För mig går det inte att rättfärdiga något som helst krig. Det må ibland synas berättigat, men för mig förblir krig, vad än syftet med det må vara, inget annat än rent vansinne.

I tidningen i dag läser jag statistik över vad krigen i Irak och Afganistan kostat USA, såväl i människoliv och skador som i dollar. Så här ser det ut:

4 391 amerikanska soldater dödade i Irak

1 000 amerikandska soldater dödade i Afganistan

725 miljarder dollar har Irakkriget hittills kostat

274 miljarder dollar ha kriget i Afganistan hittills kostat

19,5 % av de återvändane soldaterna från de båda krigen har symtom på traumatiska hjärnskador

18,5 % visar symtom på depression eller posttraumatiska stresstillstånd

Här får man inte glömma motsvarande kostnader i liv och lem samt i reda pengar som drabbat Irak och Afganistan.

Björkar var det gott i Dow Garden, som jag fr.o.m detta inte skall tjata mer om.

I dag tog vi en mindre väg längs Lake Michigan på vår cykeltur. Mellan vägen och sjön fanns som väntat en "barriär" av hus eller öppningar med skylten "No Trespassing".

Bilden visar något som väl måste vara en effekt av den ekonomiska krisen. Inom synhåll finns nämligen sex skyltar som annonserar egendomar som är till salu.

I Dows Garden i Midland såg jag en finurlig teknisk tillväxtbefrämjande finurlighet. För mig var den det, men förmodligen inte för alla som läser detta.

Täden hade små plåtskyltar som visade trädens namn. Skyltarna var lösa och hölls tryckta mot stammen av en fjäder som satt på en "pinne". Allteftersom trädets växer pressas skylten ut från stammen, något som är möjligt tack vare det finurliga fjäderarrangemanget.

Mr Geists villa med garage går inte av för hackor. Åtskilliga kvadratmeter fin asfalt och ännu flera gräsmatta krävs för att förstärka inrycket av välstånd - alternativt storleken på lånen.

Varje gång jag vistas i USA uppmärksammas jag på vilket enormt slöseri av resurser som sker här. Det har onekligen en negativ inverkan på ens egna strävanden till återhållsamhet hemma ililla Sverige.

Slöseriet förekommer i så många sammanhang här att det är omöjligt att i ett kort blogginlägg ta upp dem alla. Just nu tänker jag bara på en sak, som vi båda förundras över, nämligen de enormt stora gräsmattor, som omger så många av villorna här.

Som överallt annars här i världen, så är det de mest besuttna som tar åt sig av "livets goda" utan att tänka närmare på det vettiga i det hela. Pengar har de ju och bryr sig mindre om det vetigga i vad de använder dem till.

(Nu riskerar jag förstås en kommentar från bloggvännen Hans-Inge i Vännäs, som väl antagligen tar upp sin käpphäst igen om "att familjen skall bestämma allt vid köksbordet").

Omkring de flesta av de jättestora villor man ser här och där ligger enormt stora gräsmattor. Välskötta är de och naturligt klipps de med hjälp av stora åkgräsklippare. Råkar villan gränsa till vad som förmodligen i början bara var åker eller äng, så har den av någon anledning förvandlats till gräsmatta.

I ärlighetens namn måste jag nog tillstå att fler än de till synes välbesuttna också försöker ha så stora gräsmattor som möjligt och givetvis också åkgräsklippare. Stora gräsmattor ser ut att vara en av måna statussymboler i detta rika - och skuldtyngda - land.

De stora gräsmattorna kräver konstgödsel och avgasspyende maskiner för att underhållas i relation till deras storlek är den första slutsats man kan dra. Alla dessa tusentals åkgräsklippare kräver resurser för att tillverkas och fraktas till försäljningsställena. Bra förstås om man förespråkar "jobblinjen" men mindre bra ur miljösynpunkt.

Jag återkommer med en bild av någon av dessa jättegräsmattor.

Bara litet kompletterande upp gifter om varuhuskedjan Wal-Mart...

Wal-Mart är världens största varuhus ("retailer" enligt en tidningsartikel jag nytt läste). 2009 var vinsten 400 miljarder dollar. En dollar är lika med 7:85 just nu. Många kronor blir det...

Vinsten i år kommer dock att minskas med $4.50, d.v.s. värdet av den slang till Peggys cykel som vi lyckades prata oss till i dag. Till det kommer så den arbetstid som manne i affären ägnade åt att montera däck och slang på hjulet, som vi hade med oss.

Nu blir det en kortare "test drive" före middagen.

Bilden tagen från vägen. "Private Property" mellan vägen och sjön.

Att hitta något på ETT ställe i vår lagbok om vår berömda allemansrätt, går visst inte. Ändå finns den och är så viktig för alla oss svenskar och för dem som är turister hos oss.

Dess betydelse blir särskilt uppenbar för mig, när jag vistas i USA. Nästan alltid, när vi får lust att närma oss en sjö, en flod och även förstås den stora Lake Michigan, möts vi av skyltar i stil med "Private Property" eller "No Trespassing".

Ibland ser man dock en skylt som säger "Public Access", och där finns då en möjlighet för vem som helst att närma sig t.ex. en strand. Annars är stränder absolut stängda och utgör en del av de fina husens tomter.

Länge leve den svenska allemansrätten!

Gårdagens cykeltur slutade mindre bra. Händelsen är av den digniteten att den måste berättas :).

Efter ca 16 av 24 planerade kilometrar ropar Peggy bakom mig: "I've got a flat". För andra gången under vår tid tillsammans hade hon tydligen fått en punktering. Förra gången var det på Bjurholmsvägen några kilometer från Vännäs.

Solen sken från en klar himmel och det var varmt och skönt, so what, varför inte nu ta en långpromenad hem. Problemet var bara att vi hade en tid att passa och därför måste komma hem snabbare. Vi ringde i stället vår hjälpsamme granne, som efter en stund kom och hämtade oss i sin, för amerikanska förhållanden, så vanliga "truck".

Väl hemma tog jag loss hjulet och kollade slangen, som visade sig ligga dubbelvikt inne i däcket. Den var va 5 cm för lång för det 26" tum stora hjulet. Vi hade ändå några ären in till sta'n och tar därför med oss hela hjulet till Walmart, där vi köpte cyklarna.

På cykelavdelningen kunde dock inte den för tillfället tjänstgörande expediten hjälpa oss bland alla slangar med omväxlande tum- och centimeter storlekar. I dag klockan 11.00 arbetar han som kan. Vi åker snart dit för ett nytt försök.

Walmart är den varuhuskedja, som inte bara är känd för en dålig personalpolitik, utan också är en av de mest vinstgivande i USA. Man säljer cyklar där men har uppenbarligen inte slangar till dem!

Hur som helst, om jag är litet oljig om händerna, när vi ses nästa gång, så beror det på att punkteringen naturligtvis drabbade bakhjulet. Om det ändå hade varit framhjulet!

I dag har vi spenderat 2-3 timmar på en jättestor car show - vet inte hur det kallas hemma i Sverige. Låt mig därför använda benämningen här.

Ibland upplever man saker så imponerande och obegripliga på ett sätt, att det nästan inte går att berätta om dem. Så känns det nu.

Den här bilutställningen upptog ett enormt markområde, som skulle rymma dels åskådarnas bilar, utställningsbilarna och så klart också allt folk och alla utställare/försäljare av alla tillbehör och motordelar för alla veteransbilsentusiaster.

Efter en kvarts promenerande gick det inte att ta in mer intryck för mig. Ingen av bilarna föreföll mig märkligare eller snyggare än någon annan. Det gick inte ens att välja ut någon eller några speciellt värda ett foto. De flesta var förstås amerikanska bilar men en och annan europeisk bil fanns där också.

Sida vid sida stod t.ex. en Volkswagen bubbla och en Volkswagen Passat av precis de årsmodeller som en gång ägde. Det var litet extra kul.

Strax innan vi lämnade området frågade vi en av funktionärerna om hur många utställningsbilar som fanns där. Vi gisasde på ett par-tre hundra. Enligt honom var det någonstans mellan 1 600 och 2 000! Jag tror inte att han hade anledning att ljuga, men siffran låter minst sagt otrolig.

Den enda bild jag tog visar bara hur det såg ut väg till vår parkering, d.v.s. bara en bråkdel av hela utställningsområdet.

Så var det gjort, IKEA-besöket alltså. I Sverige känner jag ingen dragning till IKEA, men här var jag väldigt nyfiken på hur det skulle se ut.

Den aktuella affären var bara fyra år gammal. I entrén togs vi vänligt emot av en s.k. greeter, som hälsade oss välkomna och gav oss en övergripande beskrivning av affärens "layout". När han hörde att vi var från Sverige, talade han direkt om för oss att i anläggnings restaurang brukar då och då det för svenskar nog inte helt obekanta ishockeylaget Red Wings från Detroit äta lunch.

Affären var som det mesta här väldigt stor och påminde mycket om svenska IKEA-anläggningar. Känslan av tvång infann sig snart, d.v.s. tvång att följa pilarna på golvet och därigenom inte missa något. De mesta av möblerna hade sina sina för IKEA typiska svenska namn. Vissa av dem sas vara impoterade från Sverige men många av dem var tillverkade i USA.

Vid utgången fanns en rätt stor restaurang, där man bl.a. kunde beställa svenska köttbullar med lingonsylt för en ringa penning. Några köttbullar blev det inte. Däremot köpte vi var sin varmkorv med bröd för ett stycke pris av 50 cents och kunde därmed konstatera att man har ungefär samma pris för varmkorven här som i IKEA i Sverige.

Jag glömde kolla om man även här har de berömda "dammsugarna" att inta tillsammans med kaffet. Kaffe undviker vi f.ö. att dricka "på lokal" här.

Några djupfrysta köttbullar köpte vi inte men däremot en mycket prisvärd lampa, som just nu belyser mitt tangenbord med IKEA-ljus.

Det har blivit en slags tradition för oss att besöka firandet av Memorial Day varje år vi är här.

Dagen inträffar egentligen på måndag och då är "alla" amerikaner lediga från jobbet. I St. Joseph sker firandet ändå på fredag och i år var där fler människor än vanligt, troligen beroende på det fina vädret.

Den gamle mannen på bilden deltog i 2:a världskriget. Jeepen som han sitter i är av samma årsmodell som jag är, nämligen 1941. Dessutom är det inte en jeep, rättade han mig utan en ford, alltså inte en Willis jeep.

Efter ett kort samtal fick vi veta att han var svenskättlig, dock utan att ha en aning om varifrån i Sverige hans släkt kom. Nilsson heter han i alla fall och några ord på svenska kunde han.

Till slut tog han upp sin pistol och höll den mot huvudet (sitt eget alltså) och sedan nästan uppmanade han mig att ta en bild. Precis bilden innan tog strömmen slut i kamerabatteriet och lika bra var väl det.

Några gånger har jag nu tjatat om Midland och vårt ärende dit. Nu fortsätter jag med det.

Det märkliga med detta är enligt min mening den omständigheten att den videosnutt som jag för ca två år sedan la upp på Youtube, fick en viss Lee Ann från bandet Muzyka att kommentera det i positiva anda.

Peggy tog kontakt med henne och hon har upprätthållit den kontakten i två år. I år ville Lee Ann och hennes band möta oss och spela med oss. "Oss" betyder alltså Peggy här, men även jag var välkommen lilksom två av Peggys musikvänner i Kalamzoo.

Spelningen skedde i den helt underbara och jättestora parken Dow Park i Midland. Vädret var perfekt och värmen alldeles lagom tack vare den omgivande grönskan. Lee Ann och de övriga två i hennes band var utomordentligt trevliga och fick oss alla att känna oss riktigt välkomna. Hon hade t.o.m. tagit med sig en välsmakande lunch som vi avslutningsvis avnjöt i den fina omgivningen.

Nu har vi ytterligare några personer, som kanske måste uppsöka även nästa år vi är här. Fem veckor börjar snart kännas som en för kort tid för att hinna med allt.

De mest vanliga objekten som fotograferas torde nog solnedgångar vara. Den här bilden är därför på intet sätt speciell. Dessutom missade vi själva solen.

Peggy tog den genom ett nedvevat bilfönster medan vi susade fram längs en perfekt highway i den maximalt tillåtna farten av 70 miles per timme.

Vi var då på väg hem från en lyckat tur till Midland nordost från där vi har vårt hus. Midland ligger nära Saginaw, som i sin tur ligger rätt nära Lake Huron - om nu någon skulle vara intresserad nog för att kolla på en karta.

På väg dit gjorde vi ett snabbbesök på IKEA bara för att kolla hur ett nyöppnad IKEA-varuhus ser ut i Amerika.

Jag har precis erfarit en betydande skillnad mellan hur t.ex. VK hanterar insändare och hur en lokal tidning här i Michigan gör det.

Skickar man en insändare till VK, är det bara en sak att göra, nämligen att kolla dag efter dag tills den eventuellt blir publicerad. Man vet aldrig i förväg om den någonsin kommer att bli det. Litet frustrerande är ju det förstås.

I morse skrev jag en insändare avsedd för Herald Palladium. Mindre än en timme efter det att jag skickat in den per e-post, ringer en kvinna från tidningen. Hon ville bara kolla att det var jag, Karl-Gustav Sjöström, som hade skrivit insändaren. Sedan tackade hon för den och gav beskedet att den skulle publiceras "så snart som det var möjligt".

Det är klart att jag undar om denna handläggning helt enkelt bara beror på att man inte får in så många insändare. Därför har man då tillräckliga personella resurser för att ta emot dem på det här sättet.

Må vara hur det vill med den saken, men nog käns det trevligt att en tidning på det här sättet bryr sig om sina obetalda medarbetare. För det är man väl bör kunna kalla alla insändarskribenter, eller hur?

Hur lätt kan man inte bli lurad, när man saknar kunskap! Hade vi varit stadda vid bättre kassa, hade risken var väldigt stor för att bli lurade.

Nu återkommer jag till en tidigare fråga, nämligen den om det dåliga vattentrycket i huset här.

För några år sedan tog vi hem en sakkunig i sammanhanget. Om han var rörmokare eller "pump man" minns jag inte. Besöket och "sakkunnigutlåtandet" kostade ca 600 kronor - "bensinen hade ju blivit så dyr", var ett av motiven till kostnaden. Då kostade den ca $2.75 för nära 4 liter!

"Experten" konstaterade tämligen omgående att vi behövde vi byta såväl pump som "pressure tank" (hydrofor) och ganska troligt även gräva upp och restaurera själva brunnen. På stående fot gav han oss en slags offert på ca 30 000 kronor.

Nu har jag med instruktioner från en viss signatur Göran här i VK-bloggen lyckats göra vissa synnerligen enkla justeringar och därmed höjt trycket högst betydligt.

Hjärtligt tack för hjälpen, Göran! Tack också du Peggy för ditt generösa sätt att berömma mig för vad jag gjort - om än med hjälp från Göran. Du om någon vet hur beroende jag är av beröm.

Så här ser det ut vid infarten till huset, där Otto Johnson bor. Lätt att förstå, att vi blev aningen överraskade av att se den här postlådan under vår cykeltur häromdagen.

Otto är barnbarn till sina för länge sedan döda föräldrar från Uddevalla.

En död ända är förstås inte samma sak som "dead end", som alla med litet språkkunskaper vet. "Ej genomfart" heter det väl i Sverige - tror jag i alla fall.

Och inte är ändan på bilden död heller! Roligt? Tja, så där bara. Jag kunde bara inte låta bli att ta bilden, när Peggy "råkade" inta positionen som bilden visar.

Hur skall det gå att sova i natt? 29 är det just nu både ute och inne! Klockan är snart åtta på kvällen.

Jag var nyss ner i källaren och mixtrade litet med inställningen av vattenpumpen efter att jag fått instruktioner från Sverige via denna kanal. Där var det svalt och skönt. Tänk om källaren hade varit inredd med ett litet rum för sådana här varma dagar!

Kanske är det ett kommande projekt för oss. Jag måste ta upp frågan med en andra hälftenägaren, som just nu är upptagen med musikövningen.

Nog känns det nu som om jag skulle behöva besöka en "body shop" och köpa mig en ny kropp, som är bättre anpassad till höga temperaturer.

Jag kommer just in från litet diverse jobb ute på tomten och nu sjöblöt av svett. Ute är det 33 C och här där jag sitter nu är det 26,4. Jag väntar det längsta med att duscha, så att är fräsch åtminstone, när gästerna kommer.

Det märkliga är att Peggy inte alls svettas så mycket som jag gör. Kan det bara bero på att hon är mer van vid sådana här somrar än vad jag är? Hemma i Brån fryser hon i stället mycket oftare än jag gör.

Så var det där med body shop - en litet märkligt ord för en svensk, men köpa ny kropp där kan man i vart fall inte. Jag lärde mig för några år sedan att body shop är detsamma som karosseriverkstad.

 En timme och femton minuters gräsklippning i plus 29 ÄR ett svettdrivande jobb.

Jag börjar mer och mer förstå alla mina grannar här som avslappat dundrar på med sin åkgräsklippare. Och ännu bättre förstår jag dem, när försöker uppskatta deras midjemått och sedan jämföra dem med mitt.

Nu blir det lunch och sedan en cykeltur. Härligt med ännu med "avfettande" motion.

Senare i dag har vi middagsgäster, som också har ett annat ärende. De och Peggy skall öva in ett antal låtar för en riktig spelning med ett band i Midland, som ligger tämligen långt härifrån med Saginaw som den närmaste större staden.

Större delen av gårdagen ägnades åt ett "Irish music jam" i Grand Rapid, bilkörning dit och hem m.m. inräknat.

Grand Rapid är med sina nära 200 000 invånare Michigans näst största stad. Dagen var den varmaste hittils med en dagstemperatur på 89 F (ca 32 C) - i skuggan! I bland finns det anledning att klaga även när det är för varmt. Lokalen i den del av en pub där musicerande skedde, var olidligt varm trots att "luftkonditionerings maksineriet" gick för fullt.

Det var dessbättre det enda, förutom vad som kommer sedan, som jag kan "klaga" på. Peggy var i toppform och bev ganska snart en uppskattad informell ledare av hela "jammet".

En av musikernas fruar blev efter fyra glas vin alltmer påverkad. Av någon anledning, kanske en yrkesskada från tiden som alkoholhandläggare i kommunen, höll jag nämligen viss koll på nykterhetsläget.

Hon var den enda som visade klara tecken på överservering. Det gjorde hon genom att visa mig litet mer intresse än vad som kan kallas vederbörligt. Att envist vilja få mig att dansa och dessutom göra det med litet för mycket kroppskontakt, är väl ett tecken nog på att vederbörande druckit för mycket vin? Enbart min otroliga charm och verilt maskulina utstrålning räcker knappast till under mera nyktra för hållanden.

("Någon" som läser detta över axeln på mig, undrar nu litet försynt om jag inte röjer en del av mitt tillstånd av "gubbsjuka light".)

Så till det allvarligare delen av hennes alkoholpåverkade tillstånd. När vi senare lämnat lokalen och gående är på väg till vår parkeringsplats, kör en bil ut från en annan parkeringsplats. Genom den nedvevade rutan vinkar den starkt påverkade kvinnan till oss och bredvid henne på passagerarplatsen sitter hennes make! Hon kör alltså.

Jag har länge förstått att man i Amerika ser på detta med rattonykterhet med något andra ögon än vad vi gör. I går kväll fick jag ett definitivt bevis på det.

Klockan är 01.10 och det plus 24 grader. Det blir varmt i morgon och svettigt att cykla, men cykla skall vi.

Det framkom att huvudsäkringen enligt någon standard eller bestämmelse i hus som det här måste vara hela 200 Amp. Det fanns ingen anledning att forska mer i det då, eftersom huvudsäkringens storlek inte påverkade elräkningen på något vis. Installatören kunde inte förklara, varför den behövde vara så stor. Elektriker som jag frågat i Sverige har heller inte kunna svara på frågan.

I huset hemma är huvudsäkringen på 20 Amp, om jag nu inte minns fel, kanse t.o.m. mindre än så. Huset hemma har som största elförbrukare den direktverkande eluppvärmningen. Här finns bara de för en villa vanliga strömförbrukarna som tvättmaskin, torktumlare, varmvattenberedare, spis, kylfrys och så förstås belysningen.

Nätspänningen här är 120 V, om nu det har någon betydelse i sammanhanget. Mindre "spännande" är det alltså här.

Vem kan ge mig ett hållbar förklaring till detta?

En av de fyndigaste konstnärerna var kanske ändå James O'Haver, vars hund var döpt till Sherlock Hound.

Hans konstverk hade nr 221. Det är inte bara sammma nummer som den riktige Sherlock Holmes hade på Baker Street. Konstnären hade dessutom upptäckt att just nr 221 saknades på den gata, där hans konstverk nu är fastskruvat i trottoaren.

Det flesta känner nog till hur lätt man kan bli stämd i USA för än det ena och än det andra. I dag läser jag i lokaltidningen följande:

När frun och sonen kom hem en dag, fann de maken/pappan död på garagegolvet och allt tydde på att han hade jobbat med att täta ett läckande avgassystem på sin bil. Garagdörren var stäng. Huruvida motorn var på eller ej framgår ej av artikeln.

Dock visade det sig, att reparationssatsen som han hade använt saknade en text som varnade för risken att andas in kolmonooxid.

Domstolen har inte avvisat stämningsanmälan utan vill utreda den närmare.

Nu är åter från en 2½ timmes cykeltur med en 20 minuters glasspaus inräknad. Cykelturen bjöd på något som nog måste ses som dagens höjdpunkt.

En dryg mil hemifrån ser vi plötsligt en postlåda vid vägkanten med den svenska flaggan målad i korrekta färger på dess båda sidor (vi ser förstås bara den ena). När vi stannar ser vi en skylt längre in på tomten som säger "Välkommen". Vi cyklar då fram till huset och där ser vi den lustiga parkeringsskylten och parkerar förstås där. Flaggan bakpå min cykel får tjäna som parkeringstillstånd.

Vi ringer på men ingen tycks vara hemma. Då går vi en sväng runt huset och ser då en gammal man (ett par tre år äldre än jag och därför alltså "gammal") en bit bort i ett uthus. Dit går vi och han frågar vänligt om det är något han kan hjälpa oss med. Även om har frågade på engelska frågade jag honom om han talar svenska, vilket han inte gjorde.

Vi stannade en bra stund och pratade med honom. Allan Otto Johnson är hans namn. Han är en andra generationens svensk. Hans farfar kom från Borlänge. Lustigt nog så hade denne Otto varit lärare i Coloma High School, där Peggy en gång var elev. Hans ämnen var dock inte de som Peggy läste. 

Kanske den märkligaste saken i vårt samtal var när han berättar att han tänker sälja av allt han har här och sedan göra en resa till Sverige. Han har barn här i USA och han har ingen kontakt med släktingar i Sverige. Ändå sa han att han kanske kommer att stanna i Sverige för resten av sitt liv! Det där med uppehållstillstånd verkade inte bekymra honom särskilt mycket.

En härlig cykeltur var det. Det enda som inte vara bra var att ingen av begrep att vi borde ha klätt oss i shorts och inte i jeans.

Strax kastar vi oss upp på våra "eldiga springare" för en längre "bike ride".

Jag brukar säga till mina bekanta att Michigan är platt som en pannkaka, men efter några cykelturer här inser jag att det inte stämmer riktigt. Det finns ett antal långa, jobbiga uppförslut också här, om än inte så branta och långa som Brattbybacken eller Överbodabacken.

Det är ca 20 C och mulet, dock verkar inget regn hota.

Hej så länge!

Bilden av hur man band hästen utanför saloonen har väl alla "grabbar" i min ålder tämligen klar i skallen.

Vid amishaktionen varnade man dock för binda sin häst vid det fina, vita men svaga platsstaketet.

Trots allt av mycket tveksam karaktär som finns på internet och trots allt mindre bra som internet kan orsaka, så vill jag verkligen tala väl om företeelsen.

Här sitter jag nu massor av mil hemifrån och ännu flera miles från rummet hemma i Brån, där jag har alla mina pärmar med betalda räkningar.

Nyss har jag betalt mina egna, gjort vissa överföringar mellan konton samt också betalt en räkning på väg att förfalla som tillhör en av mina huvudmän.

För att inte tala om hur lätt jag kan hålla mig informerad om vad som händer i Sverige och hemma i Vännäs. Till detta kommer så möjligheten att hålla kontakt med de flesta av mina vänner via internet. Snart skall jag ringa en av dem via Skype.

Nyss fick jag t.ex. via VK-bloggen och en bloggare från grannbyn veta, att en hårfrisering öppnat i Vännäsby. Det var inte så länge sedan jag såg dem blästra huset fri från dess röda färg. Jag undrar nu förstås vilken färg huset har i dag.

Via bloggen och vissa aktiva vännäsbloggare kan jag också om och om igen läsa om hur inkompetenta och farliga Socialdemokraterna är, om de får fortsätta regera landet och Vännäs. Där får jag också lika ofta veta hur viktigt det nu är att se till att det blir ett skifta av makten till den kompetenta, ansvarskännande och alltid rättänkande borgerliga alliansen.

Något som helst problem borde jag väl därför inte alls ha på valdagen.

Vår närmaste stad, St. Joseph, har varje år en utställning av lokala konstnärers konstverk runt om i stadens centrala delar. I år är temat hundar.

När vi kom dit var alla hundar noggrant täckta. En polisbil dök plötsligt upp och satte igång sina sirener, som var en signal till alla närvarande konstnärer att avtäcka sina hundar.

Massor av människor vandrade sedan runt och fotograferade och pratade med de olika konstnärerna. Där fanns hundar av olika storlekar och med ytterst fantasifulla dekorationer.

Märkligast var nog den på bilden, vars hela kropp var täckt av armbandsur. Han hade f.ö. ett mycket passande namn, nämligen Watch dog. Jag kunde dock inte upptäcka någon Rolex bland dem alla.

Ovant för en svensk bjöd staden alla som ville på varmkorv, dryck och en stor kaka. Solen sken över Lake Michigan och det hela artade sig till en mycket trivsam afton.

Vad gör de måntro med all osålda limpor?

Det är inte alltid så lätt att veta, vad som egentligen mänskliga behov och vad som tillverkningsindustrins och handelns behov av att tjäna pengar.

Behövs det verkligen ett 50-tal olika limpor för att vi skall få våra behov av just det livsmedlet tillgodosett? På den här affären finns ca 160 hyllmeter med limpor.

Detta enorma utbud gör det bara svårare att välja för en genomsnittskund, antar jag. Inte blir det lättare av att man som vi fortfarande försöker hålla oss till en lågkolhydratkost. Det borde förstås vara lätt för oss, eftersom vi ju egentligen skall avhålla oss helt från bröd. Vi fuskar dagligen vad gäller kolhydratintag.

En höjdpunkt under besöket på amishaktionen var utan tvekan mötet med dessa förtjusande barn som så villigt ställde upp inför kameran.

Och jag som alltid tyckt om småflickor, något som nu inte får missförstås, gladdes verkligen av dessa flickors spontana uppträdande inför oss främlingar från ett land som de förmodligen inte alls kände till.

Faktiskt var det flicka i 14-15-årsåldern som delade ut mat, som nog aldrig hade hört talas om Sverige. Åtminstone skakade hon bara frågande på huvudet, när jag sa att vi bor i Sverige.

En Hudsonbil i väntan på restauration

Mitt förstaval för gårdagen var att få göra ett besök i Hostetler's bilmuseum i Shipshewana mitt amishområdet.

Muséet påstås ha världens största samling av Hudsonbilar och många var det verkligen. Alla stod de där med skinande lacker och allting "original" förstås. Jag är på intet sätt bilkunnig eller tekniskt kunnig, men tycker ändå om att se bilar från svunna tider och då inte bara ur min tekniskt okunniga perspektiv.

Det visade sig att både jag och Peggy såg på dem ur en mer social aspekt. Vilka var de som ägde dem en gång i tiden? Vilken roll spelade de för dem i deras sociala roll i samhället? Vilka samtal - kärleksfulla, grälande och andra hade dessa bilar fått "lyssna" till?

Några såg ut som de gangsterbilar vi är vana att se i gamla amerikanska filmer. Hade de måntro också använts av gangsters? Massor av liknande tankar gjorde besöket mycket givande för oss båda. Och jag var förstås särskilt glad, som släpptes in en dollar billigare än Peggy på grund av mitt status som "senior citizense".

Som på alla liknande muséer fanns ett rostigt, och faktiskt också ruttet, vrak av en modell som visade hur de kan se utan, innan de tas omhand för restaurering. Mycket trä ingick i bilmodellen, så att prata om "rutten" är alltså inte helt fel. Alla som är inne "veteranbilsrenoveringsgänget" blir förstås inte särskilt imponerade över bilderna "före" och "efter", men det blev vi.

Samma modell efter restaurering

Du då, Lisbeth från Robertsfors? Litet impad måste väl även du bli av sådana här totala förvanlingar, eller hur?

En tidning här har gjort en snabbundersökning av de mest vanliga klagomål som restauranggäster har i Michigan. Den kan inte sägas vara särskilt vetenskaplig, men intressant för oss i ett visst avseende.

Det man klagar på är inte det som man kanske borde kunna vänta sig, nämligen dåligt tillagad mat, dålig service, högt pris och sådana saker. I stället är man missnöjd med andra saker och f.ö. precis de saker som Peggy och jag brukar notera med visst missnöje men docj behåller för oss själva.

Här listas de fem främsta klagomålen:

1. Att servitriserna så ofta säger: "How are you GUYS" eller "Are you GUYS ready to order?" Så säger det alltså även om någon eller några i sällskapet inte män eller killar.

2. När man betalar kontant och servitrisen frågan om man behöver växel med förhoppningen att man då alltid skall låta hela växeln få utgöra dricks till servitrisen. I stället blir det kanske motsatsen.

3. När man allt för tidigt får notan framburen till bordet, något som tas som ett tecken på att de vill att man skall skynda på så att bordet blir ledigt för nästa grupp gäster.

4. När man använder samma trasa för att torka bordet och sedan stolen som gästen suttit på.

5. För hög musik i lokalen.

Peggy noterade f.ö. i går på det ställe vi åt lunch, att man bröt mot fyra av dessa punkter.

Här syns en av flera rader parkerade "buggies".

... och här en annan

Det vi upplevde vid den amishaktion som jag nämnde om i  mitt förra inlägg definitivt "made our day". Jag måste få berätta mer.

Vi hamnade alltså mitt inne i en aktion, där deltagarna till nära 100 % var Amish. Aktionen hölls som ett led i en penninginsamling till ett kommande skolbygge. Rikligt med mat serverades, där man själv bestämde hur mycket man ville bidra med, d.v.s. betala för den rikliga mat som serverades. Jag känner mig faktiskt riktigt nöjd nu som den förmodligen ende brånsbo, som med några dollar bidragit till ett skolbygge för det i mitt tycke så sympatiska amishfolket.

Vi slog oss ner med vår matbricka och efter en stund vinkade vi till oss en söt liten pojke, som nog var en av de allra mest väluppfostrade åttaåringar som jag någonsin mött. Han svarade snällt på all våra frågor, som vi försökte hålla så allmänna som möjligt.

Hans jobb på farmen var att förse sju kalvar med mat. Han gick i en skola utanför hemmet i motsats till många Amishbarn som får sin utbildning i hemmet. Han kunde inte tala om hur många hästar det hade, vilket väl tyder på att det vara ganska många.

Inte förrän Peggy tackade honom för samtalet och sa att han nu kunde gå tillbaks till sina kompisar, lämnade han oss. Vi tolkade det som ett tecken på att han var van att lyda sina föräldrar och kanske också vuxna överhuvudtaget.

Enligt Peggy talade han engelska med en lätt brytning, något som inte jag uppfattade f.ö. Hemma talade man "German", sa han, men när jag ställde några enkla frågor på tyska, förstod han mig inte. Efter litet broschyrstudier vet vi nu, att det nog var "Pennsylvania dutch" som de pratade och som säkert påminner om tyska men utan att göra det nog mycket för att han skulle förstå mig.

Alla människor log vänligt emot oss och ingen tycktes mena att vi inte hade något där att göra. Området myllrade av barn i alla åldrar och de flesta av dem var barfota och klädda i rena och hemsydda kläder. Alla flickor, oberoende av ålder,  hade klänningar och de vita små mössorna på huvudet.

Flickorna som så villigt poserade för såväl stillbilder som en filmsnutt på studsmattan, vinkade alla glatt åt oss, när vi lämnade området i vår bil.

Inte minst imponerad var vi av buggieparkeringen med den stora mängden de besökandes ekipage ordnat uppställa i rader med hästarna lungt väntande på sina ägare för en sannolikt ganska sen hemfärd. Där pratade vi också med att par småpojkar som hade som uppgift att se till sin familjs häst och vagn. Deras helt öppna sätt mot oss främlingar imponerade också på mig.

Det har helt OK att fotografera dessa flickor, alla i hemsydda klänningar och med den obligatoriska mössan på, precis som den som deras mammor bar. Deras förtjusning gick inte att missta sig på. Den blev än större, när de fick se den korta filmsnutt jag tog av dem.

Vår dagtripp till Shipshewana i Indiana slutade lika oväntad som succeartat för vår del. En av våra planer var att få litet inblick i den anabaptistiska gruppen som kallas Amish.

Gruppen omfattar drygt 227 000 människor som bor främst i Pennsylvania, Ohio, Indiana och delar av Kanada. På grund av religiös förföljelse i Europa emigrerade de till USA på 1700-talet.

På min första resa till USA, såg jag några få av deras typiskahästdragna "buggies". Inne i Shipshewana såg vi idag betydligt fler av dessa och även flera människor som tillhörde Amish. Vi hade läst att de inte gillade att man fotograferar dem och tog naturligtvis hänsyn till det. Endast några bilder på avstånd tog vi av deras ovanliga hästdragna buggies.

Männen var lätta att känna igen genom sitt långa hakskägg, hatt och med hängslen uppburna byxor. Kvinnorna bar alla mörka kläder och en kokett vit mössa, vars knytband inte var knutna under hakan utan hängde fritt. Ingen av männen bar jeans och ingen av kvinnorna hade långbyxor. Alla deras var uppenbart hemsydda.

På hemväg valde vi en mindre väg, en typ av vägsträckning som man kallar "Heritage Trail", en mindre väg som gick ute på landsbygden genom "Amishland". Så upptäcker vi en skylt, som talar om att en aktion pågår och när vi kommer närmare ser vi bortåt 100-150 buggies parkerade. Alla hade en häst förspänd.

Vi kör in på området och parkerar bilen bland en 5-6 övriga "ickeamishanhängare". De får nämligen inte äga och köra bil.

Vad som hände senare, måste få bli ett annat inlägg. Det här är rredan för långt.

Olikt oss lämnar vi i dag ett påbörjat, nästan klart men inte helt avslutat arbete bakom oss och ger oss i väg på en dagstur till Indiana.

Vi har inget speciellt mål mer än att vi tänker åka till ett Amish-område och ett bilmuseum i närheten av det.

2 388 sidvisningar på tre dygn är rekord för mig.

Så många sidvisningar gör mig SÅ glad även om kommentarerna bara utgör 2-3 promille av antalet sidvisningar.

Den som ser bilden av några av träden på vår tomt, inser lätt mängden av löv som skall tas om hand varje gång vi kommer hit.

Här tömmer jag en av de många lövsäckarna ute i skogen helt lagligt hoppas jag Jag tycker definitivt mer om bladen på våra träd, så länge de stannar där och är blad. Löv på marken kan förstås också vara vackra men som bekant mycket jobbiga att ta hand om.

Allt vackert att njuta av kostar inte pengar.

Den här blomman slog i dag ut i vår trädgård, en trädgård som fortfarande har rester kvar av Peggys flitige pappa.

Nog ser väl alla vad det är för blomma?

Det är inte helt lätt att inse att man själv bara är en obetydlig mus, vars "rytande" få bryr sig om. Jag inser det först nu, men har ändå väldigt svårt att acceptera det - men är förstås tvungen att göra det.

Det som fått mig att inse detta är vänsterpartiernas i Vännäs totala nonchalans inför det jag tagit upp här, nämligen deras frånvaro i det utan tvekan mest publika och lokala debattforum som ju VK-bloggen är.

Mina två inlägg i ämnet har inte fått en enda liten kommentar från "min sida" av blocklinjen, d.v.s. Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet.

Hur kan dessa partier med de resurser de utan tvekan har, både vad det gäller förmågan att uttrycka sig i skrift och kunskaper om hur man använder VK:s numera så fina bloggverktyg? Och hur kan man hålla sig borta från internet inför höstens val, när i stort sett alla tycks mena att Obamas framgång mycket berodde just på hans smarta sätt att använda internet?

Visserligen har man sin webbplats, där man fortfarande pratar om hur 1:a maj skall firas!

Moderaterna är f.ö. inte heller så aktuella, eftersom de fortfarande inte har en enda nyheter under länken "Nyheter" på sin webbplats. Så har det varit i mer än en månad nu. Vänsterpartiet sörjer fortfarande valförlusten 2006 på sin webbplats! Tala om aktualitet!

I Sverige får jag ofta frågan vilket värmesystem det här huset har. Hjälpligt har jag då försökt förklara det. Här kommer en bättre beskrivning.

Så här ser själva pannan med fläktarrangemanget ut.

Själva värmekällan (the furnace) är en vanlig oljebrännare. Värmen från den är inte vattenburen utan blåses ut i huset med hjälp av kraftig fläkt (a forced air system), som tyvärr lever om en hel del. I alla rum i huset finns öppningar (registers) nere vid golvet, där den varma luften sedan blåses ut. Allt styrs via en centralt i huset belägen termostat.

Det vita på bilden ett av de många ställen, där varmluften kommer in i huset. Väggen med tegelimitationen, mycket populär här på 70-talet, i bakgrunden utgör en del av köket

Som jag ser det är den största nackdelen med det här systemet att det har en så hög ljudnivå, när oljebrännare och fläkt är igång. Dessbättre behöver systemet inte vara igång så ofta den här årstiden. Varmvatten får vi via en elektrisk varmvattenberedare. En fördel är det däremot att väldigt snabbt kunna värma upp hela huset till en komfortabel nivå.

Vid morgonfikat i dag bestämde vi oss för att göra en längre dagstripp, och ett av skälen är att vi vill göra ett snabbesök på IKEA.

Vad är det för fel med mig? Längtar jag hem, eller vad?

IKEA är något jag minst av allt längtar till att besöka i Sverige, men nu känns det riktigt spännande att få se en IKEA-anläggning i Michigan.

Men först skall alla "mop boards" rengöras och målas. De tillhör egentligen Peggys uppgifter. Hon - och heller jag - vill ha färg på det nyslipade och nybehandlade lönnträträgolvet.

En palindrom är som många vet ett ord eller en mening som kan läsas även baklänges. I min ensamhet hittade jag det ord, som är det längsta palindromet i engelska ordböcker.

Jag återger det hela utan försök till översättning.

The longest palindromic word listed in English dictionaries is redivider (nine letters), although some chemical handbooks list the eleven-letter word detartrated.

Ja, tänk vad man kan roa sig med, när väntar på sin fru och inte har något särskilt att göra - mer än att diska, en uppgidt som det är lätt skjuta framför sig f.ö.

SNYGGARE ÄN OBAMA ÄR HON I ALLA FALL

1 700 kom och hade vi vetat om det så hade vi kunnat var två av dessa eller två utöver dessa 1 700.

Sara Palin känd för många och en väldigt populär talare inför vissa kretsar talade vid Lake Michigan College’s Mendel Center häromdagen. Det ligger bara ca 10 minuter härifrån per bil och inte så långt från vår cykelaffär!

Hennes tal missade vi och läste bara om det i lokaltidningen. Utan att tillhöra hennes fans, hade det ändå varit roligt att lyssna på henne.

Vem sjutton läser mina blogginlägg den här tiden på natten? Klockan är kvart i ett i Sverige nu och av räknaren märker jag det finns folk som gör det i denna sena timme.

Tänk så kul det skulle vara med en enda liten kommentar eller åtminstone en tummen upp eller två. Kanske är det tummen ner som saknar för att jag skall få några livstecken eller reaktioner på det jag skriver.

Det blir litet mycket Smetana nu, och den här gången gäller det inte pappa Smetana utan grabben hans.

Frågan är om inte Hans-Inge Smetana är den av kommunens politiker som skall ha ett stipendium i flit och ambition nu på terminsavslutningen, om den nu inte redan varit förstås. 

Jag har en alldeles bestämt känsla av att han varit den mest flitige motionären av alla sina fullmäktigekompisar. Och hur det än har låtit från mig i mina blogginlägg i debatt med honom, kan jag inte förneka att han och hans parti tar upp en hel del viktiga frågor. Men framförallt är det den energi han visat som skall premieras.

Bra jobbat, Hans-Inge! Synd bara att du med ditt lilla parti inte har större tyngd bakom orden. Ta nu bara inte detta som en anspelning på din muskulösa kroppshydda! Där finns förstås tyngd nog.

Hur är det förresten med de övriga partiernas motionerande? Centerpartiet hör ju av sig, men de övriga då? Skriver de bara under KD:s motioner och nöjer sig med det?

Vid ett par tillfällen under dagens målningsarbete hade jag verkligen behövt ha Smetana här.

Frågor som rörde jobbet hade behövt en sakkunnig och erfaren man att fråga. Nu tänker jag naturligtvis inte på KD:s på så mycket nog så sakkunnnige Hans-Inge utan han på hans far, målarmästare Smetana. Jag vet inte den titeln är rätt, men jag använder den ändå.

Helt omedeveten om hur nära döden den just varit sitter den här lugnt i Peggys händer.

Jag upptäckte den lilla fågelungen bara något meter från att den skulle ha dödats av gräsklipparen häromdagen. Trots att den var delvis flygkunnig satt den lungt kvar, innan den hoppande och bitvis flygande gav sig i väg i riktning mot en orolig fågelmammas skrikande läte.

Medveten om att "hela världen" med spänning väntar på rapport från 3083 Hampton Dr. Riverside MI och det målningsarbete som pågått där sedan går, presenterar jag här senaste nytt i frågan. (Ibland blir meningarna alldeles för långa...puh)

 Arbetet har pågått i stort sett hela dagen. Den sent igår kväll inköpa takfärgen hade den rätta vita färgen. Takmålningen kunde därför avslutas som en första uppgift för dagen.

Samtliga gula väggar är nu målade med två lager och kvar är nu bara litet finlir kring ett antal dörrfoder, något som brukar tillhöra Peggys uppgifter. Jag protesterar inte, när hon snällt antyder att mitt snabba och effektiva arbetssätt inte passar så bra för just den delen av målarjobbet. Det jobbet fortsätter i morgon och då kan jag ta en "semesterdag" och inte göra något alls utom möjligen montera upp en ny taklampa i den målade hallen.

Mitt i allt detta har Peggy varit iväg och klippt sig för 22$, som väl är billigt, eller hur? Hon vill vara extra fin i kväll, då hon kommer att träffa några av sina kamrater från ett folkdanslag som hon tillhörde. Mig lämnade hon hemma utan "babysitter".

Klockan är bara 16.40 - jag måste nog ut och jobba litet nu... bara för att göra vilan ännu mera välförtjänt.

Nog Nog ser det litet internationellt ut alltid för dem som passerar vårt hus i Riverside, Michigan. Men så är det ju också, eftersom vi både är "on the deed" för huset.

Och tittar man på flaggorna från det håll som bilden är tagen, så ser ju den amerikanska större ut trots allt. Dock måste vi försöka få tag på en örn att sätta längst ut på käppen som håller upp flaggan. Just nu ser den svenska klart snyggare ut.

Tänk vad patriotisk man blir, när är borta från sitt hemland!

Färgen vi behövde fanns inte längre där vi köpte den i fjol och i stort fanns inga andra målarfärger heller. Meijer's är på väg med att sluta sälja färg.

Tillbaks bar det då till Lowe´s, där vi nyss hade varit och köpt väggfärgen. För dem var "Bright White" nog vit men bland deras märken fanns ingen som säkert var av exakt samma vita nyans.

Men med teknikens hjälp kunde via datorn söka fram just Meijer's "Bright White" och sedan blanda till en gallon av den åt oss.

Skulle den trots allt inte vara av samma vithet, så räcker det ju inte att bara måla de återstående få kvadratmetrarna. I stället måste jag ta taket i sin helhet ett varv till.

Kamrater, håll tummarna för mig. Arbetet fortsätter i morgon, när ni som bäst torde inta ert eftermiddagsfika.

Till sist kom så en amerikansk flagga upp också tillsammans med den svenska som vajat så stolt men så ensam på husknuten.

En mig mycket närstående är dock aningen missnöjd eftersom flaggan som hon beställde online och som kom i dag faktiskt är aningen mindre än den svenska.

Vi får se vad som blir fortsättningen...

Vi är väl de enda som inte kunnat avsluta ett målarjobb på grund av färgen tog slut, antar jag?

Allt har gått utmärkt. Taket är målat och skulle ha varit klart och gjort det möjligt att börja med väggarna, om det inte hade fattats ungefär en halvliter takfärg.

Så nu blir det middag och sedan en tur in till "stan" för att köpa ytterligare en gallon takfärg. Tur att just vår affär har öppet hela natten. Det som blir över behövs nästa år för kökstaket och till en en del andra utrymmen.

Fortsätt sova nu alla ni där hemma som sover den här tiden på dagen, d.v.s. strax före midnatt.

Efter att vi nu några dagar bara har roat oss, blir det nu ett tillfälligt uppehåll i semestern.

I stort sett hela huset har de senaste åren fått både ny färg och tapeter. Ett område utöver köket är kvar och det skall vi ta itu med nu.

Peggys förtidspensionerade syster bodde ensam här i flera år. Vi försökte redan då att bit för bit piffa upp huset invändigt. Måla om fick vi bara göra, sedan hon ensam bestämt färgerna. Av någon anledning föredrog hon gult och blått och det kändes tidvis som om vi bodde omsvepta av den svenska flaggan. Nu återstår några gula väggar och målning av taken.

Bilden visar "korridoren" utanför toaletten och sovrummet. Snart kommer taket att vara helvitt och väggarna ha en ljusare nyans.

GRUPPEN HADE VALT ATT SITTA I SKUGGAN - KLOKARE VAR DE ÄN JAG, SOM NU HAR EN ANINGEN SOLBRÄND PANNA

Från baptistkyrkan igår bar det direkt av till en mycket trevlig "jam session" i Kalamzoo, som ligger ca 50 minuter per bil härifrån.

Frågar man folk här hur långt det är till en plats, blir svaret alltid givet i form av en tidsangivelse, d.v.s. hur lång tid det tar att köra dit per bil. Ytterst sällan vet man särskilt exakt hur många miles bort den ligger. Jag har faktiskt själv blivit litet amerikaniserad i detta avseende.

Den här musikstunden deltar vi i, jag bara som åhörare förstås, varje år vi är här. De flesta av musikerna har jag blivit mer och mer bekant med. Alla är mycket trivsamma. Jag träffar även nya personer, som förstås gärna vill prata litet med Peggys "Swede". En sådan ny bekant i går undrade över "the hyphen" (bindestrecket) i mitt förnamn. Sådana förnamn har man inte i USA, om jag nu förstod henne rätt

Den stående frågan är om jag också spelar något instrument och i ett försök att vara rolig blir mitt svar att det enda jag kan spela på är Peggys hjärtesträngar. "And that you seem to do quite well", säger då många med glimten i ögat.

Mitt alternativa svar brukar vara att jag bara kan spela dum, samtidigt som jag då inser att många kanske inte tycker att jag behöver spela, eftersom det nog är en av mina medfödda förmågor. 

Musiken som spelades var den sortens music som här kallas "American Old Time Music". Solen sken från en i det närmaste molnfri himmel och allt kändes verkligen härligt.

Många olika instrument förekom i gruppen. En kvinna spelade bas. Andra spelade på gitarrer, claw-hammer banjos, mandoliner, fioler och en kvinna hade också en concertina. En man från orten sjöng och det gjorde även en kvinna från Brån, som jag känner mycket väl.

Säkert som ett brev på posten hette det visst en gång i tiden. Det talesättet stämmer nog inte så bra överallt.

The United States Postal Service fick nyligen tips om att av dess brevbärare i Philadelphia nog inte hade skött sitt jobb så bra under de senaste tolv åren. I hans garage hittates nämligen 20 000 brev, som alltså inte hade nått sina tilltänkta mottagare. Det krävdes tre lastbilslass för att ta därifrån breven.

Posten söker efter den fuskande brevbäraren men har ännu inte funnit honom.

Söndagen började med ett besök i Crystal Springs Church of God. Kyrkan är en baptistkyrka och i dag gästades den av gospelsångaren John Schindler.

Även den här kyrkan var jämförelsevis stor. Den skulle utan tvekan kunna rymma dubbla antalet besökare jämfört med kyrkan i Vännäsby (som förstås alla som läser det här känner till).

Vi blev vänligt bemötta genast vi kom in hälsades varmt välkomna genom handskakning av såväl den nuvarande pastorn som den föregående. Den sistnämnde, en gammal man, gillade mitt skämt om att vi kommit enkom från Sverige för att kunna vara med på dagens gudtjänst.

Gudstjänsten var inte så välbesökt, som vi hade väntat oss. Ett 70-tal personer satt utspridda i den stora lokalen. De båda pastorerna gav ett sympatiskt och ledigt intryck och nämnde förstås om de långväga besökarna från Sverige. Jag noterade att de båda stod med ena handen i byxfickan, när de talade, och tyckte förstås att det såg litet väl nonchalant och profant ut. Jag inser att jag påverkas av mina fördomar om hur kyrkans män bör uppträda.

Det som slog mig mest var något som hände under gudstjänsten början. Det skedde under punkten "Pass the Peace". Då började alla att krama om varandra eller åtminstone ta i hand medan man sa: "May the peace of the Lord be with you". Man ville helt enkelt på detta sätt önska varandra del av Guds frid. För mig var allt detta något helt nytt som gav mig en alldeles speciell känsla, som jag inte närmare kan beskriva.

Den tjocka psalmboken på ca 800 sidor behövdes inte och inte heller "programmet" för gudstjänsten. Allt man behövde läsa fanns att läsa med stora bokstäver på den stora monitorn längst fram till höger i lokalen (som dock inte syns så bra på bilden).

Kyrkan jag berättade om i mitt förra inlägg erbjöd mer än bara andlig spis.

I entré hallen fanns en slags servering, dock stäng för dagen. Där kan man tydligen köpa kaffe med tilltugg och en del av den stora entréhallen var i ordningställd som en kaféhörna.

I en annan del av hallen stod en stor låda. I den kan folk donera livsmedel, antagligen bara konserver och torra livsmedel. Sedan svarade kyrkan för att detta delades ut till de allra mest behövande, d.v.s. till de fattiga som det finns gott om i detta rika (och samtidigt skulkdtyngda) land.

Här samarbetar tydligen kyrkan med de sociala myndigheterna, något som nog inte är helt unikt om man ser sig om även i Sverige.

Att det i USA finns många kyrkor, såväl kyrkobyggnader som just "kyrkor" är nog känt för det flesta. Den kyrklighet som visas utåt är också stor.

Som alltid undrar jag förstås om stora kyrkor och många kyrkobesökare alltid också är ett uttryck för äkta gudstro, men det är en annan sak just nu. Vad "äkta" gudstro är är jag f.ö. inte heller så säker på.

I går var vi på en en jam session, som hölls i en för mig jättestor kyrka. Den är inte bara stor rent byggnadsmässigt utan också i en annan mening. Runt om i världen finns 5 000 kyrkor fördelade på 80 länder. Kyrkan är av en evangelisk protestantisk typ och grundades en gång i tiden av metodisten John Weslay.

John Wesley var en brittisk präst från slutet av 1700-talet och bildade som en ung en grupp, The Holy Club, vars medlemmar på grund av sitt systematiskt strukturerade andliga liv fick öknamnet metodister (methodists).

Jag antar att kanske redan sedan tidigare borde ha känt till den. Den lokala kyrkans namn är Spring Lake Wesleyan Church.

Musicerandet skedde i  ett slags förrum/entré till själva gudstjänstlokalen. Och det var minsann ingen liten "förstuga". Jag stegade den litet diskret och fann att den är ca 50 kvadratmeter stor. Parkeringen utanför var enorm och det som syns på bilden är bara hälften av den. 

Jag önskar att vi hade kunna åka dit även i dag för att närvara på dagens gudstjänst, men det är för långt att köra. I stället skall vi besöka en kyrka här i närheten.

Arbetslösheten är stor även i USA, som bekant. Den skulle säkert vara högre, om man inte har accepterar väldigt låga löner.

En för svenska förhållanden ovanlig anställning är att vara s.k. greeter på något av de stora varuhuskedjorna. Jag tror att det började hos Walmart men jag har även sett dem i en stod varuhuskedjakedja, som heter Meijers och även hos Home Depot.

Dessa personer finns vid entréerna, där de står och hälsar en välkommen och ofta också frågar: "How are you folks?" Deras uppgift är även att i möjligaste mån hålla koll på eventuella försök till snattning eller större stölder från varuhuset. När vi gick ut med våra cyklar, fick vi t.ex. visa kvittot på att de var betalda, även fastän vi passerat en kassa inom synhåll för honom.

Folk som fyller ens kassar, när man handlar livsmedel, är inte heller så ovanligt, även om det mer blivit en uppgift för kassörskan att göra det.

Som sagt, dessa personer hade nog varit arbetslösa, om man hade varit tvungen att ge dem vettiga löner.

Svältlön eller arbetslöshet är alltså frågan.

Häromdagen skrev jag ett inlägg, där jag undrade över varför Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Vännäs är så dåliga på att synas i VK-bloggen.

Nu känner jag mig riktig besviken över att mitt eget parti sedan så många år så totalt struntar i en medlems synpunkter som detta visar. Inte en enda kommentar därifrån har jag fått och förstås inte heller något blogginlägg i frågan från det hållet.

Däremot har den alerta folkpartisten Monica W som vänligt nog kallar mig "bloggvän", skrivit ett par inlägg i samma fråga.

Nu är det naturligtvis inte ett partis närvaro i VK-bloggen som avgör vem jag skall rösta på i höst. I så fall skulle jag verkligen stå inför ett stort problem. Däremot betyder det mer för mig att välja partier och politiker som lyssnar på mig och svarar på mina funderingar efter det att de har lyssnat.

Det märkliga är nu faktiskt att jag faktiskt haft större respons på mina många blogginlägg med politiskt innehåll från Moderater, Centerpartister och Folkpartister! Beror detta bara på att de försöker få min röst? Eller beror det på att de, i motsats till vänstersidan, insett behovet att vara tillgängliga för alla även på bloggen?

Är det också så att Socialdemokraterna tar min röst för given och därför inte ser minsta anledning att bry sig om det jag skriver? För nog vill man väl ändå ha min röst i höst?

Så var den första cykeln köpt och levererad med hälp av i första hand min fru, som hittade hem, och mina apostlahästar som skötte huvuddelen av jobbet.

Det blev inte lika mycket att skryta över som jag hade tänkt. Det blev nämligen inte mer än 10 miles eller ca 16 kilometer att cykla hem. Färden gick genom två mindre städer, de tidigare omnämnda Twin Cities, Benton Harbor och St Joseph med Peggy i bilen. Hon stannade med jämna mellanrum och inväntade mig.

Cykeln känns alldeles utmärkt även om den ju inte är av den allra högsta kvaliten, Men hur mycket cykel kan man begära för endast 149 $? Märket på växelnavet är bekant för mig och mer än 24 växlar behöver jag ju inte.

Nu återstår ytterligare en tur till Benton Harbor för att köpa cykel även till Peggy, som tänker cykla hem den själv. Möjligen måste hon köra den första biten genom städerna och jag cykla, men huvuddelen av hemfärden kommer hon att cykla och jag köra bil.

(Den oläsliga texten på min svarta T-shirt säger: The Umeå Region)

Katolska kyrkans mångåriga "acceptans" av en del av sina prästers sexuella övergrepp är numera känt över hela världen. Den kyrkans benägenhet att slå ner på annat opassande är lika känd.

I dag läser jag i vår lokala tidning, The Herald-Palladium, om en romersk-katolsk skola i Massachusetts, som tagit tillbaks sitt godkännande av en åtta års gammal pojke som elev i skolan.

Det gjorde man sedan det blev klart för skolan att pojkens föräldrar var lesbiska! Man gjorde det därför att det lesbiska förhållandet var i "discord" med kyrkans lära. Det var tydligen inte förhållandet med alla de av kyrkans präster som sexuellt missbrukat barn. De fick fortsätta sin tjänst i kyrkan, som bekant.

I artikeln nämns att detta är det andra fallet inom en månad, där ett barn vägrats tillträde i en katolsk skola på grund av deras föräldrars sexuella läggning.

Jag behöver knappast tillägga att något sådant inte förekommer i kommunala och statliga skolor i USA - inte i Sverige heller för den delen.

Via vår dator här i Michigan noterar jag hur allianspartierna i Vännäs mer och mer tar över bloggandet i vår kommun. Jättebra att de är aktiva på bloggen, men illa att de får agera så helt ostörda av oppositionspartierna.

Endast två aktiva S-politiker, kommunalrådet och ordföranden i socialnämnden, skriver då och då blogginlägg. För övrigt finns det ingen som verkar ha tid, intresse eller rent av viktiga saker nog att skriva om om. Jag känner mig ganska ensam som en f.d. aktiv S-politiker som skriver från Vännäs. Men var i all sin dar finns de aktiva?

Jag vägrar att acceptera förklaringar som att man inte har tid på grund av allt arbete som var och ens politiska engagemang kräver. Vill man få fortsatt förtroende, måste man ta sig tid även för att bemöta eller kommentera aktiva vännäsbloggares inlägg.

Saknas kunskaper om bloggandets teknik m.m., så kan man göa som Centerpartiet, ordna en snabbkurs med Jan Nilsson som intruktör. Han har ju t.o.m. lovat ställa på det, om han bara kan pressa in det i sitt - bl.a. på grund av  bloggandet - pressade tidsschema.

För mig verkar det nästan som om tystnaden från S i Vännäs, skall uppfattas som om de redan ser sig som förlorare i höstens val.

Snart står jag inför en hopplös uppgift. Med "snart" menar jag tiden fram till höstens val.

Det finns nämligen minst två vännäsbor, som jag skulle vilja kryssa på valsedlarna. Problemet är bara att de tillhör "fel" partier.

Jo, jag vet att man ju inte behöver hålla sig till ett parti, men att rösta på flera vore för mig helt främmande.

En hjälpsam Göran gav mig vänligen några sakkunniga tips om hydroforens funktion och betydelse för vattentrycket i kranarna i huset.

Han nämnde bl.a. att det finns en möjlighet att något justera det tryck som bestämmer när pumpen skall gå igång efter det tryckfall som inträffar i hydroforen när vatten tappas ut i någon av kranarna. 

Om jag vill att pumpen skall starta oftare och därmed ge ett jämnare tryck, hur gör jag då?

Jag tror att jag hittat justeringsstället. Fjädern som syns på bilden kan jag antingen trycka ihop eller göra motsatsen med. Vad händer om jag trycker ihop den?

Jag hoppaas, att du läser detta, Göran, och även tar dig tid att besvara min fråga.

Efter det att pumpen stannat, visar manometern på 55, men faller sedan ner till 50 utan att något vatten tappas ut. Är det som det ska, eller...?

I natt har åskan gått och det riktigt ordentligt. Regnet, blåsten, blixtrandet och förstås själva ljudet från åskan har väckts oss några gånger.

Företeelsen gav anledning till en liten språklektion för min del. För det mesta när jag hör och läser om den här sortens vädertyp benämns den "thunderstorm". Efter att vi funderat litet hit och dit kring frågan, t.ex. hur det kan heta "thunderSTORM" även om det inte blåser särskilt starkt. En koll på internet visar följande:

A thunderstorm, also known as an electrical storm, a lightning storm, thundershower or simply a storm is a form of weather characterized by the presence of lightning and its acoustic effect on the Earth's atmosphere known as thunder.

Om det bara blixtrar och låter, så finns det tydligen många uttryck att välja mellan.

I kväll var på bio i en av de "The twin cities", som ligger bara 10-15 minuter per bil härifrån. Men ack vilken besvikelse det blev för oss! St. Joseph heter den andra av tvillingstäderna.

Innan vi visste vilka filmer som visades hade vi bestämt oss för att gå. Det fanns inte så särskilt lockande filmer att välja mellan. Vårt val blev något som vi trodde skulle bli en oförarglig ungdomskomedi, barnslig troligen och inte allt för svår att ta in. Filmen heter Kick-Ass och bara namnet borde väl ha avskräckt oss.

Filmen började smått underhållande och lättsamt humoristiskt men övergick rätt snart till den mest våldsamma film vi någonsin har sett med massor av våld, dödande skottlossning och även andra metoder att döda folk. En person satt t.ex. i en bil på en bilskrotning och blev tillsammans med bilen komprimerad till en kub av metall och mänsklig vävnad. En annan person dödades i en större sortens mikrovågsugn!

Jag förstår att jag låter hjälplöst gammelmodig nu, men en film som den här måste ge ungdomar en märklig och förstås felaktig bild av vilket våld som människokroppen tål utan livshotande skador.

Filmens behållning blev därför bara just detta att vi nu bättre vet, hur våldsamt våldet presenteras på många av  de nyare filmerna.

Billigt är det i alla fall att gå på bio här, $7.50 för mig som pensionär och $8.50 för Peggy.

Erfarenheten säger mig att VK-bloggen ju inte är ett forum för frågor och svar. Jag dristar mig ändå till att försöka nyttja den i det syftet.

Det enda i vår hus här i Michigan som inte känns riktigt bra är det dåliga vattentrycket i våra kranar. I källaren är det bra men på boendeplanet dåligt.

Häromåret hade vi hit en "expert", som alltför tydligt visade att han bara ville tjäna pengar på våra bristande kunskaper i ämnet. Enligt honom behövde rubbet bytas ut och en ny brunn borras på tomten. Dock tappade han helt sin expertmask sedan vi stått och tittat på en öppnad kran i tvättstugan som med ihållande gott tryck sprutade ut vatten. Vi tackade vänligt för hans råd, betalade och följde honom till dörren.

Min fråga är nu, om det möjligen kan vara så enkelt att bara låta byta ut hydroforen, som jag förstått är det ställe, där vattentrycket skall upprätthållas. Av alla de läsare som jag vet att jag har borde det väl finnas någon som sitter inne med svaret den frågan.

Från brunnen sugs ju vattnet upp och in i huset för att sedan pressas in i hydroforen... jag försöker förstå vad som händer sedan i hydroforen och det enda jag vet är att den har med det utgående vattentrycket att skaffa. Hydroforen är säkert minst 30 år gammal.

Det är onekligen trevligt med liljekonvaljer på tomten.

Jag visar dem bara för att bloggläsarna hemma skall kunna bringa sig en ungefärlig uppfattning om hur mycket närmre sommaren vi är här här i Michigan än hemma i Brån. Det dröjer en bra tid innan liljekonvaljer, eller lillies in the valley, som de heter här, finns att plocka vid Fahlgrens kurvan i Brån.

I dag får jag erfara något som tyder på att familjebanden, åtminstone här i Michigan, är av ett annat slag än vad jag är van vid i Sverige.

Peggys son, Michael, skall i dag operera en gammal "krigsskada" - i vart fall en skada han åsamkade sig under Irakkriket om än inte i strid utan på fritid. Det är en komplicerad operation men dock inte mer livshotande än vilken enkel operation som helst. Hans vänstra axelled skall stabiliseras på ett sätt som förstås för en amatör som jag låter väldigt knepigt.

Men som sagt - operationen anses inte som farlig på något sätt. Men enligt vad som är gängse bruk här i Michigan kommer de närmaste att finnas i ett särskilt anhörigväntrum under operationen. I dag finns där hans pappa och mamma, hans farfar, hans syster och en av hans farbröder och fastrar.

Eftersom jag sannolikt fortfarande inte anses helt "rumsren" av Michaels farfar, så lämnas jag ensam här. Peggy åker därför själv till Portage, där operationen skall ske. Än finns här massor att göra både inom- och utomhus och van är jag ju att "lämnas ensam" över dagen, så det skall nog gå bra.

Det skiljer sex timmar mellan Michigan och Sverige. Här sitter jag i tidiga kvällen och skriver hemma i Sverige sover de flesta utom möjligen en del sena bloggare från Vännäs.

Men förmodligen har t.o.m. en viss bloggare vid namn Jan Nilsson nu äntligen också somnat, när klockan ju är så mycket som fem minuter i tre, mitt i natten alltså.

Han liksom en annan politisk bloggare i Vännäs, Hans-Inge Smetana, sover nog nu och drömmer om det stundande maktövertagandet inte bara i Vännäs utan också i Sverige. Det märks mer och mer på deras blogginlägg, att det för dem synes vara ett ovedersägligt faktum.

”Volvos värde varar”, var en reklamslogan från 1960-talets PV 400- och 500-serien och den då nya Amazonen. Vi funderar så smått på att köpa en begagnad bil här och har börjat se oss omkring litet.

Den på bilden är till salu men blir nog inte aktuell - inte på grund av bilmärket som sådant, men nog mera på färgen. Vi föredrar nog en enfärgad bil.

Det är f.ö. väldigt sällsynt med gamla och rostiga bilar här och fortfarande tycks inte det höga bensinpriset skrämma, eftersom folk fortfarande kör omkring i stora och bensintörstiga bilar. Bensinen är verkligen dyr här nu. Ca fem kronor och 80 öre litern kostar den nu.

Kan detta vara något för Vännäsbys största - och enda - traktorförsäljare Trejon att införa i utbudet?

Det syns kanske inte på bilden, men den här traktorn har inte bara en stor plog bakpå utan också ett antal mindre fast monterade under motorn. För mig verkar den väldigt praktisk och de små plogarna hade jag nog behövt, när jag jag satte min potatis häromdagen i den just så pass upptinade jorden.

Notera förresten hur man så omtänksamt böjt avgasröret snett neråt till vänster och därmed gjort förarmiljön betydligt trevligare!

Här och där längs de amerikanska vägarna kan man mötas av en märklig skylt, som den på bilden här ovan.

Den stående frågan till min fru är: "Hur i alla sin dar kan 'Vägverket' här veta vart vi är på väg"? Det måste de ju veta för att kunna upplysa oss om att vi på fel väg dit, eller hur?

Hur som helst så vänder vi direkt, om vi av misstag har gett oss in på en väg, där vi möts av en sådan här skylt. Det har lyckligtvis ännu inte hänt!

Jag vill bara rapportera att det gick alldeles utmärkt att räfsa tomten iförd i den med S-rosen märkta skärmmössan.

Ingen av de republikanska grannarna tycktes misstycka och att det känner till sverigesossarnas stiliserade ros tar jag för givet.

Bland redskapen i garaget finns också en hederlig med järnpinnar försedd kratta, som än så länge väntar på för krattor lämpligt jobb.

Äntligen är allt i sin ordning. Telefonen fungerar liksom internet.

AT&T erbjöd en nyhet på sin webb. Det skulle nämligen vara möjligt att beställa såväl telefon som ADSL via webben. Billigare skulle det också bli. Möjligt var det och billigare blir det kanske också och nog fungerade telefonen alltid men bara för lokala samtal och absolut inte för möjlighetetn att ringa till Europa för nio cents per minut. Först nu fungerar internet.

Tack vare avsaknanden av internet är nu allt utejobb avklarat. Men den här gången blev vi tvungna att köra i väg allt som räfsats upp i säckar i vår hyrbil. Grannen med den lilla lastbilen hade tyvärr sålt den. Många turer med bilen blev. Som tur vara kunde jag använda de stadiga tygsäckar som Peggy sytt i Brån och som vi sedan tagit hit för några somrar sedan.

Flygresan hit gick perfekt även om vi tvingades göra en omväg norr om Grönland för att unvika det senaste askmolnet från Island. Den tog därmed drygt tio timmar (London - Chicago) i stället för knappa åtta timmar.

Aldrig har jag behövt skrapa bilrutorna fria från is det sista jag gjort före avresan till USA.

Men i dag fick jag göra det men säkert inte någon fler gång innan hösten kommer.

Strax efter pensioneringen gick jag omkring och tyckte så synd om mig själv eftersom jag ju aldrig mer skulle få semester. Semester kan man ju bara få om man har en anställning, ansåg jag då.

Men nu inser jag hur fel jag hade. I morgon skall jag ju börja min drygt fem veckor långa semster. Som många redan läst av mina bloggar kommer jag under den att vistas i USA.

Här hemma har det varit mycket jobb den senaste tiden tiden. Extra mycket musik har det varit och det innebär även jobb för mig. De sista dagarna har mycket tid gått åt till att städa tomten, räfsa gräsmattan, ansa litet buskar och träd, få fart på gräsklipparen m.m.

Så nu känns det riktigt skönt inför den stundande semester. Vi kommer till vårt hus i Michigan den 8 maj och bland det allra första jag kommer att ge mig på är att städa tomten, räfsa gräsmattan, ansa litet buskar och träd, få fart på gräsklipparen m.m. Här är tomten 1000 kvm och där ungefär det dubbla. Här är det bara grannens superstora pilträd som lämnar löv och grenar efter sig. Där är det flera stora lövträd som både har lämnat löv och ofta massor av kvistar efter sig under vintern.

Jag ser verkligen fram emot semestern som med all säkerhet också kommer att medföra en massa bilturer till diverse musikevenemang samt jam sessions hos vänner och bekanta.

Som sagt, visst kan man se fram emot semester fastän man inte har en anställning!

En mig närstående person ombads berätta något roligt under en pågående bråckoperation, vilket han också gjorde.

När han häromkvällen såg på TV tillsammans med sin fru, såg man texten "Je ne sais pas". Hans fru frågade direkt sin språkkunnige man, vad detta betyder. Det korrekta svaret blev:

- Jag vet inte

- Men du som är så duktig på franska borde väl veta det, blev hennes kommentar till hans svar.

För alla som inte kan någon franska bör jag kanske tillägga, att "jag vet inte" är precis vad det betyder.

Operationsteamet fick sig ett gott skratt, åtminstone den fransktalande delen av det. Kirurgen berättade samtidigt att han ofta ber patienter berätta något roligt men att det bara är ungefär en av etthundra som gör det.

De flesta har fått ta emot teckningar från barn, barnbarn eller andras barn. Det är därför inget ovanligt alls, men ändå vill jag berätta detta.

Under jobbet med potatissättningen kom grannens jättegulliga lilla dotter Ida, snart 4 år, fram till mig. Hon höll upp en teckning som hon och mamma hade gjort. Jag berömde den förstås efter att ha fått henne att berätta för mig vad den föreställde. Det var inte bilden som jag visar här ovan.

Jag jobbade på och där stod hon med sin teckning. Jag hade en misstanke om att den var en gåva till mig och när jag till sist, frågade sken om upp med hela sitt lilla ansikte och sa "ja". Jag tackade, tog en kram och gick in med teckningen.

Efter en stund försvann hon men kom strax igen med teckningen på bilden. Av den framgår det tydligt att den var till mig.

Det var allt jag hade att berätta. Det behövs inte mycket för att göra mig glad. Glad blev jag nämligen.

En händelse i dag fick mig att tänka på om det som synes vara för sent - eller för tidigt - också alltid är det.

En höst för många år sedan, orkade min svärfar i Arjeplog inte med att själv gräva upp sin potatis. Vi lovade göra det åt honom vid vårt förestående höstbesök. Den gången, den första och sannolikt även den sista, tog jag upp potatis medan snön föll i stora lapphandskar (!). Svärfar var same, om nu det har med saken att göra.

I dag har jag satt potatis och när alla förberedelser var klara och knölarna skulle ner i jorden, kom ett lätt snöfall över mig.

Arjeplogsäventyret resulterade i en god skörd av fin mandelpotatis och svärfar var helt nöjd även om han muttrade litet om att vi väl hade kunnat komma ett par veckor tidigare.

Om den potatis som jag satte i dag i lätt snöfall och endast +2 grader i luften kommer att överleva och ge god skörd, återstår att se. Jag lovar/hotar att återkomma med besked i den saken.

SNART ÄR DET NOG DAGS ATT KÖPA EN NY SKOTTKÄRRA....

De flesta torde i någon omfattning då och då vara beroende av hjälp från goda grannar. Våra USA-resor och huset i USA är klart beroende av de goda grannar vi har både här i Brån och i USA.

Utöver rent praktiska saker som hjälp med blomvattning, gräsklippning och posthantering tillkommer även betydelsen av att någon bara finns och som därigenom betyder en viss säkerhet för husen som sådana.

En "vacker" dag kan vi kanske inte räkna med samma hjälp och då bor vi kanske i lägenhet i Sverige. Pensionärsparet som sköter huset i USA kan kanske ersättas med tjänster köpta på den s.k. öppna marknaden.

Nu håller jag som bäst tummarna för att den vänlige granne, som i två år har lånat ut en liten lastbil också skall göra det i år. Annars måste vi fylla säckar med allt det vi räfsar ihop på tomten och sedan köra upprepade turer till tippen med dem.

När jag i fjol visade honom min stora tacksamhet för lånet och ville betala var detta helt omöjligt. Han tog det tydligen helt för givet att grannar måste hjälpa varandra och sa:

- That is what we have neighbors for

(Observera att jag stavar "neighbors"  som amerikanare gör det, även om den skillnaden i stavning jämförd med den brittiska inte framkom av hans uttal)

Nu har jag gjort vad som brukar kallas uppföljning vad gäller den ovetenskapliga granskning jag gjorde för en tid av vännäspartiernas webbplatser.

Som väljare glädjer jag mig åt att partierna bryr sig och tar till sig kritik - de flesta av dem åtminstone. Så här ser det ut i dag:

Vänsterpartiet
På deras webbplats har ingenting hänt. Den är fortfarande lika inaktuell med ett innehåll som ser ut att vara skrivet strax efter valförlusten för snart fyra år sedan.

Moderaterna
Moderaterna har nu en lokal webbplats som dock inte innehåller så särskilt mycket information, men måste ändå ses som ett framsteg, eftersom den saknades helt när jag gjorde min förra kontroll. Under länken "Nyheter" finns ingenting.

Centerpartiet
Centerpartiets webbplats är fortfarande tilltalande. Där finns t.ex. foton av kandidaterna och det är de ensamma om. Negativt är det dock att det krävs så måntga klick för att komma till sidan. Surfovana torde ha svårt att hita dit.

Folkpartiet
Deras webbplats är nu snygg och tilltalande och ägnar t.o.m. några rader åt att beskriva några av de nya namnen på sin fullmäktigelista. Att jag ännu inte fått svar på ett e-brev till den som äa kontaktperson får jag väl stå ut. Hennes e-potsadress är f.ö. bortagen nu och utbytt mot en annan.

Socialdemokraterna
Socialdemokraterna har nu förbättrat sin sida och nämner inte längre gångna händelser som "kommande" med undantag av 1:a- majfirandet, som man ännu inte hunnit ta bort.

Den flitige och mycket självsäkre bloggaren från Vännäs, Hans-Inge Smetana, föredrar då och då att kalla besvärande politiska fakta som bara något som hittats på på Sveavägen 86.

Nu har jag några frågor direkt till dig, Hans-Inge (eller till andra som finner behov av att förmedla fakta):

* Att utanförskapet trots utfästelser från Reinfeldt har ökat i stället för minskat, är det också bara ett påhitt från Socialdemokraterna?

* Att vi trots den s.k. arbetslinjen i dag kan notera en kraftigt ökad arbetslöshet, stämmer inte heller det med de verkliga förhållandena utan är också ett rent falsarium som fabricerats på Sveavägen 86?

* Och hur är det med de minskade arbetstillfällena inom vård och omsorg? Finns det inte heller någon sanning bakom den uppgiften?

* Och så till sist - har skattesänkningen, som särskilt gynnat de rika (om man ser till individer och inte till massan) inte möjliggjorts tack vare lånade pengar?

Det kan verka som om jag bara vill vinna politiskla poäng med dessa frågor, men faktiskt är det så att jag vill veta om jag skall tro på det som sägs ifrån socialdemokratiskt håll. För mig är det lika viktigt som att komma med obehagliga frågor.

Nyss har jag upplevt något som känns väldigt skönt och faktiskt även är ett av många vårtecken för mig.

Jag har nämligen tvättad min relativt nyvaxade bil. En sådan skall tvättas för hand och inte i automat. Nu är den även städad invändigt och även det tillhör sådant som jag är mest noga med på våren.

Det enda negativa är att jag vid en sådan här noggrann handtvätt upptäcker ett och annat stenskott och en och annan mindre repa.

Är det förresten olagligt att tvätta sin bil på garageinfarten? I så fall, berätta inte detta för miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i Vännäs, för det är väl där man har tillsynsuppgiften även för en sådan här miljöovänlig aktivitet.

Så har jag härmed delgivit omvärlden ännu en mycket intressant information från en ganska vanlig pensionärstillvaro. Hur skulle den klara sitt informationbehov utan mig?

Med en dåres envishet fortsätter jag att tjata om regeringens lån till skattesänkningarna.

Vid en TV-intervju i dag påpekade Östros igen att regeringen lånat till skattesänkningrna.

Varför kan ingen av alla kunniga och även skrivkunniga alliansbloggare på ett pedagogiskt sätt förklara hur det ligger till? Smetana i Vännäs gör det enkelt för sig genom att påstå att det hela bara är ett påhitt från Sveavägen. Visserligen har han nu vänt sig till den högste tänkbare sakkunnige, nämligen till skatteutskottets ordförande.

Nu väntar jag med spänd förväntan på beskedet därifrån, men får det kanske svårt att uppfatta ett svar från utskottets moderate ordförande som helt opartiskt.

Det förvånar mig en aning att inte den av  kommunens riksdagsmän som sitter i utskottet, nämligen Åke Sandström, med den insyn han borde ha i frågan, för länge sedan har kommenterat den.

Alldeles tydligt är det nu för mig och säkert också för andra att frågan om lånade pengar används för skattesänkning verkligen är svår att besvara för allianspartiernas förtrogna.

Nu har jag vid några tillfällen undrande ställt frågan om det verkligen stämmer att regeringe lånat pengar för att sedan sänka skatter för såväl rika som "fattiga". Sist hörde jag en av våra riksdagsmän säga samma sak.

Alla kommentarer hittills till har undvikit frågan och i stället pratat om annat, som t.ex. budgetunderskottets utveckling och värdet av jobbskatteavdraget. Sådana kommentarer har också sitt värde eftersom de ju ganska tydligt avslöjar hur känslig frågan är.

Att genom lån göra oss skattebetalare skyldig miljarder och sedan av detta lån sänka skatten kraftigt för folk med skyhöga inkomster är i mina ögon helt oacceptabelt. Illa är det också att med dessa lånade pengar sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Ett effektivt sätt för röstköp är det säkert däremot.

Enbart det han sa om regeringens bortåt 100 miljarders lån för att sänka skatter med riktigt stora pengar för de mest betalda, borde räcka.

Fortfarande väntar jag på att någon från den borgerliga sidan skall stå upp och förklara att detta påstående är felaktigt. Tills vidare tror jag på det.