Jag börjar mer och mer inse att jag lider av en tendens att bli lätt deppad då och då. Ibland är det tvärtom. En passande bild: "Depression" av van Gogh

Det är kanske i stället en lightversion av mano-depressiv sjukdom som jag lider (måttligt) av.

I går t.ex. dansade jag runt som en galning här hemma, medan jag lyssnade till gammal dansmusik på Spotify. Och det gjorde jag, trots att jag ju inte kan dansa. En förklaring som jag ger bara för att ytterligare förtydliga intrycket av galenskap.

I dag är jag lätt deppad. För många, många år sedan lärde jag mig att det fanns två stora grupper av depression, endogen och exogen. Det känns som den exogena typen är bättre att ha, där man alltså kan finna en orsak till sin nedstämdhet.

Och det gör jag i dag, finner en, ja t.o.m. flera orsaker. Jag är t.ex. ännu inte helt fri från min förkylning. Men i första hand är jag dock påverkad av det telefonsamtal jag hade i morse, som ledde till att den jag talade med "slängde på" luren.

Sedan torde nog också vetskapen om det dåliga vädret i Amsterdam ingå i orsaksbilden. Kanske lyckas jag ändå inte se på saken med en tillräckligt positiv attityd.

Dessbättre vet jag att tillståndet kommer att gå över helt av sig själv. Åtminstone har det varit så tidigare gånger.

Vår granne, holländaren, har vänligen gett oss en länk till en väderlekswebbplats på nätet. Nu hoppas vi bara att den väderleksutsikten för Amsterdam är lika opålitlig som de ofta plägar vara för kommunens kulturella centrum, Brån.

Rapporten var litet smått deprimerande och förtog till en del vår glädje och förtjusning inför resan till Amsterdam. Men så kollade jag en annan vädersida på nätet och där lovade man litet bättre väder. Litet mindre regn och något varmare utlovades där. Detta kombinerat med hur illa väderleksrapporterna ibland stämmer har fått åtminstone mig på gott humör igen.

Men för säkerhets skull har vi packat ytterligare en liten resväska med i stort sett bara paraplyer och regnkläder.

"Ljumma vårregn" talar man ju ibland om och det är för mig ett begrepp som inte alls klingar så illa. Det Peggy brukar säga om ålder kan nog skrivas om litet för att passa i det här sammanhanget och då skulle det bli:

"Weather is just a matter of attitude". Frågan om det är bättre än det gamla. "Det finns inget dåligt väder bara..." o.s.v.

Vad skall man egentligen tro om fallet Thomas Quick?

Jag tittar just nu på Debatt, som handlar om honom och hans eventuella skuld.

En bloggvän tipsade mig om något på nätet som jag kunde roa mig med i brist på "riktig" sysselsättning. Hon varnade samtidigt för hur tidskrävande det kunde bli.

Tipset gälle Betabet, som är en nätversion av Alfapet. Jag trivs verkligen med spelet. Det är alldeles perfekt de gånger jag känner att jag "have some time to kill". Sådana stunder inträffar då och då alldeles för ofta.

Men nu håller spelet på att döda mig i stället. Jag har blivit så beroende av det, att jag nog snart måste söka vård. I dag t.ex., har jag inte kunnat sluta spela trots att jag förlorat varenda match och samtidigt rasat ordentligt i rankingen.

Precis som jag tror att det med vilket av de riktiga spelberoendetillstånden, så går det bara inte att sluta. Förlorar man så hoppas man på att vinna nästa och nästa, och nästa...

Tack gode Gud att spelberoendet inte gäller poker eller något annat spel som kan leda till ekonomisk katastrof. Nu spelar jag ju bara bort en massa tid och det är jag som pensionär mycket rik på.

I dag läste jag en inlägg av ett kommunalråd, som har svårt att ta anonyma kommentarer på allvar. Han delar den uppfattningen med många.

Visst är det alltid bättre att veta vem som står bakom en kommentar. Samtidigt måste man ändå försöka förstå att det ibland kan finnas skäl för den anonyme att just vara anonym.

Alltid när en politiker fnyser åt anonyma insändare eller i det här fallet åt anonyma kommentarer, går tanken till de regler om valhemlighet som vi alla värnar om.

Nog kan man väl tycka, att den som gladeligen tillgodoräknar sig de anonyma röster de får vid de allmänna valen, också borde vara lika "mottaglig" för synpunkter som lämnas anonymt.

För säkerhets skull vill jag till sist deklarera, att jag lämnar mina kommentarer både med namn och bild.

Tulpaner från Amsterdam" hette visst en schlager ofta framförd av Lasse Lönndal.

Nu är det äntligen dags för oss se dessa tulpaner på ort och ställe. Vi åker som jag redan berättat till Amsterdam över påsk. Blomsterprakten i Keukenhof är definitivt att av målen.

Peggy är en baddare på söka ställen som vi "måste" besöka på våra resor. Van Gogh museet och Anne Franks museum är två tämligen givna ställen att besöka.

Utöver det vet jag att Peggy har ett par adresser, där vi både kan lyssna till och spela med. Hon har bl.a. funnit ett ställe med en irländsk "jamsession". Jag har dock bestämt mig att bara vara åhörare och det av kända skäl. Det enda jag kan spela på är Peggys hjärtesträngar, gulligt eller hur?

Ibland skojar jag och ger som svar på frågan om jag också spelar något beskedet att jag är duktig på att spela dum. Men sedan en och annan påpekat för mig att det ju är något som jag inte behöver spela, eftersom jag har den förmågan naturligt, har jag upphört med det skämtet!

Jag har alltid varit tveksam till medias benägenhet att utse vinnare i en politiskt debatt. Nyss såg jag Mona Sahlin och statsministern i en debatt på TV om oss pensionärer.

Den här gången var mitt intryck att Mona S faktiskt "vann" debatten. Även när jag anstränger mig att inte vara partisk kvarstår det intrycket.

När Reinfeldt än en gång påstod att Socialdemokraterna aldrig under sin tid i regeringen sänkt skatten för pensionärerna, gav Mona S ett svar som jag inte hört förut. De gånger Socialdemokraterna sänkt skatten, svarade hon, gjorde de det på ett rättvist sätt för alla. Undersförstått gjorde man inte som Alliansen, d.v.s. sänkte skatten mycket för ickepensionärer men bara litet för pensionärerna.

I den här debatten, liksom i alla jag hittills tagit del av, hävdade Socialdemokraterna att Alliansen kunnat göra sina skattesänkningar med hjälp av lånade pengar. Inte heller den här gången brydde sig Reinfeldt om att kommentera det påståendet. Av det drar jag slutsatsen att han och hans regering antingen tycker att dettta är helt OK eller ser den uppgiften som så besvärande, att han väljer att inte kommentera den.

Att låna pengar av en sådan anledning är i min begreppsvärld lika tokigt som att låna pengar för att betala andra lån man har.

Kvar står alltjämnt det faktum att Socialdemokraterna har för avsikt att allteftersom avskaffa den orättvisa skillnaden i beskattningen av pensionärers respektive ickepensionärers inkomster.

Alliansen ser ingen orättvisa i detta utan fortsätter att tro att en lägre skatt för dem som arbetar skulle skapa fler jobb. Fler jobb har det inte blivit, enligt Mona. Reinfeldt teg och samtyckte (?).

 I stället bjuder man på några miljarder i skattesäkning för pensionärerna men med bibehållen orättvis beskattning av dem.

Låt oss inte blidkas av detta. Alliansen fortsätter att ta förhållandevis mer skatt från våra pensioner än vad den tar från arbetar, men inte är pensionärer.

En mångårig tjurskallighet har medfört att jag inte tror på diverse huskurer i några som helst sammanhang. Normalt avböjer jag att pröva sådana även när de getts mig i allra bästa välmening.

I dag gör jag ett undantag. Ett tips från en bloggvän i Robertsfors kan jag inte motstå. Just nu sitter jag här för att inta den brygd hon föreslagit. Jag vill tro på tips från denna "hälzosamma" kvinna. Detta plus en förväntad placeboeffekt kommer säkert att göra mig frisk och pigg inför bl.a. besöket i Keukenhofs omtalade blomsterprakt.

Nog är det väl "förkylt"! Vi skall åka till Amsterdam över påsk och min förkylning har inte släppt helt än.

Av någon oförklaring anledning är jag ofta aningen förkyld dagarna inna vi skall åka på semester. Våren och alla de blommande lökväxter vi räknar med att möta där nere, vill jag helst möta helt frisk.

Alla dessa vallöften, som uppenbarligen inte har annat syfte än att locka oss pensionärer till att rösta på det parti som lovar mest, känns enbart obehagliga att läsa om.

Finns det något parti, som inte bjudit in oss att rösta på det genom löften om skattesänkningar? Det är kanske det partiet man skall rösta på.

Jag tillhör inte de många miljoner människor runt om i världen för vilka Michael Jackson betytt så mycket. I dag har intresset för honom väckts en aning.

I afton tittade vi ändå tillsammans på en dokumentär om hans liv genom Voddler. Det var ju intressant också för mig.

Riktigt intressant blev, när det nämndes att han var född i Gary, Indiana. Den staden har vi passerat många gånger på väg från Chicago till vårt hus i Riverside Michigan och förstås lika många gånger på väg åt andra hållet.

Kör man bil från Chicago till Riverside passerar man genom den nordligaste delen av Indiana, som faktiskt utgörs av några mil längs Lake Michigan. Där ligger Gary.

Den 7 maj vid halvtiotiden på kvällen kommer vi att köra genom Gary och den här gången kommer det att kännas litet extra speciellt. Kanske måste vi rent av göra en extra utflykt till Gary,  där det med all säkerhet finns något att se med anknytning till Michael Jackson. Så barnslig är jag.

Min första tanke, när jag hörde om Moderaternas idé att skicka hem barn som inte får asyl till deras hemländer och i stället "ta hand om" dem där, tycks jag vara ensam om.

Jag tänkte att detta var ett "smart" sätt att till en liten del tillmötesgå Sverigedemokaternas strävan att minska invandringen till Sverige. Den effekten blir det ju, om man säger nej till asyl och i stället skickar hem dem till en mer eller mindre oviss framtid.

Nu börjar jag mer och mer att inse att min tanke åt det hållet är helt utan grund. Annars skulle den ju ha tagits upp av landets proffstyckande antialliansdebattörer.

Hysteriska män finns väl ändå inte? Vi är väl alltid lugna och behärskade i alla lägen, eller hur? Men fy för hysteriska fruntimmer!

Nu är jag litet medvetet provocerande i ingressen, något som jag hoppas alla kan godta, åtminstone sedan de läst hela inlägget.

Vid en annan av våra givande köksbordsdiskussioner baserad på vårt språkintresse, kom vi att prata om hysteri. Hysteri kan ju vara ett rent sjukdomstillstånd, men vi höll oss mera till det mera eller mindre felaktigt karaktäriserandet av vissa kvinnors beteende.

Vi kunde konstatera att det finns ett ord för såväl hysterisk kvinna (hysterika) som för hysterisk man (hysteriker). Tillsammans listade vi lätt ut, vilket också stämmer, att ordet kommer från grekiskans ord för livmoder, hystera.

Varför skall ett av de mest kvinnliga organen ge namn åt en tillstånd som även män utan livmoder kan hamna i, undrade förstås direkt kvinnosakskvinnan Peggy, tillika min kära hustru? Det kan man förstås undra.

Vem har svaret på den frågan?

Ganska lätt hittade jag svaret på min fundering om vad gammal kvinna heter på latin. Jag har ju tillgång till internet, som bekant!

Det visar sig att latinets senex faktiskt står både för gammal man och för gammal kvinna. I följande två ordböcker samt på ett par ställen som jag hittade på internet sägs bara att det står för gammal man:

- Collins Contemporary Dictionary

- Encarta World English Dictionary

Till sist hittade jag ett gammalt svenskt-latinskt lexikon på nätet och tills vidare väljer jag att tro vad som sägs där. Se bilden!

They should at least - ändra sina regler menar jag!

Alla som säljer saker eller tjänster har jag hittills trott vill sälja så mycket som möjligt. Sessutom har jag trott att de vill göra det på enklast möjliga sätt för såväl sig själva som för kunden.

Den föreställningen gäller inte för Avis. I går blev jag återigen påmind om det inte går att reservera en hyrbil hos Avis via nätet för mer än 28 dagar.

Jag fick därför ringa Avis i Sverige och reservera bilen där. Men inte ens då kunde jag få ett kontrakt/reservation för mer än 28 dagar. I ställetn fick jag två, ett för de första 28 dagarna och ett för återstående dagar. Inte heller i år kunde man förklara, varföär det är på det viset.

Problemet uppstår när vi skall ta ut bilen i Chicago. Där kräver man att vi skall komma tillbaks dit efter 28 dagar och sedan ta ut en ny (samma) bil på kontrakt nr 2! Två år har vi, d.v.s. Peggy, lyckas få dem att via några manuella finurligheter "lura" datasystemet, så att vi inte behöver återkomma redan efter de 28 första dagarna och byta bil.

Vårt hus ligger nämligen ca 2½ timmes bilkörning från Avis vid O'Hare och det skulle kännas dumt att ägna en hel dag åt detta bilbyte. Förhoppningsvis slipper vi detta även i år.

Men varför i alla sin dar har Avis denna regel? Är det någon som vet, eller åtminstone kan gissa vad som ligger bakom?

Tidigare än någonsin tidigare har jag siktet inställt på en bil med "tystare" sommardäck monterade. Det måste vara en föraning om den kommande våren som fått mig till det.

Hjulen finns hos GS Däckservice i Vännäsby. Det behöver nämligen förses med nya däck i vår. Någon positivt överraskad fick jag veta att de förvaran hjulen och när tiden för byte har kommit, behöver jag bara åka dit och få dem monterade på bilen. Perfekt!

 När vi lämnade huset i morse på väg till bussen, och med litet god fantasi kunde skönja en soluppgång, började min frus man att sjunga.

Alla fåglar inom hörhåll tystnade och lyssnade hänryckta till den underbara sången. Som vanligt blev det bara den allra första början på den och sedan en nynnande fortsättning. Peggys man känner till en massa sånger men kan bara den inledande orden på dem.

Sången som framfördes var den välkända "Å vilken underbar morgon, å vilken underbar dag". Möjligen för att förbättra framträdandet började Peggy genast att sjunga med.

Hon kunde sedan inte bara berätta för mig att sången kommer från den amerikanska musikalen från 1955 "Oklahoma" av Richard Roberts och Oscar Hammerstein II. Hon berättade också om det minne den väckte från hennes liv som 10-åring på familjens farm i Michigan.

Hon mindes då särkilt de morgnar, när hon begav sig ut för att skörda hallon. Duktiga 10-åringar på den tiden kan man tycka! På väg till fältet med hallonbuskarna sjöng hon ofta just denna sång.

På farmen skördades i tur och ordning sparris, jordgubbar, hallon och sedan längre fram på hösten persikor och annan frukt.

I dag åker min fru til jobbet först kl 07.00 och vi kunde därför sova ända till kl. 05.45. Skönt!

För det kan vi tacka EU:s direktiv om arbetstider. När hon arbetar "kväll", får hon inte börja redan kl. 07.00 nästa dag. Annars blir det för få timmar nattvila. 

Nu skall jag fixa morgonfika. Jag gör det så att det räcker även för EU. Nu undrar jag bara om han klarar sig utan bitsocker. Sån't har vi nämligen inte.

Den gamle mannen, som oväntat besökte oss häromdagen, avstod helt från socker till kaffet, efter han var van att dricka "på bit". Att söta kaffet med strösocker var för honom helt uteslutet.

Häromkvällen hörde jag en programledare på TV säga att hon skulle "keep her thumbs".

Det lät ju betryggande - att hon tänkte behålla sina tummar alltså. I Sverige "håller" vi som bekant tummarna ibland, "Behåller" dem gör vi för all del också.

I USA säger man "cross my fingers" och det gör man kanske på brittisk engelska också. Jag är dock inte helt säker på det.

Det är kul med språk.

Utöver det för Moderaterna mycket pinsamma som hänt och händer i Vellinge kommun har nu också partiets justitieminister, Beatrice Ask, utmärkt sig de senaste dagarna på en mycket pinsamt sätt.

Visserligen har hon gjort en s.k. kallad pudel och ångerfullt tagit tillbaks det hon sa, men först sedan hon känt sig mer eller mindre tvingad till det, kan man gissa.

Som grädde på det pinsamma moset, deklarerar nu Moderater dessutom stolta på sin webbplats, att de minsann kan skilja på misstanke om brott och en eventuellt fällande dom grundad på fällande bevis. Så här skriver man där:

"En viktig utgångspunkt för ett rättssamhälle är att alla ska betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats. Den som dömts och avtjänat sitt straff ska vara fri."

Vad fint att den insikten nu också nått dit! Ok då, nu var jag kanske litet FÖR elak. Jag gör en pudel och tar direkt tillbaka det insinuanta påpekandet.

Jag får ett ev dessa s.k. Nigeriabrev nästan varja dag numera. Är jag ensam om det?

Breven hamnar i mitt spamfilter. De kommer från olika håll, inte bara från Nigeria. Jag gör som jag lärt mig, d.v.s. inte alls bry mig om dem utan bara deleta dem. Men ändå kommer de. Vissa ger mig en påminnlese 2-3 gånger om att jag borde besvara tidigare utsända brev.

Hur som helst skulle jag vara multimiljardär, om jag bara hade tagit emot all de dollar och euron, som jag är utvald att få.

I USA brukar jag göra mig rolig över en vägskylt, som inte riktigt passar för årstiden. I Vännäs har vi en liknande "årstidsfelaktig" skylt vid väg E:12.

Att komma susande i en av 2-3 filer i 70 miles i timmen en varm sommardag och bäst vad det är se en varningsskylt med texten "Bridge Can be Icy" är litet märkligt. Ofta säger jag då något "elakt" om amerikanerna för att reta Peggy.

I Vännäs finns skylten som bilden visar. Även den verkar sitta uppe under fel årstid. Peggy har inte retat oss svenskar för den skylten än. För det är hon alldeles för snäll.

För en tid sedan nämnde jag i ett blogginlägg aningen deprimerad, att Vängården i Vännäsby officiellt inte längre finsn kvar. Helt borta är den dock inte.

På min promenad i dag upptäckte jag något som jag märkligt nog hittills har missat ellerb i vart fall inte tänkt på. Vägskylten som pekar mot Vängården, en skylt som sattes upp i början av 80-talet, står fortfarande där om än inte längre så fräsch. Nog måste väl skyltens berättigande ifrågasättas nu, när allt (?) i kvarteret ju benämns Vännäsby äldrecentrum?  Ingen av Vängårdens boendedelar finns ju kvar. Det gula servicehuset har aldrig haft något namn.

Jag är självklart glad så länge skylten sitter kvar. Det var ju den som hjälpte mig att hitta till det jobb som jag hade på Vängården i nästan 22 år.

Om jag skall vara helt uppriktig, så förstår jag inte varför inte det vänliga och inarbetade namnet Vängården fick vara kvar. Vännäsby äldrecentrum låter litet konstigt t.o.m. Finns det någon skillnad mellan "center" och "centrum", förresten. Sådana konstiga frågor grubblar jag över då och då.

Hade det inte varit snyggare att använda samma språk i de båda ord som bildar företagets namn?

Alltså, antingen "Konferensbuss" eller "Conference Bus".

Vad i all sin dagar har nu jag med detta att göra, undrar säkert många. Inte ett dugg blir mitt svar. Jag är nog inte bara ålderfixerad utan tydligen också språkfixerad.

Sedan vet jag förstås, att det är var ens ensak hur han eller hon vill att hans eller hennes namn skall stavas. Förmodligen är det samma sak med företagsnamn.

Nu går det inte längre att stå ut med det fina vädret ute och själv stanna inomhus.

Nu tar jag en promenad i alla fall. Hej så länge!

Nu längtar jag att få ge mig på vårstädningen av tomten. Den 8 maj kommer jag att vara igång med det jobbet.

I rubrik "någonstans" på internet lockade mig att läsa mer. Det handlade om de värst drabbade städerna i bostadskrisens USA. Riverside är en av dem.

Vår hus ligger i den lilla staden Riverside i Michigan. Så läser jag detta och undrar först om det gäller "vårt".

Nästan 20 procent ligger efter och nästan 8 procent av lånen har återtagits av banker vilket är dubbelt så högt som genomsnittet för landet som helhet.

Informationen gäller Riverside, men inte vårt Riverside utan den långt större staden Riverside i Kalifornien.

Regeringen har nu till  riksdagen lämnat ett förslag till ändringar i alkohollagen. I dag är det temat i VK:s huvudledare.

Ledaren innehåller mycken värdefull allmän information i frågan. Vikten av ett stort samhälleligt engagemang i arbetet mot alkoholen framhålls i ledarem i önskvärd omfattning.

Både som medborgare och som f.d. handlägagre av serveringstillstånd saknar jag dock information om vad förslaget egentligen går ut på. En sådan beskrivning kan man kanske inte förvänta sig i en tidnings ledare. Nu ser jag därför fram emot en sådan beskrivning på nyhetsplats i VK.

I ledaren talas bara om att "en del bestämmelser förtydligas och moderniseras". Man nämner även att det i förslaget finns ett par ändringar "av tveksam karaktär". Med Vk som husorgan vill jag förstås veta, vad det är som VK finner vara "tveksamt".

På samma sätt vill jag, och sannolikt fler, veta vilka ändringar som finns i förslaget för "kommunala riktlinjer för serveringstillstånd, tillsynsplaner och krav på etablissemangen med utskänkning".

Visserligen en petitess i sammanhanget, men jag undrar också om begreppet "utskänkning" återigen återfinns i förslaget på ny lagtext.

Nog är det väl märkligt ändå? Trots den vuxne man jag är och trots den grundläggande utbildning jag anser mig ha i hälso- och sjukvård, vet jag ändå inte riktigt hur jag skall bete mig i dag.

Jag är lite "förkyld" men kände mig betydligt sämre i morse än vad jag gör nu. Bör jag fortsätta att hålla mig i stillhet inomhus eller kan jag motionera som vanligt? En molnfri himmel och en strålande sol lockar till utevistelse, men...

Hur gör jag för för att fortast möjligt bli fri förkylningen? Tänk om jag säkert visste! Ingen annan vet nog inte heller vad som är bäst. Jag tror inte på några speciella metoder eller någon speciell medicinering som skulle kunna göra mig fri förkylningen. Jag överlåter helandet till min kropps egna motståndskrafter, men undrar ändå på vad sätt mitt eget agerande kan hjälpa till.

Det är här som mammas omtanke om mig som barn får råda. Jag gör som mamma skulle ha sagt och håller mig alltså fortsättningsvis inomhus. Onödigt eller inte, men så får det bli

Ericsberg fick behålla sitt fideikommisstatus

Min ivrigt bokläsande syster har lånat mig boken "Jorden du ärvde" av Björn af Kleen. Hon garanterade att jag skulle bli förbannad över vad som finns att läsa i den.

Nu har jag tagit mig ca 100 sidor in i boken. Redan inser jag hur litet jag egentligen jag har vetat om den svenska adeln och ännu mindre om begreppet fideikommiss. Möjligen är jag mer överraskad av den nya insikten än jag är förbannad.

Den svenska adeln utgör bara 2,5 tusendelar av den svenska befolkningen, men äger trots detta en landareal lika stor som Gotland. Ägandet är i många fall i form av fideikommiss.

Fideikommiss, från latinets fidei commissum, "anförtrott på heder och samvete", är en egendom som inte kan säljas utan måste gå i arv till äldste sonen, när det finns en sådan. Vår normala arvslagstiftning gäller inte för fideikommisser.

Numera tillåter de flesta länder inte skapande av fideikommiss, och i flera länder har de befintliga avskaffats, eller är på väg att avskaffas. Huvudsyftet med en fideikommissbildning var att säkerställa att egendomen övergick till nästa generation utan att delas upp och därmed minskas.

Lagen ger möjlighet att förlänga fideokommissen och har så skett beträffande bl.a. fideikommissen Erstavik, Skokloster, Övedskloster, Ericsberg och Fullerö. De svårbegripliga skälen bakom detta är vad boken handlar om.

En lag som skulle sätta fideikommisserna ur spel trädde i kraft 1964 och tillämpas när innehavaren av fideikommisset avlider. Då upphör normalt fideikommisset varvid den avlidnes efterträdare, enligt fideikommissurkunden, ärver hälften av egendomen medan återstoden fördelas enligt ärvdabalkens bestämmelser eller vad som sägs i den avlidnes testamente.

Stoppförbudet längs Nygatan i Vännäsby utanför Vännäsby äldrecentrum verkar i alla bry sig vidare mycket om. På bilden ser man sex bilar stå där.

Alla vill vi väl lita på vår läkare, när han lugnande förklarar för oss att allt är OK. Varnande ord från en nära anhörig, lämnade med de bästa av avsikter, väckte ett minne hos mig, som jag gärna vill berätta om.

Händelsen härrör sig från den tid, när jag var föreståndare för ålderdomshemmet Vängården i Vännäsby. På den tiden gjorde en doktor från Vännäs vårdcentral regelbundna ronder hos oss. De biträdande föreståndarna och jag turades om att assistera läkaren vid dessa ronder. Vi tog också erforderliga rutindprover före och efter läkarbesöket tog vi eventuella prover som läkaren ordinerade.

Vid det här tillfället var det jag som assisterade läkaren. In till mottagningsrummet kom en av de boende, en till synes helt frisk man på dryga 80 år. Läkaren tittade på en del provsvar, tog blodtrycket, lyssnade på hjärta och lungor samt palperade mannens buk.

Efter ett kort samtal med honom kunde läkaren lugnande säga att mannen var helt frisk.

Med de glädjande orden lämnar mannen rummet men faller döende ner över tröskeln ut i korridoren. Där sitter ett antal andra äldre och väntar på sin tur att få bli undersökta.

Jag tar genast tag i hans ben och drar honom varligt in i rummet igen. Den unge läkaren ger sig direkt på att ge andningshjälp via mun till mun-metoden, tydligt besvärad av det faktum att den döde var snusare.

Det är nog fel att påstå att han dog helt frisk. Sant är det däremot att han dog i tron att han VAR helt frisk.

Vi som någon gång med oro i kroppen besökt läkare och fått ett lugnande besked har egentligen två saker att välja på. Antingen anstränger vi oss för att tro på vad läkaren sagt oss, eller så fortsätter vi för all framtid att oroa oss och söka andra läkare och begära mer och mer sofistikerade undersökningsmetoder.

Det är mycket som jag inte förstår och ibland när jag upptäcker nya saker som jag inte förstår, känner jag mig extra dum och outbildad.

Nu tänker jag på landets statsminister och hans relation till landets högsta beslutande församling, riksdagen. Extra svårbegripligt blir det när statsministern och "hans" allianspartier utgör riksdagens majoritet.

Riksdagen fattar ett beslut, eller snarare uttalar sin mening om det som hände i Turkiet för nästan 100 år sedan. Det skall betraktas som folkmord, tycker man. Statsministern gillar inte den mening som rikksdagen uttalade och desavouerar därför riksdagens beslut.

Beslutet var ytterst störande för Turkiet. Statsministern tar då kontakt med någon regeringsföreträdare i Turkiet och "beklagar" sitt eget lands riksdagsbeslut.

Nog är det väl detta synnnerligen märkligt?

Mycket har skrivits och sagts om Thomas Quick (egentligen Sture Ragnar Bergwall. Jag kan förstås inte tillföra något mer än en egen reflektioon.

Jag tänker nu på det allra senaste. Det enda tekniska beviset som fanns för ett av de påstådda morden har i dagarna visat sig vara intet värt.

Två sakkunniga professorerna, sakkunniga på vad kan man nu fråga sig, hade slagit fast att de brända "ben" man hittat vid mordplatsen var ben från en ung människa. Nu har Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) å sin sida slagit fast att så var inte alls fallet. Det var inte ens ben som hade hittats! Jag undrar just vad det var.

Denna omständighet tillsammans med så mycket annat i utredningarna kring de många mord som Quick fällts för har fått mig att helt tappa förtroendet för landets rättsväsende. I vart fall för de delar av det som på något sätt varit inblandade i det här fallet. Den trygghet jag känt för polis och domstolsväsende är allvarligt rubbad.

Det värsta är att hur uppenbara felaktigtigheter som begåtts, så kommer ingen att prickas för det. Fortsättningen blir i vart fall spännande. Har vi att vänta att benprofessorerna kommer att ifrågasätta kompetensen hos SKL möjligen?

Häromdagen meddelade media, att regeringen inte har för avsikt att bry sig om lagrådets negativa yttrande över lagförslaget angående rätt att drogtesta skolelever.

Regeringen är inte skyldig att inhämta yttrande från lagrådet inför beslut om nya lagar. Men när man nu ändå gjorde det, borde man ändå respektera det. Att inte göra det måste tolkas som om regeringen anser sig besitta samma juridiska kompetens som lagrådet. Där sitter f.d. domare från Högsta domstolen och Regeringsrätten.

Om lagrådet, som är en myndighet, kan man läsa följande: 

Lagrådets uppdrag inkluderar att granska hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen i övrigt och rättssäkerhetens krav. Lagrådet granskar även hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lagrådets uppdrag som det beskrivs här anser sig regeringen tydligen klara på egen hand. Varför då behålla lagrådet kan man fråga sig.

Så har det då äntligen hänt! Den storvinst som jag sett fram emot större delen av mitt vuxna liv är nu min.

Jag har vunnit 300 000 euro plus en laptop. Jag måste visserligen åka till Tarragona i Spanien för att hämta ut vinsten, men vad gör man väl inte för att bli miljonär? Jag läste inte så noga, men jag tror att man skickar upp en kurir med pengarna, om jag inte har möjlighet att inom 30 dagar åka till Tarragona.

Hur är nu detta möjligt? Enligt det e-brev som jag fått, så har en dator slumpmässigt dragit just min e-postadress. Företaget som ligger bakom "heter" Microword.com.

Nej, nu har jag inte tid här längre. Nu skall jag omgående boka flyg till Spanien. Yippee!

Pinsamt var det att ta del av vad som visades i Uppdrag granskning i går kväll. Men mest pinsamt borde det nog vara för landets mera rumsrena moderater.

Programmet redovisade utförligt hur Vellinge kommuns moderater med sitt kommunalråd i spetsen i åratal hårdnackat har vägrat ta emot flyktingar.

I hemlighet hade en reporter spelat in det som kommunalrådet hade sagt om flyktingmottagning, när han trodde att bara partivänner lyssnade. Man må tycka vad man vill om metoden att i smyg spela in de som folk säger och sedan använda det på det här sättet. Men här var det i alla fall pinsamt avslöjande.

Inte mindre pinsamt blev det senare i programmet när den ansvarige moderate ministern gång på gång framhöll att han litade helt på det avtal som skrivits med Vellinge. Ministern hade helt säkert också hört hur kommunalrådet egentligen avser att följa avtalet.

I dag känner jag mig faktiskt som en ytterst tärande individ på samhället. Jag har inte gjort någon nytta alls på hela dagen!

Här har jag suttit framför datorn mest hela dagen och lekt med Betapet, skrivit ett par blogginlägg och kommenterat ett par andra. Jag har inte ens bäddat sängen än!

Jag har visserligen varit till Vännäs och handlat, mest för att få träffa litet folk. Det gjorde jag också på Konsum, där inköpen gjordes. Dagens goda gärning blev att köpa lotter av Röda Korset, som i dag rent av hade en "riksdagsmaninna" i sin tjänst som lottförsäljare. Säkert var hon helt oavlönad. All heder åt henne!

Som jag sagt tidigare, så har jag en hyfsad pension, som jag kanske har gjort mig förtjänt av under min yrkesverksamma tid. Nu gör jag det definitivt inte. Vilket slöseri med resurser det är att ha mig sittande här!

Senioruthyrningen i Umeå har haft mitt namn i ett halvannat år nu, men hittills bara gett mig ett enda jobb som varade i två ynka timmar.

Om jag deppar, undrar kanske någon? Nej, inte alls, jag mår alldeldes förträffligt bra och alla de som tycker att jag gjort mitt och förtjänar detta, har kanske rätt ändå.

Peggy jobbar. Nu skall jag laga och äta middag, inte direkt från stekpannan men näst intill. Att duka snyggt och sedan äta helt ensam ser jag inget värde i.

Tänk att man ibland kan känna sig moraliskt stolt bara över att ha följt lagens bestämmelser! Måhända borde jag i stället skämmas över en sådan känsla i det här sammanhanget.

Nu har landets gode män lämnat in sina årsredovisningar för 2009 till överförmyndaren. Sedan de har granskats och godkänts fattas ett arvodesbeslut, varefter vi har att vänta på att arvodet skall utbetalas. Beloppen varierar inte bara inom en kommun och mellan olika huvudmän utan också mellan kommunerna i landet. Stora pengar rör det sig inte om, men ingen tackar förstås nej till det man får.

Så till saken... För huvudmän med liten förmögenhet och låg inkomst betalar kommunen ut arvode och ev. kostnadsersättning. I de fallen sköts givetvis skatteavdraget i laga ordning.

Huvudmän med förmögenhet och inkomster över en viss gräns måste själva betala arvodet till gode mannen. Redan där känns det litet knepigt eftersom det ju är den enda gången som jag kan föra över pengar från huvudmannens konto till mitt eget. Visserligen gör jag det med stöd av överförmyndarens arvodesbeslut, men ändå känns det nästan "förbjudet".

Men skatten då, hur blir det med den? Det fungerar med den på så sätt att jag som gode man i min huvudmans, "arbetsgivarens", ställe måste meddela allt till Skatteverket genom att göra en "Förenklad skattedeklaration för privata tjänster". I och med det fungerar det hela som det skall och samhället får den skatt och den arbetsgivaravgift som mitt arvode genererar.

Trots vad det verkar av rubriken till det här inlägget, så var frestelsen att fuska obefintlig. Jag fick bara en tanke som sa mig att det sannolikt skulle vara lätt att fuska här. Hela ansvaret för att det blir rätt ligger ju i det här på samma person, d.v.s. gode mannen, som både betalar ut arvodet och som är mottagare av det.

Kanske motsäger jag mig själv en aning nu, eftersom jag fortfarande känner mig nöjd och stolt över mig själv som inte tog chansen att fuska. Kanske var jag trots allt frestad.

I går ringde jag sjukvårdsupplysningen efter några dagars oro över en ovanlig känsla från buken.

Tänk vilken fin sak vi har när vi kan ringa någonstans och alltid få svar och förstås även råd på vad vi bör göra. Jag togs emot av en väldigt vänlig och givetvis även kompetent sjuksköterska. Hon hjälpte mig så att jag inom några timmar kunde tas emot på hälsocentralen i Vännäs.

Trots min oro, kunde jag inte hålla tillbaka min lust att skämta. Bland allt hon frågade mig ingick också frågan...

- Har du blindtarmen kvar?

Såklart såg jag det direkt som ett fint upplägg för ett skämt och svarade:

- Nej, den behöll de på kirurgen.

Även om svaret gavs efter en medveten missuppfattning, var det gott nog för henne. Ett tydligt bevis på att hon gillade skämtet fick jag också.

Hur gick det då på hälsocentralen, undrar kanske någon? Där mötte jag en vänlig receptionist, en mycket trevlig f.d. arbetskamrat samt en ung läkare, som helt lyckades ta ifrån mig min oro, som enligt honom var obefogad.

Kommunikationen hemma hos oss är litet ovanlig men passar oss perfekt. Hörfel och bristande språkkunskaper i varandras modersmål ger oss ofta anledning till skratt.

Ibland talar vi med varandra på så god svenska som var och en av oss mäktar. Andra gånger talar vi på så god engelska som en av oss klarar av. Ofta blir det en blandning av de båda språken och det t.o.m. mitt inne i meningarna.

Vilket av alternativen vi än använder förstår vi varandra utomordentligt väl.

Min hörselnedsättning och min litet halvsjuka humor leder ibland till försök att vara rolig. I fredags hade vi båda riktigt roligt åt följande episod:

Tillsammans var i färd med att laga middag, när Peggy frågar mig på "svengelska":

- Do you want a "clunk" of wine?

A "clunk of wine" kan med litet lätt hörselnedsättning och ett visst mått av humor också fås att låta som "cuncubine" (konkubin). Efter som jag besitter båda dessa egenskaper blev mitt omedelbara svar:

- No thanks, why should I as long as I have you?

Peggys försök att direktöversätta "klunk" till "clunk", ett ord som inte finns i engelskan, gav mig en utsökt anledning att överutnyttja min hörselnedsättning.

Nyss fick vi ett oväntat besök av en av byns profiler. Han hade mycket att berätta för oss över en kopp kaffe. Ett och annat nytt ord från hans tid som aktiv bonde lärde sig en intresserad invandrare från USA, min fru alltså.

Peggy och jag har ställt undan våra cyklar över vintern. Kylan och halkan har fått oss att göra det. Men så kommer han, 84-årige Olle Hedlund cyklande som om vore det mitt i sommaren! Det var visserligen hans premiärtur i år på cykel. Brånsvägen är ju helt torr och fin nu, menade han.

Han hade mycket att berätta för oss, och då inte bara saker som vi hört om tidigare. Det blir nog fler besök framöver. Vi bjöds f.ö. på stående fot hem till honom.

Olle är en ledamöterna i Bråns Kristliga Ungdoms- och Missionsförening. Hans fru, som nyligen flytatt till Vännäs Äldrecentrum, var innan dess byns äldsta invånare. Den rollen innehas nu av Karl Lindström, 94, också han ledamot i styrelsen för samma förening.

Nog dags för oss att snart ta fram våra cyklar också!

Borde jag skämmas, eller är det något som ändå kan accepteras? Jag hittade ett klasskort från 1953 men inser att jag inte kommer ihåg namnen på alla mina klasskamrater!

Jag gick i klass sex på Vegaskolan och hade Karin Bäckström som lärare. Henne minns jag alldeles extra väl.  Hon gav mig nämligen ett speciellt förtroende. Hon fick sin lön på postanvisning och då och då lät hon mig hämta ut pengarna på posten. För det fick jag en blänkande enkrona. Utöver detta minns jag vilken energi hon la ner för att lära oss svensk grammatik.

Av klasskamraterna är det bara Jan Lundgren, Matts Rhenström och Agneta Riselius, som hon hette då, som jag har träffat live sedan jag slutade skolan. Den omständigheten kan förstås vara en ursäkt till varför jag inte minns alla namnen.

Agneta, förresten, jag vågade inte då men nu törs jag säga det. Henne var jag kär i. Det rörde sig förstås om en slags platonisk kärlek även om det begreppet då var helt okänt för mig. Begreppet passar nog inte på prepubertal ynglings uppblossaned kärlek till en lika ung flicka, men ändå...

Det märkliga är att jag i dag kan förknippa de olika ansiktena med annat än just deras namn. Margareta Asplund (1:a raden längst till vänster) var väl dottern till en mejerist? Grabben med den ljusa skjortan uppe till vänster på bilden var son till landsfiskalen eller var det fjärdingsman han var?

Killen till vänster om Jan Lundgren på bilden, Björn Karlsson hette han visst, minns som en av mina konkurrenter när det gällde att busa och störa lektionerna. Jag gillade honom ändå, eller kanske på grund av detta.

Någon av flickorna hette och kanske ännu heter Wincent, Karin tror jag. Men jag är inte säker på vem av dem det är, men tror att det är hon nere till höger med en kortärmad vit blus.

Smartingen Klas Edén, son till rektorn på Verkstadsskolan tror jag, har till höger om sig den alltid välkammade Leif Alenius, som jag kanske avundsjukt (?) minns som frökens favorit, kanske bl.a. delvis beroende på hans alltid så välkammade hår.

Jag själv då? Om inte alla redan hittat igen mig på bilden, så kan jag tala om att jag är den långhårige ungefär mitt på bilden med den rutiga skjortan.

Det skulle vara väldigt trevligt om någon av mina forna klasskamrater hörde av sig eller åtminstone hjälpte mig att sätta namn på alla i klassen och gärna också berättar vad som hänt med dem.

Så har då mitt ena barnbarns föräldrar sålt ett av sina två hus.

Tänk så litet det behövs för att också göra farfar glad, trots att det blev huset på Grisbacka som såldes och inte det i Åkersberga.

Nu återstår bara att glömma alla fina minnen från huset i fråga, något som nog gäller i ännu högre grad min son m.fl. Kanske inte glömma dem, men i alla fall inte sörja dem, när nu huset fått en ny ägare.

I Brån är vi ganska stolta över vår björkallé, som sägs vara den längsta i jämförelse med - jag vet inte riktigt med vad f.ö.

Inte alla gillar den och dit hör nog vissa företrädare för Vägverket. Byaföreningen har i omgångar planterat nya björkar för att ersätta de många som fallit eller bara dött, där de stått.

Dåliga björkar finns fortfarande kvar längs vägen, där de faktiskt utgör en risk för trafikanterna längs vägen. Ytterligare några borde tas ner både för att eliminera riskerna med fallande träd eller grova grenar och för att de står där och förfular intrycket av vår by.

Bilden visar en av de björkar som nog borde "avlivas". Men kanske skall man se på detta på samma sätt som vi gör med oss människor. De gamla och ibland fula tillåts faktiskt leva tills de självdör sida vid sida med de unga och vackra. I och för sig skadar de ingen, när eller om de faller.

Att Att diverse saker kommer fram i tö är ingen nyhet - det här döda djuret t.ex.

Jag såg det i dag under min härliga långpromenad i strålande sol. Men var sjutton kan det vara för djur? Det är långsmalt och c:a halvmetern långt. Det ligger på en släpvagn, parkerad vid Strandgatan i Vännäsby, och väntar på begravning eller åtminstone bortforsling.

O´Grejdi Nua med Eric Anderberg, Peggy Sjöstrom och Per Lundholm spelar här på Lottas krog i Umeå.

Som den allra första av Umeås kranskommuners tätorter erbjuds nu vännäsborna att lyssna live till det förträffliga irländska umebandet O´Grejdi Nua nu på lördag.

Bandet spelar på Marias restaurang med början 22.00 på lördag.

Bandet med det irlängsk klingande namnet O´Grejdi Nua består av Per Lundholm, sång och gitarr och Eric Anderberg kajun, mandolin och sång.

Den enda kvinnan i bandet är Peggy Sjöström från Michigan men nu boende i Brån. Hon sjunger samt spelar irländsk penny whistle, tvärflöjt, bodhran och hammered dulcimer (http://en.wikipedia.org/wiki/Hammered_dulcimer).

Missa inte chansen att lyssna på dem. Observera att där även finns alkoholfria alternativ att släcka törsten med.

Alltför länge har jag framträtt här med en bild som inte är helt rättvisande. Nu byter jag ut den mot en ny som bättre återger mitt nuvarande utseende.

Den förra var nog 4-5 år gammal. Alla som förälskat (?) sig i den ber jag härmed om ursäkt.

Ett av uttrycken för min fixering vid åldern är att jag på alla bilder tycker mig se alldeles för gammal ut. Nu har jag i alla fall hittat en tämligen ny bild på vilken inte ser alltför gammal ut.

Om jag ändå finge leva så länge som farbror Erik Sjöström och som han förbli klar och redig hela tiden!

I många år har jag fått höra från mina närmaste att jag är alltför åldersfixerad. Mycket talar för att de som säger så också har rätt.

På senare år har jag i alla fall känt mig oförskämt "ung" och pigg för åldern. Till det har sannolikt min yngre fru och hennes intressen, som också blivit mina, starkt bidragit. Jag har absolut börjat tänka mindre på siffran som beskriver min ålder.

Men så häromdagen blev jag smärtsamt påmind om hur länge sedan det förvisso ändå är sedan jag föddes.

Grannens 17-åriga dotter Vera hade fått i uppgift av sin svenskalärare att göra ett s.k. personporträtt. Hon undrade då om hon kunde få intervjua mig av den anledningen. Det fick hon naturligtvis gärna göra.

Efter några dagar fick jag ta del av det hon skrivit. Jag blev mäkta imponerad över hennes arbete och hennes förmåga att snappa upp allt vad jag hade sagt.

På ett ställe beskriver hon mig på ett nästan generande och positivt sätt men summerar. "Han är ju ändå nästan 70 år".

Där kom alltså det alldeles perfekta men ändå mentalt överraskande beskedet "snart 70"! Så är det ju, men fy sjutton vad det känns "gammalt". Inte bara känns det ÄR också gammalt.

Det är märkligt med åldrandet. Som du är finns det alltid mängder av individer som är äldre än jag och med vilka jag ju kan jämföra mig och då känna mig "ung" ändå, trots de nästan 70 åren.

Häromdagen använde sig Marie-Louise Rönnmark i en VK-artikel av begreppet "open source" på ett sätt som inte gick att förstå.

Jag tog upp det i ett blogginlägg utan att få någon kommentar av henne (av ingen annan heller för den delen). Eftersom jag har full förståelse för att hon inte har möjlighet att följa allt som skrivs i blogginlägg av mer eller mindre okända personer son jag, skrev jag till henne.

I brevet till henne undrade jag om hon ändå inte borde kommentera det hon sagt. Om inte är det ju frestande att tro att hon inte bryr sig om att hennes väljare inte förstår vad hon säger.

Nu drar jag slutsatsen att hon ännu inte läst vare sig mitt inlägg eller mitt e-brev. Har hon det men ändå inte bryr sig om det, beror det kanske bara på att hon inte vill medge att hon använt ett uttryck fel. Eller så tycker hon fortfarande att det var helt riktigt använt och att jag nog är den enda som inte begrep vad hon menade.

När jag ser fullmäktigelistan som Socialdemokraterna i Vännäs borde jag väl som pensionär vara väldigt nöjd.

Ytterst få på listan, tre tror jag det är om jag inte minns fel, är under 45 år. Genomsnittsåldern är hög.

Det ser inte så bra ut för tillväxten, tycker jag och säkert många fler.

Triggad av de glimtar från Vasaloppet, som inte gick att undvika under gårdagens TV-sändningar, gav jag mig ut på en skidtur tidigt i morse.

Aningen knäckt och även besviken på min kondition, som jag trodde var bättre, är jag så äntligen hemma efter dryga halvannan timmes skidtur.

Men ack en sådan besvikelse det blev! Den första dryga kilometern gick längs ett spår, som åtminstone såg väldigt fint ut. Men dagens plusgrader gjorde att jag här och där sjönk igenom. Värst var ändå den lösa snön, där jag satte ner stavarna. Min enormt välutvecklade muskulatur i armar och skulderparti var till ingen nytta.

Till råga på detta hade jag en tämligen kraftig motvind den första biten över Brånsjön.

Och inte nog med det - olovandes tog jag min frus skidor, som i motsats till mina hade krävt vallning. Sådana finesser brukar jag inte bry mig, eftersom mina funkar så bra i alla väder utan vallning. Alla vet nog hur det känns med klibbsnö som om och om igen fastnar under skidorna. Att stanna av och vila en stund var inte att tänka på.

Men trots allt detta var det en helt underbar, om än extremt svettdrivande, skidtur i strålande sol. Så här efteråt ångrar jag inte mitt val av motion den här dagen.

Nu väntar något mycket tråkigare, nämligen en städuppgift som jag lovat mig själv och en mig mycket närstående att utföra i dag.

Det här blir svårt... Jessica Andersson låter så fint...

Sedan har hon ju utseendet med sig också. Alcasar har för korta kjolar, en av dem åtminstone, för att det skall passa en gammal man som jag.

Bara namnet borgar för en framgång!

Åtminstone ett tävlingsbidrag som jag också gillar.

Här sitter jag framför TV-en och "leker" med min laptop i stället för att göra det mera bekvämt vid min stationära dator.

Varför gör jag då det? Jo, hellre sitter jag här med min fru, som just nu vill följa ett TV-program, som jag är ganska sval inför, än jag gör det ensam om än bekvämare någon annan stans i huset.

Är det inte bra konstigt ändå?

Där uppe i mitt "datorrum" skulle jag ju dessutom kunna lyssna till god musik i stället för den jag nu hör från TV-en och som inte passar mig särskilt bra. 

I dag hade jag ett e-brev, från Citibank, som jag inte har några affärer med alls. Någon vill komma åt uppgifter bakom mitt Mastercard.

Jag öppnade inte bilagan. Där torde man sannolikt ha velat ha uppgifter för att sedan kunna på något sätt nyttja mitt kort.

Så här såg brevet ut:

"Tack för att du använder Citibank.

Av säkerhetsskäl måste vi se till att du är ägare till detta konto. Download "aktivera min
Konto" formulär för att bekräfta din identitet.

Här är vad vi har på filen åt dig.

Kreditkort
-MasterCard"

Tyvärr torde det finnas en och annan som går på detta. För det kan väl ändå inte vara så att Swedbanks Mastercard har med Citibank att göra?

Samtidigt vet jag ju dels att ett bankkort ju inte behöver "aktiveras" mer än EN gång och dels att banker inte kommunicerar i sådana här ärenden via e-post.

I dagens VK berättar Marie-Louise Rönnmark om hur rekryteringen av en administrativ ledare för arbetet under Umeås kulturhuvudstadsår skall gå till.

Hon säger att man inte tänker jobba med en tung administrativ överbyggnad utan på ett annat sätt med open source.

Kanske är jag ensam om att inte förstå vad hon menas med "öppen source" i det här sammanhanget. Reportern Karin Hörnfeldt måste i alla fall ha gjort det, eftersom hon bad om om en förklaring.

Möjligen finns det en speciell innebörd av begreppet inom den administrativt tunga överbyggnad, som kommunalrådet leder. Den enda betydelse som jag känner till beskrivs så här i Wikipedia:

"Öppen källkod, engelska open source, eller öppen programvara, är datorprogram där källkoden är tillgänglig att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera för den som vill. Detta gör att användaren kan försäkra sig om att programmet gör vad det ska, eller anpassa det till sina behov. Sådana modifikationer erbjuds vanligen tillbaka till den ursprunglige upphovsmannen, som kan välja att göra dem till en del av den officiella versionen."

Nu ser jag fram emot emot en förklaring av Marie-Louis Rönnmarks öppna källkod som passar i det sammanhang som det användes av henne i intervjun.

Det glädjer mig att kunna notera hur många det är som läser mina inlägg här, som ju är av ytterst blandat slag.

Ännu trevligare är det träffa folk ute "på byn", som låter mig förstå, att det tillhör mina läsare. Detta hände i dag igen.

Landets budgetunderskott blev 11 miljarder lägre än väntat, meddelas i dag via olika nyhetsmedia.

Samtidigt får vi veta att kommunernas kostnad för "socialbidragen" har ökat med 20 % till 8,8 miljarder.

Kan det möjligen vara så att regeringens olika reformer, grundade på den s.k. arbetslinjen, ökat trycket på kommunernas socialnämnder. Där ligger ju det yttersta ansvaret för enskilda människors väl och ve.

Eller skall man skylla de ökade utbetalningarna av socialbidrag helt och hållet på den ekonomiska krisen?

Jag vet förstås vad jag själv tror.

DET ÄR LÅNG FRÅN RAMPEN TILL DEN HÅRDPACKADE SNÖHÖGEN PÅ BILDREN.

Under min promenad i morse passerade jag området i Vännäsby, där helgens Big Jump skall gå av stapeln. Rampen, det konstgjorda snöberget och minnesbilder från vad jag någon gång sett på TV, fyllde mig med skräckblandat obehag.

Jag tänker nu hur samhället på olika sätt vill skydda sina medborgare från skador av olika slag. Vi har t.ex. kraven på bilbälte, MC- och cykelhjälm, olika krav på skyddsutrustning i arbetslivet m.m., m.m. Länge har vi haft förbud mot proffsboxning.

Allt detta är tänkt att hjälpa oss medborgare att skydda oss mot livsfarliga olyckor. Lagstiftning har krävts eftersom vi utan den, skulle ha fortsatt att äventyra liv och lem i onödan.

Mot den bakgrunden tänker jag på det som mot betalning kommer att visas upp i Vännäsby. Unga män utan förmåga att inse, vilka risker de utsätter sig för (?), kommer hoppa med sina snöskotrar och motorcyklar och under hoppen dessutom utföra diverse luftakrobatiska konster.

Vuxna män, som åtminstone borde inse riskerna, står bakom det hela. Sponsorer gör det också. "Samhället" begriper givetvis också det farliga i "sporten", men godtar den ändå och nöjer sig tydligen med att de som hoppar har hjälmen på.

Nu framstår jag förstås som en olyckskorp utan känsla för spänningen som andra tycker ligga i allt där man utsätter sig för risken att förlora livet eller åtminstone bli invalidiserad för återstoden av livet.

Jag är nog en så'n men hoppas givetvis att inga olyckor skall behöva inträffa. Och om det gör det - hur blir det då med avslutningsfesten?

Är det tal med dubbla tungor som Socialdemokraterna ägnar sig åt, när de fördömer RUT-avdraget?

Eller är det kanske i stället så att man t.o.m. bland sina egna välbeställda partikamrater funnit bevis för att avdraget verkligen skall avskaffas, eftersom det också nyttjas av höginkomsttagare?

Jag skriver detta efter just på TV-nyheterna ha hört att bl.a. Pagrotsky har utnyttjat möjligheten att slippa undan litet skatt genom att nyttja avdraget.

I går var jag på ett årsmöte, där bl.a. information om skolfrågan i Vännäs lämnades.

En småbarnpappa boende i området och som i allra högsta grad borde vara intresserad av frågan tog sig för att informera kort i frågan.

Problemet var bara att han hade helt fel, även om han direkt återgav vad som stått i VK. Att något "stått i tidningen" är dessvärre inte detsamma som att det överensstämmer med verkligheten.

Jag tror inte att VK har rättat sin felaktiga information. Åtminstone har jag inte sett till den. Enligt VK skulle klasserna 8 och 9 gå kvar i Vännäsby till hösten. Sanningen är i stället att vare sig sjuan, åttan eller nian kommer att finnas i Vännäsby skola då.

Samme person trodde att byaskolefrågan skulle komma att bli en stor politisk fråga inför valet i höst. Åtminstone torde det bli det för centern, trodde han.

Det återstår förstås att se, om Centerpartiet kommer att fortsätta att ventilera sitt missnöje och med hjälp av det fösöka locka till sig väljare i höst. Jag tvivlar dock på att leder någon vart att skrämmas genom att sprida oron över att S och V kommer att stänga byskolor efter en valseger.

Var och en med den minsta politiska erfaren och bedömningsfråga, inser att det skulle vara det samma som politiskt självmord.

När VK kom till oss i dag, halvannan timme försenad, kändes den för tjock för att vara måndag.

Orsaken till detta var att den innehöll hela fyra exemplar  av samma bilaga från en av våra gigantiska affärer i Umeå.

Nu undrar jag, var dessa VK-bilagor stoppas in i tidningen. Är det hos VK i Umeå eller är den lokala tidningsdistributören som gör det?

Varför jag nu vill veta det, vet inte jag inte. Varför jag sprider detta fantastiska "scoop" vet jag inte heller.