I dag slog jag ett slags personligt rekord. Inte rekord i vanligt mening men ändå var det ett slags rekord.

Vi väljer inte att som de flesta turister ligga på stranden och göra ingenting mer än att möjligen öka chansen att få hudcancer. I stället tar vi alla chanser att röra på oss, se oss omkring och ändå ta del av solen och värmen. I dag valde vi att cykla till Cyperns sydöstra udde, Cape Greco.

Det var en tämligen svettig cykeltur. Väl framme valde vi att gå längs en naturstig, som till en del medförde klättring tämligen brant uppför en bergssida. I ryggesäcken hade jag en digital termometer med givaren hängande utanför. Vi tog upp den för att kolla temperaturen, som visade sig vara hela 38,4 grader Celcius. Jag undrar just, vad min egen kroppstemperatur var vid tillfället. Jag avstod dock att ta reda på det…

Rekordet som slogs var alltså att uppleva +38,4 grader nutan att vara i en bastu.

Bilden visar oss med en del av Medelhavet som bakgrund, som man just där för turisterna gett namnet ”The blue Lagoon” Det finns som bekant många ställen runt om i världen som getts namnet Blå lagun.

Jag borde förstås inte klaga, men här det varmt. Vi är alltså lyckligt framme på Cypern.

Nu är det bara några timmars musikövning och två olösta korsord kvar att avverka, innan resan till Cypern börjar.

O'Grejdi Nua skall öva några timmar i dag inför en spelning på Grisbacka bibliotek den 31 oktober. Jag tänker vara med på övningen och fördriva tiden med korsordlösning.

Efter övningen åker vi hem till Brån igen för att slutföra packningen. 17:30 skall vi vara hos min syster i Umeå, som vänligt nog skall skjutsa oss till flyget och sedan ta hand om vår bil.

I kväll hämtas vi på Arlanda av min yngste son, där vi skall övernatta. Hygglig som han är har han lovat skjutsa oss tillbaks till Arlanda tidigt i morgon bitti. Det blir några mil att köra för honom. Han bor i Åkersberga.

På senare tid har jag rest en hel del, mycket rent av om jag jämför resandet de senaste tio åren med resandet tidigare under mina nära sjuttio levnadsår.

Trots denna nya erfarenhet klarar jag inte av att packa lagom mycket. Jag känner mig lika osäker varje gång. Inför varje resa har jag också svårt att inse, att det faktiskt går att köpa till några kallingar, strumpor eller annat klädesplagg dit vi kommer. Hygienartiklar fins det också, i regel på själva hotellet.

Men ändå, trots denna insikt, känner jag miga alltid mer eller mindre osäker inför packandet.

Nu är det dock i det närmaste klart. Åtminstone vet jag att det vid resmålet inte kommer att behövas annat än T-hirt och shorts. Sandaler måste jag köpa där, eftersom min nästa nya glömdes kvar i Michigan i våras.

Vi ringer sedan några år via Universal Telecom. Anledningen till det är att vi då kan ringa till USA för endast 14 öre per minut och med en startavgift på 30 öre.

Räkningarna kommer elektroniskt och är väldigt utförligt specificerade. Mitt senaste förvaltaruppdrag har föranlett mängder av telefonsamtal till såväl privatpersoner som myndigheter. För en gångs skull har nu tittare närmare på de samtal som vi debiterats för.

Till min stora förvåning hittar jag då samtal till telefonnummer som jag inte känner igen och som jag inte heller kan hitta på Eniro. Två av dessa är vardera nära en timme långa. Så länge talar jag aldrig i telefon och inte heller min fru. Vi är de enda som haft möjlighet att ringa från vår stationära telefon.

Det ena numret är ett 090-nummer och det andra har 11 siffror och ser ut att sakna riktnummer.

Säkert finns det någon bland mina trogna läsare som kan tipsa mig om vad jag skall göra för att utreda saken närmare. Givetvis skall jag ringa Universal i första hand.

Jag måste få berätta något trevligt. På söndag åker vi från vårt dystra höstväder till ett varmare ställe.

Cypern är målet för oss och där stannar vi i  två veckor. Vi är båda ganska trötta efter några jobbiga veckor, så en semester ligger helt rätt i tiden.

Laptopen åker med, så helt utan inblick i vad som händer här hemma kommer vi inte att vara.

Tillsammans har vi, min amerikanska fru och jag, ondgjort oss över alla rösträknarproblem som man tycks ha i USA och andra länder.

Och nu får vi göra det samma om våra egna. Alla de felaktigheter som rapporteras är fullkomligt obegripliga. T.o.m. Peggy, som bara suttit som röstmottagare den här valet, kan inte begripa hur man har kunnat göra så allvarliga fel runt om i landet.

Det kan ju knappast bara gå att skylla på bristfällig utbildning av röstmottagarna. Nog finns det anledning också att skärpa uttagningen av röstmottagarna. Det går inte att hämta folk "direkt från gatan" och sedan tro att allt skall fungera med ett ett par timmars utbildning.

Två olika mobiltelefonoperatörer har ringt och vill sälja abonnemang till mig. Nog inte så märkligt med det, men ändå finns anledning att undra hur det kommer sig.

Jag har sagt upp ett mobiltelefonabonnemang för en av mina huvudmän. Det bonnemanget låg hos Telia.

De som har ringt mumlar litet oklart att de ringer för att "kolla upp något åt Telia", men avslöjar sedan att de faktiskt vill ta över det uppsagda abonnemanget. Den stackars kvinnliga försäljare, som ringde som nr 2, tvingades jag direkt avspisa och samtidigt "avslöja". Hon bad i alla fall aningen generad om ursäkt för att hon störde och la sedan på .

Hur i alla sin dar kommer detta sig? Det verkar som om Telia infomerar konkurrenter, när något av deras abonnemang sägs upp. Det förefaller förstås inte särskilt sannolikt.

Mamma lärde mig för länge sedan att det inte var särskilt "fint" att "märk ola", d.v.s. att påpeka när någon uttalar ett ord fel eller använder ett ord i felaktigt sammanhang.

Inte så illa kanske att åtminstone komma ihåg vad mamma försökte lära mig. Hon lyckades dock inte särskilt väl just i det här avseendet. Jag har en klar tendens att just göra det som hon så starkt avrådde mig från att göra.

Nyss hörde jag på TV en författarinna på bokmässan, som väl borde ha ordet i sin makt, säga:

- Det är så fruktansvärt roligt att vara här på bokmässan...

Möjligen tycker kanske dödsstraffsanhängarna i Virginia, USA att det var fruktansvärt roligt att samhället trots alla protester dödat ännu en av sina medborgare. Extra roligt var det kanske t.o.m. eftersom den vars liv man tog också var lätt utvecklingsstörd.

Men hur det kan vara fruktansvärt roligt på en bokmnässa förstår jag inte.

I kväll är jag ensam hemma och tittar just nu på Simpsons och fortsätter sedan med Family Guy.

Bör jag skämmas över att jag gillar dessa program i min ålder?

En av de bästa upplevelser jag har, är när jag känner att någon behöver mig, ber om min hjälp och sedan visar tacksamhet för att få den.

Det låter kanske löjligt men så är det. Just nu kommer jag hem från en äldre dam, vars önskan om hjälp var en ren "baggis" för mig att tillmötesgå men för henne nästan omöjligt att klara själv.

Alla våra riksdagspartier anser sig vara demokratiska och vill inget annat än att vårt land skall fortsätta att styras på ett demokratiskt sätt. Så har jag hittills trott, men nu finns det anledning att undra över hur det står till med den saken.

Jag tänker förstås på det fullständigt odemokratkiska sätt man tänker hantera Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen på. Finns det något som helst försvar för det manipulerande man nu planerar för att utestänga SD från de olika riksdagsutskotten?

Ett antal svenskar har i god demokratisk ordning velat bli representerade i Riksdagen av ND. Den delen av folket vill alltså via det partiet få bidraga till att landet styrs som de vill.

Möjligheten att med en bestämd uträkning ändra antalet ledamöter i utskottet är förvisso baserat på ett demokratiskt beslut. Det sätt man tänker använda det på nu liknar mer ren mobbning än ett demokratiskt handlingssätt.

Jag delar förstås de flestas uppfattning att SD är ett politiskt parti, som inte borde ha kommit in i Riksdagen, men det är en helt annan fråga. Jag delar också en annan uppfattning som många har, nämligen att mobbningen av SD bara ger dem fler sympatisörer.

Om valet i Vännäs finns en del att säga som gäller själva utgången av det. Jag tänker inte kommentera det utan vill ta upp en helt annan sak.

Jag vill i stället säga några ord om organisationen bakom valet. I Vännäs svarade Gunnel Granath för den. Hon var alltså, och är fortfarande, valnämndens verkställande tjänsteman, eller snarare "tjänstekvinna" vad gäller alla de olika detaljer som skulle klaffa före, under och efter valet.

Både min fru och jag hade en uppgift att vara röstmottagare i två skilda distrikt. Jag har i flera år arbetat nära Gunnel och känner därför till med vilken noggrannhet hon tar sig an de uppgifter som åläggs henne. Detta har uppenbart gällt även i det arbete hon lagt ner på valet, dess förberedelser med en utbildning av oss röstmottagare och sedan själva genomförandet av det. Allt fungerade så vitt jag förstått alldeles perfekt.

Nu är det bara att hoppas att hennes arbetsgivare också inser, vilken fin resurs hon är för den kommunala administrationen.

Jag har just kommit hem från mitt första pass som röstmottagare.

Tänk ändå vilket fint land vi lever i i och med att vi alla har rätt att i allmänna val välja de företrädare vi tror på!

I dag känns det som om valdeltagandet hos oss i Slöjdarnas hus skall bli större än någonsin. Rätten att rösta känns på ett sätt långt viktigare än att rösta på vinnande lag, vad de nu än må bli.

Själv röstar jag förstås på det lag som jag vill skall vinna. Gör det inte det, så kan jag ändå glädja mig åt att jag i alla fall fått lämna min röst. Det kan man som bekant inte göra överallt i världen.

Jans inlägg betitlat "Koäggskampanj" väcker ett småroligt minne hos mig.

För ett par höstar sedan tog jag en promenad med mitt barnbarn genom Brånsbyn. När han såg de många höbalarna på åkrarna sa han direkt något som jag uppfattade som:

- Tittat farfar, så många snöbollar!

Mitt svar till honom blev:

- Ja visst är de många och nog ser de ut som jättestora snöbollar alltid.

Då tittar Alvin på mig med ett nästan medlidsamt leende och svarar:

- Jag sa ju höbalar, farfar!

Han var nämligen väl medveten om min hörselnedsättning.

I går hörde jag den vanligtvis mycket vältalande Carl Bildt säga något som i mina öron lät fel.

Han är inte ensam om att säja "öppna upp" och när jag hör någon säga så, undrar jag alltid vad motsatrsen till öppna upp borde vara. Öppna "igen", kanske? "Stänga" så klart, men kanske går det lika bra med "öppna igen"

Räcker det inte med att säga bara "öppna"?

En liknande sak är när folk säger "starta upp" en ny verksamhete t.ex. Kan man starta "ned" något också?

Jag tycker själv att jag skriver så intressanta blogginlägg, men verkar vara ganska ensam om det.

Just inga kommentarer får jag och nästan inga tummen upp heller. Jag tror jag ger upp och ägnar mig åt intressantare saker en tid nu. Hej så länge, de få av er som besvisligen ändå läser det jag skriver.

Jag förstår att folk i dessa dagar föredrar att läsa alla politiska inlägg för att därigenom får veta hur överlägset deras eget parti är i motsats till vad de andra partierna är.

Jag vet inte varför, men när jag såg en sådan här mackapär för första gången, kom jag direkt att tänka på Ohlys prat om bröstpumpen. Den ger enligt honom en möjlighet för föräldrar att dela på sin föräldraledighet även under amningstiden.

Är detta det mest rationella sättet att förse sina femlingar med bröstmjölk? "Behållaren" är förstås inte lika tilltalande för barnen som de som mamman har, men rationellt skulle det i alla fall vara. Dessutom torde det vara problem att hålla mjölken lagomt varm under måltiden.

Men som sagt, aldrig har jag sett något liknande. Trots det kan jag gissa vad den är avsedd för. Dessutom står det ju på etiketten.

Att delge sina läsare ens drömmar i detta forum är nog både ovanligt och mindre lämpligt. Jag gör det ändå.

I natt drömde jag något märkligt. I drömmen var "bilderna" mycket klara och det var även de känslor hos mig som drömmen förmedlade.

Jag drömde nämligen att valet var över och att det hade gått mindre bra för västerbottensmoderaterna. Jan Nilsson blev inte riksdagsman. Och när jag i drömmen träffade honom var han ordentlig ledsen men försökte ändå ge intrycket att allt var Ok.

Det märkliga i drömmen var inte själva innehållet utan det märkliga var min egen känsla av att tycka så synd om honom, när jag tänkte på all den tid, energi och pengar som han lagt ner på sin personkampanj.

Nu ser jag fram emot massor av smarta tydningar av drömmen från alla de kommentarsugna läsare som jag har (!?).

Jan själv kanske konstaterar:

- Var det inte så jag sa att jag bara tror att jag är socialdemokrat (men underförstått Moderat).

Han brukar nämligen skämtsamt påstå det. I vart afll har han gjort det en gång i en bloggkommentar.

Olika är uppfattningarna om vad som är bäst att saker och ting sköta av staten eller privata företag.

I dag fick jag ett bevis för att det finns fördelar att behålla saker i offentlig regi.

Jag har begärt offert på en viss tjänst, dels från ett stort landsomttande privat företag och dels från en statlig myndighet. Det den statliga myndigheten vill ha 14 800 för att utföra vill det privata företaget ha 35 000 för, d.v.s. mer än dubbelt upp.

Det skulle inte förvåna mig om mångas reaktion på detta skulle kunna bli något i stil med att den statliga myndigheten utför uppgiften i någon form av skyddad verkstad och därför inte behöver tänka på marknadsföring m.fl. kostnader.

Nu har jag förresten hört initierade säga att det är precis vad det aktuella företaget också gör.

Det får vara hur som helst med den saken. Mitt behov tillgodoses helt av den statliga myndigheten, samtidigt som min huvudman tjänar hela 20 200 på mitt beslut att anlita den statliga myndigheten.

Transportstyrelsens regler för hur man gör för att skrota registrerade fordon är både tydliga och lätta att förstå. Men att tillämpa dem är ibland nästan ogörligt.

Vid min genomgång av min huvudmans (ytterligare en historia från min uppgift som förvaltare) handlingar hittade jag en registreringsbevis på en husvagn. Någon husvagn har jag däremot inte kunnat hitta bland alla hans fordon.

Av en nära bekant till honom fick jag i dag veta att han faktiskt äger en husvagn, men att den står "långtidsparkerad" djupt inne i skogen. Enligt henne är det ett vrak, som ingen skulle ta emot ens om det var en gåva.

En andra kontakt med en granne gav mig fler detaljer. Vagnen har stått där så länge han kan minnas. Att ta den därifrån till skrotning skulle kräva en ordentlig arbetsinsats, eftersom den är omgärdad av björkar av olika dimensioner. Så är också den tidigare vägen fram till den farbara vägen, längs vilken den sedan skulle kunna bogseras till bilskrotningen i Umeå. En tidkrävande och kostsam röjning är vad som krävs för att den skall kunna tas till skrotning.

Husvagnen är 40 år gammal. Jag ser nu inget annat att göra än att låta den stå, där den står och fortsätta att betala en registerhållningsavgift till Transportstyrelsen på de 50 kronor per år som den utgör. Den utgiften får jag ställa i relatuion till vad det skulle kosta att ta den till skrotning i Umeå.

Jag hoppas nu bara att den inte är olagligt parkerfad. I så fall får jag väl ompröva mitt beslut om att låta den vara.

"Högerspöken" talar man inte så ofta om nuförtiden. Kanske finns de inte längre?

Möjligen var begreppet vanligare på 70-talet. I vart fall erinrar jag mig en liten lustig händelse från den tiden. Lustig var den för alla av oss som var med men kanwke mindre lustig för den som inte var närvarande, nämligen högermannen och tillika min svärfar Arvid Kaddik från Arjeplog.

Min fru och våra två söner besökte mina svärföräldrar under senare delen av det årets valrörelse. Vår äldste son Lars var i sex-sjuårsåldern, men ändå väldigt medveten om att något viktigt var på gång, nämligen valet. Han hade uppenbarligen snappat upp ett och annat uttryck som han hört i radio och TV.

Vi, svärmor, min fru och Lars lillebror Anders, befann oss i köket som låg under sovrummet på andra våningen. Ett oroväckande buller hördes från sovrummet och svärmor undrade aningen orolig om svärfar möjligen hade ramlat.

Med syftet att lugna ner sin oroade mormor säger då Lars lungt till henne något i stil med:

- Ingen fara, mormor, det är bara högerspöket som rör sig däruppe.

Både min fru och jag säger då förstås till honom att så där får han inte säga om morfar. Men när så mormor, också hos högerkvinna, brister ut i ett härligt skratt kan förstås inte heller vi hålla oss längre.

Det ´"normala" torde vara att vi män köper blommor till våra fruar, men avsteg från det normala förekommer också.

Min älskade Peggy kom hem med blommor till mig på åttaårsdagen av vårt äktenskap. Jag kan nog ränka de tillfällen som jag fått blommor på ena handens fingrar.

Tack min kära!

Att krypa till korset kräver en hel del av sig själv. Nu kryper jag i alla fall till korset och erkänner att mina inlägg mot Moderaterna och deras hemlighetsmakeri kring partibidragen i en vikltig del var fel.

Allt det jag skrev om deras bidrag från företag var fel. Detta trots att jag nu inte kan förstå hur jag så till den milda grad kunde missförstå innehållet i Dagens Nyheters ledare från i går.  Moderaterna tar inte emot bidrag från företag utan bara från privatpersoner. Motivet att hemlighålla enskilda givares namn för att skydda valhemligheten är något som jag accepterar fullt ut.

Jan Nilsson ringde och tämligen direkt insåg jag att jag hade varit ute och cyklat och det riktigt ordenligt t.o.m.

Nu har han gjort ett eget inlägg om partibidragen och jag noterar att hedersmannen Jan Nilsson avstått från att göra sig lustig över min allvaliga groda. Hedersmän finns också bland Moderaterna!

Det är alldeles uppenbart, att det inte finns något försvar för Moderaternas stenhårda försvar för att hemlighålla dem, från vilka de får sina bidrag.

Jan Nilsson kommer med ett slags försvar, helt väntat f.ö., genom att peka finger åt Socialdemokraterna som ju får massor av miljoner från LO. Eller skall man kanske ta detta påpekande från honom positivt, eftersom det ju är ett exempel på öppenhet, en öppenhet som Moderaterna av någon outgrundlig anledning är rädd för. Kanske är den inte så outgrundlig ändå!

Men varken han eller någon annan av de Moderater, som nog läst mitt inlägg också, försöker förklara vilken valhemlighet de vill värna, när de inte kan berätta vilka företag som stöttar dem ekonomiskt.

Hittills har jag gått på den förklaringen och t.o.m. undrat över varför inte också andra partier håller sina bidrag hemliga av samma skäl. När jag i dag läser Dagens Nyheters ledare, inser jag att jag blivit lurad.

Den får mig också att än mer att ifrågasätta Moderaternas stolta besked att de skulle företräda allmänintresset mer än andra partier. Detta ifrågasätts på ett så briljant sätt av ledarskribenten med dessa ord:

"Moderaterna gör anspråk på att företräda allmänintresset. Men hur ska väljarna kunna lita på det när en bakdörr lämnats vidöppen för pengar från mäktiga särintressen?"

Så till Moderaternas huvudmotiv för att hålla bidragen hemliga, d.v.s. värnandet av valhemligheten. Enligt Reinfeldt tar Moderaterna inte emot bidrag från företag. Företag har som bekant ingen rösträtt och att redovisa bidrag från dem, skulle därför inte röja någon valhemlighet. Möjligen skulle de förstås kunna röja de politiska styrkeförhållandena i bolagens styrelse.

Att Moderaterna värnar "pengens särintresse", som också är ledarens träffsäkra rubrik, är ställt utom all tvivel.

I dag läser jag i VK, vem det är som skall efterträda Levi Bergström som landstingsråd - för en socialdemokrat blir det så klart.

I VK ser han "grymt elak" ut men när jag fick tillfälle att skaka hand med honom i dag vid Konsum gav han ett helt annat intryck, precis som jag förväntar mig av en partikamrat som kandiderar till en så viktigt post.

En personvalskampanjande moderat finns numera "överallt", där något händer. Det behöver inte ens hända något. Ett lustigt ortnamn räcker för att han skall stanna till och ta ett kort eller två. Det får mig att undra litet över framtiden.

Kommer vi att kunna räkna med samma brinnande intresse av att visa sig i alla olika sammanhang, om han mot förmodan skulle nå "sina drömmars mål", riksdagen alltså?

Visar har dpå samma intresse för verklighetens folk (förlåt KD, att applicerar er devis på fel parti), är han verkligen värd all beundran och kanske rent av en röst vid nästa val. Det känns tämligen riskfritt att lova det. Annars skulle jag nog inte göra det.

Ingen är intresserad av en gammal Rex Willers MC,  men en gammal stickmaskin då? Jag säljer en sådan också.

Finns det verkligen ingen av bloggläsarna, som är intresserad av en Rex Willers 1950 eller som känner någon som är det?

Jag har en sådan till salu, ett fynd men knappast i nysksick förstås.

Skall bäddas av folk från SKAF och inte av medlemmar i Läkarförbundet, anser vissa läkare!

"Överklass" är nog ett begrepp som inte används så ofta i dag, i vart fall inte av dem som av många ändå anses tillhöra en högre samhällsklass.

Då och då får vi i alla tydliga bevis för att samhället består av en klass som visar att de står över oss andra.

Häromdagen hörde jag i radion och ett beslut som ett lands i södra Sverige hade antagit. Det gällde uppgiften att själva bädda sin säng för läkare efter deras jourpass. Läkarförbundet i det länet protesterade. Det skulle ta alldeles för lång tid för dem att göra och den korta tid de hade att sova borde inte behöva förkortas ytterligare, menade man genom sin fackliga ordförande.

Att bädda sängen skulle enligt honom ta åtminstone 10 minuter! Den tidsangivelsen tydde klart på att nog aldrig själv behövt bädda en säng. Den som behöver mer än fem minuter på att byta lakan, örngott och påslakan i en säng, måste vara rörelsehindrad av endera orsaken. Finns bara utrymme nog kring sängen tror jag t.o.m. att en person i rullstol skulle klara de på mindre än fem minuter.

Jag påstår inte alla medlemmar i läkarkåren  skulle reagera på detta "överklassmässiga" inför kravet att bädda sin säng själv. Att deras fackliga ståndpunkt i frågan skriker överklassfasoner lång väg är för mig uppenbart.

Hur många har inte hört en föreläsare med hög och tydlig ställa den frågan till sina åhörare? Alltid finns det några som samarbetsvilligt svarar "ja". De sitter vanligtvis längst fram i lokalen.

Därefter avstår föreläsaren från att använda sig av den mikrofon som nästan alltid finns tillgänglig för honom eller henne

Sedan fortsätter han eller hon sin föreläsning med en röst avsedd för ett samtal med de människor som sitter längst fram i lokalen och dessutom har en bra hörsel. Jag utgär från alla som läser detta känner igen situationen.

Om jag jag nu skall fortsätta att klanka på föreläsare, vars uppgift jag varken har kunskaper eller mod för, så vill jag nämna ytterligare en sak som retat mig genom åren. Också den situationen torde vara välbekant för folk som ofta sitter på föreläsningar.

En bra föreläsare ber alltid åhörarna att ställa och t.o.m. avbryta den som föreläser i stort sett när som helst. Frågor ställs då ofta av människor som sitter långt fram och då inte med högre röst än att de uppfattas av föreläsaren.

Men när sedan föreläsaren svarar på frågorna, måste en stor del av åhörarna av svaret försöka räkna ut frågornas innehåll och det är inte alltid så lätt. Varför upprepar han eller hon inte frågan, innan svaret på den ges?

Dessa båda saker får mig alltid att undra, om föreläsaren själv aldrig har suttit som åhörare vid föreläsningar. Såklart han eller hon har det, men nog finns det goda skäl att undra.

Jag har fastnat på frågan hur det kan vara "förnedrande" att få offentliga uppgifter om en ekonomi spridd för alla.

En ivrig försvarare och annonspelare för Moderaterna tycker det. Har man bara rent mjöl i påsen och om uppgifterna inte är förvrängda, finns det väl ingenting att bli förnedrad för.

Än en gång ber jag om hjälp med att förstå det jag läser i VK-bloggen.

Nu tänker jag "avslöja" att jag skiljer mig från många i ett bestämt avseende. Jag tänker då på min syn på det "smutsiga" att få sin egen inkomst och andra ekonomiska förhållanden offentliggjorda.

Socialdemokraterna lär enligt Expressen ska gå ut i en annonskampanj, där man "angriper" paret Reinfelt på ett "smutsigt" sätt genom att avslöja ett antal offentliga uppgifter om deras ekonomi. Jag har förstås inte sett någon sådan annons än, men har redan läst hur många det är som förfasar sig över den kommande annonskampanjen.

Jag har aldrig förstått varför så många människor ogillar den sortens information. Alla läser säkert tidningarnas reportage om folks inkomster och än av olika skäl. Många av dessa tycker ändå att det är fel att att tidningarna skriver om det.

Jag tar del av sådana uppgifter och jag anser att det har ett värde för ens förmåga att förstå många av de politiska frågorna i samhället. Det skulle jag definitivt göra även om min egen inkomst skulle finnas med i tidningarnas redovisningar. Det kommer förstås aldrig att ske

De som menar att det är ett "angrepp", smutsigt dessutom, att sprida information om statsministerparets inkomster, måste väl samtidigt också tycka att det är något fel med den. De skäms kanske rent av över att någon överhuvudtaget kan ha inkomster på mer 100 000 per månad, när det samtidigt finns så många människor som just så pass klarar sig på sina låga löner. Kanske tycker de också att det är genant att visa att de trots sina höga löner tillhör dem som tjänat bäst på de skattesänkningar, som de själva genom sitt parti varit med om att införa.

För mig med min syn på offentliggörandet av folks inkomster förefaller det som Alliansen och dess företrädare nu ser "smutsiga och under bältet" placerade angrepp i det mesta som oppositionen skriver eller säger. De hoppas uppenbarligen på röster genom att få folk att tro att spridande av fakta är det samma som smutsiga angrepp.

Aftonbladet visar i dag på en löpsedel Hagamannens av två medfångars sönderslagna ansikte. För en gångs skull reagerade jag stark mot en bildpublicering.

Hade det inte räckt att bara berätta om det våldsamma överfall han hade utsatts för? Var det absolut nödvändigt att också visa bilden? Jag köper inte Aftonbladet och inte heller den makabra bilden lockade mig att göra det. Troligen bidrog i alla fall den till en ökad lösnummerförsäljning.

Ingen torde kunna försvara de våldshandlingar som han utsatte ett antal umeåkvinnor för. Många torde känna ett så starkt hat och en så stor avsky för hans överfall, att de inte önskar mer än att ge honom ett fysiskt kännbart straff utöver det straff som frihetsberövningen innebär.

Det hemska med att visa det sönderslagna ansiktet är att det troligen får många att må gott genom att känna sin egen hämndlystnad tillfredställd.

Ännu värre är det förstås att hans barn skall behöva konfronteras med bilden av sin far överallt där kvällstidningarnas löpsedlar har satts upp.

Det stora och välmeriterade företaget, som jag skrev om i förrgår under ruberiken "Föga imponerad", agerar nu i en riktning som gör mig än mindre imponerad. Deras anseende hos mig närmar sig noll.

Efter det att jag ena dagen tydligt för dem uttalat mitt missnöje med dess beteende gentemot mig, meddelar de mig nästa dag utan motivering att de inte alls vill sälja den aktuella tjänsten till mig.

Vilken dålig stil! Tydligen är de inte vana att någon av dess kunder eller blivande kunder påtalar sitt missnöje med det sätt som företaget sköter sig. Det gäller kanske särskilt om kunden ifråga inte har så stor kunskap inom det aktuella ämnesområdet utan bara har sunt förnuft att stödja sig på.

Som tur är, så är de inte ensamma på marknaden. Det finns andra aktörer som kommer att klara uppgiften lika bra och dessutom till lägre kostnad.

Om ingen märker att jag nu är ordentligt förargad, så tar jag det som ett tecken på bristande förmåga hos mig att i så här kryptiska ordalag beskriva händelsen.