Solsidan

I går skrev jag ett par ord om Solsidan i Facebook. Jag sa att jag inte gillade programmet.

Själv ställde jag frågan, om jag möjligen var för gammal för att inse, hur roligt det är och min kloke sons kommentar var att jag nog är det. Det har fått mig att fundera litet närmare på saken, det där med åldern alltså.

Kanske är det så, att jag har svårt att se det roliga i programmet, eftersom jag inte känner igen mig i det som väl antagligen anses vara så roligt av så många. Det är länge sedan vi båda jobbade och hade småbarn, men jag har inget minne av att vi behövde "förhandla" om vem som skulle göra vad i hemmet. Det var en fråga som skötte sig själv.

Jag skötte allt, som särskilt då ansågs vara mannens uppgifter, nämligen bilen, gräsklippning, snöskottning och liknande. Arbetet inomhus delade vi på ganska rättvist – åtminstone är det min minnesbild av det hela. Varannan morgon steg jag upp och tog hand om barnen, som i flera år vaknade redan vid 4-5-tiden. Jag kunde då t.o.m. ge dem äkta bröstmjölk, som utmjölkad och klar stod i kylskåpet och bara behövde värmas upp.

Jag har kommit fram till att det är mot den bakgrunden som jag inte kan se särskilt mycket humor i det som av många nog ansågs vara så roligt i det senaste programmet. Såklart undrar jag förstås nu, om det är så här det går till i hemmen i dag.

Det överdrivna överklassbeteendet hos den andra familjen känns för mig också tämligen dumt och inte så mycket att skratta åt.

Jag medger dock gärna att jag tyckte att den första omgången av programmet var så mycket roligare, och då kanske mycket beroende på den efterhängsne grannen, som vi inte sett så mycket av hittills.