I dag har jag hört den erfarne och högst kompetente statsmannen Carl Bildt kommentera Wikileaks offentliggörande av den för diplomatin synnerligen olämplig korrespondens.

Än mer övetygad blir jag att något måste vara totalt fel. Även han går i samma fälla som alla andra, nämligen att bara kritisera offentligggörandet. Innehållet i vad som nu gjorts bekant för världen tycks vara så normalt i diplomatkretsar att även han glömmer att nämna något om det.

Vad han han sa var ju bara att beklaga skadan som offentliggörandet kommer att få för diplomatin framgent. Det föga imponerande innehållet i diplomaternas korrespondens var inte värt ett fördömande. Jag gissar att Carl Bildt har för många kompisar bland de vars korrespondens nu är offentlig och dessutom är han nog alltför amerikavänlig för att kritisera Amerika.

Jag tycker att en viktig aspekt på Wikileaks avslöjanden tycks glömmas av de flesta.

All kritik och i stort sett allt avståndstagande i anledning av de komprometterande uppgifter som offentliggjorts, har gällt själva offentliggörandet. Kritiken riktas mot Wikileak och dem som läckt uppgifterna till Wikileak.

Kritiken mot Wikileak är så stark och så dominerande att man nästan luras tro att det också är Wikileak som är ansvarig för de hemskheter och synnerligen besvärande saker som USA bär ansvaret för.

Är jag helt ute och cyklar nu igen, eller...

Särskilt aptitlig ser den ju inte ut här, där den ligger och väntar på att den rättat ugnstemperaturen har uppnåtts. Men vänta bara - närmare tre timmar förresten, då både ser och smakar den bättre.

Just nu pågår förberedelserna för den "Thanksgiving Feast", som vi skall ha här i kväll. Kalkonen, t.ex. är nu på väg in i ugnen.

Det glädjer mig att Peggy har energi och lust att bibehålla något som var något alldeles extra för henne hemma i USA, nämligen just denna fest på Thanksgiving-dagen. Jag tyckerb om det och förhoppningsvis och dem som vi brukar bjuda till oss den här dagen.

I dag är inte den "rätta" dagen, men vi väljer alltid den närmaste helgen för det. I America firades Thanksgiving i torsdags.

Kalkonen är förstås "huvudpersonen" i sammanhanget. Fastän jag tycker att vi köpt en hyfsat stor sådan på hela 4,5 kilo (8,8 pounds), så är den att betrakta som liten efter Peggys standard. De som normalt lagas till i hennes hemtrakter väger 18-20 pounds. Men så har man förstås fler gäster där vanligtvis.

Inuti kalkonen placeras en fyllning som den på bilden. Den kan även serveras separat, något som Peggy föredrar.

Jag skall inte trötta med att närmare beskriva vad målet består utan bara nämna några av tillbehören utöver kalkonen himself (herself?). Till måltiden hör sötpotatis, potatismos, sås, marsmallows, succatash (?) och som efterrätt pumpkin pie med vispgrädde. Alla med tankar åt bantningshållet eller förkärlek för kolhydratfattig kost bör nog inte tänka på sådant i kväll. Eller så får de enbart hålla sig den härliga broccolisallad, som Peggy just visat upp för mig.

Häromdagen tog jag upp bemanningsfrågan på Vännäs kommuns demensboende i Vännäsby. Lokaltidningarna har också gjort det.

Något gensvar från ansvariga politiker (eller tjänstemän) har vi inte fått. Efter att funderat ett par dar på anledningen till detta, tror jag mig nu ha funnit en.

Eftersom alla nu är så väl medvetna om att de ju bara har det som sex av tio andra kommuner i landet har det, känner man sig lugn bara av den anledningen. Det var ju det som socialstyrelsens utredning kom fram till. Nu kan kommunpolitiker i Vännäs liksom i andra kommuner ändå känna sig ganska nöjda eftersom de ju har samma bemanningssituation i sina boenden som en klar majoritet av övriga kommuner har det.

Dessutom vet de ju att socialstyrelsen i en fråga som den här bara är en tämligehn tandlös tiger, som bara kan skriva och säga en massa välformulerade och fördömmande ord om situationen.

Och nu gäller det ju "bara" ett antal dementa personer av vilka ingen har den blekaste aning om vad det hela handlar om! Tänk om det i stället hade gällt en lika viktig fråga inom förskolan, där protester från den starka föröldragruppen skulle ha betytt så mycket mer än de som nu kommer från anhörighåll!

Men än vill jag inte helt utesluta en möjlighet till förändring i Vännäsfallet. Man vet aldrig med säkerhet, vad som kan hända. Bäst vad det är och sedan allt lugnat ner sig kring mandatfördelningen i nämnder och styrelser, kanske man kan hitta de pengar som behövs för ytterligare en nattanställd.

Nu har jag läst Jan Nilssons uförliga beskrivning av vad som har hänt under försöken till valtekniskt samarbete mellan de borgerliga partierna i Vännäs. Helt spontant undrar jag nu om det verkligen är den här sortens frågor som väljarna är mest intresserade av.

Jans kommentarer till Centerpartiets bild av det hela är mycket utförlig och pedagogisk, men ändå har jag svårt att hänga med. Kanke beror detta bara på att jag inte fullt ut förstår dramatiken i det spel som varit och troligen i viss mån ännu pågår.

Det beror nog också på, att jag så mycket hellre skulle ha velat läsa om vad de borgerliga partierna framgent vill arbeta med för att få ett bättre Vännäs. För bra anser de nog inte att Vännäs med sitt vänsterstyre är. För annars hade de väl inte så kraftfullt, om än misslyckat, velat få till stånd en ny politisk majoritet där.

Jag ställer mig alltså frågan om detta med fördelningen av poster och mandat i nämnder och styrelser är det som skall vara fråga nummer ett för oppositionen i Vännäs. Även jag som en icke borgerlig väljare tillåter mig att ställa den frågan.

Helt utan erfarenhet av arbetet i nämnder och styrelser är jag inte som bekant är för många. Jag vågar därför påstå att en mer eller mindre av den ena eller andra partifärgen i en nämnd spelar väldigt liten roll, så länge nämnden har en klar majoritet från de två vänsterpartierna.

Jag tycker nu därför att Moderaterna och partierna i "trekanten" (eller vad han nu kallar dem, den gode Jan Nilsson :-)) i stället för detta bör fundera över hur man skall lösa underbemanningen på äldreboendet i Vännäsby. Majoritetspartiet S har ju sagt att det inte kommer att göra något åt det. Här har oppositionen en bra chans att visa att den åtminstone vill - men dock saknar egen kraft för det. Hittills har inte oppositionen sagt vad den tycker. Det beror kanske bara på att ingen lokaltidning frågat dem än.

Eller så beror det bara på att man inte haft tid för annat än sandlådekriget kring den tekniskam valsamverkan.

Jag är säker på att det är sådant som väljarna vill att oppositionen skall använda sin energi till och inte till att inbördes bråka om platserna i nämnder och styrelser.

Snart bär det av till byapub i Kassjö, där det lika fantastiska som irländska bandet O'greji Nua skall spela i kväll.

Endast de och möjligheten att få se och höra Peggy sjunga och spela, för att inte tala om Per och Eric,  kan få mig att lämna stugvärmen för ett pubbesök, förkyld som jag är.

Jag gillar Vännäsmoderaten Jan Nilssons öppna och som jag tror ärliga sätt att beskriva saker och ting. Alla inser förstås att han gör det utifrån sin synvinkel. Något annat sätt att göra det på finns helt inte.

Han var väl den förste som offentliggjorde allianssprickan i sin sin blogg. Antagligen gillas inte detta av alla alla i alliansen (den f.d.?).

Alla som har läst Lennart Holmbergs blogginlägg i frågan undrar förstås om det är riktigt det han skriver.

Är det verkligen så, Jan Nilssons, att samabetet föll på grund av Moderaternas krav på att få vice kommunalrådsposten?

Redan på Vännäs kommuns webbplats startsida finns länken "Medborgardemokrati". Följer man den, får definitivt ett intryck av att kommunen tror på den sortens demoktrati. På olika sätt vill den få sina medborgare att vara med och ge underlag för de politiska besluten.

Alla som följer den angivna länken kan inte få någon annan uppfattning. Men alla som seriöst försöker bedöma i vad mån kommunen verkligen arbetar efter de ambitioner som framkommer av vad som står att läsa på dess webbplats får anledning att tvivla på allvaret bakom orden.

Där beskrivs t.ex. i mycket "demokratiska" och fina ordalag den s.k. Medborgarpanel som infördes för ett per tre år sedan. Jag och många fler anmälde sig dit. Tanken med den är att man som vanlig kommunbo ibland via denn kanal skall kunna få lämna sina synpunkter på frågor som är på väg uppåt i den politiska beslutsprocessen.

Än har inga sådana frågor gått ut till oss i panelen! Frågor som tas upp i media av kommunbor (t.ex. uppvärmingen av Bråns skola) kommenteras inte alls av kommunledningen.

Ett helt dygn har nu gått sedan jag här uppmärksammade kommunen på att fler än bara ledamöterna i vård- och omsorgsnämnden samt personal utan också andra nu har uppmärksammat bemanninsfrågan på demensboendet i Vännäsby. Ingen av de ansvariga bryr sig om att kommnetera detta heller.

Inte ens de i vanliga fall så flitiga bevakarna av märkligheter i kommunen och världen i övrigt, inklusive mina bloggar, orkar med en enda kommentar i frågan. Deras huvudfråga tycks nu vara att slåss om platserna i nämnder och styrelser! Jag antar att de som röstat på dem förväntar betydligt mer av dem.

Om jag här t.ex. skulle ställa den mycket enkla och inte alls kontroversiella frågan om vad som hänt med medborgarpanelen, är jag inte alls säker på att få svar från någon av de ansvariga. Själv kan jag bara konstatera mot bakgrund av mina många år i kommunens tjänst att detta nog bara är ett exempel på ytterligare ett projekt som fått rinna ut i sanden.

Till min stora såväl förvåning som besvikelse står det nu klart för mig att Vännäs kommun är en av de sex kommuner av tio som tidvis lämnar sina dementa inlåsta utan personal.

Liksom i det omtalade fallet i Piteå räcker inte nattpersonalen till för att ha alla boendeenheter bemannade nattetid. Jag syftar nu på kommunens tjusiga äldrecentrum i Vännäsby. Det känns för mig inte lika "tjusigt" längre, när jag inser att man byggt så stort och fint att pengarna sedan inte räcker till driften.

Vännäsby äldrecenter består av fem låsta enheter/avdelningar. Till en början fanns det i varje enhet en anställd under natten. Nu har man "på försök" enligt uppgift dragit in en av dessa anställda.

Detta betyder att det måste finnas stunder under natten när en av de låsta enheterna saknar personal.

Om uppgiften stämmer at indragningen bara skett "på försök", blir jag ännu mer förvånad. Mycket bör göras på försök innan man definitivt bestämmer sig, men inte en sådan här sak. Det är nämligen helt klart att det "går" att klara sig med färre nattanställda, likväl som det "går" att låsa in dementa utan tillsyn, men här handlar det ju om en helt annat sak.

Jag kommer just hem från Vännäsby äldrecenter, dit jag var bjuden på adventsfika,

Personalen på Safiren, även kallad enhet 5, hade ordnat ett trevligt samkväm med fika, och underhållning i en julpyntad samlingssal. Alla de boende var finklädda och såg verkligen ut att uppskatta det hela.

Ett tack och ros ger jag härmed till personalen. Jag är tämligen säker på att initiativet till sammankomsten hade tillkommit helt på deras initiativ.

En alldeles personlig behållning av kvällen fick jag också, eftersom jag träffade en person som jag bara "känt" till namnet i åtskilliga år. Detsamma gällde f.ö. honom, även om han sa sig ha sett min "fagra" nuna i VK-bloggen.

Jag gavs även tillfälle till ett samtal med en av mina gamla medarbetare från vängårdstiden, som numera är en av de boende där.

Ett moln dök dock upp på himlen, när en av de anhöriga vände sig till mig med en önskan att jag skall arbeta för att förhindra en indragning av en tjänst som nattanställd. Dessvärre saknar jag ju helt makt att påverka den frågan.

Det här inlägget kommer inte att handla om höga ljudnivåer i närheten av våra flygplatser. Det kommer inte heller att handla om höga ljudnivåer från motorerna inne i planen.

Mina funderingar gäller i stället högtalaranläggningarna inne i planen och den information som de skall förmedla till passagerarna från piloten och anna personal i planet.

Jag tror mig veta hur noggrant alla flygplan måste kontrolleras och det med bestämda tidsintervaller och efter bestämda flygtimmar. Glada måste vi självfallet vara över det. Ännu gladare skulle vi kanske bli om man då och då även kollade sina mikrofoner och högtalare och annat som hör till för att få dem att fungera.

Vi flyger en hel del numera och har kunnat konstatera problemet är likartad oberoende av flygbolag och oberoende av var i världen man flyger. Jag kan mycket väl tänka mig att det man vill säga till oss passagerare kan vara av största vikt även ur säkerhetssynpunkt. Mycket som sägs klarar vi oss säkert bra förutan.

Länge har jag trott att allt bara har berott på min nedsatta hörsel, men när även min fru ibland inte kan uppfatta vad som sägs vare sig på svenska eller på engelska, inser jag att det är ljudet som det är fel på. Eller kan det vara så enkelt att de som talar saknar förrmåga att tala tydligt och på rätt sätt in i sin mikrofon?

Det var dagens gnäll - jag är nog en riktig gnällspik ändå.

Så här såg den häromåret. Smaskens med alla de tillbehör som hör till. Till "tillbehören" räknas förstås alla glada gäster.

Om man bor i Vännäs vill köpa en djupfryst kalkon så här några dagar före Thanksgivingdagen skall firas, om man har amerikansk anknytning, måste man till Umeå för att köpa sig en.

OK, jag vet att kalkon inte ingår i mattraditionen för svenska på tacksägelsedagen, som dessutom inte infaller på fjärde torsdagen i november, som den gör i Amerika. I Sverige firas den i oktober och kalkon hör inte alls dig.

Men ändå - nog borde man väl kunna handla kalkon även i Vännäs utan att behöva beställa den i förväg?

Jag tycker att det är trevligt att se sitt namn bland de 20 mest lästa bloggarna på bloggens startsida. Men nu börjar undra, vad det gentligen gör att man hamnar där.

Det sista jag skrev gjorde jag i fredags. Det inlägget har fått en kommentar och fem tummen upp. Av det drar jag slutstasen att inlägget nog inte var särskilt läsvärt. Ganska få läsare har jag dessutom haft i dag enligt statistiken.

Men ändå har jag hamnat på 14:e plats bland de 20 mest lästa. Vad är det egentligen som avgör ens placering på den listan kan man ju börja undra.

Är det det någon som vet?

F.d. detta Vägverket handlar det här om. Vägverket "finns" inte längre utan ingår nu i Trafikverket  bara som upplysning.

För drygt tre veckor sedan ringde jag och anmälde en trasig ljuspunkt i vägbelysningen längs vägen genom Brån. En vänlig person upplyste mig då på Trafikverket att detta skulle man snart fixa.

Efter ytterligare två veckor ringer jag igen och får då tala med en lika trevlig tjänsteman, som ger beskedet att sådant skall vi fixa inom en 2-3 dagar. Inte heller han brydde sig om att kolla om det verkligen var en belysning som Trafikverket har ansvar för.

I dag, dryga veckan senare ringer jag igen och nu får jag tala med en, om möjligt ännu vänligare person. Hon ställer frågan om detta möjligen kan vara kommunens ansvar och ber mig vänta medan hon undersöker saken. När hon återkommer ber hon mig ringa kommunen, som enligt vad man kommit fram till faktiskt är ansvarig för vägbelysningen genom Brån.

Nyss ringde jag kommunen, som lovade undersöka saken omgående, d.v.s. om det verkligen ÄR kommunens ansvar. Tur att jag är pensionär och har tid för sådant här.

En slocknad väglampa betyder väl ingenting kan många tycka. Den här står väldigt strategiskt till alldeles vid en busshållplats där det varje mogon står ett antal personer och väntar på bussen. Därför är det viktigt att den lyser.

Bra är det dock att Trafikverket i dagarna äntligen avverkat ett antal sjuka björkar längs vägen, något som nog är viktigare än att byta en trasig lampa.

Jag har just lyssnat på en debatt i TV om förhållandena i många av landets demensboenden. Trots risken att verka totalt insnöad och bakåtsträvande, har jag en synpunkt att framföra.

I debatten deltog Maria Larson, demmensförbundets ordförande och en politiker från Folkpartiets, vars namn jag inte kommer ihåg. Ämnet var resultatet av socialstyrelsens undersökning som gett vid handen att sex av tio demensboenden tidvis låser in sina dementa och lämnar dem utan personal. Alla vara rörande eniga om att så får det ju inte vara. Att det är så, och har så länge varit, är ingenting annat än en resursfråga och det var man också överens om.

Och precis som det alltid varit framgår det ytterst klart att stat och kommun skyller på varandra. Kommunerna bär ansvaret för boendena men klarar det inte fullt om de inte får mer pengar från staten. Kommunerna med sina budgetöverskott har redan de pengarna, hävdade Maria Larsson. Staten använder sina pengar till skattesänkningar i stället.

Här kommer så mina bakåtsträvande idéer. Det som måste ses som något väldigt fint och positivt för de dementa är tvivelsutan att man på senare år gått ifrån boende i stora enheter till boende i små och mysiga diton. Det var och är fortfarande rätt tänkt, men de personalmässiga konsekvenserna kommer vi sannolikt aldrig att kunna klara av.

Fem mindre enheter med låt säga 6-7 boenden i varje borde optimalt ha var sin anställt nattetid. Ett större boende med 30-35 boenden borde klara sig med 2-3 anställda nattetid. Även om man där hade fyra anställda under natten, skulle det bli några hundra tusen kronor billigare.

Jag sitter här vid min dator och Peggy övar för fullt på sin hammered dulcimer i rummet intill.

Bättre kan jag inte ha det och vill jag låta fler höra hur det låter från ett sådant intrument. Det har jag visserligen gjort förut men det må vara hänt.

Hur är det med detta egentligen? Nu har både jag och min fru har nu märkt att kommentarer mycket väl kan bli publicerade utan klartecken från den vars inlägg kommentaren avser.

För mig spelar det ingen roll, eftersom jag ju inte tänker stoppa några kommentarer utom dem som gäller andras inlägg. Dessa kan jag ju lätt ta bort i efterhand.

Inbillar vi oss, eller är det verkligen så att alla inlägg inte visas för godkännande eller refusering?

Ibland kan man inte bara må gott åt ens egna "framgångar. Att få som man vill är inte alltid bäst.

Jag tänker på min frustration över att kommunen "knyckt" och använt en av mina bilder. Nu ser frågan ut att lösa sig efter ett samtal jag har haft med den ansvarige personen.

Hon bemötte mitt missnöje mycket vänligt och professionellt och var givetvis beredd att betala för bilden. Nu får jag litet pengar och dessutom får jag ju "rätt". Att vilja få just rätt, när jag är så säker på att jag verkligen har rätt, tillhör nog en av mina sämre karaktärsdrag.

Men som sagt, jag kan inte må riktigt gott över att att jag har tillrättavisat en f.d. "arbetskamrat" och att få henne att behöva avslöja sina bristande kunskaper om upphovsrätt, när det gäller fotografiska bilder.

För henne och andra har jag hävdat att det hela bara är en ren principsak för mig och att det inte bara handlar om pengar. Nu är jag inte helt säker på den saken. Att för första gången i mitt få betalt för foto som jag tagit känns inte så dumt det heller. Det är alltså inte bara en principsak.

I många olika sammanhang på skall man på internet ange sin e-postadress. Ibland vill man själv förvissa sig om att en angiven adress verkligen finns.

Som de flesta torde veta, behövs ju bara ett snabel-a och något som liklnar ett domännamn efter det. Före snabelaet kan man ju skriva precis vad som helst.

Här finns en webbplats, där man kolla om e-postadressen är äkta eller falsk ("good" eller "bad")

http://verify-email.org/

Den flitige bloggkommenteraren Mr Cool är inte bara anonym utan också "smart". Undertecknad, en ganska flitig bloggare, men dock mindre smart har gjort mig skyldig till ett stort misstag.

Jag har tidigare sagt att jag inte kommer att stoppa någon kommentar alls hur "elak" eller oförskämd den än må vara. Då tänkte inte alls på den typ av kommentarer som Mr Cool gjort till några av mina inlägg som jag släppte ut av bara farten. Han kommenterar nämligen inte mitt inlägg utan använder sin kommentar för att angripa en annan bloggare.

Han passar nämligen på att hos mig lämna kommentarer som hans antagonist P-O Moström stoppar hos sig. Den sortens kommentarer kommer jag i fortsättningen förstås inte att acceptera. Det känns som om jag borde be denne Moström om ursäkt. Hans och Mr Cools mellanhavanden vill jag inte befatta mig mig med.

På så kallad förekomen anledning har jag kollat litet om detta med de bilder som man lägger upp på Facebook.

Det här hittade jag direkt:

"Använder Facebook dina bilder fritt?

Nyheter

Dn.se skriver idag om användaravtalet som medlemmarna av Facebook

Jag äger tydligen fortfarande mina bilder och det är alltså mig som kommunen eller någon annan skall fråga, om man vill använda dem.

Den aktuella bilden hade Peggy lagt upp på Facebook har det visat sig.

Så här ser den ut i obeskuret skick.

I dag fick vi ett annonsblad som handlar om kulturveckan i Vännäs. Viss koppling projektet Next Step ser det ut att ha.

Vid första ögonkastet upptäcker jag att en av mina alldeles privata bilder har använts. Så får man ju inte göra utan att fråga först och det har ingen gjort. Jag begriper inte hur man har fått tag på bilden.

Nu står jag i det så kallade valet och kvalet - skall jag anmäla stölden av bilden eller skall jag bara begära betalning för den?

Vem kan ge mig ett råd?

Säkert är jag inte ensam som nu har upptäckt anonymt skrivna kommentarer inte längre förblir anonyma för den som skrivit det kommenterade inlägget.

Nu ges vi möjlighet att själva moderera kommentarerna. Kommentaren kommer upp och under den ser kommentatorns e-postadress. Många har en adress med sitt fullständiga för- och efternamn. Domännamnet avslöjar ofta var man bor.

Den här omständigheten riskerar att leda till att ännu färre kommentarer kommer att skrivas. Det är naturligtvis synd. För mig överväger nu de negativa följderna av att vi numera har fått möjligheten att avgöra vilka kommenterar som skall publiceras. Och det speciellt som jag aldrig kommer att ta bort en enda kommentar utan låta dem läsas av alla.

är man om man gillar "Bonde söker fru"?

Vågar jag berätta att jag i regel kollar på programmet på onsdagskvällarna? Dock vet jag inte riktigt, vad det är som får mig att göra det.

(Peggy jobbar för det mesta till sent på kvällen dessa dagar. Jag har alltså ingen att hålla i handen, när det blir som mest spännande.)

Vad gör man, om man parkerar i Umeå och sedan upptäcker att parkeringsautomaten inte fungerar?

Något jäktad försökte jag parkera nära min tandläkare idag. Automaten fungerade inte. Snabbt körde till en annan plats, där inte heller automaten fungerade. Vad skulle jag götra nu, lämna bilen och gå till min tandläkare.

Jag valde att köra till ett tredje ställe och där togs mina mynt emot och jag kunde helt lagligt lämna min bil där.

Vad gör man i en sådan här situaition? Kan man bara parkera och gå utan att betala?

Jag kom just hem från tandläkaren inte bara med en provisorisk igenläggning av tandluckan utan också 3 000 rikare.

Jag ser det som en ren vinst. Bryggan kommer nämligen att bli tre "långschalar" billigare än vad som sagts. En av de tänder som skall utgöra ena "bropelaren" var inte så svag som man trodde, när jag fick kostnadsförslaget. Den kunde därför användas och ytterligare en tand behöver därför inte anpassas som stöd för bryggan.

Det känns faktiskt som om jag vunnit detta för mig inte så obetyliga belopp. Nu kan vi stryka blodpuddingen, nudlarna, de frystorkade rätterna m.m. från de närmaste veckornas matsedlar. Yippee!

För de yngre läsarna måste jag kanske berätta att "långschal" i min ungdom ibland användes i stället för ordet "tusenlapp", en sedel som jag vare sig eller nu har i min plånbok.

Vännäs kommun får snart en ny kommunchef. Av det lilla man kunnat läsa om henne i tidningarna, tror jag att hon har all den kompetens kommunen kan önska sig.

Ett par av kommunens politiker har hälsat henne välkommen här i VK-bloggen. Det får mig fundera litet vidare på vad det betyder för enskilda kommunbor vilken kommunchef kommunen har. Jag tänker då på dem av oss som vare sig är kommunanställda eller kommunala förtroendemän.

Hur märker vi egentligen av allt det goda som kommunchefen uträttar för kommunen? Jag är inte ens säker på att alla har klart för sig vem det är som varit vår kommunchef i så många som den som nu lämnar. Ibland hör jag folk "avslöja" att de inte skiljer på kommunalråd och kommunchef.

Med detta vill jag absolut inte förringa kommunchefers arbete och dess positiva betydelse för kommunen. Frågan är helt enkelt bara den om vi som "vanliga" kommunbor, får tillräcklig information om vad kommunchefen gör, för att kunna uppskatta hans eller hennes arbete. Visst kan även vi hälsa henne välkommen av ren artighet, men först borde vi kanske bättre förstå vad gott för oss enskilda kommunbor hennes arbete kommer att medföra.

Kanske rent av någon som läser detta och som kommer att verka i hennes närhet, kan tipsa henne om att informera sina "arbetsgivare", d.v.s. oss skattebetalare, om vad hon tänker göra för bra saker och sedan också berätta för oss när de är utförda.

Efter att ha haft några månader med utmanande och mycket varierande uppgifter varje dag tack vare mitt förvaltarskap, har det plötsligt tagit slut.

Många skulle väl bara pusta ut och njuta av den uppkomna ledigheten, men inte jag. Vad sjutton skall jag nu göra? Jag skulle förstås kunna intensifiera hushållsarbetet, läsa böcker, plocka "generande" hårväxt på öronen eller ägna mig åt andra nödvändigheter.

Som tur är har jag fortfarande samma brinnande intresse för att spela Betapet.

I går kväll gick vi på bio, min fru och jag. "Himlen är oskyldigt blå" heter filmen.

Filmen var lovlig för personer 11 år och uppåt. Nog vet ja att en 11-åring nog vet mer om sex än vad jag gjotrde när jag var i den åldern, men ändå...

Nu känner jag mig som en moraltant (moralfarbröder finns väl inte?). Jag blev nämligen illa berörd av inledninhgsscenen på filmen. Hans eller någon annans eregerade organ visades tydligt samtidigt som en ung flicka var i färd med att använda den som slickepinne.

Sådana scener hör väl ändå hemma i rena porrfilmer? Jag förstod heller inte vad just den scenen betydde för förståelsen för filmens fortsättning. Överhuvudtaget hade jag svårt för att förstå filmen i sin helhet och det berodde kanske på att handlingen var alldeles för enkel och full av schabloner.

Finns det verkligen inga därute som kan tala om för mig om även de saknar bilder av bloggarna på startsidan?

Vad har hänt nu? När man öppnar VK-bloggens startsida, visas inga bilder. Öpnnar man ett enskilt blogginlägg, så finna alla bilder med.

Ingen på VK har väl tid med detta i helgen, men jag måste ändå ställa frågan. Är det någon som vet, vad det bror på?

Sedan en tid finns nu en belysning som markerar den nya rodellen vid ICA Kvantum i Kronoparken.

Nu har jag passerat rondellen ifråga ett antal tillfällen under kvällstid och varje gång har de aktuella lamporna lurat mig en aning. Jag har ett kort ögonblick uppfattat dem som mötande bilar.

Att det varit dålig sikt på grund av väderförhållande har nog bidragit en del. Nu undrar jag förstås om det bara är jag som uppfattar belysningen som mindre lyckad.

Motsvarande belysning vid nästa ( för den som kommer från vännäshållet) rondell är av en annan och icke bländande sort. Varför nu dessa relativt starka lampor vid Kroparken?

I dag kom en räkning från Tröndelag Bomveiselskap as på dryga hundralappen.

Min första reaktion var att den kommit fel. Vid närmare studium såg jag att allt nog stämde.

I månadsskiftet juli-augusti gjorde vi en fyradagarsresa till Trondheim. På ett par ställen skyltades om vägtullar men vi såg inte att vi passerade några sådana. Vi var nämligen vana vägtullarna i USA, där man måste stanna och betala kontant.

Nu förstår jag att en kamera måste ha läst av vår registreringskylt och via den hittat bilens ägare (EN av dess ägare). Det tog tid men till sist nådde räkningen mig.

Fy sjutton...

Jag tror det är bäst att sluta lita på politiker överhuvudtaget, Det är ju precis vad många ser som den största demokratiska faran med alla dessa politiker som säger en sak och gör något annat.

Att det finns många anledningar att känna separationsångest håller säkert alla med om. Den jag känner nu tillhör nog inte vare sig den vanligaste eller den allvarligaste.

Jag har just kommit hem efter att för alltuid ha skilt mig från min snöslunga. Den fick med egen maskin gå de ca två kilometrarna till den brånsbo som köpt den. Trots att vi körde på högsta växeln tog det hela 50 minuter dit, så hann alltså ta ordentligt farväl av varandra.

Han påminde mig f.ö. om förra gången då vi var ute på en långkörning. Den gången skulle vi till verkstaden i Vännäsby. Då gick han inte för egen maskin utan blev boxerad med min förra fru vid ratten och jag småspringande bakefter snöslungan.

Vi har haft många svettiga timmar tillsammans, både vad gällt rent snöslungararbete och skruvande. De sista åren har han dock fått vila i grannens ladugård. På sätt och vis är det några år sedan vi skildes men hela tiden har jag ju vetat att han stått i trygghet ett fåtal meter från mig.

Utöver den rena separationsångesten grämer jag nu över något annat. Jag sålde den alldeles för billigt. Ett tiotal personer har ring på annonsen och flera av den var beredda att köpa den utan att ens se den. Ett par av dem berättade också skadeglatt att de skulle betalat mycket mer, om de hade fått köpa den. Men ett löfte skall hållas och han som ringde igår kväll som nr ett i raden fick den alltså.

Det känns i alla fall skönt att veta att den hamnat i trygga händer. Och aldrig kommer han att törsta efter olja och bensin för se det har hans nye ägare gott om.

Grannarnas hjälpsamhet borde vara en prishöjande faktor, när hus säljs. Det får vi inte glömma, när den dagen kommer att huset skall säljas.

Vid vår gemensamma väg från stora vägen till våra hus, står några björkar. En av dem ser inte ut att vilja leva så länge till, utan i stället bara låta sig blåsas omkull liksom så många av dess bröder och systrar lgjort ängs Brånsvägen. Björken ifråga ser ut att stå på vår tomt, men gör det inte utan står på den mark som tillhör vägen.

Nyss ringde en av våra hjälpsamma grannar och undrade om inte den som nu håller på att röja längs hans tomt mot älven också kunde ta den döende björken. Veden tar grannen hand om och en släpvagn får jag låna för att köra bort alla kvistar och grenar som inte duger till ved.

Det må så vara att björken utgör en fara för oss alla som bor här, men som sagt den ser ut att så på vår tomt och torde vara skyldig till tendensen till torr gräsmatta just i området nära där den står.

Därför uppfattar jag det som en hjälp till oss. Dessutom får jag litet utomhusjobb att ta itu med och det har jag saknat nu en tid.

Det första jag hörde, när lämnade sängen i dag, var ljudet av något som föll i golvet. Det var stifttanden som ramlade ur munnen på mig.

Detta fick mig plötsligt att tänka på, vad som hände med den ursprungliga tanden för bortåt 60 år sedan. Det vill jag berätta nu. De som fått nog av att läsa om mitt tandstatus ombeds vänligen avbryta läsandet nu, om de nu ens öppnat inlägget förstås. Redan rubriken har säkert avskräckt många.

Alf, Göte och jag lekte hemma hos dem. Vi brottades vilt på golvet en kväll och när jag oförsiktigt kastade mig över Alf, som var äldst i gänget, vek han smidigt undan och jag dök i golvet med tänderna som "landningsställ". Då gick den yttersta fjärdedelen av tanden av. Sedan dess har den lagats några gånger och nu senast blev  en stifttand insatt och det är den som föll i golvet i morse.

Nu överväger jag att gå omkring med tandluckan i väntan på tid för bryggbygget. Jag får i så fall försöka inbilla mig att jag med min lucka är lika gullig som min sexårige sonson är med sin.

Jag träffade förresten Alf på Konsum häromdagen och om jag gör det igen skall jag naturligtvis ge honom skulden för den missprydande tandlucka som jag åtminstone i dag kommer att gå omkring med.

Ett och annat mindre skönhetsfel skall jag också passa på att fixa.

Ja, så är det och min tandläkare har ledigt i veckan. Vad återstår det då för mig?

Att sätta fast tanden för tredje gången med den spruckna tandroten torde inte tjäna något till. Vad jag vill nu är att snarast komma igång med "brygginstallationen", men för den har jag fått tid först den 22 november.

Så här kan jag inte ha det i ytterligare tre veckor och överväger nu starkt att försöka få det gjort hos någon annan tandläkare. Men kan jag verkligen göra det och "svika" den tandläkare jag haft i så många år? Jag gillar henne och jag gillar hennes tandsköterska, men jag står inte ut med glappande tand som gör ont bara jag stöter emot den med tungan.

I dag gjorde min kära hustru en god soppa med en konsistens som soppor vi serverar våra tandlösa åldringar ibland. Men det kan jag ju inte begära att hon skall fortsättamed i ytterligare tre veckor. Själv vill jag heller inte riskera att att tanden skall lossna helt och följa med soppan på dess väg genom matsmältningskanalen.

Nu har jag bestämt mig. I morgon kommer jag att försöka få en tid hon någoin annan, kanske rent av i Vännäs. Dock misstänker jag att det nog inte kommer att bli så lätt.

Häromdagen kunde man i VK läsa ett märkligt uttalande av en medicine professor.

Det hela gällde en s.k. patientnära forskning som professorn hade ägnatr sig åt utan de etiska tillstånd som detta kräver.

Professorn anger enligt VK att "anmälan är grundlös och har sin grund i en konflkikt med en kollega".

Hur är det nu egentligen, bäste herr professor, är anmälan grundlös eller har den en grund i konflikten?

Är det verkligen så att VK ofta stänger av bloggare. Nu har jag hört sådant förekommer och inte bara när jag en gång bad om det.

Den som nu säger sig ha blivit avstängd har dock haft möjlighet att återkomma men då med annat namn på bloggen.

I mitt fall gällde det en bloggare som ofta kommenterade mina inlägg men alltid gjorde i form av kommentarer kring min person och inte kring vad mina blogginlägg innehöll. Utan större problem, fick jag då VK att stoppa hans vidare åtkomst av VK-bloggen. Det kändes skönt.

Men den person som nu känner sig mer eller mindre förföljd av en viss bloggare tvingas i stället radera denne mans inlägg. Då lär alla andra kommentarer försvinna också, vilket ju inte är särskilt trevligt för den som kommentarerna riktar sig till.

Vanligtvis är det svårt att få saker och ting förklarade i form av blogginlägg från bloggredaktionen. Jag ber trots detta om några förklarande ord från VK. Vad krävs egentligen av en bloggare, för att denne skall bli avstämgd. Eller snarare - vad bör att undvika för att få stå kvar som bloggare här?

Varför bryr sig ingen om P-O Moströms blogginlägg, i vart kommenteras de inte?

Är han för mycket "vänster" eller är det bara så att att hans faktaunderlag håller och att "högern" därför undviker att ens försöka bemöta hans besvärande inlägg?

Bästa "högerbloggare" läs hans inlägg här och tala sedan om för mig vad som är fel i hans argumenterade!

http://blogg.vk.se/kritik/2010/11/01/reinfeldts-egen-mutresa-195725