Häromdagen visade en viss herr Palm, att det går alldeles utmärkt att samarbeta över blockgränsen även i Vännäs.

Med viss möda och med hjälp av Bråns Kristliga Missions- och Ungdomsförenings ordförande Margareta kunde jag frakta missionshuset fina altartavla till församlingsgården i Vännäsby. Den har nämligen skänkts till kyrkan.

Tung som bara den är tavlan men där kom moderaten Palm som på beställning. Givetvis hjälpte han mig att ta tavlan ur bilen och bära in den på expeditionen.

Vore det bara utifrån denna händelse, så har partiet min röst till hösten. Tack för hjälpen Kalle Palm!

I dag har jag haft extremt många sidvisningar enligt VK:s statistik, så många att jag undrar om något är fel.

Är jag ensam om den iakttagelsen eller gäller det er alla?

Även det här inlägget kom in i två ex., även om jag var mycket noga med att klicka bara EN gång på spara.

Jag fortsätter att tro att det är riktigt det som sägs från oppositionen, nämligen att regeringen tack vare lån kunnat gynna framförallt de högavlönade med kraftiga skattesänkningar.

Möjligen har jag läst och lyssnat dåligt men den ende som sagt att detta är fel är moderaten Jan Nilsson från Vännäsby. Han har f.ö. lovat att återkomma i frågan i ett fristående blogginlägg.

Men nog tillåter jag mig i förhand att tro att det är precis som sagts från oppositionen så många gånger utan protester från regeringsföreträdare.

Jag kan tänka mig att regeringen inte lånat med primärt syfte att sänka skatterna utan för att klara samhällsnyttigheter, från vilka pengar tagits till skattesänkningarna. Då beror det förstås på hur man ser på det förfarandet. Lätt är det förstås då att säga att man inte lånat till just skattesänkningar.

Med spänd förväntan ser jag fram mot Jans dementi av påståendet att regeringen tagit lån för att kunna sänka skatter.

Jag börjar mer och mer inse att jag nog skulle behöva något slag av bromsmedicin. Ofta får jag höra kommentarer om mitt till synes stressade och nog också stressande sätt att arbeta.

Onekligen hinner jag mer med den arbetstakt jag har, men ibland blir det inte så bra. Framförallt är det ju inte bra om omgivningen blir stressad av mitt sätt att vara. Dessutom skulle jag nog ibland behöva lugna ner mig för att inte göra saker fel eller rent av glömma viktiga delar i det jag håller på med.

I dag hände något, som direkt fick mig att tänka på just bromsmedicin. Med den på Statoil hyrda släpvagnen fastkopplad till bilen enligt konstens all regler och allt kontrollerat en extra gång, gav jag mig iväg. Efter bara några meter tyckte jag att det gick alldeles för tungt. Mina ca 150 hästkrafter orkade knappt dra ekipaget, när jag la in tvåan.

Ut gick jag för att kontrollera, eftersom jag direkt misstänkte att släpvagnens egen broms låg på. Spaken för bromsen ser ut som handbromsen i en bil och därför hanterade jag den precis som hade det varit spaken till handbromsen i bilen. Vid ett nytt försök att köra gick det ännu tyngre.

Så gick jag ut igen, men den här gången drog jag åt bromsen ad modum handbromsen i bilen. Och se då gick det med ens hur lätt som helst! När jag drog åt bromsen släppte den, d.v.s. tvärs emot hur det fungerar i bilen.

Trots den inträffade bromshistorien anser jag mig forfarande inte vara helt otekniskt begåvad. Hade jag bara tagit det litet lugnare, skulle jag säkert ha klurat ut bromsgrejen, innan jag gav mig av.

Jag vill bara notera att Centerpartiet just nu  i ett visst avseende är det ledande partiet.

Från det partiet har jag redan fått två (2) foldrar i min postlåda. Ännu har jag inte sett till något från de övriga partierna. Kanske har de skrämts av min "nej till reklamskylt" på lådan eller så är deras material ännu under skapande.

Just nu har jag lämnat funderingen om det jag fått är reklam eller samhällsinformation. Vad det än må kallas, så läser jag det med ett kritiskt granskande öga.

Att backa med släpvagn tillhör inte mina starkaste sidor. I dag måste jag göra det men som alla utmaningar känns det huvudsakligen spännande.

Min första tanke, när jag vaknade upptogs av funderingar kring detta. Nu undrar jag om jag skulle orka att med egen kraft backa in släpvagnen genom grindhålet, eller om jag skall försöka mig på att göra det med hjälp av bilen.

Ett annat alternativ är förstås att lämna hela ekipaget utanför grinden på gatan och sedan bära dit allt i omgångar ca 50 meter. Det blir i så fall många hälsosamma vändor att gå, något som jag kanske inte helt skall underskatta värdet av.

En "riktig" karl skulle naturligtvis inte tycka att detta är något att gruva sig för. Någon riktig karl inser sådana här gånger att inte är. Det hjälper inte att veta, hur ratten skall vridas för att kunna svänga åt endera hållet, när hjärnan ju är så himla van vid motsatsen.

Om Statoil i Vännäsby läser det här, så får jag kanske inte hyra någon släpvagn. Så säg ingenting till dem!

Vänsterblockets besked om satsning på bl.a. järnvägen, hånas nu av företrädare för alliansregeringen. Som vanligt, menar man om löften från det hållet, att de ju inte är finansierade.

Men vad är det då för skillnad mellan sådana löften och alliansens skattesänkarpolitik? Den påstås ju ha kunnat ske endast tack vare att pengar till den har lånats. Många gånger har jag hört s-sidan i debatter påstå det men  ingen gång har jag hört något försök att motbevisa det påståendet från allianshåll.

Alltså har alliansens stora och "sysselsättningsskapande" grej inte heller varit finansierad, om man nu med finaniserad menar betalt av pengar som regeringen haft tillgängliga utan att behöva låna dem.

För mig känns det för det mesta skönt att ha en dag framför mig, där jag är upptagen med diverse arbetsuppgifter.

En sådan dag väntar i dag. Fortfarande finns det saker kvar i huset som nyss sålts på Grisbacka. En del kommer att kräva ett nytt besök på återvinningsstationen i Gimonäs men inget glas den här gången. Annat skall fraktas hem till Brån för förvaring där på obestämd (!) tid.

Sedan skall jag närvara vid en slags vårdplaneringsträff med en av mina huvudmän i centrum. IVOR benämns sådana träffar nu för tiden. Tänk vad man får lära sig! Förmodligen har jag inte så mycket att tillföra på den träffen, men tror ändå att jag själv kan få en del nödvändig och nyttig information.

Resten av dagen skall jag ägna åt tomten, som nu till åtminstone 50 % är torr och snöfri och som jag därför kan ge mig på med räfsan. På den grusade garageinfarten skall jag för första gången i år använda mig av krattan. Gruset behöver jämnas ut ren aning (Jag fortsätter den självpåtagna uppgiften att lära folk skilja på "räfsa" och "kratta", och då såväl substantiven som verben).

Utöver detta väntar en del tvätt, inköp och lättare städning.

Visst framgår det väl med all önskvärd tydlighet hur gärna jag vill skryta över hur himla arbetsam och duktig jag anser mig vara? Bra, då var det syftet uppnått.

Ett nyligen uppsatt nej tack till reklam på min postlåda har hittills fungerat bra. I dag fick jag dock reklam för Centerpartiet i den.

Det är inte alltid lätt att skilja på reklam och informatkion. I mina ögon är dock inte skillnaden särskilt stor. Om man med den s.k. informationen vill sälja eller hyra ut något, vara eller tjänst, så är det reklam.

Centerpartiet vill med sin information utan tvekan "sälja" sin politik och samtidigt med det försöka locka till sig väljare. "Ge drömmen en chans" heter den broschyr om Centerpartiet, som i dag har lagts i min postlåda. Den som delade ut den brydde sig inte om min vädjan att slippa reklam och gav även oss en.

Trots att jag avböjt reklam, så läste jag givetvis foldern. Nu undrar jag ändå varför broschyrutdelaren inte respekterade "reklamförbundet".

Nu är det konstaterat att Firefox ÄR något annat än gamle Internet Explorer!

Nu fortsätter vi här hemma att köra Firefox i stället, men först en natts sömn. God natt!

(Jag antar att jag skrivit intressantare inlägg än det här)

Tack vare Google Analytics har jag nu blivit medveten om att jag inte alls hänger med riktigt, åtminstone i ett sammanhang. En kunskap som gränsar till nyttighet i motsats till annat jag kan få ut av programmet.

Inte visste jag att browsern Internet Explorer är så ute som den tycks vara. Av alla de besökare jag haft på min blogg är det bara 0,45 %, som kommit dit med hjälp av Explorer.

Firefox leder överlägset över de olika webbläsare som besökarna haft med sina 74 %. Därnäst kommer Chrome med 15 %. Alla de övriga har mindre än 10 %.

Nu undrar jag förstås vad jag går miste om så länge jag fortsätter att använda Explorer. Kanske bör jag byta till Firefox och se hur mycket bättre den webbläsaren är. För bättre måste den väl ändå vara, eftersom så många valt att använda den.

Vad säger ni alla användare av Firefox?

Så sitter jag då här igen efter en ganska kort natts sömn, men ändå pigg och nöjd efter gårdagskvällen 50-årskalas.

New Mountain Music spelade på ett sådant kalas och jag hade fått, eller tagit på mig, en för mig helt främmande uppgift, nämligen att försöka fungera som toastmaster. Jag, som alltid varit nervös inför större grupper människor och jag som helt saknar mikrofonvana, men som ändå varit duktig på att anmärka på andras sätt att använda mikrofoner.

Det nära hundratalet gäster visade sig utgöras av en härlig blandning av olika nationaliteter, musikslag, danser och åldrar. Vi var där för att underhålla, men blev också väl underhållna själva. Amerikansk bluegrass och "old American Music" varvardes med iransk musik, arabisk musik och rock and roll. Bland gästerna fanns människor med utländsk härkomst och på scenen stod en tvättäkta amerikanska.

Ett par halvtimmar ägnades åt iransk och arabisk dans, som verkligen var intressant att ta del av som åskådare. Jubilarens flickvän dansade bl.a. en härlig s.k. knivdans tillsammans med sin dotter. Den höga musiken med de främmande tongångarna gav oss en känsla av att vi befann oss i det land varifrån musik och dans kom.

Imponerande var det att se att den uppspelte - och helt nyktre - 50-åringen hängde med på de flesta av dessa för oss exotiska danserna. Han hade f.ö. tillsammans med sin flickvän satt samman ett program för kvällen som också kunde hållas i stort sett till punkt och pricka.

F.ö. känner jag fortfarande mätt efter den mat m.m. som också vi blev bjudna på.

Nu har en vänlig man från UMEVA ringt mig och förklarat ytterligare varför vi fick de instruktioner vi fick angående glasbiten.

Av samtalet drar jag slutsatsen att det hela handlar om principer, kostnader och arbetareskydd. I mitt fall var uppenbarligen riskerna för arbetsskador och ökade kostnader minimal och knappt mätbar. Men "många bäckar små..." lät han mig förstå.

Den viktiga princip som till varje pris måste hållas var att om jag fått kasta den lösa och minimala glasbiten i möbelkontainern, skulle risken ha varit stor att jag nästa gång hade kommit med en hel låda glas och tömt den också bland möblerna.

Jag nöjer mig med hans förklaring samtidigt som jag erinnrar mig vad min fru brukar säga i liknande sistuationer, nämligen att det är svårt för vissa "to see outside the box".

Mysteriet med den ratade glasbiten, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, är nu på väg att få sin förklaring.

Nu har jag nämligen skrivit till UMEVA och bett om en begriplig förklaring. Jag gav dem länken till mitt inlägg också med förhoppningen att förklaringen skall komma i form av en kommentar.

Så hav alltså tålamod. Snart kommer förhoppningsvis fler än signaturen Isak att finna förklaringen till det som hände som glasklart.

Regler är till för att följas. Ibland förstår man dem inte. Ibland förefaller det som om de som har att följa dem inte heller förstår dem.

Min son och hans f.d. sambo har sålt sitt hus på Grisbacka. Jag hjälper på olika sätt till med att göra huset inflyttningsklart för den nya ägaren. I går hade jag hjälp av min bror med att tömma uthuset på tomten.

Där fanns bl.a. ett stort antal fönster med glas. Vi lastade och körde dem till återvinningscentralen i Gimonäs. Av en anställd där fick vi veta, att fönstren skulle slängas i kontainern märkt "Möbler". Så mycket gemensamt med möbler hade fönstren förtås inte, men instruktionen från den anställde var så klar och entydig, att det inte fanns minsta anledning att ifrågasätta den.

Från ett av fönstren hade en glasbit lossnat. Den var ca 15X30 cm stor. Jag bad min bror att ta den och kasta den bland allt det glas som krossades när jag slängde fönstren i kontainern.

Men se det fick han inte utan upplystes vänligt om att den skulle kastas i en kontainer märkt "Glas". Det gjorde han lydigt samtidigt som jag bad om en förklaring till detta. Jag fick en, som dock var fullkomligt obegriplig. Att inte en  glasbit av samma slag och från samma fönster fick gå samma eldförgängelse till mötes, fick jag ingen begriplig förklaring på.

När vi kom med nästa lass fönster, försökte jag få en annan av de anställda på plats att förklara det hela för mig. Inte heller hans förklaring gick att förstå.

Dock förstår jag nu att om man kommer med ett lass bestående av enbart glasavfall, så får man inte kasta det i möbelkontainern tillsammans med glaset där från krossade fönster. Inte ens om det rör sig om fönsterglas. Det måste sitta fast i fönstrens träram tydligen.

sa tandläkaren, sedan hon undersökt mina tänder i dag...

Hon skulle bara slipa av en vass kant på en av tänderna först. men si ack... där fann hon ett litet kariesangrepp. Nu måste jag till henne igen om en vecka.

Tur att jag är pensionär och har gott om tid och dessutom nyss fått pension.

I de flesta lägen är det väl ok och även väluppfostrat att be om förslåtelse, när man gjort något dumt.

Men när Johan af Donner gör det, efter att ha lurat till sig nära åtta miljoner av de pengar som insamlats till behövande, undrar man vad han tror sig vinna med det.

Kan det finnas någon som utan vidare kan ta detta på allvar och som och också kan förlåta honom?

OVANSTÅENDE ÄR EN BILD SOM JAG FICK PER E-POST I DAG.

Jag har länge misstänkt att det ligger en högre makt bakom vulkanutbrottet och all den aska som sprids därifrån. I dag fick jag ett bildbevis på det.

Som så ofta är också detta något som kan lösas, om man har tillräckligt med cash. Ett helt vanlig utpressningssituation alltså, om än med en extra hög lösensumma.

Ännu en dag framför mig med en mängd olika uppgifter som väntar och alla känns de stimulerande och en t.o.m. spännande.

Jag trivs när jag på olika sätt känner att jag än inte helt förbrukad och att jag fortfarande kan göra nytta. Det har tagit mig halvannat år sedan pensioneringen att inse det.

Nu skall jag börja med den minst stimulerande och ännu mindre spännande arbetuppgiften, nämligen att köra igång med tvätten.

Vi hörs senare - om jag får tid förstås!

I mitt uppdrag som god man har jag med positivt resultat sökt bostadstillägg för tre av mina huvudmän. Utanför uppdraget som god man har jag  hjälpt ytterligare några att söka.

Den erfarenheten som detta gett mig har fått mig att inse att åtskilliga pensionärer faktiskt skulle kunna förbättra sin ekonomiska situation en hel del. En gissning är att alldeles för få av dem kommit sig för att söka detta tillägg till sin pension.

Bostadstillägg är ett tillägg pensionen som man kan få för att kunna betala för sitt boende. Man kan ansöka om det för sin boendekostnad oavsett om man bor i en hyrd bostad, i en bostadsrätt eller i ett eget hus. Ens inkomster och tillgångar påverkar rätten att få bostadstillägg och förstås även storleken på det.

Man kan få det om man har låga inkomster, även om man har tillgångar.

Jag skriver det här som en slags påminnelse och rent av uppmaning till var och en att söka bostadstillägg eller hjälpa de pensionärer ni känner att göra det. För en gammal människa är det inte helt lätt att göra ansökan. Många äldre torde inte heller ens känna till möjligheten.

Glöm då inte att möjligheten att få bostadstillägg också gäller för boendekostnader i de s.k. särskilda boendena för äldre. En förutsättning för att få det är f.ö. att man fyllt 65 år.

Min fru är katolik och var dessutom relativt aktiv inom sin kyrka i Michigan. Av en inte svårgissad anledning pratade vi om hur vissa katoliker beter sig mot barn.

Katoliken Peggy fann självklart ingen anledning att försvara den avarten av beteende hos några katoliker, snarare tvärtom.

Under vårt samtal i ämnet vid köksbordet erinrade hon sig sig en händelse när hon en gång som 7-åring inte kunde mostå frestelsen att stjäla och hur hon sedan fann på råd för att befria sig från den oerhörda skuldkänsla som detta gav henne.

En dag följde hon sin mor till affären. Vid fruktdisken "råkade" hon hamna mitt framför några oemotståndligt frestande vindruvsklasar. De befann sig inom räckhåll för henne och dessutom i exakt "munhöjd". Frestelsen blev för stor och hon stal en (1) vindruva och njöt sedan några sekunder av dess härliga sötma.

Väl hemkommen blev känslan av synd och skuld för stor för henne. Det hela var ju helt stick i stäv med vad hennes mamma hade lärt henne. Att ta med sig den aktuella synden till biktstolen var inte att tänka på, eftersom bikten inte var någonting för barn.

Hon valde i stället att ta med sig en vindruva hemifrån för att i smyg sedan lägga tillbaka den bland de andra druvorna nästa gång hon följde med mamma till affären. Åtminstone som hon i dag minns det, blev hon i och med det av med sin plågsamma skuldkänsla.

Barnasinnet lär komma åter, när man blir gammal. För mig gör det definitivt inte det, eftersom jag tycker mig ha haft det hela livet. Jag riskerar kanske i stället att förlora det.

Just nu känner så barnsligt förtjust i något, som egentligen inte är något att vara så förtjust över. Det är kanske i stället något olämpligt, som en av mina bloggkommentatorer tycker.

En av våra bästa vänner i Michigan har på begäran från mig surfat in på en av mina bloggsidor. Hon gör det inte normalt, eftersom svenska är ett språk som hon inte behärskar. Allt var gjort för att testa hur det skulle se ut i Google Analytics.

Och tänk... det funkar! Nu vet jag ungefär var de bor och att de har en "dialup connection" till internet, som naturligtvis inte är något nytt alls för mig. Men ändå är jag stormförtjust över att kunna ta reda på det via internet. Att makarna Wells skulle känna sig "övervakade" av den möjlighet som Google Analytics ger mig känns förstås som en helt horribel tanke.

Bilden visar en karta över Michigan, levererad av Google Analytics, och den röda pricken eller den lilla cirkeln på kartan visar på ett ungefär var makarna bor, eller möjligen är det där deras internetleverantör har sin server.

När jag i morse sökte efter något annat, fann jag en handling vars innehåll helt enkelt måste vara av största intresse för alla. Därför vill jag naturligtvis delge mina läsare en del av innehållet i den.

Handlingen ifråga är ett journalutdrag från Centrallasarettet i Umeå och skrevs dagarna mellan den 28 juli och 4 augusti 1941. Den perioden var min allra första sjukhusvistelse. Helt frisk var jag dessutom de dagarna.

"Hinnorna brusto" klockan 02.40 den dag jag skulle födas. Jag antar att betydde att "vattnet gick" då för min mamma. Men redan i början av februari samma år säger journalen efter uppgift från min mamma, att jag började förbereda mig för "steget" ut genom ett otåligt sprattlande i hennes mage.

Klockan 04.10 höll jag min första "bjudning" och valde då den som jag trodde var mest tilltalande, nämligen en gammal hederlig nackbjudning. Det första jag såg väl ute i friheten var min mammas gipsade ben. Hon befanns sig nämligen i ett "status post fractura proc. posterior tibiae dex." Möjligen minns jag fel nu. Den frakturen var förmodligen inte gipsad vid det tillfället.

Jag föddes som den adertonde vid Centrallasarettets BB i Umeå den dagen. "Lemmarna var fylliga" och "ansiktshuden var slät". Vilket vackert barn jag måste ha varit! Skriket var "kraftigt". Rakat mig hade jag tydligen gjort före "leveransen" - "lanugo -" står det i journalen, inget fosterhår alltså.

Däremot hade jag inte klippt naglarna. I journalen står det om fingernaglarna att de var "utanför fingertopp". Jag kan förstå andra noteringar om min person, men den här förstår jag inte. Vad hade nagellängden för viktigt att meddela om mitt tillstånd? Vem kan förklara det för mig?

Jag skriver detta i en skämtsam ton. Men jag måste samtidigt säga, att det var med en mycket märklig känsla och med andakt som jag läste journalen för första gången. Jag kan varmt rekommendera andra att begära utdrag från sina förlossningsjournaler, även om det då kommer att innebära litet extrajobb för journalarkivet på NUS, eller var man nu är född.

Elmar Friesli är en man som ofta kommenterar mina inlägg. Av hans kommentarer har jag dragit slutsatsen att han är en livserfaren man med kunskaper inom de flesta områden.

Hans kommentar till mitt inlägg om Google Analytics visar dessvärre att han totalt missförstått mig. Han tror att jag genom att använda det programmet vill övervaka mina läsare. Det tycker han är "mycket tragiskt". Vad jag vill är i första hand bara att se varifrån de kommer. VILKA det är har jag ingen aning om och vill heller inte veta.

Det jag skrev om att mitt självförtroende stärks av att jag lyckar klura ut en datatekniskt sak, ett området där jag är vad man kan kalla en autodidakt, har han också missförstått. Självförtroendet har alltså inte stärkts av att jag ser från vilka städer och länder mina läsare hittar till mina bloggtexter kommer utan av att jag fått Google Analytics att fungera.

Min korkade idé, som han skriver, skulle t.o.m. kränka och förnedra mina läsare, skriver Elmar. Så känsliga läsare, som dessutom så totalt missförstår det jag skriver, bör kanske inte läsa min inlägg överhuvudtaget.

Så till sist till Elmars försök att skrämmas med den "moderna utrustning som finns tillgänglig" och som skulle kunna övervaka oss i sängen, låter nästan som ett hot, som dock inte skrämmer det minsta. Där sker f.ö. inget olagligt och heller inget som vi skäms för.

Ett råd till dig Elmar är att ta reda på vad Google Analytics egentligen är. Sedan bör du också ta och läsa mitt inlägg än en gång.

Skam den som ger sig, heter det ju. Jag gav mig inte och nu funkar det.

Jag är långt efter många andra, när det gäller att komma igång med Google Analytics. Med litet hjälp "från höger" av Redstig från Vindeln plus en massa försök hit och dit med den s.k. spårningskoden, fungerar det nu.

Till vilken nytta är det då? Egentligen ingen annan än att det är kul att på en mängd olika sätt kunna se varifrån mina läsare kommer, vad de har för browsrar, operativsystem m.fl. mer eller mindre onödiga saker att veta.

För att inte tala om den "boostereffekt" det har på ens självförtroende när man lyckas fixa något efter det att man flera gånger tänkt ge upp.

Nu är det snart dags att vidta de vanliga åtgärderna som förberedelse inför USA-resan. Som vanligt gäller en väl invand arbetsfördelning mellan kvinnan och mannen i det här hushållet.

Peggy som talar bättre engelska (!) än jag och dessutom känner till hur saker och ting fungerar i sitt hemland har sina givna uppgifter. Hon sköter det mesta av dessa genom att enkelt och smidigt använda telefonen.

Det hon skall göra är att ta hand om följande:

Hon måste ringa AT&T för att få vår fasta telefon aktiverad igen. Vi klarar oss inte med enbart mobiltelefon eller cellphone som den kallas "over there", eftersom vi är beroende av internetåtkomst till vår stationära dator i huset. Där har vi en tämligen snabb anslutning, som heter någon likt ADSL.

Ett av flera sophämtningsföretag måste ringas för att komma igång med sophämtningen. I Michigan är detta helt en fråga mellan abonnenten och sophämtningsföretaget. "Kommunen" står helt utanför.

Posten skall ringas, så att postfacket blir tillgängligt igen.

Grannen som tittar till huset måste ombes att sätta på varmvattnet och slå på kyl- och frys.

Ett samtal kommer eventuellt behövas för ett månadsprenumeration på en dagstidning.

Som vanligt har det varit mitt ansvar att fixa transporten till flyget i Umeå, amtliga flygbiljetter och reservationen av hyrbilen vid O'Hare i Chicago. Min uppgift är också att köpa ut ett antal dollar, förmodligen hos Forex i Umeå. Där kan jag samtidigt lätt göra mina svarta pengar vita av vad som framgiick av Uppdrag granskning i går kväll!

En perfekt arbetsfördelning är det och som kommer att fungera perfekt även detta år.

Den tämligen nya bloggaren från Berg i Vännäs kommun, har tagit upp en intressant fråga, nämligen den om den sovande medborgarpanelen i kommunen. Hon har fått en del kommentarer i fråga.

Kristdemokraternas Hans-Inge tänker enligt sin kommentar reagera på ett föredömligt sätt, nämligen genom att ta upp frågan i kommunstyrelsen - eller om det nu var i dess arbetsutskott. Han förklarar också att insomnandet beror på att den tjänsteman (kvinna!), som brann för frågan inte längre arbetar kvar i kommunen.

Precis som Katarina från Berg tycker också jag, att det är en dålig ursäkt. Hon har också rätt, när hon framhåller att det är politikernas (ytterst) ansvar att se till att det de har beslutat också blir verkställt. 

Men ändå är det ju så att politikerna har sina anställda just för att de skall verkställda deras beslut. Verkställigheten är inte politikernas sak. Ansvarig för att den sker är kommunchefen, åtminstone när det gäller besluten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.

Dock vet jag att det alltför ofta finns mer av politiska beslut att verkställa än det finns personella resurser för att göra det. Kommunchefen må därför vara ursäktad i det här fallet. De prioriteringar han har tvingats göra har uppenbarligen inte gällt medborgarpanelen.

Så till det som det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen den felaktiga inställningen politiker eller förvaltningschefer kan delegera ansvar. Så här skriver Katarina:

"Naturligtvis står det politiken fritt att delegera ansvaret men då bör man formulera tydliga direktiv..."

När man diskuterar en sådan här fråga, bör det vara den formella delegation som kommunallagen talar om som man menar. Den innebär att den nämnd eller styrelse som har formell rätt att fatta beslut i en fråga också kan delegera, d.v.s. överlåta den beslutsrätten till t.ex. sina tjänstemän. Jag tror, att förvaltningschefer också har rätt att vidaredelegera viss beslutsrätt som delegerats till honom eller henne av vederbörandes nämnd eller styrelse.

Det är alltså  beslutsrätten som delegeras. De som enligt lag eller på annat sätt ålagts ansvar för någonting inom den kommunala verksamheten, en nämnd eller styrelse t.ex., kan inte avhända sig det ansvaret genom att delegera det till en tjänsteman eller "tjänstekvinna".

Katarina behöver dock på intet sätt skämmas för den missuppfattning som hennes kommentar tyder på. Genom åren i kommunal tjänst har jag hört många, såväl politiker som tjänstemän tala om att delegera ansvar.

Egentligen vill jag inte, men klockan säger att jag bör...

gå i säng alltså. Jag är inte trött, men vet att jag somnar ändå strax efter huvudet landat på kudden och bästa insomningsläget nära hustrun har intagits. I morgon bittida kan ingen av oss säga, vem det var som somnade först. Vad nu den kunskapen skall tjäna till, kan man förstås fråga sig.

I dag har har det varit "all time high" vad det gäller sidvisningar på min blogg - om man nu kan lita på den statistiken förstås.

Tydligen var det mitt "elaka" blogginlägg angående vännäsfolkpartisternas webbplats, som drog mest läsare.

Nu vet jag att den är på väg att uppdateras och då får jag förstås inte glömma att lämna ett, som jag räknar med, positivt omdöme om resultatet av uppdateringen.

Vissa dagar känns bättre än andra. I dag har jag haft en bra dag. Låt mig lista några av de saker som får mig att tycka det om denna dag, onsdagen den 14 april 2010.

- Mitt barnbarn som hade 40 graders feber i går håller på att bli frisk.

- Jag hade ett trevligt besök i dag, som samtidigt medförde att jag fick göra något som jag tycker om, nämligen hjälpa dem som behöver hjälp.

-  Nyss hade jag ett trevligt samtal med en helt obekant man på vars 50-årskalas New Mountain Music skall spela. Vi kom så bra överens om alla detaljer, såväl stora som små, inför spelningen.

- Ett avslut på en överenskommelse om ett annat gig med O'Grejdi Nua kunde jag uppnå redan vid middagstid i dag.

- Vi gjorde ett besök hos en dement kvinna, som blev mycket glad över besöket, även om det var ovisst hur mycket hon minns av vår tidigare bekantskap.

- Jag har kunnat notera att "min hjälp till våren" har gjort nytta, visserligen med god hjälp av sol och plusgrader. Jag kommer att kunna räfsa vår gräsmatta, innan vi åker bort den 7 maj. Yippee!

- Nyss fick jag en positiv respons i form av en bloggkommentar på dagens mest lästa blogginlägg.

- Till allt det fina med den här dagen hör också det faktum att jag med den fått leva ytterligare en dag med den kvinna som älskar mig trots alla mina fel och brister och som är så lätt att älska tillbaks bl.a. på grund av avsaknaden av fel och brister hos henne.  Må så vara att hon lämnade huset 12.20 och inte kommer hem förrän 22.30. Men hon kommer hem...

På Folkpartiets webbplats den 14 april 2010

Folkpartiet i Vännäs säger sig vara ett "Framtidsinriktat och lyssnade" parti och det stämmer möjligen, åtminstone till en del.

"Framtidsinriktat" måste väl deras information på den lokala webbsidan anses vara, när man redan nu annonserar kommande möten den 9 och 19 september.  Eventuella möten fram till dess säger man dockl ingenting om. Så illa kan det väl inte vara, att det är förra årets septembermöten man menar?

Ett "lyssnade" (skall förstås vara "lyssnaNde") parti säger man sig också vara. Det stämmer däremot inte alls utifrån de erfarenheter jag fått den senaste tiden.

För mer än en vecka sedan skrev jag till den kontaktperson som anges på webbsidan. Svaret har uteblivit och "lyssnat" till det jag framförde gjorde man inte. I och för sig är ju inte "lyssna" och "bry sig om" samma sak, förstås.

Min genomgång av kommunala partiwebbplatser och den positiva kritik jag framförde där har flera partier inte bara lyssnat till utan också tydligt brytt sig om. Så dock inte Folkpartiet.

(Bilden av medborgarhuset tog jag förresten för några år sedan och längst till höger på bilden skymtar t.o.m. med förra Mazda)

I dag har jag besökt byns äldste, Karl Lindström, som snart fyller 92. Det var en fin upplevelse.

Tänk den som finge vara lika alert som denne man och samtigt ha sitt sinne för humor kvar! Mitt ärende var att intervjua honom och sedan återge valda delar av intervjun på byns webbplats. Han håller som bäst på nu med att granska det jag skrivit. Där får nämligen inte finnas något som han inte står för. Om det är vi överens.

Att vara som han vid 92 vore en nåd att stilla bedja om.

En av vännäsbloggarna har öppet valt att välja politiskt parti och är också villig att arbeta inom det partiet för kommunens bästa. I ett blogginlägg visar hon hur klart hon ser på sin roll som både kommunalt anställd och politiker.

Hennes blogginlägg fick mig att titta tillbaks på den tid, när jag nominerades och även valdes som ledamot i socialnämnden. Det uppdraget hade jag i 12 år.

Då var jag föreståndare för ålderdomshemmet Vängården och hamnade alltså i min egen styrelse. Jag var oerfaren men det var inte mitt partis företrädare och inte heller det samlade kommunfullmäktige med dess ledamöter och chefstjämnsteman, kommunchefen, som formellt sett valde mig.

Den dåvarande socialchefen gillade inte valet. Såvitt jag förstått hjälpte han därför en kommunbo att överklaga valet av mig. Jag ansågs officiellt som jävig i alla frågor som nämnden hade att besluta i.

Det var jag självfallet inte. I kommunallagen kunde jag läsa mig till att en förvaltningschef inte kan sitta i sin egen ansvariga nämnd. En tid kände jag mig därför på samma nivå som just en förvaltningschef, även om jag ju så väl visste att det var socialchefen som var det och inte jag.

Länsrätten delade inte den klagandes åsikt om det olagliga att jag satt i socialnämnden. Jag blev därför kvar där och kvar blev även socialchefen trots sin bristande kunskap i kommunallagen.

Det var alltså inte i strid med lagen som jag hade mitt uppdrag. Många gånger ställde jag mig däremot frågan om det var särskilt lämpligt. Hur jag än ansträngde mig att hålla isär rollerna, så kändes det som om vare sig en del av mina kolleger eller en del av nämndens övriga politiker litade på mig.

Tillsammans med min kolleger fick jag stå till svars för politikernas beslut och försvara och även förklara dem. Många politiker föreföll tro att jag i sakfrågor var mer mina kollegers företrädare än mina väljares. Detta var stundom ganska jobbigt.

Ibland fick jag intrycket att det inte var bra att bland politikerna utöver en uppfattning grundad på ens politiska uppfattning dessutom ha en bättre kunskap i vissa sakfrågorna än de hade. Att så här i efterhand påpeka detta kan förstås tas som en ren oförsämdhet. Den risken tar jag.

Jag är helt övertygad om att Monica Wahlström (F) precis som jag kan komma att få uppleva "komplikationer" liknande de som jag mötte. Lika övertygad är jag om att hon kommer lyckas med att hålla isär sina roller som kommunal chef och kommunalpoltiker.

Thank you John and Nancy for opening the link to this blog. It's just a test.

I have installed something called Google Analytics and I want to see if I can find something on the map of Michigan that indicates that you, John and Nancy, have been here.

Nu skall jag skriva ett brev till dem med en länk direkt till det här ovanliga blogginlägget.

Nog det ovanligaste trädet i Vännäsby, eller hur?

Jag tänker nu bara på dess form och inte om det är ovanligt eller ej i våra trakter. Är det en pelarasp, förresten?

Så många sätt att skynda på våren finns ju inte. Något utöver hjälp med snösmältningen känner jag inte till.

I alla år har jag, möjligen som ett uttryck för otålighet, med snöskoveln gett mig på det största snöhögarna på tomten. Helt klart påskyndas snösmältningen därigenom en aning. Så har jag gjort och samtidgt gladeligen stått ut med en och annan antydan från närstående om det onödiga i det i och för sig ganska tunga jobbet.

I år har jag en extra anledning att hjälpa våren. Den 7 maj lämnar vi landet för dryga fem veckor. De sista jag gör utomhus här hemma innan vi åker är att räfsa gräsmattan, alltså inte kratta (!) den. Potatisen skall också vara satt. Som det ser ut nu, är det svårt att tro att snön skall vara borta och underlaget tillräckligt torrt för räfsning.

Det kan tyckas som om vi valt fel tidpunkt för vår årliga USA-resa. Problemet är att vi inte kan åka tidigare, eftersom vi då tvingas lämna en ostädad tomt. Inte heller kan vi åka senare, eftersom gräsmattan kring huset i Michigan då är omöjlig att räfsa. Redan den 7 maj är i senaste laget med alla stora lönnlöv fastväxta i gräset.

Flygplan störtar, ett helt land sörjer liksom hundratals anhöriga till de omkomna och här sitter jag och oroar mig över en så banal sak som risken att inte kunna räfsa vår gräsmatta. Jag borde skämmas.

I går tog jag bort kupevärmare, isskrapa och snöborste från bilen. Dessutom lämnade jag den utanför garaget. I morse var de -3 och bilens fönster kräver isskrapa.

Detta får mig att komma ihåg något som hände för några vintrar sedan. Jag behövde en isskrapa men hittade den inte i bilen. I brist på isskrapa tog jag en kasserad CD med musik på. Den fungerade bra som isskrapa.

Några dagar senare fick jag en idé att prova skivan i bilens CD-spelare. Til min mycket stora förvåning fungerade den perfekt!

Trots den erfarenheten fortsätter jag som tidigare att hantera CD-skivor, som om det som finns på dem inte ens tål att man greppar dem på ett felaktigt sätt.

Enligt vår Bed & Breakfast-värd har nyckelpigan en särskild symbolisk betydelse i Nederländerna, eller åtminstone i Amsterdam.

Enligt hon är den en symbol för fred och antivåld. Där en olycka hänt, någon blivit dödad eller utsatt för allvarligt våld, händer att man målar en bild av en nyckelpiga eller bara sätter upp en bild av en sådan.

På kvällen samma dag som han berättade det, såg vi en stor nyckelpiga målad på trottoaren utanför en pub. Tack vare den information vi fått kunde vi ana vad som möjligen hade hänt där.

När vi i efterhand har pratat om detta fick vi ytterligare en påminnelse om skillnaden mellan brittisk och amerikansk engelska.  I England säger man "ladybird" och i Amerika "ladybug". Nog låter väl det amerikanska ordet bättre, eller hur?

Inte så sällan klagar man från de äldres håll över att så mycket nu för tiden måste skötas via internet. Då och då får vi ändå bevis för att även äldre kan använda internet, om de bara har mod att prova. Hampus Johansson heter han och är en f.d. tågmästare från Vännäs.

Jag har en mycket god vän, som snart fyller 83 år. Han har under senare tid pratat om att skaffa sig dator. Det är nu en tid sedan vi sist hade kontakt. I dag ringer jag honom och får då bl.a. veta att han numera är i full gång på internet!

Litet fördomar inser jag  nu att jag har om äldres förmågor och detta blev en total överraskning. Inte litet imponerad blev jag heller. E-post, Facebook och så förstås litet allmänt surfande är vad han håller på med denne yngling på i det närmaste 83 vårar!

Det finns tydligen politiska partier i Vännäs som lyssnar och tar till sig råd från sina presumtive väljare. Alla gör det definitivt inte.

Min genomgång av deras tämligen bristfälliga lokala information via webbplatser fick en del att reagera. Det känns verkligen skönt för mig som den vanliga väljare jag ju är.

Moderaterna var snabba med att tala om orsaken till att de inte alls har en webbplats ännu.

Kristdemokraterna reagerade som god tvåa och har nu uppdaterat sin webbplats och gjort den riktigt tilltalande. De tycks bry sig om vad som kommer till dem från vad de brukar kalla "verklighetetens folk".

Folkpartiet har ingenting gjort åt sin sida och heller inte besvarat ett e-brev i frågan som jag skrev till dem.

Socialdemokraterna ståtar på sin sida fortfarande med de "Kommande aktiviter", som redan har varit.

Vänsterpartiet har inget gjort åt sin inaktuella webbplats ännu.

Att det är på det här sätter är särskilt märkligt inför att val som detta, när det bland politiker numera talas så mycket om värdet med internet som informationskanal.

Men som min fru brukar säga: "Talk the talk is one thing, but walk the walk is another".

Ofta på våra resor ser vi arkitektoniskt vackra hus med fasader behängda av diverse förfulande skyltning.

Det här är Amsterdams konserthus, Concert-Gebouw, som har mycket av sin fasad mot gatan dold av dessa stora textila "skyltar". Även om man annonserar något som skall ske i huset, så ser det illa ut enligt min mening.

Jag har inte tänkt på det, men kanske har vi det likadant i Sverige.

Umebygdens folkmusikgille har konsert på Musikens Hus i Vännäsby lördagen den 17 april kl.18.00.

Konserten hålls i åminnelse av Sune Johansson, spelman från Vännäs och mångårig ordförande i Västerbottens spelmansförbund. Han skrev också själv mängder av låtar.

Sune Johansson dog för 10 år sedan.

Jag ser som ett dilemma, men kanske borde jag inte göra det.

Något så ovanligt har inträffat att en av mina bloggbekanta har ringt och vänligen bjudit oss till sig på middag.

Nu har vi funderat en stund på saken och kommit fram till att vi nog måste säga nej tack till inbjudan. Det känns nämligen inte helt OK att tacka ja, eftersom personen ifråga ju är i stort sett helt obekant för oss. Vederbörandes intentioner må vara hur äkta och generösa som helst.

Tänk om detta forum ändå var ett ställe, där man kan be om råd och få sina funderingar besvarade! Det är dessvärre ingenting jag kan förvänta mig.

"NYPLOCKADE" ROSOR DIREKT FRÅN KEUKENHOF

I går visade jag här resultatet av min egen snabbkoll av vännäspartiernas webbinformation. Jag fann den i många fall mer eller mindre dålig och för Moderaterna helt obefintlig.

Där fanns några partier angivna, som jag tyckte verkligen hade all anledning att kommentera inlägget och om möjligt försvara eller förklara sina eländiga "hemsidor".

Alla dessa partier måste ha haft åtminstone någon, som tagit del av inlägget. Det hade ett rekordstort antal läsare. Jag tycker t.o.m. att samtliga vännäspartier borde kunna besvära sig med att ta del av de tämligen frekventa blogginläggen från några få av oss Vännäsbor.

Ett parti utmärkte sig över alla andra, nämligen Moderaterna. Från dem fick jag - och andra - snabbt en förklaring till varför de inte ens har en dålig lokal webbplats; den saknas faktiskt helt men är på gång.

Alla partier tycks det här valet avse att så långt möjligt använda sig av internets möjligheter, men gör det definitivt inte.

Just nu brottas jag med ett jätteproblem och ber härmed om hjälp med att lösa det.

Numera skall man skriva det politiska partiernas namn med stor begynnelsebokstav. Språkrådet har rekommenderat att det skall vara så. Motsatsen gäller för internet, som nu inte längre skall skrivas med stor bokstav.

Jag har mer och mer vant mig vid att skriva Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med stor bokstav.

Men sedan tvekar jag inför t.ex. centerpartist, folkpartist, kristdemokrat, moderat, socialdemokrat och vänsterpartist. Visst är det bara namnet på partierna som numera skall skrivas med stor bokstav?

De som känner mig bättre förstår säkert hur jag våndas inför min osäkerhet i detta avseende. Andra torde tycka att det hela bara känns onödigt och kanske rent av löjligt att fundera över.

Nöden har ingen lag, men själv skulle jag nog hellre "wet my pants" än använda mig av denna pissoar.

Tro't den som vill, men vi såg män som utan minsta tecken på blygsel lät sitt vatten i denna fyrmannapissoar.

Den här står mittemot Amsterdams centralstation, som är en mycket folkrik del av staden. Säkert finns bland dem åtskilliga med trängande behov.

Lägg märke till den för tillfället tomma uteserveringen nere till vänster på bilden.

Om någon har vägarna förbi, välkommen till oss på en kopp kaffe (svenskt).

Vi finns i Riverside, 3083 Hampton Dr, som ligger strax norr om Stevensville vid den röda ovalen på bilden. Större delen av tiden 7 maj till 12 juni kommer vi att vara där.

Skulle ni råka komma den vecka, då vi gör vår "side trip" till Nashville, Tennesse, måste ni fixa ert kaffe själva. Nyckeln till huset ligger väl gömd på en så ovanlig plats som under dörrmattan. Stig på bara!

Kommer ni från Chicagohållet, så tar det ca 2½ timme att köra till oss, om ni hyr bilen vid O'Hare.

Välkomna!

Nu har jag "roat" mig en stund med att på nätet söka information om våra lokalt förekommande partier. Särskilt roande blev det dessvärre inte.

På Google har jag sökt på respektive "partinamn Vännäs". Här följer några av mina iakttagelser:

Centerpartiet
Efter ett par tre "klickar" kom jag fram till partiets vännässida. Den innehåller en hel del aktuella saker och känns riktigt trevlig att besöka. Här man tydligen lagt ner arbete och även insett värdet av bra webbinformation.

Folkpartiet
Bäst med deras webbplats är att man kommer direkt dit efter endast ett "klick" på länken i sökresultatet. Innehållet känns däremot mindre bra. Här finns för många "Information kommer senare". På sidan annonseras "Lokala träffar" den 25/8, 10/9, 8/10 och 5/11. Årtalet saknas men träffarna torde ha hållits 2009!

Vänsterpartiet
Bäst med den här sidan är att man når den lika smidigt som man når Folkpartiets sida. Innehållet förefaller dock vara totalt inaktuellt. Där listas t.ex. kandidaterna till fullmäktigelistan 2006! Jag hittar inte ett ord om kommande val och kandidaterna till det.

Moderaterna
Moderaterna tycks helt sakna en lokal sida på webben. En sökning på Vännäs inne på Moderaternas huvudwebbplats gav en enda träff. Via den kan man läsa om socialförsäkringsutskottets besök i Vännäs den 23 - 26 augusti 2009!

Socialdemokraterna
Också här kommer man direkt till deras webbsida. Det som sedan förstör helhetsintrycket av sidan är att man under "Kommande aktiviteter" listar sådant som redan har varit. Nog borde man väl i stället få läsa om vad kommunens största parti vill göra i framtiden. Detta påpekades i går för den som ansvarar för sidan, men har ändå inte ändrats.

Kristdemokraterna
Också här kommer man direkt till sidan från träffen i Google. Positivt är det också att sidan har en enkel uppbyggnad. Illa är det däremot att den innehåller för mycket av "Sidan är under uppbyggnad". Sådana sidor skall man ju inte alls publicera enligt en slags grundregel i webbmakeriets ädla konst. Skärpning Hans-Inge!

Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt att hålla webbsidor aktuella. Ändå tycker jag att samtliga av våra lokala partier borde ägna mer tid och energi åt att göra dem mera aktuella.

Skulle jag välja parti till hösten utifrån partiernas webbplatser, så ligger Centerpartiet nog bäst till, även om det var litet onödigt krångligt att hitta dit.

Till sist hittade vi det kungliga palatset, något som landet har trots att man saknar kung.

Det visade sig nämligen att i stort sett hela palatset var "paketerat" och omslutet av byggnadsställningar. Tydligen pågick något slags fasadarbete.

Den enda synliga delen av huset var den som bilden visar.

Royalister (?) som vi är bestämde vi oss en dag för att besöka det kungliga palatset i Amsterdam. Att hitta det var inte helt lätt.

På vår enkla gratiskarta över staden hade vi lokaliserat det och funnit att Westermarkt var den station som låg närmast. Där steg vi av och den byggnad, som såg mest "kunglig" ut (se bilden), visade sig vid närmare studium vara ett köpcentrum.

Vi såg inget i omgivningen som såg palatslikt ut och åkte därför vidare ett par stationer till Anne Franks hus. Palatset hittade vi senare på dagen och gjorde även en dyr och en ganska onödig rundvandring inne i det. 

Keukenhof Keukenhof är ett stort område sydväst om Amsterdam som nog är mest känt för sina tulpaner och andra blommande lökväxter.

Tyvärr var vi där för tidigt på våren, i vart fall den här våren, för att få njuta av de enorma fälten med blommande tulpaner. På avstånd från bussen såg vi ett i alla fall med röda tulpaner.

Till vår stora överraskning är Keukenhof en jättestor park med massor av tulpaner och andra lökväxter av olika slag planterade på mindre ytor. Dessutom fanns där ett par-tre jättestora växthusliknande byggnader.

I en av dem fanns den största samling av olika orkidéer, som vi någonsin sett. I ett annat fanns alla färger och typer av rosor vackert arrangerade i jättebuketter.

Jag visar här en bild av en i mina ögon sällsynt vacker orkidé.

Från skolan minns jag en sak om Holland, nämligen hur angelägna alla var att hålla rent och snyggt t.o.m. på sin del av trottoaren utanför huset.

Det tycks stämma ganska bra även i dag, men med ett stort undantag.

En kväll fick för oss att vi skulle ta en titt inne i Amsterdams centralstation. Vad vi då fann var den mest nedskräpade järnvägsstation vi någonsin sett på våra resor utomlands. Motsvarigheten i länder som Tunisien, Turkiet och Bulgarien var rena förebilden, vad gäller städningen.

Vad vi såg var inte bara skräp som hade slängts på golvet under dagen utan där fanns också sådan smuts som funnits där länge.

Bilden visar på en av de många överfyllda skräpkärlen, eller hur man nu skall dem. Kanske var det inte så konstigt att folk valde att slänga sitt skräp på golvet, när de kärl som skulle ta emot deras skräp var så där överfulla. 

Är det bara jag, som tycker att defaultinställningen när det gäller storleken på texten som vi skriver här borde vara satt större?

Man kan ju som bekant välja själv - både storlek på texten och upplösning på sin egen skärm. Jag tycker att det är en märkligt ordning på valen:

Smaller
Larger
xx-small
x-small
Small
Medium

Varför börjar det inte med det minsta och slutar med det största? Och som sagt, kunde inte "normalinställningen" vara satt litet större än vad den är nu? Jag kan inte vara ensam om den önskan, eller är jag det ändå?

Vad skulle folk säga, om prostituerade på parkeringen mitt emot kyrkan i Vännäsby öppet bjöd ut sina tjänster? Skulle kyrkorådet eller rent av kommunen vidtaga några åtgärder i anledning av det? Om det nu vore lagligt, som det är i Amsterdam.

Mitt i "Red Light District" i Amsterdam står stadens äldsta kyrka, "de Oude Kerk" (den gamla kyrkan), som byggdes redan på 1300-talet, men som byggts om och till flera gånger sedan dess. Den står alltså tämligen mitt i det som också brukar kallas Amsterdams glädjekvarter.

Det var självklart ett "måste" för oss att besöka även de kvarteren. De gick då inte att undvika alla de "skyltfönster", där lättklädda kvinnor stod och erbjöd de passerande sina tjänster. De log lika förföriskt mot mig som mot alla unga män, vars kroppsspråk förmedlade annat intresse för dem än mitt, trots att de nog inte gick att missa att jag höll min fru i handen.

De många människor som promenerade i de ofta trånga gränderna bestod av såväl testosteronstinna unga män som par ibland med barn. Det hela var naturligtvis intressant att ta del av men samtidigt också på ett sätt plågsamt.

Bör man som man skämmas eller är det kvinnorna som bör göra det? Eller är det i stället något som vi måste acceptera och inse att alla inte kan få sin "libido sexualis" (hittar inget bra svenskt ord) tillfredsställd i ett normalt och sunt förhållande?

Jag väljer dock att skämmas som man och tar ställning för de prostituerade, väl medveten om vad de utsätter sig för. Jag tror nämligen inte att det finns några lyckliga prostituerade. Frågan är förstås också, hur pass lyckliga de män som utnyttjar dem är. Den "lyckan" torde i alla fall vara av högst övergående natur.

Men åter till kyrkan... Fönster med röda lampor och lättklädda kvinnor finns som grannar till kyrkan bara en 30-40 meter från dess väggar. Jag tror att kyrkan är protestantisk och borde väl se detta som en problem. Katolska kyrkan har som bekant andra problem med sina präster som dock saknar intresse för kvinnor!

Alla de med röda lampor markerade fönstren hade en skylt som angav fotograferingsförbud. Jag tog ändå bilden här ovan, som visar ett par fönster bakom vilka kundmottagning pågick.

SÅ SER EN KRATTA UT!

Sådan är jag bara. Ord intresserar mig. Tjurig är jag också. Därför skriver jag det följande.

En bloggvän väntar på att snön skall tina bort, så att han får börja kratta (tomten, tror jag han menade). Jag kommenterade detta och undrade om han ändå har tänkt att räfsa sin gräsmatta och inte kratta den. En till synes språkkunnig kvinna lämnade sedan sin kommentar. Av den förstod jag att det nog är provinsialt detta med vilket ord man använder.

Min absoluta uppfattning är ändå denna. Vilket ord man använder må vara en sak. Vad man sedan använder för redskap i det ena eller andra fallet är en annan och faktiskt betydligt viktigare.

Den som föredrar att kratta sin gräsmatta i stället för att räfsa den må väl fortsätta att göra det. Men om han gör det med det som jag tror att de flesta i den här landsänden benämner kratta, då är han en riktig kratta vad gäller trädgårdsarbete. Han kommer dessutom inte att klara av uppgiften, om han använder detta felaktiga redskap.

Det samma gäller den som tänker kratta grusgångarna kring sin herrgård och för det jobbet använder en räfsa.

Bilden visar en kratta, "ett redskap med järnpinnar för trädgårsarbete", som den definieras enligt 13:e upplagan av SAOL.

Huset bortom P-skylten är det hus, där Anne Frank m.fl. höll sig gömda i två år, innan de fördes bort och dödades.

De två ställen i Amsterdam som nog, om än på olika sätt, grep oss mest var Anne Franks museum och det vi såg i "The Red Light District".

Över båda ställena vakar två grandiosa kyrkor. Tvärs över gatan till Anne Franks hus står Westerkerk med sitt 85 meter höga torn. Den kyrkan byggdes 1620 - 1630. På obestämd plats i den finns Rembrandt begravd. Tornet kunde ses från vinden i det hus, där Anne Frank och sju andra höll sig gömda för nazisterna i två år under andra världskriget.

Det var en mycket gripande upplevelse, att efter ett ca 45 minuters köande i regnet till sist befinna sig inne i huset. Alla rum hade en mycket svag belysning. Just detta hjälpte till att sätta sig in i hur det måste ha känts att bo där utan dagsljus och nästan totalt isolerade från omvärlden.

Klockklangen från Westerkerk, som Anne Frank nämner i sin dagbok som något som gav henne en viss tröst, måste ha låtit på samma sätt då som den gjorde för oss. Jag försöker, men lyckas inte helt förstå, hur kyrkklangen och det som kyrkan väl ändå stod för, verkligen kunde innebära en tröst för Anne.

Alla vi som vandrade genom rummen var tysta och endast en och annan kommentar gavs viskande. Alla var vi uppenbart tagna av vad vi såg. I det sista rummet visades en film, när Anne Franks far med återhållen gråt berättade om tiden strax efter det att han släpptes vid från koncentrationslägret. Jag tror inte att jag var den ende som fick en tår i ögonvrån av att höra honom.

Och så finns det trots detta och trots andra bevis människor som inte tror på allt som nazisternas judeförföljelse ledde till!

Även om de allra flesta i dag kan använda sin mobiltelefon även som väckarklocka, hade vår Bed & Breakfast-värd eventuella gäster som inte har mobiltelefon.

Bilden visar på ett stort antal väckarklockor strategiskt placerade vid huvudänden av sängen. Det ålåg oss dock själva att ställa klockorna.

Vårt hotell var alltså inget hotell utan ett jättefint Bed & Breakfast-ställe. Det ligger inom bekvämt gångavstånd från från två museer värda att besöka, nämligen van Gogh-museet och Riksmuseet.

Namnet "Collector" stod just för vad ordet betyder insåg vi ganska snart. Här och där fanns det samlingar av olika slag. Väckarklockorna var bara ett av exemplen.

Ibland spelar slumpen in på ett sätt, som jag personligen noterar som något mycket märkligt.

Vår allra första uppgift, sedan vi landat på Schiphol nära Amsterdam, var att hitta rätt buss, som skulle ta oss till The Collector, där vi skulle bo. Relativt lätt var det att hitta en röd buss med nummer 197. Det gick även ganksa lätt att räkna ut åt vilket håll vi skulle åka.

Sedan visste vi vilken hållplats vi skulle stiga av på och från den sedan gå ca 50 meter i den riktning bussen kom från. Men när vi hade gått en bra bit mer än 100 meter, började det kännas som om något var fel.

Då väljer vi snabbt ett medelålders par och frågar dem om de talar engelska.

- Of course we do. We are Canadians, svarade mannen med en brett, sympatiskt leende.

Trots att vi då misstänkte att de också var turister frågade vi efter vårt Collector.

Vi hade valt rätt folk att fråga, eller snarare var det "slumpen" som gjorde det åt oss. Paret bodde nämligen själva där!

Men hur var det då med de 50 metrarna? Det stämde tämligen exakt, om vi bara hade stigit av vid rätt hållplats och inte vid den som kom därefter.

Vi har just kommit hem efter en mycket lyckad dag.

En kort rapport innan vi tar ett kvallsfika: nagot som alltid finns tillgangligt i detta fina bed and breakfast.

Keukenhof i flera timmar och en avslutning pa dagen i en pub med ett jattefint skottskt band. Nagra sma missoden som jag aterkommer till, nar jag sitter vid ett keyboard som har alla erfoderliga bokstaver.

God natt!

Inom kort lämnar vi Brån för vår resa till Amsterdam. Här regnar det nu och där skiner solen, när vi kommer fram, åtminstone enligt en av väderlekssiterna.

Den känns redan som en vinst- och förlustresa. Vinsten ligger i att jag inte under kommande dagar kommer att förlora några rankingpoäng i Betapet.

Förlusten innebär att jag inte komer att ha så många läsare här under dessa dagar. Det dagligen stigande besökstalet ger mig så mycket kraft och glädje, om jag jag nu får överdriva en liten aning.

Nu kommer jag på en annan vinst. Säker finns de folk, som trots att de läser mina inlägg, nog tycker att de kunde vara oskrivna. För dem blir påsken en vinst.