Larnaka.

För mig själv försöker jag bestämma mig för vad som gjort dte djupaste intrycket på mig. Helt klart är det faktumet att den självständiga staten Cypern i 34 år varit ockuperat av Turkiet.

Jag begriper inte hur det Cypern är ockuperat borde vara en högt prioriterad fråga i Europa och annorstädes och inte något som man stillatigande noterar och låter fortsätta.

Jag har ingen aning om eventuella årstidsväxlingar på Cypern, något som jag nog måsre studera närmare, när jag kommer hem. Det förefaller att vara något sådant på gång just nu i alla fall.

Vår andra vecka här har varit svalare än en första. Ändå har den motsvarat vad vi är vana hemifrån under en fin sommarvecka. Blåsigt har det varit och är även i dag. Kan det möjligen vare en slags början på en cypernhöst?

Vid lunchen i dag tvingades vi gå in från balkongen och fortsätta att äta inomhus. Det beslutet togs inte på grund av de ynka 25 graderna vi hade där ute i skuggan. Anledningen var i stället att salladen blåste iväg från våra tallrikar!

Under våra resor till länder i och kring Medelhavet har vi märkt en sak, som vi förvånas över. Detsamma gällde också Bulgarien.  Vad jag tänker på är nedskräpningen.

Vi har försökt förstå vad det beror på. I några av länderna har vi försökt finna en ursäkt i deras svaga ekonomier. Nu är vi alltså på Cypern, som enligt vad jag läst någonstans visst har den tredje starkaste ekonomin bland Medelhavsländerna. Här är precis lika skräpigt ändå. Det tycks alltså inte ha med ländernas ekonomi att göra.

En bidragande orsak är kanske att man inte kan panta flaskor och alluminiumburkar i de aktuella länderna. Människorna ser ut att ägna tid åt sitt eget yttre. Rena och prydliga ser de flesta av dem ut att vara. Vi ser också hur man både sopar och spolar sin del av trottoaren. Men skräpet ute i naturen bryr man sig inte alls om.

En del av skräpet har säkert alla dessa turister kastat, men en närmare studie visar att mycket av det måste ha kastats av ortsborna. Ingen turist torde ha slängt t.ex. utslitna möbler, byggnadsmaterial och liknande saker.

För mig är det svårt att förstå, att länder vars ekonomier till så stor del bygger på inkomsterna av turismen, inte städar litet bättre i naturen. Men å andra sidan, varför ägna tid åt sådant? Vi kommer ju i alla fall. Cypern har ca 1 miljon invånare och besöks årligen av ca 2 miljoner turister.

(Det sistnämnda påminner mig om en av Hans Alfredssons oro i en av sina monologer över att Öland skulle sjunka på grund av alla turister som besöker ön – eller var det Gotland? Cypern gör det nog inte i alla fall.)

För första gången på nära två veckor kändes det inte riktigt skönt att inta morgonfikat på vår balkong. Där var det bara 23 grader och ganska blåsigt. Vi drack i stället vårt kaffe inne i lägenheten och såg samtidigt på nyheterna på BBC.

Nyheterna dominerades av senaste nytt från arbetet med att rädda de instända gruvarbetarna i Chile, giftutsläppet i Donau samt NATOS problem med sina bombade oljetankbilar i Pakistan.

Ett inte lika dramatiskt men desto mer lustigt inlägg fanns även med i sändningen.  En expert på teddybjörnar berättade om ett antal teddybjörnar och dessas historiska bakgrund. Inlägget var kanske inte så lustigt, men för mig framstod hans titel som aningen lustig. Jag undrar nu över vilken akademisk utbildning han genomgått för att få en så ”fin” titel.

Trots mina dryga 69 år kan jag inte förneka att nakna kvinnobröst fortfarande för mig betyder mer än bara en praktisk fabrik för att tillverka och en lika perfekt och praktisk förvaring för babymaten. Detta orsakar ett visst bekymmer för mig i dessa dagar.

Vi har under ett par dagar gjort långa promenader längs Medelhavets strand och då förstås passerat badstränder av varierande storlek. Här och där har det inte gått att undvika att se solbadande damer  som oblygt solat även sina nakna bröst. Att bara blunda har inte varit möjligt och inte heller att bara titta rakt upp i den blå himlen. Mina blickar har av någon anledning (!?) åtminstone snabbt också landat på de nakna brösten.  Ganska generad har jag därför vandrat genom detta landsskap av bara kvinnobröst i alla dess former och storlekar.

Min mycket förstående fru har uppenbarligen lagt märke till mitt ambivalenta beteende och därför delat med sig av sina kloka slutsatser. Hon säger ungefär så här:

”Om dessa kvinnor inte är beredda på att män – och även andra – inte  kan låta bli att ta en snabb titt på deras nakna bröst, skulle de i stället valt att skyla dem. Så titta du, och gör det utan att skämmas för det! Kvinnor som visar brösten så där gör det antagligen just för att de vill visa upp dem eller för att de tycker att det är skönt att låta solen även värma sina bröst. Anledningen kan väl  knappast vara att de vill koma hem och för sina vänner visa upp sina solbruna bröst. Deras män och pojkvänner tycker med all säkerhet om dem oavsett färg, skullle jag tro.”

(Jag är i alla fall glad över en sak. Hade jag gjort den här promenedaen för litet mer än 50 år sedan, hade jag nog varit mer sexuellt stimulerad än generad. Ett tillägg ämnat att minska risken att av läsarna bli stämplad snuskgubbe. Det kanske jag blir ändå, men det må vara hänt.)

När vi ansåg oss klara för hemresa, visade det sig att bussen inte gick tillbaks från slutstationen. Jag tog reda på att den inte kommer dit, om man inte i förväg har bett om det. Trötta och törstiga började vi då leta efter någon annan plats, där vi kunde hitta en buss hem. Ingenting ”stämde”, vare sig tider eller numret på den busslinje som vi borde ta.

Under vår vandring hit och dit hittade jag så ett pass, som visade sig tillhöra en ung man från Sydafrika. Tack vare vår vandring runt om i staden, visste vi var polisstationen låg och kunde därför efter ytterligare ett par kilometers vandring gå dit och lämna in passet.

Ett par-tre timmar senare satte vi oss till sist ner vid en av busshållpatserna. Efter en stund såg vi en ung man parkera sin bil tvärsöver gatan för därefter sökande efter något började gå en bit upp och ner längs gatan. När han hade passerat oss, säger Peggy: ”Men det är ju killen på passet!”.

Jag springer då ifatt honom och frågar om han söker efter något speciellt, varpå han svarar ”ja”. Och när jag frågar, vad han söker, får jag veta att det är sitt pass han söker!! Hans glädje över att få veta att det låg tryggt hos polisen går knappast att beskriva.

Efter 15-20 minuter kommer han tillbaks till oss, där vi fortfarande satt och väntade på en buss som vi inte ens visste skulle komma. Han ville bara tacka oss än en gång. Då har jag fräckheten att fråga om han kunde göra något för oss, d.v.s. skjutsa oss till närmaste stad, varifrån det går fler bussar. ”Jag kan skjutsa er vart ni vill, så mycket betyder det återfunna passet för mig.

Han skjutsar oss därefter hela vägen hem till vårt hotell. Under färden berättar han att är en soldat i brittiska armen, förlagd till en bas de har här på Cypern. Att skaffa ett nytt pass skulle för honom kosta massor av pengar och ännu mera administrativa bekymmer, berättade han. Dessutom skulle han inte kunna göra den nära förestående resan han planerat och även betalt för till Thailand. Hans ärende ditt är minst sagt viktigt. Han skall nämligen dit för att fria till sin flickvän. Förlovningsringen var också köpt och betald.

Dagen fick definitivt ett lyckligt slut för oss alla tre.

(Hur dagen var i övrigt kommer troligen Peggy att berätta om i ett eget blogginlägg.)

Världen är som bekant liten nu för tiden. Den här händelsen visar väl på det.

Jag hade just skrivit en kommentar till ett inlägg från vännäsmoderaten Jan Nilsson, när en annan vännäsmoderat plötsligt står vid min sida här i hotellobbyn på hotel Lantiana Garden i Protaros på Cypern.

Det var ingen mindre än  Gösta Eklund med fru! Vi hade ett kort och trevligt samtal om litet av varje.

Hela veckan har jag då och då ställt mig frågan varför jag inte mött en enda bekant bland alla dessa turister. Att jag skulle möta en "kändis" från min egen hemkommun, var nog mer än jag kunde tänka mig.

Geografi kan hon min älskade Peggy men inte cykla!!

Inte bara jag utan många andra menar nog att amerikanernas geografikunskaper är dåliga. USA skickar unga män och kvinnor till olika krig runt om i världen, utan att den amerikanska befolkningen vet var de olika länderna ligger.

Min fru Peggy och jag har haft en liten "dispyt" de senaste dagarna angående Iraks geografiska läge i förhållande till Cypern. Jag har tjurskalligt påstått att Irak ligger nordöst om Cypern och min fru, amerikanskan med de förväntade dåliga geografikunskaperna, har envist påstått att Irak ligger västerut från Irak räknat.

För att få ett slut på diskussionen om Iraks geografiska läge, har vi nu kollat på Internet. Vi hittade en karta, som säkert är felaktig, eftersom Irak enligt den ligger precis väster om Cypern!

Vi får kolla i mitt gamla skolatlas när vi kommit hem :-)

Uppmaningen är förstås lätt för all som läst mina senaste inlägg, men för andra kanske inte helt självklar.

Här kommer en beskrivning av vad landet har gjort:

1974 invaderade det en suverän stat helt i strid med  FN:s stadgar och helt emot internationell lag. Landet ockuperade dryga 36 % av det invaderade landet. 70 % av den delen av landets invånare förvisades. 1 474 människor saknas fortfarande, av dem flera hundra civila. Det ockuperande landet vägrar fortfarande att hjälpa till med att ta reda på vad som hänt med de saknade personerna.

Den ockuperande staten gör allt vad den kan för att metodiskt utplåna landsdelens mångåriga kultur liksom dess religion.

F.n. finns över 43 000 tungt beväpnade soldater understödda av såväl flyg som sjökrafter i den invaderade delen av landet. Därmed är den invaderade delen av landet en av de mest militariserade områdena i världen.

Det ockuperade landet är medlem i såväl FN som EU. Landet som okuperar har, om jag inte misstar mig helt, ansökt om medlemskap i EU, men än så länge fått nej beroende på en alltför svag ekonomi.

Den invaderade staten är alltså Cypern. Ända sedan 1974 har en stor del av denna suveräna republik varit ockuperad av Turkiet. FN liksom många andra världsomspännande organisationer har kraftigt fördömt Turkiets handlande och försökt få Turkiet att återlämna den invaderade delen till Cypern, men utan framgång. För mig säger det en hel del, inte bara om Turkiet utan förstås också om FN.

Skall verkligen ett land som så totalt nonchalerar inte bara internationell lag utan också FN få bli en medlem i EU? Måtte det bara inte redan ha fått sitt medlemskap!

(En cykeltur till den grekcypriotiska gränsen och en avlägsen vy över spökstaden Famagusta fick mig att skriva detta inlägg. Det fick mig också att bestämma ”oss” för att inte än en gång besöka Turkiet, så länge landet våldför sig på Cypern.)