Med utgångspunkt från vad jag senaste tiden lärt mig om vad som kan uppfattas som personangrepp, gör jag nu ett sådant på mig själv.

Livet leker för mig. Jag har en hyfsad pension och fru tjänar jämförelsevis bra. Det gör också mina söner. Jag, min fru och mina söner och barnbarn är friska. Alla av dem har ett fast arbete, utom barnen och jag förstås. Ingen av oss har personliga erfarenheter av arbetslöshetens problem. Den har jag bara läst och hört en massa om. Alla av oss har en bra utbildning men med mig som ett undantag.

Jag är förmodligen mångas sinnebild av en förstockad gråsosse, som trots hyfsad ekonomi och ökat avstånd från den s.k. arbetarklassen ändå av tradition bitit mig fast vid socialdemokratin. Skattesänkningar bryr jag mig inte särskilt mycket om. Utan att klaga bidrar jag gärna med mina skattepengar till dem som behöver dem bättre än jag. Jag bryr mig inte heller om att alla (?) partier nu lovat sänka även skatten för oss pensionärer.

Här saknas visserligen insinuanta elakheter, men nu skall jag ändå närmare känna efter hur jag skulle ha tagit det, om någon skrivit så här om mig. När jag gör det, skall jag i tankarna lägga till en mera insinuant ton till det skrivna.

En delvis ny erfarenhet för mig är att få många kommentarer på ett inlägg här. Med detta följer ett mindre problem.

Ibland är det svårt att veta till vem en viss kommentar riktar sig. "Du" betyder ju ibland jag som skrivit inlägget men ibland betyder det vem som helst av de övriga kommentatorerna.

Jag "syndar" ibland mot detta själv. När jag inte gör det, låter jag det framgå av kommentaren vem jag riktar den till. Det är så lätt att t.ex. börja kommentaren så här: "Jag delar inte alls din uppfattning, Gabriel, o.s.v.". En del börjar kommentaren med att skriva "Hej Karl-Gustav!" och då är det ju solklart till vem kommentaren riktar sig.

Visa oss gamlingar, som har svårt att fatta och hänga med bland alla kommentarer, den hänsynen, så är ni hyggliga.

Fördomar mot gamla människor har jag tydligen också trots allla mina år inom äldreomsorgen, eller är är det kanske tack vare den erfarenheten som jag har det.

Mitt inlägg i går, som inte bara av andra utan till en del också av mig själv antogs bygga på en fördomsfull syn på genomsnittsmoderaten, blev ordentligt uppmärksammat.

Det har fått mig att fundera litet över vad som egentligen är fördomar och vad som i stället är fakta. Jag inser också hur svårt det är att lämna en föreställning om något som man haft hela livet. Min föreställning om Moderater i allmänhet grundar sig lika mycket på den jag fick i yngre dar som på de erfarenheter jag haft av dem på senare tid.

Inte har det blivit lättare att ompröva den, sedan jag lärt känna en och annan Moderat, vars kunskaper och logiska resonemang har gjort stort intryck på mig. För några dagar sedan förstärktes dock mina negativa syn på Moderaterna, sedan det blev klart för att två "sådana" visade sig vara just Moderater. Dessa nya bekantskaper för mig uppfyllde alla de negativa kriterier genom sitt beteende, som som så lätt får mig att tvivla även på de mera godtagbara Moderater som jag också känner.

Kanske är det precis samma sak med mina fördomar mot Moderater som det är med dessas fördomar mot kommunister. Vi har svårt att frigöra oss från vad somrespektive sida har i sitt babage historiskt sett. Och sedan grundar vi våra fördomar på det.

Med detta vill jag bara kort ventilera mina funderingar kring min syn på Moderater i allmänhet. Jag frågar mig på fullt allvar hur mycket av min inställning till dem det är som bara är fördomar. "Allt" torde svaret från höger bli och kanske knappast något säger man väl från vänster. Men eftersom inget exakt känner till min syn på Moderaterna, måste jag ju förstås ta eventuella svar för vad de är. Fördomar mot mig som person finns givetvis också.

Monica W från Vännäs ger i sitt senaste inlägg exempel på hur det borde vara här på VK-bloggen. Allt för mycket skrivs och får inte ens en enda liten kommentar. Men bemöts mitt inlägg med väl genomarbetat och analyserande inlägg.

Om fler tog sig tid för det, skulle det bli mycker mera intressant att följa de olika blogginläggen. Några av oss skulle dessutom kunna lära oss att bättre formulera oss i vårt bloggande.

Tack Monica - även om ditt inlägg med sitt uppriktiga innehåll tog från mig allt självförtroende, när det gäller att uttrycka mina tankar i skrift. I fortsättningen får jag nog skriva ner dem i min dagbok i stället - om jag nu hade någon förstås.

Även den här gången låter det skrivna värre än det är. Förmågan att skämta finns i alla fall kvar.

Att inte förstå sådant som så många andra förstår, är nog det som gör mig mest frustrerad.

Hjälp mig förstå, vari personangreppet ligger i det blogginlägg som jag skrev i morse. Jag vill verkligen förstå, eftersom personangrepp är det absolut sista jag vill ägna mig åt.

Här finns inlägget:

http://blogg.vk.se/kgs/2010/07/29/wirenblads-moderatprofil-181018

Nu har jag visst trampat på ömma moderattår. Annan slutsats kan jag inte dra av Wirenblads reaktion på mitt blogginlägg från i morse. T.o.m. Riedel från Umeå lyckades lika illa som Wirenblad att rätt förstå vad jag skrev och ryckte därför ut för att trösta.

Wirenblad kände sig personligt påhoppad av att jag råkade nämna honom som ett exempel på en frisk och lycklig Moderat. Han kände sig tydligen så illa berörd av det som jag beskrev, "om än fördomsfullt", om Moderater i allmänhet, att han förmodligen på grund av detta förlorade den förmåga till den läsförståelse som jag trodde honom besitta.

Först fick han (och Riedel) det hela till ett personangrepp på honom och inte ett angrepp på det som jag tror gäller för Moderater i allmänhet. Därför måste jag nu förtydliga en del av vad jag skrev för både honom och Riedel.

Att arbetslöshet "möjligen är någon han läser om" skrev jag. Med det menade jag bara att han inte ÄR arbetslös själv och inte heller hans sambo.

Om hans och hans sambos ekonomi vet jag givetvis ingenting mer än vad jag har kunnat förstå av hans många blogginlägg. Ett särskilt stort personangrepp kan man väl inte påstå att det är och inte ens detta jag att "inbillar" mig att sambons lön inte heller är så dålig. Inget personangrepp alls, enligt mitt sätt att se på personangrepp.

I den senare delen av mitt inlägg pratar jag inte längre om Wirenblad och hans failj utan om de oerfarna ungdomar som står i begrepp att rösta på Moderaterna. Det är för dem livet leker och de är de jag menar saknar erfarenhet av arbetslöshet, sjukdom m.m. Wirenblad tar åt sig och upplever sig personligen påhoppad.

Det är för mig helt främmande att personligt "hoppa på" enskilda människor i mina blogginlägg och jag tror inte heller att jag någonsin gjort det.

Så var det det där med att bli "dumgjord". Ju fler inlägg jag läser från moderathåll om hur tokigt allt som vänstern står för jämfört med Moderaternas sanningar, så känner jag mig dumgjord. Och du Wirenblad är inte så dålig på det. Mitt inlägg gav dig ytterligare ett tillfälle att ventilera din vrångsyn vad gäller den socialdemokratiska ideologien..

Läs Wirenblads blogginlägg och ta del av hans bilder! Då får ni en bra föreställning, fördomsfull eller ej, om hur man skall vara beskaffad om man vill leva i ett moderatstyrt Sverige.

Han är ung, stark, har en som jag förstår stabil familjesituation med friska familjemedlemmar. Hans ekonomi förefaller vara god och arbetslöshet är bara någonting som han möjligen läser om. Själv har han en bra utbildning och ett troligen ett välbetalt jobb också. Detsamma gäller hand fru/sambo inbillar jag mig.

För mig utgör han sinnebilden av de många unga som tänker rösta på Moderaterna i höst. Livet leker för dem och de bekymmer som så många har i dagens samhälle med sjukdom, arbetslöshet, missbruk m.m. har de liten eller ingen erfarenhet alls av. Naturligtvis hoppas jag att de aldrig skall behöva få det heller och därmed behöva hamna i det tragiska "utanförskap" som Moderaterna lovat avskaffa men misslyckats med att avskaffa.

Också i ett annat avseende är han för mig en typisk Moderat i och med att han är så duktig på att dumgöra alla oss som inte fullt ut tror på det som moderaterna står för.

Även om så mycket i dag talar för en moderatseger i valet, så väntar jag med att gratulera tills dess det är det sorgliga faktum, som landet har att se fram emot.

Nu råder det inte längre minsta tvekan om att alliansen HAR lånat pengar tioll skattesänkningarna. Jag kan nämligen inte längre tro, att någon från det hållet kan tiga inför ett sådant påstående - tiger och samtycker gör man definitivt.

I dag skriver t.ex. Lennart Holmlund så här:

På Vännäsdagarna fanns ett stånd med ett gäng glada och segervissa moderater. Jag fick en "praktisk" kundvagnsnyckel av dem med ett underförstått vallöfte "light".

Nu visar det sig emellertid att det underförstådda "vallöftet" om att inte längre behöva stå vid kundvagnsstället utan vare sig fem- eller tiokronorsmynt, är intet värt.

Kundvagnsnyckeln duger nämligen inte på Konsum i Vännäs. I dag skall jag prova om det passar på ICA. Om det gör det, så förstår jag att det inte bara räcker att byta parti utan jag måste också byta livsmedelsbutik. Jag får också ett slags bevis på det som folk i bland påstår, nämligen att Konsum inte är till för moderater och kanske för några borgerliga kunder heller.

Länge har jag känt, att många av moderaternas vallöften inte alls intresserar mig. Och så får jag då äntligen ett, som dessvärre visar sig vara värdelöst!

Litet extra reklam kan han dock få den gode Jan, eftersom jag fortfarande tycker att han är en bra riksdagskandidat för sitt (!) parti.

I kväll gjorde vi en utflykt till Långforsen i Selet och middagen fick bli en enkel en bestående av grillad korv och hemgjord potatissallad.

Det hela gjordes mest för barnbarnets skull, som enligt egen uppgift inte var van vid den sortens utegrillning utan mera grillning i gasolgrill på tomten i Orminge (Nacka kommun).

När elden började ta sig ordentligt och strax före bilden togs säger han alldeles för djupsinnig och för allvarligt för en femåring:

- Är det här en dröm, eller...?

Såklart vill vi tro att det var ett uttryck för att han verkligen gillade det för honom så ovanliga att först promenera en bit genom skog och sedan samla lättantändligt material för tända några klabbar av den ved som kommunen har sett till finns där.

Nog är han allt en liten filosof med många oväntade tankar i sitt huvud, men just detta kom verkligen oväntat.

Det blir mycket barnbarn. Överse med det! Just nu cirklar det mesta kring honom för mig.

I går ingick broccoli i lunchen. Jag började säga nå't om hur nyttig den grönsaken är,när Linus avbröt mig med följande replik:

- Farfar, jo jag vet att det innehåller järn, men jag kan inte förstå hur man kan ÄTA järn!

Det var inte helt lätt för farfar att sedan förklara hur det är möjligt att äta järn som ju är så hårt.

Den lille sover och Peggy har åkt till jobbet. Nu har jag haft en litet stund alldeles för mig själv.

Hur har jag då utnyttjat den stunden fram till nu?

Det har blivit litet tidningsläsning, en par - tre e-brev har besvarats och en skrivelse till RLF har jag också hunnits med. Dessutom har jag sökt efter en del adresser och telefonnummer som jag behöver senare.

"Skrivelse" förresten, visst låter väl det mycket mera viktigt än bara ett brev? Och att dessutom skicka ett brev/skrivelse i ett kuvert med frimärke på, känns också så mycket mera seriöst.

När den lille, Linus alltså, vaknar vill han troligen ringa till sin pappa, som befinner sig i Arjeplogsfjällen med sin bror. Genom ett Facebookmededelande, vet jag att de var ute och fiskade ända till 4-5-tiden i morse. Jag måste därför försöka få Linus att avvakta några timmar med sitt telefonsamtal, för att inte väcka upp dem.

Det kan bli svårt eftersom det finns många telefoner i huset, som han kan ringa i smyg från. Telefonnumrets nio siffror minns han utan vidare.

"Stormen" som väntar får inte uppfattas alltför allvarligt. Men jämfört med tillvaron som ensam i huset undetr dagarna, så är det förstås litet åt stormhållet.

(Precis nu kom han in till mig och sömndrucken och "go" kröp han upp i mitt knä. Säg den som kan motstå något sådant!)

Linus - mitt dagliga sällskap resten av veckan.

En femåring har mer i tankarna än man kan tro.

I dag fick jag följande frågor av Linus, 5 år:

- Inte lever du väl när jag är lika gammal som du är nu? Hur många år blir 68 plus 63, frågade han vidare?

När jag svarade 131, blev hans tröstande svar att han visste om en i Star wars som var hela 900 år. Det lät faktiskt som om om han ville ha kvar sin farfar även sedan han själv blivit 68.

Ursäkta det oanständiga svaret men medge att det är lätt att förstå.

I dag har jag och min fru ägnat stor del av dagen åt att ta hand om våra två jättefina barnbarn, Alvin (5) och Linus (6). Härligt är det men himla jobbigt också.

Dagen började med att de båda ville ner till älven för att meta. Sagt ock gjort! Med stor iver från dem båda gav oss först ut för att gräva metmask. Det var inte så lätt att hitta några men efter ca en halvtimme hade vi i alla hittat ett tjugotal.

Så var det då dags att förse sig med med metspön m.m. för en kort promenad till älven. Då backar den ene av dem ut, eftersom han tycker att det kommer att bli så "besvärligt". Han följer dock gärna med och tar ansvaret för maskburken.

Väl nere vid älven tar 6-åringen spöet med en sprattlande mask fastsatt på kroken av farfar. Efter ett par minuters metande överlämnas medspöet till farfar. Därmed tog även hans intresse för det efterlängtade metet slut!

Farfar metar på medan de två som så starkt ville ut och fiska ägnade ca en timme åt att kasta stenbumlingar ut i älven "för att locka fisk" till den metande farfadern, som faktiskt hade en riktigt härlig stund med sina sonsöner.

Sedan VK ändrade på statistikredovisningen, har jag knappt inte några läsare längre. Vad beror det på?

Visserligen har jag inte varit lika aktiv här de senaste dagarna men skillnaden mellan antalet sidöppningar då och nu är alldeles för stor för att kunna förklaras av det.

Har jag gjort bort med mina alltför många kvalitetsmässigt och innehållsmässigt tvivelaktiga inlägg och därför förlorat läsare eller var den tidigare besöksredovisningen felaktig?

Ingen kan förstås svara på den frågan. Jag inser dock hur mycket det betyder för skrivlusten att se att måpnga läser det jag skriver.

Med mitt enkla sätt att se på saken, så menar man ju med en demokrati att det folket som styr och inte en enskilt person.

Ingen torde kunna motsätta sig det, men likväl gör man så stor affär av vem det råkar bara som är statsminister. Reinfeldt styr inte bara sina egna moderatkamrater utan också i väsentlig de övriga partierna i alliansregeringen.

Jag antar att jag möjligen är ute och "cyklar" nu (gjorde det förresten i dag - hela 46 kilometer), när jag frågar mig hur mycket det egentligen betyder vem som är statsminister. Är det inte bättre med en statsminister som i en demokrati låter sig styras av "folket", d.v.s. hans eller hennes väljare, och bara styr själv utifrån sin ställning som statsminister.

Jag inbillar fortfarande att det viktiga är det regeringsbärande partiet/partiernas ideologi och inte hur "duktig" statsministern är.

Nu glädjer man som bäst inom alliansen, eftersom Reinfeldt i någon ankät befunnits ha flest som tror på honom som den som kan leda en regering.

Men borde inte småpartierna passa sig en aning med en så smart och populär statsminister, som allteftersom tycks eliminera dem genom att ta deras väljare?

I dag har jag polisamält ett inbrott. Nu undrar jag förstås, vad polisen skall göra åt det.

Att döma av vad den vänliga dam som tog emot anmälan sa, så kommer nog inte särskilt mycket att hända.

- Eftersom det ju inte finns några spår efter förövaren eller förövarna, så kan ju inte polisen göra så mycket.

Då undrade jag litet försiktigt om ändå inten polisen borde vara bättre på att hitta spår än vad jag är. Jag tror att hon instämde i det. Så vem vet, kanske polisen ändå kommer att intressera sig för inbrottet.

"I'll keep you informed"

I åtskilliga inlägg här och i andra medier har jag  från olika smartingar låtits förstå hur urbota inkompetent och dumt Socialdemokraternas syn på det bästa för vårt samhälle är. Detta har på mig haft en effekt, som man nog inte hade tänkt sig.

Alla vi som tror på socialdemokratin och dess grundläggande värdering betraktas tydligen som dumma och mindrevetande av de partier som trots detta gärna vill få oss som väljare. Att först i det närmaste förolämpa folk vad gäller deras omdömesförmåga och sedan med öppna armar ta emot dem i sina partier rimmar illa med sunt förnuft.

Vem av oss på vänsterkanten skulle vilja förnedra sig så till den milda grad att vi röstade på något av de  partier, som mer eller mindre i klartext talat om för oss hur dumma vi är, d.v.s. tror på den värdegrund som socialdemokratin vilar på? Visserligen är vi ju redan dumförklarade av alliansen, men riktigt så dumma är vi inte. Att välja ett parti inom alliansen trots att det dumförklarat oss, skulle för mig vara det slutliga beviset på dumhet.

Och varför i all sin dar skrämmer oss alliansen genom att påtala hur dålig Mona Sahlin skulle vara som statsminister och den som skall leda landet? Är det på det sättet alliansen ser på demokrati, d.v.s. att ett demokratiskt land styrs av EN person? För mig låter det inte som om alliansen och jag har samma syn på vad som menas med demokrati.

Men kanske är det ändå så, att jag i min dumhet inte ens har fattat vad som menas med ett demokratiskt styrt land.

Andra höbalar än de som bloggtexten handlar om

Egentligen borde kanske inte ta upp en så stor fråga om vilken jag vet så litet. Nu gör jag i alla det och då utifrån just denna min bristande kunskap i ämnet.

Jag känner till en bonde, som helt saknar djur i sin ladugård. Åker och äng har han och för att slå gräset där och hålla dikena fria från sly och annat, får han EU-bidrag. Jag och andra skattebetalare är de som via vår skatt är med och betalar.

Att inte låta åker och äng, som våra förfäder med stor möda gjort just till åker och äng, växa igen är naturligtvis behjärtansvärt. Och att landet nog bör ha viss egen förmåga kvar att producera livsmedel, torde också ha sitt värde. Alla - inte bara centerpartiet - vill vi naturligtvis ha en levande landsbygd.

Vad jag nu erfarit och som upprör mig en aning, dock inte allt för mycket, är vad som hänt med de i plastinslagna balar tillvaratagna höet. De bara ligger där, övergivna innehållande värdelöst hö. Nu pratar jag inte bara om årets skörd utan troligen 2-3 års efterlämnat och EU-bidragstött hö.

Är detta verkligen förenligt med reglerna för EU-bidrag? Jag vet att kommunens ende riksdagsman för Centern, Åke Sandström, ibland läser mina blogginlägg och hoppas nu på hans sakkunniga kommentar i ämnet.

Moderaten Anders Ågren har i dag en insändare i VK, där han berömmer alliansen för att den skaffat fler poliser till Västerbotten. Som bekant är det inte alls ovanligt att moderater tror att fler poliser kan lösa det mesta i samhället.

Ågrens insändare råkar dock vara införd samma dag, som en artikel i VK beskriver ett annat och mera effektivt sätt att "tillgodose invånarnas krav på rättstrygghet och rättssäkerhet".

En brist i utbildningen (?) medförde att polisen i Nordmaling inte hade sett till att polisbilen var tankad inför dagens brottsbekämpning. Man fick därför avbryta en biljakt, eftersom man befarade "soppatorsk".

Tanka kunde man inte eftersom det inte fanns någon mack i närheten, som passade ihop med det bensinkort man hade. Att förskottera en tankning ur egen plånbok var förmodligen icke förenligt med reglementet.

Som så många sedan länge påpekat, finns det bättre medel att förbättra rättsäkerheten än att utöka antalet poliser. I första hand bör man börja med att förbättra folks levnadsbetingelser i stort.

Ett litet problem i det sammanhanget borde det dock vara att se till att polisens fordon aldrig får lämnas med nästan tom tank och sedan se till att det i varje polisbill finns andra bensinkort än det som polisen normalt skall använda.

Alla vännäsbor torde ha hört historien om den stackars italienaren, som hade köpt en biljett till Venice (Venedig) men som till sist hamnade i Vännäs. Jag har hört den i litet olika versioner och har ofta tvivlat på sanningshalten i den.

I kväll händer något i det närmaste otroligt. Jag spelar Betapet med en kvinna från Gotland. När hon hör att jag är från Vännäs erinrar hon sig historien också men då sedd från stockhomshorisonten. Här kommer hennes historia på vars sanningshalt det knappast finns någon anledning att tvivla:

Jag satt och sålde SL-biljetter på T-centralen, när jag ett tag jobbade som spärrvakt och i biljettluckan på SJ/SL på
Stockholms Centralstation.  Detta hände på vårvintern 1978 eller 1979.

Jag satt ensam där nere och sålde SL-biljetter. Plötsligt dyker en liten knubbig italienare upp, finklädd i mörk kostym och gråter och utbrister följande: "I ask for ticket for Venice and end up in small village in the north of Sweden"

Jag trodde först att jag hört fel, så jag sa "Pardon me, what did you say?" så han upprepade det hela. Jag hade naturligtvis fruktansvärt svårt att hålla mig för skratt, men bad om ursäkt och bad honom vänta, så att jag kunde kontakta chefen, så att han kunde få kompensation för det inträffade.

Jag sprang upp och in till närmaste chef och berättade episoden och skickade upp den stackars italienaren till honom... hur det gick sen fick jag aldrig veta.

Så var det med det... så nu vet ni. "Den gamla skrönan" är alltså sann.
Varma hälsningar till alla Vänäsbor m.fl.
Maria Gutebring

Per Lundholm, sång och gitarr och Peggy Sjöström, sång och irländs penny whistle.

Jag vet inte säkert, men jag tror inte att det förekommit så mycket irländsk musik på Vännäsdagarna tidigare.

Den som vill lyssna på sådan musik i dag, kan göra det klockan 14.20 och en stund framöver.

De som spelar och sjunger är två tredjedelar av O'grejdi Nua, vars tredje medlem, Eric Anderberg, är förhindrad att närvara.

Det lilla riksdagspartiet KD har i dagarna gått ut med en massa löften, eller åtminstone en viljeinriktning, vad gäller vård och omsorg av landets gamla.

Allt av detta skulle vara en värdefull framgång för de äldre (oss äldre!) i samhället, om det bara gick att genomföra. Dessutom är en del av dem alldeles för resurskrävande. Ett annat fel med dem är enligt min mening att de är så självklara och allmänt sympatiska, att ingen enda människa torde ogilla dem. Tvärtom! Sådana löften säger mig ingenting utan får mig bara att undra varför det inte redan är genomförda.

Knappast något politiskt parti torde vara motstånfdare till löftena. Då kan man ju undra, varför man inte under de snart fyra år som gått redan har genomfört reformer i den riktning som löftena pekar.

En av valets många frågetecken är den om småpartiernas chanser att sitta kvar i regeringen. Så även om KD-löftena om vården och omsorgen om äldre låter bra kanske det trots allt inte är så klokt att lägga sin röst på ett parti som "försvinner" eller åtminstone hamnar i en allians i opposition.

Jag undrar nu bara om Smetana har tid att kommemntera detta med tanke på sitt engagemang på Vännäsdagarna.

Nu är det bara att vänta...

Vem blir först här att försvara eller förkasta Littorin efter Aftonbladets avslöjande? Vem blir först att här försvara alternativt förkasta Aftonbladet, som går ut med nyheten om Littorins påstådda brott? Och vem blir först att här formulera sin oro över svårigheten att genom sådan här publicering får politiker i framtiden?

Själv har jag just nu ingen uppfattning alls utan väntar bara på alla tänkbara reaktioner här och i andra medier.

Det var ingen bra present som VK gav oss på ettårsdagen av bloggportalens tillblivelse.

Jag syftar nu på den för en vanlig bloggare helt obegripliga försämringen av statistikredovisningen, som nu har blivit nästan helt ointressant. Att se vilka av ens blogginlägg som lästs oftast är för mig definitivt mer intressant att se det totala antalet sidöppningar.

Om ändå Vk hade kunnat förklara på ett begripligare sätt, vilken anledningen till försämringen är, så kanske den hade gått att lättare acceptera. Med den nuvarande förklaringen är den obegriplig - åtminstone för mig.

Kan detta verkligen vara sant om hälsocentralen i Vännäs? Jag vill helst inte tro att det är så.

En person som jag nyligen träffade berättade för mig att han för ca två år sedan tog kontakt med en distrikssköterska för att "anmäla" att hans granne visade mycket tydliga tecken på att det inte stod rätt till med honom.

Beskedet han fick då var bara att eftersom han inte var släkt med mannen ifråga, så kunde man ingenting göra.

Jag är mycket väl medveten om sekretess inom vården och den berättigade rätten till en skyddad personlig integritet som alla har. Men när jag nu två år senare får se följderna av att alltför strikt hålla sig sig dessa regler, inser jag att de inte i alla lägen är så bra.

Genast vill tydligt betona, att jag ju inte har all information i ärendet. Det kan ju mycket väl vara så, att man tog tag i ärendet med full kraft men att det som hade varit bäst att göra inte lät sig göras. Kravet på självbestämmande och värnet om vederbörandes personliga integritet satte stopp för det.

Men om grannen verkligen fick det besked från distriktssköterskan, som han beskrev för mig, så är det inte bra. Det kan väl ändå inte vara så att information från en mångårig granne kan vara mindre värd än information från t.ex. en kusin som bor på annan ort t.o.m.?

Personvalskampanjer är ytterliggare en av många företeelser som jag inte förstår mig på.

Visserligen förstår jag hur viktigt det är med förtroendevalda som jag av olika anledningar vill se som dem som skall arbeta för de politiska frågor som ett parti har på sin agenda. Ändå känns det för mig helt fel att lägga min röst på duktiga, sympatiska och brett kunniga personer, så länge som de företräder "fel" parti.

Måhända visar jag i min uppfattning en omogen och kanske rent av oskuldsfull uppfattning, när jag även fortsättningsvis vill rösta på ett politiskt parti som har de grundvärderingar som jag tror på. De tänker jag göra även om det på deras listor finns ett och annat namn, som känns mindre bra för mig.

Självklart studerar jag alla partiers röstsedlar och de kandidaters namn som listas där. Bland dem ser jag många, som jag faktiskt har stort förtroende för och som jag absolut skulle kryssa för om de bara hade stått på "rätt" valsedel.

Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra de personer som i större eller mindre utsträckning satsar tid och pengar på en personlig kampanj för sig själv och givetvis samtidigt för sitt parti. Att de brinner av övertygelse för sitt parti, går det inte att missta sig på. Lika lätt är det att förstå att de av just det skälet vill nå bästa möjliga politiska plattform för att från den arbeta för sitt partis idéer.

Beundra dem för deras personliga insatser i tid och pengar kan jag alltså göra. Välja parti bara efter de namn som det partiet har på sina listor känns det, åtminstone i denna stund, tämligen otänkbart att göra. Kanske kommer den närmaste tidens förväntade (?) politiska avslöjanden och "dreven" i deras följe att få mig att tänka om.

Nog kan väl undra över sopbilsförarens servicekänsla, när han helt enkelt struntar i min soptunna bara för att jag råkade ställa den med fel sida utåt vägen.

Än är det stimulerande och spännande att göra saker för första gången. Kanske är det rent av ett tecken på att jag lyckas hålla mitt eget åldrande stången.

Nu tänker jag på nya saker som att beställa slakt av får, till sist ändå sälja fåren levande, begrava katter, ta del av en skogsbruksplan, inventera innehåll i vapenkassun, försöka förstå EU-bidragsansökan, sälja missionshus, flyga över atlanten m.fl. saker som jag aldrig gjort tidigare. Spännande och nytt har det varit och samtidigt har det gett livet som pensionär en annan innehåll än bara ett avslappat gungande i gungstolen.

För att nu inte tala om spänningen som det nya med bröllopsnatten bjöd på! Något som man förstås inte SKALL tala om heller.

Måtte nu bara hälsan stå mig bi, så att mina kommande år som pensionär kommer att bjuda på fler spännande  förstagångsupplevelser. 

Förmodligen är jag dum som inte begriper det fins i att bokstavligen elda upp pengar och därmed tro att det skall vara bra för att minska löneskillnaden mellan män och kvinnor.

Finns det en enda vuxen människa i detta land som inte sedan tidigare känner till det orättvisa löneskillnaden? Behöver man verkligen ta till en så idiotisk PR-grej?

Jag begriper det inte men å andra sidan finns det mycket, mycket mer som jag inte heller begriper.

Det mesta här i världen kan tolkas på olika sätt och alla har rätt att tolka det som sker på sitt eget sätt.

Nu har ett antal människor fått svara på frågan vem de tycker är bäst på att leda regeringen. Så här blev resultatet av den enkäten:

75 procent av svenskarna tycker att statsminister Fredrik Reinfeldt är bäst på att leda regeringen. Bara 25 procent föredrar Mona Sahlin.

Det gäller alltså vem man tycker är bäst på att leda regeringen. Det sämsta betyg på Mona som jag kan tänka mig skulle ha varit om hon hade ansetts bäst på att leda regeringen. Vi har ju som bekant bara en regering, den nuvarande alliansregeringen alltså.

För mig är det självklart så, att Reinfeldt måste vara överlägset bäst på att leda sin egen regering och hur hela 25 % kan tycka att Mona skulle vara bäst på det är svårt att förstå för mig.

Uppenbarligen har Reinfeldt nu lyssnat till kritiken från oppositionen och till sist insett att det inte går att fortsätta med att låna pengar till skattesänkningar. Det blir inga fler sådana nästa år utom till pensionärerna.

Så är jag där igen med mitt tjat om skattesänkningar med lånade pengar! Att så har skett behöver ingen längre betvivla. Så här måste det ha gått till:

Lånen har förstås inte tagits med ett klart uttalat syfte att sänka skatter. Pengar till skattesänkningarna har tagits från olika samhällsnyttiga verksamheter. För att sedan klara kostnaderna för dem, har man tvingats låna.Så enkelt är det och samtidigt så svårt för alliansen att förneka. När man från oppositionen påstår detta, blir den så långt jag kunnat höra aldrig motsagd.

( Jag hörde just nu i radion en felsägning från Ohly, när han påstår att Moderaterna 2012 kommer att fortsätta att höja skatterna.)

Den för många kända filmen The Wizard of Oz spelades in i Kansas. Vad som hände i filmen började med en tornado. I Kansas huvudstad Wichita arbetade min fru en tid före flytten hit och dit gick således mina friarresor några gånger.

Kansas ligger i den del av USA, där tornados är tämligen vanliga. Vid ett tillfälle var vi ganska nära en hotande tornado och det kändes aningen skrämmande. Ingen tornado kom och vi kunde fortsätta vår planerade biltur till Lindberg eller Little Sweden, som den också kallades på grund av sina många svenska invandrare.

Ovanstående är bakgrunden till min spontana reaktion, när vi i dag cyklade förbi ett, som såg ut att ha blivit raserat av en tornado. Tänk så bra vi ändå har det i Sverige, när det gäller risken att drabbas av naturkatastrofer som t.ex. tornados!

Än en gång tar jag upp detta med kommentarer. Läsarna må ha överseende med det.

Fortfarande är det trevligt att få en kommentar och fortfarande är de inte så rikligt förekommande vare sig hos mig eller hos andra. Själv är jag inte heller så aktiv när det gäller att kommentera inlägg.

Nu går jag ett steg längre och tänker då på kommenterar till en kommentar man själv har lämnat. Då slår det mig att det bland bloggarna finns personer som praktiskt alltid orkar komma med en kort kommentar till kommentaren. Andra gör det i stort sett aldrig. Jag behöver nog inte tala om vad som känns mest stimulerande för att fortsätta att kommentera dem som tycks bry sig om kommentaren från mig.

Så var det sagt och nu ser jag förväntansfullt fram emot alla de kommentarer som det här inlägget kommer att få.

 Bortse från den dåliga filmkvalitén, lyssna i stället och ta del av spelglädjen!

I Gumboda pågår i helgen en countryfestival. Som vid alla festivaler är det vanliga att de kända och välbetalda banden blir de som uppmärksammas i media.

I dagens Norra Västerbotten finns ett exempel på motsaten. Där ägnar man i stället ett relativt stort utrymme åt att lyfta fram ett av de mindre kända banden, ett band som dessutom uppträder utan gage i motsats till de stora som brukar uppmärksammas av media.

Helt rätt av Norran tycker jag och det inte bara (!) för att det är just det band som min fru spelar med i, som uppmärksammades, d.v.s. New Mountain Music. Synd bara att den unge och alerte reportern tydligen hade glömt namnet på den tredje bandmedlemmen, nämligen bandets förträfflige banjoist, Thord Söderberg.

I morgon fredag kl 18.00 inleds Gumboda Heds countryfestival med en spelning med det förträffliga bandet New Mountain Music. Ett av deras uppgifter är att värma upp publiken inför efterkommande band, Jonas Otters band (svenska mästare i country).

Det känns som jag långsamt och något mödosamt måste tränga in i en helt ny värld föranlett av mitt nya uppdrag som förvaltare.

För mig tämligen okända begrepp som EU-bidrag för bönder, lyfta moms, momsregistreringnummer, fårslakt, "momsad" försäljning, vapenförsäljning, vildkattshantering m.m., m.m. är nu något som jag måste sätta mig in.

I stunder av misströstan på grund av bristande kompetens känns det skönt att veta att andra ändå måste ha bedömt mig kapabel att klara uppgiften. Ansvaret från det hållet går ju inte att förbise.

Som jag skrev för en tid sedan, är allt detta bara att ta som en utmaning och ingen kan väl begära mer än att jag gör mitt allra bästa för att sätta mig in i de olika frågorna och sedan sköta uppdraget på bästa sätt för min huvudman.