På vägen i Strand, förort till Brån, låg den här ormen med krossat huvud.

Nog är det väl en huggorm?

Under min cykeltur till Umeå i dag (så fick jag skryta litet över det också) lyssnade jag på radio. Där intervjuades en person som hade råttskådning som sin stora hobby.

Utrustad med ficklampabrukar hon ge sig ut mitt i natten i Stockholm till ställen där hon vet att det finns härliga, feta  brunråttor. Med stort nöje ägnar hon sedan åt vad hon kallar råttskådning, något som hon gjort ända sedan åttaårsåldern.

Hon är så förtjust i råttorna och sin hobby, att hon tycker att doften av råttpiss är ett efterlängtad tecken på att sommaren är här.

Vem är det nu jag talar om, undrar kanske många. Hennes namn är Carin Götblad och hon är länspolismästare i Stockholpms län. Henne har jag sett och hört många gånger i TV och radio, men först i dag avslöjade hon sin minst sagt ovanliga hobby.

Mellan skidstadion i Vännäsby och Vännäsbadet finns en härlig led som lämpar sig väl för både skidåkning och vandring. Tvåhjuliga fordon färdas också längs leden ibland även om det nog inte är helt ok.

På Flakabergets högsta punkt finns stenbumlingen som bilden visar samt några till, som är nästan lika stora. På vår vandring i dag stannade vi till vid stenen. Där finns ett par bord med bänkar. Det enda som vi riktigt saknade var en ryggsäck med lämpligt fika. Så förutseende hade vi tyvärr inte varit att hade tagit med en sådan.

Efter att försiktigt ha provlyft "stenen", kom vi att prata om hur den hade hamnat där. Utan att vara särskilt kunniga inom det aktuella området, kom vi fram till att det måste vara ett verk av någon av istider som en gång växte till och sedan smalt bort. Vi försökte föreställa oss kraften i det enorma vattenflöde, som kunde spola något så stort och tungt framför sig. Om det nu var på det viset det hela gick till, förstås. Är det någon som vet bättre, så är vi tacksamma för en liten föreläsning i ämnet.

Där låg den i alla fall stor och majestätisk och troligen helt utvilad eftersom det ju torde vara åtskilliga år sedan den lade sig till ro där. Att få den dit måste ha varit ett tungt jobb och vi fann det nog så jobbigt bara att bära våra kroppar upp till samma nivå.

En del av midsommaraftonen tillbringade vi på Gammlia. Aldrig någonsin har jag upplevt området så fyllt av människor av alla åldrar. Förmodligen fanns förklaringen till det i det vackra försommarvädret.

Byggnaden till höger är Jämtebölegården, som en gång långt tillbaka i tiden byggdes av min fars, Herman Sjöström, förfäder. Helt säker på den uppgiften är jag inte.

(Nu har jag kollat med en kusin och då fått veta, att huset bara har stått väldigt nära den sjöströmska tomten i Jämteböle, men att det aldrig ägts av den sjöströmska släkten.)

Jämtebölegården från 1618

I högen finns 200 miljarder (jag har räknat sedlarna). Nog behövs de väl till angelägnare saker än skattesänkningar?

Reinfeldt och hans regering har hittills sänkt skatterna med 100 miljarder och planerar fortsätta att sänka dem med ytterligare 100 miljarder. Väljare som gillar mer pengar i plåboken och inte bryr sig så mycket om vad det får för andra konsekekvenser gillar detta.

Man glömmer lätt att regeringen på detta sätt lockar oss att rösta på dess partier, ja nästan "köper" oss. Ingen tackar nej till mera pengar att spendera, men allt för många glömmer varifrån dessa pengar måste tas.

Expresident Bush gjorde en liknande sak under sin första valkampanj. Han lovade då att varje skattebetalare skulle få tillbaka 300 dollar, om han fick bli president. Han blev det som bekant och han höll sitt löfte. Peggy fick också sina 300 dollar och jag minns hennes reaktion som gick ut på att hon helst hade velat skicka tillbaks pengarna.

(För en tid sedan tjatade jag om regeringens metod att för lånta pengar sänka folks skatter. Ingen utom en person sa emot och lovade komma med några förklarande motargument. Jag väntar fortfarande på dessa.)

Bilden som jag tog i dag under vår fyramils cykeltur "broarna runt", påminde miog om hur bra jag har det. Broarna runt betyder här först cykling längs ena sidan av Vindelälven till Selet och sedan den andra sidan tillbaks.

Min tillvaro är i många avseenden guldkantad. Jag har två friska barn och barnbarn och förstås deras mammor. Jag är frisk och kan sysselsätta mig med saker som roar mig. Vår ekonomi tillåter oss att göra de saker som vi vill göra. Än så länge lever jag i ett land, där andras skattepengar finns när min hälsa eller annat gör att de behövs och mina egna pengar inte längre räcker till.

Men inget av detta skulle vara vad det är, om jag inte vid min sida hade haft min älskade Peggy.

Med "guldkantat tillvaro" torde dock menas mera av en annan slags rikedom än den jag känner. För mig räcker det så väl med det jag har omkring mig. T.o.m. smörblommor längs vägkanten är en slags rikedom, rikligt förekommande och skattefri.

Är det verkligen bara jag som bryr mig om vem/vilka det är som publicerar gallimatiasis här med den blå profilbilden?

Nu tänker jag inte bara på de fina oponionssiffrorna för alliansregeringen eller på det motsatta för oppositionen. Oron växer sig stark, när jag försöker förstå vad detta beror på.

De som har alla de positiva siffrorna helt klara för sig undrar nu förstås hur det kan vara något att "försöka" förstå, så uppenbart som det är, torde de mena. Jag saknar tillräcklig kunskap för att ge en samlad bild av vad anledningen kan vara. Dock noterade jag en sak häromdagen och det är den som oroar mig så djupt.

I en "politiskt" samtal med en medelålders man med vänstersympatier om frågor inför valet säger han till sist:

- Jag har kommit därhän nu att jag bara ser till min egen familj, som har en hyfsad ekonomi, ett bra jobb för både mig och min fru och dessutom är vi friska. Skattesänkningarna har get oss mer att spendera. Pratet om svårigheter för de långtidssjukskrivna och de många arbetslösa berör inte oss diirekt. Till sist säger han:

- Nu tänker jag bara på mig själv och min egen familjs bästa och skiter i hur de sämre lottade har det.

Är detta sätt att tänka vad de nya modertarena uppnått genom sin politik hittills, då finns det verkligen anledning av oroa sig. Ge folk mera pengar och låt dem sedan klara sig så gott de kan utan alltför mycket av livets nödvändigheter tillgodosedda genom gemensamt inbetalda skattepengar!

Vill vi verkligen ha ett land, där folk bara tänker på sitt eget bästa, älskar sänkta skatter och "skiter" i hur de sämst lottade har det?

Observera att jag nu inte påstår att alliansregeringen "skiter" i de sämst lottade. Men jag tror inte att jag är ensam som ändå tycker att mycket av vad det hittills gjort manar många, liksom den man jag nämner här ovan, till en alltmer egoistisk syn på tillvaron. Skattesänkningarna har varit ett effektivt sätt att köpa sympatisörer, som vid närmare eftertanke dock inte också nödvändigtvis måste lägga sin röst på alliansen.

Jag gillar mitt senaste uppdrag som god man, men så här på midsommaraftonens morgon drabbas jag av något som närmast kan liknas vid dåligt samvete.

Hur angelägen jag än hittills har varit för att inte träda min huvudmans integritet för när och gärna jag än vill tillmötesgå honom i hans önskningar, så går det inte.

Lyckligtvis saknar jag inte förmåga till empati. Eller skulle det möjligen vara mer lyckligt om jag inte hade den förmågan. Som det nu är, kan jag så lätt sätta mig in i hur det måste kännas, när man på grund av sjukdom tvingas lämna allt av det som man byggt upp under sin livstid. Och inte kan det vara så mycket lättare, när man inte fullt ut förmår fatta, vad som är på gång.

Jag inser att jag egentligen inte alls behöver ha dåligt samvete för det jag gör, utan borde lungt kunna se mina åtgärder som oundvikliga och grundade på de myndigheter, som gjort bedömningen att min huvudman behöver en förvaltare. Att han verkligen behöver det, råder det ingen som helst tvekan om.

Nu lägger jag såväl hans ärende som mina funderingar kring det åtsidan, för att i ställe njuta av den fina midsommaraftonen. Och i natt skall jag sova gott, eftersom ett gott samvete ju lär vara den bästa huivudkudden. Ett i grunden gott samvete har jag dessbättre även om det nu störs litet av förvaltaruppdraget.

En klart svårläst tidtabell från Länstrafiken var anledningen till att vi båda sumpade en sovmorgon, som nog behövts inför kvällens midsommarfirande.

Det kom helt enkelt ingen buss vid sextiden, som man kunde tro av tidtabellen. För att hitta undantaget för midsommarafton, är man tvungen söka information på annat stället i tidtabellen än den de olika busslinjernas avgångstider finna angivna.

Nog borde det ändå finnas någon slags markeringen på de sidorna också, kan man tycka.

Så nu blir det en extra tur till sta'n för mig, men vad gör man inte för att hjälpa Länstrafiken?

"Fart hinder"?

Peggys ex första biltur över ett farthinder i Umeåfick honom att konstatera att det mera var frågan om någonting mera "fart provoking" än "fart hinder".

Visst är det ändå roligt med språk och hur lätt är det inte att vitsa till det kring hur saker sägs på olika språk? Men förutsättningen är förstås att man begåvats med mitt enkla sinne för humor.

Utanförskapået var något som alliansregeringen hade lovat skulle minska.

I dag får vi från tillförlitligt håll veta, att utanförskapet i dag är lika stort som det var när regeringen tillträdde.

Nu väntar jag bara på att någon från alliansen skall förklara för mig att det är skillnad på utanförskap och utanförskap och att man visst har minskat det utanförskap som man lovade minska.

Under ett svettigt arbetspass med lien i solskenet fick jag plötsligt en lust "erkänna" eller kanske hellre offentliggöra en svaghet i min karaktär. Jag antar att det är en svaghet, som jag i min ålder borde ha kommit över.

Ibland anser jag mig ha vettiga åsikter. Kanske inte bara ibland utan i stället alltför ofta torde många som känner mig mena. Ibland för jag fram mina åsikter som jag själv tycker i form av bra förslag. Mina råd och förslag tas ibland tacksamt emot men ofta nonchaleras de helt.

Då erfar jag känslor av de mest varierande slag. Vad för slags känslor det kan vara lämnar jag till var och en att själv fundera över. Det jag känner är inte alltid så trevligt för mig själv och min självkänsla. Det jag samtidigt tänker om dem som inte fattar det fina i det jag säger, inte ens så pass mycket av det att de kan besvära sig med motargument, får läsaren också gissa själv.

Det jag berättar här är något som jag dragits med i stort sett hela mitt hittillsvarande liv men först nu börjar jag mer och mer kunna hantera det.

Anledningen till att jag tar upp detta just nu, är det eländiga vänsterpartiet i Vännäs, som är en del av den politiska majoriteten i Vännäs och som säkert räknar med att vara det även  i framtiden också. I bästa välmening baserat på mina egna vänstersympatier har jag ett flertal gånger och på olika sätt påpekat för dem att de inte kan fortsätta att ha en lokala hemsida med nyheter från 2006.

Ingen torde väl kunna vara av en annan uppfattning, vågar jag påstå. Men Väsnterpartiet i Vännäs struntar fullständigt i mina påpekanden. Eländes elände! Som socialdemokrat skulle jag inte alls vilja se dem samregera med S i Vännäs i fortsättningen. Inte då för deras dåliga hemsida utan för deras nonchalanta behandling av en möjlig väljare.

Enligt en notis i dag i VK om en avgrävd datakabel på Backen så skall man förstå att "närliggande område" till t.ex. Brattby är Vännäs. För mig känns det mera som om Brattby ligger inom ett närliggande område till Vännäs.

Tidigt i går förmiddags förlorade vi i Brån kontakten med internet. Lätt kunde jag konstatera att detta även gällde mina grannar och då troligen hela Brån. Jag fick också veta att även Vännäsby var drabbat. Kommunens IT-kontor upplyser mig senare om att det också gällde delar av Vännäs tätort.

I VK:s notis i dag nämns dock bara själva staden samt några byar inom Umeå kommun. Detsamma gällde de lokala nyheterna i radion - åtminstone deras första sändningar under dagen. Båda hade tydligen samma källa till sin nyhet.

Möjligen håller fler med mig om att Vännäs väl också borde ha varit med i de båda mediernas rapportering om kabelavgrävnngen. Om det nu var just den avgrävningen som orsakade det hela även i Vännäs, förstås. Tidningsnotisen får mig nästan att undra.

Som god man och nu också som förvaltare har jag kommit i kontakt med Vännäs kommuns äldreomsorg. Det glädjer mig att se hur väl den fungerar. Dessutom har jag också fått erfara ett väl fungerande samarbete med landstingets distriktssköterskor.

Särskilt tänker jag på tre av mina ärenden, där huvudmännen verkligen visade sig vara i behov av annat boende. Inom tämligen kort tid fick de också det. I dag flyttar den tredje av dem in på ett s.k. korttidsboende, som i hans fall sannollikt varar tills dess han kan erbjudas ett permanent s.k. särskilt boende i kommunen.

Under det gångna halvannat året har jag genom mina uppdrag kommit i kontakt med biståndsbedömare, områdeschefer, "avgiftsadministratören", hemtjänsten samt personal på kommunens olika boenden för äldre. Av alla har jag bemötts vänligt, professionellt och effektivt.

Att åldras i Vännäs kommun och samtidigt ha behov av insatser från kommunen, är ingenting att oroa sig över. Fast nog kommer jag kanske ändå att streta emot den dag som jag inte längre kan bo kvar hemma. Min tur torde mänskligt att döma komma före Peggys tur att flytta till särskilt boende. Måtte jag då bara ha så pass av egen bedömningsförmåga kvar, att jag inser hennes behov av avlastning.

Åtminstone ett av boendena har internetanslutning. Får jag bara flytta in där, så skall det väl gå bra.

Den stora nyheten i dag om man skall döma av hur den uppmärksammats i radions P1 är utan tvekan den onödiga mönstring av unga män som pågår.

43 miljoner lär det skall kosta oss skattebetalare plus ytterligare kostnader för bl.a. resor.Det hela påminner mig om det ursprungliga beslutet kring sjukförsäkringen. Där hade alliansregeringen också varit snabb och effektiv, för att sedan först efteråt upptäcka att saken inte var riktigt genomtänkt.

Inte blev misstaget bättre av höra en av moderaternas riksdagsledamöter i radion lättvindligt vifta bort det generande misstaget genom att säga något i stil med att man ju måste räkna med oväntade konsekvenser när en större förändring genomförs.

Pliktverket säger sig bara följa lagen och att den ändras redan den 1 juli, bryr man sig inte om.

Nog måste det väl ändå vara möjligt att stoppa mönstringen eller åtminstone slå ner kraftigt på takten så att det mesta är ogjort den 1 juli, varefter det inte behöver göras?

Rubriken på mitt förra inlägg var nog illa vald,  trots sitt samband med inlägget som sådant. Ett land i sorg är nog den absolut sämsta beskrivningen på Sverige i dag. Kanske bör jag rent av så här i efterhand be om ursäkt för den.

Illa vald var den nog, och förstås helt i enlighet med vad mina söners far ofta försöker göra med rubrikerna på inläggen. Allt för att få dem mera lästa just genom att väcka intresse för dem redan i rubriken. Det är han f.ö. inte ensam om har jag kunnat notera.

Vänstermannan Leif Åhman, ledamot i kommunfullmäktige, är kanske en av vänsterpartisterna i Vännäs som behöver tröstas i anledning av den valförlust de fortfarande tycks sörja - åtminstone enligt deras lokala webbplats.

Vänsterpartiets ordförande stannade hemma under det stora bröllopet igår. Frågan är om inte V-sympatisörerna i Vännäs borde stanna hemma också och då  i soffan på valdagen i höst.

Ingen kan väl vilja rösta på ett parti, som i vart fall i Vännäs än i dag så till den milda grad sörjer valförlusten 2006, att det fortfarande "gråter" över den på sin lokala webbplats!

Trots välmenta påminnelser om saken från min sida, kan man fortfarande på deras ingångssida på webben läsa följande:

"Landet i sorg

19 september 2006 19:35 Jonas Björkholm

Trots maktskiftet i riksdagen så behåller vi tillsammans med Socialdemokraterna majoriteten i fullmäktige. Vi tappade ett mandat (till Miljöpartiet) och har nu fyra, Socialdemokraterna behåller sina 15. På den borgliga sidan så tappade Fp ett mandat till M."

Ett parti som 2010 inte har några viktigare och mera dagsaktuella saker att informera om på sin webbplats, borde nog ta sig en allvarlig funderare över sin framtid i det politiska livet i Vännäs.

Socialdemokraterna behöver deras röster för att kunna stanna kvar i majoritetsställning, men behöver de också de sörjande vänsterpartisternas hjälp i övrigt?

Jag lyckades nästan helt att bortse från mina negativa tankar kring monarkin och i stället med stor behållning kunde jag glädjas åt vad jag såg från bröllopet.

Hela behållningen tillskriver jag den äkta lycka och ömsesidiga kärlek som de bådas ansikten utstrålade. Må vara hur tokigt som helst med det system som de gift in sig i, men ingen kan väl undgå att djupt beröras av vad vi fick uppleva.

Jag har haft tur förr med tekniska frågor i detta medium. Nu provar jag igen med en förhoppning om samma tur den här gången.

Vi har en ganska ny TV och en tillika ganska ny DVD-spelare. På senare tid har bilden inte varit stabil på TV:n och ibland har en text "svag signal" eller "ingen signal" visat sig på TV:n.

Antennkabeln går primärt in i DVD-apparaten och en annan sedan ut till TV:n. Nu fungerar TV:n perfekt, bara om jag låter antennen primärt vara kopplad till den och alltså inte via DVD:n. Allt har fungerat problemfritt i ca ett år.

Kan någon på denna korta beskrivning ge mig ett tips om vad som kan vara fel?

Att å ena sidan ta avstånd från kungahus, dagens bröllop och överklassens uppvisning av vackra klänningar m.m, men ändå följa spektaklet på TV, är väl ett slags dubbelmoral?

Vad jag syftar på nu är det som min fru och jag tänker ägna en del av dagen åt, nämligen TV-tittande. Vi tillhör alltså den stora delen av Sveriges befolkning som är mot kungahuset som system, men ändå på ett sätt vill ha det kvar eller åtminstone kan finna det underhållande.

Låt oss skylla på att det bara är ett fullt acceptaberlt intresse att se hur våra skattepengar används.

Låt oss också glömma att religionsfrihet inte gäller för Victoria och att tvangs be pappa kungen om lov att gifta sig med den man hon älskar. Eller ska vi i stället ta det som två  bra bevis för hur otidsenligt det hela är?

Här ser han onekligen mycket nöjd ut - måste nog ha sovit bra under natten!

En gång i tiden lärde jag mig vad neologism är.  Sedan dess har jag mött många nybildade ord, varav många hamnat i Svenska Akademins Ordlista.

I dag hörde jag en radioreporter beskriva Rod Stewardsfrisyr som en "postcoitusfrisyr" Om det nybildade ordet också har en framtid i SAOL är väl tevksamt. Dessutom är det ju diskriminerande och oanvändbart för mänsklighetens flintskalliga män, som dessutom lär ska vara virilare än vi med håret kvar.

Den frisyr man uppvisar direkt efter uppvaknandet i USA - helt oberoende av vad för slags aktivitet sängen används till under natten - kallas där för "bedhead".

Riktigt så här illa ser det dessbättre inte ut.

Lika hopplös som Amerikas och andras krig i Afganistan är, är nog också min kamp mot maskrosorna i gräsmattan.

I många har ett av mina "nöjen" varit att ägna några timmar då och då ute på gräsmattan för att så långt möjligt försöka ta bort maskrosor "med rot och allt". Jag har gjort det väl medveten om grannarnas hänsynsfulla leenden, när det sett mig i aktion.

Jag har ingen aning om i vad mån jag lyckats hålla tillbaks populationen, men strax efter det är gjort känns det ändå som om jag vunnit en delseger. Nästa år den här tiden ser det dock likadant ut.

Jobbet är faktiskt ganska avstressande också och ger en god möjlighet att lyssna på radion, som sker alltför sällan.

Maskrosor (dandelions) fanns även i Michigan men långt ifrån i lika riklig omfattning som här.

I går hade jag ett meddelande i min telefonsvarare, som var ett bra exempelpå hur man inte skall bete sig, när man talar in ett meddelande i en telefonsvarare.

En hurtig kvinnoröst talade om vem hon var och vad hennes ärende i stort gällde. Hon ville att jag skulle ringa upp och gav en 070-nummer i snabb takt och inte särskilt tydligt. Nu har jag lyssnat tre gånger på meddelande utan att kunna uppfatta, vilket nummer hon angav.

Jag tycker att alla som lämnar den sortemns meddelanden bör göra det så tydligt som möjligt, om de nu verkligen vill bli uppringd. Man bör utgå från att den som skall lyssna till det både kan vara hörselskadad och ha svårt för att fatta.Efter att ha misslyckats med att uppfatta numret, inser jag att jag nog kanske ändå både hör sämre än jag tror och även har svårt för att fatta.

Så därför, alla ni som ringer vårt nummer och vill bli återuppringda, var hyggliga och tala tydligare, när ni uppger ert telefonnummer. Själva ärendet är ju faktiskt mindre viktigt. Det får jag ju veta när jag ringer upp er.

Bilden visar Peggy och hennes son Mike och dotter Angela. Den togs sista kvällen före vår hemresa.

Sergeant Weaver (Mike) har just berättat att han ser fram emot en eventuell tjänstgöring i Afganistan. Det är definitivt inte vad mamma Peggy förespråkar. Hon tycker att det är nog med de två åren i Irak men inser att en ung man i hans ålder inte alltid gör som mamma säger.

Mitt nya uppdrag som förvaltare för en person, har gett anledning till lite självstudier kring just förvaltarskap. Av dessa har jag lärt mig åtminstone EN ny sak.

Någon gång på 80-talet ändrades begreppet "förmyndare" till "förvaltare. Så vitt jag förstår är det numera bara underåriga, som har förmyndare.Vuxna som av olika orsaker behöver "förmyndare" får i stället en förvaltare.

Jag har alltid trott en person som fått förvaltare bland så mycket annat också förlorar sin rösträtt i allmänna val. Nu har jag lärt mig att så inte är fallet. Samtidigt inser jag att många med förvaltare absolut har kvar förmågan att rösta vid ett politiskt val, emedan många andra inte har det.

Den kunskapen behöver jag till hösten, men redan nu inser jag hur viktigt det är för mig att inte på något sätt medverka, om min huvudman skulle be om hjälp inför röstningen. Det betyder förstås inte, att jag inte ens kan vidarebefordra hans önskan om hjälp till någon av hans gamla bekanta. Det känns däremot som en av de många uppgifter jag i uppdraget.

Men som sagt, en person med förvaltare är inte att betrakta som omyndig, när det gäller rätten att rösta.

Under min sökande efter kunskap i ämnet, fann jag att en person som har förvaltare också kan sättas upp på en valsedel! Detta visar väl om något, hur starkt skälen till att förvaltare har utsetts kan variera.

Ett av de stånd, där man kunde köpa whiskey och sedan dricka den på gatan.

På en promenad till Tennessee State Museum i Nashville, hamnade vi mitt i ett s.k. Street Party. Där obeserverade vi något, som i våra svenska (och svenskamerikanska) ögon föreföll märkligt.

Vi tog snabbt reda på att festen var sponsrad av Jack Daniel's. Den sträckte sig längs en avstängd gata i 2-3 kvarter.Utöver mat av olika slag kunde man även köpa starköl, vin och Jack Daniel's Whiskey. Vi köpte var sin glass. Gatan myllrade av folk och ett band spelade med ett superförstärkt ljud.

Glada människor vandrade ledigt omkring med vin-, ölglas Jack Daniel's-drinkar i händerna. Det fick oss att fråga en polis, hur detta kunde vara möjligt. Normalt får man inte dricka alkohol på det viset i Nashville, men i dag hade man ett särskilt tillstånd att göra det, lä't han oss förstå. Jag upplyste då honom att något sådant är helt otänkbart i Sverige. Några sådana tillstånd kan ingen få här.

Märkligt kändes också, när vi fick veta att behållningen av denna fest, sponsrad av en av världens mest kända whiskeytillverkare, skulle gå till de fattiga i Nashville, hos vilka fattigdomen sannolikt hängde samman med alkoholism.

För dem som, liksom jag, inte vet så mycket om Jack Daniel's whiskey kommer här litet fakta. Whiskeysorten tillverkas i Tennessee och är bl.a. känd för sina fyrkantiga flaskor och svarta etiketter. Den innehåller 50 % majs.

Läs "NORDEBO, TORSDAG" i dagens VK och begrunda det har skriver. Visst har han helt rätt - också i det han tar upp i sista stycket?

Att alla de som arbetar med diverse projekt längs våra vägar lever farligt är nog känt för de flesta.

I dag hörde jag på radion att man tänker börja att omdirigera trafiken i större omfattning än framöver. Vissa kommer troligen inte gilla detta, men arbetet vid vägarna blir helt klart säkrare.

I Michigan, där det f.ö. tycks pågå vägarbeten i stort sett kontinuerligt, är man också medveten om riskerna, men försöker minska dem på ett annat och lite märkligt sätt.

För det första är hastigheten nedsatt till ca 70 km/timmme, när arbetare finns vid eller på vägen. Dessutom sitter vägskyltar uppsatta, där det står att straffet för den som dödar (!) en vägarbetare är $7 500 samr ett fängelsestraff på 15 år. Jag har f.ö. kunnat notera att olika saker blivit dyrare genom åren i Michigan, men "priset" på vägarbetares liv är detsamma.

På något vis känns skyltningen litet makaber. Därför föredrar jag nog att trafiken leds förbi vägarbetsplatserna.

Kanske är det litet "sjukt" att visa upp gravar här, men jag gör det ändå.

I en lugn del av den trädgård som omger Elvis' Graceland finns såväl han som hans föräldrar och syster begravda. En del av gravdekorationerna är av "äkta" plast.

Någonstans i Sverige råkade vi se den här gravstenen, under vilken stoftet av en trädgårdsmästare finns.

Tur kanske att han inte själv behöver se sin inte särskilt välskötta grav.

Så härligt det känns att å ena sidan känna sig gammal och förbrukat men samtidigt ändå förmögen att lära sig nytt och samtidigt vara mera glad än stressad över en utmaning!

Precis så känns det i dag, efter att i går ha tagit itu med en ny uppgift som förvaltare för en person, som under sitt aktiva liv varit verksam inom ett område som för mig är helt främmande. Så mycket nytt för mig stötte jag inte på bara genom en snabb genomgångav några räkningar och handlingar från hans verksamhetsområde. Spännande och utmanande.

Ändå känner jag mig helt övertygad om att jag kommer att kunna motsvara de förväntningar på mig som såväl huvudmannen ifråga som överförmyndaren har.

I dag väntar ett spännande besök hos polisen och i morgon är jag kallad till ett vårdplaneringsmöte på NUS.

(Och i trädgården väntar fortfarande en hel del ogräs och annat på att bli åtgärdat. Detsamma gör en del tvätt.)

Vi här i Brån kände också av skalvet utan att först fatta vad det rörde sig om. Det påminde oss om en smått rolig händelse för ett tiotal år sedan på vår första utlandsresa tillsammans.

Vi befann oss på Kreta. Mitt i natten vaknade först jag av att porslinet skakade i porslinsskåpet. Vi bodde alltså i ett lägenhetshotell. Min spontana uppfattning var, att något tyngre fordon passerade bygganden och försöker därför bara att somna om.

Men så vaknar också Peggy och frågar sömndrucket: "What was that?" Med mitt vanliga sätt att skämta, svarade jag: "Nothing to worry about - just an earthquake." Sedan sover vi lungt vidare. Hon undrade alltså vad det var och jag sa skämtsamt att det bara var en jordbävning och ingenting att oroa sig över.

Kommande dag får vi veta ATT det verkligen var en jordbävning, tämligen kraftig och djupt under Medelhavet bara några mil norr om Kreta. Senare kunde vi läsa i en av våra kvällstidningar om hur turister på ön i panik hade rusat ut på gatorna.

För oss var dock inte det hela en särskilt "skakande" upplevelse utan bara en av många minnesvärda händelser.

Nog var de väl allt bra mycket snygagre förr, bilarna?

Den här skönheten från 1929 står i ett visningsrum med ett 40-tal bilar av samma märke i Shipshewan i Indiana, USA.

Kan någon säga vilket märke det är? Lisbet i Robertsfors kanske vet.

Bilden visar ett härligt gäng med några av de tusentals musiker som finns i Michigan.

Även om jag själv inte kan spela något enda instrument, så gillar jag skarpt att finnas med i bakgrunden i sådana här sammanhang. Här spelades old time American music under ett par-tre timmar i en slags park utanför en pub.

Jag längtar reedan til nästa maj-juni, när vi är där igen.

Jag har just sett ett inslag från en TV4-nyhetssändning i går, som verkligen får mig att undra över Umeå kommuns policy.

Bloggvännen Lisbet från Robertsfors körde över ett farthinder i Umeå och fick sin bil illa skadad av det. Om jag inte missförstod den kommunala tjänsteman som uttalade sig i inslaget, så är det vårt ansvar som bilister att att gå ut och mäta farthindrens höjd, innan vi kör över dem. Jag tror att det var vad han sa.

Så kan det väl ändå inte vara? Jag har trott, och tror det fortfarande, att ansvaret för att gator och vägar i detta land är körbara för av myndigheterna godkända fordonhelt ligger hos väghållaren, d.v.s. kommunen eller vägverket.

Själv har jag en Mazda 6, som är jämförelsevis låg. När jag i fortsättningen kör i Umeå, måste jag se till att ha med mig en tumstock för att mäta höjden på farthindren, innan jag passerar dem. Det räcker nog inte bara med EN mätning, eftersom jag har märkt att höjden kan variera litet beroende på årstid.

För ett par veckor kunde man i VK-bloggen se en massa "inlägg" som bara innehöll en massa ord utan sammanhang.

Vad i all sin dar är det? Jag hade hoppats på en förklaring från webbredaktionen och en sådan har kanske redan varit utlagd. Jag har dessvärre missat den.

Här sitter och jag klockan är bara litet drygt fem på morgonen. Jag har redan varit uppe en dryg halvtimme.

Allt beror på den välbekanta "jetlag" som för mig alltid är besvärligare, när vi kommer hem från USA. Allt handlar om att kroppens invanda tidsinställning inte stämmer med den som gällde i Michigan, som ligger sex timmar efter oss.

Så här kan symtomen se ut enligt Wikipedia:

Typiska symptom för jetlag inkluderar:

• Trötthet
• Förvirring och yrsel
• Illamående och orolig mage
• Huvudvärk
• Sömnlöshet
• Irritabilitet
• Irrationalitet

För mig gäller dessbättre bara litet lätta sömnstörningar samt akuta trötthetsatacker under dagen utan förståelig koppling till tidsskillanden.

Nu skall jag fixa morgonfika till Peggy, som snart åker iväg på sin första arbetsdag efter en lång och enligt oss båda mycket lyckad semester.

Minnie Pearl var en mycket berömd komiker och medlem av Grand Ole Opry i Nashville åren 1940 - 1996. Bronsstatyn på bilden står i entrén till Grand Ole Opry.

Tittar man närmare på bilden, så ser man något som hänger i hatten och som skall föreställa en prislapp. Från allra första början av sin karriär uppträddehon i hatt. Vid ett tillfälle hade hon inhandlat en ny hatt och i all hast inför en entré på scenen hade hon glömt prislappen kvar på den nya hatten.

Från den dagen hade hon alltid en hatt, från vilken en prislapp dinglade.

Det är inte alltid som kan eller ens bör lita på goda råd från dem som vet. Ibland är ens egen erfarenhet mer att lita på.

Jag förstår att det är många (!?) som undrar hur det gick med mitt potatisland. Mot all "vetenskap och beprövad erfarenhet" satte vårt lilla potatisland alldeles för tidigt. Jorden hade långt kvar för att nå den temperatur, då man skall sätta potatis. Det visste jag mycket väl.

Nu ser det ut att bli ett fint potatisland igen. Möjligen kan någon hitta ett eller annat skäl till att det fungerade i år, men att det fortfarande inte är tillrådligt att sätta potatisen redan under de allra första dagarna i maj, som jag gjorde.

Det är bara det, att jag gjort detsamma de senaste 6-7 åren med mycket gott resultat.

För de få, som kan vara intresserade av denna tämligen banala fråga, gick jag ut i regnet och tog en bild. Blasten har kommit upp från varje satt potatis om än något ojämt.

Jag kunde väl inte tro, att någon skulle efterlysa fler äldre politiker. Men i lördagens VK läser jag några mycket kloka ord formulerade av ingen mindre än en av VK:s ledarskribenter Mats Olofsson.

Alltid brukar det annars klagas över en allt för hög medelålder i våra beslutande församlingar på olika nivåer. Mer eller mindre öppet pekar man nästan finger åt de partier som behåller en och annan gammal gubbe för länge. Det anses betyda att partiet som sådant inte längre hänger med i vad som händer ute i det moderna samhället. Att dessa gamla gubbars (gamla gummor ännu mindre vanligt) livserfarenhet skulle kunna tillföra något av värde, har man ingen förståelse för.

Tro nu bara inte att jag skriver detta därför att jag är ledsen över att inget parti vill ha mig som förtroendeman längre. Jag har faktiskt fått en förfrågan men avböjt vänligt och bestämt. Egentligen fick jag också ett erbjudande om en plats på fullmäktigelistan från ett parti och där betydde mitt nej, att jag inte var beredd att byta till ett parti som är så nära fallrepet.

Självfallet delar jag Olofssons uppfattning om värdet av en åldersmässig spridning i politikerleden som då också måste ge plats för ett antal äldre förtroendevalda.

Så är vi då hemma på svensk jord igen, just nu hos yngste sonen i Åkersberga.

Eftersom sömnen på flyget inte så lätt vill infinna sig, börjar tröttheten på att ta ut sin rätt trots att klockan bara är litet drygt 22.30. En hel del sömn fattas oss båda nu.

Här har vi haft det trevligt i kvälI. Den äldste sonen kom hit från Nacka med sin familj. De båda kusinerna Alvin och Linus har ägnat stor del av kvällen åt att leka med den present från USA som de båda fick. Till vår positiva överraskning håller den än. I morgon tar oss en sista flygtur den korta vägen till Umeå.

Presenterna bestod av var sin radiostyrd helikopter avsedd för innebruk, som lämligt nog var prisnedsatt med hela 50 %.

Efter att ha kollat på Aftonbladet online, inser jag nu att vi inte bara åker hem till grönskande men halvkallt Sverige utan också till ett land i kris, åtminstone för ca hälften av dess invånare.

Jag tänker förstås på SCB:s mätning av folks förväntade val till hösten. Risken lär finnas att två av allianspartierna inte längre kommer att vara med i riksdagen längre.

Men var inte oroliga, björnen är ju inte död, förrän den är skjuten för att nu skoja till det litet. Och det sker ju som "alla" vet inte förrän i september.

Ovanligt tyst förresten från länets borgerliga VK-bloggare i anledning av SCB-bomben. Väntar alla på direktiv från det möte som Aftonbladet kallar krismöte?

Riktig ensam känner man sig aldrig i det här huset och det inte heller när Peggy är tillfälligt borta från det.

När vi kom hem i går kväll efter en sista shoppingtur "downtown", hoppade en fem-sex ekorrar omkring på tomten. Ett par av dem satt t.o.m. uppe i ett äppelträd, vilket väl inte är vanligt syn i Sverige - tror jag åtminstone. Vi ser mest svarta och grå ekorrar här.

Samtidigt hoppade två harar omkring på tomten. Ekorrar hör vardagen till. En gång "lullade" ett murmeldjur tvärs över tomten. I går fick jag reda på en ihjälkörd racoon (tvättbjörn), som hade "valt" att dra sina sista andetag på vår gräsmatta. Enligt grannen stryker en och annan coyotee (stavningen?) förbi ibland.

Fågelkvitter hörs dagligen och dagligen ser vi fågeln Red Robin söka efter föda på gräsmattan.

Så här på sista dagen för den här gången I USA, har jag ägnat en del intresse åt dödsstraffet här. Death Penalty Information Center lämnar en mycket ingående statistik över dödsstraffen.

Dödsstraffet återinfördes  USA 1976. Inte ens den så livsavgörande (!) lagstiftningen kring dödsstraff är lika i alla stater. Väl är kanske det, eftersom det trots vad jag trott tidigare, "bara" är 35 av USA:s 50 stater som tillämpar dödsstraff. En ganska färsk enkätundersökning visar att hela 47 % skulle önska att dödsstraff införde i alla stater.

Totalt har 1 214 personer avrättats sedan 1976. Texas är den stat som genomfört flest dödsstraff sedan de infördes och "leder" överlägset med sina 459. Därefter kommer Virginia med 107 och Folida 69. I 16 stater har fem eller färre personer avrättats under samma tid.

Metoderna varierar. Giftinjektion är den mest "populära" metoden. Därefter kommer den inte alltid så effektiva elektriska stolen. 11 personer har avrättats i gaskammare (!), tre har hängts och hittills har två skjutits till döds (och snart skjuts den tredje i Utah).

Jag erinnrar mig just nu en annan statistisk uppgift som jag tagit del av. Den visar att den allra grövsta kriminaliteten inte är mindre i stater med dödsstraff än i stater utan. Dödsstraffens avskräckande inverkan är därför inget skäl till att ha den strafformen kvar. Dock tillfredsställer den väl alla laglydigas hämndbegär, fastän "hämnden" enligt Böckernas bok ju tillhör Gud för dem som väljer att tro på honom och hans existens.

För med än 10 år sedan fick jag och min föra fru ett e-brev från Peggy i USA. Hon var på god väg att lära sig en del svenska inför sin och hennes dåvarande mans resa till oss i Brån. Hon ville då förstås gärna använda de ord hon hade lärt sig.

Glatt berättade hon i sitt brev att hon nu var "packad" utan att förstås veta vad det uttrycker egentligen står för. Det var ett tappert försök av henne att direktöversätta amerikanskans "I'm all packed" och hoppas på att det skulle funka även på svenska.

Här sitter nu jag och är "packad" med samma innebörd som hon ansåg sig vara det.

I morgon bär det nämligen av hemöver och såväl resväska som kabinväska är packade. Resan börjar med ca tre timmars bilresa till Chicago och sedan flyg därifrån till London. Från London tar oss British Airways till Arlanda och där blir vi hämtade av yngste sonen Anders och hans son Alvin. Efter en övernattning i Åkersberga flyger vi så hem på söndag den 13.

Undrar just om potatisen som jag satt "alldeles för tidigt" enligt alla har visat några gröna blad ovan jord.

Den nya toppbilden visar bara vad vi lämnar i morgon för en lång färd till Brån, varifrån vi sedan lätt kan ta oss till det berömda Hjoggsjöbadet.

Bilden är tagen från en pir som sträcker sig ett par hundra meter ut i Lake Michigan. Mer och mer inser jag, att en kamera typ den de mera kända VK-bloggarna använder nog skulle vara bra att ha.

Att döma av Peggys nöjda min, eller kanske bara ett sätt att dölja rädslan, blir det kanske ändå en tyngre MC hemma i garaget en vacker dag.

Här provsitter hon i vart fall sonen Mikes nyinköpta MC, medan han något undrande ser på. Han har f.ö. ännu inte kunnat provköra sin MC på grund av en nyligen genomgången operation av sin vänstra axel.

Vid närmare eftertanke inser jag (tyvärr) att min Honda CB400 N nog ändå är tillräckligt stor för mig. Dock är den litet för liten att skjutsa Peggy med och det är förstås en brist.

När det gäller jämställdshetsfrågan, den mellan män och kvinnor alltså, tror jag att kvinnor i USA fortfarande inte är särskilt jämställda männen. Några saker säger mig det.

Häromdagen berättade grannen om sin frus knäledsoperation. Operationen gick bra, men han själv blev mer eller mindre knäckt av allt hushållsarbete som han tvingades sköta. Han är liksom jag pensionär och borde åtminstone ha gott om tid för uppgiften. Problemet för honom var bara att hans tvangs ta hand det som ju var ett underordnat (men jobbigt) fruntimersgöra.

När Peggys mamma hade avlidit, kunde man som vanligt i dödsrunan läsa om det och då förstås också om vilka det var som var de närmast sörjande. Peggys förnamn var inte omnämnt. Hon kallades i stället för Mrs. Michael Weaver. Mågens namn gick alltså an men inte dotterns!

Så till en tredje sak i samma ämne. När Peggys syster dog, blev jag hälftenägare till det här huset. Genom en enkel administrativ åtgärd fick jag mitt namn på "the deed" (lagfarten). Åtgärden var enkel och även billig. Det kostade oss endast $12 att få det gjort. Samma sak i Sverige kostar som bekant betydligt mer.

Enligt den fördelning vi gjort, när det gäller våra gemensamma utgifter, svarar Peggy för alla utgifter som rör det här huset och jag tar hand om dem som rör huset hemma i Brån. Trots detta och trots att hon funnits på lagfarten så många fler än jag, som kommer all post från myndigheterna som rör huset i mitt namn. Jag är ju mannen och då är jag förstås familjens överhuvud, tycks man mena.

Peggy berättar vidare, att när hon tidigare ägde en bil tillsammans med sin ex och båda stod som ägare av den (någon som man inte kan göra i Sverige), så kom alla bilhandlingar i makens namn. Ändå var det Peggy som betalade skatt, försäkring m.m. på bilen.

Som här antyds, finns det mycket att göra i detta land för jämställdheten. Några må eventuellt tycka, att så här skall de givetvis vara, men det gör inte jag.

Dödsstraff är en styggelse, vadhelst skälet till att det utfärdas än må vara. Det är min absoluta övertygelse. Dessvärre finns det i många länder runt om i världen. Metoden som samhället använder sig av för att ta livet av den dödsdömde varierar som bekant.

I kväll läser jag i tidningen om den 49-årige till dödsstarff dömde mördaren som kommer att avlivas i Utah den 18 juni. Domen fick han som 24-åring för ett mord av en advokat. Nu först tar samhället hans liv!

Han kommer att skjutas till döds av en dödspatrull bestående av fem anonyma män. Utah genomför härmed sitt tredje dödsstraff genom skjutning. Det är också det tredje fallet i hela USA, sedan dödsstraffet återinfördes 1976.

Enligt lagen har den dödsdömde rätt själv välja metod och denne dödsdömde bad i april artigt domaren: "I would like the firing squad, please!"

Artikeln beskriver utförligt hur det hela kommer att gå till. En huva träds över huvudet på den dömde som får sitta, fastbunden i en stol. Över hjärtat fästs en vit tyglapp, som visar var de fem skyttarna skall sikta. Dessa har fått var sitt likadant gevär, varav bara fyra är skarpladdade. Ingen av dem vet därför med säkerhet om just deras skott nådde målet.

Förutom personalen får 25 vittnen se när de fyra kulorna träffar hans bröst. Bland vittnena finns anhöriga till den person som gardner mördade för 25 år sedan (hämden är ljuv!), politiker, media amt personer som Gardner själv valt.

Skotten avfyras med stöd genom luckor i en vägg in till rummet där den som de skall "mörda" sitter. De som skjuter är enligt lag garanterade livslång eller ännu längre sekretess. På vad sätt detta mildrar den vånda som deras samveten bör ge dem är förstås en annan sak.

Visst är det tjusigt hur man i ett land som USA, med en stor procent religiösa människor, som trots att de väl känner till det av 10 Guds bud om att inte döda, ändå gör det?

Ungefär så här såg den ut.

National Rifle Association, eller NRA, är en lobbygrupp som arbetar för rätten att bära vapen i USA, som många vet. Organisationen grundades i New York 1871.

Det jag upplevde på en träff hemma hos en av Peggys forna arbetskamrater fick mig osökt att tänka på den organisationen.

Vi var tillsammans med ett antal fler från Peggys tidigare arbetsplats bjudna hem till en av Peggys arbetskamrater och togs där mycket vänligt emot. Mannen i familjen stod för det som bjöds på i form av mat och dryck. Vi hade ett långt samtal om det mesta han och jag, medan kvinnorna pratade med varandra.

Efter ett par timmar upptäckte jag att han satt på sig ett bälte med hölster och det satt en riktig pistol litet hotfullt isatt. Det råder ingen tvekan om att den var riktig. Vi var några som upptäckte detta och även om vi blev skrämda av det vi såg, så blev vi i vart fall ordentligt förvåndade.

Om jag skall vara riktigt uppriktigt, så måste jag medge att jag hade god lust be honom närmare visa sin pistol för mig. Kanske var det det han ville, men jag avstod från att göra det av skilda orsaker. Jag hade väldigt gärna velat veta om han t.ex. själv tillhörde NRA och förstås även hur hade försvarat den otroliga spridningen av vapen i USA

Hat är en av de starkaste negativa känslor jag kan tänka. Till min egen glädje kan jag konstatera att det inte finns en enda människa som känner hat gentemot. Däremot kan jag "hata" andra saker.

Jag hatar t.ex. att köpa kläder. Ett besök i en affär med det ärendet fyller mig med nära nog ångest. Jag vill ut så fort som möjligt och prova saker vill jag helst undvika. I och med det erkännandet förstår kanske dem jag känner bättre varför jag går omkring klädd som jag gör.

Däremot hatar jag inte förmånen att köpa kläder billigt. Här är kläder billiga men ändå av god kvalitet. Vi kommer just hem från en liten klädshoppingtripp. I grunden kändes den lika obehaglig som vanligt men den känslan vägdes lätt upp av priset för det jag köpte. Det mesta var nämligen ordentligt nedsatt i pris inför den stundande Fars dag.

För det svenska priset av ett par Dockers jeans, fick jag dessutom fyra fina T-shirts och en present till en person i Sverige.

Tänk er ett helt träd fullt av 6-7 cm stora och väldoftande blommor som den på bilden!

Av någon underlig anledning har vi fått för oss att vi skall besöka "riksdagshuset", när vi är i någon av USA:s staters huvudstäder. Så blev det också i Nashville.

Utanför Capitol Building i Nashville står några stora magnoliaträd i full blomning. Gillar man doften av magnolia, så njuter man fullt ut av att vara i närheten av sådana här träd. Må så vara att doften påminner om den som en speciell handkräm har hemma i Sverige.

 I ett hörn av tomten växer ett träd, som möjligen skulle kunna vara ett kastanjeträd. Är detta en kvist från ett sådant träd?

För många är det känt hur vanligt det är i USA att genom att stämma företag och andra i tid och otid försöka tjäna stora pengar. Anledningarna till stämningarna är ibland ytterst märkliga.

Här finns t.o.m. advokater som har specialiserat sig på att hjälpa folk att använda sig att stämnigar som ett sätt att komma åt pengar. Jag har t.o.m. sett advokater som annonserar på jättestora "bill boards" (annonstavlor) lägs de stora trafikstråken. Där uppmanar de folk att kontakta dem så snart det råkat ut för något som skulle vara "stämningsbart".

Dessa advokater kräver en viss procent av vad stämningen eventuellt kan ge. Förlorar de målet, är deras arbetsisats helt gratis för klienten.

Bland det "sjukaste" jag sett är en stämning som jag läste om häromdagen. En person hade via Google tagit reda på, hur hon skulle gå från ett ställe till ett annat i en stad. På ett ställe var hon tvungen att korsa en kraftigt trafikerad gata utan markerat övergångsställe. Sådana är f.ö. mycket sällsynta på vissa ställen.

En bil råkade knuffa till hennes litet lätt, när hon korsade gatan. Google hade inte varnat för den risken och utan den varningen kunde hon inte själv räkna ut att gatan också användes för biltrafik.

Här finns pengar att hämta tycks en hjälpsam advokat tro och nu är stämningsansökan inlämnad. Goggle säger att saken skall utredas!!

En elak vits om adokater i detta land gör sig påmind. Jag återkommer till den.

Så här ser det ut i ett av "rummen" Elvis (Lisa Maries) eget flygplan.

Kring bordet som bilden visar firades Lisa Maries åttaårsdag (eller om om det var nioårsdagen) några tusen meter upp i luften.

Så ser det inte ut i planet som vi flyger hem med nu på fredag!

Elvis bilmuseum missade vi förstås inte. Där finns mer än 33 olika fordon. En framträdande plats hade hans berömda "Pink Cadillac".

Där fanns glänsande bilar som bl.a. en Stutz Blackhawks, en Dino Ferrari, den röda MG:n från filmen Blue Hawaii, två Rolls Royce sedan och kanske den största av dem alla, en sexdörrars Mercedes Benz. Där fanns även motorcyklar, en ombyggd snöskoter med hjul samt några andra märkliga fordon.

Barnsligt att gila att titta på sådant kanske, men jag gillade det verkligen.

I detta fina hus bodde Elvis fram till sin död. Hans grav, liksom hans föräldrars grav, finns i en fin del av den omgivande trädgården.

Rubriken må kanske utlova en djupare analys av ämnet än vad jag mäktar. Jag gör så gott jag kan i alla fall för att försöka få en del sagt av det jag vill i ämnet.

Vi har nyligen besökt dels Grand Ole Opry i Nashville och dels Elvis Presleys hem Graceland. Alla intryck och minnesbilder från dessa båda ställen bearbetas fortfarande någonstans i min hjärna. En speciell tanke känns just nu starkare än andra. Och det är alltså min omedelbara fundering kring kändisskapets risker.

På Grand Ole Opry ägnades en markant stor del av utrymmet åt att berätta om Hans Williams liv från uppgång till fall. Hank Williams var en countrymusikens största. Där berättades också om hans son, som också han blev en mycket berömt countrymusiker. Till bådas vår stora överraskning fick också veta, att Hank Williams sonson fortsätter i sin farfars och fars fotspår.

Både Hank Williams och hans son blev alkoholister. Sonen lyckades bli fri från sitt missbruk men så icke Hank själv.

På Graceland fick vi nästa dag ta del av Elvis Presleys framgångsrika liv som artist, som också övergick till missbruk av såväl alkohol som droger av olika slag. På TV-skärmar runt om i anläggningen berättade bl.a. Priscilla och parets gemensamma dotter om livet med Elvis. Mest märkligt kändes det att gå omkring i det hus (bilden), där Elvis, Priscilla, dottern Lisa Marie och på senare tid även hans föräldrar bodde.

Besöken på de båda ställena var givetvis otroligt intressanta och helt ut värda entréavgiften. Blixt fick inte användas och min kamera klarar inte så bra dåliga ljusförhållanden. Alternativt är det jag som inte riktigt förstår mig på kameran ännu. När jag kommer hem, skall jag för första gången närmare studera handboken.

Att påstå att besöken gjorde mig deprimerad är en överdrift. Men aningen åt det hållet kändes det ändå att tänka på hur båda dessa artisters liv kunde ha blivit utan alkohol och (andra) droger.

Intrycken från den 232 svenska mil långa bilresan till Nashville och hemresan via Memphis är så många att de behöver få smälta in en tid. I stället tar jag nu upp en enklare sak från det absoluta närområdet.

Bakom ena husgaveln finns en planta som vi hittills inte sett blomma. Någon namn på den har vi heller inte haft, men faktiskt saknat på ett sätt. Men vet vi vad den heter och dessutom att den inte normalt växer i dessa trakter. Peggys trädgårdsintresserade pappa hade nog för att testa planterat den där den nu står.

Det lustiga i sammanhanget är att vi råkade se samma planta vid en matservering i Tennessee och dessutom med en namnskylt.

Plantan heter Adam's needle (yucca filamentosa) och tillhör familjen Agave. I Tennessee hade den blommat ut men kanske hinner den slå ut här under de få dagar vi har kvar här.

Mycket imponerade under besöket på Elvis Presleys Graceland, var de två flygplanen som fanns parkerade där. Jag tror inte att man behöver vara Elvisfan för att tycka det.

Inom området står två flygplan parkerade. Det största av dem, Lisa Marie, gav Elvis som födelsedagspresent till sin 8-9 år gamla dotter. Planet fick dotterns namn.

Planet var givetvis beställt med speciell inredning, som förstås inte liknade någon jag tidigare sett i ett flygplan.

I Nashville finns något som brukar kallas Mother Church of Country Music. Från början var det en riktig kyrka, Union Gospel Tabernacle, och efter grundaren, kapten Rymans, död har den kallats Ryman Auditorium.

Alla med intresse för country känner till att det från denna lokal under flera år sändes ett radioprogram, kallat Grand Ole Opry. Genom åren har idel storheter uppträtt på dess scen. Några att nämna är Johny Cash, Dolly Parton, Louis Armstrong, Bob Dylan, Stevie Wonder, Creedence Clearwater Revival och många, många fler.

Den senaste på dess scen var den i vissa kretsar berömda och välkända multiartisten Peggy Sjöström. På bilden står hon faktiskt på den berömda scenen och både sjunger och spelar. Publiken var förstås inte lika stor som förr i tiden, men några var det i alla fall.

För mig var det lätt att sätta mig in i hur det måste ha känts för Peggy att stå där på samma scen som så många kända musiker och sångare tidigare hade stått.

Gårdagskvällens trådlösa internet fungerade inte, men på det här gör det det, om än ganska långsamt.

Efter en underbar och händelserik dag (och en timmes sökande efter ledigt hotellrum), är det nu dags för middag, vila och troligen någonting mer. Kvällen är varm och åskan som skulle komma har hittills hållit sig undan.

I morgon afton går färden vidare till Memphis och troligen också till Graceland. HAN är ju död sedan många år, men Priscilla är kanske hemma och tar emot oss.

I dag ser jag att Hans-Inge i Vännäs ifrågasätter en viss Moströms påstådda oberoende.

Detta väcker en viktig fråga hos mig. Kanske borde jag skämmas, men jag är inte säker på betydelsen i begereppet oberoende, när det t.ex. gäller en tidning eller som i det här fallet en debattör med namnet Moström.

Jag tror, dock utan att vara säker, att en oberoende debattör officiellt inte tillhör vare sig någon politisk förening eller annan förening eller samfund. För mig är det enda som behövs, för att man sedan skall kunna kalla sig oberoende.

I en annan mening är givetvis ingen enda människa oberoende. Alla har vi vår politiska grundsyn, som vi på olika sätt mer eller mindre tydligt röjer i vad vi säger och skriver. Valhemligheten ger oss dock rätten att hålla det hemligt vad vi röstar på. Hans-Inge är inte "oberoende", eftersom han ju öppet talat om vad han röstar på, åtminstone klart underförstått. Han måste ju som bekant inte rösta på KD. Kanske klarner det också för honom på valdagen :-).

Utöver det politiska, så har vi alla olika bindningar i vårt privata liv, som gör oss mer eller mindre beroende. Alla är vi väl beroende t.ex. av att omgivningen skall tycka om oss, och bl.a. därför håller vi tillbaka både sättet att skriva, tala och bete oss.

Därför kan man undra om det finns någon som i vid mening kan påstå sig vara helt oberoende. I varje fall är dtta bakgrunden till varför jag, efter att ha levt i 68 år, ännu imnte har riktigt klart för mig vad som menas med en oberoende debattör.

Hjälp mig Hans-Inge och Moström att förstå detta, please!

En sak har jag lagt märke till här i USA och det är folks benägenhet att kramas när man möts och även när man skiljs.

Det går nästan inte en dag, när den vanan i olika grad generar mig en aning. Generad blir jag nämligen lätt i alla situationer, när jag känner mig osäker.

I kväll var vi hos en av Peggys forna arbetskamrater. Ditbjuda var ytterligare ett antal från sjukhuset, där Peggy har jobbat i mer än 25 år. Alla utom en av dem var kvinnor.

Vad som ofta händer, sedan Peggy presenterat mig för en ny person, är att jag sträcker fram min hand och bereder mig på att säga det som hör till i det läget, nämligen "Nice to meet you". Nästan alltid märker jag inom bråkdelen av en sekund hur den jag skall hälsa på gör vissa ansatser till ett "närmande" och en kram. Men då är det för sent för mig att ändra mig, känns det som. Efteråt undrar jag om hon tyckte att jag var ovänlig i mitt agerande.

Jag har det inte lätt här, som ni förstår. Osäkerheten i sammanhanget är så frustrerande för mig. För att inte tala om grämelsen jag känner över att ha missat en varm och välkomnande kram från någon av Peggys många trevliga väninnor.

Men när jag träffar dem nästa gång, då är det jag som är först med att inta kramläge!

Ett av USA:s allra största problem torde vara den enorma övervikt som många av landets invånare uppvisar. Sverige är på god väg att hamna i samma situation. Även matvanor och onyttigheter i matväg "importeras" från "Det stora landet i väst".

Jag kommer just nu ihåg, när vi var i USA för första gången för drygt 10 år sedan. Med på den resan var förutom min dåvarande fru även min syster och svåger. Min syster var då - inte nu - aningen överviktig. Omgiven som hon var här av riktigt överiktiga människor, fick henne att inför sig själv känna sig riktigt smal.

Utan att ha räknat, törs jag ändå påstå att åtminstone 2-3 av 10 människor här uppvisar en markant övervikt. Då menar jag inte dem som har en övervikt på "bara" 10-15 kilo utan dem med långt större övervikt.

Vissa saker i sammanhanget får mig att undra litet extra. Jag ser ibland hela familjer, där såväl föräldrar som barn "lider" av övervikt (ovisst förstås om de verkligen "lider"). Nära till hans är det då att dra slutsatsen, att hela familjen förstås har samma mat- och motionsvanor.

Svårare är det däremot att förstå hur mannen eller kvinnan i ett par kan vara rent av mager medan den andre ser ut att väga bortåt 150 kilo. De torde åtminstone ha samma kostvanor. När jag ser sådana par, blir jag förstås påmind om att kärleken mellan man och kvinna har så mycket djupare och viktigare innebörd än bara den som har att göra med en tilltalande kropp hos motparten. Och tur är väl det för en annan... :-)

Alla större varuhus har en typ av batteridriva rullstolar. I stort sett alla som använder dem är överviktiga. Såväl unga som gamla använder dem. En snabbkoll på vilka livsmedel de lastat visar att de minsann inte direkt valt viktväktarmat.

A till B är närmsta vägen från Riverside, Michigan till Nashville, Tennssee.

Vädret har blivit sämre och natt har åskan gått. Regnande och blixtrande har förstås ingått i sceneriet. Nu regnar det endast lätt och ute är det "bara" 20 grader just nu (08.13) - Celsius dessbättre.

Sannolikt är det bara en övergående väderleksförsämring. Men skulle det inte vara det, så gör det inte oss så mycket eftersom vi "drar" söderut till Nashville, Tennessee i morgon bitti.

Vi kör bil, eftersom det både blir billigare och är mera givande vad gäller upplevelser under färden, särskilt som vi försöker välja andra vägar än de allra största "Highwaysarna".

Kör vi nonstop, vilket vi inte kommer att göra, skulle resan ta 7 timmar och 40 minuter enligt Yahoo Maps. Nashville ligger 508 miles härifrån, eller ca 82 svenska mil. Men detta gäller om man kör den närmaste vägen, förstås. Det gör inte vi.

Alldeles härintill ligger Whirlpools huvudkontor med massor av anställda att döma av den stora parkeringsplatsen.

Kellogh är ett annat världsomspännande företag som har sin huvudfabrik inte heller så långt härifrån.

När jag för första gången för mer än 10 år sedan passerade Whirlpools anläggning fick jag lära mig att "whirlpool" betyder vattenvirvel

För allra första gången kommer innehållet i mitt blogginlägg att vara hämtat från en tidnings sportsidor. Rubriken är inte den bästa, vill jag direkt framhålla. Här handlar det nog inte direkt om människovärde i den mening man tänker sig det.

Det handlar om Nicklas Lidstrom (så heter han här), som nu funderar på att lämna Detroit Red Wings och flytta hem till Sverige med sin familj. Han har tillhört Rdd Wings sedan 1991.

Nu vill Red Wings försöka övertala honom att stanna kvar, men samtidigt också försöka pruta ner hans ersättning till $6 miljoner (litet drygt 47 miljoner kronor). Men samtidigt säger man att om han kräver samma summa för kommande säsong som han haft för den gångna, d.v.s. $7 450 000 (drygt 58 miljoner kronor), så får han det. Märkligt sätt att förhandla kan man tycka.

Så nog finns det pengar i detta land med den enorma skuldsättning som här råder.

Så här tjusig är förstås inte vår källarnedgång...

I alla år det här huset har funnits, har trappen ner till källarplanet saknat ledstång. I det här här landet kan man faktiskt bli stämt om någon skulle ramla i trappen och hävda att felet ligger hos som inte satt upp en ledstång.

I första hand av omtanke om det pensionärspar som ser till huset 11 månader per år men också med tanke på risken för stämning från andra, sitter nu där en ledstång.

Den var inte helt lätta att montera, eftersom de flesta väggarna i detta hus består av gipsplattor. Efter viss möda, mätande och diskuterande sitten den nu väl fastskruvad i solitt träunderlag.

Återkomande i alla tal på Memorial Day var talet om USA:s fragångsrika och ärorika kamp runt om i världen för landets frihet. "Freedom is'nt free", var något som också framhölls om och om igen.

Mitt ifrågasättande av, hur det kan finnas någon enda amerikan som verkligen tror att dödandet i Irak och Afganistan har det minsta med USA:s frihet att göra, växte sig allt starkare.

Jag har t.o.m. svårt att tro att ens alla de som har som jobb att med hjälp av landets resursstarka propagandaapparat vill att folket skall se på dessa krig som något som behövs för att värna landets frihet.

Av de långt över 300 miljoner amerikanare måste det finnas miljoner med hög utbildning och många som med eller utan särskilt hög utbildning borde ifrågasättasätta detta enfaldiga tjat om att krig så långt hemifrån kan vara till för att skydda landets frihet.

Men så länge de inte gör det, accepterar de gladeligen krigets kostnader i såväl människoliv som i dollar. Då kan de också utan större eftertanke applådera sina "hjältar" på den årligen återkommande Memorial Day.

Att sedan så många amerikaner inte ens kan peka ut Irak och Afganistan på kartan gör inte saken mindre beklämmande.

Faktiskt ingetdera, utan Silver Beach vid staden St. Joseph 10-15 minuters bilväg från vår "sommarstuga" i Riverside, Michigan.

Välkommen hit och ta dig ett dopp, Lennartsson!

Det är alltid minnesvärt det man gör för första gången i sitt liv. En sådan förstagångshändelse inträffade i kväll.

Av grannnarna var vi inbjudna till en väckelsegudstjänst i deras kyrka, General Baptist Church. Huvudtalaren där var senator Gary Jacksson fråm Mississippi. Utöver senatorskapet är han också predikant med egen kyrka och dessutom känd nästan som en standup komiker.

Rolig var onekligen av alla skratt att döma. Själv begrep jag i stort sett ingenting av vad han sa. Han hälsade välkommen vid ingången med en ahandskakning. Peggy förklarade för mig genom att upprepa det han sa men på en engelska som jag begriper. Senatorn hörde vad hon sade, men missförstod det hela och fråga mig därför "You are a senator too?"

Sådana har vi ju inte i Sverige och att vi var därifrån hade vi just förklarat.

Hur som helst - till min "meritlista" kan jag nu tillägga handskakning med en äkta amerikansk senator, två gånger t.o.m., eftersom han tog var och en i hand vid utgången också. Nu fattas bara en handskákning också med den demoktratisk senator. Jacksson är nämligen republikan.