Det här inlägget kommer inte att handla om höga ljudnivåer i närheten av våra flygplatser. Det kommer inte heller att handla om höga ljudnivåer från motorerna inne i planen.

Mina funderingar gäller i stället högtalaranläggningarna inne i planen och den information som de skall förmedla till passagerarna från piloten och anna personal i planet.

Jag tror mig veta hur noggrant alla flygplan måste kontrolleras och det med bestämda tidsintervaller och efter bestämda flygtimmar. Glada måste vi självfallet vara över det. Ännu gladare skulle vi kanske bli om man då och då även kollade sina mikrofoner och högtalare och annat som hör till för att få dem att fungera.

Vi flyger en hel del numera och har kunnat konstatera problemet är likartad oberoende av flygbolag och oberoende av var i världen man flyger. Jag kan mycket väl tänka mig att det man vill säga till oss passagerare kan vara av största vikt även ur säkerhetssynpunkt. Mycket som sägs klarar vi oss säkert bra förutan.

Länge har jag trott att allt bara har berott på min nedsatta hörsel, men när även min fru ibland inte kan uppfatta vad som sägs vare sig på svenska eller på engelska, inser jag att det är ljudet som det är fel på. Eller kan det vara så enkelt att de som talar saknar förrmåga att tala tydligt och på rätt sätt in i sin mikrofon?

Det var dagens gnäll – jag är nog en riktig gnällspik ändå.

Så här såg den häromåret. Smaskens med alla de tillbehör som hör till. Till "tillbehören" räknas förstås alla glada gäster.

Om man bor i Vännäs vill köpa en djupfryst kalkon så här några dagar före Thanksgivingdagen skall firas, om man har amerikansk anknytning, måste man till Umeå för att köpa sig en.

OK, jag vet att kalkon inte ingår i mattraditionen för svenska på tacksägelsedagen, som dessutom inte infaller på fjärde torsdagen i november, som den gör i Amerika. I Sverige firas den i oktober och kalkon hör inte alls dig.

Men ändå – nog borde man väl kunna handla kalkon även i Vännäs utan att behöva beställa den i förväg?

Jag tycker att det är trevligt att se sitt namn bland de 20 mest lästa bloggarna på bloggens startsida. Men nu börjar undra, vad det gentligen gör att man hamnar där.

Det sista jag skrev gjorde jag i fredags. Det inlägget har fått en kommentar och fem tummen upp. Av det drar jag slutstasen att inlägget nog inte var särskilt läsvärt. Ganska få läsare har jag dessutom haft i dag enligt statistiken.

Men ändå har jag hamnat på 14:e plats bland de 20 mest lästa. Vad är det egentligen som avgör ens placering på den listan kan man ju börja undra.

Är det det någon som vet?

F.d. detta Vägverket handlar det här om. Vägverket "finns" inte längre utan ingår nu i Trafikverket  bara som upplysning.

För drygt tre veckor sedan ringde jag och anmälde en trasig ljuspunkt i vägbelysningen längs vägen genom Brån. En vänlig person upplyste mig då på Trafikverket att detta skulle man snart fixa.

Efter ytterligare två veckor ringer jag igen och får då tala med en lika trevlig tjänsteman, som ger beskedet att sådant skall vi fixa inom en 2-3 dagar. Inte heller han brydde sig om att kolla om det verkligen var en belysning som Trafikverket har ansvar för.

I dag, dryga veckan senare ringer jag igen och nu får jag tala med en, om möjligt ännu vänligare person. Hon ställer frågan om detta möjligen kan vara kommunens ansvar och ber mig vänta medan hon undersöker saken. När hon återkommer ber hon mig ringa kommunen, som enligt vad man kommit fram till faktiskt är ansvarig för vägbelysningen genom Brån.

Nyss ringde jag kommunen, som lovade undersöka saken omgående, d.v.s. om det verkligen ÄR kommunens ansvar. Tur att jag är pensionär och har tid för sådant här.

En slocknad väglampa betyder väl ingenting kan många tycka. Den här står väldigt strategiskt till alldeles vid en busshållplats där det varje mogon står ett antal personer och väntar på bussen. Därför är det viktigt att den lyser.

Bra är det dock att Trafikverket i dagarna äntligen avverkat ett antal sjuka björkar längs vägen, något som nog är viktigare än att byta en trasig lampa.

Jag har just lyssnat på en debatt i TV om förhållandena i många av landets demensboenden. Trots risken att verka totalt insnöad och bakåtsträvande, har jag en synpunkt att framföra.

I debatten deltog Maria Larson, demmensförbundets ordförande och en politiker från Folkpartiets, vars namn jag inte kommer ihåg. Ämnet var resultatet av socialstyrelsens undersökning som gett vid handen att sex av tio demensboenden tidvis låser in sina dementa och lämnar dem utan personal. Alla vara rörande eniga om att så får det ju inte vara. Att det är så, och har så länge varit, är ingenting annat än en resursfråga och det var man också överens om.

Och precis som det alltid varit framgår det ytterst klart att stat och kommun skyller på varandra. Kommunerna bär ansvaret för boendena men klarar det inte fullt om de inte får mer pengar från staten. Kommunerna med sina budgetöverskott har redan de pengarna, hävdade Maria Larsson. Staten använder sina pengar till skattesänkningar i stället.

Här kommer så mina bakåtsträvande idéer. Det som måste ses som något väldigt fint och positivt för de dementa är tvivelsutan att man på senare år gått ifrån boende i stora enheter till boende i små och mysiga diton. Det var och är fortfarande rätt tänkt, men de personalmässiga konsekvenserna kommer vi sannolikt aldrig att kunna klara av.

Fem mindre enheter med låt säga 6-7 boenden i varje borde optimalt ha var sin anställt nattetid. Ett större boende med 30-35 boenden borde klara sig med 2-3 anställda nattetid. Även om man där hade fyra anställda under natten, skulle det bli några hundra tusen kronor billigare.

Jag sitter här vid min dator och Peggy övar för fullt på sin hammered dulcimer i rummet intill.

Bättre kan jag inte ha det och vill jag låta fler höra hur det låter från ett sådant intrument. Det har jag visserligen gjort förut men det må vara hänt.

Hur är det med detta egentligen? Nu har både jag och min fru har nu märkt att kommentarer mycket väl kan bli publicerade utan klartecken från den vars inlägg kommentaren avser.

För mig spelar det ingen roll, eftersom jag ju inte tänker stoppa några kommentarer utom dem som gäller andras inlägg. Dessa kan jag ju lätt ta bort i efterhand.

Inbillar vi oss, eller är det verkligen så att alla inlägg inte visas för godkännande eller refusering?

Ibland kan man inte bara må gott åt ens egna "framgångar. Att få som man vill är inte alltid bäst.

Jag tänker på min frustration över att kommunen "knyckt" och använt en av mina bilder. Nu ser frågan ut att lösa sig efter ett samtal jag har haft med den ansvarige personen.

Hon bemötte mitt missnöje mycket vänligt och professionellt och var givetvis beredd att betala för bilden. Nu får jag litet pengar och dessutom får jag ju "rätt". Att vilja få just rätt, när jag är så säker på att jag verkligen har rätt, tillhör nog en av mina sämre karaktärsdrag.

Men som sagt, jag kan inte må riktigt gott över att att jag har tillrättavisat en f.d. "arbetskamrat" och att få henne att behöva avslöja sina bristande kunskaper om upphovsrätt, när det gäller fotografiska bilder.

För henne och andra har jag hävdat att det hela bara är en ren principsak för mig och att det inte bara handlar om pengar. Nu är jag inte helt säker på den saken. Att för första gången i mitt få betalt för foto som jag tagit känns inte så dumt det heller. Det är alltså inte bara en principsak.

I många olika sammanhang på skall man på internet ange sin e-postadress. Ibland vill man själv förvissa sig om att en angiven adress verkligen finns.

Som de flesta torde veta, behövs ju bara ett snabel-a och något som liklnar ett domännamn efter det. Före snabelaet kan man ju skriva precis vad som helst.

Här finns en webbplats, där man kolla om e-postadressen är äkta eller falsk ("good" eller "bad")

http://verify-email.org/

Den flitige bloggkommenteraren Mr Cool är inte bara anonym utan också "smart". Undertecknad, en ganska flitig bloggare, men dock mindre smart har gjort mig skyldig till ett stort misstag.

Jag har tidigare sagt att jag inte kommer att stoppa någon kommentar alls hur "elak" eller oförskämd den än må vara. Då tänkte inte alls på den typ av kommentarer som Mr Cool gjort till några av mina inlägg som jag släppte ut av bara farten. Han kommenterar nämligen inte mitt inlägg utan använder sin kommentar för att angripa en annan bloggare.

Han passar nämligen på att hos mig lämna kommentarer som hans antagonist P-O Moström stoppar hos sig. Den sortens kommentarer kommer jag i fortsättningen förstås inte att acceptera. Det känns som om jag borde be denne Moström om ursäkt. Hans och Mr Cools mellanhavanden vill jag inte befatta mig mig med.