Wikileaks grundare Julian Assange har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige.

När jag läser detta, erinrar jag mig vad som gällde, när min fru skulle ansöka om uppehållstillstånd. Då skulle en sådan ansökan ilämnas till svensk ambassad i hemlandet, d.v.s. i hennes fall i USA. Hon fick inte ens besöka Sverige, innan hon hade fått sitt uppehållstillstånd. Ambassaden i New York tog t.o.m. hennes pass under tiden hon väntade tillståndet.

Tydligen har bestämmelserna ändrats, eller så är det inte samma sorts uppehållstillstånd, som Assange har sökt.

Snart skall jag kolla på utfrågningen av KD-ledaren, vad det nu är han heter.

Han är rätt slängder i sitt tal och humor har han också, så vore det bara för den saken, så skulle han ju få många röster.

Den 20 juli beställde jag en viktigt tjänst från ett företag med högt anseende. Under de senaste veckorna har jag efterlyst den och fått beskedet att den kommer så snart man får tid.

I dag får jag veta att man inte alls hade tänkt att effektuera min beställning utan att man i stället menade det skulle göras i ett senare skede, när de hade fått en annan beställning från mig.

Det irriterar mig ordentligt dels att man inte upplyst mig om detta i ett tidigare skede och dels att man tagit för givet att man skulle få den beställning man väntat på. Den som behandlar en eventuellt blivande kund på detta sätt, kan knappast vara särskilt intresserad överhuvudtaget. Deras eventuella känsla av bristande intresse är nu ömsesidig.

Hänsynsfull som jag är avstår jag från att avslöja, vilket företag det är som visat mig en sådan total nonchalans. Därmed inte sagt att jag har god lust att göra det.

När två tredjedelar av gräsmattan var klippt öpnnade sig "himmelens portar" - inte för att bjuda hem mig utan för att ge mig en ordentlig dusch.

Envis som jag är fortsatte jag de återstående 15-20 minuterna. Nu är jobbet klart och jag sitter här inne i värmen och njuter av värmen inomhus. Ofta är det ju så att man behöver titta tillbaka på det som varit för att kunan njuta fullt ut av det man har.

"Den nya erfdfarenheten" var alltså att klippa gräsmattan i hällande regn.

Ännu skönare kommer det bli om en stund, när jag kliver in i duschen.

En allmän rösträtt är något av de allra viktigaste vi har i en fri demokrati som Sverige. Ändå medför just den rätten ett visst bekymmer för mig i dessa dagar.

I går fick jag utöver våra egna röstkort också ett antal som avser dem jag är förvaltare och god man för. Även den som har förvaltare eller god man har sin rösträtt kvar. Många vet nog inte det. Är man t.ex. satt under förvaltare får man fortfarande gifta sig. Man får också kandidera till en uppdrag i t.ex. kommunfullmäktige och alltså även rösta i alllmänna val.

Mitt lilla problem är nu hur jag skall hantera mina huvudmäns rösträtt. Endast en av dem har en egen förmåga att inse vad det förestående valet är. De andra har sannolikt släktingar eller bekanta, som vet vad vederbörande brukar rösta på. Dessa hjälper dem säkert gärna att återigen rösta på just det partiet. Men liksom de flesta andra med rösträtt så står det ju var och en fritt att byta parti! Detta gäller då förstås också dem som av ett eller annat skäl fått god man eller förvaltare.

Jag kan tänka mig olika sätt att handla i frågan. Det ena skulle kunna vara att överlämna röstkorten till någon av mina huvudmäns släktingar eller bekanta och sedan överlåta till dem att agera på det sätt de finner lämpligt och helt utan inblandning av mig.

Ett annat sätt skulle kunna vara att helt enkelt lämna röstkorten till dem de avser och sedan inte bry mig om mer.

Det enda jag med säkerhet tänker göra, eller snarare INTE tänker göra, är att hjälpa min huvudman att rösta. Detta gäller förbehållslöst och t.o.m. om det mot förmodan skulle ingå i mitt uppdrag som god man och förvaltare.

I dagens nätupplaga av Aftonbladet finns en artikel med ovanstående rubrik. Den handlar om de svårigheter som nu möter de sjuka som en följd av regeringen briljanta ide att sälja ut apoteken.

I min roll som god man och förvaltare har jag märkt ett par försämringar som försäljningen medförde.

Kreditköp accepteras även numera, men först sedan en slags solvensundersökning gjorts. Tidigare kom räkningarna månatligen och kunde betalas via autogiro.

Även nu kommer de en gång i månaden men nu med en faktureringsavgift på 19 kronor. Tjänsten autogiro finns inte längre tillgänglig.

I går rapporterade media om ett av de många olika privata apotek som nu har tillkommit. Det apoteket sålde ut läkemefdel till extrapris. De hade visserligen passerat bästföredatum eller var nära att göra det, men billigare var de!

Här har vi alltså ytterligare ett exempel på en "smart" insats från den regering som så många tycks vilja ha i ytterligare fyra år.

Den förra KD-ledaren Alf Svensson delger i en debattartikel i Aftonbladet några mycket väl genomtänkta och välformulerade tankar om den respekt för de gamla som han underförstått tycker saknas trots alla vallöften.

Här kan du läsa artikeln:

www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article7685340.ab

Bluegrassbandet New Mountain Music har en alldeles enastående banjospelare. Han heter Thord Söderberg och är sambo en annan tredjedel av bandet, nämligen Helén Norberg. Jag är som de flesta numera torde veta gift med den återstående tredjedelen. Hon heter Peggy Sjöström.

Vare sig man gillar bluegrass eller ej, så måste man väl ändå medge att musiken är mycket medryckande. Den får en, åtminstone om man  sluter sina ögon, att känna sig om man vore på en annan kontinent.

Och inte bara personer, som liksom jag saknar förmåga att spela något instrument överhuvudtaget utan även andra, kan väl inte låta bli att imponeras över hur Thord synbarligen så lekande lätt behandlar strängarna på sin femsträngade banjo.

Här har huset fyllts av medryckande bluegrass, gospel och "American old time music" det senaste dygnet.

New Mountain Music har nämligen ägnat huvuddelen av fredagens och lördagens timmar åt musikövning. Min uppgift har varit att serva med mat och dryck. Tillagningen av maten har vi gjort tillsammans, Peggy och jag, men för- och efterarbetet samt fika har ålegat mig.

Dessutom har jag filmat några av deras låtar och lagt upp dem på YouTube. Den som jag visar upp här inleds med några ord av Peggy, där hon på engelska bl.a. förklarar att låten är ny för dagen.

En liten lustig sak är, att hon var nära att säga "som" is called men ändrade sig snabbt och sa "which" is called. Inbland beklagar hon sig över att hennes engelska i någon mån börjar bli starkt påverkad av hennes nya språk, svenskan. Kanske huvudsakligen, när det gäller ordföljden. Det är f.ö. något som vi båda har roligt över.

Lättstartad, lättkörd och lätt att "stänga av" för dem som vet hur man gör.

Jag tillhör dem som gärna bjuder på mina många tillkortakommanden och gör det både gärna och utan att skämmas det minsta.

Hade jag varit en "riktig karl", skulle dett inte ha hänt. Kul var det i alla fall, vad som hände på vedbacken i en närliggande by.

Jag skulle täcka en jättevedhög med presenningar. I vägen stod en skotare (tror jag det heter) av märket Volvo BM 868 av årsmodell 1981, hela 40 år yngre än vad jag är. Inget problem tänkte jag och lyckades direkt starta traktorn ifråga. Men se få den att röra på sig klarade jag inte av. I och för sig rörde den på sig ganska rejält, men köra den framåt eller bakåt gick inte.

- Den får väl så där den står då, tänkte jag och försökte stänga av motorn.

Icke sa dock den välkände Nicke. Jag kunde helt enkelt inte få motorn att stanna! Skammens rodnad spred sig på mina av jobbet med presenningarna redan rosiga kinder. Samtidigt såg jag humorn i det hela också.

Mot en visst inre motstånd ringde jag till sist en intillboende bonde, som hjälpsamt lovade komma direkt. Enkelt fixade han då det som jag gått bet på.

Det visade sig för det första att man måste hantera TVÅ växelspakar för att köra traktorn. Stänga motorn gör man frö det andra genom att dra ut ett reglage, som jag i och för sig hade dragit i men inte långt nog.

Tack vare snabblektionen från den hjälpsamme bonden kan jag nu både starta, köra och stanna traktorns motor. Nästa lektion skulle kunna bli att lära sig, hur man manövrerar armen med gripverktyget. Den har jag dock redan tacknat nej till.

Rena fyndet - men redan såld

Än känns det som jag trots min relativt höga ålder har mycket att lära. Nu har jag stött på ett område, som jag uppenbarligen vet för litet om och bör lära mig mer.

Två olika företag inom samma branch har lämnat in anbud för köp av en bytande mängd "varor". Ett av dem ligger med sitt anbud aningen högre än det andra.

Det företaget drar dock av 160 000 för bl.a. hämtning och lastning från sitt anbud och hamnar därigenom långt från det andra anbudet, varför valet av anbudsgivaren blir lätt. Den jag kommer att välja hämtar det han köpt utan kostnad för säljaren.

Nu undrar jag om någon av de inblandade blir lurad. Kan det vara det företag som kräver denna avsevärda summa för att hämta det som de vill köpa? Eller är det i stället det företag som hämtar "rubbet" utan kostnad för säljaren, som blir det? Jag som säljare torde dock inte behöva känna mig lurad.

Nu slår det mig, att företaget med hämtningsavgiften helt enkelt inte vill köpa något alls utan bara tjäna en slant på det värderingsintyg som det har utfärdat.

Vad tror alla ni som känner bättre till hur det fungerar inom affärslivet?

Aldrig tillförne har jag under en valrörelse upplevt en så stark känsla av obehag som jag gör under den här valrörelsen. Det beror inte på de dåliga opinionssiffrorna för Socisldemokraterna, som det nog ligger nära till hands för många att tro.

Känslan av obehag ligger i den omständigheten att jag nu verkligen känner mig som en del i den stora massa, somibland inför ett val får det mindre hedrande namnet valboskap.

Min röst den 19 september tycks nu alla partier, ingen nämnd och ingen glömd, betrakta som något de kan köpa. Bästa budet i reda pengar vinner tror man skall få köpa den. Nästan dagligen höjer regeringssidan sitt bud liksom även oppositionen gör det. Det verkar nu vara viktigare än något annat med just denna budgivning.

Härmed meddelar jag högtidligen att jag inte är till salu. Mitt val kommer definitivt inte att styras av alla de löften som dagligen ges om att öka innehållet i min plånbok. Alla de partier som nu t.ex. kommit på att pensionärsgruppen är en stor och viktig grupp inför valet och på grund av det ger olika fina pensionsbud, väcker närmast förakt från min sida än sympati.

Jag försöker, så gott det nu går, att välja det parti på vars ideologi jag tror och glömmer att även det partiet vill "köpa" min röst med sina olika löften kopplade till min plånbok.

Jag kan bara inte låta bli att visa den här bilden. Som farfar blir man litet barnslig - och stolt.

Grabben på bilden är min son Anders och Alexandras son (inte han i mitten för tydligheten skull!) Alvin heter barnbarnet.

Bilden är tagen under en inspelning för barnprogram i TV. Det kommer att sändas i oktober.

Om det vore ett partis grad av närvaro i VK-bloggen som avgjorde mitt val av parti vid valet, skulle det definitivt bli Moderaterna jag skulle välja, åtminstone i kommunal- och landstingsvalet.

Det känns för mig som om Moderaterna definitivt leder, när det gäller att på olika sätt, inte bara i VK-bloggen, visa upp sig. Kanske är det den "personvalskampanjande" Jan Nilsson från Vännäsby och hans aktiva närvaro "överallt", som fått mig att just i detta avseende sätta Moderaterna i särsklass.

Den mannen finns som sagt överallt och är dessutom duktig på att berätta för alla var hans finns och vad han ägnar sig åt. Hur han orkar, kan man undra.Han har onekligen lyckats väl med att göra sig känd som person. Han har också lyckats bra med att visa hur allmänt intresserad och kunnig  han är inom många ämnesområden. Trots min egen och djupt rotade skepticism inför det parti han företräderger ger han mig ett intryck av att verkligen vara en "ny" Moderat.

Mitt gamla parti, Socialdemokraterna, tycks i Vännäs helt sakna tid, intresse och kanske rent av förmåga att visa ens bråkdelen av Nilssons energi och lust att visa upp sig och sitt parti. Ännu sämre är det med Vänsterpartiet.

Det är kanske fel av mig att peka ut Moderaterna som det enda bloggaktiva partiet i Vännäs. Nilssons framträdande insatser får mig dock att göra det, även om de övriga oppositionspartierna i Vännäs också är långt mera aktiva än Socialdemokraterna.

Går det sälja en VW Caddy Picup 1999 diesel måntro?

Vissa dagar drabbas jag av nedstämdhet utan att jag för den delen tror mig lida av ens den mildaste formen av manodepressiv sjukdom. I dag var det en sådan dag.

Dagen började med det nedslående budskapet om SIFO-undersökningen som jag först fann i bloggvännen Jan Nilsson inlägg, skrivet halvannan timme efter midnatt. Den fortsatte sedan med en serie förlorade matcher i Betapet. Hela dagen har dessutom bjudit på ett lätt regnande och till råga på allt detta hade jag lämnats alldeles ensam hemma helt utan tillsyn. Min fru arbetade nämligen i dag.

Nu känns det bättre och det efter en trivsam pratsstund hos syster och svåger, som i dag fyller år, och dessutom har ju Peggy kommit hem.

Nu ser det riktigt illa ut och därför är det på sin plats att gratulera Alliansen. Jag tänker förstås på de senaste SIFO-siffrorna. Men som en känd centerledare en gång sa är det väl ändå klokt att vänta med "att sälja skinnet" till efter valet.

Nu förstår jag ocksä bättre, varför Centerpartiet i Vindeln bjöd på gratis hamburgare under kvällens firande av Nationalälvens dag. De hade tydligen mer att fira.

Anledningen till att vi var där var att vi ville lyssna på trubaduren Per Lundholm som för oss är mera känd som en tredjedel av O'Grejdi Nua. Hans fina uppträdande passade alldeles utmärkt till lägerelden, kokkaffet och de kolbullar som jag tror att det var Vindelns kommun som stod för. Något för Vännäs kommun att tänka på kanske?

Kanske t.o.m. något för Vännäscentern att tänka på också. Men vem vet, de kanske även bjuder på något, om jag bara gick på de rätta mötena?

När jag hör och ser Reinfelt och även andra moderater tämligen oförblommerat uppträder redan nu som det förestående valets segrare, vänder jag mig ödmjukt till Bibeln och finner där ett citat som väl stämmer rätt bra.

Där står det i Ordspråksboken 29:23:

En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

Nu vet jag förstås inte i ärlighetens namn, om ödmjukheten inför valet är så mycket större hos oppositionspartierna. Nog visar väl Moderaternas högmod på att de tar ut segern litet väl tidigt.

Läs bara Riedels inlägg i dag, där han segervisst t.o.m. vänder en nedåtgående trend för partiet till ett bevis på framgång!

Kalla mig Kalle är ni hyggliga alla ni som tar er tid att antingen kommentera mina inlägg eller nämna mig i era egna.

En gång i tiden var det så att om någon i det här huset och ibland även på jobbet verkligen ville nå fram med en tillrättavisning, en negativ kommentar eller rent av litet bannor, så tilltalades jag med Karl-Gustav och då med en extra betoning på "Karl".

Säg därför Karl-Gustav de få (!) gånger då ni vill tillrättavisa mig eller mer eller mindre rakt ut vill få mig att förstå att jag gjort bort mig. Alla andra gånger ser jag helst att ni kallar mig Kalle!

(Ännu ett av mina djupsinniga inlägg av synnerligen stort allmänintresse!)

Anmälningar har för mutbrott har gjorts mot tronföljerskan och hennes make i anledning av deras gentila bröllopsgåva, d.v.s. jordenruntresan med allt vad som hörde till den.

Nu har jag lärt mig att det ett brott, i det här fallet givande och tagande av muta, inte är ett brott så länge inte "brottslingarna" kan åtalas för det.

Överåklagare Göran Stetler förklarar saken så här:

"Det saknas anledning till antagande att brott som hör under allmänt åtal har förövats. Förundersökning ska därför inte inledas."

Nog är det väl märkligt ändå och dessutom ytterligare ett bevis för att kungahuset är något som överlevt sig själv. Ett brott som det här är i de allra flestas ögon är ändå inget brott eftersom denna offentliga person inte ryms bland de personalkategorier som lagen gäller. Offentlig nog var hon i alla fall, när vi alla fick hjälpa till att betala hennes bröllop.

Vad som är ett brott avgörs tydligen inte av själva handlingen utan av andra faktorer. Brottsbegreppet blir därmed något nytt för mig.

Det känns som om den förlorad kamp, kampen mot ogräset i jordgubbslandet menar jag. I våras blev det så noggrant rensat, att det är svårt nu att förstå hur så mycket ogräs kunnat slå rot där över sommaren.

Men nu går jag ut för att ägna några timmar åt en ny rensning. Rätt klädd och med radions P1 på i öronen samt en positiv inställning till jordgubbar blir jobbet rena njutningen.

Jag har ett antal uppdrag som gode man och förvaltare.I uppdraget ingår bl.a. att betala min huvudmäns räkningar. Utförsäljningen av en del apotek har påverkat den uppgiften på ett negativt sätt.

Tidigare sköttes krediten av PayEx och fungerade alldeles utmärkt. Bl.a. hade de tjänsten autogiro.

Nu har den övertagits av Klarna, som skickat ut ett hurtigt brev "Hej och välkommen som Klarna-kund". Där tackar man för valet av dem. Men ingen har aktivt valt dem, vare sig personal, mina huvudmän eller jag som deras godeman/förvaltare.

Adressändringar som tidigare gjorts och medförde att samtliga räkningar kom till mig, tog man inte över utan nu skickas de på deras gamla adresser, där att par av dem legat för länge och fått ett förseningspåslag om 50 kronor.

Autogiro erbjuder man inte, "eftersom man inte har den tjänsten och då den inte har efterfrågats".

I ärlighetens namn måste jag dock nämna, som det enda positiva med förändringen, det beundransvärda tålamod som den person hos Klarna visade mig vid ett telefonsamtal, trots mitt mycket irriterade uppträdande.

Det är svårt att beställa något, när man inte vet vad det heter.

Vad sjutton heter "staget" mellan bromspedalen på en MC och den "arm" på bakhjulet som som behövs för att det skall vara möjligt att bromsa?Det skulle inte vara så dumt att veta det, innan jag ringer Lelles för att fråga om de har en sådan.

Man kan ha många "fasta punkter" i tillvaron. En av mina är kommunens överförmyndare.

Frågor har hopat sig den senaste tiden i mitt arbete som förvaltare och min förhoppning är att överförmyndaren skall ha tid för mig i morgon. Kanske inte den bästa dagen för henne, eftersom det är hennes första dag efter semestern. Jag kan bara hoppas på att jag skall då en date" med henne.

Äntligen har jag hamnat på 20-i-topplistan. Må så vara att jag bara är på tjugonde plats, men jag är där och det gör mig så oerhört lycklig.

Med risk att än en gång få på skallen för olämpligt blogginlägg, dristar jag mig till följande föga upphetsande rapport.

I kväll har jag inte gjort någonting av värde utan bara "lekt" med datorn, tittat litet på T V, druckit kaffe och väntat på att det skall bli dags att hämta hustrun vid bussen i Vännäsby.

Detta skrivs i anledning av vad jag funnit andra ha som innehåll i sina många och därmed för "tittarsiffrorna" värdefulla men inte särskilt intressanta inlägg.

Tänk så elak han kan vara den gamle mannen i Brån, kommunens kulturella centrum och troligen den enda by som har en ateljé med en multikonstnär som ägare. F.ö. också den enda byn i världen som har mig som invånare.

Om femton minuter åker jag de två kilometrarna till Vännäsby för att hämta min kära fru, som jag inte sett på nära tio timmar. Jag ser fram emot att snart ha henne inom "räckhåll" igen.

Den gamla skönheten - nu med enbart frambroms

Så är jag då hemma igen efter ett mindre "haveri" under MC-turen. Detta hände:

Av någon obegriplig anledning valde jag att göra en 20 kilometer längs Vindelälven till Vä. Selet. Av en lika obegriplig anledning tog jag med mig nycklarna till den gård, som tillhör en av mina huvudmän. Vid inbromsningen vid vägen till gården small det till och jag kände direkt att jag hade förlorat bromsverkan på bakhjulet.

Det visade sig att den bult som håller skivan utanför utrymmet med bromsbackarna på plats hade ramlat av. "Stången" som förbinder fromspedalen med bromsen hade samtidigt gått av. Där stod jag alltså mitt i "vildmarken" helt utan verktyg.

 Då slog det mig att jag ju hade tillgång till en med all sorters verktyg utrustad maskinhall. Nycklarna dit låg i toppboxen och det hela skulle inom kort vara fixat.

I maskinhallen hittade jag de verktyg som jag behövde och även en skruv plus mutter som passade precis där den borttappade hade suttit. Nu återstår bara att på lämpligt sätt ersätta min huvudman för den "stulna" och för verktygslånet.Och så måste jag förstås beställa hem en ny "bromsstång" med tillbehör om jag nu kan få tag på en sådan till min 29 år gamla Honda.

Vädret lockar nu till en liten tur med min lilla MC.

Ta en repa, sa man visst en gång i tiden om att köra en sväng med en MC. "Liten" MC är det väl, när det bara finns 400 cc under tanken - åtminstone i mina ögon.

Liten, men troligen lika farlig som en tusenkubikare. Bäste att vara försiktig.

Om inte direkt en lucka i lagen, så är det i alla fall en brist i vad som gäller för en god man, när huvudmannen avlidit.

Samma sekund som huvumannen avlider, upphör ens uppdrag som god man. En av mina huvudmän har avlidit och det skapar en viss osäkerhet från min sida.

Jag vet att mitt uppdrag har upphört och att det nu bara åligger mig att göra en slutredovisning av min ekonomiska förvaltning och sedan lämna den till överförmyndaren.

Uppraget upphör, men räkningar fortsätter att komma till mig liksom annan post. Någon skall beställa bouppteckning alternativt ansöka om en dödsboanmälan hos socialnämnden, men vem?  Den avlidnes bostad skall tömmas och göras inflyttningsklar för nästa hyresgäst. Vem ser till att det sker?

Här saknas som läsaren kan ana, anhöriga som kan ta hand om dessa frågor. Och jag som anser mig vara en ansvarstagande god man känner ett visst ansvar att trots att uppdraget upphört ändå sköta de saker jag nu har nämnt.

Att göra det skulle givetvis kännas bättre, om gode mannens uppdrag sträckte sig en tid efter en huvudmans dödsfall.

Är jag för formellt petig nu?

Så har då Centerpartiet i länet äntligen tagit upp en fråga, visserligen i form av ett slags vallöfte men ändå, som borde kunna locka många väljare inom vårdsverige - kanske t.o.m. en och annan gråsosse inom vården med känsla för rättvisa?

Man tar upp en fråga, som jag under alla mina yrkesverksamma år, tyckt att någon borde ha gjort något åt. Möjligen kan det vara så att något politiskt parti försökt förut men misslyckats. I så fall har jag helt missat det.

Vad jag tänker på är den helt oförklarliga orättvisa som råder inom vården, där såväl läkare som annan vårdpersonal arbetar. När läkarna arbetar på helger och så vitt jag förstår även på kvällar, ersätts de som det var arbete på övertid, som åtminstone under helger blir så kallad kvalificerad övertidsersättning. För den får de en ersättning motsvarande 260 % av sin vanliga lön, d.v.s. mer än dubbel lön, om de nu med sina höga inkomster eventuellt skulle välja kompensation i pengar.

De flesta torde i stället välja kompensaion i form av ledighet, där t.ex. 8 timmars arbete en lördag eller söndag ger 16 timmar ledighet för vardera dagen. All den innestående kompensationstid många läkare får, blir därmed utan tvekan en av orsakerna till otyget med de överbetalda stafettläkarna. Den förklarar också en stor del av läkarbristen.

Hur kompenseras då lågavlönade vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor och annan personal som arbetar jämsiden en lördag med de högavlönade läkarna?

För dem gäller något som heter ersättning för arbete på obekväm arbetstid. Den extraersättningen får de som påslag på den normala lönen. För helger är den 45,50 per timme. Vardagskvällar är den 18,30 per timme och under storhelger 91,10 kronor.

Utan tvekan ger sig västerbottenscentern in på en mycket svår fråga. Läkarfacket är starkt och läkarnas betydelse inom hälso- och sjukvården gör dem starka i alla förhandlingar om anställningsvillkoren.Övriga allianspartier ställer föärmodligen inte upp för frågan heller och då blir ju västerbottenscentern litet värt.

Men utan övrig personal inom vården står sig läkarna tämligen slätt. Så varför då denna enorma orättvisa, som dessutom orsakar så mycket extrakostnad för landstingen och dessutom bidrar till läkarbristen?

Backjobb heter det visst, när någon måste göra om ett jobb som inte är vad beställaren hade förväntat sig. I dag lämnar jag in vår bil just för ett backjobb.

Jag borde kanske känna mig ordentligt missnöjd, men gör det inte och det av det enkla skälet att det företag som misslyckats med sitt jobb, hittills bemött mig så väl. AC-anläggningen reparerades för dyra pengar inför vår resa till Trondheim, men fungerade dessvärre inte som den skulle.

Det är troligt enligt företaget, att den nya kondensorn till AC-anläggningen som man monterade var behäftad med ett fel. Nu kommer den i så fall att bytas. Problemet för mig är att man ju först måste konstatera att så är fallet och sedan beställa en ny och den får man inte hem förrän i morgon. Bilen måste stå kvar hos dem över natten eftersom man måste "öppna" den helt i fronten för att komma åt och sedan åtgärda den i morgon.

Att för mig övernatta i verkstaden på Västerslätt är förstås helt otänkbart. Vad gör man då? Jo, jag erbjuds helt enkelt att få låna en bil tills i morgon. Chefen själv lånar ut sin!! Stiligt, eller hur? Jättehyggligt även av min syster och svåger, som låter mig vänta de första timmarna i deras hus, trots att de själva är bortresta.

Företaget, som verkligen är värd litet gratisreklam, är Mobilkyla AB.

Vart vänder jag mig för att ta redan på vad en Rex Willers 200 cc av 1952 års modell har för marknadsvärde?

Jag har sökt på nätet men utan framgång.

Vi kommer just hem från en hembygdsdag i Vä. Vänforsoch jag vill bara på detta sätt överlämna en ros till arrangörerna till en mycket lyckad dag.

Kanske mest imponerad är jag över hur programmet för dagen var upplagt, där olika aktiviteter delades upp i kortare avsnitt i stället för att avsluta vart och ett av dem eftersom.

Jag tänker då på traktor "pullingen", dragkampen och de olika inslagen från scenen.

Häromdagen hade jag besök av en "riktigt" bonde, riktig i det avseende att han harit det sedan 19-årsåldern och att ännu lägger ner i stort sett all sin energi på sitt lantbruk.

Vi hade ett långt samtal över köksbordet och snart insåg jag vilken expert han är på sitt område. Eftersom jag gillar att lära mig litet om det mesta, hade jag förstås många frågor till honom. Frågorna gällde förstås "allt" inom hans område.

Mannen ifråga gav ett mycket skärpt intryck och klargjode för mig att han ansåg sig kunna sin sak även om han "inte har någon dator" och även om han helst inte sysslar med all den pappersexercis som följer av att vara företagare. Trots de "bristerna" är han av vad han berättade mycket framgångsrik i sitt lantbruk och som han mot mångas ifrågasättanden lyckats utveckla.

Jag kunde förstås inte låta bli att komma in på några politiska frågor. Svaret på min fråga om det inte blivit bättre nu med pappersjobbet, sedan Maud ju lovad att göra det enklara för företagare, gjorde tämligen direkt klart för mig att Centerpartiet inte var hans parti.

- Måddan hon bara pratar, hon, blev hans kommentar till detta. Jag är ingen C-are jag utan en H-are, fortsatte han.

- Vadå, H-are blev förstås min fråga och hans svar blev något i stil med:

- Högerman förstås, men nu kall däm sä ju Nya Moderaterna bevars, blev förklaringen som jag nästan hade räknat ut alldeles själv.

En för mig oundvilkig fortsättning på samtalet var då förstås att genast fråga honom om vad som är bättre med Moderaternas politik för bönder jämfört med det som Centerpartiet står för och arbetar för.

Om jag nu inte helt missförstod honom, så har en del jordbruk blivit så pass stora företag, att de har större nytta av Moderaternas politik. Då frågade jag om det bara är så enkelt att Moderaterna är "storböndernas" parti. Det höll han med om men förstås ändå utan att medge, att han också själv kan betraktas som en storbonde. Hans leende röjde dock ganska tydligt att han nog anser sig vara det och även gillade att jag betraktade honom som en sådan.

Nog hade jag ändå trott att de flesta bönder av västerbottensstorlek på sina jordbruk röstar på Centern. Mina fördomar inom politiken slaktas på löpande band...

Per och Peggy på scenen i Stärkesmark

Så är vi hemma igen efter en härlig eftermiddag på en välplanerad musikfest i Stärkesmark. T.o.m. vädret hade man lyckats få med i planeringen.

Inte bara musiken, den som Peggy och Per svarade för liksom övrig musik, var bra. Trevligt var det också att vid sådana här tillfällen  möta folk som man så sällan möter annars.

Så här låter det när Peggy spelar Ashgrove på sin hammered dulcimer.

Snart åker vi Stärkesmark liksom säkert också många andra gör eller har redan har gjort.

Där börjar snart en stor musikfest med en mängd olika musikanter som visar vad de kan.

Men de som mest ändå intresserar mig är de två tredjedelarna av O'Grejdi Nua som uppträder klockan 14. Den tredje medlemmen, Eric Anderberg, är tyvärr förhindrad att närvara, men det är inte de andra två, nämligen Per Lundholm och Peggy Sjöström.

Peggy är just nu i färd med att stämma sitt tämligen ovanliga instrument, hammered dulcimer, och det är inte gjort i brådrasket, eftersom instrumenet har hela 64 strängar. Kanske föredrar hon ändå sin irländska penny whistle, som hon också skall spela på i dag. Den är ju betydligt mera "lättstämd".

Per bidrar med sin kraftfulla sångröst och sitt skickliga gitarrspel. Erics cajon och mandolin måste det dock klara sig förutan.

Aldrig någonsin tidigare har jag nekad någon att komma och hälsa på. Tvärtom har det alltid känts trevligt med spontana besök. I fredags hände dock något av motsatt slag.

En avlägsen släkting övernattar alltid hos oss på sin resa norrut och sedan även när han är på hemväg söderut. För oss känns det helt OK även om det för honom har blivit något som han tar för givet.

I torsdags ringde han och meddelade glatt:

- I morgon lämnar vi stugan och åker hemöver.

Gör er beredda att ta emot oss var hans outtalade, men ändå helt begripliga önskan.

Fredag kväll är för oss något alldeles speciellt och det gäller även lördag morgon. Hans underförstådda önskan om att få sova över hos oss kändes därför inte så lockande för oss.

Jag frågade sedan, vad han menade mned "vi" och då veta att det var ytterligare två vuxna personer och två barn! Tre av dem är helt obekanta för oss. Fegt bad jag då att få överlägga litet med min fru och lovade att därefter ringa upp honom igen. Fegt, därför att jag lika gärna hade kunnat ge honom ett vänligt besked direkt om att vi inte ville ha något besök med övernattning fredag kväll.

Tillsammans kom vi så fram till det svåra beslutet att säga nej till honom. Beslutet i sig var lätt att fatta, men att lämna beskedet kändes minst sagt jobbigt. Det blev förstås min uppgift att lämna det, och det togs emot med ett klart, men behärskat missnöje.

Hur många skulle ha gjort samma sak som vi? Har vi för alltid förstört vår relation till den avlägsne släktingen och i så fall är det något som vi bör sörja över?

Vid genomgång av de mängder av filer av olika slag som finns på min dator fann jag denna med Peggy spelande tvärflöjt. Jag har kanske visat den förr, men gör det nu igen och det av en speciell anledning. Jag tycker mycket om just detta stycke framfört av henne.

Jag tillåter mig att tycka det trots en kommentar förra gången från en person som genom sin tvärflöjtsspelande make ansåg sig kompetent nog och därför i stort sett helt dömde ut min frus sätt att hantera en tvärflöjt.

Visst kan jag kan tänka mig att det ju måste finnas en märkbar skillnad mellan en professionell hantering av instrumentet ifråga, och det sätt på vilket hon spelar. Helt självlärd är hon dessutom. Det hindrar mig inte att tycka mycket om den låt som hon spelar här.

Den heter "Untiteled Air". Med "air" eller ayre, menas en typ av en- eller flerstämmigt melodistycke, ofta framfört instrumentellt.

Jag kommer nyss hem från Umeå. På en affär där såg jag en äldre man titta litet extra på mig ett par gånger utan att jag kunde känna igen honom.

På väg ut visade han tydligt att vi verkligen var bekanta. Han visade sig vara en av mina gamla arbetskamrater på Umedalens sjukhus, där jag jobbade mina sista dagar i mitten på 60-talet. Det måste vara kring 50 år sedan jag såg honom senast. Först sedan han presenterade sig, kände jag igen honom.

En av de trevliga sakerna med mötet var, att han sa sig veta väldigt mycket om mig, eftersom han följt mina inlägg här.

Jag minns denne Lasse som en mycket "cool" skötare, men bara några år äldre än jag. Han var lugnet själv och han kunde se på det mesta med en god portion humor. Nu är han faktiskt hela 10 år äldre än vad jag är. Det var han troligen också under våra år tillsammans på Umedalen, även om jag upplevde honom som i stort sett jämnårig med mig.

Kul att träffa dig Lasse.

Bara genom att jag tittar på den här bilden ger sig min höjdskräck till känna!

I år blev jag traditionsenligt bjuden på en resa av min fru. En resa av liknande slag är nämligen den stående födelsedagspresenten från henne.

Resan i år gick till Trondheim och blev mycket lyckad, mest kanske beroende på det trevliga resesällskap som vi hade, nämligen varandra.

Det näst sista vi gjorde före hemresan var att göra ett andra besök i den magnifika Nidarosdomen och då för att klättra upp till basen av själva kyrktornet längs den trånga spiraltrappan med sina 172 steg. Vakten varnade oss alla genom att påtala att klättringen inte passade för folk med svagt hjärta och klaustrofobi. Han nämnde inget om höjdskräck, som annars möjligen hade stoppat mig.

Allt gick bra och den förväntade andfåddheten uteblev i stort sett helt för oss båda. Utsikten över staden var förstås helt fantastisk. Närmare himlen hade vår klättring definitivt lett oss.

Det allra sista vi gjorde före hemresan vara att besöka Sverreborg. Redan där kändes mina ben märkligt trötta och först nu börjar ömheten i mina lårmuskler att avta! Gubben håller helt klart på att bli gammal!

Man, d.v.s. jag, må tycka illa om mycket som Moderaterna står för, men i åtminstone ett avseende kan jag inte annat än beundra dem.

Jag tänker på deras envetna agerande för att synas i stort sett överallt. Jag tänker också på deras föredömliga sätt att för det mesta visa att de läser de kommentarer som deras inlägg får. Jag delar alltså inte Holmlunds missnöje över att Umemoderater t.o.m. (!) uppträder i partimärkta kläder på idrottsarenor. Vad sjutton spelar det för roll?

Personligen tycker jag att det mera anmärkningsvärt att Socialdemokrater från t.e.x. Vännäs, där jag bor, är så osynliga.

Vårt kommunalråd har t.ex. för ganska länge sedan hotat/lovat att börja visa sig mer på VK-bloggen, men det tycks inte vara mer än ett löfte. Måtte andra vallöften hållas bättre.

Alltså, en ros till Moderaterna för deras outtröttliga sätt att låta sig höras och ses. Jag antar att de accepterar en ros som kommer från vänster. Den får dock inte ses som ett grattis till den valseger, som det partiet ger intryck av att fira redan nu.