149 kronor i onödan

Gängorna VAR alltså inte förstörda!

Sadelarrangemanget till min cykel började krångla i fjol somras. I dag bestämde jag mig för att fixa det genom en mindre investering.

Det var något slags fel med det fjädrande röret, som sadeln sitter fast på. Sadeln snurrade runt på ett obehagligt sätt och kunde inte fixeras. En vänlig ung man på cykelaffären i Vännäs försökte fixa det men gick bet. Det hela fick därför vara som det var under hela förra sommaren.

I dag bestämde jag mig för att cykla in till Vännäs för att köpa en ny "sadelstång". Cykelreparatören tog ytterligare en titt på den gamla, men kunde inte fixa den och vi båda skyllde felet på en obotlig "gängpaj".

En fjädrande ersättningsstång kostade ca 350 kronor och en utan fjädring 149 kronor. Sparsam som jag är köpte jag förstås den billigare varianten med tanken att mina muskulösa ben framgent skulle få ta över fjädringsuppgiften.

Väl hemkommen monterade jag den nya stången och sadeln och allt fungerar nu perfekt, men….

Innan jag kunde förmå mig att kasta den gamla, gav jag mig på den med en oblyg attityd, som gick ut på att jag trots allt ändå skulle kunna fixa det som cykelreparatören inte klarade av. Min stolthet och min tillfredsställelse över en lyckad insats känner nu inga gränser. De känslorna uppväger klart den grämelse jag känner över de bortkastade 149 kronorna. Tänk vad mycket roligt jag skulle kunna ha för dem!

Men vad gör jag nu? Två behöver jag ju inte och knappast heller behöver jag en i reserv. Jag får väl sälja den ena på Blocket :-).