Undrens tid

Av , , 2 kommentarer 3

En kär gammal vän sitter nu återigen på min arm!

Att vi även i dag lever i undrens tid har jag nyss erfarit. Eller vad sägs om detta?

För en tid sedan slutade mitt armbandsur att gå. Det var dags att byta batteri, vilket jag också gjorde, men se efter detta så gick den inte längre. Hos Ur & Guld i Vännäs föreslog de att jag skulle skicka den till urmakare i Umeå för eventuell åtgärd. Därifrån skulle man höra av sig, innan man gjorde något åt den.

Det gjorde man inte och när man ringde från Ur & Guld gavs det tråkiga beskedet att det enda man kunde göra var att byta hela "urverket" och det skulle kosta hela 800 kronor. Till det tackade jag nej.

I dag gick jag in hos Ur & Guld för att hämta den dödsdömda klockan och samtidigt köpa ett armband till den klocka som min svåger vänligen hade gett mig.

Döm av m in förvåning, när jag upptäcker att klockan går och att den dessutom visar rätt tid och rätt datum! Än är alltså inte undrens tid förbi.

Det slår mig nu hur nära jag var att bli lurad på 800. Hade det varit en dyrbarare klocka, skulle jag säkert ha accepterat ett byte av urverk.

 

2 kommentarer

Sällskapssjuk

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag visste inte att jag är så beroende av sällskap och nu undrar jag hur bra det ändå har gått under de dryga två år som jag varit pensionär.

Under en dryg vecka har min "lillebror" bott hos oss. Vi har underhållit varandra på bästa sätt. I dag har jag varit ensam, eftersom Peggy jobbat. I kväll är hon i Umeå på en kulturkväll hos musikvänner. Här sitter jag nu i min ensamhet och smådeppar en aning och ångrar nästan att jag inte följde med till Umeå i kväll. Jag var ju också bjuden men tackade nej eftersom lät litet FÖR kulturellt för mig.

Men snart kommer hon ju hem igen och då kommer allt att kännas bra igen.

Men snart är det ju måndag igen… och en ny vecka alldeles ensam igen.

 

Bli först att kommentera

Betalande gäster?

Av , , Bli först att kommentera 6

Antagligen är jag väl onödigt petnoga nu, men jag måste ändå skriva detta lilla inlägg.

På radion hörde jag en kvinna från Apollo uttala sig om deras resenärer i Egypten. Hon sa lugnande att de hade kollat all sina "gäster" på de olika hotellen och allt var lugnt och bra med dem.

Och jag som trodde att man som "gäst" alltid är bjuden på något och det kan jag inte tänka mig att Apollos resenärer i Egypten är. Men nog förstår jag att Apollo tycker att gäster låter bättre än "kunder" och därför föredrar att kalla dem så.

Bli först att kommentera

Klavertramp

Av , , Bli först att kommentera 5

Klavertramp kan nog kalla det…

Jag träffade en bekant häromdagen och utbytte en antal artighetsfraser med henne. Dit hörde förstås också att fråga hur det stod till med hennes man.

När hon då med ett plågat ansiktsuttryck berättade att han dog i höstas, kändes min fråga långt bortom vad som kändes särskilt lämpligt. Dock tycktes hon ta min opassande fråga med jämnmod. Situationen var nog mer obekväm för mig som det verkade.

Pensionärer påstås läsa sidan med dödsannonser noggrannare och oftare än vad yngre gör. Detta gäller uppenbarligen inte mig.

Bli först att kommentera

Undvek det pinsamma

Av , , 2 kommentarer 5

Kanske är jag inte ensam om att ställas inför följande situation. Eller så är jag bara för känslig och för hänsynsfull för att bry mig om den. Hör här bara!

Häromdagen träffade jag en gammal bekant på Konsum. Hon såg så fräsch och glad ut och den viktminskning som man också kunde märka var så till hennes fördel.

Jag skulle just till att ge henne en komplimang för detta (en riklig "flörtis" som en del påstår mig vara), när det slog mig att hennes viktminskning ju kunde vara ett följd av sjukdom.

Efter en stunds småprat berättade hon öppet om sin långa sjukskrivning i anledning av en cancerbehandling. Hon var glad över att allt nu talade för att behandligen helt hade befriat henne från det sjuka.

Jag är inte säker på om en komplimang angående hennes klädsamma viktminskning skulle ha känts svår att höra för henne efter det hon hade genomgått. Själv skulle jag i vart fall ha känt mig enormt dum och ytterst generad, om hon på min eventuella komplimang om viktminskning skulle förklararat vad den berodede på.

Finns den någon sensmoral i min berättelse? Kanske bör man aldrig säga något alls, när man tydligt märker att en person gått ner i vikt. Att man inte bör göra det, när man märker motsatsen, är förstås ett lättare beslut att ta.

2 kommentarer

Mystiken kring bankfacksnycklar

Av , , 1 kommentar 10

 

Nyligen har jag gjort en ny erfarenhet i mitt uppdrag som god man. Det kan vara värt att återge för mina flitiga bloggläsare – även för andra också för den delen.

Min huvudman bor på ett kommunalt äldreboende. Trots sin höga ålder är han fullt medveten om att jag är hans gode man och vad det i stort innebär. I det läget är det min självklara skyldighet att i vissa frågor samråda med honom.

Nu gällde det ett medgivande till mig att göra en snabbinventering i hans bankfack. Jag fick det tillståndet av honom, något som en av boendets personal också hörde. Därmed kunde jag boka en tid hos banken. Därifrån måste man nämligen vara två anställda som följer mig till bankfacket. Ett litet bankkontor kan inte utan vidare avvara två anställda för en sådan uppgift, varför det var nödvändigt att boka tid.

I god tid före bankbesöket ringer jag boendet för att förhöra mig om där fanns någon som kunde lämna ut nyckeln till bankfacket. Det gjorde det inte, men en hjälpsam undersköterska lovade ordna saken och återkomma med besked.

Det gjorde hon också men beskedet var att man inte fick lämna ut nyckeln under rådande omständigheter. Det hade hennes närmaste chef sagt. Hon bad mig ringa honom.

Såväl han som hans chef var inte anträffbar och mitt samtal hamnade därför till sist hos socialchefen. Han såg inget hinder för ett utlämnande av nyckeln och lovade ordna det. På så sätt fick jag då tills nyckeln i min hand.

Helt uppenbart visar denna händelse att personal i ansvarsställning inte har klart för sig vad det innebär att en person får god man. Inte heller tycks man förstå, att en bankfacksnyckel nog är den mest värdelösa nyckel man kan tänka sig. Ingen kan öppna ett bankfack utan att vara behörig till det och det är något som banken ser till att den man släpper in verkligen är. Det räcker inte att bara komma med en nyckel i handen.

I det här fallet var det alltså min huvudman som hade rätten att bestämma över sitt eget bankfacks nyckel och inte "kommunen".

En av mina uppgifter som god man är att bevaka min huvudmans rätt. Dit hör också hans rätt att förfoga över sin egen bankfacksnyckel.

 

 

1 kommentar

Hårklipning

Av , , 2 kommentarer 5

Inom kort måste jag infinna på en särskilt stol för att få håret klippt. Jag beställde tid så sent som i går, men min placering på VIP-listan gjorde det möjligt att komma redan i dag.

Det enda jag behövde göra i går kväll var att sätta hårklippningsapparaten på laddning samt tvätta håret nu på morgonen.

Min nuvarande fru, liksom min första, har i stort sett alltid tagit hand om allt mitt behov att få håret klippt. På mig har hårfrisörerna inte tjänat många kronor – eller dollar , eftersom jag några gånger klippt mig billigt i USA.

Jag behöver alltså inte ens lämna huset för att få mitt hår klippt och för det är jag mycket tacksam. Då och då har jag försökt återgälda tjänsten genom att erbjuda mig att klippa dem, men av någon för mig outgrundlig anledning har man vänligt tackat nej till det.

Jag undrar just hur många kronor jag sparat genom åren. Alla de som nu tror sig förstå, varför min frisyr genom åren varit så fantasilöst utformad, misstar sig nog. Det är jag, som bestämmer hur den skall vara och alltså inte bara ett resultat av de amatörmässigt utförda klippningarna.

Nu ser jag fram emot en stund av avkoppling på kökspallen i köket med min kära Peggys hela koncentration inställd på mitt vackra (!) och grånande huvud.

2 kommentarer

Utanförskap och förtidspensionering

Av , , Bli först att kommentera 4

Måtte ingen missa den anmärkningsvärda uppgiften om  ökningen av antalet förtidspenionerade ungdomar under moderatregeringens styre. Antalet har de senaste åren ökat med 50 %.

Ta till er den uppgiften, erinra er sedan alliansens prat om att minska utanförskapet och om hur de under valrörelsen beskyllde Socialdemokraterna för samma sak.

Analysera sedan noggrant lokala och nationella Moderaters försök att att bortförklara det hela. Försök till bortförklaringar borde vi väl åtminstone kunna vänta oss. Uteblir de, så framstår den tidigare retoriken från moderathåll ännu mera som tomt prat än någonsuin.

Bli först att kommentera

Solsidan

Av , , 3 kommentarer 6

I går skrev jag ett par ord om Solsidan i Facebook. Jag sa att jag inte gillade programmet.

Själv ställde jag frågan, om jag möjligen var för gammal för att inse, hur roligt det är och min kloke sons kommentar var att jag nog är det. Det har fått mig att fundera litet närmare på saken, det där med åldern alltså.

Kanske är det så, att jag har svårt att se det roliga i programmet, eftersom jag inte känner igen mig i det som väl antagligen anses vara så roligt av så många. Det är länge sedan vi båda jobbade och hade småbarn, men jag har inget minne av att vi behövde "förhandla" om vem som skulle göra vad i hemmet. Det var en fråga som skötte sig själv.

Jag skötte allt, som särskilt då ansågs vara mannens uppgifter, nämligen bilen, gräsklippning, snöskottning och liknande. Arbetet inomhus delade vi på ganska rättvist – åtminstone är det min minnesbild av det hela. Varannan morgon steg jag upp och tog hand om barnen, som i flera år vaknade redan vid 4-5-tiden. Jag kunde då t.o.m. ge dem äkta bröstmjölk, som utmjölkad och klar stod i kylskåpet och bara behövde värmas upp.

Jag har kommit fram till att det är mot den bakgrunden som jag inte kan se särskilt mycket humor i det som av många nog ansågs vara så roligt i det senaste programmet. Såklart undrar jag förstås nu, om det är så här det går till i hemmen i dag.

Det överdrivna överklassbeteendet hos den andra familjen känns för mig också tämligen dumt och inte så mycket att skratta åt.

Jag medger dock gärna att jag tyckte att den första omgången av programmet var så mycket roligare, och då kanske mycket beroende på den efterhängsne grannen, som vi inte sett så mycket av hittills.

3 kommentarer

Ett märkligt beteende

Av , , 2 kommentarer 5

Allt här i världen kan man inte och behöver man inte heller förstå. Det gäller både i stort och smått.

Nyligen skrev jag ett inlägg adresserat till en visst politiskt parti och då framförallt det partiets företrädare i Vännäs. Den mannen har vid ett flertal tillfällen faktiskt efterlyst inlägg, där vi skulle kunna hamna i en debatt oss emellan. Han har t.o.m. bett mig per e-brev uppmärksamma honom om inlägg från mig, som han borde kommentera.

Dessutom tillhör han en av de mycket skrivglada och "skrivkunniga" politiker som vi har i Vännäs.

Hans tystnad har stört mig och har därför dels fått mig att skriva ett provocerande inlägg med honom som huvudsaklig adressat och dels har jag i ett särskilt e-brev skrivit till honom och frågande delgett honom min besvikelse över hans besked som bara tycks vara luft värt och inte alls vara något som man kan lita på.

Fel av mig är det förmodligen, men nu känns som om jag för alltid misst förtroendet för denne man och t.o.m. med hans parti. Endast sjukdom eller andra mycket allvarliga omständigheter i hans eller hans omgivning, skulle kunna frå mig att ändra den uppfattningen.

 

2 kommentarer