Nästan som i Wichita, Kansas

Så har jag lyckligt återkommit till hemmet igen efter en långpromenad delvis i den värsta motvind som jag någonsin upplevt.

Vinden var så stark, att det t.o.m. var litet svårt att på hemväg ha den som medvind på den isbelagda delen av promenaden.

Under promenaden kom jag att tänka på mitt "blåsigaste" minne från USA. För ett antal år sedan besökte jag Peggy, när hon arbetade i Kansas. Besöket ingick i raden av "friarresor" till det stora landet i väster.

Om jag inte minns fel var jag där i ca två veckor men vad jag med säkerhet minns var att det blåste det varje dag. Det märkliga var att vinden hela tiden kom från väster. Flaggorna vid utfarten från bostadsområdet pekade alltid rakt ut, som om de hade varit gjorda av något styvt material. Vi hade cyklar även då, och cykelturerna i motvind var ibland nästan mer än vad min spagettismala ben orkade med.

Den minnesgoda läsaren av mina blogginlägg, minns kanske att det var i Kansas som polisen stoppade mig, när jag cyklade på en highway. Den hjälp som medvinden gav mig och den hastighet jag då uppnådde krävde en fin och bred väg. Det var nog så jag tänkte, när jag gjorde mitt vägval den gången.