När båset är tomt…

Litet långsökt kanske, men det är mycket mer än kon i ett tomt bås man saknar, först när det inte finns längre.

I går klippte jag bokstavligen bort en stycke hud från högertummens undersida, när jag skulle justera en trög handgräsklippare.

Förstahjälpen fick jag av min lillasyster och senare en mera bestående omläggning av min fru, sedan vi kommit hem. Med sina 26 år bakom sig som operationssköterska är hon tämligen van vid sår, åtminstone att vara med och göra dem. Bandagering kan hon också.

Nu är tummen omlagd. Nu förstår jag hur viktig en högertumme egentligen är och saknar verkligen dess fulla funktion. Jag saknar den t.o.m. nu, när jag skriver på mitt tangentbord och det även om det för min del mest är pekfingrarna som får jobba, men en tjock, omlagd tumme i mitten stör mig ganska mycket.

Och jag som hade tänkt göra så mycket ute i dag… Tanken går osökt till alla som verkligen är handikappade och då av mera allvarliga orsaker och som dessutom har bestående handikapp. Jag borde alltså inte klaga alls.