När snö rasar ner från ett tak är inte det takras som jag nu tänker på. Oron över ett takras som innebär att taket eller en del av det rasar in under snöns tyngd känns just nu värre.

Taket på vår hus har jag bara skottat en enda gång sedan huset var nytt 1975. Ändå har jag nu börjat oroa mig litet smått över om det inte skulle behöva skottas snart igen. Om jag bara visste, om det är nödvändigt. Jag antar att ingen vågar garantera att det kommer att hålla utan skottning. Det platta garagetaket har jag däremot skottat i stort sett varje vinter.

Kanske passar benämningen, som Peggy lärt mig, bra in på mig nu. Hon påstår inte att jag är en "worrywart", men jag börjar nu nästan undra litet själv, om jag kanske ändå är det. En worrywart är en person som oroar sig i onödan.

Framför den ena sidan av huset är marken täckt med betongplattor, som jag helst inte vill ramla ned på. På den andra sidan faller jag säkert mjukare på den nedskottade snön...

Jag kanske rent av både är en worrywart och en fegis! Lat är jag i vart fall inte

Om mitt ryggonda beror på all snöskottning de sensate veckorna eller om det beror på all den tiden jag sitter precis där jag nu sitter, vet jag inte med säkerhet.

Förmodligen bidrar båda dess omständigheter till det, än så länge (?), tämligen lätta ryggbesväret.  Hur som helst kan eller vill jag inte sluta med något av dessa aktiviteter. Snöskottningen upphör väl förhoppningsvis snart får jag dock hoppas.

Datorn kommer jag däremot aldrig att kunna överge. Den står som nr två på listan över saker som jag helst av allt inte vill förlora från huset.

IMPONERANDE HÖG - ÅTMINSTONE FÖR SYDLIGARE DELAR AV LANDET

Ovetenskapligt och barnsligt av mig, men jag tillåter mig ändå undra.

Mycket har det pratats det gångna året om de klimatförändringar vi har att vänta på grund av jordklotets uppvärmning. Jag litar i det här fallet på vad olika forskare noterat och sedan dragit sina slutsatser av.

Men ändå... kallare vinter och mer snö har vi inte haft på länge. Och det gäller som bekant inte bara Brån utan hela Sverige. Rent egoistiskt ser jag fram emot litet effekter av uppvärmningen av vår planet och då inte minst när jag tittar på den senaste elräkningen.

Så hände det igen! Här sitter jag nu och skäms.

Jag brukar lyssna en stund på klockradion, innan det är dags att somna. Om jag jag inte tänker bättre på vad jag gör, stänger jag radion med på ett sätt som gör att den i stället är inställd för att larma.

I morse larmade samma tid som den gjorde i fredags, d.v.s. 04.30, på grund av detta. Ingen av oss kunde somna om! Det blev inte den bästa söndagen och framförallt inte för min fru som verkligen är värd sina sovmorgnar.

Här sitter jag nu, arg på mig själv men lovar att detta var den sista gången som detta skall behöva hända.

Det får bli en tupplur senare i dag för oss båda.

Alltid är det nå't att oroa sig över. Nu är det mitt eget åldrande och vad det betyder för min syn på det skrivna språket, som oroar mig en aning.

Häromdagen anmärkte jag här på de långa meningar, som Ola Nordebo ofta skriver. I dagens tidning är de f.ö. inte alls så långa.

I dag blir jag av en närstående rekommenderad att läsa det VK:s kulturredaktör, Sara meidell, skriver i dagens tidning om bokrean. När jag läser den artikeln tvingas jag välja mellan två sätt att se på frågan.

Det som jag en gång i tiden lärde mig skolan om hur man uttrycker sig i skrift på vårt modersmål är i dag något som man måste bortse från.

Eller så har VK:s kulturredaktör helt enkelt svårt för att i skrift hantera det svenska språket. Kanske har hon valt att skriva som hon talar och sedan lagt in ett och annat kommatecken, semikolon eller annat skiljetecken i sin text. Eftersom jag aldrig hört henne tala, är det förstås omöjligt att påstå att det är så.

Jag rekommemnderar alla att läsa hennes text på sid. 42 i dagens VK. Det budskap som texten förmedlar ställer jag gärna upp på, men har som ovan angetts svårt att förlika mig med hennes sätt att skriva.

Innan jag väljer mellan de båda tänkbara alternativen, behöver jag ta del av de mängder av kommentarer, som det här inlägget säkerlige får.

Vad smart av Maud Olofsson att komma just nu med iden, som skulle underlätta för oss att minska vår elförbrukning!

Just i dag, när jag inte litet bekymrad tittat på min hittills största elräkning, känns det ju perfekt att det förslag som Maud kommer med, skulle göra framtida räkningar mindre.

Perfekt är förslaget och ur en annan aspekt. Jag menar att det kom så här nära valet och i en tid när Centerpartiets sympatisörer ser ut att svika. Om man nu kan tro på den väljarundersökning som publicerades igår förstås.

När telefonen ringer halv sex på morgonen, reagerar nog det flesta med oro. När det kommer från USA, hänger tidpunkten ofta samman med att den som ringer inte tänkt så noga på tidsskillnaden.

Samtalet vi fick i morse var dessvärre ett besked om sjukdom i släkten och jag känner nu starkt för min fru, som har detta oroande besked att tänka på i dag på sitt arbete.

Om det värsta skulle hända, kommer det att få så många svåra konsekvenser för hennes familj hemma i Michigan. Så blir det även för oss. En resa för henne åtminstone redan före den vi planerat göra den 7 maj blir en direkt konsekvens för oss.

Låt oss nu bara hoppas, att  det värsta inter behöver inträffa.

Med hjälp från en annan bloggare har jag nu hittat igen och även förstås noggrant läst VK:s viktiga regler för bl.a. vårt bloggande.

Mitt förslag är att en länk till dessa regler får en lättfunnen plats på bloggens ingångssida, lätt att hitta för var och en som står i begrepp att skriva ett blogginlägg eller en kommentar.

Här kommer ytterligare en av mina mer eller mindre "onödiga" funderingar. Jag tror nämligen att inte alla tycker att mina funderingar alltid är särskilt nödvändiga.

Jag uppehåller fortfarande mina tankar - en del av dem i vart fall - vid kommunfullmäktiges beslut om den nya skolorganisationen i Vännäs. Beslutet antogs utan att någon reserverade sig. Det tolkar jag som om beslutet togs i full enighet.

En av ledamöterna deltog visserligen inte i beslutet. Det i sin tur kan bara tolkas på ett sätt enligt mitt sätt att se. Hon var formellt sett vare sig för eller emot det beslut som antogs. Av alla hennes inlägg stod det dock klart att hon var och sannolikt fortfarande även är mot beslutet. Men det är en annan sak.

Både VK och kommunen själv på sin webbplats skriver att kommunfullmäktige var bara "nästan" enigt. Så här skriver VK:

Kommunfullmäktige var nästan enigt. Ingen röstade mot förslaget men Britt Strömberg, c, valde att inte delta i beslutet.

Att någon av en eller annan anledning väljer att inte vara med i ett beslut, betyder väl inte samtidigt att beslutet som tas utan att någon reserverar sig emot det har tagits i oenighet?

En onödig fundering kan tyckas, men ändå vill jag härmed låta mina läsare ta del av den. Fortfarande har jag inte slutat hoppas på ett antal klargörande kommentarer i ämnet.

I går fick jag ta del en kommentar, som VK inte ville publicera, eftersom den stred mot VK:s grundregler. Den som skrivit kommentaren kunde inte förstå på vad sätt den gjorde det. Jag kan inte heller göra det.

Kommentaren bestod huvudsakligen av kritik mot en av VK:s medarbetare, inte mot honom personligen utan mot hans skrivande.

Det kan väl inte vara så illa att de grundregler som man refererar till säger att all kritik mot VK inte får förekomma i bloggar eller kommentarer till dessa?

VK:s grundregler, förresten, är det inte på tiden att de läggs ut igen. Jag vet inte var jag kan hitta dem i dag.

Ulf Eriksson har kommenterat mitt inlägg från i morse om centern som dåliga förlorare. Det ger mig anledning att be honom om ursäkt.

Jag tänkte inte på att hans replik i dag blev publicerad "för sent". Den skulle ha varit införd före kommunfullmäktige och inte som det nu blev efter det sammamnträdet. Det är förstås att begära för mycket av VK att hålla koll på sådant.

Alltså, Ulf E, härmed ber jag om ursäkt för vad jag skrev om dig som dålig förlorare baserat på en på sätt och vis inaktuell replik i dagens VK.

Än en gång tar jag upp detta med folks ovillighet att kommentera inläggen i VK-bloggen. Jag inser att det inte kommer ändra på något, men jag kan ändå inte låta bli att göra det.

Nu tänker jag inte enbart på avsaknaden av kommentarer till vad jag själv skriver. Det samma tycks gälla för många andra av oss också.

Ett av mina inlägg i dag har lockat väldigt många läsare av statistiken att döma. En enda person har funnit anledning att kommenttera inlägget i fråga. Och det är inte den person, som jag i min enfald utgick från skulle göra det tämligen omgående. Han är dessutom en person som med stor sannolikhet har möjlighet att göra det på jobbet.

Men vad vet väl jag. Han kan ju befinna sig i en situation och på en plats där han inte kan nå internet. Han måste få ta den tid han behöver.

Förlåt min ungdomliga (?) iver!

Jag upphör aldrig att förundras över internet och allt - på gott och ont visserligen - som kan uppnås via det s.k. nätet.

Min fru, som är mycket aktiv på internet (men som ändå har tid att "ta hand om" mig" också),  lägger upp bilder och berättelser från våra resor på något som heter traveljournal.net.

Där berättar hon bl.a. om en närmast otrolig händelse vid vårt besök i Dublin häromåret. När hon visade sin bothran (en slag irländsk trumma) för den instruktör, som skulle ge henne en snabbkurs i trummans handhavande "he dropped his jaw". Undra på att han storögt tappade hakan, när han upptäckte att instrumentet ifråga, som var inköpt i Michigan nu hade återvänt via Sverige till det hus i Dublin, där det var tillverkad!

Fortsättningen är inte mindre otrolig. Ett bokförlag i USA sökte på internet efter material från Irland och fann då Peggys berättelse i Traveljournal. De ville köpa den och i dag fick hon per post två ex. av boken där hennes korta men ovanliga historia finns återgiven.

Imponerad över internet och som vanligt stoltheten jag känner över min fru fick mig att skriva detta. Hennes lilla berättelse är värd att läsa i sin helhet och det kan jag lätt fixa till dem som vill läsa den.

När jag läser det som Ola Nordebo skriver, gör jag det med viss möda. Först igår insåg jag varför.

Från uppsatsskrivningen i skolan minns jag regeln att man inte skulle skriva för långa meningar. Språket förändras och möjligen är det så att detta inte gäller längre.

Nordebos meningar är så långa, att de ibland blir svåra att läsa. Jag lider själv av samma "sjuka" och måste ibland ägna tid åt att korta meningar, som blivit för långa. Jag tycker att Nordebo borde ägna sina meningar samma efterkontroll. Bäst är förstås att göra dem korta direkt.

I "NORDEBO TISDAG" börjar ett ganska kompakt stycke "Men de betänkliga...". Hela stycket utgörs av en enda mening. Meningen består av sjuttiotre (73) ord. Jag tror inte att jag är ensam som tycker att en sådan mening är svårläst. Fyra kommatecken, ett kolon och ett frågetecken gör den dock begriplig.

I Repliken i dagens VK visar Ulf Eriksson (C) i Vännäs hur dålig förlorare vännäscentern är.

Trots att hans parti utan att reservera i senaste kommunfullmäktige ställde sig bakom Socialdemokraternas, d.v.s. kommunstyrelsens förslag, ger han sig inte. I sin replik hävdar han t.o.m. att de komletteringar till beslutet som Socialdemokraterna lade till egentligen från början var Centerpartiets egna. Visserligen var det bara ett informellt lämnat förslag, som han skriver. Varför talade man sig då varm mot det i kommunfullmäktige?

I sin sin replik säger Ulf Eriksson vidare "Socialdemokraterna har nu antagit och kompletterat kommunstyrelsens beslut med våra synpunkter". Eriksson tycks därmed vilja få människor att glömma att  Centerpartiet i full enighet med Socialdemokraterna också står bakom beslutet i kommunfullmäktige.

Formellt gör ju partiet det och det trots alla högljudda protester under debatten i kommunfullmäktige. Jag fick intrycket att man var emot hela beslutet och då även mot den del av beslutet som nu sägs utgick från Centerpartiets eget "vid informella kontaketer" överlämnade förslag.

Varför Britt Strömberg avstod från att vara med i beslutet är kanske något som hon närmare kan förklara här. Hon finns ju även med bland VK-bloggarna, så vitt jag vet.

Jag har ansökt om bostadstilägg för tre av mina huvudmän och inser i och med det, hur svårt detta måste vara för de många äldre som har rätt till det tillägget.

Att fylla i blanketten är i och för sig inte så svårt för den som har litet blankett vana. Det har ju dessvärre långt ifrån alla äldre.

Svårt är det däremot att plocka fram och bifoga alla de olika blanketter, som skall bifogas ansökan. Där går nog många bet.

Förr tror jag att man kunde gå till Försäkringskassan och få all den hjälp man behövde. Den möjligheten finns nog inte längre. I vart fall inte om du bor i Vännäs.

Nu återstår bara den sista möjligheten att få till stånd en ändring. Så här kan det väl ändå inte få fortsätta?

Jag ställer nu kravet via vår fina VK-bloggtill alla som har något att säga till om. Se till att denna envisa vinterkyla byts ut mot ett varmare väder, gärna med dagsmeja, som solen ännu inte mäktar skapa!

I går på kommunfullmäktige liksom i många andra sammanhang ser jag hur svårt många har att rätt använda det hjälpmedel som en uppsatt mikrofon är.

Kanske är jag mer känslig i sammanhanget med tanke på min nedsatt hörsel. I går använde jag f.ö. för första gången min hörapparats inställning för att ta in ljudet via den väl fungerande teleslingan i Medborgarhusets sessionssal.

Jag tror att det fortfarande anses vara artigt att vända sig mot den man talar till. Alltför många talare har lärt sig det och vände sig därför bort från mikrofonen för att t.ex. säga någon till presidiet. Jag har full förståelse för det, men det mesta av vad som sas då gick inte ut via mikrofonen.

Ledamöterna är inte bara olika vad gäller politisk uppfattning. Det är också olika långa. De flesta försökte, utan att lyckas särskilt bra, att anpassa mikrofonens läge i förhållande till deras munnar. Ingen som jag kunde se lossade på de "skruvanordningar" som skulle ha tillåtit en rätt nivå på mikrofonen. Några försökte med milt våld att höja eller sänka mikrofonen.

Borde inte detta med mikrofoninställningen kunna vara en uppgift för sekreteraren?

Om än litet motvilligt är jag beredd att medge att KD i Vännäs genom sin mycket aktive Hans-Inge Smetana trots sin litenhet driver sin politik på ett i många stycken aktivt sätt.

Nu får jag väl ett nytt inbjudningskort till partiet av Hans-Inge, men den risken tar jag gärna.

Jag fick en känsla vid gårdagens kommunfullmäktige, att KD:s första debattinlägg i skolorganisationsfrågan, var litet grand av en kupp inom alliansen. Utan att känna till något från spelet "bakom kulisserna" fick jag för mig att KD kraftigt bidrog till att de övriga allianspartierna tämligen oväntat lade sig platt och helt tycktes ha övergett alla sina motiv bakom reservationen i kommunstyrelsen.

Den enda som nog inte ändrade uppfattning var Centerpartiets Britt Strömberg, som inte ens ville vara med i det beslut som ett enigt kommunfullmäktige till sist tog.

Men ändå, Hans-Inge, även om du betalar medlemsavgiften i KD för mig och lovar mig en plats på fullmäktigelistan, så tror jag mer på mitt eget parti.

Kvällens kommunfullmäktige blev en ovanlig "föreställning". De som trott - jag t.ex. - att kommunfullmäktige bara är en församligt som beslutar enligt kommunstyrelsens förslag och med en och annan reservation har inte helt rätt.

Den stora frågan var förstås kommunens skolorganisation och då kanske inte främst frågan om högstadiet skall finnas bara på Hammarsklolan och inte också i Vännäsby. Frågans koppling till byaskolornas framtid gjorde frågan än mer intressant.

Jag gick dit med tron att allianspartierna i enad front skulle gå emot majoriteten. Så blev det dock inte. Redan före den sista ajourneringen stod det tämligen klart, att åtminstone Centern skulle stå kvar vid sin uppfattning att inte flytta högstadiet från Vännäsby.

Kristdemokraterna genom Hans-Inge Smetana, KD, hade då redan ställt sig bakom kommunstyrelsens förslag men med ett tämligen oskyldigt tilläggsförslag.

Döm av min förvåning, när Carl-Johan Palm direkt efter ajourneringen gjorde klart att han stödde kommunstyrelsens förslag med tillägget från KD. Ingen fler talare anmälde sig och ingen reserverade sig heller mot det beslut som sedan klubbades. Det enda som återstod av Centerns starka motstånd mot flyttningen var en blyg liten anmälan från Centerns Britt Strömberg om att hon inte deltog i beslutet.

På ett sätt var det hela mera en seger för demokratin än för majoriteten. Nu vet vi att demokratin hänger med ända upp i fullmäktige och att fullmäktige tydligen är mer än bara ett ställe där förslag från kommunstyrelsen registreras. I dag gick debattens vågor hälsosamt höga.

Litet undrar jag förstås över varför inte Centern löpte linan ut och reserverade sig.

Liksom min bloggarkompis Jan Nilsson har också jag som åhörare tagit del av Vännäs kommuns fullmäktigesammanträde. Dock jag saknar jag de tekniska förutsättningar som han har för att kunna blogga direkt från sammanträdet.

Jag har en hel del saker jag vill ta upp här från sammanträdet, men det som känns mest angeläget att ta upp, handlar om ett replikinlägg från centerns starke man i Vännäs, Ulf Eriksson. Först måste jag medge att jag oftast är imponerad av tydligheten och skärpan i hans inlähgg.

Men en sak som han sa i kväll, var långt ifrån imponerande och får mig dessutom att undra över vilken syn han har tjänstemannautredningar.

Han förklarade först varför det inte var så underligt att så många misstrodde majoritetens besked om att bevara byskolorna. Fem av sex  (?) alternativt som förvaltningen hade taghit fram innebar att Bråns skola skulle flytta till Vännäsby skola.

När sedan kommunalrådet förklarar att den utredningen ju inte var ett förslag från Socialdemokraterna utan från förvaltningen, replikerar Ulf Nilsson och säger något i stil med "att ni är ju i alla fall i majoritet".

Att den politiska majoritete var den som beställde utredningen skulle alltså enligt Ulf Erikssons syn också innebära att majoriteten talade om vad utredningen skulle komma fram till för förslag!

Det finns skäl att akta sig för framtida utredningar i ett borgerligt styrt Vännäs, om det är Centern som beställt dem!

Snart skall jag åka till Vännäs för att lyssna på kommunfullmäktige. Jag borde göra det oftare. Möjligheten att så här live få lyssna till våra politiker inför kommande val borde många fler ta vara på.

Vad som kommer att sägas i ärendet om den nya skolorganisationen blir kanske inte det mest givande. Jag antar nämligen att det mest troliga är att vi får lyssna till upprepningar av vad som tidigare både sagts och skrivits.

Mera intresserad är jag faktiskt av frågan om kommunens kostverksamhet. Där skulle jag önska att någon av ledamöterna efterlyste en uppgift om vad den här sista (?) och alla tidigare måltidsutredningar som gjorts och som inte lett till några mera genomgripande förändringar.

Jag undrar om inte just den här frågan har utretts flest många gånger av alla andra kommunala frågor som kostat massor av utredningspengar.

Bäst att vara där i god tid, eftersom ju ärendet om skolorganisationen borde locka många åhörare. Kan man kanske rent av av antalet besökare dra någon slags slutsats om hur viktig frågan egentligen är för gemene man? I god tid skall jag vara där, men jag tror mig inte bli utan sittplats även om jag skulle komam litet sent.

Det är inte alltid, som upptäckten att åren faktiskt går och att saker och ting förändras, känns enbart positivt.

Just nu tänker jag på de minnen och känslor som väcks, när jag möter gamla trotjänare från mina många år som föreståndare för vad som då var ålderdomshem och hette Vängården. Nu finns officiellt vare sig ålderdomshemmet eller namnet Vängården kvar.

I dag mötte jag ännu en av de medarbetare som jag minns alldeles särskilt väl och då mest beroende på hennes positiva inställning till det mesta, hennes arbetsvilja och hennes förmåga att stå över de olika konflikter som ingen arbetsplats är förskonad från.

Nu behöver hon särskilt boende och jag är glad över att hon får flytta in det nya jättefina boendet i Vännäsby på samma tomt där Vängården låg och där hon arbetade i åtskilliga år.

Och tänk att trots åren som gått allt som de medfört för henne, så lyser fortfarande hennes härliga personlighet igenom.

Henne måste jag hälsa på då och då. Vi har mycket att prata om och det minne hon behöver för att komma ihåg åren under 60- talet och framåt under vår tid tillsammans fick jag en bestämd känsla av att hon minns en del av.

VILKEN FÄRG SOM VALDES FRAMGICK INTE AV HISTORIEN

Ibland så läser man eller hör man om händelser som man har svårt tro på. En del av dem skall man inte heller tro på, eftersom de hör till kategorin vandringssägner eller "hoaxes", som de visst också kallas.

Nu skall jag berätta en historia, som jag inte skulle ha trott på om den inte hade kommit från min fru med sina dryga 25 års erfarenhet från kirurgisk verksamhete i USA. Jag kan lätt förstå dem av er, som inte trots detta pålitliga känna vill tro på den.

Patienten i fråga var opererad för pankreatit, d.v.s. inflammtion i bukspottskörteln som dessutom visade sig ha ett nekrotiserande förlopp. Man var därför tvungen att under en 3-4 veckor om och om igen öppna patienten för att genom spolning och på annat sätt avlägsna död vävnad.

Efter ett par tre öppningar började man på skämt prata om att här skulle det vara perfekt med ett blixtlås. Med ett sådant skulle man ju kunna unvika såväl skalpell som suturering. Alla i laget blev inte litet förvånande, när den ansvarige kirurgen till sist sa: "Låt oss försöka!"

I min fru fick i uppdrag att i den öppna handeln inköpa lämpligt blixtlås, som förstås skulle vara lagomt långt och förstås möjligt att sterilisera. Hon fann till sist ett av nylon, som sedan kunde sterliseras och användas, som det var tänkt!

Som sagt - detta är inte en av de många vandringssägner som går jorden runt då och då, hur otroligt det hela än verkar.

Vi kan nog aldrig förstå varandra helt ut, när det gäller subsidiaritetsprincipen, Han-Inge, så länge du inte vill förstå, vad jag menar med beslut. Där ligger själva kärnfrågan.

Du tycks med beslut mena det ögonblick, när en förälder, en äldre människa eller någon annan framför sin önskan om vilken service han eller hon vill ha från kommunen. Vederbörande har "vid sitt köksbord" beslutat sig för vad de vill ha.

Det beslutet måste sedan läggas fram för dem som av kommunmedborgarna fått i uppdrag att fatta det beslut som krävs för att köksbordsbeslutet skall kunna verkställas. Den beslutsnivån skall absolut ligga så nära köksbordsnivån som möjligt. Så långt stödjer jag principen och det torde även dina politiska kolleger i Vännäs göra. Mera kontroversiell än så är den inte.

Närmre än ett beslut av en tjänsteman, som av sin nämnd delegerats rätten att besluta i nämndens ställe, kan man inte komma. Jag är övertygad om att EU:s tanke med subsidiaritetsprincipen inte innebär att den enskilde skall kunna tvinga beslutsfattarna att i alla lägen verkställa sitt i familjens sköte fattade köksbordsbeslut.

Att som du gör med hänvisning till det för många så svårbegripliga uttrycket subsidiaritetsprincipen, försöka få folk att tro att de i en kristdemoktiskt styrd kommun kommer att få allt som de i hemmet beslutat att de vill ha, är inte riktigt hederligt gjort av dig, tycker jag.

Till sist konstaterar jag att du ändå tycks mena, att det är KD eller dåvarande KDS som ensamt (?) ligger bakom den subsidiaritetsprincip som EU antagit. Det var inte illa det. Nu är det bara att hoppas, att man inom EU har en klarare uppfattning än du om vad principen ifråga innebär.

På det som Littorin säger kan man inte lita.

Det löfte han gav om högre ersättning för dem som efter nyår får den från arbetsförmedlingen, uppfylls ej enligt preliminära uppgifter.

I VK finns i dag en artikel om försäljningen av missionshuset i Brån. Huset såldes utan att de som ville köpa gavs tillfälle till budgivning.

I artikeln hävdar jag med 99,9 % säkerhet, att säljaren själv har rätt att bestämma, till vilket pris han vill sälja sin fastighet.

I dag är jag till 100 % säker på att det är så. Min vakna syster kan nämligen för mig i dag berätta, att hon på "Anslagstavlan" i TV läst att säljaren, t.o.m. när budgivning har utlysts, fritt kan välja den köpare han vill anta. Det behöver alltså inte vara den är beredd att betala mest.

En helt annan sak är det förmodligen att mäklarna helst av eget intresse för högsta möjliga provision vill sälja till den högstbjudande. En önskan som antagligen också säljaren i lejonparten av fallen har.

Hans-Inge i Vännäs ger i sitt inlägg i går en beskrivning igen om subsidiaritetsprincipen. Jag vidhåller dock alltjämt att han och möjligeh hela hans parti drar för stora växlar på principen ifråga.

I mitt inlägg påstod jag dels att ordet i fråga, som det används av KD och Hans-Inge, bara är ett svårt och svårstavat ord och dels att det var hämtat från EU. Att ordet är svårt ser jag redan i Hans-Inges rubrik på sitt inlägg. Där säger han att jag inte HAR någon subsidiaritet. Är det verkligen någon man kan ha?

Sedan var det där med EU. Det är inget som KD hittat hos EU, skriver Hans-Inge. Mellan raderna ser jag nästan hur Hans-Inge nog menar att det är tvärtom. EU skulle alltså ha fått detta fina med subsidiaritet från KD och inte tvärt om!

Vid en kort koll på internet hittar jag bl.a. följande:

Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 fastställdes de grundläggande principerna för subsidiariteten samt riktlinjer för tolkningen av artikel 5 (f.d. artikel 3b), som förankrar subsidiariteten i Fördraget om Europeiska unionen. Slutsatserna från mötet återges i en förklaring som fortfarande är hörnstenen i subsidiaritetsprincipen.

Att du och KD i övrigt anammat något som också EU tror på, behöver ni väl inte skämmas för, eller hur Hans-Inge?

Genom att läsa ett antal saker om principen i fråga fick jag en större förståelse för den och även en bekräftelse på det jag sedan tidigare trodde att den innebär. Beslut skall fattas så nära dem det berör. Den tanken stöder jag fullt ut. Men det betyder dock inte som Hans-Inge vill få folk att tro, d.v.s. att den enskilde samhällsmedborgaren själv skall kunna fatta beslut som sedan utan vidare skall verkställas av det stödjande samhället.

I kommunen skulle principen t.ex. kunna innebära, att barnomsorgstaxan inte skulle behöva ända upp till kommunfullmäktge för att beslutas. Den borde i stället fastställas i barn- och omsorgsnämnden. Därmed skulle beslutet hamna på en nivå närmare dem det berör. Jag vet att det förstås först skulle kräva en ändring i kommunalagen.

Det finns massor av exempel i din kommunala närhet, Hans-Inge, där du skulle kunna medverka till att besluten hamnade närmare dem det berör, men tyvärr dock aldrig i de berördas egna händer. Där går gränsen.

Till sist är jag helt övertygad om att när man i EU talar om att beslut inte skall fattas på högre nivå än nödvändigt, så menar man hela tiden att det bör ske på lägre nivåer som i demokratisk ordning fått rätten att fatta beslut. I kommunen är det alltså frågan komunfullmäktige, nämnder och styrelser samt de tjänstemän som delegerats rätten att i sina nämnders ställe fatta vissa beslut.

Hans-Inge Smetana, KD:s man i Vännäs, återkommer ofta till sitt partis s.k. subsidaritetsprincip och nu senast i ett blogginlägg i dag. Han lyckas i vart få mig intresserad av begreppet.

Nu är det ju förstås inte Han-Inges princip utan något från EU som KD valt att betona i sin politik.

Tänk så bra vi har det ändå min fru och jag. Utöver alla de riktigt viktiga sakerna i livet, lever vi också i en hyfsat bra ekonomisk situation.

Det fanns en tid, när ett behov av verkstadsbesök med ens bil, utgjorde ett allvarligt problem. Nu var problemet utslutande frågan på vad sätt jag skulle ta mig till och från Vännäs och verkstaden där.

Inför pensioneringen såg jag framför mig ett liv som inte skulle tillåta allt vad vi tidigare var vana vid. Så fel jag ändå hade! Vi har verkligen ingenting att klaga på och inte heller bör vi vara avundsjuka på alla i omgivningen som fortfarande har sina höga inkomster.

Tänk så bra man mår, när man förnöjsamt inför sig själv och alla er andra kan konstatera att vi har det bra!

Verkstadsbesöket då...hur blev det med det? Jo, man behövde inte byta bromsoken utan bara bromsklossar och bromsskivor på de båda bakhjulen. Det hela kostade bara ungefär hälften av vad jag befarade. Där fick jag ytterligare en sak att vara nöjd över.

En hel del tid ägnades i går åt att fixa flygbiljetter till och från Arlanda inför vår kommande resa till USA. Det visade sig inte vara så lätt.

Vi kommer hem den 12 juni kl. 15.00 och jag kan inte hitta något flyg Arlanda - Umeå senare den dagen.

Däremot finns ett stort urval samma eftermiddag/kväll från Bromma till Umeå med Malmö Aviation.

Helt fel upptäckte jag senare. Det går inga flyg från Bromma heller, men för framtiden kan det ändå vara intressant att få veta hur man bäst tar sig dit från Arlanda. Ta en taxi för ca 500 råder mig min son.

Men hur tar man sig enklast (d.v.s. utan att behöva åka via City) till Bromma? Tacksam för tips.

I dagens VK beskriver KD:s Maria Larsson och Gunilla Tjärnberg tre lagändringar som regeringen föreslår. Det finns ingen anledning att betvivla partiets och regeringens goda intentioner när det gäller de (oss) äldre.

Jag kan dock inte låta bli att hänga upp mig på en punkt. Om det grundar sig enbart på mitt "petimetriska" sätt att läsa eller om det gör det på min erfarenhet från äldreomsorgen får andra bedöma.

Jag citerar från artikeln:

"För det andra införs en bestämmelse om att den äldre personen, så långt möjligt skall kunna välja när och hur stöd och hjälp boende, hemtjänst och lättåtkomlig service ska ges."

Vilken skillnad mot nu skulle det göra, om det i särskilda bestämmelser skrivs in att den gamle personen "så långt möjligt" skall kunna välja? Ingen alls vill jag påstå. Jag tror nämligen inte att det i dag finns någon inom äldreomsorgen som inte i varje enskilt fall så långt möjligt försöker tillgodose inte bara behovet som den äldre visar upp utan också den enskildes egna önskningar.

Det är bara det att det nu, såväl som efter att det nya lagförslaget antagits, inte kommer att vara den äldre personen som ytterst avgör vad som är "möjligt". Detta kommer även fortsättningsvis att avgöras av biståndsbedömaren, som i sin tur begränsas av de resurser som vid varje enskilt tillfälle finns tillgängliga.

Missionshuset i Brån är nu sålt. Hela försäljningen riskerar nu att bli polisanmäld. Säljaren, Bråns Kristliga Ungdoms- och Missionsförening känner sig dock helt lugn.

På föreningens årsmöte presenterades de fyra spekulanter, som var beredda att betala det pris som föreningen hade satt på huset. Årsmötet hade att ta ställning till dessa och huvudfrågan blev om försäljningen skulle fortsätta via budgivning från de fyra intresserade.

Sedan årsmötet bestämt sig för att avstå från att försöka trissa upp priset ytterligare, tittade man närmare på vad de fyra intresserade avsåg att använda huset till. Man fann då att en framtida användning av huset som ateljé, som en av de fyra avsåg att använda det till, var mest tilltalande.

I går ringde en av de fyra. Han var mycket upprörd och hotade också att göra en polisanmälan. Det var inte möjligt att få honom att inse, att det stod ägaren helt fritt att sälja till vem som helst och till det pris som ägaren själv bestämt.

Det påstådda manipulerandet hos moderaterna i stockholmstrakten ökar inte förtroendet för det partiet. Handlar det om röstköp? Eller är det bara ett "smart" sätt att plussa på ett minskande medlemsantal?

Än vet vi inte hur stort det hela är, men redan nu kan man på vad som hittills framkommit ana att detta nog är en mycket besvärlig fråga för moderaterna så här nära valet.

Och alla de som redan sedan tidigare har ett mycket svagt förtroende för vad våra i "förtroende" valda politiker håller på med, torde bli stärkta i sin tveksamma inställning till politiker i allmänhet.

I höst blir det en mera "vanlig" turistresa, eftersom vi funderar på Cypern.

Kinaresan i höstas får nog betecknas som mindre vanlig. Vad sägs om Cypern, förresten? Finns det mer än bara sol och bad och lata dagar att ägna sig åt där?

"Frysta relationer" tror jag är ett begrepp som är tillämpligt enbart på relationer mellan människor. En händelse i går kväll i kombination med de kärvande bromsoken, har på ett sätt ändå fryst min relation till vår vanligtvis så tjänstvilliga bil.

Efter spelningen på Harrys i går blev min uppgift att från lokalen för spelningen skjutsa hem tre musiker, en gitarr, en ganska skrymmande cajon, en bodhran, ett stativ till Peggys hammered dulcimer samt en 3-4 bagar/påsar med diverse innehåll.

Vår Mazda 6 är tämligen rymlig med ett ganska stort bagageutrymme, så jag räknade inte med några problem att rymma allt. Dock visade det sig att låset till bakluckan inte gick att öppna, förmodligen beroende på isbildning i mekanismen.

Men skam den som ger sig brukar det ju heta. Efter att vi lastat sakerna via baksätet över den infällda hatthyllan samt placerat ett och annat instrument i famnen på passagerarna, kunde hemfärden lyckosamt genomföras.

Det var bevisligen is i låset som omöjliggjorde ett normalt ilastande av instrument m.m. Med litet varmluft från en varmluftspistol i dag är nu allt ok igen - tills vidare åtminstone.

OM JAG HADE EN VOLVO SKULLE DESSA OK PASSA

Bromsmedicin är vad jag nu behöver, men dessbättre handlar det inte om att bromsa en begynnande demens.

I stället är det vår relativt nya Mazda 6 som behöver behandling för sina bromsar. Precis som för den förra Mazdan verkar det som om bromsokens rörelser in och ut från bromsskivorna begränsats allt mer och mer för att nu alltid vara lätt pressade mot dem. Att byta bromsok var f.ö. den enda åtgärd som den förra Mazdan behövde trots sina 22 000 mil.

Nu hoppas jag förstås, att man på verkstaden lyckas få de båda bakhjulens ok att röra sig normalt igen, så att det hela stoppar med enbart byte av bromsklossar.

I morgon skall bilen in på verkstaden i Vännäs för åtgärd. Utöver kostnaden oroar jag mig nu också litet över vädret i morgon. Efter som jag är "rädd" för att åka buss, tänker jag gå två gånger Vännäs - Brån. Åtta kilometer i -20 är litet gruvsamt. Måtte det bli något mindre kallt i morgon.

Vid sådana här tillfällen - men endast då - önskar jag att jag bodde i Vännäs i stället för i vår fina by, Brån.

Efter en lång promenad i det vackra vädret får jag en märklig och alldeles för tidig känsla av vår.

Det är svårt att riktigt avgöra vad det är som får mig att tänka på att våren är i antågande. Det kan inte bara vara solen och de allt längre dagarna.

Ett annat skäl att tänka på våren är att vi nu har köpt vår USA-biljett. De 7 maj bär det av. Undrar just om snön på tomten här hemma hunnit smälta bort innan dess. 

BILD FRÅN EN AMERIKANSK METODBOK FÖR LOBOTOMI

Jag såg att ett program kommer upp i TV, där man kommer att intervjua gamla lobotomipatienter. Jag träffade många sådana under mina år som mentalskötare och borde inse att tragedin kring många av dessa operationer inte är något att skämta om.

Trots den insikten gör jag det härmed ändå. Själv har jag aldrig varit i den situationen, där jag haft anledning att i verkliga livet använda meningen. Men så här kan man eventuellt säga i ett riktigt besvärligt läge.

"I either need a bottle in front of me or a frontal lobotomi."

Meningen "gör" sig inte på svenska. Därför får det bli på engelska.

För säkerhets skull ber jag nu alla som har tråkiga erfarenheter av lobotomi och även dem som har tråkiga erfarenheter av alkohol om ursäkt.

I morgon, lördag, spelar det irländska bandet O'grejdi Nua på Harrys igen. Kom och lyssna! Klockan 15.00 börjar musiken.

Egentligen var bandet Magic Connection bokat från 15.00 - 17.00 men de har på grund av manfall överlåtit första timmen till O'Grejdi Nua.

Den här dagen börjar bra. Äntligen har jag kunnat slutföra en uppgift, som "plågat" mig länge. Till det kommer en del andra mycket positiva saker som har fått mig själv att skina i kapp med solen som också tycks ha en bra dag i dag.

Som gode man är man skyldig att lämna in en årlg redovisning över vart ens huvudmans inkomster tagit vägen. En av mina huvudmäns redovisning, eller årsräkning som den kallas, har jag fram till i dag inte fått att stämma.

Ett besked om en viss inkomstpost från kommunens mycket serviceminded Swedbankkontor gjorde att jag till sist fick allt att stäämma.

Yippee ropar jag ut för mig själv i min kammare och även ut till er.

HÄR SER VI HALLON OCH BLÅBÄR SMIDA ILLASINNADE RÄNKER

Skrivfel får en ibland att börja ifrågasätta sina egna färdigheter i rättstavning. Så blev det också idag.

Kommunnens förträffliga hotell och restaurang, Hotel Vännäs, serverar i helgen en dessert bestående av bl.a. bärkomplott.

Innan jag tillät mig le åt skrivfelet, var jag tvungen att slå upp ordet komplott, för att vara helt säker, så säker att jag skulle våga göra mig lustig över det här.

I desserten ingår enligt annonsen en sammansvärjning av bär. Vad det är för bär är inte angivet.

Aldrig tidigare har mina blogginlägg rönt så stort intresse som de senaste kring skolorganisationen i Vännäs.

Ej heller har jag någonsin tidigare haft så många läsare som under det senaste dygnet. Den omständigheten ger mig förstås anledning att undra över vad anledningen till det är.

Ytterligheterna är väl å ena sidan att det jag skrivit är så dumt att bara det har lockat så många att läsa det. Å andra sidan är det kanske ändå så att det trots allt har funnit ett och annat av värde att läsa i inläggen. Som så ofta ligger väl troligen sanningen någonstans mittemellan dessa ytterligheter.

Trots att det alltid är trevligt att få många läsare, överväger ändå känslan av att jag nog inte skulle ha lagt mig i frågan överhuvudtaget. Enstaka bittra kommentarer, som inte bara handlat om själva saken utan också litet om mig själv som person, lämnar mig inte opåverkad.

Jag kunde inte drömma om hur djupt engagerade ni och andra är i skolfrågan. Nu är jag uppmanad att be om ursäkt.

Det gör jag gärna här och även mera "handgripligt" när vi möts vid kommunfullmäktigemötet den 22 februari. En anonym Mona skriver att jag "öppet förnedrat dessa landsbygdens hjältar..." och bara det faktum att mina inlägg uppfattats så är skäl nog att be om ursäkt. Att medvetet förnedra folk är det sista jag vill.

Ett annat skäl till jag så lätt kan be om ursäkt är att jag sedan jag läst Stinas genomgång av ärendet inser att jag inte varit särskilt väl insatt i frågan.

Vi möts den 22.

Skoldebatten i Vännäs får mig att fundera litet över vad politiskt ansvarstagande betyder i frågor som denna.

Jag kommer då till den självklara slutsatsen, att det politiska ansvaret och modet testas bäst i situationer som liknar den här. Västermajoriteten i Vännäs har uppmärksammat att det vikande elevunderlaget har gjort "skolkostymen" för stor och har sedan bestämt sig för att anpassa den till en mindre kostym.

En borgerlig majoritet som inte skulle ha gjort detsamma betackar vi oss för.

Sedan står man fast vid den ståndpunkten, trots att t.o.m. socialdemokraternas egen tidning, Västerbottens Folkblad, gladeligen i första hand tycks vara motståndarnas språkrör. Man gör det trots visat missnöje från en och annan berörd förälder (svårt att veta hur många de missnöjda är). Man gör det också väl medvetna att det kan medföra en eller annan förlorat röst på valdagen.

Nu återstår bara att se att den ståndunkt majoriteten intagit står sig även under behandlingen i kommunfullmäktige.

Den politiska majoriteten i Vännäs har vid flera tillfällen gett utfästelser om att inte stänga några byaskolor. I det senaste beslutet som snart skall föreläggas kommunfullmäktige har man också bundit sig vid  vissa frågor som rör de aktuella byaskolorna.

Trots detta fortsätter oroliga föräldrar att öppet visa att man inte alls tror på majoritetens vilja att verkligen behålla byaskolorna. Man begär något som i politiska sammanhang är och även skall vara en omöjlighet, nämligen att begära besked om hur länge byaskolorna skall få finnas kvar.

Skulle man med exakt tidsangivelse ge skolorna en garanterad överlevnadstid, visar man på samma gång en helt oacceptabel brist på ansvar för kommunens bästa. Ingen kan förutse, hur all de för skolorna avgörande faktorerna kommer att se ut om några år. Ingenting är som bekant oföränderligt.

Samma individer som i dag vägrar att tro på den nuvarande majoritetens besked angående byaskolorna, tycks däremot tro på löften från en eventuell ny majoriotet bestående av de s.k. allianspartierna. Den skulle bli en garanti för att byaskolorna för alltid var räddade.

Själv är jag dock helt säker på att även den majoriteten fortlöpande skulle ta hänsyn till vad som händer i kommunen och vidta de förändringar av såväl skola som annat som den skulle bedöma vara nödvändiga.

Jag frågar mig därför om vi här ser ett uttryck för ett allmänt och ospecifikt politikerförakt, eller om föraktet och missnöjet enbart är ett simpelt tecken på förakt för vad majoriten står för rent allmänt.

I den andra lokaltidningens referat från gårdagens informationsmöte om Vännäs kommuns kommande (?) ändring av skolorganisationen läser jag något som är bakgrunden till rubriken på det här inlägget.

Kommunalrådet Johan Söderling fick en fråga från en företrädare för "Ändrapåingetkommittén". Hon, Katarina Hampusson, ville veta vad Söderling menade med begreppet "överskådlig tid". Han svarade inte på den frågan utan bad i stället om besked från frågeställaren om vad hon menar med begreppet ifråga.

Vare sig Katarina Hampusson eller Johan Söderling ville ge sin syn på hur långt in i framtiden som de ansåg vara överskådlig.

I dagens Västerbottens Folkblad läser vi att kommunalrådet vägrade att svara på frågan om vad han menar med "överskådlig tid". Att inte heller taleskvinnan för Ändrapoåingetkommittén gjorde det nämns inte i artikeln.

Min fundering nu ligger alltså på det rent språkliga planet. Har jag helt fel, när jag anser att en vägran att svara på en fråga inte alls är samma sak som att låta bli att göra det. Om ett uteblivet svar skall ses som en vägran, måste väl ändå den fått frågan först säga något i stil med att han eller hon vägrar att svara. Ett uteblivet svar kan ju t.o.m. bero på att vederbörande inte uppfattat frågan.

För övrigt upprepar jag mitt råd till politiker och andra att akta sig väldigt noga för att i viktiga frågor använda begreppet "överskådlig tid" som tidsangivelse.

Ovan vid situationen känner jag mig nu. Jag har med fullt ansvar för för mitt barnbarn hämtat honom vid flyget. Men väl hemma i Brån...

saknas hans fina skinnmössa! Han ramlade vid bilen, som vi hade parkerat vid ICA Kvantum på Tallparken men klättrade raskt in i den av egen maskin. Ansvarslöse jag kollade inte om alla "tillbehör" fanns med. Det borde jag förstås ha gjort.

Nu blir det bara att göra ett nytt besök i butiken med förhoppningen att någon lämnat in mössan eller åtminstone placerat den synligt ute på parkleringen.

I går kväll var jag på ett informationsmöte i Vännäsby om den föreslagna nya skolorganisationen. Det finns mycket att säga om den, men jag jag tänker nu bara på de svåra frågorna kring den alltid så viktiga informationen.

Kommunens nye barn- och utbildningschef Tomas Åström lämnade en mycket klar och ingående information om den utredning som bl.a. ligger till grund för kommunstyrelsens förslag till kommunfullmäktige. Ingen av åhörarna borde kunna klaga på den informationen. Samtliga borde också ha förstått innebörden av den.

Men så var det inte. En av åhörarna behövde tre förklaringar för att förstå hur det var tänkt att de flyttade klasserna skulle hanteras till hösten efter flytten till Hammarskolan. Frågan är om han förstod det ens efter den upprepade beskrivningen som Tomas Åström gav.

Just den händelsen fick mig att inse hur svårt det för det mesta är att lämna information i komplicerade frågor. Det handlar långt ifrån inte bara om när information skall lämnas. Tydligen betyder det också väldigt hur mottaglig den som får informationen är. Är man emot budskapet i informationen som ges, vill man tydligen inte heller förstå den.

Den åhörare jag åsyftar var inte vilken som helst. Han är nämligen vice ordförande i barn- och utbildningsnämnden, varifrån förslaget om förändrad skolorganisation ju faktiskt kommer. Han måste på ett mycket tidigt stadium ha fått information, som till oss andra kom väldigt sent.

Att inte ens han rätt hade tagit till sig informationen gör mig bara mer övertygad om att det nog krävdes ett tydligt förslag från kommunstyrelsen, innan det var möjligt att gå ut med information till allmänheten. Alliansens klagan över att föräldrar m.fl. inte informerats tidigare, bör nog inte tas på så stort allvar.

Nu menar visserligen många, att det är alldeles för sent att påverka det slutliga beslutet i kommunfullmäktige. De som gör det förstärker bara mångas uppfattning, att kommunens högsta beslutande församling bara har en formell uppgift att registrera och protokollföra beslut som redan har fattats i kommunstyrelsen. Så är det ju inte eller åtminstone så borde det inte vara så.

Tre spännande timmar har jag i dag ägnat åt att lyssna på vad som sas i kommunstyrelsen i dag. Jag kunde dessvärre inte stanna till sammanträdet var slut.

Jag dristar mig ändå till att i punkform lämna några synpunkter på vad jag såg och hörde.

1. Mötet hade lockat fem föräldrar, eller åtminstone uppfattade jag dem som närvarande på grund av sin roll som föräldrar. Fyra av dem var kvinnor och en var man. Att av det dra slutsatsen att skolfrågor är frågor bara för mammor är förstås att gå för långt, men ändå...

2. Ordföranden gav ledamöterna möjlighet att ställa frågor till den närvarande skol- och utbildningschefen. I stort sett alla inlägg var ändå försök till debattinlägg.

3. Ordföranden visade en för mig helt oväntad tuffhet, när han gång på gång påminde ledamöterna om att de skulle ställa frågor och inte debattera. Det samma gällde när han försökte föra sammanträdet framåt genom att uppmana talarna att inte återigen upprepa sådant som sagts flera gånger tidigare.

4. För mig tedde det sig märkligt att så många inte ansåg sig kunna besluta i afton på grund av bristfälligt beslutsunderlag. Alla borde ha varit fullt medvetna om att beslutet ju bara skulle bli ett förslag till kommunfullmäktige, där det slutgiltiga beslutet skall tas.

5. Jag kunde märka en likgiltighet från åtminstone en av männen, när en kvinna talade. Han ägnade då en del intresse åt sin multifunktioella mobil. Det såg inte så bra ut.

Nu ser jag med spänning fram emot besked om hur det hela slutade, när det gäller skolfrågan, även om ganska säkert kan gissa hur det blev.

SKOLA I FAROZONEN ENLIGT VISSA

I dag tänker jag som intresserad "allmänhet" lyssna på kommunstyrelsen, när den har sitt sammanträde 15.00.

Naturligtvis är det frågan om Vännäsby skolas och andra skolors framtid som jag är mest intresserad av.

Det kommer troligen att kännas litet "konstigt" att för första gången lyssna på kommunstyrelsen utan att ha ett eget ärende att föredra.

På den tiden var det inte särskilt vanligt med besökare vis kommunstyrelsens offentliga sammanträden. Det skall därför också bli intressant att se, om skolfrågan möjligen har lockat fler lyssnare.

Många tidsangivelser ger utrymme för egna tolkningar. Hur många gångar har t.ex. inte föräldrar otåligt svarat "snart" på barnets lika otåliga fråga "när"? Vad som menas med "överskådlig tid" är så oklart, att det uttrycket egentligen aldrig borde användas.

Varje gång jag stöter på uttrycket undrar jag hur lång tid den som använder det menar vara överskådlig. Betyder "överskådlig tid" samma sak för alla, oberoende av ålder, kunskap i det aktuella ämnet, personlig läggning, förmåga att blicka in i framtiden o.s.v.?

Är den tid jag kan överskåda i min ålder kortare än den tid som en 20-åring kan överskåda? Eller har jag som är äldre och mer erfaren en bättre förutsättning att titta in i framtiden? Klart är i alla fall att bara åldern ger begreppet överskådlig tid en annan innebörd för mig än för 20-åringen. 

Använder man begreppet överskådlig tid bara när man inte ens vågar gissa hur länge någonting kommer att vara? Uttrycket är nu extra aktuellt i Vännäs och debatten där om byaskolornas vara eller icke vara. Kommunalrådet kan inte säga vad han menar med överskådlig tid och det hedrar honom.

Ännu bättre vore det om han och alla andra poliker lovar att aldrig mer använda ett så totalt intetsägande tidsuttryck.

Nära nog som träffad av en blixt från en klar himmel fick jag en oemotståndlig längtan efter amerikansk pannkaka till lunch.

Trots att vi båda sedan lång tid hållit oss till lägsta möjliga intag av kolhydrat, kunde jag lätt övertyga min kära hustru om att det nu var dags för en riktig kolhydratbomb.

I brist på äkta lönnsirap provade vi vanlig ljus sirap (67 % kolhydrat!) och det smakade alldeles utmärkt tillsammmans med äkta smör. Bacon till gjorde inte anrättningen sämre. Gott och onyttigt var det och nu är det bara att vänta på hur våra kolhydratovana magsäckar skall reagera på läckerheterna.

Vad gör man åt en liktorn, som ser ut att ha sin "rot" en bit under lilltånageln?

Jag överväger att slita loss nageln, d.v.s. överlåta den uppgiften till för uppgiften lämpad yrkesman. Men skall jag jobba vidare på egen hand, eller snarare egen fot, med hjälp av liktornsplåster.

Jag är väldigt fixerad vid vilka som finns bland de 20 mest lästa bloggarna, men förstår inte varför jag ibland hamnar rätt långt upp på listan.

Hur kommer det sig, när jag samtidigt ser att jag inte har särskilt många läsare som i dag t.ex.? Vem vet svaret på min fråga?

Den senaste tidens vallöften borde glädja oss pensionärer. Alla (?) partier har nu än en gång upptäckt att vi finns och inser att våra röster i det kommande valet är lika mycket värda som de från dem som arbetar och gör rätt för sig i samhället. Många är vi och fler och fler blir vi också.

Men är de ändå inte för löjliga för att ens bry sig om? En sak som man äntligen har upptäckt är att vi "tärande" betalar förhållandevis mer skatt än de "närande" i samhället. Sedan ett av partierna lovat att ändra på den orättvisan, kommer de andra efter och lovar samma sak. Jag måste medge, att jag inte lyssnat så noga, men åtminstone har S och M gett sådana löften.

För egen del kommer jag att strunta helt i det vallöftet, när det dags att rösta. Jag tycker att fler borde göra det. I stället tänker jag försöka titta "bakom" dessa och andra lockande löften och välja parti baserat på vad jag finner där.

När det gäller min egen pension har jag noterat en sak som jag inte riktigt begriper. Min pension har ökat med sex (6) kronor från december 2009. Är detta också ett av många bevis för att den moderata regeringen gynnar pensionärer, som tjänar litet mer än de som har det sämst? Jag har nämligen en hyfsat stor pension, som en följd delvis av ett långt arbetsliv och av de två år utöver 65 som jag arbetade.

Om en haltimme skrivs kontraktet på och då är missionshuset i Brån i princip sålt. Klart är det väl (?) först sedan också köpebrevet är singnerat.

Jag är SÅ stolt nu över min insats. Bevisligen kan man "lära även gamla hundar att sitta" I detta fall lärde han sig själv "att sitta".

Kanske litet fräckt, men jag provar ändå. Vk skulle kanske föredra en betald annons i tidningen före en gratisblogg med samma syfte.

Missionshuset i Brån är nu sålt och den tidigare ägaren har bett mig försöka sälja de bänkar som i många år tjänat sin uppgift i huset. Det är alla i gott skick och alldeles flör fina för att köra till sopdeponin.

Totalt finns det 16 bänkar som alla har ett mått av tre meter. De säljs för 50 kronor styck men den som som vill köpa alla 16 får dem för 600 kronor.

Att dricka kaffe och samtidigt njuta av det irländska umeåbandet O'Grejdi Nuas medryckande musicerande är kanske inte vad som menas med Irish Coffee.

Det var vad jag gjorde i går kväll på Bokcafé Pilgatan, d.v.s. njöt av min egen tolkning av "irish Coffee". Kulturföreningen Pilgatan stod som arrangör för kvällen, om jag nu inte helt missförstått sammanhanget.

För mig var kvällen en riktig "höjdare". Utan att skämmas för det känner jag mig väldigt stolt över O'Grejdi Nua, vars framträdande definitivt var det bästa jag hittills hört. Visserligen är jag ju "part i målet", eftersom Peggy är med i det bandet. Även utan den kopplingen vill jag påstå att bandets framträdande blev något av en succe. På annat sätt kan jag i vart fall inte tolka publikens reaktioner.

På bilden ses Eric Anderberg, Pelle Lundholm och Peggy Sjöström nöjt posera för bandets största fan.